Från Postbanken till Nordea – dags att dra och att skapa något annat…

Jag läser i tidningen att Nordea tänker lämna Sverige. Jag har fortfarande mitt lönekonto hos den banken. Har liksom bara blivit kvar där under alla namn- och ägarbyten under åren utan att göra något åt saken. Men nu kanske det är dags.

Jag minns när jag i början av 1970-talet fick min lön var fjortonde dag på Atlas Copco i Sickla. Det var där och då pengar direkt i handen i ett genomskinligt kuvert. De pengar som eventuellt blev över satte jag in på Postbanken, salig i åminnelse. En liten bok med stämplar hörde till. Denna bank var då ännu statligt ägd. Jag kollade just att den faktiskt startade redan 1884, så det var alltså inte någon socialdemokratisk uppfinning.

Men 1974 blev Postbanken istället PK-banken. Det betydde Post- och kreditbanken och hade inte något alls med det moderna ordet pk att göra. Däremot var den fortfarande statligt ägd. Namnet PK lever kvar på det hus på Norrmalm i Stockholm där nuvarande Nordea har sitt huvudkontor.

Under 1980-talet påbörjades en avreglering som gjorde att samhällets kontroll över bankerna minskade alltmer. År 1990 köpte PK-banken en annan bank: Nordbanken, och tog samtidigt dess namn. Mina besparingar fortsatte att följa med och även det person- och lönekonto som jag då haft där sedan ett antal år. Det här var på den tiden som internet och annat bidrog till att vi fick problem med prickarna över å, ä och ö. Därför kallades banken ibland skämtsamt för Nördbanken. Men så nördiga var nog inte de som styrde banken då, snarare sådana som glatt följde med i de nya alltmer kapitalistiska svängarna. För nu började privata ägare att komma in. De flesta av dem blev mycket snart utlösta av staten under den finanskris som kom då i början av 1990-talet.

Men 1998 var man igång igen och gick samman med den finländska banken Merita och år 2000 med danska Unibank och den norska Kreditkassen. Nu uppstod det alltmer monsterlika Nordea, där fortfarande min lön gick in (och ut).

Staten har successivt avvecklat sitt ägande i Nordea. År 2013 såldes de sista resterande procenten. Banken Nordea befinner sig, som alla vet, numera långt från Postbanken och har figurerat i diverse fula sammanhang som penningtvätt, Panama-affärer eller investeringar hos miljöbovar.

 

Resolutions-reserven

Varför hotar då denna osympatiska bank med att lämna Sverige?

Jo, det är ju så att staten vid ett antal tillfällen har gått in och räddat bankerna. Den svenska ”socialismen” handlar numera bara om att gemensamt ta hand om förluster. Vinsterna är däremot mer privata än någonsin. Men för att staten ska kunna gå in och rädda bankerna när det behövs har man tagit ut en avgift ungefär som en försäkring. Som riksgälden skriver på sin hemsida så kan det ”under extraordinära omständigheter krävas extern finansiering” alltså från staten (min anmärkning). Därför finns något som tidigare kallades stabilitetsavgift och sedan 2016 resolutions-reserv. År 2016 betalade 179 finansinstitut tillsammans 3,4 miljarder i resolutionsavgifter till staten. Med tanke på att bara de fyra storbankerna ensamma gjorde en vinst under samma år på 92 miljarder så låter inte resolutionsavgiften orimlig. Nu vill regeringen höja denna avgift så att det skulle komma in ytterligare 3 miljarder till statskassan. Det är detta som direktörerna på Nordea inte vill vara med om. Därför säger de att de ska flytta banken från Sverige. De vill inte att deras vinster naggas i kanten.

Det börjar bli dags att ta sig samman och lämna Nordea innan de lämnar Sverige. Kanske du också?

 

Men det räcker inte

Bankerna har en mycket viktig strategisk roll i samhället bland annat beroende på att de bestämmer över och investerar de pengar som folk sparar. Det borde vara en självklar sak ur demokratisk synvinkel att bankväsendet skulle vara statligt. Uppgiften att låna till dem som behöver och investera i viktiga samhällsfunktioner borde kontrolleras demokratiskt. Men då gäller det också att de anställda inom bankens ledning inte ser som sin huvuduppgift att berika banken på varje tänkbart sätt.

Som Johan Ehrenberg skrev i ETC:

Bankerna är som fästingar på medborgarnas ekonomi. De sitter på våra huvuden och får fyra-fem procent av varje medborgares ekonomi. Ja, varje småföretags också. Utan att få något tillbaka.

Jo, det skulle vara lätt att avskaffa bankerna. Ge varje medborgare och företag ett konto i Riksbanken och så ett betalkort. Lån och sparande styrs med transparenta regler tydliga för alla.

Av någon anledning tycker jag att frågan om kontrollen över och inriktningen på bankväsendet diskuteras alldeles för lite. Vad tycker du?

 

Intressant?

Läs andra bloggar om Nordea, banker

Varför mörkar man om dessa brottslingar?

Att media mörkar och till exempel inte talar om vem som begått ett brott är en alltmer spridd sanning på högerkanten. Att tesen drivs av nätsajter som står nära SD vet vi sedan länge. Nu verkar den även ha nått in i de moderata finrummen. I en intressant artikel i DN nyligen, kunde man läsa om de förra moderata ministrarna, paret Adelsohn/Liljeroth. Det visade sig att de också anammat den här uppfattningen. Därför sökte de sig också ibland till en av de mer kända hatsajterna, en sådan som fokuserar på brottslingars etnicitet.

Nu är det ju så att teorin om mörkläggning tydligen saknar stöd i forskningen. Det hävdar t.ex. Jesper Strömbäck som är professor i journalistik. Men det tycks inte hjälpa.

Ja, varför skriver jag då om detta? panamaJo, jag har precis läst en artikel i Veckans Affärer om de ungefär 400 svenska medborgare som med hjälp av Nordea smitit undan skatt genom att placera pengar i så kallade brevlådeföretag hos den Panama-baserade advokatfirman Mossack Fonseca. I artikeln antyds vilka några av dessa 400 personer är. Men inte några nämns med namn. Varför, undrar jag? Skulle man kunna kalla detta för en sorts mörkläggning?

Jag tror nu knappast att SD:s hatsajter kommer skriva något upprört om detta och kräva publicering av namn på brottslingarna. De kommer inte heller kräva att dessa brottslingars identitet avslöjas. Ändå är det ju fråga om en ganska homogen och lätt identifierad grupp. En betydligt mer homogen grupp än den oerhört heterogena gruppen ”invandrare”. Det handlar ju om representanter för den lilla och rika ägarklassen i Sverige. Personer som har stora utomparlamentariska muskler för att påverka utvecklingen, samtidigt som de struntar i demokratiska beslut som påverkar oss alla. För det är ju inte några småfifflare vi pratar om. Av de – enligt skatteverkets beräkningar – minst 46 miljarder kronor som försvinner i skatt på grund av internationella transaktioner  så är en fjärdedel kopplade till skatteparadis. Det betyder att dessa 400 personer tillsammans smusslat undan 11,5 miljarder kronor som annars skulle ha använts som skattepengar av det svenska samhället. Som en jämförelse kan man ta statens totala kostnad för miljö- och naturvård som är 7,6 miljarder för år 2016.

Finansministern är en person som borde vara mycket intresserad av att stoppa denna brottslighet och därmed förbättra statsfinanserna. Men hennes uttalande i Aftonbladet är minst sagt tamt. Hon säger där att hon är förvånad. Det förvånar mig. Förbannad verkar hon däremot inte vara, istället tycker hon att ”bankerna och individerna som ägnar sig åt detta borde ställa sig frågan om det här verkligen är ett sammanhang som de vill förknippas med.” Försök föreställa er någon annan typ av brottslighet som allvarligt drabbar samhället, typ knarkhandel. Försök där föreställa er en minister som då uttalar att den är förvånad över knarkhandlarna men att de ”borde ställa sig frågan om det här verkligen är ett sammanhang som de vill förknippas med.” Av någon anledning litar jag inte på att en sådan minister har så mycket driv för att göra något åt saken.

Intressant?

Läs andra bloggar om skatteparadis, skatt, skattesmitning, hatsajter, mörkläggning

Mat, julefrid och marknader.

Vårt dagliga bröd?

Mat är ett grundläggande mänskligt behov. Men var sjätte person här på jorden får inte tillräckligt med mat utan lider av hunger och kronisk undernäring. FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO rapporterar att det i år är 100 miljoner fler människor som svälter än förra året. Det är fler än det någonsin varit: över en miljard människor svälter.

Men de svälter inte för att det är brist på spannmål:

Orsaken till ökningen av svält och hunger är, enligt FAO, inte brist på spannmål utan den globala ekonomiska nedgången. Den ekonomiska krisen har minskat möjligheterna för de fattiga att skaffa arbete och inkomst vilket allvarligt försämrat deras tillgång till mat.

Det finns mat men de svältande har inte tillräckligt med pengar för att köpa den mat som finns helt enkelt. Upprörande eller hur? Och borde ställa frågor inte bara om vikten av givmildhet (så här i juletider) utan också om vilken sorts världsordning vi vill ha. Eller med några kända ord från den brasilianske biskopen Dom Helder Camara:

När jag gav de hungriga mat kallade man mig helgon. När jag frågade varför människor är hungriga kallade man mig kommunist.

För det är nämligen värre än bara det faktum att det finns mat som en miljard människor inte har råd med. Rika människor spekulerar dessutom i detta. Finanskapitalister spekulerar i matpriserna på ett sätt som gör maten ännu dyrare. Man köper och säljer värdepapper s.k. derivat och strukturerade obligationer som uttrycker ett framtida, förväntat pris på till exempel vete, majs eller soja. Enligt Världsbanken och FN medverkar den här spekulationen i råvaror till att underblåsa prisstegringarna på baslivsmedel som vete och majs.

Enligt tidningen Råd & Rön har de svenska storbankerna utom Swedbank deltagit i denna vidriga handel genom stora investeringar i råvaruobligationer. Efter att saken uppmärksammades under våren 2012 upphörde även Nordea enligt tidningen Privata affärer med detta. Men SEB och Handelsbanken fortsätter investera i finansiella produkter som spekulerar i livsmedelspriser.

Var har du dina pengar?

Intressant?

Läs andra bloggar om svält, julen

%d bloggare gillar detta: