Sossekongressen: till höger om Kungliga Vetenskapsakademin.

I mitt förra blogginlägg tog jag upp ett uttalande från Kungliga vetenskapsakademin där man sa att: Möjligheten att bedriva skolverksamhet i vinstdrivande syfte bör elimineras.”

Inför den nu pågående socialdemokratiska partikongressen har det funnits olika grad av förhoppningar i och utanför socialdemokratin om ett beslut som åtminstone vore ett steg åt rätt håll.

Bildkommentar från bloggen WISTI

Det beslut som tagits kallas nu för en ”kompromiss” i media. Och jag ser socialdemokrater som är glada över en formulering om att ”vinstintresset inte ska vara styrande i välfärden”. Detta är för mig obegripligt. Inte ens moderaterna skulle väl våga uttrycka att vinsten ska vara styrande i välfärden?! Alltså styrande på bekostnad av resultatet. I all affärsverksamhet är naturligtvis vinst styrande, annars vore det inte affärsverksamhet. Det betyder inte att en klok affärsverksamhet fullständigt kan strunta i produktionens kvalitet, då minskar kanske vinsten. Men all verksamhet som styrs av vinst kommer i konflikt med andra behov eller intressen. Det kan vara de anställdas arbetsmiljö. Det kan vara allas vår miljö som ju inte ingår i de enskilda företagens budgetkalkyler. När det gäller vår gemensamma välfärd som handlar om vård, omsorg, fostran och utbildning av människor blir vinstintresset ett speciellt och ännu allvarligare problem än annars. Dessa problem kommer ständigt fram. Kent Werne belyser det t.ex. i en utmärkt blogg där han bl.a. berättar att de 2,3 miljarder (!) som togs ut i vinst från välfärden år 2011 motsvarar lönekostnaden för 5 750 heltidsanställda sjuksköterskor. Eller som i en artikel i AB häromdagen om hur företag skor sig på arbetslösa.

Men vad består då ”kompromissen” i? Jo, om jag förstår rätt så innebär det bara att kommunerna ska få vara med och besluta om nya friskolor, och då kunna säga nej, till skillnad från nu då kommunen bara har yttranderätt till den beslutsfattande skolinspektionen. Stefan Löfven uttrycker det i DN som att det ”är ett gemensamt ansvar för staten och kommunerna när det gäller etablering av skolor”.

Inte mycket till steg framåt tycker jag. Inte alls någon begränsning av vinstmöjligheten. Bara en möjlighet att säga nej till nya företag. En möjlighet som inte kommer användas varken i borgerligt eller i högersosse-styrda kommuner.

Men skolminister Björklund måste naturligtvis delta i det politiska spelet och kallar detta menlösa fjuttbeslut för ”omskakande, en omsvängning av mycket stor magnitud”. Men företagarna inom Academia-koncernen tycks däremot ta det lugnare enligt en reporter på SvD:

”Jag talade just med en representant för Academedia – som driver många friskolor och har en monter här på S-kongressen – och de säger ungefär så här: ”vi startar ändå inte skolor i kommuner där vi inte är välkomna”. En ganska lågmäld reaktion alltså.”

Enligt media är beslutet en uppgörelse mellan vinstkritikerna och partiledningen. Och enligt Expressen gick ”vinstkritikerna upp en efter en i talarstolen och hyllade kompromissen”.

Jag undrar om en skarp kritiker som Daniel Suhonen var en av dem? Det vore mycket nedslående. Men det verkar faktiskt så. En annan socialdemokrat som jag har mycket stor respekt för är Lena Sommestad här ifrån Uppsala. Häromveckan träffade jag henne i samband med ett möte om vinst i välfärden arrangerat av Socialistiskt forum Uppsala. I den diskussionen – efter att ha argumenterat mycket starkt  mot vinst i välfärden – sa hon: ”Om det inte blir ett nej kommer ett stort missmod att sprida sig bland många partimedlemmar”. Nu ser jag Lena uttala sig i ett pressmeddelande från kongressen och bland annat säga att hon ”är glad att Socialdemokraterna i dag gör helt klart att vi vill se avsevärda vinstbegränsningar i välfärden”. Men vilka konkreta beslut klargör detta? Det förstår jag inte. Och jag får det inte att gå ihop med att hon också i samma uttalande säger att: ”S-kvinnor hade önskat ett tydligare regelverk, t.ex. form av ett vinsttak eller krav på att aktörer i välfärden driver sin verksamhet utan vinstintressen”.

Att vänsterpartiet nu står hedersamt ensamma i sitt motstånd mot vinst i välfärden gör inte att förhoppningarna på positiva förändringar efter valet 2014 ökar för min del. Det enda (och det borde inte vara så lite med tanke på det folkliga motståndet) är att delta i och hoppas på den folkliga opinionen utanför partierna.

Intressant?

Bra bloggar om detta ämne: Kent Werne1, Kent Werne2, Kaj Raving, Homo Politicus, Annarkia

Kildén&Åsman

Newsmill

Media: Expressen, SvD1, SvD2, DN1, DN2, AB1, AB2

Arbetet

Dagens Arena

Kommunalarbetaren

Läs andra bloggar om socialdemokratin, välfärden

Löfvens parti, ett parti som alla andra.

Löfven tycktes länge lyckas med att få upp socialdemokraternas opinionssiffror genom att vara väldigt tyst. Nu rapporterar SIFO att s backat med 4,5 procent, eller ungefär en kvarts miljon väljare. En del av dem som nu lämnat s igen har (åter?) gått till vänsterpartiet som ökar med 1,8 procent till 6,2 procent. Av de övriga tycks de flesta ha sällat sig till gruppen av väljare som känner sig osäkra på vad de ska rösta på. Den gruppen har ökat från 11,9 till 15,1 procent. Det innebär att siffrorna samtidigt inte är till någon större glädje för Moderaterna och deras allianspartier. Här är det till och med så att KD med 3,6 procent ligger under riksdagens fyraprocentspärr. Och C är inte så långt därifrån med 4,6 procent. På yttre högerkanten ökar SD med 0,8 procent.

I det läget håller Löfven ett tal i Vasaparken i Stockholm på drygt 35 minuter. Det kallas ”Löfvens sommartal”. Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite konstigt att detta blir en så stor nyhet i media. Jag kan inte heller tycka att talet i sig innehåller något speciellt sensationellt eller glädjande.

Den socialdemokratiske statsvetaren och bloggaren Ulf Bjereld skriver om vad han tror att Löfven ville uppnå med talet:

Stefan Löfvens sommartal i dag söndag syftade till att lyfta fram socialdemokratin som den utvecklingsoptimistiska, moderna frihetsrörelsen i svensk politik. I talet fanns en tilltro till människan, till utbildning och forskning, till globalisering, öppenhet och mångfald. Begreppet ”hållbar frihet” lyftes fram igen, men inte lika starkt som när det introducerades i Almedalen i somras.

Det är bra att Löfven lyfter fram den bilden av socialdemokratin. Den svårare uppgiften blir att forma en sakpolitik som lever upp till de förväntningar som retoriken skapar. En sakpolitik som dessutom inte riskerar att urholka jämlikhetsvärdet.

Det som jag  kan instämma i här är att det blir svårare för s och Löfven att ” forma en sakpolitik som lever upp till de förväntningar som retoriken skapar.”

En annan socialdemokratisk bloggare, Martin Moberg, pekar på ett annat lika uppenbart problem, nämligen att det fattas viktiga saker i talet:

saker, som jag gärna ville ha hört Löfven tala om, exempelvis vad vill socialdemokraterna med exempelvis den mycket heta potatisen vinsten i välfärden, kärnkraften, jämställdheten och vapenexporten…..

Tyvärr är det väl så här att det inte är någon tillfällighet att Löfven tiger om dessa saker. Han vill inte göra något åt varken vinsterna i välfärden, kärnkraften eller den svenska vapenexporten. Löfven talar framförallt istället om jobben och om att minska arbetslösheten. Här vill han framstå som företagarnas vän. Han vill till och med framstå som en större vän till företagarna än moderaterna. Eller som DN:s ledare instämmande uttrycker det om Löfvens politik: det handlar om ”näringspolitik snarare än fördelning”  Därför lägger han fram ett förslag om att minska företagarnas betalning för sjukförsäkringen från två veckor till en vecka. Föga förvånande hänger de mindre högerpartierna KD och C genast på detta förslag.

I den rapport (Omstart för socialdemokratin) som det socialdemokratiska partiets kriskommission  la fram för några år sedan skrev man att partiet ”inte var ett parti som andra”. För man var ett parti som tog ”sin utgångspunkt i de sociala konflikter som uppstår i ett samhälle..”

Men av detta finns ingenting hos Löfven. I Löfvens tal och i den bild han ger av Sverige och världen finns inte några konflikter alls. Inte några konflikter som handlar om fördelning, om att de rika blir allt rikare, att klyftorna ökar och att några har det riktigt dåligt även i vårt land. Inte heller finns det i hans värld några konflikter mellan marknadens sätt att fungera och en bra, rättvis och fungerande välfärd och offentlig service. Det finns inte heller i hans tänkande någon verklig konflikt mellan fortsatt tillväxt och jordens tilltagande resurskris och skenande klimatkris. Löfvens socialdemokratiska parti framstår tyvärr därför bara som ytterligare ett borgerligt parti. Det är sorgligt. Det är inte konstigt att många tidigare socialdemokrater som inte förmår att ta steget till vänstern går till de 15 procent av de röstberättigade som inte känner sig hemma i något parti alls.

 Media:    Aftonbladet 1 , Aftonbladet 2 SvD, DN,

                     Dagens Arena 1, Dagens Arena 2

BloggAnnarkia, Martin Moberg, Ulf Bjereld, Svensson, Röda Malmö

                 Nemokrati

Intressant?

%d bloggare gillar detta: