En debatt som fortsatt…i Uppsala – och lästips till den

skarmklippDen 10 januari skrev jag en blogg om Rysslands förhållande till Sverige. I samband med andra frågor och på slutet tog jag upp den rapport som Martin Kragh och Sebastian Åsberg skrev för Utrikespolitiska Institutet lagom till konferensen Folk och Försvar. Rapporten behandlade spridningen av rysk desinformation och falska nyheter i Sverige. Men den gick dessutom längre då den pekade ut Aftonbladet Kultur som ”den viktigaste interlokutören för ett Kremlvänligt ’vänster-narrativ’ i Sverige”. Dessutom pekade man ut tre personer som medarbetat på Aftonbladet Kultur som agenter för Kreml. En av dem som pekades ut var den politiske flyktingen Aleksej Sachnin. För författarna var det tydligen inte begripligt att någon kan vara mot både regeringen i Ryssland och regeringen i Ukraina, varför de använde det senare för att bevisa anknytning till Putin. Dessutom använde de som källor för detta utpekande den numera ökände SD-mytomanen ”Egor Putilov”.

Rapporten fick mycket kritik från olika håll. Bland annat sågades den av Rysslandskännaren Stig Fredriksson. Chefen för Utrikespolitiska Institutet uttalade redan efter några dagar att det inte var en publikation från institutet, vilket ju låter märkligt men inte kunde tolkas som annat än en sorts avståndstagande. Dessutom kommer Martin Kragh utredas för oredlighet i forskning.

Man skulle alltså kunna förvänta sig att anhängarna till tankarna bakom denna rapport skulle ligga lågt ett tag. Ungefär som när Kajsa Ekis Ekman häromdagen i ett helt annat ämne skriver att ”när högern tystnat då vet man att de gjort bort sig”.

Men det finns några som ändå inte ger sig. De har väl sina speciella skäl som närstående kollegor till Kragh. I en debattartikel i lokaltidningen UNT skrev tio kollegor till Martin Kragh vid universitetet här i Uppsala i förra veckan ett personligt försvar för honom och den rapport han skrivit. Rubriken är: ”Oriktigt, falskt, grundlöst”. En av undertecknarna är professor Li-Bennich Björkman som ganska ofta skriver ledare i lokaltidningen UNT utifrån ett tydligt borgerligt perspektiv på världen men med ett inte alltför imponerande innehåll.

Kragh och Åsberg pekade alltså ut Aftonbladets Kulturredaktion som spridare av Kreml-propaganda. De pekade dessutom ut den politiske flyktingen Aleksej Sachnin för att vara anhängare till Putin. Det är naturligtvis både allvarligt och kännbart. Det bidrar inte heller till att förbättra debattklimatet i frågor som rör Nato, Ukraina och liknande frågor. Men för Björkman och hennes nio kollegor är detta inte upprörande. Istället är det tvärtom Kragh som är den drabbade på grund av den kritik som han utsatts för: ”konsekvenserna för personen och forskaren Martin Kragh har redan varit kännbara”, skriver de. Att Kragh och Åsberg både utfört dålig och tydligt politiserad ”vetenskap” och inte heller på minsta sätt varit försiktiga med orden finns det inget av i deras artikel. Istället utbrister de i fetstil: ”Hur har det kunnat gå såhär i ett land där tidigare sanningen och att vara försiktig med orden var något av en dygd?Ja, man kan ju undra….

Fem lästips!

Åsa Linderborg skrev ett snabbt och kort svar till Uppsalaforskarnas debattartikel. Även journalisten Emma Lundström har skrivit en kort kommentar. En mer utförlig artikel som sakligt bemöter Uppsalaforskarna men tyvärr bara publicerades på nätet är skriven av forskaren och tidigare senior analytiker på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap Tom Andersson. En mycket omfattande och grundlig genomgång har också gjorts av professor Lars Drake i två artiklar på Synapze del 1 och del 2.

Uppsala

Intressant?

 

Ryssland, Ryssland, Ryssland…

rysslandDet är mycket om Ryssland just nu. Det talas om militära hot, om cyberattacker och om propaganda-inflytande. Jag vill försöka skilja ut några olika saker här.

Hotas Sverige militärt av Ryssland?

Att den nuvarande ryska regimen under Putin på många sätt är mycket obehaglig är inte svårt att hålla med om. Världen är full av olika sorters obehagliga regimer. Regimer som till exempel på olika sätt inskränker demokratin, så som Putinregimen gör. De är oftast hotfulla främst mot sina egna befolkningar. I vissa fall är de även hotfulla mot sina grannar. I några fall väjer de inte ens för att hota länder och folk långt borta från det egna territoriet. Det har gällt och gäller delvis fortfarande för de europeiska imperiemakterna. Främst gäller det för den enda kvarvarande supermakten USA med sin utbredning av militärbaser runt om i världen och en lång historia av militära ingripanden på många kontinenter. Ryssland spelar här för närvarande fortfarande i en betydligt lägre division. Deras mest avlägsna militära ingripande hittills är Syrien där man tillsammans med andra obehagliga regimer och organisationer backat upp Assad-regimen. Annars har Ryssland ägnat sig åt att hota eller angripa grannar. Främst har detta drabbat Tjetjenien i två långa krig (1994 – 1996 och 1999 – 2009) med många döda och stor förödelse.

Var det några som då – under något av de två Tjetjenienkrigen – sa att detta innebar ett ökat hot även mot Sverige? Jag kan inte påminna mig det. Minns jag fel? Eller är det kanske helt enkelt andra förhållanden som ändrats?

Men 2014 annekterade Ryssland Krim och Sevastopol. I jämförelse med Tjetjenienkriget var detta en förhållandevis fredlig insats. Dessutom hade den nog stöd av en ganska stor del av befolkningen på Krim. Men denna aggression används nu ständigt för att ”bevisa” inte bara att Ryssland är hotfullt utan att det också hotar Sverige. Alltså måste vi både rusta upp och gå med i Nato. Tyvärr har vi en sådan debattsituation att de som säger detta inte ens behöver bevisa eller argumentera för det som de påstår. Det beror i sin tur på maktförhållanden inom opinionsbildningen och är på det sättet inte konstigt alls. Men ur en rent logisk synpunkt är det däremot svårt att förstå.krigs Om det faktum att en osympatisk och militärt starkare makt hotar andra automatiskt skulle innebära att vi också är hotade och måste stärka vårt försvar så kan man undra varför detta aldrig hänt under USA:s alla militära ingripanden. Men för dem som tveklöst alltid ställer sig sida vid sida med USA så är det naturligtvis omöjligt att se något hot därifrån. Förstå mig rätt. Jag anser inte att det föreligger något militärt hot från USA heller. Men det behövs helt enkelt betydligt mer övertygande bevis för ett militärt hot mot Sverige från Ryssland än exemplet Krim.

Det är naturligtvis också omöjligt för dem som ser USA som en naturlig allierad att tänka sig att Ryssland kan känna sig hotat av den inringning som skett efter Sovjetblockets fall eller då Sverige deltar i Nato-övningar i Östersjön. Men för oss som inte tänker att upprustning är den naturligaste vägen till en fredligare värld borde det vara en sak att fundera över.

När det gäller detta med den militaristiska logiken så anser jag för övrigt att det ofta handlar just om att få en hotbild bekräftad. Jag har skrivit tidigare om detta utifrån exemplet med Natos bildande.

Cyberattacker

Man har också talat om ryska, cyberattacker mot Sverige. Den borgerliga oppositionen använde denna information för att skruva upp tonläget. Men försvars- och statsministern såg också allvarligt på detta, sa de. Häromdagen kunde man så i Expressen läsa en artikel med uppgifter hämtade från The New York Review of Books. Det visar sig då att Sverige genom FRA tillsammans med USA:s NSA utvecklat ”hacknings- och övervakningsverktyg som är avsevärt mycket mer avancerade än de mejlfiskningar som använts i de ryska attackerna”. De svenska attackerna riktas alltså mot Ryssland. Carl Bildt får som så (alltför) ofta uttala sig. Han bekräftar dessa svenska attacker genom att säga att det ”knappast är någonting nytt

Hyckleriet är alltså monumentalt. Sverige cyberattackerar/spionerar på Ryssland.trumma Det vet naturligtvis alla de som skrikit högt de senaste dagarna. När det visar sig att Ryssland (föga förvånande) gör samma sak mot Sverige då går etablissemanget i taket. När de slår på krigstrummorna så låtsas de inte om att de vet om och accepterar det spionerande mot Ryssland som de själva redan bedriver. Eller så är det som i fallet med Bildt. De hör naturligt  hemma på samma sida som USA i alla väder. Det gör att de inte  kan se att de själva är med och bygger upp de hotbilder som behövs för att upprusta och gå med i Nato. De kan inte heller se att det bidrar till att trigga Ryssland till att rusta på sin kant.

Rysslands övriga ingripanden

En annan sak som det talats och skrivits om är de ryska kontakterna med politiska rörelser i olika europeiska länder. Det har främst talats om kontakterna med olika högerextrema organisationer.

Här måste vi skilja på tre saker: materiella band, plantering av propaganda och att detta letande efter konspirationer också kan leda till ohederliga angrepp på oskyldiga.

Dels finns det rent materiella band, alltså att högerextrema rörelser lånat eller fått pengar från Ryssland. Dels har mindre högerextrema rörelser deltagit i möten och mottagit pengar från motsvarande rörelser i Ryssland. I vad mån den ryska regimen varit inblandad i detta, vet inte jag.

Mest känt är väl att franska Front National har stora ryska banklån. Men det finns också trovärdiga uppgifter om att den ryska regimen har utvecklade kontakter med högerextrema Jobbik (Ungern) och Attack (Bulgarien) samt ett vänskapsavtal med FPÖ i Österrike. Vi har också fått reda på att Alexander Fridback då han var anställd på SD:s riksdagskansli fick köpa ett hus av en dömd rysk affärsman med kopplingar till ryska myndigheter. Genom att snabbt själv sälja huset tjänade Fridback sex miljoner kronor. En ganska uppenbar muta. Fridback har varit mer känd under pseudonymen ”Egor Putilov” som lyckades sprida falska nyheter inom delar av svensk press där man inte borde kunna vänta sig det, som Aftonbladet eller Arbetaren.

Det leder över till detta med plantering av propaganda. Naturligtvis förekommer det. Från alla och från alla håll. Mest naturligtvis från dem som har stora resurser för att göra det och samtidigt starka skäl att bidra till sådana uppfattningar som gynnar dem själva och låter dem sitta i orubbat bo..

En av dem som skrivit om detta är högermannen Patrik Oksanen. Han tar i en artikel i Expressen upp att ”Kent Ekeroths egna nätprojekt Avpixlat sprider bland annat rysk propagandafilm. Samtidens Erik Almqvist sitter i Budapest och delar rysk propaganda. Och Almqvists band till SD i riksdagen är intakta”. Det är ju intressant som en del av förståelsen av SD (och Ryssland). Det kan säkert också bli ett problem för SD ifall de vill fördjupa samarbetet med M+KD.

Faran med att se konspirationer

Men Oksanen drar detta vidare och skriver: ”Numera har nazisterna och fredsrörelsen samma berättelse”. Det låter ju förskräckligt och kan verka som ett tungt argument mot fredsrörelsen. Det handlar i det här fallet om synen på Nato. Men huvudfrågan måste ju vara vad som är sant. Att fredsrörelsen är mot krigsprojektet Nato nu som tidigare måste ju diskuteras för sig och med dess egna argument. Dessutom är det inte sant att Fredsrörelsen som ju består av flera olika delar har ”samma berättelse” som nazisterna bara för att man är mot Nato.

Ännu längre går Martin Kragh och Sebastian Åsberg i en rapport som de skrivit för Utrikespolitiska institutet. De nöjer sig inte med att påstå att spridningen av rysk desinformation och falska nyheter ökar i Sverige, vilket säkert är sant. Man riktar även mycket allvarlig kritik mot Aftonbladet Kultur för att bidra till denna spridning. De påstår att AB Kultur är ”den viktigaste interlokutören för ett Kremlvänligt ’vänster-narrativ’ i Sverige”. Dessutom påstår man att tre icke namngivna medarbetare är medlemmar i Kremlvänliga forum på nätet.

Martin Aagard på AB Kultur bemöter detta på ett mycket övertygande sätt, med en sorgsen ton, i en längre artikel som visar att vi håller på att hamna i ett mycket allvarligt samtalsklimat även när det gäller dessa frågor. Läs den.

sachnin

Aleksey Sachnin

Med tanke på att de bägge skribenterna Kragh och Åsberg talar om planterad propaganda blir det som de skriver om den i Sverige landsflyktige Aleksej Sachnin ännu mer obehagligt, ohederligt och ologiskt. Sachnin är politisk flykting från Ryssland och aktiv i det radikala partiet Vänsterfronten. Men de bägge rapportörerna utnämner honom till Putinagent. De vidriga här är att de hämtar de uppgifter som leder fram till den felaktiga slutsatsen på uppgifter som kommer från den ovan nämnde Egor Putilov. Alltså just en sådan person som ägnat sig åt att sprida falsk information, dessutom under falskt namn.

För att sammanfatta:

Att regimen i Ryssland är obehaglig och inte tvekat att använda våld innebär inte automatiskt att den utgör ett direkt nuvarande hot mot Sverige. Ett sådant existerande hot måste ledas i bevis utifrån argument om styrkeförhållanden, intressen och verkliga substantiella hot.

Att bli upprörd över att Ryssland ägnar sig åt cyberattacker mot Sverige och andra västländer samtidigt som man tiger om att Sverige ägnar sig åt detta i mer avancerad form tillsammans med USA är inte hederligt. Det bidrar inte till fred och avspänning heller.

Att leta efter falsk information och söka efter materiella intressen bakom olika skribenter och medier är viktigt för att kunna orientera sig i vår värld. Men även jakten på falska informanter kan leda synen fel. Speciellt gäller detta då man kan misstänka att någon har en egen dold agenda.

Intressant?

Läs andra bloggar om Ryssland, högerextrema, Nato

PS/Tillägg: Dagen efter att jag skrivit denna blogg läste jag en utmärkt artikel av Åsa Linderborg där hon bemöter angreppen från Martin Kragh och Sebastian Åsberg. Hon visar dessutom var skon klämmer…

Tankar efter en debatt om Nato och värdlandsavtalet

I måndags arrangerades en paneldebatt om Nato och värdlandsavtalet här i Uppsala. Jag gjorde reklam för den här på bloggen tidigare. Debattörerna var Maj-Britt Theorin (S) Lars-Gunnar Liljestrand (fib) Maria Weimer (Liberalerna) och Mike Winnerstig (forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut).

ike Winnerstig, Maria Weimer, Maj-Britt Theorin och Lars-Gunnar Liljestrand

Mike Winnerstig, Maria Weimer, Maj-Britt Theorin och Lars-Gunnar Liljestrand

Båda sidornas argumentation var väl i huvudsak bekant och förväntad. Att militären Mike Winnerstig skulle anse att ”avskräckning alltid har varit förutsättningen för fred” och att vi (Sverige) alltid skyddats (från Sovjet/Ryssland) av USA:s ”kärnvapenparaply” var ju precis vad man kunde förvänta sig. I denna mening handlar Natofrågan om något större. Det handlar om hur vi mer generellt ser på upprustning eller användande av våld som hot. Det handlar också om vilka lärdomar vi drar av historien. Jag tänker här på att upprustning och vapenskramlande militärallianser historiskt sett ofta har lett till just krig. Att försöka framställa Nato som ett fridsamt fredsprojekt får en ju att tänka på språket i Georg Orwells bok 1984.

Det som överraskade från Natosidan i debatten, var kanske att de försökte inta en sorts vänsterposition av att vara de som bryr sig om andra här i världen. Mike Winnerstig undrade t.ex. om Nejsidan tyckte att vi i Sverige skulle isolera oss, rädda vårt eget skinn och se på när grannar som vi är beroende av invaderades och skövlades i vårt närområde? En egoistisk och osolidarisk position som han tog avstånd från. Nej-sidans sätt att bemöta detta var bland annat genom att påpeka att ordet solidaritet på detta sätt höll på att få ett annat innehåll. Men hur en verklig solidaritet skulle se ut utvecklades däremot inte på annat sätt än att Lars-Gunnar Liljestrand sa att det bästa sättet att stödja andra var att försvara vår egen självständighet. Ett ganska otillräckligt argument tycker jag. Att försvara den svenska nationens självständighet (alliansfriheten)   var också en av huvudlinjerna tillsammans med motståndet mot kärnvapen och försvar av svensk säkerhet, hos både Maj-Britt Theorin och Lars-Gunnar Liljestrand.

Själv tänker jag att ett av de helt avgörande problemen med Nato är att dess mäktigaste medlem är USA. Det går inte komma ifrån vilken syn vi har på USA:s roll i världen. Om vi ser det som den ”ledande demokratin” eller som den helt dominerande supermakten. Det blir helt avgörande även i Natofrågan. Makthavarna i USA utövar en kombination av ekonomisk och militär makt som många små nationer eller rörelser för demokrati och social rättvisa har blivit utsatta för genom historien. Listan över militära ingripanden, ockupationer eller stöd till odemokratiska kuppförsök är mycket lång och smutsig.

Men borgerliga debattörer har alltid samma blinda fläck när det gäller att se vad USA gjort och gör i världen. Det är en blind fläck som ganska mycket påminner om den hos de kommunister som var anhängare till styret i Sovjetunionen. Maria Weimer (liberalerna) sa t.ex. i debatten att hon ”inte ser USA som ett problem”. Visserligen sa hon sig vara kritisk mot det som de gjorde i Vietnam eller Chile, ”men de gör mycket bra saker också”. Hon nämnde inte angreppskrigen mot Afghanistan, Irak och ingripandet mot Khadaffi i Libyen. Dessa krig har orsakat sönderslagna samhällen med ett ofattbart lidande, oerhörda flyktingkatastrofer och – trots tal om kamp mot terrorismen – bidragit till att istället göda terrorism och extrema rörelser av IS-typ. Det är denna krigiska makt, ansvarig både för otaliga övergrepp i historien och för dessa brott i nutid, som leder Nato. Det är denna makt med ekonomiska och militära muskler över hela jorden som vi ska förena oss med i säkerhetens namn. Att gentemot detta tala om att beslut inom Nato minsann fattas i konsensus, som Maria Weimar gjorde, är minst sagt naivt. Hon hade knappast bortsett från Sovjets dominerande roll inom Warzawapakten med ett liknande argument.

Att vända på perspektivet är nyttigt även när man pratar om hotbilder. Ja-sidans beskrivning av det ryska hotet bortser helt från USA:s totala militära överlägsenhet med 39 procent av världens militärutgifter år 2012. Då är inte de allierade i Nato inräknade. Över hela jorden har USA mer än 700 militärbaser utspridda. Från liberaler och Nato-anhängare hör man aldrig någon förståelse för att regimen i Ryssland, som numera – som en följd av Nato-utvidgningen – är helt inringat av USA och dessa allierade, kan känna sig på något sätt hotad eller provocerad.

Annat var det då Sovjetunionen på 1960-talet påbörjade installation av kärnvapenbaser på Kuba. Då stod vi på randen till ett kärnvapenkrig på grund av USA:s sätt att reagera på detta. Men jag tror inte att de okritiska ”USA-vännerna” någonsin kommer att kunna se någon likhet mellan dessa händelser.

De som i likhet med Winnerstig/Weimar är positiva till Nato och USA ser naturligtvis också värdlandsavtalet som en självklarhet. De sa ett flertal gånger att vi bestämmer själva genom regeringen hur vi samarbetar inom ramen för värdlandsavtalet. ”Avtalet är bara till för att rent tekniskt och juridiskt underlätta det”, sa de. För oss som inte ser Nato som ett fredsprojekt utan en militärallians tillsammans med och under ledning av den mest krigiska nationen på vår planet är det självklart att vara emot allt som underlättar varje närmande till detta krigsprojekt.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om Nato, värdlandsavtalet, USA

Debatt om värdlandsavtalet med Nato

Militarism, upprustning eller anslutning till militärallianser motiveras alltid med ett ökat hot utifrån. Så var det när Nato bildades – vilket jag beskrivit i tidigare blogg. Idag är det samma sak när frågan om Nato åter är aktuell i Sverige. Då var hotbilden falsk men blev självuppfyllande med kapprustning och terrorbalans. Den är lika falsk idag men hotar på samma vis att återigen bli självuppfyllande.

Den svenska borgerligheten har alltid tyckt att Sverige borde vara med i den USA-ledda militäralliansen Nato. På 1950-talet ville de ju även att Sverige skulle skaffa atomvapen. Men de förlorade dessa strider och under en lång följd av år var detta otänkbart för de flesta svenskar.

Men under senare år har det påbörjats en smygande anpassning till Nato. Sverige har t.ex. stridit under befäl av Nato i Afghanistan (även om detta förnekades i början) och på svenskt territorium har ett flertal gemensamma militärövningar genomförts.

Argumenten för anslutning till Nato är också idag åter mer aggressiva än på länge. De har bemötts på ett bra sätt i den offentliga debatten bland annat av Åsa Linderborg och Jan Guillou med artiklar i AB. Hittills har också regeringen sagt nej till ett fullt medlemskap i Nato. Men det som står närmast på tur är det s.k. värdlandsavtalet. Sverige och Nato undertecknade detta redan 2014. Syftet med avtalet sägs vara ”att underlätta för Sverige att ta emot och ge militärt stöd i kristid och för att stå som värdland för Natoövningar”. Försvararna av detta avtal menar att detta är en rent teknisk fråga. Men det är svårt att hålla med om det då det bland annat stadgas i paragraf 1:20 att ett värdland ska upplåta baser till stöd för Natoledda militära aktiviteter under befäl av Natos ÖB.

För att värdlandsavtalet ska träda i kraft krävs även att riksdagen antar ett antal lagändringar och regeringen ska därför lägga fram en proposition senast den 22 mars.

Flera miljöpartistiska riksdagsledamöter har fört fram en omfattande och grundlig kritik mot värdlandsavtalet, t.ex. i en debattartikel i Aftonbladet. De tog bland annat upp frågan om kärnvapen på svenskt territorium. Trots detta har nu regeringen kommit överens om att skriva på avtalet.

Om du vill veta mer om argumenten kring Nato och värdlandsavtalet så kan du gå till en debatt här i Uppsala mellan anhängare och motståndare till Nato. Den är nu på måndag den 7 mars kl 19.00. Lokal är Drabanten (IOGT) på Bangårdsgatan 13 Uppsala. De som debatterar är:

MAJ BRITT THEORIN (S),

MARIA WEIMER (L),

LARS-GUNNAR LIlJESTRAND (FIB),

MIKEWINNERSTIG (KRIGSVETENSK.AKADEMIEN)

Skärmklipp
Uppsala

Läs andra bloggar om Nato, värdlandsavtalet

Intressant?

Nato-anhängarna fortfarande i minoritet

Så har då det svenska militär-industriella komplexet åter samlats på den konferens i Sälen som organiseras av Folk och försvar. Som vanligt var det knappast folkligt, däremot fullt av olika höjdare inom politik, krigsindustri och militärmakt. Nato-anhängarna försökte naturligtvis att flytta fram sina positioner men avvisades av utrikesminister Wallström som menade att ett medlemskap tvärtemot att öka säkerheten skulle skärpa motsättningarna i vår del av världen. Däremot var hon för att en ”moderniserad, jämställd version av värnplikten återinförs, med både militära och civila delar”. En tanke som jag gärna instämmer i.

Inom alliansen har nu hela gänget kommit ut som hårda Nato-förespråkare. I detta har de kraftigt eldunderstöd från de borgerliga ledarsidorna. Tidigare var det ju bara ”Liberalerna” som hårt drev detta. Moderaterna däremot hade ungefär samma förhållningssätt till Nato-frågan som socialdemokratin till frågan om monarkins avskaffande. Det vill säga att man har det i programmet, men inte pratar högt om det. Reinfeldt gjorde den korrekta bedömningen att det inte fanns stöd för kravet på Nato-anslutning. Men med tappet till SD greps de borgerliga partierna av en ökad desperation som gjorde att man vill profilera sig hårdare. Men enligt en undersökning av opinionsinstitutet Ipsos så har de inte lyckats få med sig väljarna i detta. Fortfarande tycker 50 procent av befolkningen att vi inte ska gå med i Nato medan 34 procent är för och 16 procent är tveksamma. Bland de borgerliga väljarna (inklusive SD) är det en större andel som är för Nato (mellan 46 och 48 procent) medan s-mp har betydligt fler motståndare. Nästan hälften av SD:s väljare (46 procent)är för Nato-anslutning men partiet inskränker sig hittills till att vara för ”partnerskapet” med Nato. I Vänsterpartiet är motståndet mest kompakt. ”Frågan delar alla partier utom V”, som David Ahlin, opinionschef på Ipsos uttrycker det.

Nato-anhängarna kommer knappast vila så mycket jobb behöver göras framöver, t.ex. genom Aktionsgruppen Nej till Nato.

Intressant?

Läsa andra bloggar om Nato

Natos hotbild en självuppfyllande profetia.

Nu under denna sista vecka i maj och en vecka till i juni pågår världens största militära flygövning i Norrland: Arctic Challenge Exercise (ACE). På en tredjedel av Sveriges yta är 115 plan från nio länder i luften samtidigt. USA deltar bland annat med bombflygplanen B52 som är ökända för sina insatser i Vietnamkriget.

Direkt efter ACE startar en annan militärövning. I Östersjön genomförs mellan den 5 – 20 juni Baltops 2015 under ledning av USA och Nato. Där deltar 4 500 man, ett 50-tal fartyg, ett 50-tal stridsflygplan och helikoptrar, en ubåt (polsk), tio stridsbåtar och ett flertalet fordon.

Huvudsyftet med den övningen är enligt Försvarsmaktenatt träna enheters uppträdande i större multinationella styrkesammansättningar som tillsammans kan skapa stabilitet och säkerheten i områden kring Östersjön”.

Den dåliga svenskan är Försvarsmaktens och inte en felskrivning av mig. Men innehållet kan vi ju förstå: flera länder samtränar i Östersjön mot en som inte är med.

Naturligtvis har dessa övningar en direkt skadlig inverkan på både människor, djur och natur. Men allvarligare än det är att övningarna sker inom ramen för militäralliansen Nato.

Att Sverige utan diskussion eller demokratiska beslut knyts allt närmare till Nato gläder en Nato-anhängare som Jan Björklund (FP). Han säger också öppet att det är vad det är fråga om. Mer plågsam och svårförståelig är positionen hos regeringen S+MP. För det en gång fredsinriktade Miljöpartiet måste det vara allra svårast. För socialdemokratin är det en sorglig men bara alltför vanlig taktik. Minns linje två i folkomröstningen om kärnkraft.

Nato-anhängarna menar att det militära hotet har ökat mot Sverige från Ryssland och att det bara är inom Nato som vi kan känna oss säkra. Deras logik är att det då gäller att ”visa muskler” eller som en generalmajor Karl Engelbrektson uttrycker det: ”sända starka säkerhetspolitiska signaler” med den här typen av militärövningar. Björklund och andra framställer det som att Nato-motståndarna antingen är fega typer som inte förstår att man måste försvara sig eller opålitliga typer som går i Putins ledband. Inget av detta känns nytt. För upprustning, anslutning till militärallianser eller startande av krig behövs alltid en fiende. Fienden måste framställas som farlig och aggressiv och de som ifrågasätter hotbilden misstänkliggöras.

En tillbakablick

Resultatet av andra världskriget var att USA som enda makt stod rikt och starkt i världen. Sovjetunionen hade däremot betalat ett enormt pris för kriget. Mer än 20 miljoner människor hade dödats. Framförallt hade männen dött. Av den vuxna befolkningen över 18 år fanns det bara 31 miljoner män jämfört med 53 miljoner kvinnor. I många år efter kriget bars jordbruket upp av kvinnor, barn, gamla och handikappade. Många av dessa 31 miljoner män var alltså gamla invalidiserade och skadade, de unga hade dött. I Sovjet hade arméerna demobiliserats från 11,5 miljoner man till under tre miljoner.

Sovjet  utgjorde alltså inte något reellt hot mot väst på grund av det andra världskrigets enorma förödelse av landet. Ändå framställdes detta Ryssland som ett reellt hot i Trumandoktrinen från 1947 och i motiveringen till Natos bildande 1949. Att ifrågasätta den hotbilden  innebär inte på något sätt en värdering av den sovjetiska regimens karaktär. Bara en bedömning av dess svaghet, inte minst militärt. Det var inte heller förrän efter Natos bildande 1949 som Sovjet åter började mobilisera sin armé. Men denna mobilisering begränsades av den enorma bristen på arbetskraft till 2 miljoner man.

Bilden av hotet från Sovjet blev däremot självuppfyllande. Sovjet svarade genom att rusta upp igen. Och vi fick den vansinniga kapprustningen och terrorbalansen med kärnvapen. Det är militarismens logik.

Men nu då?

När Sovjet kollapsade skulle man kunna tycka att behovet av Nato borde ha upphört. Warszawapakten, som bildades som ett svar på Nato 1955, upplöstes 1991. Men idag är Nato istället en offensiv allians, redo att ingripa militärt i hela världen, utan stöd från varken det internationella samfundet eller internationell lag. Nato utvidgades också österut genom anslutningen av tidigare Warszawapaktsmedlemmar och Sovjetrepubliker. 1999 upptogs Ungern, Polen och Tjeckien som fulltaliga medlemmar. 2004 blev även Estland, Lettland, Litauen, Slovenien, Slovakien, Bulgarien och Rumänien medlemmar i Nato. Nato/USA har mer än 700 militärbaser runtom i världen. Studerar man dem på en karta ser man hur de omringar Ryssland med baser på Grönland, i Nordnorge, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tyskland, Kosovo, Grekland, Turkiet, Centralasien, Afghanistan, Sydkorea och så vidare.

Nu säger man att Ryssland rustar upp. Det är sant. Men Rysslands militära muskler är små jämfört med USA/Nato. Framförallt bör man precis som efter andra världskriget fråga sig vilken upprustning som kom först. Vems som är ett svar på vems och om denna militära logik är ett sätt att nå verklig fred. Vill vi att vårt land ska vara en del av ett aggressivt militärblock i pågående upptrappning mot en annan militärmakt?

Men Krim då? Putin är väl ändå en hemsk figur. Jo Putin är en hemsk figur. Men när det gäller angrepp och ingrepp i andra länder är han alls inte ensam. Det var inte Ryssland som gick in militärt i Afghanistan, Irak eller Libyen. Och när det gäller upprördheten över ”separatism” och stöd till utbrytare från nationer så är det uppenbart att man antingen glömt Jugoslavienkriget eller bedömer ”separatism” och inblandning utifrån på ett helt annat sätt i det fallet. Är det rimligt?

Nej, vägen till fred mellan folken går inte genom överhetens militärallianser. Istället för konflikter mellan nationer måste vi lösa de sociala konflikterna i respektive land och som i sången Internationalen upprätta de band mellan folken som i den gamla patriarkala texten kallades ”brodersbanden”. Idag vet vi att det inte går utan att systrarna är med.

Intressant?

Läs andra bloggar om Nato, Fred

DN, Aftonbladet

Läs om situationen efter andra världskriget i Deutscher: Kalla krigets myter.

Är vänstern velig mot Putin?

Är vänstern velig mot Putin? Det tycker journalisten Peter Kadhammar. Jag läser en artikel av honom i Aftonbladet, där han skriver det. Jag vet inte så mycket om Kadhammar. Minns att jag gillade hans bok ”Fru Anna och Generalen”. Jag får intrycket att han har en bakgrund i någon sorts vänster som han inte längre känner sig hemma i. Han undrar vad vänstern gör i förhållande till den ryske ledaren Putins imperiebygge. Han skriver:

För den ­moderna vänstern skapades självbilden under solidaritets­arbetet med Vietnam, mot USA:s bombningar och orättfärdiga krig.

Så rätt vi hade!

Men lika ofta har ju ­vänstern haft fel. Vänsterpartiet kommunisterna, ­nuvarande Vänsterpartiet, la inte två strån i kors för att bistå oppositionella som spärrades in i läger och på mentalsjukhus i Sovjet­unionen, inte heller för att hjälpa de kämpande demokraterna i Tjecko­slovakien och Polen.

Att kalla den vänster ”som skaffade sig en självbild” under solidaritetsarbetet med Vietnam – alltså 1965 – 1975 – för ”den moderna vänstern” tycker jag är mycket konstigt. Den vänster som fanns eller uppstod då i slutet av 1960-talet kan väl knappast – i den mån den finns kvar – kallas för modern? Det tror jag nog att en hel del senare generationer skulle kunna ha berättigade invändningar mot.

Den vänster som fanns då var inte heller enad ens i sin syn på vad som hände i Vietnam. Till exempel var den vänster som då kunde kallas gammal, nämligen det svenska kommunistpartiet, inte så aktiv i att utveckla stöd till det vietnamesiska motståndet. Man var naturligtvis mot USA:s krig, men man hamnade tidigt i konflikt med den mer ungdomliga svenska FNL-rörelsen då partiets linje koncentrerades i parollen ”fred i Vietnam” istället för ”stöd till FNL”. (Detta är naturligtvis också en förenklad beskrivning. För den som vill rota i historien kring detta rekommenderar jag t.ex. Werner Schmidts biografi över C-H. Hermansson. Den berättar även en hel del om försöken att bryta upp från stalinismen inom SKP.)

Men Peter Kadhammar har inte heller rätt i sitt sätt att beskriva hur vänstern ofta haft fel. Naturligtvis har alla som överhuvudtaget gjort något i sina liv också gjort och haft fel. Men när det gäller sådana avgörande fel som att ställa sig på en förtryckares sida är det däremot inte riktigt att klumpa ihop alla som i någon mening kan kallas (eller själv kallar sig) vänster. Stalinismen i kommunistpartierna byggde på uppslutningen kring och underordning under den sovjetryska maktapparaten. Naturligtvis var dessa partier och dess medlemmar ansvariga för att ha stött eller tigit om en mängd avskyvärda handlingar både inom det Sovjetkontrollerade blocket och i den ryska utrikespolitiken. Men det har också alltid funnits andra inom vänstern i bred mening som har intagit andra och i historiens ljus mer hedervärda ståndpunkter. Hur många de har varit har varierat i olika perioder, men de har alltid funnits.

Det är också viktigt att tillägga gentemot dem som vill jämställa dessa kommunistpartiers medlemmar med nazisterna och deras brott att många av dessa kommunister också utförde hedervärda insatser i kampen för frihet, rättvisa och bröd i sina egna länder. Ett sådant tydligt exempel i förhållande till nazismen gäller arbetet i motståndsrörelserna mot den nazistiska ockupationen under andra världskriget. Många judar både i Norge och i Nederländerna (som är två exempel som jag känner till av mer personliga skäl) hade aktiva kommunister att tacka för att de överlevde.

Men nu då?

Men detta är historien. Den kan vi diskutera och förhoppningsvis lära något av. Men viktigare är naturligtvis nuet.

Här anser Kadhammar att vi idag har ett hot om krig:

Europa är i större fara än någon gång sedan 1945. Putins framfart kan utlösa en rad mekanismer utan att någon egentligen vill det. Som Europa 1914.

Och vad gör vänstern? ­Delar av den hejar på Putin. Andra kvider och gnyr och säger å ena sida, å andra. Läs citatet ovan och byt Tyskland mot Ryssland och ­Hitler mot Putin. Så låter de. Och de har lika fel nu som Vennberg hade då.

Visst kan vi se ett hot om krig som påminner om situationen före det första världskriget. Men vilken sorts krig var det och hur ställde sig arbetarrörelsen och vänstern då? Jo, det var ett krig mellan olika imperialistiska makter, ett krig som den internationella arbetarrörelsen hade lovat varandra att inte låta sig dras med i.

Anti-militaristisk skrift av Karl Liebknecht utgiven i Tyskland 1907 och direkt beslagtagen.

Men när kriget kom var det ändå precis vad som hände. Unga män från olika länder gick ut och slog ihjäl varandra istället för att ta itu med de viktiga frågorna om demokratisering och sociala förändringar i sina egna länder. Arbetarrörelsen splittrades då på frågan om inställningen till kriget. Vänstern inom arbetarrörelsen var emot kriget, var emot alla krigförande parter inklusive sin egen regim. En modern vänster – för att använda Kadhammars ord – borde lära av den historien. I den situation vi står i nu borde det innebära ett nej till allt vapenskrammel, ett nej både till Putin och till Nato/EU. Vi måste våga gå emot och kritisera krigsliknande hysteri av olika slag, t.ex. på det sätt som Kadhammar själv gjorde nyligen då han i AB kritiserade mediernas förhållningssätt under ”Ubåtsjakten”:

Medierna dansar till en melodi som flottans musikkår spelar upp.

Över huvud taget tycker jag att det är så tydligt att vi alla ser vad vi ser beroende på hur vi bedömer olika maktgrupper. För dem som ser Nato som ett värn för freden och demokratin blir Natos utbredning på vår jord något helt naturligt. Uppsalaprofessorn Li Benich-Björkman skriver i lördagens UNT och kritiserar ironiskt dem som försöker se även Natos/EU:s ansvar för den militära upptrappningen:

Vi ”måste förstå” Rysslands handlande. Med andra ord att makt fortfarande i det 21:a århundradet är rätt. Häpnadsväckande nog hävdas på sina håll till och med att ansvaret för det som nu händer i Ukraina och kring Europaavtalen vilar på EU som ”provocerat” Ryssland.

Uppenbarligen kan inte professorn göra skillnad på att förstå i meningen begripa något och på att förstå i meningen acceptera/gilla något.

Ryssland är idag ett kapitalistiskt land som knappast kan kallas en demokrati. Regimen är reaktionär och nationalistisk. Men när det gäller militära muskler är man jämfört med Nato som i praktiken leds av USA en mygga. Det finns inte heller några ryska militärbaser runt USA, däremot rader av USA-baser som omringar ryskt territorium. Och dessa har ökat liksom antalet länder som nu tillhör Nato (se bild).

Natos utbredning sedan 1990

Enligt Sipri stod 2011 USA, Väst- och Centraleuropa för 58 procent av världens samlade militärbudgetar, Östeuropa (inklusive Ryssland) för sex procent! För att knyta an till Kadhammars jämförelse med Vennberg och nazityskland så var situationen en helt annan i början av det andra världskriget. Tyskland hade 1939 en vapenproduktion för 3,4 miljarder dollar som ökade till 6 miljarder 1940. Det kan jämföras med Storbritannien som producerade vapen för 1 miljard dollar1939 och 3,5 miljarder dollar1940 eller USA 0,6 respektive 1,5.

I vårt land pågår en alltmer öppen anknytning till kärnvapenmakten Nato, t.ex. i form av gemensamma militärövningar på svenskt territorium. Detta måste vi som bor i detta land gå emot. Att göra det eller att påvisa den militära expansionen hos Nato innebär inte i sig flathet mot Putinregimen. Båda dessa linjer går mycket väl att förena. En vänster som vill vara både modern (leva i nuet) och lära av historien bör klara det. Alla andra linjer innebär ökade risker för krig och dumnationalism.

Intressant?

Läs andra bloggar om Ryssland, krig, Nato

 

 

En annan röst från och om Afghanistan.

I lördags hade jag tillfälle att lyssna på Saman Basir från Afghanistan (se tidigare blogginlägg om detta möte). Hon representerar ett oppositionellt vänsterparti som heter Afghanistans Solidaritetsparti. Här är ett försök till kort återgivande av det som hon sa och berättade under sitt anförande och under frågestunden:

Saman sa att den bild som hon fått av vad media i väst säger om utvecklingen i hennes hemland är en alltför ljus bild om ökande frihet och demokrati. Det menade hon var helt fel. Hon använde uttrycket att väst-journalisterna bara tittar från hotellfönster i huvudstaden Kabul.

Efter att talibanerna avlägsnats från makten av USA inrättades något som hon kallade för en marionettregim baserade på olika mäktiga krigsherrar. Och även om USA och talibanerna krigar mot varandra så menade Saman att både talibanerna, maffian, de stora jordägarna och krigsherrarna tillsammans med USA:s ockupation trycker ner det stora folkflertalet. Saman menade att de som nu sitter i parlamentet och styr har blod på sina händer och är skyldiga till dödande av 65 000 personer bara i Kabul. Detta syftar på de som dödades under inbördeskriget 1992-1996 (efter att ryssarna lämnat landet) då stora delar av Kabul bombades sönder.

Saman: USA säger att de bekämpar terrorismen, men de är själva de största terroristerna på jorden. De var också från början med och ”skapade” talibanerna i kampen mot ryssarna. Dessutom har den terrorism som de säger sig bekämpa fått en plats och grogrund för att vidareutvecklas just i Afghanistan på grund av deras ockupation och förstörelse av det afghanska samhället, menade hon. Ockupationen har stärkt både talibanerna och krigsherrarna. Hon tog också som exempel upp de TV-sändningar från ISAF i Afghanistan som talar om fred och frihet. Men, sa hon, USA dödar i sitt krig fler civila än talibanerna och de kommer aldrig att kunna bli trovärdiga eller lyckas med att upprätta fred och demokrati när deras huvudsakliga lösning är våld.

Att USA säger att de ska lämna Afghanistan i slutet av 2014 gav Saman inte mycket för. De har redan tre fasta baser och planerar för ytterligare två som de knappast kommer lämna, dessutom avtal om att ha kvar baserna i många år, sa hon.

Saman menade att situationen för kvinnors rättigheter inte förbättrats i landet under ockupationen. Dessutom har de etniska konflikterna mellan olika folkgrupper och regioner ökat, en uppdelning som hon menade att ockupationsmakten också bidragit till. Afghanistan som tidigare var ett land som välkomnade utlänningar har blivit ett land där man avskyr alla utlänningar utan åtskillnad. Hon betonade att hennes parti (Afghanistans Solidaritetsparti) bekämpade den etniska uppdelningen och att deras parti, till skillnad från de flesta andra partier, inte var baserat på etnicitet utan organiserade alla folkgrupper och i alla delar av landet.

Istället för att se kriget med vapen mot talibanerna (och samtidigt indirekt hela befolkningen) som ett sätt att nå fred och frihet menade hon att ockupationen och våldet bara förvärrar situationen. Istället för alla dessa pengar till vapen och förstörelse menade Saman att det behövs pengar och stöd till fredlig uppbyggnad. Hon såg detta som en både lång – hon talade om hundra år… – och farlig kamp, men sa sig ändå inte vara rädd.

När det gäller stödet till den fredliga uppbyggnaden så har nog många av oss som motsätter oss detta krig och Sveriges deltagande i det inom ISAF och under NATO-befäl ändå haft en positiv bild av den Svenska AfghanistanKommitén (SAK). Men Saman var även kritisk till deras arbete som hon om jag förstod rätt kritiserade för att ha samarbetat med olika krigsherrar. Just detta är en sak som jag ska försöka rota i lite mera och kanske återkomma om.

Media: Aftonbladet, SvD,

Läs andra bloggar om Afghanistan

Intressant?

Lyssna på en Afghansk vänsterkvinna nu på lördag!

Den bild som vi fått och får från länder där islam har en stark ställning är ofta både negativ och ytlig eller direkt felaktig. Inte så att det är svårt att hitta en massa exempel på förtryck och orättvisor ifrån dessa länder. Men ändå. Till exempel var det tydligen så att de våldsamma ambassad-demonstrationerna med anledning av en film om profeten Muhammed varken engagerade eller berörde mer än en bråkdel av människorna i de länder där de skedde, trots att medierapporteringen kunde ge intryck av något annat. Kanske kan man säga att det som har kommit att kallas den arabiska våren – det som startade i Tunisien med att grönsakshandlaren Muhamed Bouazizi tände eld på sig själv i protest mot regimen och sedan lett till störtandet av flera regimer – åtminstone bidragit till en något mer mångfacetterad bild. Likaså bidrog nog de fredliga protesterna för demokratiska rättigheter på Tahrirtorget både till att ge många av oss hopp men också till att motverka ensidiga och ytlig beskrivningar och berättelser.

Malala Yousafzai

Så är det också med berättelsen om den modiga 14-åriga flickan Malala Yousafzai, som sköts vid en skolbuss i Swatdalen i nordvästra Pakistan för att hon stått upp för och blivit en symbol för mänskliga rättigheter som till exempel rätten att få gå i skolan, även om man är flicka. Hon motsäger bilden av ”de där”, de svårbegripliga och skrämmande massorna av fanatiker. Men också av att alla kvinnor som bär sjal tiger och underordnar sig. Hon gör det dels genom sin person och sina handlingar, men också därför att verkliga massor av (förmodligen muslimska) människor stått upp för henne och mot det fega talibanvåldet.

I grannlandet Afghanistan har talibanerna en stark ställning. Det förenade NATO-våldet under USA:s ledning och Sverige med på ett hörn, har inte lett till att de försvagats, snarare tvärtom tycks det som. Hur är det då att vara både kvinna och aktiv i ett vänsterparti i detta land? Hur kan man förena kampen mot reaktionärt förtryck och för kvinnors rättigheter med kampen mot krig och ockupation?

Ja, den typen av frågor kanske du kan få svar på nu på lördag, här i Uppsala.

24-åriga Saman Malikzay från det afghanska vänsterpartiet Solidarity Party of Afghanistan besöker Sverige under två veckor i oktober.

Och nu på lördag kl. 13:00 arrangerar kulturföreningen/bokcafé Projektil tillsammans med ABF ett möte med henne på Ungdomens Hus, Svartbäcksgatan 32, i Uppsala.

Media: DN1, DN2, SvD, Expressen,

Flamman

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om Afghanistan

%d bloggare gillar detta: