Ökande klyftor överallt, men i USA är det ”kollaps”

Häromdagen kunde vi höra hur OECD-chefen Angel Gurría framhöll Sverige som ett land med låga skulder och mycket god tillväxt samtidigt som han varnade för den kraftiga prisökningen på bostäder och den ökande ojämlikheten. Det är ju lite förvånande att en chef för OECD varnar för riskerna med ojämlikhet. Å andra sidan pratade även moderatledaren Kinberg Batra precis om växande klyftor i ett rikt Sverige för att sedan direkt spela på motsättningar mellan dem ”som går till jobbet, sliter och gör sin plikt” och dem som ”smiter” och inte går till något jobb. Att förneka ökade klyftor är svårt idag. Men vår blick på dessa klyftor och de slutsatser vi drar kan skilja sig som natt och dag.

En annan rapport

I denna månad februari 2017 kom en annan rapport ut som behandlar ekonomisk ojämlikhet. Den är skriven av Thomas Piketty och ett antal andra forskare: GLOBAL INEQUALITY DYNAMICS: NEW FINDINGS FROM WID.WORLD. I

I rapporten jämförs bland annat tre länder: USA, Kina och Frankrike. Att man valt Frankrike förklarar man med att det är ett land som ”i stort sett är representativt för det västeuropeiska mönstret”. Man har studerat utvecklingen från 1978 fram till 2015. I både USA och Kina har de rikaste tio procenten ökat sin inkomstandel påtagligt under perioden, medan detta inte är påfallande i Frankrike.

10proc

Det är då inte förvånande att se att inkomstandelen för de 50 procenten med de lägsta inkomsterna minskat kraftigt i både USA och Kina.

botten50

Men det finns en väsentlig skillnad mellan USA och Kina. Även om de fattigaste 50 procenten har fått en minskad andel av det ökade välståndet så har deras inkomster i Kina ändå ökat i absoluta tal med 401 procent. I USA har däremot inkomsterna i absoluta tal minskat med 1 procent sedan 1978. I detta avseende sticker USA ut ordentligt. Pickety och de andra forskarna talar om en ”kollaps”.

inkomstutveckling

Forskarna har också undersökt utvecklingen av den offentliga (gemensamma) rikedomens andel av hela den nationella rikedomen i ett antal länder. I samtliga dessa länder har den offentliga egendomens andel minskat:

offentliga

Denna minskning är likadan i samtliga länder med undantag för ”oljerika länder med stora offentliga statliga medel, som Norge.” Forskarna ser ett politiskt problem med detta då det ”utan tvekan begränsar regeringens förmåga att omfördela inkomster och mildra ökande ojämlikhet.” Bakom denna minskning och detta problem ligger naturligtvis en mängd politiska beslut under denna period. Slutsatsen måste bli att ”omvända” politiska beslut krävs.

Sverige

OECD påpekar alltså det som många av oss sett sedan länge nämligen att klyftorna ökar även i vårt land.  Hur Sverige ligger till jämfört med andra länder vad gäller graden av ojämlikhet (mätt med Gini-koefficient) enligt OECD kan du se på denna sista figur:

gini

Intressant?

Läs andra bloggar om ojämlikhet, USA

”Oavsett vem som väljs….”

Snart kommer vi att veta vem som blir nästa president i USA.val

Trots att Sverige inte är en delstat i USA har det nästan känts så emellanåt. Ständigt matas vi på nyheterna med de senaste vidrigheterna i en kampanj som har verkat i det närmaste helt tom på politiskt innehåll.

Det finns två sätt att se på valresultat. Det ena är att titta på vilken politik som kan komma av ett visst resultat. Det andra är att titta på vad valresultatet uttrycker eller säger om stämningarna bland befolkningen. För vad folket önskar eller vill och vad som blir faktiskt politik är ju ofta inte riktigt samma sak.

När det gäller det senare, så kommer det även denna gång vara en mycket  stor del av befolkningen – nästan hälften – som inte alls röstar. Det beror dels på att det är svårt att rösta (knepig registrering, val på en tisdag) eller att många hindras rösta då de begått brott, men naturligtvis också på att många upplever det som meningslöst.

Många medborgare i USA har fått det sämre under en lång följd av år, oavsett vem som varit president. Om man inte upplever att det blir någon skillnad i ens liv beroende på vilken president som väljs är det naturligtvis svårt att bli motiverad för att över huvud taget bry sig. Den grupp som känner det som meningslöst har säkert också ökat nu. Många av de som hoppades på Bernie Sanders tillhör nu också de besviknas skara.

Om vi betänker vad en röst på någon av de två huvudkandidaterna (det finns ju också mindre partier utanför tvåpartisystemet) står för så är det naturligtvis nedstämmande om många människor stöder öppen rasism som i fallet Trump. Det bidrar ju till en splittring mellan vanligt folk som försvårar arbetet för ett mer rättvist och solidariskt samhälle. Men det finns  bland Trumps anhängare också något annat som påminner om stöder till extremhögern i Europa. Jag hör i en intervju på TV en arbetare som säger att det behövs någon som ”rör om i grytan”. presidentDet är exakt samma uttryck som jag hört folk här i Sverige som kan tänka sig att rösta på SD använda. Det är alltså en sorts ilska mot etablissemanget fast i reaktionär form. Som om man egentligen inte bryr sig om grytans innehåll.

Bägge kandidaterna representerar olika delar av den härskande klassen och i detta sammanhang är det viktigt att påminna om Bernie Sanders ord:

Oavsett vem som väljs till president kommer den personen inte att kunna ta itu med de enorma problem som arbetande familjer i vårt land möter .

De kommer inte att kunna lyckas därför att makten hos de stora bolagen, makten hos Wall Street, makten hos kampanjdonatorerna är så stor att ingen president ensam kan stå upp mot dem .

Det är sanningen. Människor kan vara obekväma med att höra den, men det är verkligheten . Och det är därför som den här kampanjen säger högt och tydligt: Den handlar inte bara om att få Bernie Sanders vald till president, den handlar om att skapa en politisk gräsrotsrörelse i detta land.

När det gäller vad resultatet kan bli i förhållande till resten av världen, om den ena eller andra kandidaten vinner, så har Kajsa Ekis Ekman sammanfattat det bra i en ledare i ETC. Det är motsättningen mellan klassisk imperialism och isolationism.

Imorgon vet vi vem som vann.

Men den politiska gräsrotsrörelsen återstår att bygga upp igen. Det gäller både där som här.

Intressant?

Läs andra bloggar om USA

Att minnas 11 september 2001

Vi ska ta de jävlarna. Vi är i krig

George W Busch till vicepresident Dick Cheney 11 september 2001

 

Idag är det 15 år sedan terrorattackerna i USA då fyra  amerikanska passagerarflygplan kapades. 11-septTvå av flygplanen flögs in World Trade Center i New York, ett flögs in i militärhögkvarteret Pentagon och ett havererade utanför Pennsylvania. Nästan 3000 personer (inklusive de 19 kaparna) dog i attacken och flera tusen skadades.

För många var nog då ännu denna typ av terrorism och de rörelser som låg bakom ganska okänd. Men sedan dess har antalet terrorattentat från dessa rörelser ökat i hela världen. Och vi har mer lärt känna dessa rörelsers primitivt barbariska ideologi under islams flagg.

Det som hände denna dag för 15 år sedan var naturligtvis både hemskt och mycket allvarligt. Ändå måste man nog säga att motreaktionen var ännu värre. För reaktionen från den dåvarande statsledningen i USA var minst lika primitiv, destruktiv och ointelligent som deras fienders. Den dåvarande presidenten Bush talade ungefär som om han befann sig i en vilda västern-film där man skulle rida efter skurkarna och ha ihjäl dem. Skillnaden var att revolverhjältarna satt i ledningen för världens starkaste militärmakt. USA:s statsledning startade det så kallade ”kriget mot terrorismen”.

Detta motiverade angrepp och ockupationer av Afghanistan och Irak, militära inblandningar i Syrien, Libyen och Pakistan men också mer övervakning och inskränkningar av demokratiska rättigheter över hela världen till exempel genom förstärkandet av en enorm kontrollapparat inte bara i det egna landet utan över hela världen, något som visselblåsaren Snowden avslöjat. Dessutom blev alla människor som på något sätt kunde kopplas till islam mer utsatta än tidigare.

Tyvärr upphörde inte detta under president Obama. Han fortsatte istället Bushs krig men i delvis andra former. En sådan form var dödande via fjärrstyrda och obemannade stridsflygplan som USA ägnat sig åt i ett flertal länder. Det är mördarmaskiner som styrs av en förare vid dator i USA, men med möjlighet att operera över hela världen. Det är CIA och inte militären som håller i detta och president Obama, som tog över systemet och tekniken från Bush, är i högsta grad inblandad genom att personligen godkänna varje attack.

Monstret Al Qaida som leddes av Saudiarabiern Usama Bin laden (som officiellt förnekade attacken) utpekades av USA som ansvarig för att ha organiserat attacken 11 september. Det var anledningen till att man angrep Afghanistan där Bin Laden uppehållit sig. Men det ruggiga med detta var att detta monster var USA:s monster.

De Al Qaida-liknande rörelserna är USA:s eget Frankensteinmonster som man gött och stött i mer än femtio år. Enligt den vanliga men principlösa maktpolitiken att stödja sin fiendes fiende började man t.ex. stödja det muslimska brödraskapet (för att motverka kommunister) redan på 1950-talet. Via Saudiarabien som genom oljan tidigt blev USA:s vän kanaliserades också stöd åt konservativa politiska muslimer. Och i samband med det ryska Afghanistankriget på 1980-talet hjälpte man tillsammans med Pakistans säkerhetstjänst till att träna, utbilda och utrusta de jihadister som senare framträdde som Talibanerna. Om dessa saker kan man t.ex. läsa i en utmärkt bok av den amerikanske journalisten John K. Cooley: Oheliga krig. USA inte bara bidrog till och stödde den islamska fundamentalismen i dess olika skepnader, man hjälpte också till att slå ner vänstern och den progressiva nationalismen så att den islamska fundamentalismen blev det enda alternativet för folkligt missnöje. Det avskyvärda IS, har inte ramlat från himlen eller på annat sätt plötsligt dykt upp. De är resultatet av en lång process som USA:s politik bär ett mycket stort ansvar för. Idag skördas i Irak/Syrien och Libyen det som USA sått.

För inte så länge sedan framträdde den förre brittiske premiärministern Tony Blair med en lika senkommen som tvivelaktig ursäkt för att han tillsammans med USA:s president Bush med falska argument (om massförstörelsevapen) startade kriget mot och ockupationen av Irak. Nu är det inte längre en kontroversiell sanning att  det kaos som uppstod i Irak starkt bidragit till ett stärkande av terrorgrupper som Al Qaida och IS. När president Bush startade kriget mot Irak under förevändningen att bekämpa Al Qaida fanns inte denna organisation överhuvudtaget i Irak. Men kriget förde organisationen dit. Idag har Al Qaida-liknande organisationer fått en allt starkare ställning i både denna region – inte minst som ett resultat av inbördeskriget i Syrien – och flera andra delar av världen.

Men låt oss inte glömma. En av dem som tillhörde Bushs hejaklack här i Sverige i samband med Irakkriget var den nuvarande ledaren för liberalerna: Jan Björklund.

Om vi ser till resultatet så är det helt klart att om avsikten med ”kriget mot terrorismen” var att minska den här typen av terrorism så har man misslyckats totalt. Medicinen av mer våld och repression har inte fungerat. I spåren av förödelsen och eländet som USA åstadkommit har de reaktionära fundamentalisterna av olika sort stärkts. Det enda som långsiktigt kan motverka den här typen av rörelser är utveckling av demokrati, social rättvisa och fred. En sådan utveckling hindras idag dessutom både av reaktionära islamiströrelser och olika diktatorer.

Intressant?

Läs andra bloggar om 11 september, USA

Makten och det minst onda eller maktlöshet – finns något annat?

Det förestående valet i USA känns lika obehagligt som mycket annan politik i dagens värld, där det bästa ofta tycks vara att söka efter det minst onda. Vilket ofta inte heller är lätt.

Som många andra har jag känt mig glad och uppmuntrad när jag tagit del av kampanjen för Bernie Sanders. Hans socialdemokratiska politik framstod i sitt nationella sammanhang som mycket radikal. Framförallt framstod hans sätt att driva kampanj och argumentera för att ena de många, oavsett kön, etnicitet, religion eller andra ”identitetsmarkörer”, mot de få snuskigt rika, som oerhört inspirerande. Jag trodde nog aldrig att han skulle ha en chans. Det hade han ju inte heller har det visat sig i samband med att wikileaks släppte ljudfiler som avslöjade hur partiledningen redan från början försökt lägga hinder i vägen för Sanders kampanj. Men trots detta nådde Bernie Sanders mycket långt, vilket väl tillhör en av de få uppmuntrande saker som vi hör från USA idag.

Ett argument för Hillary Clinton

De som betalar vill naturligtvis ha något tillbaka.

De som betalar vill naturligtvis ha något tillbaka.

som känns mycket tveeggat är det faktum att hon är kvinna och skulle kunna bli den första kvinnliga presidenten i USA. Michelle Obama tog i sitt lysande tal på partikonventet upp detta på ett mycket skickligt sätt. Men är det verkligen en framgång i sig oavsett vilken politik som blir resultatet? USA:s ekonomiska, politiska och framförallt militära dominans med militärbaser över hela världen, med ständiga ingripanden än här än där, med drönarattacker i fjärran länder och så vidare, den ligger ju fast. Den kan bara brytas i konflikt med hela den ekonomiska eliten i USA, framförallt med det militär-industriella komplexet. Den president som inte står i spetsen för en mycket stark folklig rörelse för att bryta makten hos denna elit kommer att vara tvungen att föra en imperialistisk utrikespolitik och en politik som inte gynnar rättvisa inom USA heller. Detta var Bernie Sanders mycket medveten om. Mycket mer medveten än ledningen för den svenska socialdemokratin, kan man tillägga. Han sa vid ett tillfälle under sin kampanj:

Oavsett vem som väljs till president kommer den personen inte att kunna ta itu med de enorma problem som arbetande familjer i vårt land möter .

De kommer inte att kunna lyckas därför att makten hos de stora bolagen, makten hos Wall Street, makten hos kampanjdonatorerna är så stor att ingen president ensam kan stå upp mot dem .

Det är sanningen. Människor kan vara obekväma med att höra den, men det är verkligheten . Och det är därför som den här kampanjen säger högt och tydligt: Den handlar inte bara om att få Bernie Sanders vald till president, den handlar om att skapa en politisk gräsrotsrörelse i detta land .

Men åter alltså; en kvinna som genomför en icke-feministisk utrikespolitik, är det till gagn för feminismen? Kommer det att öka entusiasmen för att välja kvinnor bara för att de är kvinnor oavsett allt annat? Jag tvivlar.

Det sorgliga är just det att det enda verkliga argumentet för att rösta på Hillary Clinton är att hon representerar det minst onda då motkandidaten framstår som närmast galen och politiskt nära ren fascism. Det är en mycket svår och motbjudande situation och jag avundas verkligen inte USA:s vänsterrörelser eller aktivisterna i Sanders-kampanjen. Men när man går till ett val där man bara i realiteten kan välja mellan två kandidater så skulle även jag använda min röstsedel och använda den till det minst onda. Naturligtvis skulle det kännas mycket bättre att till exempel rösta på det gröna partiets kandidat Jill Stein som också ställer upp som presidentkandidat. En del av Sandersaktivisterna och andra kommer nog också göra det. Men det är ju att kasta bort sin röst på samma sätt som när man i Sverige väljer att rösta på FI eller något annat mindre parti. Att bygga upp nya partier som verkligen betyder något i ett samhälle är inte någon enkel eller lätt sak, varken i USA eller i Sverige eller i något annat land för den delen heller.

Men att lägga sin röst är en sak. Lika viktigt eller ännu viktigare är den verkliga rörelsen ute i samhället. Det viktiga är den gräsrotsrörelse som Sanders talade om i citatet ovan. Det är det enda botemedlet mot maktlöshet. Måtte denna gräsrotsrörelse leva vidare. Demokrati kan bara vara levande och stora samhällsförändringar bara möjliga genom trycket från stora folkliga rörelser. Detta gäller i USA såväl som i Sverige. När vi inte lyckas med det – och det händer ofta när de valda blir mer intresserade av att sitta vid makten än av att genomföra det som de blev valda för – då spelar det snart inte någon roll vilka vi röstar på.

Intressant?

Läs andra bloggar om USA, presidentvalet, Hillary Clinton, Sanders

Vänstern i USA, Spanien och Turkiet vid samma bord?

För oss som önskar en mer jämlik, mer jämställd och grönare värld bjuder rapporterna från presidentvalkampanjen i USA både på glädje och på sorg. Vi kan glädjas över att en radikal rörelse för social rättvisa, mot rasism och för verkliga åtgärder mot klimathotet, nu för första gången på flera decennier visat sig i USA. Naturligtvis har denna rörelse till stöd för Bernie Sanders inte kommit från ingenstans. Den har sina rötter så långt tillbaka som till 1960-talets medborgarrörelse – där Sanders var aktiv – men också de senaste årens Occupy-rörelse. En djupt liggande orsak till rörelsens framgångar är naturligtvis den fortgående ökningen av ojämlikheten i USA.

Sorg kan vi däremot känna över framgångarna för olika okunniga, hatiska och rasistiska högerpopulister även i USA. Precis som i Europa får de med sig de människor som hellre sparkar neråt än uppåt i samhället.

På 1960- och 1970-talet hade olika radikala rörelser i USA – som medborgarrättsrörelsen, Black Power-rörelsen, rörelsen mot Vietnamkriget och andra – en enorm betydelse för att sprida radikala idéer över hela världen. Inte minst skedde detta genom kulturen. Dessa rörelser bars främst upp av unga människor. På samma sätt kan den ungdomliga gräsrotsrörelsen för Bernie Sanders bli något mycket mer än bara en presidentvalskampanj – oavsett hur det går – och få en vidare betydelse såväl där som här.

Här i Europa har vi förutom framgångar för de högerextrema också sett framgångar för olika typer av nya vänsterpartier som organiserar sig och gör politik på ett delvis annorlunda sätt. Ett sådant parti som nått stora och snabba framgångar är det spanska Podemos (=”vi kan).

I Turkiet trappar nu den reaktionära regimen upp våldet mot landets kurder och angriper alltmer aggressivt  oppositionella och de demokratiska rättigheterna. Regimen har allt intresse av denna polarisering för att tränga tillbaka framgångarna för ett annat nytt vänsterparti: HDP (Folkets Demokratiska Parti).

motstånds

Om du har möjlighet att vara i Stockholm nu på fredag eller lördag så har du en unik chans att lyssna till representanter för dessa tre rörelser: kampanjen för Bernie Sanders i USA, Podemos i Spanien och HDP i Turkiet. Som organisatör står nätverket Rött Forum bildsom organiserar det som de kallar Motståndsforumfredag – lördag 18 – 19 mars på ABF-huset på Sveavägen i Stockholm.

Intressant?

Tankar efter en debatt om Nato och värdlandsavtalet

I måndags arrangerades en paneldebatt om Nato och värdlandsavtalet här i Uppsala. Jag gjorde reklam för den här på bloggen tidigare. Debattörerna var Maj-Britt Theorin (S) Lars-Gunnar Liljestrand (fib) Maria Weimer (Liberalerna) och Mike Winnerstig (forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut).

ike Winnerstig, Maria Weimer, Maj-Britt Theorin och Lars-Gunnar Liljestrand

Mike Winnerstig, Maria Weimer, Maj-Britt Theorin och Lars-Gunnar Liljestrand

Båda sidornas argumentation var väl i huvudsak bekant och förväntad. Att militären Mike Winnerstig skulle anse att ”avskräckning alltid har varit förutsättningen för fred” och att vi (Sverige) alltid skyddats (från Sovjet/Ryssland) av USA:s ”kärnvapenparaply” var ju precis vad man kunde förvänta sig. I denna mening handlar Natofrågan om något större. Det handlar om hur vi mer generellt ser på upprustning eller användande av våld som hot. Det handlar också om vilka lärdomar vi drar av historien. Jag tänker här på att upprustning och vapenskramlande militärallianser historiskt sett ofta har lett till just krig. Att försöka framställa Nato som ett fridsamt fredsprojekt får en ju att tänka på språket i Georg Orwells bok 1984.

Det som överraskade från Natosidan i debatten, var kanske att de försökte inta en sorts vänsterposition av att vara de som bryr sig om andra här i världen. Mike Winnerstig undrade t.ex. om Nejsidan tyckte att vi i Sverige skulle isolera oss, rädda vårt eget skinn och se på när grannar som vi är beroende av invaderades och skövlades i vårt närområde? En egoistisk och osolidarisk position som han tog avstånd från. Nej-sidans sätt att bemöta detta var bland annat genom att påpeka att ordet solidaritet på detta sätt höll på att få ett annat innehåll. Men hur en verklig solidaritet skulle se ut utvecklades däremot inte på annat sätt än att Lars-Gunnar Liljestrand sa att det bästa sättet att stödja andra var att försvara vår egen självständighet. Ett ganska otillräckligt argument tycker jag. Att försvara den svenska nationens självständighet (alliansfriheten)   var också en av huvudlinjerna tillsammans med motståndet mot kärnvapen och försvar av svensk säkerhet, hos både Maj-Britt Theorin och Lars-Gunnar Liljestrand.

Själv tänker jag att ett av de helt avgörande problemen med Nato är att dess mäktigaste medlem är USA. Det går inte komma ifrån vilken syn vi har på USA:s roll i världen. Om vi ser det som den ”ledande demokratin” eller som den helt dominerande supermakten. Det blir helt avgörande även i Natofrågan. Makthavarna i USA utövar en kombination av ekonomisk och militär makt som många små nationer eller rörelser för demokrati och social rättvisa har blivit utsatta för genom historien. Listan över militära ingripanden, ockupationer eller stöd till odemokratiska kuppförsök är mycket lång och smutsig.

Men borgerliga debattörer har alltid samma blinda fläck när det gäller att se vad USA gjort och gör i världen. Det är en blind fläck som ganska mycket påminner om den hos de kommunister som var anhängare till styret i Sovjetunionen. Maria Weimer (liberalerna) sa t.ex. i debatten att hon ”inte ser USA som ett problem”. Visserligen sa hon sig vara kritisk mot det som de gjorde i Vietnam eller Chile, ”men de gör mycket bra saker också”. Hon nämnde inte angreppskrigen mot Afghanistan, Irak och ingripandet mot Khadaffi i Libyen. Dessa krig har orsakat sönderslagna samhällen med ett ofattbart lidande, oerhörda flyktingkatastrofer och – trots tal om kamp mot terrorismen – bidragit till att istället göda terrorism och extrema rörelser av IS-typ. Det är denna krigiska makt, ansvarig både för otaliga övergrepp i historien och för dessa brott i nutid, som leder Nato. Det är denna makt med ekonomiska och militära muskler över hela jorden som vi ska förena oss med i säkerhetens namn. Att gentemot detta tala om att beslut inom Nato minsann fattas i konsensus, som Maria Weimar gjorde, är minst sagt naivt. Hon hade knappast bortsett från Sovjets dominerande roll inom Warzawapakten med ett liknande argument.

Att vända på perspektivet är nyttigt även när man pratar om hotbilder. Ja-sidans beskrivning av det ryska hotet bortser helt från USA:s totala militära överlägsenhet med 39 procent av världens militärutgifter år 2012. Då är inte de allierade i Nato inräknade. Över hela jorden har USA mer än 700 militärbaser utspridda. Från liberaler och Nato-anhängare hör man aldrig någon förståelse för att regimen i Ryssland, som numera – som en följd av Nato-utvidgningen – är helt inringat av USA och dessa allierade, kan känna sig på något sätt hotad eller provocerad.

Annat var det då Sovjetunionen på 1960-talet påbörjade installation av kärnvapenbaser på Kuba. Då stod vi på randen till ett kärnvapenkrig på grund av USA:s sätt att reagera på detta. Men jag tror inte att de okritiska ”USA-vännerna” någonsin kommer att kunna se någon likhet mellan dessa händelser.

De som i likhet med Winnerstig/Weimar är positiva till Nato och USA ser naturligtvis också värdlandsavtalet som en självklarhet. De sa ett flertal gånger att vi bestämmer själva genom regeringen hur vi samarbetar inom ramen för värdlandsavtalet. ”Avtalet är bara till för att rent tekniskt och juridiskt underlätta det”, sa de. För oss som inte ser Nato som ett fredsprojekt utan en militärallians tillsammans med och under ledning av den mest krigiska nationen på vår planet är det självklart att vara emot allt som underlättar varje närmande till detta krigsprojekt.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om Nato, värdlandsavtalet, USA

Är det möjligt med en sossepresident i USA?

I USA pågår för fullt kampen om vem som ska bli de bägge stora valmaskinernas presidentkandidat. Detta ges ett stort utrymme i svenska medier. En av sensationerna är den demokratiska kandidaten Bernie Sanders som kallar sig själv för demokratisk socialist. När man kommenterat hans framgångar så har man i media talat om Sanders som ett av uttrycken för ”extremerna” i denna kampanj.

Vad som är extremt beror ju alltid på vad man jämför det med. Och från en svensk horisont är det svårt att uppfatta Sanders budskap som extremt när det gäller vad han vill genomföra. Det verkar ju vara ett samhälle av ungefär den typ som vi haft i Sverige sedan länge. Det är ett samhälle som med rätta förknippas med arbetarrörelsens framväxt och framgångar. Ett samhälle som när det stod på sin topp accepterades i sina grunddrag även av de borgerliga partierna. Och trots de omfattande nedskärningar och privatiseringar som skett under de senaste decennierna så är det fortfarande (ännu) inte något parti i Sverige som helt går emot tanken på en skattefinansierad välfärd. Men i USA är alltså detta extremt. Här befinner man sig fortfarande långt från sådana självklarheter som t.ex. en utbyggd skattefinansierad barnomsorg. Därför var det inte bara uttryck för skämtsamhet när en av de republikanska kandidaterna (Rubio)sa att Sanders kunde bli president i Sverige. För Rubios sort är en normal skandinavisk politik både fullständigt otänkbar och extrem.

Rubio, Trump och de andra republikanska presidentkandidaterna är däremot ett riktigt skräckkabinett. De är alla högerextrema. De framstår som extrema även i ett ”normalt” USA-sammanhang. De är inte bara extremt bakåtsträvande när det gäller olika mänskliga rättigheter (för kvinnor, homosexuella osv), de spelar också medvetet på att försöka vrida det stora och växande missnöjet i USA i rasistiska eller anti-muslimska banor.

Bernie Sanders utgår också från det växande missnöjet. Men till skillnad från alla de andra kandidaterna – och de flesta svenska socialdemokrater – pratar han om de växande klassklyftorna och försöker skapa en rörelse av enhet bland vanligt folk mot den extremt rika och mäktiga ekonomiska eliten. Han talar mot den splittring efter etnicitet, religion, kön, sexuell läggning osv som de andra kandidaterna driver. Istället talar han som t.ex. i denna fina video om enhet: ”Stand together”. Det är en rörelse som inte bygger på egna rikedomar eller stöd från Wall Street så som de andra politikerna utan på de verkliga gräsrötternas stöd. Sanders har också en lång personlig erfarenhet av att arbeta i folkrörelser ända sedan 1960-talets medborgarrättsrörelse och framåt. Att lyssna till hans tal är en fröjd för den som önskar mer hjärta och äkta engagemang hos våra politiker.

Men kan han bli president? Och ännu viktigare kan han genomföra det han vill ifall han skulle bli president?

Att vinna mot den ekonomiska och politiska eliten i USA är naturligtvis inte någon lätt sak i sig. Det märkliga valsystemet gör det inte lättare. I primärvalet i New Hampshire vann Sanders mot Clinton med 60 – 40. Ändå blev fördelningen av de delegater som sedan ska rösta om det demokratiska partiets kandidat 15 för Sanders och 14 för Clinton. Märkligt eller hur? Det förklaras i denna artikel med något som kallas ”superdelegater”. Det är partiapparatens egna delegater som är garanterade plats på konventet där allt avgörs. Av de 4047 delegaterna till konventet är 712 ”superdelegater” som ger massivt stöd åt Clinton. Visst klingar partinamnet rätt illa?

Men om nu Sanders skulle bli vald, kan han genomföra sin politik? Nej, säger han själv i denna video. Inte utan skapandet av en politisk gräsrotsrörelse:

Oavsett vem som väljs till president kommer den personen inte att kunna ta itu med de enorma problem som arbetande familjer i vårt land möter .

De kommer inte att kunna lyckas därför att makten hos de stora bolagen, makten hos Wall Street, makten hos kampanjdonatorerna är så stor att ingen president ensam kan stå upp mot dem .

Det är sanningen. Människor kan vara obekväma med att höra den, men det är verkligheten . Och det är därför som den här kampanjen säger högt och tydligt: Den handlar inte bara om att få Bernie Sanders vald till president, den handlar om att skapa en politisk gräsrotsrörelse i detta land .

I detta synsätt skiljer sig Bernie Sanders på ett avgörande sätt inte bara mot Barack Obama, Hillary Clinton eller de högerextrema republikanerna utan också mot dem som idag styr den svenska socialdemokratin. Det är en helt avgörande och mycket viktig skillnad. Våra svenska socialdemokrater har här som på så många andra områden glömt sin historia och att arbetarrörelsen inte kallas arbetarrörelse av en tillfällighet.

Intressant?

Läsa andra bloggar om Bernie Sanders, USA, presidentvalet

USA och den globala ättestupan.

20161016_060156De senaste dagarna har vi mött begreppet ”det fiskala stupet” (eller fiscal cliff) i medierna. Det handlar då om USA:s stora statsskuld. För 100 år sedan infördes där ett skuldtak som man sedan dess har höjt många gånger om. Men när man ifjol återigen höjde skuldtaket var man inte överens om annat än att ett antal automatiska nedskärningar skulle slå till ifall man inte innan slutet av 2012  kunde enas om hur det stora underskottet skulle minskas.

Nu har man tydligen i alla fall kommit överens om en uppgörelse som visserligen innebär att man tar till åtgärder som skattehöjningar och nedskärningar men samtidigt egentligen inte gör så mycket åt det enorma underskottet.

I USA har den rikaste procenten fått mer av den samlade inkomstökningen mellan 1979 och 2007 än de undre 90 procenten gemensamt. Den större delen av befolkningen har dessutom fått se sina inkomster falla de senaste åren, och klyftan mellan fattiga och rika har ökat kraftigt.

Problemet med denna sociala bomb av skriande orättvisor har man skjutit framför sig genom att nationen USA kunnat leva högt över sina tillgångar genom en ökad skuldsättning och genom att löntagarna som inte fått del av produktionsökningen lånat sig till konsumtion. År 2011 hade USA ett underskott i handelsbalansen på 473,4 miljarder dollar och den privata skuldsättningen var 300 procent av BNP.

USA har handlat för mycket mer från resten av världen än man sålt.  Det har lett till en allt större statsskuld som nu är uppe i ofattbara 16 000 miljarder dollar. Uppgörelsen innebär att man fortsätter att samla på sig ytterligare 1000 miljarder dollar om året på sin statsskuld. Det kan jämföras med de höjda skatter som på tio år ska ge 600 miljarder eller de nedskärningar som, också på tio år, ska minska utgifterna med 1 200 miljarder dollar.

Dessa siffror kan också på utgiftssidan jämföras med  statens militärutgifter. År 2011 var USA:s militärutgifter enligt SIPRI 711 miljarder dollar (43% av världens samlade militärutgifter) trots en liten minskning för första gången på många år. Den jämförelsen är intressant både för att få att någon sorts proportioner på siffrorna och för att antyda en möjlig och meningsfull nedskärningsåtgärd.

Men i de dominerande medierna tycks alla vara lättade över att man undvikit det fiskala gapet utan att fundera så mycket längre. Bloggaren Cornucopia uttrycker detta bra:

Vad de som hyllar ett undvikande av det fiskala stupets tvångsåtgärder säger är att om USA inte fortsätter visa ett underskott på 1 000 miljarder dollar om året så krossas världsekonomin. Kort sagt så lever världsekonomin på lånade pengar, utan några som helst ambitioner att någonsin ändra på detta.

Nu kan man ju tycka att det är konstigt att de flesta kommentatorer som tycker att t.ex. den grekiska eller spanska staten ska dra ned på sina underskott eller att Sverige ska ha balans samtidigt hurrar för att USA kan fortsätta med sitt enorma underskott på 103 procent av BNP.

Men med statsskulder tycks det vara som med atomvapen, det är liksom olika med olika stater. En del får ha dem utan något som helst ifrågasättande medan andra inte ens får fundera på att skaffa dem. Och faktiskt tror jag att det finns ett sorts samband här. Ni kan ju själva fundera över hur det kan se ut.

Men frågan är väl hur länge det dröjer innan vi alla dras med i den stora amerikanska ättestupan av finans- och klimatkris. Forskarna Wikinsson och Picket visade häromåret i boken Jämlikhetsanden att mer jämlika samhällen också, i en mängd avseenden, var mycket bättre samhällen att leva i för de flesta medborgare. Men dessutom är det kanske också så att de mer ojämlika samhällena direkt skadar sig själva. Katrin Kielos skriver i sin bok Det enda könet – som är en kritisk granskning av nationalekonomin – att ökade inkomstskillnader har föregått kriserna:

För varje kris som finanssektorn skapat, har den tjänat mer och mer pengar.

Under eran som föregick trettiotalskrisen var inkomstfördelningen i USA nästan identisk med hur den såg ut precis innan den stora finanskrisen 2008. En procent tjänade 24 procent av USA:s samlade inkomster 1928, likväl som 2008.

Så sucka inte av lättnad. Reagera mot orättvisan och vansinnet.

Media: SvD1, SvD2, SvD3, Aftonbladet, DN,

Aftonbladet2

Bloggat: Cornucopia, Schlaug, Svensson

Anders Romelsjö/Jinge

Läs andra bloggar om USA, Ekonomi

Intressant?

Att välja en president eller en lokförare.

Den amerikanske nobelpristagaren i ekonomi (2001) Joseph E Stiglitz skriver igår på SvD Brännpunkt om presidentvalet och utvecklingen vad gäller jämlikhet. Han menar att denna fråga inte debatterats tillräckligt trots att den är så allvarlig:

Ojämlikheten i USA har nått en historisk höjdpunkt. Den är större här än i något annat utvecklat land och den ökar. Vår växande klyfta beror inte enbart på marknadskrafterna. Regeringsinsatser, eller avsaknaden av sådana, har spelat en stor roll för att skapa och upprätthålla dessa orättvisor.

Stieglitz riktar sin kritik främst mot Mitt Romney. Han menar att Romneys attityd varit att ”Jämlikhet bör vi endast prata om i slutna rum”. Han tar  ställning för att rösta mot Romney eftersom han menar att dennes politik ”skulle leda till ett mer kluvet samhälle, ett samhälle som äventyrar vår framtid”.  Samtidigt innebär ju konstaterandet om den ökande ojämlikheten även en faktisk kritik av den nuvarande regeringen, vilket understryks då han skriver:

Vår regering gör mindre nu än den gjorde förr för att korrigera dessa ojämlikheter – och mindre än vad andra länder gör. Det handlar inte bara, som en del antytt, om omfördelning utan om att se till att de som sitter på toppen bär sin rimliga del av skattebördan. Att få ordning på detta är inte en fråga om avund. Det handlar om kalla, hårda ekonomiska fakta. Skattesmitning och låga skatter på kapitalinkomster – och den förstärkande effekt det har på ojämlikheten – försvagar vår ekonomi och förvränger vår resursfördelning.

Han kritiserar också skarpt en hel del myter som känns bekanta även i vårt land, t.ex. att:

de rikas framgång sprider sig neråt”,

de rika är jobbskapare och det blir fler jobb om de blir rikare”,

”marknader är självreglerande och effektiva, därför är varje regeringsingripande i marknaden ett misstag”

”kostnaderna för att minska ojämlikheten är för höga.

Visst låter det bekant?

Stieglitz menar att ”Dessa myter ställer till med skador långt bortom ekonomin” och att t.o.m. demokratin korrumperas så att ”Det håller på att bli mer av en dollar/en röst än en person/en röst”.

Men Stieglitz ser alltså Romney som det mest onda i detta amerikanska presidentval.

För mig som utomstående betraktare är det ändå svårt att känna någon riktigt intresserad entusiasm över utgången av det amerikanska presidentvalet. Jag minns en klok vän som en gång använde bilden att valet av president i USA är som att välja lokförare. Rälsen ligger ju där den ligger…

Och om man betänker att den mycket lilla gruppen av mycket rika kommer fortsätta ha samma makt både i samhället som helhet och över de politiker som de finansierat och att det militärindustriella komplexet kommer fortsätta styra över USA:s utrikespolitik oavsett president så tycker jag att det ligger mycket i den bilden.

Emellanåt har jag t.o.m. känt mig lite irriterad på den stora bevakningen av detta val i Sverige, åtminstone över den okritiska hovreporter-attityd som präglar de ledande medierna där inget sägs om de många odemokratiska faktorer som finns: lågt valdeltagande och faktiskt utestängande av stora grupper av fattiga, röstande på en vardag, röstmanipulation, pengarnas makt över propagandan, den låga debattnivån o.s.v. Samtidigt är det ju som bloggaren Annarkia skriver att:

Med tanke på det inflytande USA har över såväl kultur som ekonomi och numera även utrikespolitiken är det inget att förundras över. Egentligen borde vi få lov att delta i ett val som kan påverka vår egen situation.

Men jag är ändå glad att jag slipper rösta i detta val  där man för att citera bloggaren Mattias Lundbäck på Den hälsosamme ekonomisten ska välja mellan:

…. en kandidat som lovat guld och gröna skogar, men som kört landet ännu längre ner i dyn, och en kandidat som lovar att rätta till problemen, utan att kunna förklara hur.

Hans slutsats av detta blir:

Om man är amerikan finns det bara ett rationellt val och det är att inte välja alls. Som protest mot särintressenas dominans över politiken och retorikens dominans över förnuftet.

Personligen tror jag nog att jag istället skulle ”kasta bort min röst” genom att rösta på någon av de mer eller mindre okända kandidater som finns men som vi sällan hör om. Det finns ju faktiskt socialister och gröna politiker även i USA, även om de har svårt att göra sig hörda.

Däremot kommer jag nog ändå känna mig mer ledsen ifall Romney skulle vinna. Inte för att det kanske skulle göra så stor skillnad mot den faktiska politik som Obama fört. Men för att det skulle vara ett uttryck för att tilltron till en mängd osunda och reaktionära föreställningar (kvinnofientliga, rasistiska, homofoba, bokstavstroende, miljö-ignoranta och anti-intellektuella) har stärkts bland vanligt folk.

Apropå detta ser jag i DN att Kristdemokratiska ungdomsförbundets internationella sekreterare är i USA tillsammans med sex partikamrater och kampanjar för den republikanske utmanaren Mitt Romney. Det är ett faktum som borde spridas ordentligt i Sverige i förhoppningen att KD verkligen ramlar ur den svenska riksdagen i nästa val!

För övrigt ser jag att min blogg emellanåt följs av en del människor från USA. Det skulle vara intressant att ta del av era tankar och synpunkter på situationer i det stora landet ”over there”!

BloggatRöda Berget, Annarkia1, Annarkia2,  Den hälsosamme  ekonomisten

Media: SvD, Aftonbladet, DN

Intressant?

En annan röst från och om Afghanistan.

I lördags hade jag tillfälle att lyssna på Saman Basir från Afghanistan (se tidigare blogginlägg om detta möte). Hon representerar ett oppositionellt vänsterparti som heter Afghanistans Solidaritetsparti. Här är ett försök till kort återgivande av det som hon sa och berättade under sitt anförande och under frågestunden:

Saman sa att den bild som hon fått av vad media i väst säger om utvecklingen i hennes hemland är en alltför ljus bild om ökande frihet och demokrati. Det menade hon var helt fel. Hon använde uttrycket att väst-journalisterna bara tittar från hotellfönster i huvudstaden Kabul.

Efter att talibanerna avlägsnats från makten av USA inrättades något som hon kallade för en marionettregim baserade på olika mäktiga krigsherrar. Och även om USA och talibanerna krigar mot varandra så menade Saman att både talibanerna, maffian, de stora jordägarna och krigsherrarna tillsammans med USA:s ockupation trycker ner det stora folkflertalet. Saman menade att de som nu sitter i parlamentet och styr har blod på sina händer och är skyldiga till dödande av 65 000 personer bara i Kabul. Detta syftar på de som dödades under inbördeskriget 1992-1996 (efter att ryssarna lämnat landet) då stora delar av Kabul bombades sönder.

Saman: USA säger att de bekämpar terrorismen, men de är själva de största terroristerna på jorden. De var också från början med och ”skapade” talibanerna i kampen mot ryssarna. Dessutom har den terrorism som de säger sig bekämpa fått en plats och grogrund för att vidareutvecklas just i Afghanistan på grund av deras ockupation och förstörelse av det afghanska samhället, menade hon. Ockupationen har stärkt både talibanerna och krigsherrarna. Hon tog också som exempel upp de TV-sändningar från ISAF i Afghanistan som talar om fred och frihet. Men, sa hon, USA dödar i sitt krig fler civila än talibanerna och de kommer aldrig att kunna bli trovärdiga eller lyckas med att upprätta fred och demokrati när deras huvudsakliga lösning är våld.

Att USA säger att de ska lämna Afghanistan i slutet av 2014 gav Saman inte mycket för. De har redan tre fasta baser och planerar för ytterligare två som de knappast kommer lämna, dessutom avtal om att ha kvar baserna i många år, sa hon.

Saman menade att situationen för kvinnors rättigheter inte förbättrats i landet under ockupationen. Dessutom har de etniska konflikterna mellan olika folkgrupper och regioner ökat, en uppdelning som hon menade att ockupationsmakten också bidragit till. Afghanistan som tidigare var ett land som välkomnade utlänningar har blivit ett land där man avskyr alla utlänningar utan åtskillnad. Hon betonade att hennes parti (Afghanistans Solidaritetsparti) bekämpade den etniska uppdelningen och att deras parti, till skillnad från de flesta andra partier, inte var baserat på etnicitet utan organiserade alla folkgrupper och i alla delar av landet.

Istället för att se kriget med vapen mot talibanerna (och samtidigt indirekt hela befolkningen) som ett sätt att nå fred och frihet menade hon att ockupationen och våldet bara förvärrar situationen. Istället för alla dessa pengar till vapen och förstörelse menade Saman att det behövs pengar och stöd till fredlig uppbyggnad. Hon såg detta som en både lång – hon talade om hundra år… – och farlig kamp, men sa sig ändå inte vara rädd.

När det gäller stödet till den fredliga uppbyggnaden så har nog många av oss som motsätter oss detta krig och Sveriges deltagande i det inom ISAF och under NATO-befäl ändå haft en positiv bild av den Svenska AfghanistanKommitén (SAK). Men Saman var även kritisk till deras arbete som hon om jag förstod rätt kritiserade för att ha samarbetat med olika krigsherrar. Just detta är en sak som jag ska försöka rota i lite mera och kanske återkomma om.

Media: Aftonbladet, SvD,

Läs andra bloggar om Afghanistan

Intressant?

%d bloggare gillar detta: