Är SD ”Sverigevänner”?

I december förra året skrev jag en blogg där jag undrade: ”Vad är det egentligen som SD tycker är fint med Sverige?” Jag skrev den med anledning av att SD:s partiledning uttryckt att de inte tyckte Löfven var ”värdig att leda vårt fina land.

Efter nyheten om det flygblad som SD delat ut till flyktingar på Lesbos, framstår det ännu klarare. SD tycker inte alls att Sverige är ”ett fint land”. De gillar inte alls det här landet, så som det är.

Flygbladet som de delar ut i sitt eget namn, men också i hela det svenska folkets namn ska enligt partiledningen ”informera om… vilken typ av samhälle Sverige är”. Att på detta sätt tala i ett helt folks namn är en typ av odemokratisk elitism som är en naturlig del av SD:s historia och ideologi, även om partiledningen brukar försöka maskera detta så gott de kan.

I den ”information” som SD sprider beskrivs ett mycket våldsamt samhälle som håller på att falla samman (”falling apart”), där välståndet försvunnit helt (”is gone”) och där antalet våldtäkter är de högsta i hela världen. I media som till exempel Dagens Nyheter har man tagit upp direkta sakfel i flygbladet. Man kan också ha moraliska synpunkter på flygbladet. Men man kan dessutom fundera över en annan sak.

Gustav V inför reaktionära bönder 1914.

SD brukar kalla sig själva för ”Sverigevänner”. Bortsett från hur man ska begripa eller tolka ett sådant uttryck, så är det uppenbart att det inte stämmer på SD. Den som är vän med någon eller något brukar tycka om den eller det. Men så är det inte för SD. Det land de tycker om är i alla fall inte det faktiskt existerande Sverige. Är det då ett svunnet Sverige de tyckte om? Att de skulle ha tyckt om Sverige på den tiden då välfärdssamhället byggdes upp, klassklyftorna minskade och där arbetarrörelsens värderingar i högre grad än idag påverkade utvecklingen är inte ett dugg sannolikt.  Det räcker med att se hur de i alla väsentliga beslut i riksdagen röstat med högern för motsatsen.  Det Sverige som SD skulle gilla är snarare Sverige i början av 1900-talet, innan demokratins genombrott, innan välfärd och modernisering. På den tiden då kungen, kyrkan, armén och överklassen hade makten helt i sin hand. Dessa potentater brukade också prata i hela folkets namn.

Intressant?

Läs andra bloggar om SD

En konstig opinionsundersökning – eller vad betyder samarbete?

I slutet av detta år har en av de senaste ”nyheterna” varit en opinionsundersökning utförd av SIFO. Tydligen är utfrågningen beställd av SVT. Den har också utförts förut. Det är nu fler än tidigare som svarar ja på frågan som ställs . Det tycker både medier och en del statsvetare är anmärkningsvärt.

Men vad var frågan egentligen? Jo man har frågat människor som inte röstade på SD ifall de tycker ”att partierna ska samarbeta med SD i frågor där man tycker lika”. Jag tycker det är en konstig fråga. Jag menar, man frågar ju inte ifall de tycker att de andra partierna ska samarbeta med SD kring deras huvudfråga ”nationalismen” . Ifall fler människor hade tyckt det nu än tidigare så vore det ju en viktig nyhet. Det skulle ju ha inneburit att SD:s tal om att ”prata med oss” – som egentligen betyder: ”ändra er och tyck som vi i vår huvudfråga” – hade haft framgång. Men det här svaret visar ju inte alls det . Folk har alltså inte svarat att de tycker att de andra partierna ska närma sig eller samarbeta med SD kring ”nationalismen”.

Men vad har folk då svarat på? Ja, det tycker jag är svårare att begripa. Frågan handlade ju om frågor där man tycker lika. Naturligtvis finns det frågor där SD och andra partier tycker lika. Oftast har SD tyckt lika som de borgerliga, vilket är naturligt för ett borgerligt parti som SD. Men eftersom de också vill framstå som ett parti för (svenska) arbetare och låginkomsttagare så har de ibland även stött eller sagt sig stödja rödgröna förslag. Men om man tycker lika i en fråga, vad innebär det då att samarbeta? Att rösta likadant, är det att samarbeta? Skulle vara glad ifall någon skulle kunna förklara det här för mig. Alltså vad menas i dessa sammanhang med ”samarbete” (där man tycker lika)?

Men det kanske ändå är så att fler väljare tycker att partierna ska anpassa sig till SD:s huvudfråga? Nej, det tror jag inte och för det finns stöd i forskningen. På såväl lång sikt som globalt har främlingsfientligheten minskat enligt Mikael Hjerm professor i sociologi vid Umeå Universitet. Och enligt SOM-institutet (samhälle, opinion, medier) vid Göteborgs universitet där man gör regelbundna undersökningar sedan slutet av 1980-talet så har inte andelen som är negativa till flyktingmottagning ökat. År 1993 instämde 52 procent i påståendet att ”det finns för många utlänningar i Sverige”. År 2009 har andelen gått ner till 36 procent. Det innebär ju samtidigt att möjligheten för att rekrytera människor som tillhör dessa 36 procent till SD från andra partier ökat. Men antalet människor som är mindre ”nationalistiska” (i denna mening) har alltså minskat som tendens och fortsätter göra det. Det är det som är hoppfullt för framtiden.

Intressant?

Läs andra bloggar om invandring, sverigedemokraterna

Vad är det egentligen som SD tycker är fint med Sverige?

Vi är inne i advent. Många av oss tänder ljus på en ljusstake med fyra ljus och sätter upp en adventsstjärna i fönstret. Våra barn eller barnbarn har adventskalendrar av olika slag. Advent betyder ju ankomst och handlar om Jesus ”ankomst” eller födelse. Det är alltså en kristen tradition. Men även många av oss som inte lyckas tro på en gud, ateister, agnostiker eller religiöst ointresserade, tar del av dessa traditioner.

Kristendomen har ju varit en dominerande religion i landet Sverige sedan många hundra år. Den har då varit lierad med de makthavande. Deltagandet i dess ritualer var allt annat än frivilliga. Men så är det tack och lov inte idag. Men de traditioner som många av oss upprätthåller kring advent är varken svenska till sitt ursprung eller speciellt gamla. Adventsljusstaken är bara drygt 100 år gammal. Adventsstjärnan är från början en import från Tyskland och den första adventskalendern (också från Tyskland) gavs ut 1934.

Varför denna bakgrund, som jag fått hjälp med av den utmärkta bloggen Högtider?

Jo, jag ser en man på TV som tänder ett adventsljus precis som många av oss andra. Han gör det och sedan ser man honom säga att Stefan Löfven ska ”stanna i sandlådan” och att han:

i alla fall inte (är) värdig att leda vårt fina land.

Det är Björn Söder, partisekreteraren i SD som gör det vid sverigedemokraternas samling i Västerås. I andra media ser jag att också den vikarierande partiledaren uttrycker samma sak om statsministern och  ”vårt fina land”.

Jag funderar då över vad det är som de tycker är fint med det land som vi bor i. Tycker de om samma saker som jag tycker om? Jag tror inte det. Vi kan alla på olika sätt uppskatta olika delar av den svenska naturen, årstidsväxlingarna eller saker i vår hemort/hembygd som vi känner oss bekanta och trygga med. Men jag tror inte att det handlar om det. För en politiker som angriper en annan politiker – så som Söder gjorde – måste det handla om förhållanden i samhället som man gillar. Men ett samhälle genomgår ständigt förändringar. En del förändringar uppskattar några av oss medan andra ser dem som ett hot eller en försämring.

Sverige har haft och har olika drag till exempel när det gäller tolerans och öppenhet. Att vi hade ett rasbiologiskt institut här i Uppsala är inte något jag känner mig glad över. Inte heller över att det var på svensk begäran som man stämplade judars pass med ett J i Nazityskland för att det skulle bli lättare att identifiera de judar som försökte ta sig in i vårt land. Jag vet inte vad Björn Söder tycker om detta nuförtiden.

Däremot tycker jag om att Sverige delvis brutit med denna hemska historia och istället kunnat vara en fristad för människor på flykt från krig och förtryck. Det är jag ganska säker på att Björn Söder inte tycker. Det tycker han inte är fint med Sverige.

Jag är också glad över att det inte längre är förbjudet för en människa att vara homosexuell och att vi inte heller ser det som en sjukdom som vi förfärande nog gjorde ända till 1979. Det tycker jag är framsteg liksom att den allmänna attityden i dessa frågor ändrats enormt. Det tycker jag är fint i vårt land. Men det tycker inte Björn Söder som 2007 skrev att sådant är onormalt och jämförbart med tidelag eller pedofili.

Jag tycker det var fint att klassklyftorna minskade i Sverige från 1950-talet och fram till i början av 1980-talet. Jag är glad för att ett välfärdssamhälle byggdes upp och bidrog till att ytterligare minska klyftorna. Men jag är ledsen över att utvecklingen på dessa områden nu går åt fel håll med ökade klassklyftor och minskad allmän välfärd. Men när det gäller denna utveckling har Sverigedemokraterna inget annat att säga än att peka ut dem som kommit hit från andra länder som skyldiga till försämringarna.

Jag tycker det är fint att kyrkan skiljts från staten och att religionen i denna mening ännu mer har fått bli en privatsak istället för ett tvång uppifrån så som det var förut, mer ju längre vi backar i tiden. Det friheten uppskattar jag som agnostiker som inte tillhör någon kyrka. Men det tycker inte Björn Söder som anser att ”Religionsfriheten är underordnad vårt kulturarv.”

Jag är för religionsfrihet och tycker att den ska få gälla för alla. Jag är motståndare till olika försök att använda religionen för att stärka olika förtryckande idéer och minska till exempel kvinnors, homosexuellas eller barns rättigheter. Men så ser inte Björn Söder på saken. Han ser inga skillnader eller nyanser då det gäller islam. Han jämför islam som en helhet med nazismen (Smålandsposten 2009)

Det sista är ju litet märkligt även på ett annat sätt med tanke på att Söder själv för inte alltför längesedan figurerat tillsammans med gamla nazister (se bild).

Vad SD tycker är fint med Sverige kan man undra över. Det mesta tycker de nog egentligen rejält illa om. Deras tal om det fina Sverige är bara ett skynke bakom vilket döljer sig en traditionell högerextrem politik för att hitta syndabockar och genomföra bakåtsträvande förändringar.

Intressant?

Media: Läs i ETC om SD:s nazistiska rötter,  i Expressen om Björn Söder

Läs andra bloggar om sverigedemokraterna

Kommer en upplösning av blockpolitiken att upplösa Sverigedemokraternas inflytande?

Resultatet av valet i september var att ingen samling av partier fick någon majoritet. Istället fick vi tre, eller egentligen fyra olika grupperingar:

  • Sverigedemokraterna
  • Moderaterna, Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna
  • Socialdemokraterna och Miljöpartiet
  • Vänsterpartiet

Hur dessa olika grupperingar skulle förhålla sig till varandra och till varandras politiska förslag fanns det olika bedömningar av och förhoppningar om. Socialdemokraterna och Miljöpartiet bildade regering och höll Vänsterpartiet utanför. Däremot förhandlade man tillsammans med Vänsterpartiet fram en budget med vissa omfördelande förslag av rättvisekaraktär. Trots detta fanns det inte majoritet i riksdagen för detta budgetförslag ifall den yttersta högern (SD) skulle stödja de borgerliga partiernas budgetförslag. Dagen innan riksdagens omröstning meddelade också SD att de tänkte rösta för de borgerliga partiernas budgetförslag. Det kan ju tyckas helt logiskt med tanke på att de under den föregående perioden för det mesta stödde den borgerliga Reinfeldt-regeringen i riksdagen. Det kan också verka helt logiskt med tanke på att SD är ett borgerligt parti eller med en hänvisning till ett citat från liberalen Herbert Tingstens bok Nazismens och fascismens idéer, som talar om fascismen som just borgerlig:

Fascismen är borgerlig: den har överallt kommit till makten så gott som uteslutande med stöd av de borgerligt, antisocialt inriktade folkgrupperna, den har i sina grunddrag bevarat den borgerliga produktionsordningen, den privata äganderätten till produktionsmedlen, den i princip fria konkurrensen och den avvisar tanken på ekonomisk utjämning.

Men naturligtvis var det inte utifrån en sådan argumentation om ideologisk närhet som Sverigedemokraterna motiverade sitt stöd till den borgerliga regeringen. Istället sa den vikarierande partiledaren Mattias Karlsson att:

Sverigedemokraterna kommer i fortsättningen att arbeta för att fälla varje regering och varje budgetproposition som ger stöd för en ökad invandring utifrån dagens nivåer och som ger miljöpartiet ett avgörande inflytande över migrationspolitiken.

Att i den situationen utlysa nyval – efter att förgäves ha överlagt med de borgerliga partierna – var helt logiskt utifrån statsminister Löfvens situation.

Att lyssna på Sverigedemokraterna

Sverigedemokraternas partiledning som är skickliga på att framställa sig själva som ett förnuftigt och icke-extremistiskt parti pratar ofta om att de ”bara” önskar att de andra skulle ”lyssna på dem”. Det är också ett argument som tycks gå hem både bland en del offentligt debattörer och bland så kallat vanligt folk. Men det är ett mycket falskt argument. Om det är något parti som fått ett i förhållande till sin storlek oproportionerligt stort utrymme att föra fram sina åsikter i media så är det SD. I denna mening har de verkligen blivit ”lyssnade på”. Det har knappast gått att freda sig mot deras propaganda ifall man velat ta del av ordinarie nyhetsförmedling. Men det är ju inte det som det handlar om. Det handlar om att SD vill ha genomslag för sin politik i det som är deras huvudfråga före allt annat: en begränsning av invandringen, att vi t.ex. inte ska ta emot människor på flykt från krig. Att en del företrädare för de borgerliga partierna börjat ”lyssna på” SD i denna mening och lagt ut testballonger eller tagit till sig delar av deras politik har vi sett en del uttryck för. Här i Uppsala skedde det nyligen genom utspel från centerpartisten Stefan Hanna. Men i stort sett har den svenska borgerligheten visat sig trogen det goda inom den liberala traditionen och till skillnad från europeiska kollegor hållit SD och deras rasistiska politik på avstånd.

Att upplösa blockpolitiken

Det pratas också mycket från olika håll om utsträckta händer liksom om att – som man säger – ”upplösa blockpolitiken”. Det kan ju låta förnuftigt med tanke på den nuvarande parlamentariska situationen. I en situation där S+MP tillsammans med V har mindre stöd än de fem borgerliga partierna (Alliansen+SD) är det ju omöjligt att få igenom ens de mest obetydliga reformer och försök att vända utvecklingen med ökade klassklyftor. Då kan det ju verka som det enda realistiska att söka enhet i den så kallade mitten. Speciellt kan det ju verka så med tanke på att risken är rätt stor att de borgerliga partierna börjar samarbeta med SD. Vad gäller moderaterna är det kanske redan på gång ute i landet.

Men kommer ett samarbete i den politiska mitten att minska Sverigedemokraternas inflytande? Ja, möjligen i det mycket korta perspektivet. Men det kommer att ske till priset av en politik som fortsätter att öka klyftorna, nyfattigdomen, segregationen, arbetslösheten och den politiska uppgivenheten. För det är ju detta som den nyliberala politiken skapat överallt om än med mer eller mindre brutala uttryck. Det är sådana samhällsutvecklingar som har gynnat och kan gynna framväxten av högerextrema rörelser. Det har vi sett tidigare i Europas historia. Vi ser det också idag. Det är inte en oundviklig utveckling men det finns ändå ett klart samband där vi sett fascismen växa fram. Och så är det idag åter i många länder i Europa.

Därför kan vi inte sätta vårt hopp till utsträckta händer för en samling kring en upplösning av den så kallade blockpolitiken. Det kommer bara på sikt att gynna SD ännu mer.

De utsträckta händer som behövs är istället utsträckta händer av enhet mellan alla löntagare som känt hur stress, press och kontroll uppifrån ökat, alla arbetslösa som inte bara står utan jobb utan också fått uppleva sämre levnadsvillkor och stämplats som ”utanförstående”, alla unga som inte får fasta anställningar utan istället tvingas till förnedrande anställningsformer med minimala rättigheter och stor osäkerhet, alla pensionärer som fått uppleva allt sämre villkor efter ett långt arbetsliv, alla som vill förändra klimatpolitiken och göra Sverige till ett verkligt föredöme när det gäller omställning. Ja alla dessa och många andra måste samlas för en annan politik. En politik som bryter med den kapitalistiska logiken. En riktig vänsterpolitik.

Så kan också rasismen drivas tillbaka.

Media: Aftonbladet1, Aftonbladet2, Aftonbladet3, ETC1, ETC2, DN, SvD, SVT1, SVT2, Expo, Dagens Arena, Flamman, Röda Malmö

Intressant?

Läs andra bloggar om Sverigedemokraterna, Socialdemokraterna, rasism, antifascism

Fler problem för SD

Det ser just nu inte lika lysande ut för sverigedemokraterna som det gjorde kring valet. Partiledaren Åkesson fortsätter att vara sjukskriven. Och möjligheten att fälla s/mp-regeringen verkar inte vara lika behaglig som man kunde ha väntat sig. Blanda annat har man här retat upp pensionärsorganisationerna som i Aftonbladet skriver:

Vi företrädare för nära 850 000 medlemmar ställer därför frågan till Mattias Karlsson och Sverigedemokraterna: I valrörelsen sa ni er måna om Sveriges pensionärer, är ni nu beredda att fälla regeringen och därmed svika ert vallöfte om pensionärsskatten?

På detta fortsätter så problemen med ungdomsförbundet som haft kongress i helgen. Där återvaldes Gustav Kasselstrand trots att partiledningen manövrerat för att få bort honom vid denna kongress precis som den som var för två år sedan. Tydligen har partiledningen i ett telefonsamtal som läckt ut sagt att han är ”en nassejävel”. Kasselstrand har inte samma positiva syn på Israel som partiledningen. Han har också utmärkt sig genom att kritisera partiledningens distanserande från järnrörsmannen Erik Almqvist. Ett annat intressant yttrande från Kasselstrand är att han hellre välkomnar Putin än Obama till Sverige. Det passar ju bra ihop med det närmande mellan europeiska högerextrema och Putinregimen som nu sker, till exempel genom ryska lån på 9 miljoner euro till franska nationella fronten eller att man från Putinregimen gästade Frontens 15: kongress.

Kan vi hoppas på mer?

Media: Aftonbladet, Politism

Intressant?

Hur kan SD:s inflytande minskas?

De senaste opinionsmätningarna tyder på att SD är det parti som ökar mest procentuellt av riksdagspartierna. Framväxten eller återkomsten och stärkandet av högerextrema grupper som angriper olika utvalda syndabockar som muslimer, judar, romer och så vidare är ju ett mönster som går igen i Europa som helhet. Det finns också oerhört mycket värre och mer skrämmande organisationer än det svenska SD i många andra länder.  Det parlamentariska genombrottet för extremhögern kom också senare i Sverige efter – eller kanske tack vare – Ny Demokratis misslyckande. Ändå är det illa nog som det är.

Ledningen för SD kring Jimmie Åkesson har sedan man etablerade sig arbetat hårt på att putsa fasaden och avlägsna sig från sina mer högerextrema och rasistiska rötter. Den motsättning som det ger upphov till inom partiet handlar nog både om denna process bort från den oborstade bushögern och en social motsättning inom partiet, mellan de mer folkliga gräsrötterna och ledningen av högavlönade broilerpolitiker i partistyrelsen.

Tidskriften Expo menar att det som händer inom SD ute i landet  ”nu är något annat än vanligt partikäbbel”. Man skriver:

Sverigedemokraterna faller isär för att människor hoppas på något annat än vad de får när de går med i partiet, för att de känner att det saknas insyn, att det är toppstyrt och framför allt. Att Sverigedemokraternas ledning inte klarar av att hantera situationen.
Sverigedemokraterna har ett komplext förhållande till sin roll i svensk politik. Man vill se sig som en folkrörelse, partiet på den lille mannens sida. Samtidigt tycks ledningen förakta flera av de människor som söker sig till partiet
.

 Men att hoppas på att SD förgör sig själva, i likhet med Ny Demokrati, är nog att hoppas på för mycket. SD:s partiledning har både lärt av Ian Wachtmeister (som mentor) och själva blivit mer proffsiga i hantverket.

Men hur kan SD bemötas och hur kan deras inflytande minskas? Ett sätt att söka svar på den frågan kan kanske vara att studera deras väljarstöd.

Newsmill har Karl Martin Sjöstrand en intressant artikel om SD. Sjöstrand är konsult specialiserad på statistiska bearbetningar kring framförallt arbetsmarknadsfrågor. Hans grundtes är att det finns ett samband mellan det som han kallar ”utsatta invånare” i en kommun och röststödet till SD.

Stockholms län var tillsammans med Gotland  och Västerbotten ett av de tre län där SD fick mindre än 4 procent av rösterna 2010. Men inom Stockholms 26 olika kommuner varierade andelen SD-röster starkt, från 1,7 till 7,3 procent

Sjöstrand undersöker här olika socioekonomiska förhållanden och hur de samverkar med större stöd till SD. Till exempel ser han då när det gäller lön för inrikes födda att:

Det finns uppenbarligen en mycket stark samvariation mellan inkomstnivå i kommunen och andel SD-röster. Ju lägre medianinkomsten bland inrikes födda är ju fler röstar på SD.

När han undersökte sambandet mellan längden på utbildningen för inrikes födda och stöd till SD var sambandet ännu starkare:

Vid beräkningar jag genomfört för samtliga län har utbildningsvariabeln visat sig vara den faktor som starkast påverkar utfallet för SD. Samvariationen mellan andelen förgymnasialt utbildade och andelen SD-röster är också i Stockholms län mycket uttalad.

Även när det gäller arbetslösheten fann Sjöstrand ett sådant starkt samband för inrikes födda:

I de åtta kommuner där arbetslösheten bland inrikes födda låg under fem procent fick SD i genomsnitt 3,4 procent av rösterna. I de elva kommuner där arbetslösheten låg över 6 procent fick SD 5 procent av rösterna.

Samma samband fanns vad gäller ohälsotal, dvs. det sammanräknade antalet dagar man uppbär någon form av ersättning vid sjukdom och ohälsa, liksom när det gäller utsatthet för brott.

Även vad gäller valdeltagandet fanns ett klart samband:

I de sex kommuner där mer än 88 procent av de röstberättigade röstade fick SD i genomsnitt 2,6 procent av rösterna. I de fem kommuner där valdeltagandet låg under 83 procent röstade 5,1 procent på SD.

När det däremot gällde sambandet mellan antalet människor som var födda utanför EU i de olika kommunerna och stödet till SD så var det ”svårare att urskilja någon samvariation än för de tidigare presenterade variablerna” enligt Sjöstrand

Han avslutar sin artikel:

Kanske skall vi se på genomslaget för SD som en febertermometer som visar oss var människors upplevelse av ekonomisk och social utsatthet närmar sig en kritisk gräns.

Så kan man kanske se på saken. Ett annat sätt att se på saken är att det är ett stort misslyckande för de partier som räknar sig som arbetarpartier – och då menar jag inte sådana moderna fusk-varianter som ”nya moderaterna”. Traditionellt har det varit så i Sverige att de fattiga och på olika sätt utsatta stött och litat på arbetarpartierna. För en socialist borde det också vara en självklarhet att partier som räknar sig som arbetarpartier förtjänar förtroendet från samhällets fattigaste medborgare. Men idag är det inte så. Det är ett problem, eller borde åtminstone vara det, framförallt för socialdemokratin som tappat många till SD. Men tyvärr tycks inte många inom s-ledningen se det problemet. Partiet har dessutom varit med och drivit igenom ett samhälle med ökade orättvisor redan innan Moderaterna med Alliansen gjorde det hela ännu värre. Och samtidigt som denna ledning pratar om valfriheten för den s.k. medelklassen i storstäderna (en ganska obestämd social kategori som sällan definieras eller analyseras på ett seriöst sätt) så ökar den andel av medborgarna som inte ser någon mening i att gå och rösta i de fattigaste och mest utsatta områdena. I samma områden ökar tydligen också stödet till SD. Istället för lösningar som handlar om solidaritet och att vi ska stå tillsammans mot de rika så har istället syndabockstänkandet börjat gå framåt.

Sist extremhögern hade verklig makt i Europa försökte de ju också se trevliga ut…

Jag såg en stund på partiledardebatten på TV. Mats Knutsson gav ju – som påtalats även av många liberala debattörer – gratis hjälp till SD genom att ställa den märkliga frågan: hur mycket invandring tål Sverige? I den debatt som uppstod tycktes för en kort stund alla partiledarna vara överens mot Åkesson. Men alla använde de bara, om jag minns rätt, argument av ”moralisk natur”. Att framhålla det omoraliska och omänskligt ogina i SD:s politik är inte fel. Att seriöst bemöta deras ovetenskapliga kultursyn eller fuskande med statistik är inte heller fel eller oviktigt. Men en slutsats som jag tycker man kan dra av de fakta som kommer fram i Sjöstrands artikel är att denna typ av argument aldrig kommer att räcka så länge vårt samhälle håller på att slitas sönder och allt fler halkar efter i inkomster, saknar arbete eller tillräcklig utbildning och känner sig otrygga i sin vardag. Det enda som i grunden kan bryta framgångarna för all typ av extremhöger är en politik som organiserar människor i arbete utifrån våra behov, en politik för ökad rättvisa som känns trovärdig för de flesta utsatta och som ger resultat i deras liv. SD står inte för en sådan politik som måste våga ta från de rika och omfördela. De står för ett högeralternativ, ett bestående klassamhälle, men ett klassamhälle där syndabockar bland andra fattiga och utsatta pekas ut som orsaken till problemen istället för våra vänner i kampen för ett mer rättvist samhälle. Att visa på ett trovärdigt alternativ och bryta SD:s framgångar, det är en utmaning för vänstern inom arbetarrörelsen!

Media: SvD, DN, Expressen

Bloggat: Abe Bergegårdh

Röda Malmö

Aftonbladet

Intressant?

Läs andra bloggar om sverigedemokraterna

%d bloggare gillar detta: