När Uppsala kommun blev en marknad

Två viktiga förutsättningar för de moderna välfärdsstaterna var framväxten av arbetarrörelsen och demokratins genombrott. Välfärdsstatens framväxt ledde i sin tur inte bara till en enorm utveckling av levnads- och arbetsförhållandena för den stora majoriteten som aldrig tidigare upplevt detta utan kanske framförallt till en förändring av maktförhållanden i samhället. Underdånigheten minskade mot olika överheter i samhället. Välfärdsstaten genomförde inte det som varit arbetarrörelsens uttalade mål om att också erövra den ekonomiska demokratin. Men den skapade ändå samhällen där arbetarklassen och folkflertalet kunde känna en frihet och trygghet som aldrig tidigare existerat.

Som alla, som studerat historien kring detta vet, så vände denna utveckling i början av 1980-talet. En politisk och ideologisk offensiv från kapitalsidan som gått under benämningen nyliberalism påbörjades då över hela jorden. Den genomfördes i alla länder på såväl nationell som lokal nivå. Och självfallet riktade den sig också mot både arbetarrörelsen och demokratin.

En viktig rapport                                                 uakommun

Hur denna offensiv yttrat sig inom vår kommun, Uppsala, beskrivs i en lysande rapport utgiven av ARENA IDÉ. Rapporten heter: ”När kommunen blev en marknad – Trettio år med new public management i Uppsala kommun” och är skriven av Lars Nelander. Rapporten borde vara obligatorisk läsning för varje kommunpolitiker i Uppsala. För alla Uppsalabor som bryr sig om hur vi använder våra gemensamma resurser och vill försöka förstå vad som hänt är den också viktig att ta del av.

Nelander är inte någon utomstående betraktare. Han arbetade 36 år i Uppsala kommun  (mellan åren 1971 och 2012). Det är en period då tre mycket omfattande omorganisationer skett (1985, 1993, 2003). Dessutom har:

..en lång rad större och mindre omorganisationer och organisatoriska förändringar genomförts. De har i stor utsträckning genomförts över huvudet på medborgarna, de kommunanställda och flertalet förtroendevalda. Eftersom varje omorganisation föregås och följs av långvariga och komplicerade omställningsprocesser, har kommunen sedan 80-talets mitt i praktiken befunnit sig i en mer eller mindre kontinuerlig omorganisation.

Under denna omställningsperiod har Nelander alltså arbetat i kommunen. Först inom den kommunala  barnomsorgen, senare som föreståndare för en  dygnet-runt-institution för ungdomar med psykosocial  problematik och slutligen som utredare och projektledare inom den kommunala administrationen. På ”uppdragskontoret” för barn, ungdom och arbetsmarknad (UAK) kunde han ”på nära håll följa det politiska förverkligandet av den nya uppdrags-och åtagandemodellen”. Han har alltså en gedigen erfarenhet och en stor kunskapsbas. Han delar med sig av såväl personliga minnesbilder som skarpsinniga analyser och välformulerade beskrivningar.

Nelander går tillbaka ända till 1971 då Uppsala Kommun bildades genom en sammanslagning av Uppsala stad och landskommunerna Almunge, Björklinge, Bälinge, Norra Hagunda och Vattholma, samt delar ur Knutby landskommun (Bladåker, Faringe och Knutby). Men framförallt beskriver han utvecklingen från mitten av 1980-talet då:

…begrepp som individuell lönesättning, bolagisering, målstyrning, beställar–utförar-modell, resultatansvar och avknoppning kom smygande in i den kommunala verksamheten.  Idéerna lanserades i kommunen av trosvissa tjänstemän och konsulter som nödvändiga sätt att öka effektiviteten och möta förväntade framtida kostnadsökningar.

Ja även ett mängd nya ord: ”en ny sorts affärs-, reklam- och nonsensspråk” smög sig in i det kommunala språkbruket.

Ny kommunallag och svårförenliga styrmodeller

Då den nya kommunallagen trädde i kraft i januari 1992 innebar den ett stort steg mot ökad marknadsanpassning av den kommunala verksamheten. Att detta på intet vis innebar någon minskad byråkrati visar Nelander med att:

…. den gamla kommunallagen innehöll 86 paragrafer, den nya 248. Skälet till det var att målstyrningstänkandet byggde på stark kontroll, som krävde många regler och paragrafer.

Detta var också samtidigt som staten successivt började lägga över ansvar för välfärdssystemet på de ekonomiskt utsatta kommunerna. Det skedde genom:

  • kommunaliseringen av skolan 1991.
  • Ädelreformen 1992, som gav kommunerna ett samlat ansvar för vård och omsorg för äldre och handikappade.
  • Lagen om stöd till vissa funktionshindrade (LSS) 1994.
  • Psykiatrireformen 1995.[9] Statsbidragen till kommunerna ökade inte i takt med det ökade ansvaret, men kommunerna fick större frihet att hantera de krympande bidragen genom att huvuddelen av dem, från att ha varit specialdestinerade, blev generella.

Som Nelander skriver så tvingades kommunerna ”ta ett allt större ansvar för välfärden med allt mindre pengar, samtidigt som de förväntades ha kontroll över ekonomin”.

Nelander beskriver hur Kommunen ungefär samtidigt skapade en kommundelsorganisation med fjorton kommundelsnämnder (1986) och en beställar–utförar-modell (1992) där det ”på en och samma lilla kommundelsförvaltning skulle …. finnas parter och motparter i affärsliknande förhållanden”. Den senare (marknadsmodellen) konkurrerade ut den (demokratiska) kommundelsmodellen som alltså avskaffades 2002:

Därmed avgjordes kampen mellan kommundelssystemet

 Lars Nelander

               Lars Nelander

och marknadsideologin, ”två svårförenliga idéer som mer eller mindre samexisterat sedan 1985″.

Skrämmande inblick

”Många av dem som i likhet med mig arbetat längst ner (längst ut?) i den kommunala verksamheten i Uppsala har säkert ofta undrat över kommunens ekonomi. Hur kan kostnaderna vara högre i vår kommun än i många jämförbara trots att vi i den egentliga verksamheten inte har mer utan ofta lägre resurser? En liten vink om var vi skulle kunna söka kostnader får man när man läser Nelanders beskrivning av arbetet vid UAK, där ett femtiotal förmodligen högavlönade tjänstemän var anställda:

Under de nio år jag arbetade på kontoret för barn, ungdom och arbetsmarknad pågick en kontinuerlig process av möten och konferenser, till stor del förlagd till kursgårdar och konferensanläggningar, för att försöka komma underfund med hur kontorets uppdrag skulle hanteras. Trots ett ständigt diskuterande och mycket anlitande av utomstående konsulter gick det inget vidare. Å ena sidan härskade en kortsiktig alltmera affärsmässig logik som innebar att vi skulle ge producenterna sektorsvisa uppdrag för att tillgodose behov hos medborgarna för så lite pengar som möjligt. Å andra sidan fanns idéer om att vi skulle arbeta planmässigt, förebyggande och långsiktigt och ”alltid” utgå ifrån medborgarnas behov, vilket krävde att vi också hade god kännedom om hur deras behov kunde tillgodoses. I själva verket befann sig kontoret i en permanent kris, klämt mellan oförenliga uppdrag.

Kontoret hade minimal kontakt både med medborgarna och med de anställda i verksamheterna.

I stället för levande och löpande kontakter fick kontor och nämnder mest tillrättalagd och formaliserad information, i en allt större mängd skriftliga dokument, planer, program, kryllande av högtflygande, abstrakta, ofta till intet förpliktigande mål och visioner, i de flesta fallen formulerade på avstånd från medborgarna och den vardagliga praktiken.….. Väldigt mycket tid och resurser användes därför för att hantera problemen internt och hålla i gång processer för att legitimera kontorets existens.

Utvärderingen som försvann

Några forskare vid Örebro Universitet utförde en utvärdering för att undersöka omorganisationens följder (Montin m.fl. 2007 0ch 2008). Det  ”var den första riktiga utvärderingen sedan de kommunala experimenten med olika styr- och organisationsmodeller drogs i gång någon gång vid mitten av 80-talet.

Intressant här är t.ex. de enkäter som skickades ut vid byrakratitvå tillfällen, 2004 och 2006. De visar på en slående skillnad i förtroende beroende på var man befinner sig i den kommunala hierarkin:

 När det gäller förtroende för den politiska ledningen så säger sig 80 procent av cheferna på den högsta chefsnivån ha det. Bland de lägsta cheferna är förtroendet bara 26 procent och bland personalen i förskola och skola bara sex procent.

När det gäller förtroendet för kommunens tjänstemannaledning så är det 65 procent bland högre chefer, 45 procent bland kommunala tjänstemän men bara 13 procent bland medarbetare från förskola och skola.

Örebroutredningen pågick i fyra år och kostade fyra miljoner att genomföra.

Men då kommunstyrelsen tog ”initiativ till en ny organisationsöversyn under ledning av stadsdirektören Kenneth Holmstedt… försvann (den) bland en rad olika frågor som hade ganska lite med varandra att göra. Den stora utvärdering som ……reducerades till några förslag om ”förbättringsområden”, presenterade i ett svårbegripligt dokument där kritiken mot styrmodellen nu var borttrollad.”

Genomgående tycks förmågan och möjligheterna till kritiskt tänkande ha varit begränsade:

Ett synsätt som har varit vida spritt i kommunen är att man, när det uppstått problem, ska se framåt, ”tänka positivt” och inte leta efter syndabockar. Sett ur en annan synvinkel kan det översättas med att vi inte bör analysera uppkomna problem, vara positiva till den förhärskande ideologin och låta de ansvariga slippa konfronteras med resultaten.

Det nyliberala experimentets kostnader

Nelander menar att samtidigt som det inte är så lätt att mäta det så har experimentet ”utan tvekan lett till mycket stora kostnader”. Han räknar upp sådant som ”kostnaderna för omflyttningar av verksamheter och personal, ombyggnad av lokaler, produktionsbortfall, kommunala projekt som dragit ut på tiden eller inte kunnat genomföras, personalstrider om makt, positioner och organisatorisk tillhörighet och negativa återverkningar på personalens engagemang och tillit till den kommunala organisationen”.

Men det finns andra kostnader också. Hit räknar Nelander de ”ökade transaktionskostnader som blir en följd av New Public Management-reformerna, bl.a. genom den uppdelning av organisationer i mindre enheter som brukar genomföras. De uppstår i form av interna organisatoriska kostnader, styrkostnader, granskningskostnader och de administrativa kostnader som uppstår när medborgare görs till kunder i ett marknadsliknande system inom de offentliga verksamheterna.”

En stor kostnad här är det ”utvärderingsmonster” (som är en följd av s.k. mål- och resultatstyrning) och som ”kostar allt mer pengar att föda, som tar stora personella resurser i anspråk och stjäl tid och pengar från andra aktiviteter”.

Minskad demokrati och mer tjänstemannastyre

Jag inledde med att skriva att demokratins genomförande var den ena förutsättningen för utvecklingen av välfärdsstaten. Det är då logiskt att nedmonterandet av välfärdsstaten går hand i hand med minskat demokratiskt inflytande:

I en kommun som redan i hög grad var styrd av tjänstemän tappade politikerna ytterligare mark till förmån för, framför allt de högre, tjänstemännen i kommunen. Våren 2009 fördes en debatt i Upsala Nya Tidning där en rad lokala politiker, från olika politiska utgångspunkter, var tämligen överens om att makten i kommunen har flyttats från folkvalda till tjänstemän på ett sätt som lett till att folkstyret urholkats och ersatts av ett system där förvaltningschefer allt mer tagit över styrningen av kommunen.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om välfärden, nyliberalism, Uppsala, demokrati

Trump, dag två från Uppsalanivå

Igår skrev jag att vi inte visste hur många som röstat eller ifall Trump fick flest antal röster. Idag vet vi att det var några procent färre som röstade i detta val jämfört med det föregående. Vi vet också att Trump vann (med hjälp av elektorssystemet) trots att han hade något färre antal röster i landet än Clinton.

gamov

         Lokal lilltrump

Från Uppsalas horisont kan man konstatera att nästan alla människor verkar känner sig främmande eller oroliga för den nye presidenten i världens enda supermakt. Kommunalrådet Erik Pelling (s) säger till lokaltidningen UNT att ”det är en fascist i amerikansk förpackning som fått makten”. De borgerliga uttalar sig också negativt men mer försiktigt. Men det är en röst som sticker ut som är lite intressant. Det är sverigedemokraternas Pavel Gamov som är både riksdagspolitiker och sitter i kommunfullmäktige. Den listiga och försiktiga partiledningen med Åkesson i spetsen har ju mer behandlat Trump som en pinsam och efterbliven släkting från landet (se till exempel hans framträdande i Aktuellt häromkvällen i debatt med Jonas Sjöstedt) Men Gamov har kanske inte fått regi i denna fråga, eller så kan han inte hålla sig. Han är nämligen överförtjust:

Jag tycker att det är fantastiskt roligt att ta del av det här resultatet och jag vill gratulera det amerikanska folket. Det är förändringens vindar som blåser nu där vanligt folk får genomslag för sin röst.

Låt oss minnas det.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om Trump, SD

1 maj Uppsala 2016

Det började i USA 1886. Där proklamerades 1 maj som en dag för att lägga ner arbetet i kamp för 8 timmars arbetsdag

År 1889 hölls en internationell arbetarkongress i Paris där man beslöt att göra 1 maj till en dag för att lägga ned arbetet och kräva åttatimmarsdag.

År 1890 hölls den första 1 maj-demonstrationen i Sverige, på Ladugårdsgärde i Stockholm. Inför tusen personer talade Hjalmar Branting.branting Han manade regeringen att hålla fred med Norge. Det uppfattades som majestätsbrott och han dömdes till tre månaders fängelse för det. Straffet mildrades senare men det ger en bild av situationen både för arbetarrörelsen och för det fria ordet under denna tid.

Den 1 januari 1939 antogs en lag som innebar ”att den 1 maj skall, då denna dag ej infaller på sön- eller helgdag, vid tillämpning av allmän lag eller särskild författning vara likställd med allmän helgdag”. Det är numera tillsammans med Nationaldagen (som tillkom senare) den enda helgdag som inte har sin grund i kyrkans makt under ett antal århundraden.

Men i år infaller 1 maj på en söndag. Här i Uppsala brukar sedan många år Vänsterpartiets tåg vara det största demonstrationståget. 1 majDet samlas på Vaksala torg klockan 11:45.

Klockan 12:45 marscherar tåget mot Slottsbacken.

Där blir det tal från bland annat Ulla Andersson, Vänsterpartiets vice ordförande och ekonomisk-politiska talesperson, Ilona Szatmári Waldau, kommunalråd för Vänsterpartiet och Petri Perälä från Transport-arbetareförbundets Avd 41 .

Jag kommer att gå där för rättvisa och minskad arbetstid, mot klassklyftor och de rikas skattesmitande för en jord som vi måste bevara så att framtida generationer kan leva där. Kom med du också.

Uppsala

Intressant?

Varför fira Gustav Adolf?

”..med tiden tämligen fet”

Idag, den 6 november är det Gustav Adolfs-dagen. De två namnen Gustav och Adolf står i almanackan denna dag. Dessutom är det allmän flaggdag. Tydligen förekommer det också (fortfarande) något sorts firande, bland annat här i Uppsala. Allt detta till minne av en sedan länge död kung: Gustav II Adolf som dog i ett slag vid Lützen nere i Tyskland år 1632.

Denne kung som försökte erövra ett svenskt Östersjöherradöme och därför drogs in i det s.k. trettioåriga kriget (1618 -1648) bedrev alltså en aggressiv och krigisk politik. En sådan politik som de flesta i Sverige idag t.ex. kritiserar den nuvarande ryske ledaren Putin för. En skillnad är väl att kungen, till skillnad från dagens olika krigiska makthavare runt om i världen, med fara för sitt eget liv själv deltog i krigandet. Men det gör honom inte mer värd att fira.

Tydligen startade denna bisarra tradition år 1832 – 200 år efter att kungen hade dött. Att den skapades då och upprätthölls av kungahus och överklass under lång är inte svårt att förstå. Däremot är det svårare att förstå hur vi idag kan ”fira” en sådan kung. Är det inte dags att upphöra med det? För mig är den ett av många exempel på att upprätthållande av kultur och traditioner inte är ett självändamål. Det måste bero på innehåll.

En intressant blogg som berättar om ”Gustav Adolf-traditionen” och andra är ”Högtider och traditioner”. Kunskap, t.ex. om traditioner, är alltid bra. Det kan kanske också hjälpa oss att gå vidare och komma bort från en del gammal historisk bråte.

Kolla också Republikanska föreningen  

Uppsala

Intressant?

Några positiva glimtar från 2013

När man avslutar ett år och går mot ett nytt så passar det med krönikor. Det finns det ju gott om i andra media. Så jag tänkte inte försöka göra en sådan. Istället letade jag i min egen blogg. Men inte för att få en bild av allt som hänt under 2013 utan för att söka efter positiva och hoppingivande händelser. Jag skriver ju ofta när jag blivit upprörd över något. Då är kanske det jag skrivit inte alltid så positivt eller hoppingivande. Jag letade alltså istället efter de positiva händelserna och skrivningarna.

Här är något av det jag hittade under 2013:

Det började verkligt positivt i januari med några glada nyheter om sol och vind som berättade om hur användningen av dessa energikällor ökar kraftigt.

En positiv artikel var också den om de fina kejsarpingvinerna vars flockbeteende vi har mycket att lära av. En artikel som egentligen handlade om en bra bok om hur man kämpar för sin rätt på arbetsplatserna.

Att det finns statschefer som vågar gå emot de mäktiga och så förödande storbankerna berättade jag också i början av året.

En liten lokal information som i alla fall jag tycker är positiv var att 80 procent INTE valde vinstskolor vid gymnasievalet i Uppsala. En annan positiv lokal händelse var det faktum att personalen på Akademiska sjukhuset här i Uppsala fick nog av nedskärningar och började protestera.

Under mars växte protesterna mot REVA, det projekt för att utvisa papperslösa, som på regeringens uppdrag dragits igång av polisen. Här i Uppsala hade vi en stor och fin samling på Stora torget.

Med de allt fler skandalerna kring olika typer av vinstdriven verksamhet i välfärden blev argumenten för en välfärd utan vinst allt större. Riktigt tungt blev det när t.o.m. Kungliga vetenskapsakademin blandade sig i diskussionen. Det visade sig också vid opinionsundersökningar att folket till skillnad mot de flesta politiker var emot vinst i välfärden. Därför började också en rörelse – Folkkampanjen för gemensam välfärd – att byggas upp.

I Stockholmförorten Alby kämpade människor mot utförsäljning och kraftiga hyreshöjningar. De fick stöd av en politiker, Jonas Sjöstedt, som deltog i en av deras demonstrationer.

Vi hade ju en skön och vacker sommar. Själv var jag mycket på min kolonilott. Jag skrev om mitt lilla ”paradis” om kolonilotter och om stadsodling i Berlin.

Björklund och andra vinstanhängare fortsatte att hävda att det inte går att driva välfärdsföretag utan vinst. Men de motsades av en organisation just för icke-kommunala skolföretag som drivs av idéer istället för vinstintresse.

Till hösten hade Folkkampanjen mobiliserat i flera veckor och samlade 700 personer på Stora torget. Där var många fina och bra tal och en varm stämning.

Året avslutades ju – verkade det först – på ett mörkt sätt, när en folklig samling mot tilltagande nazistbus i Kärrtorp angreps av ett gäng nazister. Men de fick verkligen svar på tal genom den kraftiga samling där mellan 16 – 20 tusen människor kom till Kärrtorp för att försvara demokratin.

GOTT NYTT ÅR PÅ ER!

HOPPAS NI FORTSÄTTER FÖLJA DENNA BLOGG.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om år 2013

Aleris lägger ner i Uppsala och visar samtidigt på ett problem.

Jag läser i dagens Uppsala Nya Tidning att vårdföretaget Alerisöverväger att sluta med hemtjänst i Uppsala för att kommunens ersättning är för låg”. Enligt den verkställande direktören vid ”Aleris omsorg” har Uppsala kommun ”inte följt med kostnadsutvecklingen inom svensk hemtjänst”.  Man menar att ersättningen per utförd timme är ”för låg för att vårdbolaget ska kunna klara verksamheten ekonomiskt”.

Om Aleris lägger ner verksamheten så innebär det att 90 personer förlorar sina jobb.

Ja, vad kan man tänka om det?

Att Aleris är ett privat skattefinansierat vårdföretag som anklagats för vanvård är en sak, men kanske inte väsentligt i detta sammanhang. Företaget bildades 2005 men ägs sedan 2010 av det svenska investmentföretaget Investor som kontrolleras av familjen Wallenberg. Den verkställande direktören heter Stanley Brodén.Skärmklipp 2010 taxerade han för en inkomst på 2,4 miljoner. Vad han tjänade 2011 är oklart eftersom han inte är överens med skatteverket om sin beskattning för detta år.

Men hur är det då med vinsten hos Aleris?

Enligt en granskning av tidningen Arbetaren är det så med Aleris att ”om skattebetalarna köper in vård av Aleris för 100 kronor tas 40 kronor ut i vinst medan 39 kronor går till att anställa personal”. Enligt samma tidning gick Aleris år 2010 med en vinst på 865 miljoner kronor.

Men vi kan istället gå till tidningen Dagens Samhälle. Den är enligt sig själv ”tidningen för beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Chefer och politiker i kommuner, landsting, statliga verk, myndigheter och offentligt ägda bolag”. Man säger också om sig själv att man även skriver för ”företagen inom den växande välfärdssektorn, de som driver skolor, sjukhus och omsorg i privat regi.” Enligt denna tidning – som ju uppenbarligen är mer närstående de granskade företagen än tidningen Arbetaren – går varken Aleris eller de andra jättarna inom vårdbranschen med någon störande vinst. Tvärtom menar tidningen att de flesta går med förlust. Om Capio, Humana och Aleris skriver man att ”de hade rörelsemarginaler runt 4-6 procent” under 2011. Och den tidigare nämnde Stanley Brodén, VD för Aleris, förklarar detta med att ”Sverige har Västeuropas lägsta priser för vård och omsorg”. Att man fortsätter att driva dessa företag trots att man inte går med vinst, är för mig svårt att förstå, eller snarare tro på. Däremot tror jag att det är sant att samhället betalar för lite för vård och omsorg. Men det känns lite konstigt att höra detta från en person som Brodén som tjänar så bra men tydligen inte gillar att betala skatt.

Men samma sak som Brodén sa till Dagens Samhälle 2012 säger nu alltså ledningen för Aleris i Uppsala till UNT idag: samhället lägger för lite pengar på hemtjänsten.

Det tror jag stämmer helt och hållet. Men om man håller med om det och alltså förordar mer pengar till hemtjänsten så måste man väl också ställa sig frågan hur samhället ska få fram dessa pengar. Den nuvarande skattesänkarlinjen kan då knappast vara svaret.

Om man liksom jag tycker att varenda skattekrona ska gå direkt till hemtjänsten och varken göda överbetalda direktörer av Brodéns typ eller ge vinst till Wallenbergfamiljen så är detta fall ännu ett exempel på dumheten med det nuvarande systemet. Vårdföretag av Aleris typ för bort en varierande stor del av skattepengarna från verksamheten. När de inte längre kan göra det lägger de istället ner verksamheten. De som drabbas då denna gång här i Uppsala är 90 anställda samt de som fått hjälp i sina hem, ungefär på samma sätt som elever och lärare drabbats när friskolor lägger ner.

Det här betyder inte att den kommunala verksamheten är så väldigt bra. Det är den nog tyvärr alltför ofta inte. En viktig orsak till det – om än inte den enda – är det som nu till och med Aleris chefer säger, nämligen att för lite pengar tillförs denna verksamhet.

Och detta gäller också för alla andra verksamheter inom den gemensamma välfärden – vård, skola och omsorg – som tvingats till neddragningar under en lång följd av år. Dessa neddragningar har dessutom fungerat som en plog för de privata månglarnas insteg i den gemensamma välfärden. När det gemensamma försämras blir det svårare att försvara och de privata alternativen blir mer lockande.

Men även om den kommunala hemtjänsten skulle behöva stora tillskott av resurser (skattepengar) för att kunna göra ett bättre jobb så har den även i sin nuvarande form några fördelar gentemot de privata alternativen:

  1. Alla skattepengar används till verksamheten.
  2. Den sparkar inte plötsligt sina anställda p.g.a. för låga vinster.
  3. Den lägger inte ner verksamhet för brukarna bara för att lönsamheten sviktar.

Media som skrivit om detta tidigare: Aftonbladet, DN

Andra bloggar om välfärden

Uppsala

Intressant?

Nu måste folkviljan mot vinst i välfärden samlas!

Frågan om vinst i välfärden är och kommer att vara en viktig fråga i valet 2014. En majoritet av tillfrågade i opinionsundersökningar anser också att vi bör säga nej till vinster i välfärds-sektorn. Detta har visats flera gånger förut, men nu senast i en undersökning som GP låtit göra. I undersökningen säger 58 procent nej till vinst inom välfärden. Karin Svanborg-Sjövall på arbetsgivarnas tankesmedja Timbro – som knappast vill att detta ska bli en valfråga – säger i GP att frågan kommer att bli central i nästa års valrörelse ”trots att de stora partierna inte vill”.

Den majoritet som anser att vinsten ska bort ur välfärden har då bara två möjligheter. Antingen att rösta på Vänsterpartiet – det enda partiet som vill stoppa vinst i välfärden – eller att påverka de andra partierna. I bägge fallen behövs ett kraftigt opinionsarbete utanför partierna. Ett viktigt avstamp i detta blir de manifestationer som ordnas runt om i landet nu på lördag den 21 september.

Här  i Uppsala är det samling på Stora torget kl. 13:00.

Medverkar gör bland annat  Kjell Eriksson,  Peter Gustavsson, Hilde Klasson , Behrang Miri, LöstFolk, Marie Dufva

välfärdskampanjen

Intressant?

Uppsala

Media: GP1 SVT,

SvD

Läs andra bloggar om välfärden

Tycker du också att det räcker med vinstskandaler nu?

Tycker du liksom jag att vård, skola och omsorg inte går att förena med vinstuttag. Att det redan finns alltför många skrämmande exempel på hur det kan gå när vi släpper lös vinstjakten inom dessa områden. Eller att det oavsett antalet skandaler bara helt enkelt är fel att en enda krona av våra gemensamma skattepengar ska dras bort från verksamheten till vinst. Då bör du liksom jag gå med i kampanjen för den gemensamma välfärden som redan den 21 september samlar till gemensamma manifestationer över hela landet.

Här i Uppsala är det upptaktsmöte nu på torsdag den 15 augusti, klockan 18:00, i Kommunals lokaler på Bäverns gränd 17:

Inbjudan:

Upptaktsmöte inför Välfärdsmanifestationen 21 september i Uppsala!

Den 23 maj lanserades Folkkampanjen för Gemensam Välfärd vid ett stort möte i Stockholm. Tanken är helt enkelt att samla alla fackföreningar, andra organisationer och privatpersoner som vill vara med och jobba för:

– Nej till vinst i välfärden!

– Stoppa nedskärningarna!

– Försvara och utveckla den gemensamma välfärden!

21 september kommer manifestationer på detta tema att genomföras runt om i landet, för att sätta press på partierna och bollen i rullning ett år för valet.
Den 13 juni samlades intresserade i Uppsala till ett första möte. Där bestämdes att även i Uppsala manifestera för välfärden detta datum. Vår stad är knappast förskonad från problemen med bristande resurser till skola, förskola, vård och äldreomsorg!
För att den 21 september ska bli en bred och kraftfull manifestation är det viktigt att alla organisationer som vill vara med och försvara välfärden verkligen tar chansen att delta i förberedelserna. Det är här och nu det gäller!
Vi vill härmed bjuda in dig/din organisation till detta upptaktsmöte. Den 15 augusti samlas alla intresserade organisationer och privatpersoner för att tillsammans besluta hur vi går vidare mot den 21 september.

Johnny Naderus

Inbjuden gäst är Johnny Naderus från SEKO Stockholm, som med sina 20 000 medlemmar gått i spetsen för det fackliga deltagandet i denna välfärdskampanj.

Tid och plats:
Torsdagen den 15 augusti
kl. 18.00
Kommunals lokaler
Bäverns Gränd 17 (gamla Posten)

För mer information och frågor, kontakta:
Joakim Medin 0735-56 55 18 medin.joakim@gmail.com
Rikard Brennius 0702-78 34 72 rikardbrennius@gmail.com
Eller se hemsidan

Intressant?

Uppsala

Andra bloggar om välfärden

1 maj är också en tradition – även i Uppsala 2013.

En del människor brukar prata om hur viktigt det är med traditioner. Att vi människor  har behov av traditioner, skapat och skapar olika traditioner är uppenbart. Det gäller både i det stora och i det lilla. Men det betyder naturligtvis inte att alla traditioner är bra. Tack och lov förändras också traditioner eller försvinner helt.

En del av dem som säger sig värna om traditioner brukar också bli upprörda över att man numera ibland , som de säger, ”inte får” fira en del traditioner. Vad de menar då är att man inte alltid längre kan tvinga alla att delta i de traditioner som de själva uppskattar. Eftersom den svenska kyrkan numera inte är en överhetskyrka och del av makten i samhället är det inte längre lika självklart att tvinga människor som inte delar den kristna tron till att delta i dess ritualer. Det upprör en del. Men jag är säker på att de skulle bli ännu mer upprörda över att själva tvingas delta i en sekulär tradition som t.ex. arbetarrörelsens 1 maj. De kan nog oftast inte ens förstå jämförelsen. Själv tycker jag det är ett stort framsteg att vi är fria att välja vilka traditioner vi vill delta i. Och i de samhällen som tvingar och tvingat människor att samlas på 1 maj är detta ett säkert tecken på att den socialistiska frihetstanken är stendöd där.

Men 1 maj är alltså också en tradition, och kanske inte bara ett exempel utan kanske det enda exemplet, på en sekulär tradition som kunnat konkurrera med de hedniska och kristna traditionerna i detta land. Men 1 maj är ju också en dag som fortfarande firas av människor över hela jorden.

Arbetarrörelsepionjären Rosa Luxemburg skrev 1894:

”Den befriande idén att skapa en proletär högtidsdag som medel att uppnå åttatimmarsdagen uppkom för första gången i Australien. Arbetarna där beslöt redan 1856 att organisera en dags total arbetsnedläggelse, med möten och förlustelser, som demonstration för åttatimmarsdagen.”

Idén togs upp i USA, där man 1886 proklamerade första maj som den allmänna arbetsnedläggelsens dag.

År 1889 hölls en internationell arbetarkongress i Paris där man beslöt att göra 1 maj till en dag för att lägga ned arbetet och kräva åttatimmarsdag.

År 1890 hölls den första 1 maj-demonstrationen i Sverige, på Ladugårdsgärde i Stockholm.

123 år senare firas detta fortfarande runt om i Sverige. Och även om de flesta av oss inte längre lever i nöd så har skälen att demonstrera för en annan möjlig värld inte minskat. I en tid när våra produktionsmöjligheter ökat till nivåer som människor inte kunde föreställa sig tidigare, arbetar vi fortfarande åtta timmar om dagen och i ett arbetsliv som blivit alltmer hetsigt, otryggt och omänskligt. För dem som arbetar. Samtidigt står allt fler utanför möjligheten att arbeta och en stor del av de unga, liksom invandrade eller papperslösa utnyttjas på de mest skamlösa sätt. Över oss alla faller också skuggan som handlar om hur vi behandlar vår jord och om det sätt att leva, arbeta och förflytta oss som hotar framtida generationers liv på vår jord. Så demonstrera på 1 maj!

En mycket intressant genomgång av trender och av hur pass levande 1 maj-traditionen är kan man för övrigt läsa på bloggen POLITOLOGERNA.

Här i Uppsala sker demonstrationerna i sanningens namn lite i skuggan av det mest extrema firandet i Sverige av en annan tradition, det hedniska Valborg :

och på senare år även i konkurrens med Livets Ord-fraktionen inom Kristdemokraterna.

Inom arbetarrörelsen tågar fyra olika grenar i Uppsala:

Vänsterpartiets tåg  brukar vara det största. Man tågar från Vaksalatorg (samling 12:00, avmarsch 12:45) till Slottsbacken under huvudparollen: Vi är människor inte maskiner – för ett mänskligare arbetsliv”

Näst störst brukar socialdemokraternas och LO:s tåg vara. De samlas i år kl 13 vid Uppsala Konsert och Kongresshus och tågar under huvudparollen ”Jobb och framtidstro” till Odinslund.

Uppsala LS, Syndikalisterna samlas kl. 12.30 i Engelska parken och tågar till Celsius torg

Kommunistiska partiet samlas vid stadsbiblioteket kl. 13.00.

Uppsala

Intressant?

World Social Forum 2013 i Tunis

World Social Forum samlades för första gången i Porto Alegre i Brasilien 2001. WSF är en bred, partipolitiskt oberoende samling av rörelser runt om på klotet som bland annat samlats bakom parollen ”En annan värld är möjlig” . De kämpar mot och är kritiska mot olika uttryck för den internationella kapitalismen. Häromveckan samlades flera tiotusen människor i WSF i Tunis.

Om detta har det inte skrivits mycket i svensk press. Ett positivt undantag är Fria tidningen där Per Björklund bland annat skriver från forumet:

Avenue Mohammed V i centrala Tunis är fylld till brädden med människor. Sång och dans blandas med slagord för Palestina och hyllningar till den mördade tunisiska vänsterledaren Choukry Belaid. Minst 30 000 har samlats för att inviga World social forum med en marsch under parollen ”värdighet” – lånad från upproret mot Ben Alis regim i december 2010.

Precis som när Tunisiens diktator Ben Ali föll tvingas många av deltagarna nypa sig i armen för att försäkra sig om att det är på riktigt: europeiska fackföreningar, sydamerikanska bondeorganisationer och vänsterorganisationer från hela arabvärlden tågar verkligen sida vid sida i en fredlig manifestation i ett land där diktatur rått sedan 1950-talet. Nyheten att regimen i grannlandet Algeriet förbjudit en delegation av fackliga aktivister och oppositionella att resa till forumet blir en skarp påminnelse om att Tunisiens nyvunna frihet än så länge är ett undantag – som långtifrån kan tas för givet.

Från Uppsala deltog aktivistveteranen Azril Bacal.

På måndag den 15 april mellan kl. 18 – 20 kommer han att berätta om sina upplevelser från WSF 2013

på Biotopia, Vasagatan 4 i Uppsala.

Intressant?

Uppsala

%d bloggare gillar detta: