Carola Lemne och sanningen

Tittade du på Aktuellt igår onsdag kväll? Där var ett inslag om opinionsbildningen kring vinst i välfärden. Om du missade det så går det ju att se på SVTplay. Det börjar efter ungefär 15 minuter.lemne

Oavsett om du såg inslaget eller inte finns det anledning att minnas några saker därifrån. Det handlar om tonläget från och intresset för sanning hos företrädare för kapitalintressena i Svenskt Näringsliv.

Inslaget handlar alltså om Reepalu-utredningens förslag till begränsningar av vinstuttagen inom de privata välfärdsföretagen. I samband med det intervjuas bland annat Svenskt Näringslivs vd Carola Lemne.

Ett nytt uttryck som myntats av den nya och extremt lögnaktiga regimen i USA är ”alternativa fakta”. Många har på ett ironiskt eller skämtsamt sätt bidragit till att snabbt nästan etablera detta märkliga uttryck. Det tycker jag att vi ska passa oss för. Vi bör kalla en lögn för en lögn, en osanning för en osanning och inget annat. Men Lemne använder detta nya uttryck om Reepalus vinstutredning. Man kan fundera över varför. Anledningen är i alla fall att det enligt henne inte finns några fakta som stöder att vinstuttag leder till sämre kvalitet. Här har vi alltså en hög företrädare för kapitalintressena som inte vill medge några som helst problem trots alla de rapporter som påvisat just dessa problem. Nu är det ju inte så att det behöver märkas i varje enskilt fall, i varje enskilt företag. Men hela den skattefinansierade välfärdssektorn måste ses som en helhet. Pengar som försvinner ut från någon del av denna verksamhet är förlorade pengar för sektorn som helhet oavsett om de försvinner ut från en verksamhet där brukarna är nöjda. Dessa pengar skulle ha kunnat användas där behoven är större. Det principiellt viktiga problemet är det som mycket bra formulerats av nationalekonomen och den f.d. moderaten Anne-Marie Pålsson:

….bara lönsamma kunder är intressanta,  resten sorteras bort. Så måste bolagen agera, eftersom aktiebolagslagen kräver att de ska ha som enda syfte att bereda ägarna vinst. Och det är just kravet på vinstmaximering som är oförenligt med produktion av välfärdstjänster.

Utmärkande för välfärdstjänsterna är nämligen att de ska vara tillgängliga för alla på samma grunder. Ingen får exkluderas!

Men för marknaden gäller alltså exkluderandets princip. När den praktiseras på välfärdens område får vi det som vänstern varnar för: segregering. Friska medelålders, smarta elever och pigga gamlingar hamnar hos de privata bolagen medan det allmänna får ta hand om resten.

Det som Pålsson skriver förklarar kanske också varför Svenskt Näringsliv i sin propaganda valde ut en vårdcentral belägen i ett av Stockholms mer fattiga områden där möjligheterna till stora vinster förmodligen är mindre. Taktiken att skjuta enskilda kvinnor eller mindre företag i förgrunden istället för de stora bolagen och riskkapitalisterna har använts konsekvent.

Men Lemne vill alltså inte medge några som helst problem, istället säger hon om Reepalus utredning: ”Det är faktiskt alternativa fakta som den här utredningen bygger på”.

Men själv är hon inte så noga med sanningen ska det visa sig. gamSvenskt Näringsliv har en sajt på nätet där företagare kan fylla i en räknesnurra med bokföringen för att se hur vinsttaket skulle slå på just deras företag. Men som reportern på SVT uttrycker det: ”SVT:s granskning visar att räknesnurran slarvar med fakta”. Man skulle också kunna säga att de bluffar eller ljuger.

Vårdföretagarna som ingår i Svenskt Näringsliv valde alltså i sin propaganda ut en vårdcentral i Stockholmsförorten Tensta. Förra året gjorde detta företag en vinst på 432 000 efter några tuffare startår. Nu påstår man att detta vårdföretag bara skulle fått ta ut 14 000 trots att de haft förluster under tidigare år. Men det man inte säger är att dessa tidigare förluster gör att man enligt utredningens förslag får ta ut hela den faktiska vinsten och mer utan att nå utredningsförslagets vinsttak. Man kan ha olika åsikter om den konstruktion för att begränsa vinsterna som föreslås i Reepalus utredning. Men den bild som Svenskt Näringsliv och Carola Lemne sprider om dess konsekvenser är alltså inte sanningsenlig. På detta svarar Lemne: ”Vår snurra är en ögonblicksbild” och ”Det är fakta för det året man räknar ut”. Och vid mer direkta frågor från reportern:

Reportern: Är det fakta när ni säger att dom bara får göra 14 000 i vinst?

Lemne: Om man tittar över flera år kan man få andra effekter.

Reportern: Det var inte sant alltså?

Lemne: Det får vara din tolkning.

Men så lämnar Lemne frågan om sanningen, höjer tonläget ytterligare och börjar tala om principer:

Det här handlar om en otroligt viktig princip. Äganderätten är faktiskt en mänsklig rättighet.”

Lemne har naturligtvis starka skäl att tycka så. Närmare bestämt 504 000 i månaden, som var vad hon tjänade förra året. Men att äga företag och ta ut vinst inom den skattefinansierade välfärdssektorn hör inte till de mänskliga rättigheterna. Det vore som att påstå att kapitalägarnas mänskliga rättigheter kränktes under de decennier då välfärden byggdes ut som en sektor fri från profitintressen och marknadstänk. Naturligtvis kränkte inte detta några mänskliga rättigheter. Tvärtom. Det stärkte rättigheterna för den stora majoriteten i samhället och gjorde det möjligt att räta på ryggen. Det handlade om demokratiskt fattade beslut. Och sådana demokratiskt fattade beslut kan även återta kontrollen över skattepengarna.

Demokratin måste vara överordnad. Men när det gäller demokratin så har vi nu det problemet att å ena sidan en stor del av befolkningen är för begränsning av vinst inom välfärden medan å andra sidan bara ett parti i riksdagen konsekvent företräder den uppfattningen. Detta kan bara ändras genom att opinionen mot vinster i välfärden får fötter och blir en verklig rörelse i samhället. En sak som denna rörelse har att göra är att avslöja lögnerna hos Svenskt Näringsliv.

Intressant?

Läs andra bloggar om välfärden, vinst i välfärden

Läs också på SVT om sakfrågan

Peje Emilssons oro

På det nya årets andra dag kunde man på TV-nyheterna höra att ”protesterna växer mot förslaget om vinsttak i välfärden”. Det handlade om den utredning som letts av Ilmar Reepalu. Utredningen lägger fram ett försiktigt förslag om att åtminstone på något sätt begränsa vinsterna inom välfärden. Protesterna mot detta är varken nya eller ”växande”. De som protesterar är de som alltid gnäller högst av alla så fort deras intressen hotas. I detta fall handlar det om ägarna till de välfärdsbolag som kan plocka ut stora summor av skattemedel som vinst.

Pej Emilsson

      Peje Emilsson

Dominerande i inslaget var en intervju med välfärdsoligarken Peje Emilsson som fick breda ut sig i frågan (återgivet också på nätet).

Att företrädarna för kapitalet håller ett högt tonläge är som sagt inte ovanligt. Carola Lemne (vd för Svenskt Näringsliv) har tidigare kallat förslaget om vinstbegränsning för ”ett djupt ingrepp i den privata äganderätten”. Emilsson går ett steg till och säger att förslaget ”kan vara början till slutet för kapitalismen som vi känner den i Sverige”. Här kan man kanske tro att Emilsson som ju inte är så ung glömt allt om Sveriges moderna historia. Men det har han naturligtvis inte. Han har ju varit med och format den. Som (moderat) politiker var han med om att driva fram den möjlighet till att tjäna pengar inom välfärden som han senare kunde utnyttja för egen del. Före 1992 hade vi ju inte den här typen av skattefinansierad vinst inom välfärdssektorn. Det vet och minns naturligtvis Emilsson. Men han hoppas säkert på att många av dem som lyssnar till honom ska ha glömt eller inte alls känna till det. Startskottet var den s.k. friskolereformen. Snabbt utvecklades detta från att åtminstone delvis ha varit något för mindre ägare med alternativa pedagogiska idéer till att domineras av stora koncerner och riskkapitalbolag. Det är inte bara så att den form av kapitalism som Emilsson säger att ”vi känner” är ganska ny i Sverige. Den är också väldigt extrem i en internationell jämförelse. Veckans affärer skrev 2012 om hur extremt det hade blivit:

Faktum är att ingen annanstans än i Sverige kan offentliga skattemedel så enkelt omvandlas till privata vinster…..

Sverige har på kort tid blivit ett av världens mest avreglerande länder för välfärdstjänster. Det är en tillväxtbransch med bubbelvarning där riskkapitaljättarna utnyttjar ett politiskt vakuum med obefintlig kvalitetskontroll.

Emilsson talar alltså inte sanning. Ifall förslaget till vinstbegränsning införs så skulle vi inte ens vara tillbaka till den kapitalism som vi kände till före 1992 i Sverige. Däremot skulle kanske en del av de måttlösa uttag av skattepengar till riskkapitalbolag som skett de senaste åren åtminstone begränsas.

I intervjun gör Emilson allt för att visa på hur rimliga deras vinstuttag är. Men när frågan om John Bauerkoncernens konkurs kommer upp (läs en bakgrund här ifall du glömt) medger Emilsson ändå att det kan finnas problem. Han säger då att det finns ”en viss konflikt”. Men samtidigt försöker han åter sprida ut dimma genom att prata om att ”Pensionärernas pengar vill naturligtvis ha så mycket avkastning som möjligt”. Men pengar har ju inte någon egen vilja. Emilsson pratar om pensionsfonderna. De drivs av samma kapitalistiska logik om maximal vinst som hans egna företag. Denna logik personifieras av sådana levande människor inom kapitalistklassen som Peje Emilsson. Detta försöker Emilsson dölja bakom prat om mer opersonliga fonder.

Hur aktiebolagens logik ser ut och vilka problem det leder till speciellt inom välfärdssektorn beskrivs på ett mycket klarsynt sätt av den tidigare moderaten Anne-Marie Pålsson i en artikel i Sydsvenskan:

Logiken för aktiebolaget är marknadens: bara lönsamma kunder är intressanta,  resten sorteras bort. Så måste bolagen agera, eftersom aktiebolagslagen kräver att de ska ha som enda syfte att bereda ägarna vinst. Och det är just kravet på vinstmaximering som är oförenligt med produktion av välfärdstjänster.

Utmärkande för välfärdstjänsterna är nämligen att de ska vara tillgängliga för alla på samma grunder. Ingen får exkluderas!

Men för marknaden gäller alltså exkluderandets princip. När den praktiseras på välfärdens område får vi det som vänstern varnar för: segregering. Friska medelålders, smarta elever och pigga gamlingar hamnar hos de privata bolagen medan det allmänna får ta hand om resten.

…………

Den som på allvar vill ta itu med problemen i välfärdssektorn ska alltså sätta stopp för de bolag som har vinsten som enda mål för verksamheten. Inte så att de måste upphöra med sin verksamhet, bara att de måste driva den i någon annan driftsform, kanske som stiftelse eller kooperativ.

Och de som inte vill det får vackert underkasta sig vinstrestriktioner precis som de tvingas till i alla andra länder. Det skulle göra Sverige till ett land som alla andra och inte till en reminiscens från Sovjettiden, som näringslivet söker skrämmas med.

Pålsson visar här att Emilsson och Lemnes snack om ”socialism” bara är propaganda och inget annat. Att vi utan dessa vinstuttag bara skulle vara ”ett land som alla andra” det vill säga ett vanligt kapitalistiskt land.

För en socialist vore naturligtvis även detta ett framsteg. Men för en socialist är däremot den diskussion som Lemne, Emilsson med flera öppnar upp för också intressant. Självfallet finns det andra sektorer i samhället som drivs av vinst som krockar med intressena hos de flesta av oss andra. Emilsson undrar retoriskt ”varför de som säljer medicin ska slippa undan”. Det är bra att han tar upp det. Privatiseringen av apoteken har ju lett till en fördubbling av priserna, vilket knappast varit i konsumenternas intresse. Så visst. Låt oss ifrågasätta det också. Men även det vore ju bara en återgång till en tidigare kapitalism.

Det som kommer i mitt huvud är  bankernas dominerande ställning i samhället, deras svinaktiga vinstuttag och bonusar eller deras för oss andra dyra räddningspaket vid kriser. Här skulle man kunna börja fundera. Men det är som sagt däremot en socialistisk diskussion.

Tillägg:

Jag använde uttrycket välfärdsoligark om Peje Emilsson. Alltså en som varit ”Politiskt aktiv och arbetade fram de förslag som han sedan själv kunde profitera på som ägare av privata välfärdsbolag”. Jag har lånat detta utmärkta uttryck från bloggaren Svensson som använder det i en artikel som berättar lite mera om personen Peje Emilsson.

Om du vill veta lite mera om Carola Lemne så läs denna artikel i Arbetet som berättar om en människa som ”alltid haft såväl städhjälp som barnflicka. I dag tjänar hon 504 000 kronor (tre svenska statsministrar eller 25 undersköterskor”…….

Intressant?

Läs andra bloggar om välfärden, vinst i välfärden

Kinberg Batras ”kvalitetsargument” missar helheten.

Medan skattepengar fortsätter att rinna ut ur välfärden – och ofta försvinna vidare till olika skatteparadis – så fortsätter den konstiga diskussionen om olika sätt att reglera och kontrollera, men inte stoppa vinstuttagen ur välfärden. Nu har moderaterna gjort ett utspel i vinstfrågan.

På en presskonferens för några dagar sedan sa Anna Kinberg Batra att man ”måste agera skarpare mot de som inte levererar god välfärd”. Moderaterna lägger framen modell som innebär att staten ska kunna säga nej till vinstuttag från privata välfärdsverksamheter om kvaliteten inte är tillräckligt hög.”

SD säger att de instämmer och kommer stödja moderaterna i detta. Civilminister Shekarabi tycker å sin sida att det är bra att ”moderaterna nu erkänner problematiken” men att ”det betyder ingenting om det här bara är ett retoriskt utspel som inte följs av konkreta åtgärder”. Men att ”erkänna” att det finns verksamheter som tar ut vinst som driver en ovärdig verksamhet handlar väl bara om att erkänna fakta. Dessutom missar det att se till helheten.

För oss som är emot vinster i välfärden är de moderata argumenten naturligtvis inte imponerande. Vi tycker ju att alla pengar som går till välfärden ska stanna där. Det gäller även om just den verksamheten inte är dålig. Varenda krona som tas ut i vinst skulle ju ha kunnat användas till att göra något bättre i välfärden. Och i dagens alltmer luggslitna välfärdsverksamheter så är det lätt att se att varenda krona behövs.

Men det här kvalitets-argumentet har en annan brist. Och det är att man inte ser till helheten.

Det spelar ingen roll var det läcker.

Det spelar ingen roll var det läcker.

Hela den skattefinansierade välfärdssektorn måste ses som en helhet. Pengar som försvinner ut från någon del av denna verksamhet är förlorade pengar för sektorn som helhet oavsett om de försvinner ut från en verksamhet där brukarna är nöjda. Dessa pengar skulle ha kunnat användas där behoven är större.

Låt oss ta skolområdet som exempel. Här har friskolorna bidragit till att dränera de kommunala skolorna på resurser. En otrevlig sida av valfriheten är att den sociala segregering som redan ökat i boendet ökat än mer genom det fria skolvalet. Många föräldrar med en högre social position väljer bort den lokala skolan om där finns många barn som behöver extra stöd. Dessa föräldrar till elever som har mindre behov av stöd väljer i högre utsträckning friskolor för sina barn. På många friskolor samlas därför barn som helt enkelt kräver lägre resurs. Verksamheten blir där billigare. Där går det att göra vinst samtidigt som de kommunala skolorna i fattiga förortsområden får fortsätta att slita mot allt sämre odds. Och med mindre resurser än de skulle haft utan friskolans existens. Genom att inte se skolsektorn (eller välfärdssektorn) som en helhet trollar man bort denna problematik.

Därför är det s.k. kvalitets-argumentet otillräckligt.

Intressant?

Läs andra bloggar om välfärden, vinst i välfärden, skolanmoderaterna

Argumenten kring vinst

Här kommer en liten argumentationssamling.

Då den nuvarande regeringen tillträdde kom man överens med Vänsterpartiet om att tillsätta en utredning om vinster i välfärden under ledning av Ilmar Reepalu. För ett tag sedan ”läckte” uppgifter från denna utredning som talade om att ”begränsa företagens vinstuttag till åtta procent av investerat kapital plus inflationen”.

Så som debattläget är i vårt land numera så hördes de röster som tyckte denna ”begränsning” var upprörande mycket mer och högre än de som hade förväntat sig ett slut på vinstuttag i välfärden. Carola Lemne, vd för Svenskt Näringsliv kallar det till exempel för ”ett djupt ingrepp i den privata äganderätten”. Så långt har det alltså gått så att kapitalägarnas företrädare ser det som en omistlig rättighet att få del av skattemedel. Denna upprördhet är svår att ta på allvar. Är det inte rentav så att de skrattar invärtes men driver spelet dit de vill, som de gamar de är?gam

Men i samband med att det tandlösa förslaget till ”vinstbegränsning” läckte ut så upprepades också åter en drös av de argument som används för rätten till vinst inom välfärden.

Därför har jag samlat en del av dessa argument här och fortsätter tjata:

  • Det är extremt att förbjuda vinst i välfärden

Många borgerliga debattörer har hojtat om extremism, marxism, ryska metoder eller rentav ”fondsocialism”. Men det enda som är extremt är just existensen av dessa vinstuttag inom välfärden. Efter att Chile nyligen avskaffade denna möjlighet så är Sverige ensamt i världen om detta. Internationell expertis har också varnat för den svenska utvecklingen.

Henry Levin, professor i utbildningsekonomi på lärarhögskolan vid Columbia University i USA, sa till SR häromåret att det svenska systemet var det mest extrema och att det hade negativa följder för den svenska skolan.

I Veckans Affärer kunde man i februari 2012 läsa:

Faktum är att ingen annanstans än i Sverige kan offentliga skattemedel så enkelt omvandlas till privata vinster…..

Sverige har på kort tid blivit ett av världens mest avreglerande länder för välfärdstjänster. Det är en tillväxtbransch med bubbelvarning där riskkapitaljättarna utnyttjar ett politiskt vakuum med obefintlig kvalitetskontroll.

Fram träder en hel sektor som sysselsätter tiotusentals anställda, men kontrolleras av ett fåtal bolag och där kvalitetskontrollen inte sällan är underordnad kostnadskontrollen.

  • Vinstdrivande privata välfärdsföretag kostar inte mer

 Vi betalar alltså för något, lika mycket till privata som kommunala utförare. Men när vi betalar till privata utförare så används inte hela summan till det som den är avsedd för. Det är ju på det viset som det uppstår en vinst. Sättet att göra det är genom att minska kostnaderna, främst kostnaden för personal. Hur då? Låt oss ta skolområdet som ett exempel. Här sker detta uttag på i huvudsak två sätt. Dels har man lägre löner. Lärare på friskolor tjänar ungefär 3 000-4 000 kronor mindre än lärare på kommunala skolor. Dels har man färre anställda per elev. Det senare blir möjligt så länge man rekryterar ett urval av elever som inte har så stort behov av stöd. Hittills har detta också varit fallet när det gäller många friskolor. På detta sätt har den ökande segregeringen gått hand i hand med vinstintresset. Så visst har det kostat ”oss skattebetalare” något i form av både minskade resurser inom skolsystemet som helhet och ökade klyftor, med generellt försämrade skolresultat som följd.

  • Vinst betyder inte sämre verksamhet

Förutom en mängd skandaler som uppenbart visat att det blivit sämre så har både forskning och tunga instanser också hävdat just detta. En sådan tung instans som Kungliga Vetenskapsakademin menade till exempel i en artikel i SvD att: ”Möjligheten att bedriva skolverksamhet i vinstdrivande syfte bör elimineras” därför att systemet ger ”upphov till ökad segregation och minskad likvärdighet”.

Och när Riksrevisionen i en rapport granskade vad som hänt inom vården så menade man att det är främst patienter med mindre vårdbehov och högre socioekonomisk status som gynnats. Däremot hade det blivit svårare att uppfylla vårdens principer om likvärdig vård för alla och att de svårast sjuka ska prioriteras

 

  • Vinstgivande verksamhet kan till och med vara bättre

Ja, naturligtvis förekommer det att en del vinstgivande verksamheter är bättre än de kommunala. Men tyvärr har det ofta att göra med att orättvisorna ökar. Några får det bättre. Andra får det sämre inom den skattefinansierade verksamheten. Till exempel väljer många föräldrar att sätta sina barn i friskolor trots att bemanningen är lägre. Hur hänger det ihop? Det första som man kan säga om det är att hela den skattefinansierade skolsektorn (eller välfärdssektorn för den delen) måste ses som en helhet. Pengar som försvinner ut från denna verksamhet är förlorade pengar för sektorn som helhet oavsett om de försvinner ut från en skola där brukarna är nöjda. Dessa pengar skulle ha kunnat användas där behoven är större. För det är ju detta med behoven som det handlar om. De är olika. En del barn/elever behöver mer stöd av olika slag än andra på samma sätt som vi har olika vårdbehov. En otrevlig sida av valfriheten är att den sociala segregering som redan ökat i boendet ökat än mer genom det fria skolvalet. Föräldrar med en högre social position väljer bort den lokala skolan om där finns många barn som behöver extra stöd. På många friskolor samlas därför barn som helt enkelt kräver lägre resurs. Där går det att göra vinst samtidigt som de kommunala skolorna i fattiga förortsområden får fortsätta att slita mot allt sämre odds. Genom att inte se skolsektorn (eller välfärdssektorn) som en helhet trollar man bort denna problematik.

  • Det är ingen skillnad på att bygga och driva ett sjukhus

När man säger att våra skattepengar som är avsedda för t.ex. skola, vård eller omsorg bara ska gå till det och inte till något annat då brukar vinstförespråkarna säga att kommunen ju köper tjänster och produkter av företag som går med vinst. Vad är skillnaden? De som resonerar så ser uppenbarligen inget som helst problem med vinster i någon som helst verksamhet. De ser inte heller skillnaden mellan olika typer av verksamheter. Naturligtvis kan man diskutera vinst inom alla sektorer av samhället. De orimliga och stötande vinsterna inom bank- och finanssektorn till exempel.  Men det är en annan (och större) diskussion. Att ett privat företag som säljer varor eller tjänster till kommunen tar ut en vinst är en sak. Det påverkar inte direkt den kommunala verksamheten. Men att föra in vinstintresset i vård, skola eller omsorg påverkar själva verksamheten.

  • Ingen vill driva verksamhet om det inte ger vinst

En som drivit denna tes i nästan varenda debatt är Liberalernas ledare Jan Björklund. Men han har helt fel här precis som på många andra områden. Det finns till exempel en organisation som heter Idéburna skolors riksförbund. I en intervju i Lärarnas tidning i augusti 2013 sa en företrädare för den organisationen bland annat:

Det finns faktiskt ganska många som driver skolor utan att vara ute efter att tjäna pengar. Vi vill visa att det finns friskolor av olika sorter.

På frågan om det borde det vara förbjudet för skolor att dela ut vinst svarade han:

Ja. Annars finns det alltid en frestelse att öka vinsten och ta ut den. Det är en tankegång som inte hör hemma i skolverksamhet.

Och på frågan om man inte ska få ta ut vinst ifall man driver en bra skola:

Det finns alltid möjlighet att satsa ännu mer på skolan och på eleverna.

Och när JB-koncernen gick i konkurs (läs om detta på en gammal blogg) så togs verksamheten över av Stadsmissionens skolstiftelse bland annat i Uppsala. Stadsmissionens skolstiftelse är ickereligiös,  politiskt obunden och driver sina skolor utan vinstuttag.

  • Vinsten återinvesteras

Det avgörande i så fall är ju vad ”återinvesteringen” används till. Flera av de stora vinstdrivna företagen inom välfärden har haft som affärsidé att återinvestera för att expandera för att senare kunna sälja. Man svälter ut till exempel en förskola, gör en saftig vinst och köper en ny förskola, varefter man säljer alltihopa och går över till annan verksamhet.

(En dryg vecka efter att jag skrivit denna artikel så ser jag en artikel av Kent Werne i Dagens ETC 29 sept. som visar på detta välfärdsbolaget Humana som exempel. Mellan 2008 och 2015 gjorde de en total rörelsevinst innan avskrivningar på drygt 1,7 miljarder. Av dessa pengar användes 1,5 miljarder till ”förvärv av dotterföretag” genom uppköp av mindre konkurrenter.)

Dessutom är det naturligtvis ett demokratiskt problem att några privata utförare har rätt att bestämma över detta med investeringarna inom välfärden.

  • Vinsten beskattas

Argumentet om att vinsterna beskattas måste också starkt ifrågasättas då vi t.ex. vet att många verksamheter ägs av riskkapitalägda koncerner som bara betalar en obetydlig eller inte någon skatt alls.

Intressant?

Läs andra bloggar om vinst i välfärden

Läs också en mycket välskriven artikel i GP om ”apoteksreformen”

Har v(i) vunnit slaget om vinster i välfärden? En företagare tänker till.

Mats Lövgren

Jag får på nätet syn på ett s.k. öppet brev. Det är riktat till vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt. Den som skriver det är företagaren Mats Lövgren från Skellefteå. Han sitter i ledningen för företaget Megaron som ”förvaltar en industrigrupp”. Det är ett aktiebolag vars ”verksamhet ska vara att bedriva fastighetsförvaltning och konsulttjänster inom företagsledning, organisationsutveckling och marknadskommunikation, uthyrning av kapitalvaror, handel med värdepapper samt därmed förenlig verksamhet.”

Lövgren inleder med att påstå att vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt har ”vunnit slaget om vinster i välfärden”. Lövgren anser att Sjöstedt gjort detta ”genom god retorik och inslag av osanningar”.

Redan här finns det ju anledning att stanna till. För det första finns det ju inte något som helst som styrker att ”slaget om vinster i välfärden” vunnits. Systemet med vinster i välfärden lever och frodas. Och vad det kan bli av den utredning som utlovats, vet ingen ännu. Dessutom är det – ifall det vore sant – ett uttalande som visar en märklig verklighetsuppfattning. För utan att på något sätt varken underskatta eller överskatta Jonas Sjöstedt så handlar ju inte striden om vinst i välfärden bara om honom. Möjligheten att få ett stopp för vinst i välfärden beror på hur mycket en bred rörelse kan byggas. I detta spelar kloka politiker en väsentlig men inte exklusiv roll.

Men låt oss se hur Lövgren argumenterar i sitt inlägg som är publicerat på arbetsgivarnas hemsida ”Svenskt näringsliv. Så här argumenterar han:

  1. …även om det nu blivit vinst i de privata bolagen så har det inte kostat skattebetalarna något. Det är samma kostnad eller billigare än det var utan upphandling.

 Vi betalar alltså för något, lika mycket till privata som kommunala utförare. Men när vi betalar till privata utförare så används inte hela summan till det som den är avsedd för. Det problemet vill inte Lövgren eller hans kompisar se, av naturliga skäl. Hur skapas då det här utrymmet för en vinst? Jo, genom att minska kostnaderna, främst kostnaden för personal. Hur då? Låt oss ta skolområdet som ett exempel. Här sker detta uttag på två sätt. Dels har man lägre löner. Lärare på friskolor tjänar ungefär 3 000-4 000 kronor mindre än lärare på kommunala skolor. Dels har man färre anställda per elev. Det senare blir möjligt så länge man rekryterar ett urval av elever som inte har så stort behov av stöd. Hittills har detta också varit fallet när det gäller många friskolor. På detta sätt har den ökande segregeringen gått hand i hand med vinstintresset. Så visst har det kostat ”oss skattebetalare” något i form av både minskade resurser inom skolsystemet som helhet och ökade klyftor, med generellt försämrade skolresultat som följd. Academedia, den största friskolekoncernen i Sverige gjorde förra året en rörelsevinst på 432 miljoner kronor, motsvarande 7 000 kronor per elev.

  1. …..vet också att på den vinst företag gör betalas det skatt på

Nå, detta är det väl lite si och så med. Att det faktum att företagare över huvudtaget betalar skatt används som ett argument, tycker jag i sig är talande för inställningen. Ska vi vara tacksamma över det? Samtidigt har vi de senaste åren fått en hel del information om hur rika människor på olika sätt smiter ifrån sin skyldighet att betala skatt. Det har talats om olika s.k. skatteparadis. Nu senast var det avslöjanden om banken HSBC som hjälpt rika människor att undkomma skatt. Utifrån detta gjorde professorn i nationalekonomi Daniel Waldenström en beräkning av hur stor den svenska kapitalflykten skulle kunna vara. Hans beräkning hamnade på någonstans mellan 468 och 1295 miljarder kronor för 2014. Hela svenska statsbudgeten för 2015 är 870 miljarder kronor. Så prata inte alltför mycket om denna skatt på vinst!

  1. En förhoppning om vinst gör oss uppfinningsrika och sparsamma. Något som saknas helt i ekonomier som inte tillåter vinst. Nordkorea och Cuba är väl snart de enda exemplen kvar. Det är väl inte till Nordkoreas nivå du vill föra Sverige med din retorik om vinst.

Här börjar Lövgren verkligen verka desperat i sin argumentation. Motsatsen till ett system för vinst i välfärden som Sverige nu – efter att Chile avskaffat det – är ensamma om i världen, det jämför Lövgren med Nordkorea. Resten av världen i en märklig förening med Nordkorea, alltså.

4. Vinst ger oss också drivkraft. Det som gör att vi ibland anstränger oss lite extra och vågar ta en risk.

Jag försöker tänka över detta och föra in det i min verksamhet som lärare i en kommunal skola. Jag tänker också på argumentet numer tre ovan om ökad sparsamhet och jag kan verkligen försäkra Lövgren att sparsamhetstänket är mycket utbrett inom svensk skola, ända ned till den lägsta verksamhetsnivån.

risktagande?

När det gäller ansträngning så är min uppfattning däremot att den redan nu är för stor för många duktiga lärare eller fritidspedagoger. Men när det gäller ”risktagandet” har jag lite svårare att hänga med. Vilken sorts risktagande är det han tänker på? Är det den typen av risktagande som John Bauer-koncernen ägnade sig åt? Tyvärr drabbade den ju en hel del elever.

  1. Tror du att Losec blivit till utan vinstintressen?

Inom det ekonomiska system vi lever i så blir ju inte några saker till inom den privata sektorn utan vinstintresse, så i denna mening har Lövgren rätt. Samtidigt tycker jag att han bortser från all den forskning som måste ha legat bakom denna medicin. Skattefinansierad forskning. Att det också finns en hel del problem med det privata ägandet och patent-monopoliserandet av livsviktig medicin till människor som behöver den är en annan viktig aspekt som Lövgren kanske heller aldrig funderat över.

6. Du säger ibland att ett företags uppgift är att tjäna pengar. Det har det aldrig varit. Företag finns för att de gör kundnytta. Största möjliga kundnytta till lägsta möjliga kostnad. De behöver dock göra vinst för att leva och utvecklas – det är något helt annat än att ha vinst som mål. Vinst i företag är som mat för oss människor, det behöver vi för att överleva men ingen menar väl att mat är livets mening.

Det är ju en vacker bild som Lövgren målar upp om ”kundnytta” och ”vinst för att leva”. Kanske finns det några sådana idealistiska företagare. Men som en beskrivning av de stora dominerande företagen känns det inte som en speciellt sann bild. Jag ser istället framför mig sådana framgångsrika svenska företagare som Stefan Persson, tidigare vd för H&M, med en förmögenhet på 180 miljarder och inkomster på flera hundra miljoner i månaden. Att en stor del av förmögenheten tjänats på lågavlönade arbetare i Asien försvaras alltid med att om inte han utnyttjat de låga lönerna där så skulle någon annan ha gjort det. Det beskriver ett system som inte handlar om vinst för att leva utan maximal vinst i konkurrens med andra som har samma syfte. Samma sak kan sägas om de riskkapitalbolag som utan något intresse för verksamheten i sig köper och säljer svenska välfärdsföretag med samma mål: maximal vinst.

Intressant?

Läs också denna utmärkta blogg om skolbolagsdirektörernas dubbelmoral

Läs andra bloggar om välfärden, vinst i välfärden, vänsterpartiet

%d bloggare gillar detta: