Masters Of War

Come you masters of war
You that build all the guns
You that build the death planes
You that build the big bombs
You that hide behind walls
You that hide behind desks
I just want you to know
I can see through your masks

Masters of war – Bob Dylan

Tyvärr, är det i vissa delar av världen mer i krig än någonsin, och allt du producerar kan säljas på någon sida av världen”.

Detta yttrade Aleksandar Vučić ,  premiärminister i Serbien, vid en presskonferens i juni i år.

Man kunde tro att han var på väg att kräkas över sig själv den serbiske ministern, men han är bara på väg ut ur en bil.

Man kunde tro att han var på väg att kräkas över sig själv den serbiske ministern, men han är bara på väg ut ur en bil.

Där sa han samtidigt att hans land skulle kunna öka produktionen femfaldigt och fortfarande inte möta efterfrågan på vapen.

Det som är våldsam död, förstörelse och lidande för den ene är stora inkomster för den andre. Så ser det ut i vår värld där även en svensk statsminister vill upprätthålla krigsindustrin med hänvisning till jobben.

Det krig som förs i Syrien sedan fem år skulle inte kunna föras så länge utan kraftig tillförsel av vapen utifrån, från länder vars regeringar officiellt beklagar kriget och dess offer.

I en artikel i den brittiska tidningen Guardian kan man läsa om en del av denna vapenhandel från länder i Central- och Östeuropa till Syriens grannländer för vidare transport in i Syrien. Det handlar om en vapenhandel till ett värde av över en miljard euros. I artikeln visas hur denna vapenexport gått från Bosnien, Bulgarien, Kroatien, Tjeckien, Montenegro, Slovakien, Serbien och Rumänien och vidare till Saudiarabien, Jordanien, Förenade Arabemiraten och Turkiet – avgörande vapenmarknader för pågående krig i Syrien och Jemen.

vapenexport

Naturligtvis är inte dessa länder ensamma –  ens i Europa – om att sälja vapen till denna del av världen. I en annan artikel i Guardian kan man läsa om hur brittiska klusterbomber drabbar befolkningen i Jemen som ett resultat av goda affärer med Saudiarabien. Här är ju även Sverige med. Av de 54 länder i världen som Sverige sålde vapen till 2014 var Saudiarabien en god affärspartner som köpte vapen för 338 miljoner kronor. Amnesty International har riktat skarp kritik mot denna hantering. Och i ett land har denna kritik burit frukt. I Nederländerna, där stoppades vapenexport till Saudiarabien, med hänvisning till massavrättningar och civila dödsfall i Jemen, i mars i år. Nederländerna blev därmed det första EU-landet att stoppa vapenexporten till Saudiarabien. Kan man hoppas att Sverige ska gå in på en ”hedrande andraplats” här?

Intressant?

Läs andra bloggar om vapenhandel, Saudiarabien, Syrienkriget

Saudiarabien – den fundamentalistiske vännen.

Tron hos sådana rörelser som Muslimska brödraskapet att islams läror och lagar kunde utgöra grunden för ett samhälle i den moderna världen stärktes genom skapandet av en stat som hade en sådan grund, Saudiarabien.

(Albert Hourani: ”De arabiska folkens historia” s. 276).

På samma sätt som kristendomen under historiens lopp delats i olika kyrkor, tankeriktningar och sekter, har också islam delats. Idag kan vi nästan varje dag läsa i tidningarnas nyheter om konflikterna mellan de två huvudriktningarna: Sunni och Shia. En riktning som det funnits allt större anledning att informera sig om är den riktning inom Sunni som kallas wahhabism efter den religiöse reformatorn Ibn ´Abd al-Wahhab (1703 – 1792). Det är den tolkning av islam som bland annat Al Qaida, den s.k. islamiska staten (IS)och staten Saudiarabien utgår från.

Kort historia

Saudiarabien är en ganska ung stat. Länge var det område som nu är Saudiarabien en del av det Osmanska imperiet. Under flera hundra år bredde detta imperium ut sig i en stor del av Asien, Afrika och Europa. Den centrala makten fanns då i Istanbul. Redan på 1500-talet erövrades Kairo, Damaskus, Jerusalem, Bagdad och delar av den arabiska halvön. Men i utkanterna av det osmanska väldet levde olika arabiska stammar delvis utanför imperiets kontroll. När Ibn ´Abd al-Wahhab år 1744 kom till Deraiya uppstod den förening av svärdet och religionen som så ofta genom historien visat sig vara ett framgångsrikt recept för att utöva makt. Ibn ´Abd al-Wahhab förenade sig med emiren Muhammad Ibn Saud i ett plundrings- och erövringskrigande mot de omgivande grannarna som pågick i flera decennier och fortsatte efter hans död. År 1802 intog saudierna den heliga staden Mekka. Men de lyckades då inte hålla den länge. Osmanerna under ledning av den egyptiske vicekungen Muhammed Ali krossade mellan 1811 och 1818 tillsvidare wahhabiterna och återerövrade Mekka till det Osmanska imperiet. Trots detta levde den saudiska staten snart upp igen fast i mindre skala. Men en dynasti under Ibn Rashid i centrala Arabien som stöddes av osmanerna lyckades under en period hålla nere saudierna. saudikartaMen 1914 – i samband med det första världskriget som innebar det definitiva sammanbrottet för det Osmanska riket – utmanades Ibn Rashid av saudiern ´Abd al – ´Aziz. Då påbörjades det som skulle leda till upprättandet av det nuvarande Saudiarabien 1932. Men detta hade inte gått utan hjälp av två andra makter som ersatte den osmanska, nämligen det med tiden sjunkande brittiska imperiet och det uppåtstigande USA-imperiet. Britterna hjälpte ´Abd al – ´Aziz till makten på samma sätt som de gjorde Feissal till kung av Irak och Abdullah till kung av Jordanien. Och USA-bolaget Standard Oil var på plats redan i början av 1930-talet. Här fanns nämligen världens största oljereserver. Utvinningen av olja började 1938.

Saudiarabien idag

Den nuvarande kungen Salman bin Abdull aziz

Fortfarande är wahhabismen statsreligion i Saudiarabien. Koranen och sharia ligger till grund för all lagstiftning.  Saudiarabien är utan tvekan den mest fundamentalistiska och totalitära  staten i världen. Den är också den mest förtryckande när det gäller den kvinnliga delen av befolkningen.

Ett sinnrikt sätt att bevara detta samhälle – förutom genom direkt förtryck av den egna befolkningen – är det faktum att arbetarklassen består av importerad och rättslös utländsk arbetskraft, samtidigt som en gynnad inhemsk medelklass har växt fram.

Västvärldens främste allierade

Jämsides med Israel har Saudiarabien sedan länge varit USA:s främsta allierade i den här delen av världen. Enkelt uttryckt har det handlat om byte av olja mot vapen, säkerhet och stöd. Och det handlar inte om lite vapen. År 2014 gick Saudiarabien förbi Indien som det land som importerar mest vapen (mätt i pengar) i hela världen. Och så som USA beter sig, så beter sig också alla de andra länder inom den del av världen som kallas väst. Alla gör det utifrån sina olika förutsättningar och speciella roller. Men alla har de denna mjukhet mot denna den värsta av diktaturer. Det gäller också i vårt land. Jag har skrivit om det förut.

När Sveriges skumma vapenaffärer med den saudiska diktaturen avslöjades för några år sedan visade det sig att både ledande borgerliga politiker,  Wallenbergfamiljen och kungahuset var i högsta grad inblandade. Svenska kapitalister gick till storms inte mot lögnerna och myglet utan mot risken att förlora pengar hos denna diktatur. Och en f.d. moderat utrikesminister tyckte att vi  inte skulle vara ”ovänliga”. Vi kunde också höra en dåvarande moderat försvarsminister och en f.d. krigsmaterielinspektör som inte tyckte att man kunde kalla Saudiarabien för en diktatur.

Samma principlösa fjäsk visades från både USA och Sveriges sida när envåldshärskaren kung Abdullah dog i början av år 2015.

Samma brist på demokratisk konsekvens ser vi också varje gång på de borgerliga ledarsidorna ifall det finns risk att vi ska förlora några affärer. Man missar aldrig heller ett tillfälle att angripa den nuvarande utrikesministern Wallström varje gång hon yppar den minsta kritik mot vår saudiska vän.

När för några dagar sedan 47 människor på en gång avrättades i Saudiarabien var det visserligen inte några som försvarade detta. Men reaktionerna var inte av den kaliber som man skulle kunna tycka vore rimliga. Låt oss t.ex. föreställa oss att något liknande hade hänt på Kuba eller i Ryssland. Då hade vi hört en orkan av fördömanden och önskemål om sanktioner utan någon rädsla för förlorade affärer.

Den s.k. västvärlden som vi tillhör är helt enkelt alltför insyltad med den saudiska diktaturen för att på allvar angripa eller ens ifrågasätta regimen i Saudiarabien. En regim som själv med direkt eller indirekt våld och understöd ingriper överallt för att främja sina egna intressen. Trots att regeringarna i EU och USA låtsas som om de vill ha demokrati i arabvärlden så kommer det bara vara en läpparnas bekännelse så länge man inte bryter banden med regimen i Riyadh. Men att verkligen stödja demokrati i arabvärlden skulle hota att skada regimen i Saudiarabien och det vill man inte.  Därför har västvärlden hittills  valt att ligga lågt när det gäller stödet till demokrati i arabvärlden och på alla sätt undvikit konfrontation med Saudiarabien.

Saudiarabien och dess härskande kungafamilj fungerar som en propp mot all progressiv utveckling i denna del av världen. Att bryta med och på alla sätt isolera och försvaga regimen i detta land borde därför vara en av de viktigaste utrikespolitiska åtgärderna om vi verkligen vill bidra till en utveckling mot någon form av demokrati.

(Läs också på Skiftet om hur vapenexporten till Saudiarabien fortsätter.)

Intressant?

Läs andra bloggar om arabvärlden, Saudiarabien, demokrati, vapenexport, religion

Läs också en artikel i ämnet av Jan Guillou i Aftonbladet från 2008 som bland annat behandlar Busch-familjens kopplingar till den saudiska monarkin.

Husbondens röst?

Häromdagen skrev jag om högerns ihåliga demokratisyn så som den framstår i förhållande till Saudiarabien. Jag tog då upp två exempel på personer från högersidan som hade ett mycket oklart sätt att förhålla sig till de reaktionära tyrannerna i Saudiarabien.

Men den mest typiska reaktionen på den borgerliga kanten har ändå inte varit detta. För att förneka det stenhårda förtrycket blir ändå väl magstarkt. Nej den mest typiska reaktionen även bland många s.k. liberala kommentatorer har istället varit att relationerna är så viktiga och att de inte får störas.

En representant för detta sätt att argumentera kan man läsa på ledarsidan i dagens UNT. Artikeln ”Inte lätt att göra rätt” har skrivits av professorn i statskunskap Li Bennich Björkman. Henne har jag skrivit om förut i samband med att Jonas Sjöstedt valdes till partiledare för Vänsterpartiet. Då tyckte hon att han borde avstå från ”klasskamspsretoriken” och föra en ”modern familjepolitik”.

Men här skriver hon om Margot Wallström och vikten av att ”kompromissa”. Kärnan i hennes ståndpunkt är denna:

Kan den ilska som nu artikuleras i arabvärlden lägga allvarliga hinder i vägen för det tysta och oglamorösa arbete för förändring som diplomater och organisationer varje dag ägnar sig åt? Halvsanningar och ibland lögner, de som utsägs för att inte stänga dörrar till dem som man hoppas kunna påverka, är det pris som den konsekvensetiske politikern måste betala. I detta ligger inget omoraliskt, snarare tvärtom.

Det är en mycket märklig ståndpunkt. Och den har inte dugg att göra med nödvändigheten av att kompromissa, något som ingen människa kommer undan.

Efter att det brutala förtrycket i Saudiarabien uppmärksammats, diskuterades det i olika media i förhållande till det faktum att Sverige säljer vapen till förtryckarna. Utrikesministern var inte alltför snabb att kasta sig in i dessa diskussioner. Men fakta är ju svåra att förneka. En del av dessa fakta hade utrikesministern velat ta upp i sitt tal inför Arabförbundet. Det skulle hon alltså inte ha gjort, enligt dessa liberaler.

Bennich-Björkman pratar om en ”ilska i Arabvärlden” som hindrar ”arbetet för förändring”. Men den ilskan finns ju hos de reaktionära tyrannerna. Tror professorn verkligen att de kommer påverkas av något annat än maktmedel? Det tror inte jag. Den viktigaste kraften för att störta dessa förtryckare är folket i dessa länder. En av de viktiga komponenterna i det som kallades ”den arabiska våren” var ju människors längtan efter frihet och rättvisa. Det är de människor som kämpar för detta som vi ska uppmuntra och ha dialog med, inte tyrannerna.

En sak som är märklig med dessa liberalers oro för störda relationer med regimerna i arabvärlden är att oron är så selektiv. Den visar sig alltid som mest när det gäller USA-lierade regimer öppna för västligt kapital. Men när det gäller regimer som uppfattas som fientliga mot kapitalismen eller regimer som är i konflikt med USA, då låter det alltid helt annorlunda. Inget av denna oro för störda relationer finns t.ex. när det gäller relationerna med Ryssland. Och då är det inte bara så att man tycker det är riktigt att både i våra medier och i vår utrikespolitik uttala hård kritik. Man vill dessutom att vi ska driva ekonomiska sanktioner. Men sanktioner mot Saudiarabien, nej det finns inte på deras karta. Då gäller en helt annan hållning.

Är det så enkelt att de helt enkelt följer husbonden USA? Eller finns det någon mer sofistikerad förklaring?

PS: Läs för övrigt detta om vad som verkligen händer med de svenska vapenaffärerna och denna artikel av Per Gahrton om det journalistiska misslyckandet med de bristfälliga rapporterna i samband med den s.k. Saudiaffären.

Uppsala

Intressant?

Högerns ihåliga demokratisyn åter avslöjad

Så har alltså utrikesminister Wallström hindrats från att hålla tal vid Arabförbundets möte i Kairo, där hon var inbjuden som hedersgäst. Det är Saudiarabien som stoppat talet. Det är inte alls förvånande. Reaktionen är bara vad som man kan förvänta sig av en regim av den typ som härskar i Saudiarabien. Ett land som bemöter alla typer av ifrågasättanden i det egna landet med brutalt våld vill inte höra ens de mest allmänt formulerade synpunkter kring mänskliga rättigheter.Det borde också underlätta för regeringen att säga upp det militära avtal med Saudiarabien som ska omförhandlas eller sägas upp senast den 15 maj.

Intressant är däremot högerns reaktioner på detta.

På Aktuellt intervjuas den f.d. krigsmaterielinspektören och diplomaten Sven Hirdman. Han tycker att ”reaktionen (från Saudiarabien) är tråkig”. Han tycker inte att det är ett ”bra tecken” för vår utrikespolitik att vi har ”dåliga relationer med den viktigaste arabstaten”. Han tycker att vi i Sverige har ”hängt ut Saudiarabien” och anser att det är detta som regimen reagerat mot. Uppenbarligen beklagar Hirdman att fakta om förtrycket i detta land lyfts fram i svenska medier. Han tycker att man ska vara ”varsam med orden”.

Att en sådan högergubbe släpps fram som en sakkunnig expert i Aktuellt säger en hel del också om situationen i stormedierna och Public Service. Det var samme man som för ganska exakt tre år sedan skrev i DN att:

Det är knappast riktigt att kalla Saudiarabien för en diktatur.

Självklart stör det honom att landet ifrågasätts och att ”relationerna” försämras.

En annan högerfigur som upprepar samma svårighet att förhålla sig på ett trovärdigt sätt till Saudiarabien är moderaten och f.d. försvarsministern Karin Enström. Hon blev försvarsminister därför att Tolgfors tvingades avgå i samband med skandalerna kring de svenska vapenaffärerna med Saudiarabien för tre år sedan. Hon hade stora svårigheter både att försvara vapenhandeln och att hålla tungan rätt i mun när det gällde att karaktärisera Saudirabien. Först ville hon inte kalla det en diktatur:

Hur man skall tolka situationen för mänskliga rättigheter i Saudiarabien är dock en svår fråga. Det är knappast riktigt att kalla Saudiarabien för en diktatur.

Men efter att ha pressats ordentligt fick hon ändra sig till att.

Regeringen delar inte in världens länder i demokratier eller diktaturer, men om det endast är möjligt att beskriva Saudiarabien som antingen en demokrati eller diktatur så bör Saudiarabien beskrivas som en diktatur.

Nu har hon mage att ge den sittande svenska regeringen ansvaret för att ”Sveriges röst stoppas”. I en intervju för TT säger hon:

  • Det finns en risk för att man bränner relationerna till länderna i regionen

På den direkta frågan: Menar du att det är regeringen som bär ansvaret för att talet stoppas? Säger hon:

– Ansvaret för utrikespolitiken ligger på regeringen. Men oavsett vad det beror på är det olyckligt att Sveriges röst stoppas. Om man ska göra skillnad så måste man kunna tala med alla.

Men om det nu är just Sveriges röst som stoppats, vad gör man då? Du kritiserar alltså inte Saudiarabien för detta?

– Det är klart att det är väldigt olyckligt att först bli inbjuden och sen inte få hålla sitt tal, säger Karin Enström.

Ett principfast försvar för demokrati har aldrig varit högerns kännetecken. Varken då rösträtten infördes i Sverige, när det gäller stödet till motstånd mot förtryck i andra länder (minns Sydafrika) eller idag. På samma sätt som de gamla kommunistpartierna orienterade sig mest efter husbonden i Moskva har högern för det mesta hållit sig till de starkaste makterna på ”den andra sidan”.

PS1: Just när jag skrivit klart detta hör jag på nyheterna att det militära samarbetsavtalet med Saudiarabien nu ska sägas upp. Exakt vad detta innebär – om det innebär stopp för all vapenhandel med Saudiarabien eller bara uppsägning av ett avtal som försvarsministern hävdar inte har något innehåll – och om det är läge att redan jubla verkar däremot inte riktigt klart.

PS2: För en saklig genomgång av läget för mänskliga rättigheter i Saudiarabien läs denna artikel av Bo Inge Andersson

Intressant?

 

Apropå 31 svenska höjdare – Kommer historien döma även dem?

”Näringslivsföreträdare” är ett konstigt ord som inte syftar på dem som jobbar i näringslivet utan dem som äger och styr det. Det används frekvent när dessa höga herrar och någon dam hojtar till. I veckan har vi hört dem skrika i högan sky om en utredning som ska undersöka möjligheterna att minska vinstuttagen ur välfärden. Utredningen ska alltså inte syfta till att undersöka hur vi kan avskaffa vinster i välfärden utan bara hur vi kan minska dem. Men det var ändå för mycket för dessa höjdare. Tillsammans med borgerliga politiker har de skrikit om Nordkorea (!), statssocialism (!) och annat trams.

Samma snöda vinstintresse lyser igenom i den artikel av ”31 svenska näringslivsföreträdaresom publicerats i SvD. Eftersom sossarna fortsätter att mumla om vapenaffärerna med Saudiarabien så vill de nu ingripa eftersom, som de skriver, det ”vore att äventyra Sveriges rykte som handels- och samarbetspartner”. Med tung chefsröst skriver de:

Vi förväntar oss därför att regeringen hanterar frågan om Sveriges fortsatta samarbetsavtal med Saudiarabien med hänsyn till Sveriges och svenskt näringslivs långsiktiga internationella trovärdighet.

Notera orden: ”förväntar oss”. Här talar maktens människor.

Dessutom har dessa maktmänniskor mage att försöka smycka sin krämarmentalitet med tal om utvecklande av demokrati:

..handelsutbyte är ett betydelsefullt verktyg för att främja utvecklingen av mänskliga rättigheter och demokrati.

Det var knappast handeln som knäckte apartheidregimen.

Artikeln har bemötts av flera skribenter som t.ex. Göran Greider, Karin Annebäck eller Hans Linde på bra sätt. Jag har inget att tillägga till dem. Men man kan undra och hoppas att historien kommer döma dessa 31 direktörer på samma sätt som skammen vilar över den gamle moderatledaren Ulf Adelsohns försvar för handel med Sydafrika.

Intressant?

Läs andra bloggar om vapenhandel, Saudiarabien.

Läs också juristen Anne Rambergs blogg som sakligt bemöter ”de 31” på fem punkter.

Wallström/Löfven får stöd av…..Carl Bildt

När regeringen Löfven skämmer ut sig genom att åka på begravning till Saudiarabien och mumla om vapenexporten till detta hemska land då får de stöd av Carl Bildt. I en intervju i Sveriges radio utvecklar Bildt sitt stöd för den svenska vapenhandeln med Saudiarabien

Saudiarabien är förvisso inte ensamt om att trampa på frihet och människovärde i denna del av världen. Och Bildt tvekade inte det minsta när det gällde hur man skulle bete sig mot en annan diktator. I november 2002 – några månader innan USA:s invasion av Irak – skrev han i Expressen:

Att störta Saddam Husseins regim är enda vägen till fred. De närmaste veckorna bör bli början till slutet på årtionden av krig för folken i Irak och för regionen.

Att han hade fullständigt fel i denna bedömning behöver jag väl inte utveckla. Men av den aggressivitet som Bildt visade mot Saddam Husseins regim märks inget alls när det gäller den Saudiska kungadiktaturen. Här är det bara lena ord:

Har man ingått ett avtal med ett land och så säger man upp det utan anledning, så uppfattas det som en ovänlig handling, det är ju självklart.

”Ovänlig handling” var ordet. Och varför ska Sverige sälja vapen till Saudiarabien då enligt Bildt? Jo:

Detta är en stor ekonomisk makt i regionen, det är en mycket omfattande marknad för svensk export..

Pengar står alltså över principer. Men det handlar enligt Bildt också om politik:

Men ska man inte heller glömma att Saudiarabien också spelar en politisk roll där vi har ett intresse av en utrikespolitisk dialog. Det handlar till exempel om fredsprocessen i mellanöstern, hela frågeställningen om Islamiska staten, eller relationen till Iran.

Om principen är att vi ska hålla oss på god fot med alla som spelar en politisk roll så är det svårt att förstå politiken mot Iran och försöken att hindra deras kärnkraftsprogram. Ja, varför gäller inte den principen alla regimer som ”spelar en politisk roll”?

Nå, Bildt är och har alltid varit Bildt. Men Wallström och Löfven, kom igen nu!

På torsdag ska frågan diskuteras inom det socialdemokratiska verkställande utskottet. Löfven har hittills bara sagt att det kommer bli en förändring. Kan man hoppas på att man inte ska gå hand i hand med Carl Bildt?

Intressant?

Läs andra bloggar om vapenhandel, Saudiarabien

%d bloggare gillar detta: