Kraftig militär upprustning i USA

President Trump har uttalat sig kritiskt om USA:s militärutgifter i Mellanöstern. Samtidigt har han även på det militära området talat om att göra USA ”stort igen” genom att öka trupperna, bygga fler krigsfartyg och öka kärnvapenkapaciteten.

militarsiffror

                    källa SIPRI

När nu planerna för den federala budgeten avslöjas (NYT) är det inte några småsummor som det handlar om. Trumpregimen vill öka militärutgifterna med 54 miljarder dollar och samtidigt minska utgifterna för icke militära ändamål lika mycket.

I den tid vi lever, där hotet från öst åter har blivit något som knappt går att ifrågasätta i Sverige så kan det vara intressant att jämföra denna ökning av USA:s militära kostnader med Rysslands. Rysslands militärutgifter som minskade enormt efter Sovjetunionens sammanbrott har visserligen ökat under de senaste åren. Men som framgår av den bifogade tabellen från SIPRI så var Rysslands totala militärutgifter 66,4 miljarder dollar år 2015. Den planerade ökningen av USA:s militära utgifter är alltså mer än 80 procent av det som Ryssland spenderade totalt 2015. Detta år 2015 spenderade USA totalt 596 miljarder. Som framgår av nästa tabell (som också är från SIPRI och visar andelarna av världens militärutgifter bland de femton länderna med de högsta utgifterna) så har USA kvar sin totalt dominerande ställning även utan denna kraftiga upprustning. screen-shot-2017-02-27-at-5-12-20-pm-1488233648-e1488233869713

Hur Trumpregimen ska finansiera dessa mycket kraftiga ökningar av militärbudgeten är oklart, speciellt som skatter ska sänkas. De neddragningar på den federala miljöskyddsmyndigheten EPA och budgetar för utländskt bistånd som aviserats slår visserligen hårt mot dessa verksamheter men är ändå småsummor jämfört med dessa 54 miljarder.

Men många saker är ju ännu oklara med Trump. Hur kommer han till exempel göra i Mellanöstern? Han har kritiserat stödet till rebellgrupper i Syrien liksom störtandet av Kadaffi, men säger att han ska slå hårt mot IS. Men fler trupper till samma nivå som under Irakkriget, fler krigsfartyg och ökad kärnvapenkapacitet för 54 ytterligare miljarder talar inte för att vi går mot en fredligare värld.

Men Ryssland då?

Av någon anledning tycks inte några av dem som dominerar den svenska opinionsbildningen känna oro inför USA:s upprustning. Ofta får man snarare känslan att de skulle bli oroade av nedrustning. Men att det finns ett hot från Ryssland tas som en självklar utgångspunkt. Istället för att skriva mer om denna propaganda som jag skrivit om förut vill jag hänvisa till en utmärkt och faktarik artikel av journalisten Hans Hjälte i den Eskilstuna-baserade nättidningen eFolket. Läs den.

Intressant?

Läs andra bloggar om USA, Ryssland, Trump, upprustning

Oljeimperialismen och klimatet

Vi tillbringade år med att varna för att Exxon var alltför nära den amerikanska regeringen. Nu är de regeringen.

John Sauven, Greenpeace UK’s executive director

                                                                                                               tillerson

Häromdagen meddeIade Trump vem han ville ha som utrikesminister. I den blivande regeringen som redan består av reaktionära storkapitalister och militärer tillkom nu Rex Tillerson, den verkställande direktören för oljeföretaget Exxon Mobil. Det är ett av världens största (och mäktigaste) företag med verksamhet i mer än 50 länder.

Att USA:s regeringar krigat eller deltagit i statskupper för olja genom historien är inte nytt. Inte heller att de som ingått i regeringarna haft egna intressen i både krigs- och oljeindustrin och sett till att med våld sköta om dessa intressen (minns Busch-administrationen). Det var ju därför demonstranter mot USA:s Irak-krig ropade ”No blood for oil”.

Ändå måste man nog säga att Trump fört detta ett steg ännu längre.

Enligt The New York Times äger Tillerson aktier för 218.000.000 dollar (2.009.216.590 kr) i Exxon, och hans pensionsplan var värd nästan 70.000.000 dollar (645.161.290 kr). Oavsett hur man ser på det politiska systemet i USA eller hur demokratiskt man tycker att det egentligen är så borde det vara uppenbart att här finns problem. Även för en ärlig liberal.

Men det allvarligaste problemet här kanske ändå är det som rör klimatet och mänsklighetens överlevnad här på jorden. Olja, gas och kol måste stanna under jord, det vet vi. Men med Exxon i regeringen och bättre samarbete med Putin så kommer det sannolikt bli tvärtom.skarmklipp

I mars 2014 infördes sanktioner mot Ryssland som svar på annekteringen av Krim. Oavsett vad vi tänker om dessa sanktioner så stoppade de för ett tag de enorma uttag som var på gång som en följd av samarbetet mellan Exxon och den ryska regeringens oljebolag Rosneft. Exxon hade just gjort en affär med Rosneft för 500.000.000.000 dollar som blockerades av sanktionerna. Naturligtvis vill de gå vidare med detta. Vi vet inte hur mycket Trump kommer hinna sabotera av ingångna klimatavtal. Det är tillräckligt oroande. Men han kan se till att verkligen förstöra otroligt mycket med hjälp av Ryssland och oljeindustrin. Det handlar om ett område i Arktis med enorm potential att utvinna olja, där Exxon Mobile har rättigheterna att arbeta med utvinningen tillsammans med Rosneft. Det enda hindret just nu är sanktionerna. Framöver kommer kanske det enda hindret vara stora folkliga mobiliseringar.

Intressant?

Läs andra bloggar om oljan, oljeindustrin, klimatfrågan, USA, Trump, Ryssland

 

Högerdemagoger då som nu, där som här.

Om 60 miljoner män och kvinnor, från gubbarna till barnen endräktigt och bestämt förklarar: Vi vill inte! då skall miljonernas vilja åtminstone tillförsäkra oss den respekt, som man vägrar dem som kysser piskan. Vi är människor och inte hundar!

Propaganda från NSDAP – det tyska nazistpartiet i februari 1921 efter skadeståndsförhandlingarna i samband med Versaillefreden*

Efter valet av Trump till president i USA pågår diskussioner lite varstans om vilka det var som stödde Trump (där The Guardian haft en intressant genomgång), varför Clinton förlorade och vad som kommer hända nu med Trumps ”löften”. Förutom försök till förklaringar görs också jämförelser och överföringar till Europa och Sverige.

En förklaring till Trumps seger är den psykologiska förklaring som Katrine Marcal förordar i Aftonbladet:

De väljare som tycker ordning, auktoriteter och stabilitet är av stor betydelse, är samma väljare som oavsett inkomst verkar mer benägna att rösta högerpopulistiskt.

Men med den typen av förklaringar kan man ju inte förstå varför det sker förändringar som gör att antingen denna psykologiska grupp ökar eller att den förblir konstant men söker sig till nya alternativ.

Visserligen lägger Marcal direkt till att ”det förstås finns saker som komplicerar bilden”. En sådan ”komplicerande sak” menar hon är att

….även om de fattigaste i USA röstade på Clinton var det hela 16 procent i denna grupp som gick direkt från demokraterna till Donald Trump. ­Något fick dem att ta detta steg: en ­ekonomisk revolt, eller en kulturell?

Ja, kan vi inte tänka oss att det är en kombination, helt enkelt? Men när det gäller vårt svar för att möta dessa grupper så tror jag att ”ekonomin” måste vara det avgörande. Kort sagt: Bernie Sanders kampanj för social rättvisa hade haft en större chans att slå Trump.

Högerpopulismen

Trump ingår på ett övertydligt sätt i det som brukar kallas högerpopulism, det vill säga

Nazistpropaganda till arbetarklassen.

Nazistpropaganda till arbetarklassen.

rörelser eller ledare som ger sken av att vända sig mot makten och tala i folkflertalets namn – såsom i citatet från NSDAP ovan – men som antingen är en del av överklassen eller har dess stöd. Samtidigt pekar man ut andra grupper än samhällets verkliga makthavare som fiender, splittrar folkflertalet och slår efterhand ut grupp efter grupp. Så gjorde de tyska nazisterna. De fick stöd av delar av storfinansen samtidigt som de i sitt självmotsägande program och i sin retorik hade inslag som påminde om socialism och social rättvisa.

Det är min utgångspunkt när jag går över till en annan skribent: Ann Heberlein.

Heberlein och Trump

På en webtidning som heter Ledarsidorna har Ann Heberlein skrivit en artikel om valet av Trump. Det är en mycket försåtlig  artikel. Den blandar på ett sätt som har börjat förekomma bland en del skribenter någon sorts ”vänsterkritik” med beskrivningar av klyftorna i det nuvarande svenska klassamhället och kritik av olika uttryck för brist på förståelse för klassfrågor hos några ”kulturdebattörer” med en mycket förvriden verklighetsbeskrivning och angrepp på en inte närmare specificerad vänster.

Heberlein inleder med att säga att de (som jag tänker) uppenbart falska orden i Trumps segertal om att nu ska de glömda ”no longer be forgotten” gick ”rakt in i hennes hjärta”. Redan här inser jag att min och Heberleins verklighetsbild skiljer sig kraftigt åt. Uppenbarligen uppfattar vi inte personen Trump på samma sätt. Där jag ser högerpopulism, demagogi och den grövsta form av falskhet, där ser Heberlein någon som talar direkt till hennes hjärta. De som i skrift uttryckte liknande uppskattning av nazisternas falska retorik under 1920 och 30-talet har av de flesta dömts av historien. Men kanske håller historien på att glömmas bort?

Att Heberlein på traditionellt borgerligt vis beskriver ”USA, som (varit) ett land som alltid premierat hårt arbete, ett land där vem som helst kan skapa sig en framtid bara hon anstränger sig tillräckligt hårt”, är en diskussion för sig, som jag lämnar därhän här. Men att en person som kritiserar en odefinierad vänster för bristande klassanalys samtidigt kan beskriva Trump som ”den amerikanska drömmen personifierad”, tycker jag är minst sagt magstarkt. Trump började ju inte alls med några tomma händer utan med ett affärsimperium som han ärvde efter sin far. När Heberlein fortsätter med att skriva att Trump: ”återupprättar dem som makten i åratal ignorerat” så börjar det bli riktigt obehagligt. Dels därför att en sådan beskrivning fullständigt bortser från falskheten i detta tal – försök åter att tänka tanken att någon, utan resonemang, skulle beskriva Hitler som den som återupprättade ”det tyska folket” – men också därför att alla de som Trump hetsade mot uppenbarligen inte ingår i dessa som behöver återupprättas. När Heberlein fortsätter med att beskriva en presidentkandidat som spridit rena lögner, vädjat till alla sorters fördomar och förnekat grundläggande vetenskapliga fakta som att ”han talar till de amerikanska medborgarna som om de vore myndiga, tänkande, handlande varelser” då inser jag att det är en konsekvent reaktionär som skriver.

Heberlein fortsätter med att skriva om att olika skribenter sett ner på dem som röstade på Trump som okunniga rasister. Det är de inte fastslår hon rakt av om 60 miljoner människor. Och hon för över detta till Sverige och de ”dugliga samhällsmedborgare som sköter sin del av samhällskontraktet och undrar varför de får så lite tillbaka. Varför blir mammas hemtjänst dyrare? Varför kommer inte polisen när man ringer? Varför blir barnens skola sämre? Varför fungerar inte sjukvården?

Grovt sett finns det ju  fyra  olika sätt att se på de ökade klyftorna och den försämrade välfärden:

  • De borgerliga som i huvudsak tycker att vi gått mot ökad valfrihet
  • Socialdemokraterna som har väldigt svårt att förklara detta eftersom deras eget ansvar för utvecklingen ställer till det med självbilden.
  • Högerextremisterna som ser det som en följd av invandringen
  • Vänstern som ser det som en följd av högerpolitik och offensiv från borgarklassen.

Vilken förklaring som Heberlein har framgår inte, men jag har mina misstankar.

Nazistisk idyll

Nazistisk idyll på 1930-talet

För hennes huvudkritik riktas inte mot den ekonomiska överklassen eller högern utan mot en odefinierad vänster. Det betyder inte att även en reaktionär som Heberlein kan pricka in en del viktiga problem – förutom de ovan nämnda också klyftan mellan stad och land, oförståelsen för problemen inom arbetarklassen eller för människor på landsbygden och det Stockholmscentrerade sättet att se på Sverige. Heberlein har säkert också rätt i att det finns sådant som kan kallas klassförakt även bland människor som uppfattar sig själva som vänster. Det vore konstigt annat i ett klassamhälle. Hur många är det inte till exempel som börjat använda det vidriga begreppet ”white trash” även här i Sverige. Men att i en artikel som handlar om Trump och samhällenas förlorare ha vänstern i sin helhet som huvudmål för ett angrepp är helt barockt. Heberlein talar om ”vänsterns hat av sina egna män, av arbetarklassens män, föraktet för lågutbildade män med låga inkomster, bosatta i mindre samhällen och på landsbygden”. Hon tycker att ”vänstern” bör ”återvända till klassanalysen” som om hon brydde sig om vänsterns öde eller själv tillhörde den. Förutom att detta tal om klassförakt i svepande ordalag inte träffar några avgörande delar av vänstern utom möjligen någon enskild kulturskribent så är det faktiskt inte vänstern som bär huvudansvaret för den försämrade välfärden. Tvärtom! Om vi ska leta efter några krafter som kämpat emot alla de försämringar, ökade klyftor och orättvisor som skett de senaste decennierna, så hittar vi dem bland det som kan kallas vänster i någon mening.

En annan högerdemagog

Ledarskribenten, Karin Pihl på Expressen tar upp tråden från Heberlein. Hon skriver – också i någon sorts märklig ”analys” av USA-valet:

Vänstern har skaffat sig en konstig samhällsanalys…….Frågan är om stora delar av vänstern inte har tappat klassanalysen helt……Ibland verkar det nästan som att vänstern utsett arbetarklassen till det samhällssegment som ska bekämpas till varje pris. LO-män har nog aldrig fått ta så mycket dynga från progressiva politiker och debattörer. Men om inte vänstern bryr sig om verklighetens folk, vem ska göra det då?

Pihl försöker inte på något sätt leda dessa anklagelser i bevis. Men vi kan notera att Pihl tar upp ett begrepp som Göran Hägglund (KD) försökte lansera utan större framgång för några år sedan: ”verklighetens folk”. Det är nog inte en tillfällighet. Det handlar inte om lönearbetarna som klass, de många utan makt som inte äger annat än sin arbetskraft att sälja. Det handlar istället om någon sorts kulturella beskrivningar, där uttrycket ”verklighetens folk” i sig står för ett schablonmässigt klassförakt.

Det är lustigt att Pihl – ledarskribent på en borgerlig tidning ägd av familjen Bonnier – å ena sidan anklagar vänstern för att inte försvara arbetarklassen och å andra sidan slår fast att ingen annan (än vänstern) kommer att försvara arbetarklassen om inte vänstern gör det. I det sista har hon ju rätt. Men den vänster som försvarat välfärden mot nedskärningar, privatiseringar eller kapitalets intrång i välfärden, som försvarat arbetsrätten, bekämpat lönedumpning,  kämpat för mer rättvisa skatter, för att nämna några saker, har inget att skämmas för när det gäller försvarat av arbetarklassens intressen. Motståndarna har varit högern och borgarklassen. Men dessa de verkliga motståndarna finns inte med i Pihls synfält. Hon skriver:

Om man i stället försöker förstå samhället utifrån ett klassperspektiv hamnar de med utbildning, kulturellt kapital och ekonomiska resurser högst i hierarkin. Och vilka är det? Bland andra är det vänsterpolitiker, skribenter på kultursidorna och statligt finansierade sociala entreprenörer. Vänstern själv, helt enkelt.

Jaha, så det är ”vänstern” som är överklassen? Det är Pihls ”klassperspektiv”. Hon nämner dem som har ”ekonomiska resurser” utan att närmare gå in på vilka dessa är. Familjen Bonnier? Inom kategorin ”skribenter på kultursidorna” finns det naturligtvis de som har vänsteråsikter, men om man ser vilka som dominerar de stora medierna och deras åsiktsbildning, så är det främst olika borgerliga tyckare eller journalister. Till exempel sådana som Pihl själv. När det gäller gruppen ”statligt finansierade entreprenörer” är det oklart vilka som åsyftas och hur avgörande delar av dessa ens i en mycket vid mening skulle ingå i vänstern.

Precis som Heberlein faller Pihl in i en Trumpsk ”klassanalys” som försöker blanda bort korten, förvirra, dra bort ljuset från dem som varit de senaste decenniernas segrare: borgarklassen och istället vända ilskan mot andra. I det svenska fallet: vänstern. En vänster som förvisso inte är enhetlig. Som förvisso gjort många misstag. Som är alldeles för svag. Som har delvis olika förklaringar, deltar i delvis olika strider och där en del även ibland låter sig luras av högertroll, men som i sina huvuddelar är de enda som stått upp mot de nyliberala härjningarna.

Giftet från mister Trump har spritt sig ända hit. Bidra inte till att det sprids mer.

———-

 *Citerat från Bruna boken om riksdagshusbrand och Hitlerterror

       – Georg Branting, Clartéförlaget 1933

Intressant?

Läs andra bloggar om vänstern, Trump, klassanalys

Trump, dag två från Uppsalanivå

Igår skrev jag att vi inte visste hur många som röstat eller ifall Trump fick flest antal röster. Idag vet vi att det var några procent färre som röstade i detta val jämfört med det föregående. Vi vet också att Trump vann (med hjälp av elektorssystemet) trots att han hade något färre antal röster i landet än Clinton.

gamov

         Lokal lilltrump

Från Uppsalas horisont kan man konstatera att nästan alla människor verkar känner sig främmande eller oroliga för den nye presidenten i världens enda supermakt. Kommunalrådet Erik Pelling (s) säger till lokaltidningen UNT att ”det är en fascist i amerikansk förpackning som fått makten”. De borgerliga uttalar sig också negativt men mer försiktigt. Men det är en röst som sticker ut som är lite intressant. Det är sverigedemokraternas Pavel Gamov som är både riksdagspolitiker och sitter i kommunfullmäktige. Den listiga och försiktiga partiledningen med Åkesson i spetsen har ju mer behandlat Trump som en pinsam och efterbliven släkting från landet (se till exempel hans framträdande i Aktuellt häromkvällen i debatt med Jonas Sjöstedt) Men Gamov har kanske inte fått regi i denna fråga, eller så kan han inte hålla sig. Han är nämligen överförtjust:

Jag tycker att det är fantastiskt roligt att ta del av det här resultatet och jag vill gratulera det amerikanska folket. Det är förändringens vindar som blåser nu där vanligt folk får genomslag för sin röst.

Låt oss minnas det.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om Trump, SD

”Oavsett vem som väljs….”

Snart kommer vi att veta vem som blir nästa president i USA.val

Trots att Sverige inte är en delstat i USA har det nästan känts så emellanåt. Ständigt matas vi på nyheterna med de senaste vidrigheterna i en kampanj som har verkat i det närmaste helt tom på politiskt innehåll.

Det finns två sätt att se på valresultat. Det ena är att titta på vilken politik som kan komma av ett visst resultat. Det andra är att titta på vad valresultatet uttrycker eller säger om stämningarna bland befolkningen. För vad folket önskar eller vill och vad som blir faktiskt politik är ju ofta inte riktigt samma sak.

När det gäller det senare, så kommer det även denna gång vara en mycket  stor del av befolkningen – nästan hälften – som inte alls röstar. Det beror dels på att det är svårt att rösta (knepig registrering, val på en tisdag) eller att många hindras rösta då de begått brott, men naturligtvis också på att många upplever det som meningslöst.

Många medborgare i USA har fått det sämre under en lång följd av år, oavsett vem som varit president. Om man inte upplever att det blir någon skillnad i ens liv beroende på vilken president som väljs är det naturligtvis svårt att bli motiverad för att över huvud taget bry sig. Den grupp som känner det som meningslöst har säkert också ökat nu. Många av de som hoppades på Bernie Sanders tillhör nu också de besviknas skara.

Om vi betänker vad en röst på någon av de två huvudkandidaterna (det finns ju också mindre partier utanför tvåpartisystemet) står för så är det naturligtvis nedstämmande om många människor stöder öppen rasism som i fallet Trump. Det bidrar ju till en splittring mellan vanligt folk som försvårar arbetet för ett mer rättvist och solidariskt samhälle. Men det finns  bland Trumps anhängare också något annat som påminner om stöder till extremhögern i Europa. Jag hör i en intervju på TV en arbetare som säger att det behövs någon som ”rör om i grytan”. presidentDet är exakt samma uttryck som jag hört folk här i Sverige som kan tänka sig att rösta på SD använda. Det är alltså en sorts ilska mot etablissemanget fast i reaktionär form. Som om man egentligen inte bryr sig om grytans innehåll.

Bägge kandidaterna representerar olika delar av den härskande klassen och i detta sammanhang är det viktigt att påminna om Bernie Sanders ord:

Oavsett vem som väljs till president kommer den personen inte att kunna ta itu med de enorma problem som arbetande familjer i vårt land möter .

De kommer inte att kunna lyckas därför att makten hos de stora bolagen, makten hos Wall Street, makten hos kampanjdonatorerna är så stor att ingen president ensam kan stå upp mot dem .

Det är sanningen. Människor kan vara obekväma med att höra den, men det är verkligheten . Och det är därför som den här kampanjen säger högt och tydligt: Den handlar inte bara om att få Bernie Sanders vald till president, den handlar om att skapa en politisk gräsrotsrörelse i detta land.

När det gäller vad resultatet kan bli i förhållande till resten av världen, om den ena eller andra kandidaten vinner, så har Kajsa Ekis Ekman sammanfattat det bra i en ledare i ETC. Det är motsättningen mellan klassisk imperialism och isolationism.

Imorgon vet vi vem som vann.

Men den politiska gräsrotsrörelsen återstår att bygga upp igen. Det gäller både där som här.

Intressant?

Läs andra bloggar om USA

Demokrati?

eliten

Om du missat den här bilden i medierna, titta då en gång till

Du ser från vänster till höger: Donald Trump, det republikanska partiets presidentkandidat, det demokratiska partiets presidentkandidat Hillary Rodham Clinton, hennes man expresidenten Bill Clinton och fru Melania Trump,

Bilden är tagen år 2005 på Trumps bröllopsfest. Där var makarna Clinton med eftersom Trump bidragit med stora summor till Clintons kampanj.

På sitt typiska språk kommenterade Trump i Daily Mail detta genom att säga att han inte vunnit något (”special government favors”) genom dessa bidrag men att Clintons ”they do kiss my ass”.

Aftonbladets ledarskribent Katrin Marcal, som numera inte brukar uttrycka speciellt radikala ståndpunkter (minns hur hon talade emot Corbyn som partiledare för Labour), ser bilden och utbrister:

….den där bilden påminner om, detta  presidentval är en intern uppgörelse mellan två av USA:s rikaste familjer. En strid inom den yttersta eliten i en tid av populism”.

Valet står mellan vilken del av den härskande klassen som ska utöva det politiska styret. Hur får alla de liberaler (och socialdemokrater) som hårt kritiserar demokratiska brister i fattiga utvecklingsländer, men aldrig ser detta avgörande och grundläggande problem i USA, ihop det?

Demokrati måste vara något mer än detta. Och mer uppenbart kan det väl inte bli att verklig demokrati kräver ett annat ekonomiskt system.

Intressant?

Läs andra bloggar om USA, demokrati

%d bloggare gillar detta: