Om det plågsamma i att förlora en hundring

Under en lång följd av år har vi kunnat ta del av statistik som visar hur klyftorna ökar i vårt land. Många har fått mer i den egna plånboken genom skattesänkningar. Men mest har de fått som redan hade mest. Klyftorna har ökat. Dessutom har de med de allra lägsta inkomsterna faktiskt fått mindre i plånboken. Och den gemensamma välfärd som de flesta är beroende av försämras som en följd av skattesänkningar, nedskärningar och privatiseringar. Sänkta skatter och ökade kapitalinkomster har bidragit till ökade klyftor, ökad fattigdom och allt större svårigheter för  skola, vård och omsorg.

När de ökande klyftorna uppmärksammades under denna förra regeringen tyckte till och med den dåvarande finansministern Anders Borg att det var illa även om han uttryckte det på ett märkligt vis:

Vi ska ha ett land som håller ihop och det är naturligtvis besvärande om man ser indikationer på motsatsen.

Efter de enorma skattesänkningar som genomfördes av den borgerliga regeringen och de stora problemen för många kommuner att få pengarna att räcka till som vi nu har, så skulle man kunna tycka att en skattepolitik för att utjämna klyftor och få in pengar till välfärden borde vara välkommen.

Igår meddelade också regeringen att man kommer höja en del skatter från januari 1918. Det handlar om förändringar som innebär att ungefär 40 000 fler personer då får betala statlig inkomstskatt och att cirka 13 000 fler personer får betala värnskatt. Det är inte några saftiga påslag. Som mest handlar det om en 100-lapp i månaden och inte ens det för de flesta. Det berör alltså en ganska liten grupp: de som tjänar över 38 000 i månaden. Men de ger ett välkommet bidrag till det gemensamma. Statens intäkter ökar med 1,35 miljarder kronor.

Men när finansminister Magdalena Andersson presenterar förslaget andas hon inte direkt någon entusiasm. Beroende på hur man ser på saken så kan man antingen säga att hon skyller förslaget på eller ger äran för förslaget till Vänsterpartiet. Så här lät det i Rapport:

Ja, det är ett krav som vänsterpartiet drivit, dom har ju drivit en lång rad skattehöjningar och av dom är det det här som dom har fått igenom.

Sen släpps Ulf Kristersson ekonomisk politisk talesperson för Moderaterna fram:

Att regeringen nu  fortsätter att höja marginalskatten för breda inkomsttagare, det är riktigt dålig politik. Det är skatt på utbildning det är skatt på arbetsinsatser. Det är precis motsatsen till Sverige behöver idag.

Ja, Kristersson säger faktiskt ”breda inkomsttagare”. Det är inte jag som skriver fel. ankaMen han syftar nog inte på deras fysionomi. Han menar nog breda inkomstgrupper. Han ansluter till ett vanligt missbruk av ordet ”breda”. De breda inkomstgrupperna tjänar betydligt under 38 000 kr i månaden. Den stora majoriteten tjänar under det beloppet. Det märks ju också av att den här skattehöjningen berör så relativt sett få individer.

Det finns grupper i samhället som lever på sådana marginaler att en minskning med 100 kr i månaden gör deras liv svårare. Men det är svårt att leva sig in i att de som tjänar över 38 000 hör till dessa. Att bli upphetsad över att de som tjänar mer än 38 000 kr i månaden ska tvingas bidra med allra högst 100 kr mer i månaden är inte bara utmanande, det är rent löjeväckande.

Logiken i att anta att höginkomsttagare skulle få mindre lust att jobba av detta samtidigt som man alltid menar att arbetslösa, fattiga eller nyanlända skulle öka sin lust till att jobba med lägre inkomster är också svår att svälja.

Intressant?

Läs andra bloggar om moderaterna, vänsterpartiet, skatt

Om skattegnäll och att cykla på fälgarna i Uppsala

I söndagens UNT kunde man läsa en debattartikel av några borgerliga politiker. Den handlade om skattehöjningar i Uppsala kommun. Rubriken på artikeln var ”5000 mer i skatt 2016”. Det låter ju rätt mycket. Så vad är bakgrunden? Och stämmer det?

I kommunfullmäktige idag behandlas ett budgetförslag från den nuvarande majoriteten bestående av s-mp-v. Där finns ett förslag om höjd kommunalskatt med 30 öre. Nu blir ju inte det på något sätt 5000 kronor. Men för att delvis förstå att inte ens dessa borgerliga politiker tror det, måste man läsa ungefär halva artikeln. Där står det: ” I och med att även landstinget höjer skatten kommer den genomsnittliga Uppsalafamiljen att få betala nästan 5 000 kronor mer i skatt år 2016.

Så det är alltså nästan 5000.

Det är på ett år.

Det är med höjningen av landstingsskatten inräknad.

Men viktigast: det är inte per person utan för två vuxna skattebetalare tillsammans eftersom artikelskrivarna utgår från en genomsnittsfamilj med två vuxna.

Så sannare vore att säga att för en person som tjänar 25 000 kronor i månaden handlar det om 75 kronor i månaden. Tillsammans med landstingsskatten som enligt förslag höjs med 55 öre blir det lite drygt 200 kronor i månaden.

Men vad som vore sannare skulle ju inte gjort sig så bra som rubrik.

Nu vill jag direkt säga att jag skulle önska att man inte behövde höja kommunal- och landstingsskatten. Anledningen till det är att den inte är progressiv. Det som är samma procentsats drabbar mer den som har lägre inkomst. Med ett mindre konsumtionsutrymme är 170 kr mer för den som tjänar 20 000 än vad 340 kr är för den som tjänar 40 000.

Men de borgerliga på riksnivå skriker i högan sky över alla förslag till statliga skattehöjningar som skulle ta mera från dem som har mera. Socialdemokraterna och MP vågar inte se till att verkligen omfördela ordentligt på detta sätt. Därför blir det också mindre att omfördela till dem med lägre inkomster och mindre att omfördela ut till kommunerna.

Det man då måste fråga sig är hur det ser ut i den kommunala välfärdens verksamheter. Skola, förskola, äldreomsorg, socialtjänst och så vidare. Jag tror att både anställda och många brukare kan se brister som tydligt har att göra med minskade resurser och minskad bemanning. En utveckling som pågått i många år. Så nog behövs det mer resurser. För att verkligen vända skutan och börja bygga upp den alltmer trasiga välfärden räcker inte dessa skattehöjningar på 30 + 55 öre. Men de är åtminstone steg i rätt riktning.

Men de borgerliga debattörerna menar att kommunens ekonomi läcker som en punka på ett cykeldäck. De menar att de vill täta läckan istället för att (bara) blåsa in ny luft. Vad det är som läcker (och hur) framgår inte av artikeln. De menar ju inte det läckage som utgörs av vinster på många miljoner som försvinner iväg till privata välfärdsbolag. Och även om de pratar om ”strukturproblem” så tror jag inte heller att de vill minska på den byråkratiska apparaten med dubbelkommandon som leker affär med varandra eller andra neddragningar på de högre nivåerna.

Ska vi fortsätta på fälgarna?

Nej, istället pratar man om ”ledarskap”, ”handlingskraft” och ”budgetdisciplin”. Att det finns problem med budgetar som inte räcker till vet nog de flesta som arbetar längst ner i kommunens verksamheter. Alltså där nere där själva verksamheten sker. Men jag tror inte det är många i verksamheten som anser att det beror på att bemanningen eller resurserna där är för stora.

Så även om kommunala skattehöjningar – av ovan nämnda skäl – inte är att föredra och inte heller kommer innebära stora förbättringar så är fortsatta kommunala neddragningar ute i verksamheterna ett värre alternativ. Det borgerliga alternativet skulle innebära ännu mer av fortsatt cyklande på fälgarna.

Uppsala

Intressant?

Att förtjäna sin lön – vad är rimligt?

Jag har läst lite olika uppgifter om inkomster den senaste tiden. Enligt en Lönerapport från LO 2012 var medellönen för arbetare under 2011 22 800 kr och för tjänstemän 32 800 kr. Det är en skillnad som har ökat mellan grupperna. I bägge grupperna tjänar kvinnorna mindre än männen generellt. Det är också skillnad mellan olika sektorer. Privatanställda manliga tjänstemän tjänar mest. Lägst lön har de kvinnliga arbetare som arbetar inom kommunal sektor. Inte något direkt nytt när det gäller detta alltså.

LO påpekar att skillnaderna mellan lönearbetarna har ökat. Jag tillhör inte dem som anser att dessa ökade skillnader är bra eller välmotiverade. Jag skulle vilja att de minskade. Men de framstår ändå som rätt fjuttiga om man höjer blicken lite grann.

En som t.ex. tjänar betydligt bättre än dessa grupper är den svenska EU-kommissionären Cecilia Malmström (fp). Hon tjänar 10 gånger så mycket som en arbetare eller sju gånger så mycket som en tjänsteman nämligen 229 000 kr i månaden. Utöver detta har hon dessutom när hon slutar en ersättning som motsvarar en svensk fallskärm på 5,6 miljoner kr före skatt under tre år och en pension på 33 000 kr i månaden efter skatt under resten av livet. Cecilia Malmström säger till tidningen Dagens industri att ”självklart sticker det i ögonen i tider av kris att ersättningen är så pass hög”. Men så tillägger hon:

”Från min horisont kan jag bara se till att arbeta så hårt som jag bara kan för att göra mig förtjänt av den här lönen.”

Jag betvivlar inte att Malmström arbetar hårt för sin lön. Hur skillnader i lön ska vara konstruerade är inte någon lätt fråga. Men att skillnaderna är så stora tycker jag däremot inte är rimligt.

Malmströms lön ligger i nivå med en del verkställande direktörer i de svenska storföretagen. Men ändå inte med dem med de högsta inkomsterna på ungefär 1 miljon i månaden. De kanske också arbetar hårt, men arbetar de mer än fyra gånger så hårt som EU-kommissionären? Och är de värda mer än 43 arbetare tillsammans?

Om vi fortsätter uppåt så finns det några som tjänar ännu bättre. Det är de s.k. riskkapitalisterna. Tidningen Arbetet har undersökt inkomst­erna för tio framträdande riskkapitalister. I gruppen ingår cheferna för de allra största svenska riskkapitalbolagen plus några av deras närmaste män. Det visar sig då att snittinkomsten för dessa riskkapitalister är tre gånger så hög som för de genomsnittliga vd i de 100 största företagen i Sverige. Deras månadsinkomster ligger på ungefär 2,9 miljoner. De är alltså var och en ”värda” lika mycket som 127 arbetare. Men märkligt nog betalar de lägre skatt än arbetaren enligt Arbetet.

Nu finns det ändå de som tjänar ändå mer. Inte 2,9 miljoner i månaden – en summa som för de flesta av oss känns mycket stor – utan 300 miljoner i månaden. Den inkomsten har Stefan Persson styrelseordförande och tidigare vd för H&M. Det är lika mycket som 13 158 svenska arbetare tjänar tillsammans. Han har dessutom en förmögenhet på 180 miljarder (180 000 000 000) kronor. Denna förmögenhet har bland annat byggts upp av extremt lågavlönade asiatiska textilarbetare som t.ex. Laboni Akhtar från Bangladesh. Stefan Perssons månadslön motsvarar lönen för 600 000 kollegor till Laboni.

Vad Stefan Persson betalar i skatt vet jag inte. Men jag har mina misstankar. Han bor ju delvis i Storbritannien.

 Att klyftorna ökar är inte bra. Det är inte rimligt, det är orättvist och det ökar splittringen mellan lönearbetarna. Större skillnader ökar också splittringen mellan friska heltidsarbetande och sjuka eller arbetslösa. Men framförallt borde vi alla ändå emellanåt rikta blicken bort från skillnader i individuella lönepåslag som handlar om hundralappar till de verkligt stora och fullständigt vansinniga höjdarlönerna. När vi ”en dag ett tak för dessa sätta”, i form av 100 % skatt över en viss högsta nivå, då vore jag glad. Och då kan man naturligtvis diskutera hur många gånger mer de högst betalda ska ha. Men ett tak behövs definitivt!

Media: AB1, AB2, Arbetet, DagensPS

Läs andra bloggar om chefslöner eller om klass.

Intressant?

 

Apropå Romney: amatörmässigt att säga det man tycker?

Den republikanske presidentkandidaten Mitt Romney har hamnat i så kallat blåsväder efter ett uttalande som smygfilmades när han pratade inför ett gäng av rika donatorer. Han sa att det är 47 procent av befolkningen som stödjer Obama eftersom de är ”beroende av staten”, ” ser sig själva som offer”, ” tror att det är statens uppgift att ta hand om dem”, ”anser att de har rätt till sjukvård, mat, bostad och allt möjligt”. ” Det är människor som inte betalar någon inkomstskatt” sa skattesmitaren Romney. Hans slutsats var därför att:

vårt budskap om lägre skatt är inte relevant för dem. Jag kommer aldrig att klara av att övertala dem att ta ansvar för sina egna liv.

Ja, det kan man ju kalla öppet klassförakt, en sorts klasshat uppifrån, som är mycket tydligt, även om Romney utan att ta avstånd från innehållet i det sagda uttalat att det ”inte var så elegant”.

Jag läser att Erik Åsard i samband med detta säger att Mitt Romneys valkampanj ” är otroligt amatörmässig”. Förmodligen syftar det inte bara på detta uttalande. Men en sak som jag inte kan komma ifrån är att det tydligen är amatörmässigt att säga det man faktiskt tycker.

Någon sådan typ av amatörmässighet kan man ju inte beskylla vår nuvarande högerregering för. Här har vi en högerregering som till och med använder uttryck från Olof Palme i sin regeringsdeklaration. Bloggaren Försöksåsikter skriver och påminner om den 28-årige Fredrik Reinfeldt som i boken ”Det sovande folket” skrev:

Svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd.

Han var ärligare då Reinfeldt. Och definitivt mer ”amatörmässig”.

I ett samhälle med olika klasser är det inte möjligt att utforma en politik som i alla avseenden gynnar alla. Därför måste högerpolitik som gynnar dem med makt och pengar naturligtvis sminkas vackert. Det går inte att säga öppet att man ska gynna de redan rika och klämma åt de fattiga, arbetslösa eller sjuka. För att genomföra en sådan politik behövs bland annat mycket politiskt smink. Därför har vi idag en ”proffsig” högerregering” som gör allt för att låta som socialdemokrater.

Det sorgliga då är att vi har en socialdemokratisk ”opposition” som också låtsas som om det kan finnas en politik för ”alla” och verkar vilja framstå som duktigare än moderaterna i att vara moderater.

PS: Tillagt nästa dag:

Jag ser idag (torsdag) att Petter Larsson i Aftonbladet tar ett liknande grepp. men han lyckas dessutom hitta ett modernare uttalande från Reinfeldt i en stund av ”amatörmässig ärlighet”. Kolla!

Intressant?

Media: SvD1, SvD2, Expressen, DN, Aftonbladet

Bloggat om Romney: Försöksåsikter, Kildén&Åsman,

Ett hjärta rött

Bloggat om den svenska regeringen: Annarkia, Ett hjärta rött,

Ett hjärta rött2.

Läs andra bloggar om Romney

%d bloggare gillar detta: