Ockupanterna i Sollefteå har helt rätt!

stodEnligt en nyligen genomförd opinionsundersökning av Novus med 1015 slumpvis utvalda personer så anser 64 % att sjukvården är den viktigaste politiska frågan just nu.

Det finns starka anledningar till att många oroar sig för vad som händer med sjukvården i Sverige. Göran Greider skriver i Dalademokraten att man kan tala om ”en generell, nationell kris för svensk sjukvård”. En del i denna kris är de neddragningar som skett inom sjukvården under många år.

Men neddragningarna har också mötts av motstånd som inger hopp. Aktuellt under det senaste året har varit kampen för att försvara akutsjukhuset i Sollefteå där en hel bygd har rest sig till försvar. När man nu trots de omfattande protesterna stänger BB i Sollefteå så har detta mötts med en ockupation. Sebastian Gunnarsson, en av ockupanterna, uttrycker det som atten ockupation är det sista man gör när demokratin inte fungerar.

En bra bakgrund till ockupationen kan du hitta på Vänsterpartiets hemsida.karta Läs också denna artikel från Vänsterpartiet i Sollefteå. För att uttrycka stöd och få aktuell information kan du gå med i facebook-gruppen till stöd för ockupationen.

Enligt dem som tagit detta beslut innebar stängningen en besparing på 15,8 miljoner. Har landstinget alltså inte råd med att ge trygghet och vård till födande kvinnor i Västernorrlands inland? Har vi blivit så fattiga? Nej, knappast. I Dagens Nyheter häromdagen skrev chefredaktören Wolodarski om aktuella siffror från SCB:

Svensk ekonomi visar sig nämligen från sin starkaste sida just nu. Jämfört med tredje kvartalet 2014 steg BNP med 3,9 procent, en siffra som överträffade prognosmakarnas förväntningar. Det är historiskt höga nivåer. 

Jämfört med för ett år sedan växte Sveriges BNP per capita med 2,8 procent tredje kvartalet 2015, också det en mycket god siffra. Det är ungefär 3 procentenheter bättre än Finland, som inte alls haft samma befolkningstillväxt som Sverige.

Hur har det gått sedan 1990-talet? Enligt SCB har BNP/capita, alltså välståndet per person, stigit med hela 52 procent mellan 1993 och 2014, rensat för inflation. Under samma period ökade befolkningen med 1 miljon, från 8,7 till 9,7 miljoner. Det är en förbluffande bra välståndsutveckling.

Samma enorma välståndsökning framgår av detta diagram.bnp

Vi har alltså inte blivit fattigare. Tvärtom. Men pengarna finns uppenbarligen på andra ställen än i kommuner och landsting. Som Göran Greider skrev i Dalademokraten i den ovan citerade artikeln:

 

I varje landsting – oavsett om det är i Stockholm, Göteborg eller Dalarna – tror folk ofta att det är just deras landsting som är sämst i landet. Sjukvårdsdebatten är fragmentiserad. Men det är en generell kris. Det är regering och riksdag som har det yttersta ansvaret. De kan inte skylla på lokalpolitiker som ofta har en omöjlig situation.

….. den kroniska resursbristen i svensk sjukvård är svår att förneka. Sköterskeflykten och bristen på undersköterskor beror på en kombination av för dåliga löner och på att personalen helt enkelt inte längre orkar med arbetsbelastningen.

Staten måste helt enkelt stå för det övergripande ansvaret för att vårdkvalité och tillgänglighet upprätthålls och därför måste skattemedel till hälso- och sjukvården i större utsträckning fördelas via statsbidrag. På längre sikt har jag svårt att tro att sjukvårdslagens portalparagraf om jämlik vård för alla kan upprätthållas via landstingsstyren. Att dessutom skattepengar numera i allt högre utsträckning går till vinster i privat driven vård är ohållbart i ljuset av den kroniska resursbristen i sjukvården.

Jag tror att han har alldeles rätt Greider.

Hur ska då lokala politiker som brottas med dessa problem förhålla sig? bb-sollefteaDet är inte alls någon lätt uppgift. Även om man vet att det finns pengar, men på andra ställen i samhället, så hjälper det ju inte landstings- eller kommunalpolitikern här och nu. Om dessutom de flesta människor finner sig i besluten om försämringar utan att protestera är det ännu svårare att driva en annan politik. Men om däremot stora mängder av människor sätter sig i rörelse så som människorna i Ådalen har gjort då uppstår en annan situation. En möjlighet. Det ställs då olika alternativ. Antingen kan politikerna då välja att hålla fast vid neddragningarna och gå emot en massiv folklig opinion. Resultatet av det kommer att leda till ännu mer av besvikelse och missnöje som inte hittar någon vettig riktning och många människor som rentav förlorar tilltron till demokratin. Men politiker kan också välja att förena sig med dessa breda folkliga missnöjesyttringar. Säga att folk har rätt och vara med i rörelsen. När det gäller den aktuella kampen i Ådalen så är det bara Vänsterpartiet som har gjort det senare. Heder åt dem för det. De har också lagt fram konkreta förslag till lösningar. Men jag tror i likhet med Greider att vi också från vänstersidan måste rikta kraven uppåt, till staten. Pengarna finns. Men de måste omfördelas. Detta kan bara göras på statlig nivå.

TV-inslaget på Aktuellt

Den 31 januari kunde man se ett inslag på Aktuellt som berättade om striden kring sjukhuset i Sollefteå. I inslaget intervjuas två politiker. Av någon anledning bara sådana som är för nedläggningen.

Socialdemokraten Erik Lövgren säger : ”Det är ju jobbigt att åka så här långt, men å andra sidan är vi ju inte först med en sån här förändring, Det är redan gjort i Norrbotten….Dalarna, Jämtland och Gävleborg.” Att försämringar redan genomförts på andra platser är ju inte ett argument för att vi ska fortsätta på den vägen. Men Lövgren anser att det har gått bra på de andra platserna som han nämner. Jag undrar om de som bor där håller med honom.

Ännu värre är Annicka Burman, den andra politikern som intervjuas. Hon skrattar och säger: ”Det är lite synd om människorna – hehe – att dom inte kan titta framåt. Det här beslutet är fattat och det är inte något som kommer tas tillbaka för att dom ockuperar.” Synd om människorna var ordet. Men inte för att de drabbas av försämringar utan för att de inte begriper och kan ”titta framåt”. Ett riktigt obehagligt förakt för en massiv folklig opinion.

Men det är en sak till som är illa både med Annicka Burman och med den som gjort detta reportage utan ordentlig research. För bakom Burmans namn står det (v). Här sprids alltså i riksmedia en bild av att Vänsterpartiet går mot protesterna trots att det är tvärtom som du kan se bland annat i länkarna ovan. Hur kommer då det sig? Jo Burman är invald på Vänsterpartiets lista men har under striden om dessa neddragningar inom Västernorrlands landsting blivit så oense med Vänsterpartiet så att hon blivit ”politisk vilde”. Hon har lämnat partigruppen och understryker till SVT att hon istället har en ”samsyn med socialdemokraterna i de flesta sakfrågor som landstinget just nu brottas med”. Desto märkligare då att hon ändå skyltar med en (v)-beteckning och att Aktuellt bidrar till detta.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om sjukvården, Sollefteå

Vänstern, ”identitetspolitiken” och hedersförtrycket

Över huvud taget är problemet med ord att de används för att förklara något, men gör att man slipper förklara just detta. Man bör därför prova då och då att ta bort viktiga nyckelord i språket och se vad man gör med det vacuum som uppstår…..

Kajsa Ekis Ekman: Texter 1998 – 2015, s. 175

Det som Kajsa Ekis Ekman skriver här gäller speciellt ord som börjar användas mycket och av många människor samtidigt. Själv har jag upplevt och tänkt på detta många gånger inom skolans värld, där jag jobbat sedan 1980-talet. Ett sådant ord där har till exempel varit: ”värdegrund”. När vissa ord blir inne så har de en tendens att tappa betydelse och bidrar inte till klarhet om vad vi menar: ”alla” bara säger det.

Ord kan fungera som dimridåer

Ord kan fungera som dimridåer

Ett ord som nu ofta används på tidningarnas kultur- och tyckarsidor, liksom på facebook är ordet ”identitetspolitik”. Jag tycker att det har blivit just ett sådant ord som används slappt för att slippa förklara och som vi borde pröva att emellanåt byta ut för att komma vidare i diskussionerna.

Jag skrev på en blogg om det här i våras (Vilka får vara med i kampen?) att ordet ofta används nedsättande. Jag skrev också att jag inte sett ”någon som skriver eller säger att de är anhängare av identitetspolitik”. Att det i huvudsak används nedsättande är sant. Men att det faktiskt också kan användas – och har använts –  positivt hade jag undersökt för dåligt. Det har jag märkt sen när jag kollat upp historien bakåt. Tydligen har begreppet använts åtminstone redan på 1970-talet av en grupp svarta feminister i Boston i USA (Combahee River Collective).

Men jag har alltså också märkt att det både kan användas positivt och problematiseras, när jag läst lite mer från aktuell debatt. Till exempel en artikel av Kawa Zolfagary på Politism som försöker reda ut frågan samtidigt som han konstaterar att det inte är så lätt att veta ”vad i helvete identitetspolitik är för något. I ärlighetens namn är det jävligt oklart, till och med för mig själv som enligt många är identitetspolitikens värsta företrädare”.

Kawa Zolfagary tar upp några olika aspekter på olika sätt att tolka ordet samtidigt som han skriver att det ”lika gärna kan kallas feminism och antirasism”. Och då är det ju så att det naturligtvis finns olika riktningar såväl inom feminismen och antirasismen som inom ”identitetspolitiken”. Zolfagary tar upp några exempel på det som t.ex. detta med att ha tolkningsföreträde:

….. det verkar betyda allt ifrån att man ska hålla käften helt om man inte tillhör den grupp som diskuteras till att man ska lämna plats så att de direkt drabbade kan få definiera sina bekymmer.

Två väsentligt olikartade sätt att förhålla sig alltså.

Samma sak är det med den sekterism som finns bland en del som kanske kan kallas ”identitetspolitiska”, alltså det här att inte alla får vara med i kampen som jag skrev i det ovan nämnda blogginlägget. Denna sekterism finns. Men den finns ju inte hos alla eller ens de flesta feminister och antirasister. Ytterligare en sak är det här sättet att betrakta sig som representant för och tala i en hel grupps namn utan att ha blivit vald till detta på något demokratiskt sätt. Men även detta gäller ju bara en del.

Vänsterpartiet beskylls ju för att vara ”identitetspolitiskt”. Men detta finns varken i program eller som uttalanden från ledande partiföreträdare. När partisekreteraren Aron Etzler svarar några kritiska partimedlemmar i tidningen Flamman säger han t.ex. att ”Vi är ett feministiskt parti, inte ett identitetspolitiskt”.

Men begreppet ”identitetspolitik” används av diverse borgerliga debattörer  för att angripa ”vänstern” (också oftast odefinierad) . En lustig och ganska märklig sak här är att de borgerliga debattörer som gör det samtidigt låtsas som om de gillar marxismen och arbetarrörelsen. I Göteborgsposten har vi kunnat läsa Adam Cwejman skriva att: ”…betydande delar av vänstern omvandlats från klassorganiserad folkrörelse till elitistisk och teoritung subkultur…Värre lär det dessutom bli” som om han beklagade det. Och liberalen Thomas Gür skrev nyligen i Dagens Samhälle om ”En vänster som lämnat marxismen bakom sig”.

Om detta bisarra spel har Kajsa Ekis Ekman också skrivit bra:

Den som följer svenska ledarsidor märker snart något underligt. Det verkar ibland på dem som att det är Vänsterpartiet som har makten i Sverige. Varje månad i Sverige skrivs nämligen en hop artiklar på temat ”Vänstern måste ta ansvar för … ”. Bara det senaste året har ledarsidorna hävdat att vänstern måste ta ansvar för: hedersvåldet, antisemitismen, Donald Trumps framgångar (!) Spotifys ekonomiska situation, flyktingsituationen i världen och mycket mer.

…..detta sätt att avkräva ansvar av aktörer utan makt är ett slappt och slarvigt sätt att debattera på. Det är mycket enklare för en lat skribent att slänga ihop en text om vad vänstern gör för fel än att verkligen undersöka frågan.

Allt det jag sagt här ovan tycker jag talar för att vi bör vara försiktiga med användandet av ordet ”identitetspolitik”. Vi bör också kritiskt granska hur det används. Låt oss tala mer konkret om det vi är för eller emot utan att grumla till det med detta ord.

Debatten om förorten och hedersförtrycket

Förra sommaren pågick en debatt om de problem i vissa förortsområden som har att göra med växande fundamentalism som förstärker könssegregation och hedersvåld och begränsar kvinnors rörelseutrymme. Som forskaren Lena Gunnarsson konstaterar i en mycket bra och intressant artikel i Flamman (Ständigt i skottlinjen) så är detta en ”mycket snårig terräng” som ”medför extra krav på precision, omdöme och försiktighet” men också kräver både ”varsamhet och generositet” när vi kritiserar varandra i denna diskussion.

Några från Vänsterpartiets ledning gick då för mer än ett år sedan in i denna diskussion med en artikel i Aftonbladet. Man skrev där några riktiga saker som att:

  • reaktionära fundamentalistiska och rasistiska rörelser finner näring att gro och frodas i klassklyftor och splittring . Ökade klyftor, utbredd arbetslöshet och fattigdom ger utrymme för såväl kriminella som reaktionära krafter att verka
  • Reaktionärt förtryck kommer i olika skepnader, ibland insvept i sträng religion
  • Oavsett när och var bekämpar Vänsterpartietalltid bakåtsträvande och förtryck och står upp både för kvinnan som tvingas täcka sin kropp och för kvinnan som får slöjan avdragen.
  • Att den höger som bäddat för reaktionära rörelser genom att öka segregation och fattigdom, och motsatt sig framsteg som bidrar till jämlikhet och kvinnors frigörelse, inte har någon rätt att anklaga vänstern för att ”svika förorten”

Men när man också sa att man inte var villiga att ”peka ut” förorten och en enskild religion för att det skulle öka splittringen, då uppfattades det nog av många, och då i sitt sammanhang, som att man inte ville lyssna på dem som inifrån förorten (Husby i Stockholm i detta fall), tog upp problemen (pekade ut?) med ”reaktionära fundamentalistiska rörelser” och ”reaktionärt förtryck insvept i religion”. Det förstärktes när man skrev om generaliseringar och ryktesspridning utan att precisera vilka generaliseringar eller rykten man syftade på.

Det blev inte bättre när man underströk att ”kvinnoförtryck, homofobi och fundamentalism inte är förbehållet en enskild religion eller endast finns i förorten”. Åsikten att kvinnoförtryck, homofobi och fundamentalism bara skulle finnas inom islam och i ”förorten” är ju en väldigt extrem uppfattning. Men om någon känner sig tvungen att påpeka att det inte är så undrar man ju till vem det sägs och varför. Det verkar då som om man ändå inte vill se eller förhålla sig till denna speciella form av förtryck. Så även om jag – och jag tror alla utom rasisterna – naturligtvis instämmer i detta så var det svårt att inte då och i sitt sammanhang uppfatta det som att man ändå ville undvika ämnet.

Då tycker jag att partiföreningarna i V på Järva (där Husby är ett område) lyckades uttrycka detta bättre i ett läsvärt inlägg där de bland annat skrev att: ”Det går inte att frånta personer sina egna upplevelser. Att det finns kvinnor i vårt område som upplever att de inte kan röra sig fritt i offentligheten är vidrigt”.

En polariserad debatt

Jag tror att den debatt som blivit i detta svåra ämne polariserats på ett olyckligt sätt, inte minst genom att andra grupper (med egna ibland ej redovisade intressen) ingripit i debatten på den ena eller andra sidan.

Men den har också polariserats därför att de som deltagit i debatten snabbt grävt ner sig i olika skyttegravar, där alla ställningstaganden ska höra hemma i en burk så att säga. När till exempel Ann Charlott Altstadt här senast skriver i Aftonbladet att förbud mot religiösa friskolor ”i den svenska debatten avfärdas som rasism” så känner jag inte igen mig. Jag är medlem i vänstern och motståndare till alla sorters religiösa friskolor. Jag har aldrig upplevt att någon kallar den uppfattningen för rasistisk. Dessutom är det ju sossarna och högern som gjort dessa skolor möjliga med friskole-”reformen”, något som vänstern var emot.

Och när Altstadt skriver om ”förtrycket och våldet inom fundamentalistiska/konservativa grupper som identitetsvänstern inte kan betrakta på annat vis än som just offer för denna rasism” då bidrar hon till just en sådan skyttegravsdebatt genom att dels klumpa ihop tänkta motståndare under det där luddig begreppet och samtidigt göra en karikatyr av det hon uppfattar som de andras ståndpunkt.

Framförallt tror jag att den här diskussionen skulle ha vunnit på att mer krut lagts ner på att diskutera olika konkreta åtgärder som handlar om vad vi kan göra i dessa svåra frågor. Amineh Kakabaveh som varit en centralfigur i dessa diskussioner skrev en debattartikel i juni 2015 med den braskande rubriken ”I förorten växer männens diktatur” där hon beskrev olika  missförhållanden. Men när det kom till åtgärder så föreslog hon bara att statligt stöd till trossamfund ”måste ses över”, att en omfattande utredning om hedersmord borde tillsättas liksom att en medborgarminister skulle tillsättas. Kanske bra åtgärder. Men trots allt bara en mycket liten början på åtgärder mot de verkliga problemen. Dessutom har vi haft en nymornad och – som jag tycker – konstig debatt om att vissa badhus gett möjlighet för kvinnor att bada utan män en timme i veckan. Har man inte starkare belägg för islamisternas makt så känns det ju inte så hotfullt. Men i övrigt har det vad jag kunnat se varit ganska tomt när det gäller konkreta förslag.

 

Det faktiska hedersvåldet och förtrycket idag

I dagens värld gifts varje dag 39 000 flickor under 18 år bort.heder

WHO beräknar att mellan 125 och 140 miljoner flickor och kvinnor i dag lever med konsekvenser av att ha blivit könsstympade.

I Sverige är det tydligen svårt att få fram siffror på hur många brott som begås i hederns namn idag. Det finns helt enkelt inte någon brottskod för hedersrelaterade brott. Om detta skriver den statliga utredningen ”Nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck”:

Att det saknas nationell statistik kring hedersrelaterat våld och förtryck har lyfts fram i flera sammanhang, senast av nationella samordnaren mot våld i nära relationer som föreslog en ny nationell studie med syfte att också fånga in vuxnas utsatthet, då tidigare studier främst fokuserat på ungdomar.

Däremot finns det en del undersökningar av hur unga människor själva uppfattar situationen som visar att situationen är mycket allvarlig  och att normer om oskuld och äktenskap starkt påverkade både vardagen och framtiden för många barn, särskilt flickor.

Socialstyrelsen gjorde 2015 en kartläggning av hur många flickor och kvinnor i Sverige som kan vara utsatta för könsstympning. Kartläggningen uppskattade att 38 000 flickor och kvinnor i Sverige är könsstympade, varav 7 000 är flickor under 18 år.

Att situationen på detta område är mycket allvarlig och att mycket behöver göras, kloka tankar och strategier utvecklas, det är helt klart. Vad som också borde stå klart är:

  • Att ett sådant arbete försvåras om vi fortsätter att öka de ekonomiska och sociala klyftorna i samhället och dra bort resurser från fattiga förortsområden.
  • Att det främsta hindret för att utveckla kloka åtgärder inom detta svåra område knappast är vänstern eller några identitetspolitiska kulturdebattörer, utan högern och ”nedrivningspolitikerna”, rasisterna och fundamentalisterna i en komplicerad förening.

Så låt oss börja diskutera vad vi kan göra. Och låt ordet identitetspolitik vila ett tag, va?

Intressant?

Läs andra bloggar om identitetspolitik, hedersvåld, vänsterpartiet

Ingen kommer undan politiken – eller partierna.

”Jag tycker inte om politik”, minns jag att en vän sa till mig för några år sedan. Det är ju inte alls ett ovanligt sätt att tänka. Kanske snarare det mer typiska. ”Nationalskalden” Evert Taube uttrycker det till exempel i sången ”Här är den sköna sommaren” då han avslutar versraderna med att det är ”krig och politik som har förstört vår jord”.

I motsats till detta tänker jag på en låt från 1970-talet:ingen-kommer Ingen kommer undan politiken. Den svenska texten gjordes av Ola Magnell och framfördes av Marie Bergman. Själv tycker jag fortfarande att orginalet ”Complainte pour Ste-Catherine” av  Kate&Anna McGarrigle musikaliskt var den bättre versionen.

Men kan man komma undan politiken? Det beror ju på vad man menar med politik. När USA-feministen Carol Hanisch myntade begreppet ”det personliga är politiskt” 1968, så tror jag inte att hon menade att allt i livet är politik, men att vi ofta inte tänker på sådant som (gemensamt) berör våra liv som politiskt. Till exempel vet vi att det är ett faktum sedan många år att många kvinnor som jobbar i offentlig sektor går in i den s.k. väggen. Om de då tänker på detta enbart som ett personligt problem som bara beror på dem själva och utelämnar alla de beslut och förändringar inom arbetslivet som är en viktig orsak till att de mår så dåligt, då kommer ”politiken” undan. Istället är det ju nödvändigt att de förenas och ser det som är gemensamt både vad gäller problem, orsaker och lösningar.

Beslut utanför politiken

I ett samhälle av vår typ, alltså ett kapitalistiskt samhälle som de flesta på vår jord, så fattas en mängd beslut utanför den formella politiken. De flesta beslut om investeringar, nedläggningar, inriktning på produktionen och liknande är sådant som bestäms av en mycket liten del av befolkningen, nämligen de som har den ekonomiska makten. Av de tio största företagen i världen är fem oljebolag. De är ett mycket mäktigt hinder (utanför demokratin) på vägen mot den omställning till fossilfria samhällen som nu anses nödvändig av nästan alla forskare och politiker. Ett annat exempel är när det multinationella Nomad Foods beslutar att lägga ner Findus produktion i Bjuv. Det påverkar många människor. Om det handlar om politik eller inte beror däremot på hur vi ser på vad som borde göras. De som accepterar beslut av denna typ (främst de som inte själva drabbas naturligtvis) ser det som att det inte finns några alternativ, utvecklingen är ”ödesbunden” och det finns bara en väg att gå. Om man däremot inte accepterar beslut av denna typ så försöker man mobilisera människor i rörelse och vända sig till politiken på det ena eller andra sättet.

Välfärdsstaten

Innan demokratins genombrott i vårt land för ungefär 100 år sedan var möjligheterna för den stora majoriteten av folket att på något sätt påverka samhällsutvecklingen närmast obefintliga.torpare Demokratins genombrott handlade om att genom politiken ingripa i samhället. Uppbygget av den gemensamma välfärden är ett av uttrycken för det. När man idag monterar ned välfärden, privatiserar den och låter den styras av marknadsmässiga principer så innebär det samtidigt att politiken som en demokratisk möjlighet att ingripa monteras ner. Men det innebär ju inte att verksamheten blir politiskt neutral. Det som kallas ”ökad valfrihet” är inte heller neutralt. Valfriheten inom vård skola, skola och omsorg har ju ökat klyftorna och främst gynnat dem som redan var gynnade.

Jag  minns att den nuvarande KD-ledaren då hon var lokalpolitiker här i Uppsala sa att hon ville flytta makten ifrån politikerna till Uppsalaborna.” Och sant är att strävan från politiker inom både borgerligheten och delar av socialdemokratin handlat om att minska politikens inflytande i samhället. Bland beslut som Busch var med om att fatta minns jag t.ex. beslutet att ta ifrån läsintresserade människor på äldreboenden deras möjlighet att få hjälp med hantering av böcker och högläsning. I det fallet var det svårt att se att de fick mer makt.

Politikernas fel?

Ändå är det – som jag uppfattar det – allt vanligare nuförtiden att prata om att ”det är politikernas fel” eller att man tycker att alla partier bara är skit. Även bland folk med någon typ av vänsteråsikter hör jag ibland den typen av uttryck.

Att demokratin så som vi hittills känt den beskärs alltmer genom EU, TTIP, CETA, privatiseringar, new public management osv…är sant.

Att närheten och närmandet mellan flera av de olika politiska partierna gjort att det ofta är svårt att se skillnaderna, är sant.

Att politiker sviker sina löften är ständigt sant – idag mer än på länge.

Att det på många sätt – framförallt inom kommunalpolitiken – kan kännas som att det blir ungefär samma politik oavsett vilket block som styr, är också sant.

Ja, dessa saker är sanna. Men betyder det att det är vettigt att ställa sig utanför? Om man säger att allt är skit så är det som att säga att man tycker demokrati är ointressant. I en tid när demokratin redan på olika sätt monteras ner är en sådan attityd farligare än på mycket länge. Att ställa sig utanför innebär definitivt att låta andra bestämma. Att prata om alla politiker som skit utan undantag, utan att i så fall förorda eller söka nya alternativa partier eller rörelser, innebär att ställa sig utanför.

Den form för demokrati som vi har uttrycks bland annat genom politiska partier. Det är definitivt inte det enda sättet att bedriva politik. Folkrörelser och aktivistgrupper av olika slag har haft en stor betydelse för utvecklingen och kommer även i fortsättningen ha det. De är nödvändiga för att skapa ett tryck på partier och politiska institutioner. Inga progressiva förändringar kan ske utan dem.

Men på samma sätt som vi inte kommer undan politiken kommer vi inte heller undan de politiska partierna inom den form för demokrati som vi har. Naturligtvis kan man tänka sig andra former för demokrati. Men personligen tror jag att systemet med att sammansluta tankeriktningar i partier är bra. Att färre människor organiserar sig i politiska partier idag tror jag både är ett resultat av och en orsak till att demokratin minskar i samhället. Naturligtvis kan inte alla vara med i politiska partier. Men att ställa sig helt utanför till exempel genom att inte rösta innebär ju också att man låter andra bestämma. Tyvärr är detta att inte rösta vanligare i områden där det bor människor med låga inkomster än i områden med höginkomsttagare. De som gynnas av detta är även i detta fall de som redan är gynnade.

Att gå ur ett parti

Ibland ser eller hör jag utträdesdeklarationer. Ibland är det från sådana som har ett kort tålamod och mest varit inne och nosat ett tag. Men ibland är det sådana som både varit med länge och åstadkommit en hel del som enskilda individer. Att man kan bli ledsen och trött förstår jag mycket väl och att inte alltid orka är inget fel heller. Ändå känns det ofta ganska sorgligt att dessa människor som varit aktiva ibland nästan ett helt vuxet liv lämnar utan att kunna visa på något alternativ, inom eller utanför det parti som de lämnar. Deras beslut innebär ju att de personer och de beslut de ogillade blir kvar och att inget alternativ utanför heller utvecklas.

Själv har jag valt att arbeta i Vänsterpartiet. Naturligtvis är detta parti långt från drömmen om en stor och bred vänster som kan inkludera alla som anser att en annan värld är nödvändig, som klarar av att hysa en mängd olika tankar och perspektiv men samtidigt håller ihop om huvudriktningen utan att tappa eller ge upp den. Men dagens Vänsterparti är det som vi faktiskt har. Ett växande parti där idag majoriteten av dess medlemmar bara varit med i några år. Ett parti med både växtverk, möjligheter och problem. Där väljer jag att vara (kvar) och göra det jag kan som människa. Det är ett sätt att inte undkomma politiken.

Intressant?

Uppsala

Läs andra bloggar om Vänsterpartiet, demokrati, politik

Om det plågsamma i att förlora en hundring

Under en lång följd av år har vi kunnat ta del av statistik som visar hur klyftorna ökar i vårt land. Många har fått mer i den egna plånboken genom skattesänkningar. Men mest har de fått som redan hade mest. Klyftorna har ökat. Dessutom har de med de allra lägsta inkomsterna faktiskt fått mindre i plånboken. Och den gemensamma välfärd som de flesta är beroende av försämras som en följd av skattesänkningar, nedskärningar och privatiseringar. Sänkta skatter och ökade kapitalinkomster har bidragit till ökade klyftor, ökad fattigdom och allt större svårigheter för  skola, vård och omsorg.

När de ökande klyftorna uppmärksammades under denna förra regeringen tyckte till och med den dåvarande finansministern Anders Borg att det var illa även om han uttryckte det på ett märkligt vis:

Vi ska ha ett land som håller ihop och det är naturligtvis besvärande om man ser indikationer på motsatsen.

Efter de enorma skattesänkningar som genomfördes av den borgerliga regeringen och de stora problemen för många kommuner att få pengarna att räcka till som vi nu har, så skulle man kunna tycka att en skattepolitik för att utjämna klyftor och få in pengar till välfärden borde vara välkommen.

Igår meddelade också regeringen att man kommer höja en del skatter från januari 1918. Det handlar om förändringar som innebär att ungefär 40 000 fler personer då får betala statlig inkomstskatt och att cirka 13 000 fler personer får betala värnskatt. Det är inte några saftiga påslag. Som mest handlar det om en 100-lapp i månaden och inte ens det för de flesta. Det berör alltså en ganska liten grupp: de som tjänar över 38 000 i månaden. Men de ger ett välkommet bidrag till det gemensamma. Statens intäkter ökar med 1,35 miljarder kronor.

Men när finansminister Magdalena Andersson presenterar förslaget andas hon inte direkt någon entusiasm. Beroende på hur man ser på saken så kan man antingen säga att hon skyller förslaget på eller ger äran för förslaget till Vänsterpartiet. Så här lät det i Rapport:

Ja, det är ett krav som vänsterpartiet drivit, dom har ju drivit en lång rad skattehöjningar och av dom är det det här som dom har fått igenom.

Sen släpps Ulf Kristersson ekonomisk politisk talesperson för Moderaterna fram:

Att regeringen nu  fortsätter att höja marginalskatten för breda inkomsttagare, det är riktigt dålig politik. Det är skatt på utbildning det är skatt på arbetsinsatser. Det är precis motsatsen till Sverige behöver idag.

Ja, Kristersson säger faktiskt ”breda inkomsttagare”. Det är inte jag som skriver fel. ankaMen han syftar nog inte på deras fysionomi. Han menar nog breda inkomstgrupper. Han ansluter till ett vanligt missbruk av ordet ”breda”. De breda inkomstgrupperna tjänar betydligt under 38 000 kr i månaden. Den stora majoriteten tjänar under det beloppet. Det märks ju också av att den här skattehöjningen berör så relativt sett få individer.

Det finns grupper i samhället som lever på sådana marginaler att en minskning med 100 kr i månaden gör deras liv svårare. Men det är svårt att leva sig in i att de som tjänar över 38 000 hör till dessa. Att bli upphetsad över att de som tjänar mer än 38 000 kr i månaden ska tvingas bidra med allra högst 100 kr mer i månaden är inte bara utmanande, det är rent löjeväckande.

Logiken i att anta att höginkomsttagare skulle få mindre lust att jobba av detta samtidigt som man alltid menar att arbetslösa, fattiga eller nyanlända skulle öka sin lust till att jobba med lägre inkomster är också svår att svälja.

Intressant?

Läs andra bloggar om moderaterna, vänsterpartiet, skatt

C H Hermansson

Den gamle vänsterledaren C H Hermansson har gått bort. Han nådde den imponerande åldern av 98 år. CHJag minns honom från min barn- och ungdom bland annat därför att min far gillade Hermansson väldigt mycket och att jag en gång fick hänga med till ett möte med C.H. på Folkets Hus. Han hade en mjuk och resonerande stil som avvek från de flesta andra ”politik-gubbar” från denna tid. I TV- och radio-debatterna lyckades han alltid behålla sitt lugn, trots många fula påhopp från debattmotståndare. En gång har jag pratat med honom. Det var på ett socialistiskt forum i Stockholm för några år sedan. Vi ville få honom att komma och tala på vårt socialistiska forum i Uppsala. Men han avböjde tyvärr då han, som han sa ”hade så ont av att gå”.

C.H. var ju inte ”bara” partiledare utan också en framstående teoretiker med ett flertal viktiga böcker bakom sig. Bland annat analyserade han makten inom det svenska näringslivet och myntade begreppet ”de femton familjerna”.

Vänsterpartiet ger i ett minnesord en kort beskrivning av C. H. Hermanssons liv och insatser. Bland annat beskrivs i uttalandet hur han bidrog till att öppna upp och modernisera det gamla kommunistpartiet. Det var naturligtvis en mycket viktig insats av historisk betydelse. Men samtidigt ledde det till att det i Sverige inte bildades något nytt vänstersocialistiska parti så som skedde i Norge och Danmark, där SF-partierna* på 1960-talet tog över väljarna och marginaliserade de gamla kommunistpartierna (NKP och DKP). Kanske var det synd att det inte uppstod ett sådant parti i Sverige. Kanske hade  en hel del viktiga processer i brytningen och uppgörelsen med det stalinistiska och sovjetberoende arvet då gått fortare.

Den som vill veta mer om vänsterns historia och C.H. Hermanssons roll i denna, rekommenderar jag att läsa en bok av historikern Werner Schmidt som heter just C. H. Hermansson.

Jag tittade också i bokhyllan och hittade bland annat boken Vänsterns väg av Hermansson från 1965. Där i slutet av den boken hittade jag dessa rader som även om de skrevs i en helt annorlunda situation behållit en stor del av sin aktualitet och tyngd:

Inom alla partier  finns det också folk som uppfattar sina partier som mer eller mindre fullkomliga och som historiens slutprodukt, d.v.s. i verkligheten som självändamål. Sådana trångsynta och statiska uppfattningar kommer alltid att vara ett hinder för förändringar, liksom också positioner i partiapparaterna, andra partipolitiskt bestämda uppfattningar o.s.v.

Det finns emellertid gott hopp att vissa utvecklingstendenser i samhället och påtagliga strömningar bland medborgarna, särskilt bland ungdomen, skall visa sig starkare än sådana hinder. Det behövs en kraftfull och målmedveten vänster i svensk politik för att genomföra en linje som innebär mera internationalism och utvidgad demokrati…………Vid en fortsatt regeringspolitik av samma slag som hittills är risken däremot stor för, i bästa fall tillfälliga, borgerliga framgångar……att en politik av undfallenhet och av försök att överträffa de borgerliga partierna på deras egen mark icke leder till framgång för arbetarrörelsen.

En viktig förutsättning för att strävandena att bygga upp en vänsterfront skall ge resultat är att vänstern inom arbetarrörelsen blir starkare.

                                                ”Vänsterns väg” – C.H. Hermansson, 1965, s. 178 – 179

*Om ”SF-partierna”:

I Danmark bildades Socialistisk Folkeparti redan 1959 av Aksel Larssen, och finns fortfarande kvar. Men partiet har gått åt höger och idag står nog det andra partiet (Enhetslistan) närmare dagens svenska vänsterparti. I Norge bildades Socialistisk Folkeparti 1961 men lades ned 1976 då man gick upp i Sosialistisk Venstreparti.

Intressant?

 

 

Har v(i) vunnit slaget om vinster i välfärden? En företagare tänker till.

Mats Lövgren

Jag får på nätet syn på ett s.k. öppet brev. Det är riktat till vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt. Den som skriver det är företagaren Mats Lövgren från Skellefteå. Han sitter i ledningen för företaget Megaron som ”förvaltar en industrigrupp”. Det är ett aktiebolag vars ”verksamhet ska vara att bedriva fastighetsförvaltning och konsulttjänster inom företagsledning, organisationsutveckling och marknadskommunikation, uthyrning av kapitalvaror, handel med värdepapper samt därmed förenlig verksamhet.”

Lövgren inleder med att påstå att vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt har ”vunnit slaget om vinster i välfärden”. Lövgren anser att Sjöstedt gjort detta ”genom god retorik och inslag av osanningar”.

Redan här finns det ju anledning att stanna till. För det första finns det ju inte något som helst som styrker att ”slaget om vinster i välfärden” vunnits. Systemet med vinster i välfärden lever och frodas. Och vad det kan bli av den utredning som utlovats, vet ingen ännu. Dessutom är det – ifall det vore sant – ett uttalande som visar en märklig verklighetsuppfattning. För utan att på något sätt varken underskatta eller överskatta Jonas Sjöstedt så handlar ju inte striden om vinst i välfärden bara om honom. Möjligheten att få ett stopp för vinst i välfärden beror på hur mycket en bred rörelse kan byggas. I detta spelar kloka politiker en väsentlig men inte exklusiv roll.

Men låt oss se hur Lövgren argumenterar i sitt inlägg som är publicerat på arbetsgivarnas hemsida ”Svenskt näringsliv. Så här argumenterar han:

  1. …även om det nu blivit vinst i de privata bolagen så har det inte kostat skattebetalarna något. Det är samma kostnad eller billigare än det var utan upphandling.

 Vi betalar alltså för något, lika mycket till privata som kommunala utförare. Men när vi betalar till privata utförare så används inte hela summan till det som den är avsedd för. Det problemet vill inte Lövgren eller hans kompisar se, av naturliga skäl. Hur skapas då det här utrymmet för en vinst? Jo, genom att minska kostnaderna, främst kostnaden för personal. Hur då? Låt oss ta skolområdet som ett exempel. Här sker detta uttag på två sätt. Dels har man lägre löner. Lärare på friskolor tjänar ungefär 3 000-4 000 kronor mindre än lärare på kommunala skolor. Dels har man färre anställda per elev. Det senare blir möjligt så länge man rekryterar ett urval av elever som inte har så stort behov av stöd. Hittills har detta också varit fallet när det gäller många friskolor. På detta sätt har den ökande segregeringen gått hand i hand med vinstintresset. Så visst har det kostat ”oss skattebetalare” något i form av både minskade resurser inom skolsystemet som helhet och ökade klyftor, med generellt försämrade skolresultat som följd. Academedia, den största friskolekoncernen i Sverige gjorde förra året en rörelsevinst på 432 miljoner kronor, motsvarande 7 000 kronor per elev.

  1. …..vet också att på den vinst företag gör betalas det skatt på

Nå, detta är det väl lite si och så med. Att det faktum att företagare över huvudtaget betalar skatt används som ett argument, tycker jag i sig är talande för inställningen. Ska vi vara tacksamma över det? Samtidigt har vi de senaste åren fått en hel del information om hur rika människor på olika sätt smiter ifrån sin skyldighet att betala skatt. Det har talats om olika s.k. skatteparadis. Nu senast var det avslöjanden om banken HSBC som hjälpt rika människor att undkomma skatt. Utifrån detta gjorde professorn i nationalekonomi Daniel Waldenström en beräkning av hur stor den svenska kapitalflykten skulle kunna vara. Hans beräkning hamnade på någonstans mellan 468 och 1295 miljarder kronor för 2014. Hela svenska statsbudgeten för 2015 är 870 miljarder kronor. Så prata inte alltför mycket om denna skatt på vinst!

  1. En förhoppning om vinst gör oss uppfinningsrika och sparsamma. Något som saknas helt i ekonomier som inte tillåter vinst. Nordkorea och Cuba är väl snart de enda exemplen kvar. Det är väl inte till Nordkoreas nivå du vill föra Sverige med din retorik om vinst.

Här börjar Lövgren verkligen verka desperat i sin argumentation. Motsatsen till ett system för vinst i välfärden som Sverige nu – efter att Chile avskaffat det – är ensamma om i världen, det jämför Lövgren med Nordkorea. Resten av världen i en märklig förening med Nordkorea, alltså.

4. Vinst ger oss också drivkraft. Det som gör att vi ibland anstränger oss lite extra och vågar ta en risk.

Jag försöker tänka över detta och föra in det i min verksamhet som lärare i en kommunal skola. Jag tänker också på argumentet numer tre ovan om ökad sparsamhet och jag kan verkligen försäkra Lövgren att sparsamhetstänket är mycket utbrett inom svensk skola, ända ned till den lägsta verksamhetsnivån.

risktagande?

När det gäller ansträngning så är min uppfattning däremot att den redan nu är för stor för många duktiga lärare eller fritidspedagoger. Men när det gäller ”risktagandet” har jag lite svårare att hänga med. Vilken sorts risktagande är det han tänker på? Är det den typen av risktagande som John Bauer-koncernen ägnade sig åt? Tyvärr drabbade den ju en hel del elever.

  1. Tror du att Losec blivit till utan vinstintressen?

Inom det ekonomiska system vi lever i så blir ju inte några saker till inom den privata sektorn utan vinstintresse, så i denna mening har Lövgren rätt. Samtidigt tycker jag att han bortser från all den forskning som måste ha legat bakom denna medicin. Skattefinansierad forskning. Att det också finns en hel del problem med det privata ägandet och patent-monopoliserandet av livsviktig medicin till människor som behöver den är en annan viktig aspekt som Lövgren kanske heller aldrig funderat över.

6. Du säger ibland att ett företags uppgift är att tjäna pengar. Det har det aldrig varit. Företag finns för att de gör kundnytta. Största möjliga kundnytta till lägsta möjliga kostnad. De behöver dock göra vinst för att leva och utvecklas – det är något helt annat än att ha vinst som mål. Vinst i företag är som mat för oss människor, det behöver vi för att överleva men ingen menar väl att mat är livets mening.

Det är ju en vacker bild som Lövgren målar upp om ”kundnytta” och ”vinst för att leva”. Kanske finns det några sådana idealistiska företagare. Men som en beskrivning av de stora dominerande företagen känns det inte som en speciellt sann bild. Jag ser istället framför mig sådana framgångsrika svenska företagare som Stefan Persson, tidigare vd för H&M, med en förmögenhet på 180 miljarder och inkomster på flera hundra miljoner i månaden. Att en stor del av förmögenheten tjänats på lågavlönade arbetare i Asien försvaras alltid med att om inte han utnyttjat de låga lönerna där så skulle någon annan ha gjort det. Det beskriver ett system som inte handlar om vinst för att leva utan maximal vinst i konkurrens med andra som har samma syfte. Samma sak kan sägas om de riskkapitalbolag som utan något intresse för verksamheten i sig köper och säljer svenska välfärdsföretag med samma mål: maximal vinst.

Intressant?

Läs också denna utmärkta blogg om skolbolagsdirektörernas dubbelmoral

Läs andra bloggar om välfärden, vinst i välfärden, vänsterpartiet

%d bloggare gillar detta: