På Nyårsafton skedde vidriga massövergrepp mot kvinnor i den tyska staden Köln. Polisen där har enligt DN sagt att de ”tror att det till övervägande del handlar om män från Marocko och Tunisien som rest till Köln från flera olika omgivande städer”. Ordet ”tror” är mycket viktigt här. För det verkar inte som om polisen eller någon annan heller har en helt klar bild om vad som hänt.
Men oavsett fakta i målet så innebär denna rapportering att alla invandrare och flyktingar nu drabbas av en redan existerande ökad fientlighet. Är detta vettigt eller rättvist? Nej, lika lite som att alla män ska angripas för det faktum att övergrepp nästan alltid sker från män mot kvinnor och inte tvärtom. I DN kan man läsa en intervju med den i Tyskland boende marockanske flyktingen Abdessalam som ber om ursäkt för att 14 av 19 misstänkta gärningsmän, enligt uppgift, kommer från Marocko. Han tror att det som hänt försämrar hans möjligheter att få stanna. I det kan han nog tyvärr få rätt. Det är inte desto mindre en felaktig slutsats att han ska lastas för eller ens be om ursäkt för vad ett antal landsmän gjort. Men den här typen av händelser hjälper den främlingsfientliga extremhögern på samma sätt som IS-mördarna i Paris.
Det knepiga begreppet kultur
För åter har vi denna diskussion om ”kultur”. Detta knepiga, flytande och rörliga begrepp. Rörligt bland annat därför att det inom och mellan kulturer förs en ständig kamp. Det gäller till exempel kampen för de mänskliga rättigheterna som alltid måste föras och aldrig får avstanna om den inte ska gå bakåt. Den kampen förs i alla samhällen bland annat inom och mellan det som kallas kulturer. I den kampen har vi alla på vår jord långt kvar . Men kampen har kommit olika långt i olika delar av världen.Jag tror att det är dumt att inte erkänna det och att ägna sig åt en debatt om ifall det bara handlar om kön eller om det också finns kulturella skillnader. När det gäller övergrepp av denna typ så tror jag att det handlar om en massa olika saker. Främst naturligtvis om kön, om de förhållanden i alla samhällen – men med stora variationer – som gör att kvinnor inte känner sig helt fria, skyddade och med en oavvislig rätt till sin egen kropp. Men också om sociala, kulturella och ekonomiska frågor.
Men den intressanta frågan, för dem som hårt driver att det är en kulturell fråga, är ju vilka slutsatserna blir. Det finns – bland dem som anser att övergrepp mot kvinnor bara handlar om kön – de som ser alla män som fiender. På samma sätt försöker en del av dem som talar om kulturen som förklaring att använda detta för att hetsa mot alla invandrare.
Vilka konsekvenser får ”kulturförklaringen”?
Det finns något uppenbart falskt med den ”kulturella” formen för försvar av kvinnors rättigheter. Dels för att övergrepp och tafsande inte alls är något nytt fenomen som aldrig funnits tidigare i Sverige. Men främst för att det nu används för andra syften av de högerextrema och deras ökande skara av borgerliga eftersägare. Att värnandet om kvinnofriden inte annars står högt i kurs inom de högerextrema hatsajterna är ju också numera allmänt känt.
Men lika lite som vi inte ska inta någon självgod attityd om att allt varit så bra förut i Sverige ska vi heller bortse från att kampen för kvinnors rättigheter också har lett till en hel del framsteg. Att kvinnofientliga föreställningar i högre grad upprätthålls inom vissa ”kulturer” (både inhemska och ”utländska”) tror jag inte att vi ska förneka. Det är snarare självklart. Om detta har jag också skrivit tidigare. Jag tror till exempel att vi måste erkänna att det i en del förortsområden finns speciella förtryckande strukturer som upprätthålls i namn av religion och kultur. Vänstern har inget att vinna på att förneka det. Istället måste vi på alla vis bidra till att bekämpa dessa reaktionära idéer och dem som upprätthåller dem. Men det viktiga här är ju vilka slutsatser vi drar i förhållande till olika miljöer och kulturer. Under den diskussion om reaktionärt förtryck i ”förorten” som fördes i media sommaren 2015 så var beskrivningarna ofta bättre än förslagen till åtgärder.Ibland var inte ens beskrivningen av förtrycket lyckad. Ett exempel som kom upp i den debatten var till exempel att man inrättat speciella badtider bara för kvinnor. Det har jag svårt att ens se som ett uttryck för förtryck. Tvärtom kanske det skulle kunna vara skönt för ganska många kvinnor oavsett religion eller kultur.
Men om vi anser att kampen för kvinnors rättigheter kommit längre i Sverige betyder inte det att vi har rätt att döma alla män som flytt hit rakt av. Vi ska döma individer inte grupper av människor, oavsett vilka grupper vi talar om. Och vi ska dömas efter handlingar.
Att erkänna att kampen för kvinnans rättigheter kommit olika långt i olika delar av världen har heller inte något att göra med diskussionen om asylrätt eller mottagande av flyktingar. Varje individ har rätt att söka asyl och måste bedömas för sig. Det borde vara en självklarhet. Inte heller ska vi backa en enda millimeter i försvaret av alla kvinnors rättigheter oavsett vilket ursprung de har. Det ska självfallet inte heller vara någon skillnad om de blir utsatta för förtryck av män som vi tänker tillhör någon speciell grupp. Varken i våra huvuden eller tillämpandet av lagen. Inte heller ska detta få påverkas av faktorer som att de som utövar förtryck själva tillhör en grupp som är utsatt eller har det svårt.
Festivalen ”We Are Stockholm”
När nyheten om övergreppen I Köln nådde ut dröjde det inte länge innan liknande händelser på Festivalen We Are Stockholm uppmärksammades. Fast i efterhand. Även här har det skett en mängd olika typer av övergrepp, precis som överallt annars i samhället. Det påstods att även här var det fråga om övergrepp av unga ensamkommande utländska män. Men detta påstående har motsagts av fältassistenten Martin Eidensten som var där och arbetade. Han skriver:
…det är helt enkelt inte sant. Det är möjligt att det var så till viss del, det vet jag inte. Men jag VET att det inte uteslutande var så. Jag vet det för att jag var där. Jag pratade med flera utsatta tjejer. Jag fick polisens efterlysningar med flera olika signalement. Den gemensamma nämnaren var inte ”flyktingungdomar företrädesvis från Afghanistan.” som polisen citeras i DN.
Men sen tillkom ytterligare en sak i nyhetsförmedlingen och debatten. Frågan om ifall det mörkas av hänsyn till invandrare. Polischefen på Södermalm i Stockholm sa att ”vi vågar ibland inte säga som det är för att vi tror att det spelar Sverigedemokraterna i händerna.” Detta påstående som inte granskats speciellt kritiskt av journalisterna i stormedierna spreds sedan över hela fältet. En av de få som ställt kritiska frågor här är Per Björklund på Fria Tidningen. Han skriver bland annat:
Vi kommer naturligtvis aldrig få höra en polischef öppet säga att man valde att tona ned övergreppen i Kungsträdgården eftersom det handlade om något så vardagligt som mäns våld mot kvinnor. Just därför är det viktigt att medier och allmänhet idag kräver svar på de verkligt viktiga frågorna:
Varför lyckades polisen inte gripa en enda tafsare trots att man var fullt medveten om vad som pågick i publikhavet i Kungsträdgården, kväll efter kväll, och trots att samma problem hade rapporterats året innan? Var insatsen på platsen otillräcklig, och varför prioriterade man i så fall inte annorlunda?
Några som naturligtvis var mycket glada både för detta påstående om att polis och media inte rapporterade sanningen och för möjligheten att hetsa mot alla invandrare var ledningen för sverigedemokraterna. Det som är lite intressant med deras kritik och tal om kvinnors rättigheter är att de enligt en artikel i AKTUELLT FOLKUS själva mörkat trakasserier inom det egna partiets högsta ledning:
Situationen på Sverigedemokraternas riksdagskansli blev så pass allvarlig för kvinnorna i partiet att de tvingades polisanmäla sin manliga kollega. Före anmälan hade de gått till partiledningen i tron på att övergreppen skulle upphöra – Istället för att agera valde SD-ledningen att mörka övergreppen ifråga.
Jag är övertygad om att sådant förekommer även i alla andra partier. Men det tycks vara vanligare inom SD. Artikeln i AKTUELLT FOKUS drar lätt – via fem minuter på Google – fram en mängd exempel på olika sorters sexbrott eller liknande inom SD under de senaste åren som man själva tiger om. AKTUELLT FOKUS ställer sig frågan: ”Vad hade en aktiv genomgång av partiets samtliga tjänstemän och politiker inneburit?”
Som ofta (och med SD) är det så att den som gapar högst och mest aggressivt är den som själv har mest att dölja.
För att sammanfatta:
- Alla typer av övergrepp mot kvinnor är förkastliga oavsett förövare.
- Övergreppen beror främst på att vi ingenstans på jorden ännu lever i samhällen där män och kvinnor är helt jämlika.
- Det finns skillnader i hur långt kampen för kvinnors rättigheter nått mellan olika samhällen.
- Dessa skillnader kan delvis förklaras med skillnader som har att göra med begreppet kultur.
- Att erkänna detta innebär inte på något sätt att det blir rätt att generalisera om alla män som på något sätt har sin bakgrund i andra länder eller kulturer.
- Det har inte heller något att göra med diskussionen om flyktingmottagande eller rätten till asyl.
- Låt inte extremhögern utnyttja övergrepp mot kvinnor till angrepp mot alla flyktingar.
Läs i samma ämne blogg Röda Malmö: Kastrering enda lösningen? och Hur står det till med sexualbrott? samt Svensson: sexbrott- kvinnor med invandrade föräldrar
Läs andra bloggar om invandring, flyktingar, kultur, mångkultur, asylrätt.
PS 19 jan: läser i efterhand en mycket bra artikel av den kloka ETC-medarbetaren Lina Hjort som jag verkligen rekommenderar till läsning i detta ämne: Låt oss gå på feministisk offensiv i ETC
PEPPRAT RÖDGRÖNT 
Lämna en kommentar