Att ge yttrandefrihet åt diktaturens kreatur

Den odemokratiska utvecklingen i Turkiet fortsätter och skärps. President Erdogan samlar allt mer makt i sin hand. Kritiska medier har under det senaste halvåret stängts och mer än 100 000 människor anställda inom staten har fått sparken eller fängslats. Ledare, parlamentariker och vanliga partimedlemmar i oppositionspartiet HDP har fängslats. Den kurdiska minoriteten pekas ut som en ”inre fiende” och våldet trappas upp.

Nu vill Erdogan ta ytterligare ett steg för att stärka sin egen makt. I ett förslag till ny konstitution som nu föreslås ska presidenten kunna styra med dekret, ensam få utse viktiga domare, kunna upplösa parlamentet och på egen hand kunna införa undantagstillstånd. Om förslaget går igenom kan det också innebära att Erdogan sitter kvar till 2029. Men först måste förslaget passera en folkomröstning den 16 april. Trots att Erdoganregimen på alla sätt hindrat möjligheterna till att driva en kampanj för ett NEJ i denna folkomröstning tycks man ändå inte säkra på att vinna. Därför är även de 2,9 miljoner turkiska medborgare som bor utanför Turkiet viktiga att nå för regimen. Vi har kunnat ta del av hur det gick med detta  i Nederländerna där de två regeringarna krockade rejält med varandra. Den turkiska regimens propagandister släpptes inte in helt enkelt. Sannolikt har detta – som ofta i nationella konflikter –  gynnat bägge regeringarna, både Erdogan och Nederländernas statsminister Rutte.

Men i Sverige kunde Erdogans regim obehindrat sprida sin propaganda. Företrädare för det svenska utrikesdepartementet och regeringen har sagt att det beror på att det råder yttrandefrihet i Sverige. Sverige ger alltså den förtryckande regimen den yttrandefrihet som denna regim själv med alla medel hindrar den turkiska NEJ-sidan att få. De sitter ju tystade i fängelse, skräms eller hotas med statens alla våldsmedel. Det här är inte hedrande för Sverige. Sverige borde inte låta dessa diktaturens kreatur få komma hit och sprida sin propaganda för att ytterligare inskränka demokratin i Turkiet. Inte så länge det inte råder yttrandefrihet för oppositionen i Turkiet.

Intressant?

Läs andra bloggar om Turkiet, Kurdestan, Erdogan

Vem håller vems hand?

Alltför ofta känns den offentliga politiska debatten i Sverige så futtig. Efter ett gediget journalistiskt arbete av ett flertal journalister avslöjades Panamaskandalen. Under några dagar behandlades den mycket viktiga frågan om ett enormt skattesmitande i de stora medierna. Sen var den borta. Under den senaste veckan har det varit krisen i Miljöpartiet som helt dominerat. Denna kris handlar om viktiga frågor som att MP i regeringsställning går tvärt emot sitt eget program. Mycket sorgligt ifall man som jag tyckte att de hade rätt i dessa frågor som de nu sviker. Men krisen har också handlat om miljöpartisterna Mehmet Kaplan och Yasri Khan, deras anknytning till olika reaktionära krafter samt frågan om att skaka hand. Här känns debatten både futtig, förenklad och full av hyckleri.

I riksdagsdebatten kunde vi under veckan höra moderatledaren säga att statsministern borde ”ta avstånd från extremism och försvara svenska värderingar”. Låt oss fundera över denna formulering. Moderatledaren använder det svepande uttrycket ”extremism”.  Det som verkar vara bevisat nu är att både Kaplan och Khan haft kontakter med reaktionära krafter som religiösa fundamentalister, högerextrema turkiska rörelser samt inte minst den nuvarande turkiska regimen under Erdogan.erdogan Det är ganska oklart om moderatledaren räknar in alla dessa reaktionärer under beteckningen ”extremism”. Men dessa kontakter är naturligtvis förfärliga och att ta avstånd är inte nog. Alla kort på bordet och kamp mot dessa reaktionärer behövs. Men det finns en sak som stör. Kontakten med Erdogan är ju inte något som bara Kaplan och Khan kan beskyllas för. Hela EU har skakat ordentligt hand med Erdogan och gett honom en massa pengar för att han ska ta hand om det flyktingproblem som EU inte vill ta hand om. EU betalar Erdogan för att vara en buffert mot de människor som flyr och vill till Europa. Samtidigt blundar man som ytterligare motprestation för att Erdogans regim massakrerar både demokratin och det kurdiska folket i Turkiet. Hyckleriet kan inte bli värre.erdogan o eu Hur kan man ha mage att kritisera två politikers samröre med Erdogan utan att samtidigt kritisera att Sverige och hela EU har ett sådant samröre?

Moderatledaren pratar också om ”svenska värderingar”. Det handlar då om värderingar kring kvinnors rättigheter. När hon på detta sätt talar om ”svenska värderingar” som något statiskt, självklart givet, som delas av alla (svenskar) och som existerar utan någon föregående eller pågående kamp, så gör hon det på samma sätt som SD när de pratar om ”svensk kultur”. Moderaterna har knappast befunnit sig på de barrikader som lett till förändring och framgång för jämställdhet och kvinnors rättigheter i samhället. De är fortfarande en konservativ kraft i förhållande till viktiga kvinnokrav. Moderatledaren är helt enkelt inte trovärdig ett enda dugg.

Men hur svarar då statsministern i debatten. Frågan om samröret med olika reaktionärer glider han undan. Sen säger han: ”I Sverige hälsar man på varandra. Man tar både kvinnor och män i handen”. Den första meningen är faktiskt rätt fånig. Det finns väl inget land där man inte hälsar på varandra, på något sätt. Sen slår han fast att i Sverige tar man både kvinnor och män i handen. Tänk att en statsminister ska behöva stå och uttala en sådan sak i Sveriges riksdag. Lustigt nog är stilexperten Magdalena Ribbing av en annan uppfattning. Hon tycker inte heller att det är självklart att detta att inte ta i hand måste tolkas som bristande respekt. Nu verkar detta med att inte ta i hand bland muslimer vara ganska ovanligt. Cecilia Uddén intervjuar t.ex. män i Kairo för Sveriges Radio. Få av dem säger att de inte tar kvinnor i hand.

När det gäller denna ganska lilla fråga – i sammanhanget av samröre med Erdogan och andra reaktionärer – så hittar jag betydligt vettigare åsikter på flera borgerliga tidningar ledarsidor. Tove Lifvendahl skriver t.ex. i SvD bland annat:

Diskussionen om handslaget illustrerar dessvärre något som också snart tycks vara svensk norm: oförmågan att skilja ut olika dimensioner i frågor, oviljan att problematisera, de intellektuella genvägarna. Så kan just nu många tvärsäkert utropa facit i handslagsfrågan: ”i Sverige behandlar vi kvinnor och män lika!” Men det gör vi ju inte. 

I en sansad ton utreder moderaten Lifvendahl några olika dimensioner av frågan på ett sätt som befinner sig sjömil från den moderata partiledaren. Läs själv.

Även DN:s ledarredaktion behandlar frågan på ett betydligt vettigare sätt än Kinberg-Batra och Löfven eller de nu vettskrämda MP-språkrören. Man reser t.ex. den rimliga frågan: ”Vill Miljöpartiet verkligen tvinga muslimska kvinnor att vidröra män, även om det strider mot deras religiösa övertygelse?

Man skriver också att handskakning ”är en religiös/traditionell praxis som bara kan sägas ha en ytterst marginell påverkan på någon annans frihet.” Och:

I Sverige vill alltså statsministern numera bestämma hur två människor ska bete sig när de träffas. Frågan är om det är fler personliga ritualer som ska regleras på högsta politiska nivå eller om det bara gäller sådana som direkt påverkar Stefan Löfvens regeringsunderlag.

Om det vanliga handskakandet skrev alltså både SvD och DN enligt min mening mer vettigt och nyanserat än ledande politiker. Men om det som borde upplevas som ”elefanten i rummet”, nämligen hela etablissemangets ruttna samröre med Erdoganregimen skrivs det inte varken i DN, SvD eller på så många andra ställen.

Så låt oss försöka minnas när denna debatt har blåst över vem som höll vems hand och varför. Alltför många i Sverige håller Erdogans hand. Det är det värsta. I övrigt borde vi inte göra stor sak av handskakandet.

Intressant?

Läs andra bloggar om Miljöpartiet

Vänstern i USA, Spanien och Turkiet vid samma bord?

För oss som önskar en mer jämlik, mer jämställd och grönare värld bjuder rapporterna från presidentvalkampanjen i USA både på glädje och på sorg. Vi kan glädjas över att en radikal rörelse för social rättvisa, mot rasism och för verkliga åtgärder mot klimathotet, nu för första gången på flera decennier visat sig i USA. Naturligtvis har denna rörelse till stöd för Bernie Sanders inte kommit från ingenstans. Den har sina rötter så långt tillbaka som till 1960-talets medborgarrörelse – där Sanders var aktiv – men också de senaste årens Occupy-rörelse. En djupt liggande orsak till rörelsens framgångar är naturligtvis den fortgående ökningen av ojämlikheten i USA.

Sorg kan vi däremot känna över framgångarna för olika okunniga, hatiska och rasistiska högerpopulister även i USA. Precis som i Europa får de med sig de människor som hellre sparkar neråt än uppåt i samhället.

På 1960- och 1970-talet hade olika radikala rörelser i USA – som medborgarrättsrörelsen, Black Power-rörelsen, rörelsen mot Vietnamkriget och andra – en enorm betydelse för att sprida radikala idéer över hela världen. Inte minst skedde detta genom kulturen. Dessa rörelser bars främst upp av unga människor. På samma sätt kan den ungdomliga gräsrotsrörelsen för Bernie Sanders bli något mycket mer än bara en presidentvalskampanj – oavsett hur det går – och få en vidare betydelse såväl där som här.

Här i Europa har vi förutom framgångar för de högerextrema också sett framgångar för olika typer av nya vänsterpartier som organiserar sig och gör politik på ett delvis annorlunda sätt. Ett sådant parti som nått stora och snabba framgångar är det spanska Podemos (=”vi kan).

I Turkiet trappar nu den reaktionära regimen upp våldet mot landets kurder och angriper alltmer aggressivt  oppositionella och de demokratiska rättigheterna. Regimen har allt intresse av denna polarisering för att tränga tillbaka framgångarna för ett annat nytt vänsterparti: HDP (Folkets Demokratiska Parti).

motstånds

Om du har möjlighet att vara i Stockholm nu på fredag eller lördag så har du en unik chans att lyssna till representanter för dessa tre rörelser: kampanjen för Bernie Sanders i USA, Podemos i Spanien och HDP i Turkiet. Som organisatör står nätverket Rött Forum bildsom organiserar det som de kallar Motståndsforumfredag – lördag 18 – 19 mars på ABF-huset på Sveavägen i Stockholm.

Intressant?

%d bloggare gillar detta: