Att minnas 11 september 2001

Vi ska ta de jävlarna. Vi är i krig

George W Busch till vicepresident Dick Cheney 11 september 2001

 

Idag är det 15 år sedan terrorattackerna i USA då fyra  amerikanska passagerarflygplan kapades. 11-septTvå av flygplanen flögs in World Trade Center i New York, ett flögs in i militärhögkvarteret Pentagon och ett havererade utanför Pennsylvania. Nästan 3000 personer (inklusive de 19 kaparna) dog i attacken och flera tusen skadades.

För många var nog då ännu denna typ av terrorism och de rörelser som låg bakom ganska okänd. Men sedan dess har antalet terrorattentat från dessa rörelser ökat i hela världen. Och vi har mer lärt känna dessa rörelsers primitivt barbariska ideologi under islams flagg.

Det som hände denna dag för 15 år sedan var naturligtvis både hemskt och mycket allvarligt. Ändå måste man nog säga att motreaktionen var ännu värre. För reaktionen från den dåvarande statsledningen i USA var minst lika primitiv, destruktiv och ointelligent som deras fienders. Den dåvarande presidenten Bush talade ungefär som om han befann sig i en vilda västern-film där man skulle rida efter skurkarna och ha ihjäl dem. Skillnaden var att revolverhjältarna satt i ledningen för världens starkaste militärmakt. USA:s statsledning startade det så kallade ”kriget mot terrorismen”.

Detta motiverade angrepp och ockupationer av Afghanistan och Irak, militära inblandningar i Syrien, Libyen och Pakistan men också mer övervakning och inskränkningar av demokratiska rättigheter över hela världen till exempel genom förstärkandet av en enorm kontrollapparat inte bara i det egna landet utan över hela världen, något som visselblåsaren Snowden avslöjat. Dessutom blev alla människor som på något sätt kunde kopplas till islam mer utsatta än tidigare.

Tyvärr upphörde inte detta under president Obama. Han fortsatte istället Bushs krig men i delvis andra former. En sådan form var dödande via fjärrstyrda och obemannade stridsflygplan som USA ägnat sig åt i ett flertal länder. Det är mördarmaskiner som styrs av en förare vid dator i USA, men med möjlighet att operera över hela världen. Det är CIA och inte militären som håller i detta och president Obama, som tog över systemet och tekniken från Bush, är i högsta grad inblandad genom att personligen godkänna varje attack.

Monstret Al Qaida som leddes av Saudiarabiern Usama Bin laden (som officiellt förnekade attacken) utpekades av USA som ansvarig för att ha organiserat attacken 11 september. Det var anledningen till att man angrep Afghanistan där Bin Laden uppehållit sig. Men det ruggiga med detta var att detta monster var USA:s monster.

De Al Qaida-liknande rörelserna är USA:s eget Frankensteinmonster som man gött och stött i mer än femtio år. Enligt den vanliga men principlösa maktpolitiken att stödja sin fiendes fiende började man t.ex. stödja det muslimska brödraskapet (för att motverka kommunister) redan på 1950-talet. Via Saudiarabien som genom oljan tidigt blev USA:s vän kanaliserades också stöd åt konservativa politiska muslimer. Och i samband med det ryska Afghanistankriget på 1980-talet hjälpte man tillsammans med Pakistans säkerhetstjänst till att träna, utbilda och utrusta de jihadister som senare framträdde som Talibanerna. Om dessa saker kan man t.ex. läsa i en utmärkt bok av den amerikanske journalisten John K. Cooley: Oheliga krig. USA inte bara bidrog till och stödde den islamska fundamentalismen i dess olika skepnader, man hjälpte också till att slå ner vänstern och den progressiva nationalismen så att den islamska fundamentalismen blev det enda alternativet för folkligt missnöje. Det avskyvärda IS, har inte ramlat från himlen eller på annat sätt plötsligt dykt upp. De är resultatet av en lång process som USA:s politik bär ett mycket stort ansvar för. Idag skördas i Irak/Syrien och Libyen det som USA sått.

För inte så länge sedan framträdde den förre brittiske premiärministern Tony Blair med en lika senkommen som tvivelaktig ursäkt för att han tillsammans med USA:s president Bush med falska argument (om massförstörelsevapen) startade kriget mot och ockupationen av Irak. Nu är det inte längre en kontroversiell sanning att  det kaos som uppstod i Irak starkt bidragit till ett stärkande av terrorgrupper som Al Qaida och IS. När president Bush startade kriget mot Irak under förevändningen att bekämpa Al Qaida fanns inte denna organisation överhuvudtaget i Irak. Men kriget förde organisationen dit. Idag har Al Qaida-liknande organisationer fått en allt starkare ställning i både denna region – inte minst som ett resultat av inbördeskriget i Syrien – och flera andra delar av världen.

Men låt oss inte glömma. En av dem som tillhörde Bushs hejaklack här i Sverige i samband med Irakkriget var den nuvarande ledaren för liberalerna: Jan Björklund.

Om vi ser till resultatet så är det helt klart att om avsikten med ”kriget mot terrorismen” var att minska den här typen av terrorism så har man misslyckats totalt. Medicinen av mer våld och repression har inte fungerat. I spåren av förödelsen och eländet som USA åstadkommit har de reaktionära fundamentalisterna av olika sort stärkts. Det enda som långsiktigt kan motverka den här typen av rörelser är utveckling av demokrati, social rättvisa och fred. En sådan utveckling hindras idag dessutom både av reaktionära islamiströrelser och olika diktatorer.

Intressant?

Läs andra bloggar om 11 september, USA

Att bekämpa fundamentalism

Om en jungfru är trolovad med en man, och en annan man träffar henne i staden och lägrar henne så skolen I föra dem bägge ut till stadens port och stena dem till döds….

Femte Mosebok, kapitel 22, vers 23-24

Om däremot en man träffar en jungfru som icke är trolovad, och han tager fatt henne och lägrar henne, och de ertappas, så skall mannen som lägrade flickan giva åt flickans fader femtio siklar silver och taga henne själv till sin hustru, därför att han kränkt henne; han får icke skilja sig från henne så länge han lever.

Femte Mosebok 22:28-29

Dessa uråldriga och för moderna människor vidriga åsikter står alltså att läsa i den del av Bibeln som förenar judendomen och kristendomen. Att kvinnor på den tid då detta skrevs inte hade mycket att säga till om framgår ju helt klart. I de gamla religiösa skrifterna finns både det som vi moderna människor kan tycka är gott, ont eller  svårbegripligt. Men i alla de stora religiösa samfundens skrifter så är den patriarkala och ojämlika synen på kvinnor genomgående.

Svårbegriplig katolsk tradition i Spanien under Stilla veckan.

Svårbegriplig katolsk tradition i Spanien under Stilla veckan.

Och även om de uråldriga formuleringarna inte tillämpas av de flesta av dem som idag vördar de heliga skrifterna, så finns det religiösa förtrycket kvar hos många när det gäller sådant som skilsmässa, preventivmedel, abort, ja överhuvudtaget när det gäller rätten för kvinnor att bestämma över sina egna kroppar.

Jag skyller inte på Gud. För jag hör inte till dem som tror att de religiösa skrifternas ord är direkta givna av Gud. Jag utelämnar överhuvudtaget frågan om existensen av en gud. Eller rättare: jag anser inte att man kan veta något om den saken och utgår inte heller från den tanken i mitt liv. Däremot kan man förhålla sig till religionerna som ju så uppenbart är produkter av människor i givna samhällen. Jag tror att även de troende som inte bokstavligt följer skrifterna också ser dem som givna av människor, inte av Gud.

Men att förhålla sig till religionerna handlar för mig inte främst om vad som står i skrifterna utan om den praktik och de organisationer som byggts upp i religionernas namn. För formerna och innehållet har verkligen varierat. Kontrasten mellan de första kristna i Romarriket (som kom från de lägre sociala skikten i samhället) och inkvisitionens förtryckande maktapparat, framstår till exempel som enorm. Kristendomen har varit den form som olika grupper använt för sina intressen eller sin kamp antingen det varit upprorsmän som Thomas Münzer under tyska bondekrigen, befrielseteologerna i modern tid i Latinamerika, de våldsamma korstågskrigarna eller alla de inom kyrkan som under århundraden upprätthöll respekten för överheten. korstågOch när man läser om perioden då kristendomen efter 1492 tog över makten i Spanien framstår den islamska perioden som betydligt mer progressiv. Jämfört med denna period framstår de nuvarande extremt bakåtsträvande grupperna av fundamentalister inom islam som en extrem kontrast.

Inom de olika religionerna finns även idag stora skillnader och motsättningar. Därför bör man akta sig för enkla generaliseringar om religionerna eller om dem som anses tillhöra den ena eller andra religionen. Det gäller alltså inte bara det att vi inte får klumpa ihop människor utifrån egna fördomar. Det gäller också om religionerna i sig. Vi kan försöka läsa deras skrifter. Där kommer vi hitta mycket som är både hemskt och oacceptabelt eller svårförståeligt. Men då mycket olika saker görs och gjorts i religionernas namn, kan vi inte fördöma religionerna i sig. Vi kan ogilla dem, men med det kommer vi inte att nå långt. Bättre att se till vad som görs, vilka vi kan förena oss med oavsett religion och vilka vi har som våra motståndare – också där oavsett religion.

Varför skriver jag då detta? Jo, bland annat på grund av en artikel av Ann Heberlein i Göteborgsposten där hon tycker att vi måste ”tala om elefanten i rummet”. Elefanten i detta fall är religionen islam. Det är konstigt sagt. För det har ju knappast varit tyst om denna fråga. Om den har det verkligen pratats nu ganska länge och tyvärr i ett allt otrevligare tonläge. De som brukar säga att vi inte gör, men måste, prata om detta, är folk i den högerextrema miljön, som jag inte tror Heberlein vill förknippas med. Författaren Andreas Malm uppmärksammade dessa pågående tendenser och dess historia redan 2009 i boken ”Hatet mot muslimer”.

Heberlein ”påstår givetvis inte att alla muslimer är terrorister” men ”dessa blodtörstiga dödssekter hämtar sin näring ur en religiös tradition och dess skrifter.” Hon säger sig inte heller vara okunnig om det som hon kallar ”min egen tradition, kristendomen” också har en våldsam och hemsk historia eller att det finns ”djupt problematiska passager i både Gamla och Nya testamentet”.

Men menar Heberlein : ”Om vi ska kunna bekämpa jihadismen, det islamistiskt motiverade våldet, måste vi förstå dess världsbild.” Att skaffa kunskap tror inte jag heller är fel. Men däremot tror jag att den här typen av extrema religiösa uttryck främst har sin grund i förhållanden i samhället. Förhållanden som det går att göra något åt och som vi bör göra något åt. När många unga känner hopplöshet, känner sig utestängda och nedvärderade och inte ser några positiva alternativ då göds den här typen av ideologier.

Men så kommer det på slutet av artikeln, det som är själva kärnan:

En bra början är att erkänna att religion spelar roll och att vissa religioner kan ha större våldspotential än andra.

Det lite försiktiga ”kan ha”, öppnar dörren för något annat. Men det förklarar inte varför dessa fenomen uppträder nu, i dagens värld. Har just denna religion alltid och oavsett sammanhang ”större våldspotential än andra”? Tanken utgår från någon sorts inre kärna i en religion som skulle göra just den mer våldsam än andra oavsett tid och rum. Det bortser helt från historien. Och det bortser helt från social och politisk analys. Man behöver bara backa några decennier för att se att det då var andra typer av terrorbrott som dominerade och att den ”muslimskt motiverade” terrorismen är  av ganska sent datum.

Vad denna artikel däremot gör är att surfa med i en högervind som gör livet svårare för alla dem som betraktas som eller betraktar sig själva som muslimer. Det är det som är mycket allvarligt och sorgligt. Det bidrar inte till kampen mot fundamentalismen utan till hatet mot muslimer.

Intressant?

Läs andra bloggar om religion, fundamentalism, kristendom, islam, terrorism

Vilka tjänar på den senaste attacken i Paris?

Angriparna , vilka de än må vara och oavsett deras motiv , angrep hjärtat av det progressiva Paris . De attackerade inte det mer turistiska Champs – Elysées eller Notre Dame, eller det mer borgerliga och konservativa vänstra stranden , där de flesta av ministerierna finns.

… ..De riktade sig mot stadsdelar där människor är mer benägna att vara toleranta, liberala och progressiva . Och de angrep Frankrikes största monument av multietnisk, pluralistisk framgång: den vigda jorden av (idrottsarenan) Stade de France .

… ..Dessa attacker kommer med största sannolikhet att stärka de hårdföra konservativa , från anti – Islam populära intellektuella som Eric Zemmour och Michel Houellebecq till högerextremister som Marine Le Pen.

Så skriver Manu Saadia på Websidan Fusion (min översättning) om det senaste avskyvärda terrordådet i Paris.

Naturligtvis går inte de olika barbarierna – IS-facisterna, Assad-mördarna i Syrien, de europeiska högernationalisterna och islamhatarna eller de olika imperiemakternas mer tekniskt avancerade krigare – medvetet hand i hand.barbarier De för ju krig mot varandra. Ett krig där alla andra får sitta emellan. Men på samma sätt som drönarattacker eller mer bomber i frihetens namn – som betraktar oskyldiga civila som ”collateral damage” – har bidragit och bidrar till att stärka jihadismen i de länder där bomberna faller, på samma sätt stärker terror mot oskyldiga européer höger-nationalismen. De olika barbarerna bekräftar varandras världsbilder. Deras handlingar bildar en ond spiral. Fler jihadistattacker, fler nedbrända flyktingförläggningar och angrepp på moskéer osv.

Det är denna onda spiral som måste brytas. Den kan bara brytas av en praktisk enhet mellan alla dem som drabbas av alla dessa barbarer, så som skett under denna höst i Sverige när människor på olika sätt i praktisk handling välkomnat flyktingar. Men framförallt kan den onda spiralen brytas om den gemensamma kampen för solidaritet och välfärd åt alla stärks. Och genom en framgång i kampen för fred och ett stopp för våld och vapenaffärer.

PS: Två viktiga jämförelser har jag sett i samtalet om Paris-attentatet. Den ena jämförelsen handlar om den enorma skillnaden i reaktioner här i Sverige när det gäller IS-attacken i Beirut, Libanon dagen innan, där 43 människor dog och 239 skadades. Den andra handlar om det faktum att en större massaker faktiskt har skett tidigare i Paris efter 1945. Om detta kan du läsa på bloggen Röda Malmö som berättar om när runt 200 algerier dödades i samband med en demonstration i Paris 1961. Har detta något att göra med det faktum att det i bägge dessa fall inte var infödda européer som dog?

Intressant?

%d bloggare gillar detta: