Begreppet kultur är knepigt. Det tänker jag ofta. Och jag tänker det igen när jag läser en ungefär ett år gammal artikel på Newsmill av Bahareh Andersson om Islamismen ”Mångkulturalism öppnar för sharialagar”. Hon ville där varna för en framväxande (reaktionär) islamism som hon menar orsakas av ”mångkulturalism”. Jag är överens med Bahareh Andersson om vikten av att konsekvent stå upp för mänskliga rättigheter överallt oavsett vilka som trampar på dem. Med anledning av en artikel av Daniel Poohl på SVTdebatt – som bl.a. varnade för det antisemitiska partiet Hizb ut Tahrir och dess framväxt i Sverige – skrev jag i en tidigare blogg:
Alla sorters reaktionära idéer, rasism (i alla dess former), homofobi, antidemokratiska uppfattningar och så vidare måste alltid bemötas oavsett från vilka de kommer. De reaktionära muslimska grupperna har inte något stort inflytande inom etablerade media eller inom politiken, eller för den delen bland de flesta muslimer. Men det inflytande de har och försöker skaffa sig utanför dessa sfärer, t.ex. i en del förortsområden, ska inte underskattas, eller stå obemött.
Men Bahareh Andersson skyller framgången för reaktionära muslimska grupper på ”mångkulturalismen”, ett begrepp som är rätt oklart i sig. Men även om vi nu tolkar begreppet ”mångkulturalism” som en attityd som innebär att vika ner sig när det gäller försvar av mänskliga rättigheter gentemot ”andra kulturer” – Andersson använder ju också begreppet ”kulturrelativism” – så finns det väl fler förklaringar till framväxten av reaktionär islamism? Jag tror inte att en attityd eller ett tänkesätt räcker som förklaring. Istället tror jag att det är ungefär samma orsaker i samhället som driver fram rasism och islamofobi (otrygghet, arbetslöshet, ökade orättvisor och en försvagad arbetarrörelse) som också förklarar framgången för reaktionär islamism. Men det ska jag inte diskutera mera här.
Istället åter till detta med kulturen. Antropologen och etnologen Gillis Herlitz skrev för ett antal år sedan boken Svenskar – Hur vi är och varför, som nu kommit i en nyutgåva. I den försöker han beskriva svensk kultur. Men inom generaliseringen ”svensk kultur” som Herlitz är noga med att betona inte ”alltid kan appliceras på enskilda individer eller enskilda situationer” ryms väldigt olika saker. Sådant som man kan gilla, men som det alls inte finns någon anledning att ta strid för i samhället, som t.ex. vanan att ta av sig skorna inomhus och å andra sidan sådant som är ett resultat av kamp och där det fortfarande finns mycket att strida för som synen på jämställdhet mellan könen.
Jag tror också att man måste skilja på mångkultur och ”mångkulturalism”. I de flesta existerande samhällen har olika kulturer och kulturinfluenser levt bredvid varandra, påverkat varandra och ibland lett till konflikter. Sverige har aldrig varit det kulturellt isolerade samhälle som SD beskriver i sin ideologi. Sverige kan beskrivas som mångkulturellt, som ett faktum. Tanken på ett monokulturellt samhälle är förmodligen mer orealistisk idag än den någonsin varit. Försök att genomdriva ett sådant samhälle kan förmodligen bara göras med mycket auktoritära metoder.
Jag är i denna mening för ett mångkulturellt samhälle. Ett sådant synsätt innebär inte att ge upp det man tror på. Att inom demokratin och inom och emellan kulturer kämpa för detta och mot andra idéer som man är emot oavsett om de klär sig i kulturell skrud.
Men ”mångkulturalism” som idé och ideologi är något annat. Liberaler brukar kritisera begreppet för att det handlar om grupprättigheter. Jag tycker att man kan säga att problemet är att begreppet behandlar kultur på samma sätt som sverigedemokraterna. Man buntar ihop alla till att tillhöra den ena eller andra kulturen. I den sverigedemokratiska drömmen ska vi alla ”återgå” till att tillhöra samma kultur. I den ”mångkulturalistiska” varianten ska vi leva bredvid varandra inom våra egna kulturer. Här finns inte alls den både faktiska och helt nödvändiga strid som sker både inom och mellan olika kulturer. Ett synsätt som leder till kulturrelativism. Begreppet mångkulturalism har också kritiserats från vänster och av antirasister, t.ex. i en artikel i Dagens Arena.
Bahareh Andersson säger att hon, när hon uttryckt sina tankar, blivit inbjuden av Sverigedemokraterna trots att hennes inställning ”står i skarp kontrast till deras”. Hon hävdar också ”bestämt att problemet inte är muslimer utan kulturrelativismen”.
Sverigedemokraterna definierar begreppet mångkulturalism så här i sitt partiprogram:
”Mångkulturalism är idén om att en stat ska byggas på vitt skilda värderingar som jämkas med varandra.”
Med denna karikatyr är det ju lätt att ta poänger. För det är knappast en bild som omfattas av några andra än SD. Men det finns ju olika saker inom det som brukar kallas kultur. Inom alla samhällen och kulturer finns det män som misshandlar kvinnor. Och detta blir inte mindre ont, vare sig det görs av någon som säger sig företräda någon viss kultur eller någon som säger sig vilja förstå misshandel som ”kultur”. Men det finns andra saker där det faktiskt går att jämka, där vi kan göra, äta, klä oss eller dansa olika utan att det behöver vara något problem.
Jag har inte läst de artiklar som Bahareh Andersson hänvisar till, men jag tror att hon tar upp en viktig diskussion som handlar om att vi inte får backa från mänskliga rättigheter och vika ner oss för några reaktionära idéer. Att de måste bekämpas oavsett vem som framför dem. Att striden inte står mellan muslimer och övriga utan i alla delar av samhället.
Men hur ser egentligen det ”sverigedemokratiska alternativet ut?
När man läser olika partiprogram framstår de oftast som mer sympatiska än den praktiska politiken, det gäller även SD:s program. Till exempel så går det inte direkt att läsa i SD:s partiprogram det som Jimmie Åkessons järnrörskämpar uttryckte i den numera kända filmen som läckte ut via Expressen.
Men hur beskriver SD då sig själva och sin egen ideologi? Under rubriken Ideologi kan man i partiprogrammet läsa att SD är:
”ett Sverigevänligt parti som eftersträvar en hög grad av gemenskap och samhörighet i samhället. ”
Att vara ett parti som säger sig vara vänligt mot det land man verkar i är ju inte speciellt klargörande som utgångspunkt för ett politiskt program. Tanken måste då vara den att det finns en och endast en sorts politik som är vänlig mot landet Sverige. Men landet kan ju inte syfta på marken eller territoriet utan på dess invånare om det ska ha någon meningsfull betydelse. I en sådan tanke måste man bortse från det problemet att olika grupper och individer inom nationen både har olika intressen och åsikter som kan vara motstridiga. Istället så tecknas en närmast paradisisk bild av ett helt folk, med alla dess klasser, individer och andra undergrupper som tidigare levde i harmoni och endräkt, tills detta stördes. Det som störde idyllen var invandringen av andra människor. Något som i SD:s historieskrivning tycks vara av mycket sent datum.
Att det område som blev nationen Sverige befolkades, liksom att jordbruk infördes var ju redan från början ett resultat av invandring. Och genom hela detta områdes och senare nationen Sveriges historia har invandring och utländskt inflytande alltid spelat en stor roll i landets utveckling. Men det perspektivet skulle störa SD:s programbygge.
Ett land är ju – som sagt – inte bara ett territorium och dess natur utan framförallt de människor som bor där. Frågan är då om alla ingår i kategorin ”Sverige”. Till att börja med verkar en stor del av dem som invandrat, främst de som är muslimer inte ingå i den kategorin. Men hur är det med alla de fortfarande 90 procent som inte delar SD:s ”Sverigevänliga” synsätt? Ingår de inte heller i kategorin Sverige, då de liksom är ovänliga mot sig själva?
Man säger sig eftersträva en ”grad av gemenskap och samhörighet i samhället” som är hög. Men det verkar som om höjden på denna gemenskap avgörs av det antal som tycker likadant som SD. När man talar om ”gemenskap och samhörighet” i ett sorts konfliktlöst samhälle så är det något som man beskriver som om det existerade tidigare. I SD:s världsbild finns inte de konflikter och den kamp med som bidrog till demokratins och välfärdsstatens framväxt. Konflikten och problemen förs istället in på ett sent stadium genom de andra partiernas politik:
”Partiet ser därför med stor oro på den splittringspolitik som de andra partierna bedrivit de senaste decennierna.”
När man beskriver det man kallar splittringspolitik finns det inte någonting om ökade sociala klyftor, nedriven och försämrad välfärd eller massarbetslöshet. Ord som rättvisa eller klass lyser med sin frånvaro. Istället är det invandringen och det som man kallar det mångkulturella samhället som är orsaken till alla problem. Segregation beskrivs som ett resultat av det man kallar ”idén om ett mångkulturellt samhälle” inte som ett resultat av ekonomiska och sociala förhållanden.
SD säger att de vill ”stå upp för västvärldens syn på värden som demokrati, jämställdhet, djurskydd och mänskliga rättigheter.”
Även här finns den falska bilden av en harmonisk enhet i synen på och tillämpningen av sådana fenomen som demokrati, jämställdhet, djurskydd eller mänskliga rättigheter. Demokratin i den form vi känner den uppstod genom en hård kamp där arbetarrörelsen men också liberaler spelade den avgörande rollen i Sverige. SD kallar sig numera ett ”socialkonservativt parti”. Om nu det är deras historiska rötter så kan det vara viktigt att veta att de konservativa var motståndare till demokratins utveckling i Sverige.
Att det skulle finnas en gemensam och okomplicerad syn på vad som är demokrati eller hur den ska tillämpas inom den s.k. västvärlden brukar hävdas av olika makthavare. Men i verkligheten existerar en ständig och pågående strid om demokratin. Tänk bara på exemplet med de svenska vapenaffärerna med Saudiarabien .
Inte heller när det gäller jämställdheten finns någon gemensam kulturell koncensus inom västvärlden. Kvinnors rättigheter ser mycket olika ut i olika delar av västvärlden och även i ett land som Sverige där mycket uppnåtts återstår också mycket att göra.
Vad gäller djurskyddet så är även detta något som det står strid om inom Sverige och inom EU och inte alls något som förenar oss alla mot några andra.
Det Sverigedemokratiska alternativet bygger på olika sätt på en falsk bild av enhet kring en gemensam kultur utan inre motsättningar och en lika falsk bild av ”de andra” de som inte hör hemma i ”vår kultur”.
Bloggat: Sjöstedt
Media: GP
Läs andra bloggar om mångkultur, kultur, mångkulturalism, sverigedemokraterna
PEPPRAT RÖDGRÖNT 
Lämna en kommentar