Om vi inte sett det förut så har det senaste året på ett övertydligt sätt visat att det kan finnas det som är värre än det som vi tidigare trodde var värst. I Sverige har vi också sett denna utveckling. Men vi har inte så tydligt tvingats göra dessa val mellan ont och mindre ont. Om vi blickar utåt så har det däremot funnits och finns några sådana knepiga och ganska motbjudande val.
I Storbritannien röstade en knapp majoritet för att lämna EU. Man kan tycka att denna ”Brexit” borde ha glatt alla EU-motståndare i Europa. Men de som jublade mest var den yttersta högern. Inom vänstern fanns det däremot ganska delade meningar. För en del var det enkelt. Eftersom EU i huvudsak är dåligt och en union för kapitalet så var det för dem självklart bra att unionen bryts sönder. Men kanske finns det något som kan vara värre än EU? Till exempel om utträdet sker som en del av en reaktionär offensiv istället för en rörelse kring demokrati och social rättvisa. Om utträdet innebär att överklassen och högerkrafterna stärker sina positioner och försämrar villkoren för folkflertalet även jämfört med förhållandena i EU. Jag är glad att jag slapp rösta i Storbritannien.
I USA etablerade sig Trump-regimen som en annan sort av borgerligt styre. Jag skriver annan, inte en ny typ, för liknande regimer har vi sett förut. Jag tror att det är viktigt att vi som anser oss vara vänstermänniskor eller socialister försöker se detta klart. Att det verkligen handlar om något värre och om en annan typ av regim. Den amerikanske marxisten John Bellamy Foster går så långt som att beteckna den nya administration som ”nyfascistisk”. I en artikel i Monthly Review skriver han bland annat:
Inte bara en ny administration, men en ny ideologi har nu tagit plats i Vita huset: neofascismen. Den liknar på vissa sätt den italienska och tyska klassiska fascismen på 1920-talet och 30-talen, men med historiskt tydliga egenskaper som är specifika för USA: s politiska ekonomi och kultur under de första decennierna av tjugoförsta århundradet.
Själv vet jag inte tillräckligt för att våga använda denna etikett. Men att det definitivt är något annorlunda, det tycker jag är uppenbart.
Jag har sett undersökningar som säger att Bernie Sanders skulle ha kunnat vinna mot Trump med fler röster än Hillary Clinton gjorde (hon hade ju fler röster men färre elektors-röster, vilket avgjorde till Trumps fördel). Det måste ha varit svårt för många som deltagit och stött den fantastiska kampanjen kring Sanders att tvingas rösta på Clinton som det mindre onda. För även om en Clinton-regim skulle ha varit det mindre onda så är det etablissemang som Clintons tillhör på goda grunder avskytt av många och den nyliberala politik som de stått för har i sig bidragit till den utveckling som gynnat ett sådant fenomen som Trump. Jag är alltså glad att jag slapp rösta även i USA-valet, men skulle nog förmodligen i sista hand ändå röstat på det minst onda.
Valet i Frankrike – att välja det mest onda
I Frankrike går man till den andra omgången i presidentvalet på söndag den 7 maj. Även här har vi en liknande situation där nyliberalen Macron ställs mot ytersta högerns Le Pen. Här finns det också olika sätt att resonera. Är det ett val mellan pest och kolera eller finns det något som är det mindre onda?
Den mest extrema ståndpunkten bland dem som betraktar sig som någon sorts vänster hittar man hos Anders Romelsjö med bloggen Jinge. Han skriver att det är ”en felaktig förenkling” att kalla Le Pen för högerextrem. ”I verkligheten är Macron snarast en högerextrem politiker, inte Le Pen!” utropar Romelsjö och hänvisar till en del av det som Le Pen lovar. Men att bedöma Le Pen enbart efter de högerpopulistiska löften som hon för fram är lika dumt som det var att för 90 år sedan bedöma det tyska nazistpartiet NSDAP enbart utifrån deras program där krav som brytandet av ränteslaveriet, indragning av alla krigsvinster, förstatligande av trusterna och liknande krav fanns med, mitt i den öppna rasismen.
De tyska nazisterna på sin tid, Trump, Le Pen med flera liknande personer eller rörelser idag, de förenas i den högerpopulism som ger sken av att vända sig mot makten och tala i folkflertalets namn. Samtidigt är de antingen själva en del av överklassen eller har dess stöd. Istället pekar man ut andra grupper än samhällets verkliga makthavare som fiender, splittrar folkflertalet och slår efterhand ut grupp efter grupp. Så gjorde de tyska nazisterna. De fick stöd av delar av storfinansen samtidigt som de i sitt självmotsägande program och i sin retorik hade inslag som påminde om socialism och social rättvisa. Men när de fick makten fanns inget av detta med. Då var det en järnhård diktatur som krossade alla arbetarorganisationer och sociala erövringar. Samma sak strävar dagens högerextrema rörelser efter.
Romelsjö säger av någon anledning inte klart ut att han (ifall han skulle rösta i Frankrike) skulle välja Le Pen i den sista valomgången. Men det är ju den slutsatsen man måste dra av hans resonemang.
Valet i Frankrike – att vägra välja alls?
Men är det då helt lätt att välja Macron? En som diskuterat detta är Åsa Linderborg som skrev och (helt riktigt) påpekade att Macron alls inte är någon oförarglig mittenpolitiker:
Fördelningspolitiskt är han nyliberal med stora nedskärningar på agendan. ”Outsidern” Macron var finansminister när Hollande genomdrev en historisk försämring i arbetsrätten och kollektivavtalen. Hela Frankrike kokade av protester. Hur hanterade Macron det? Jo, genom att håna de drabbade. Macron vill skära ner på de offentliganställda. Han vill avreglera finanssektorn. Han vill minska skatterna för de stenrika.
Det gick att tolka Linderborgs artikel som att hon ansåg att den franska vänstern borde strunta i att rösta på någon av kandidaterna. Men så var inte fallet, vilket hon klargjorde i en annan artikel. Hon skulle rösta på Macron.
Alternativet till Le Pen är alltså en politiker som kommer bidra till de ökade klyftor som hjälper fram extremhögern och dess falska lösningar (när vänstern misslyckas). Naturligtvis är detta inte något behagligt val. Det är naturligtvis inte heller på något sätt bra för den franska vänstern att associeras med en sådan politik. Det måste vara viktigt att förklara detta på ett bra sätt. Formuleringen att rösta, men rösta MOT Le Pen istället för att uttrycka det som att rösta FÖR Macron kanske är viktig här.
Att ändå rösta
Det kan på ett sätt verka konstigt att diskutera hur folk ska rösta i ett annat land, att diskutera val som vi varken får eller behöver göra. Verkliga socialistiska rörelser måste vara internationalistiska. Men i det ingår inte bara att vara solidarisk med andra. Det handlar också om att försöka lära av andra utan att kopiera. Vi har ännu inte riktigt hamnat i den typen av valsituationer som vänstern i Storbritannien, USA eller Frankrike. Det närmaste jag kan komma på är de människor i Sverige som betraktar sig själva som vänster eller socialister men vägrar rösta på Vänsterpartiet för att de är missnöjda med detta parti. Eller de som röstar på Feministiskt Initiativ och hittills därmed minskat vänstersidans röster. Men den diskussionen lämnar jag här. Åter till Frankrike.
Jag kan ha förståelse för dem inom den franska vänstern som inte vill rösta på Macron. Men jag tycker ändå att de har fel. Sant är att Macrons politik sannolikt kommer bidra till ytterligare polarisering och ett stärkande av Front National. Men jag kan ändå inte se att detta är ett skäl till att vägra rösta och därmed riskera att bidra till att få en president från Front National redan nu. Att rösta har betydelse. Nog borde det gå att förklara pedagogiskt att en sådan röst bara handlar om att undvika det värsta: Le Pen som president. Att den inte innebär stöd till något i Macrons politik. Och så kan man väl ta röstsedeln och hålla för näsan …….
PEPPRAT RÖDGRÖNT 
Lämna en kommentar