Ett tal till Nationaldagen om ”svenska krusbär” och ”nya möten”

På tisdag är det Sveriges Nationaldag. Innan dess har många en klämdag att njuta av.

Om Nationaldagen har jag skrivit förut. Både 2014 och 2015 skrev jag om bakgrunden till denna helgdag. Samtidigt luftade jag funderingar kring firandet. Förra året kommenterade jag också moderatledaren Kinberg Batra som förde in ”de svenska värderingarna” i ett tal på nationaldagen.

År 2013 fick jag i efterhand läsa ett tal som hållits då på nationaldagen av Uppsalabon Kees Geurtsen. Jag tyckte det var så fint så att jag sparade det. Det står sig också bra tycker jag. Jag har därför frågat Kees om jag kunde få publicera det här på bloggen.

Kees är ursprungligen från Nederländerna. Efter 48 år i Sverige blev han svensk medborgare. Han har arbetat i Uppsala – yrkesmässigt och som fritidspolitiker (s) – med stadsdelsutveckling, konst och kultur samt sociala frågor. Här är hans tal:

Tal på Nationaldagen 6 juni 2013, Koversta hembygdsgård, Österfärnebo

Kära nationaldagsfirare. Tack för förtroendet att få tala denna dag. Den svenska flaggans dag, den svenska nationens helgdag.

Jag har på mig byxor köpta i en norsk affär, tillverkade i Pakistan. Kavajen gjordes i Indonesien och är inköpt på REA i Amsterdam. Skjortan är sydd i Bangladesh men köpt på second hand i Valbo. Vi körde hit i vår bil, som består av delar från många länder, gjorda i en fabrik i Göteborg, som ägs av en kines. Med i bilen var mitt älskade barnbarn, tillverkad i Kenya och född på Akademiska Sjukhuset. Där sitter min hustru, made in Sweden i dräkt från By socken. Själv är jag född och uppväxt i Holland och lever mitt liv idag i Uppsala och i Ängsnäs.

Att stå här kunde jag väl aldrig tänkta mig när jag för 45 år sedan satt på ett tåg någonstans på väg genom Sverige till en flicka från Avesta, som jag hade blivit kär i. Det var då en lång och dyr resa genom ett Sverige med kvällstängda stationer. Hade man tur kunde man få en korv med mos. Idag reser man snabbt med lågprisflyg och man vet inte längre om man är i Amsterdam eller Stockholm för flygplatserna är lika och serverar mat och öl från hela världen, alla tider på dygnet.

Jag och min familj och vänner i Holland hade på 60-talet en mycket begränsad bild av Sverige. Min far mindes svenska limpor som landsattes med flyg i slutet på 2:a världskriget. Dag Hammarskjöld var kändis förstås och någon militär som hade förrått Sverige till Ryssarna. Johnny Nilsson hade satt världsrekord i skridskor i ett snöoväder, så man antog i Holland att de hade räknat fel på varven. Med mina vänner hade jag sett någon Bergmanfilm på bio. Inte för att vi begrep något, men kvinnorna var vackra och ibland lättklädda. Det man kände till räckte för att min mor skulle vara mycket bestämd över att någon svensk flickvän skulle hon inte släppa in över tröskeln. 

Året var 1968. Det känns inte så länge sedan, men det var ett helt annat Sverige. Någon nationaldag existerade inte för 45 år sedan. Det kanske inte behövdes någon nationaldag för man trodde att det var så självklart vad Sverige var.

Under uppväxten i Holland var nationaldagen den 5 maj en stor begivenhet. Man firade dagen då landet blev fritt efter 5 års tysk ockupation. Med en far som tvångsarbetade i Tyskland och förlorade flera vänner under 2.a världskriget var det självklart att minnas de döda och fira befrielsen. Firandet enade inte bara. Det rev också upp sår. Jag fick som barn veta  vilka personer som hade hjälpt tyskarna och vilka som hade blivit rika på svarthandel eller angivit judiska medborgare. Idag, när de flesta i min fars generation inte finns längre, är det inte längre en ledig dag. Tyskarna köper upp de holländska badorterna och holländarna startar jordbruk i Tyskland. Gränserna syns inte längre. Euron finns i allas fickor. Den enda gång det hettar till är när länderna möts i fotbolls-VM.

Vad firar vi då i Sverige? Ett land som inte hade varit i krig sen mannaminne innan vi sände pojkar och flickor till Afghanistan. Jag minns vagt när flaggans dag blev nationaldag 1983, men följde som kommunalpolitiker i Uppsala de politiska diskussionerna innan flaggans dag blev helgdag så sent som 2005. En ny helgdag sa ingen nej till, men att avstå en annan ledig dag vållade mycket diskussioner.

Vi firar idag en nations självständighet. Vi firar Sveriges regeringsformer, både från 1809 och 1974, som garanterar vår självständighet, våra rättigheter och anger våra skyldigheter. Vi firar att vi har lika värde, lika rätt att göra oss hörda, att delta i fria val, att kritisera makten, att välja utbildning och något som är unikt för Sverige; att våra förtroendevalda i kommunerna kan bestämma över mycket i vår vardag. Vi firar att vi lever i en demokrati. Är det något att fira då?  Ja, tveklöst tycker jag! Fråga alla som åker i fängelse för det de säger och skriver. Fråga alla som inte har rättigheter och inte erbjuds utbildning. Fråga alla som är ockuperade av främmande makter.

Det vi firar idag är ingen naturlag, ingenting som finns nedärvt i generna. ”Samhället är människans verk. Om något är fel kan vi ändra på det”, så sa Olof Palme, en person som jag kan sakna. Räcker det då med lagar och regeringsformer som förenar eller behövs det mer för att vara en nation? Ja, jag tror att vi vill ha mer. Jag tror att vi vill förstå och känna oss som en del av vår historia. Jag tror att vi vill känna samhörighet och gemenskap. Jag tror att vi vill känna oss hemma, integrerade i vår tid och i vår bygd.  Jag tror att vi vill känna att vi tillhör ett land, som det går bra för.

Ett av mina sätt att känna mig hemma har varit att ”erövra” Sverige. Jag har cyklat på Gotland och Österlen, seglat i Bohuslän och på Mälaren. Jag har åkt skidor i Dalafjällen och Härjedalen. Jag har firat midsommar i Roslagen och i Rättvik. Jag har åkt ångbåt i Gysinge och har cyklat till Bastfallet. Jag har vandrat i Sarek, gått upp för Städjan och går fortfarande nya sträckor av Gästrikeleden. En skidtur på Oppsjön en solig vårvinterdag får jag aldrig nog av. Det är ett fantastiskt land, en fantastisk natur, en natur att vara rädd om.  Jag berättar ofta och gärna för släkt och vänner i Holland om Sverige, vilket har resulterad i att 35, trettiofem, holländare har besökt Ängsnäs under åren.

Jag har alltid förundrats och lärt mig tycka om ett Sverige där man har gjort saker tillsammans. Man bildar föreningar och intressegrupper. Man delar på gräsmattor, tvättstugor, kvartersgårdar och släpkärror. Man sjunger i kör, springer långlopp, har städdagar, sköter om vägar och badar bastu tillsammans. Ord som jämlikhet, solidaritet och tillit är för mig djupt förknippade med det Sverige jag lärde känna.

Idag ser jag inte alltid detta Sverige i Uppsala. Jag tror inte det är bra att ett fåtal blir ofattbart rika och allt fler har det svårt att få pengarna att räcka till månadens slut. Jag tror inte det är bra att våra skattepengar försvinner till en ö i Karibien. Och framförallt är det inte bra för nationen att en av fyra unga människor är utan jobb.

Jag hittar mer av mitt Sverige i Österfärnebo. Människor som öppnar sina hem, som bjuder in för att sjunga eller ställa ut konst. Människor som kommer med gamla fotografier och fakta kring vårt hus. Snöröjningen sköter sig själv och görs upp kring midsommar. Här finns elektriker, snickare, målare, rörmokare, mattläggare som gör skickliga jobb i vårt hus utan att vi är där eller ens har träffats. Här finns en enkel vänlighet och en tillit, som inte ska underskattas.

Hemma i en pärm finns ett tidningsklipp med fyra glada tonåringar, som visar upp sina naglar i blågula färger, den svenska flaggans färger. De har precis spöat fyra finska flickor i stafett 4×100 meter i ungdomsfinnkampen. Min yngsta dotter är en av dem. Hustrun och jag har skrikit oss hesa. Bilden på tjejerna slås upp stort i en kvällstidning. Alla vill läsa att Sverige är bäst

Vi tar gärna emot en kille som heter Zlatan, om han ser till att vi kommer till fotbolls-VM, men heter man Zlatan och inte har lyckats klara skolan och driver omkring utan jobb är man inte lika välkommen. Är man halvmarockanska och vinner eurovisionsschlagerfestivalen åt Sverige blir man älskad, men är man halvmarockanska och går med slöja blir vi lätt tysta. Blott Sverige svenska krusbär har, men det finns ett tjugotal frukter till om man går in på ICA idag. Om en smålänning kan sälja köttbullar i Saudi-Arabien kan en kurd sälja kebab i Horndal. Om en svensk kan öppna hotell i Amsterdam kan en holländare öppna camping i Hedesunda eller bli biodlare i Sterte. Så ser det ut idag. Precis som med våra kläder, bilar och prylar. De kommer från hela världen. Vi är beroende av varandra.

Om vi känner oss trygga på hemmaplan i vår hembygd får vi lättare att göra något positivt med alla dessa nya möten. Vi behöver inte bli rädda men kan vara nyfikna på möjligheterna. Min gamla granne Holger såg möjligheten när han vid första träffen fick klart för sig att han hade fått en holländare i grannhuset. Den då åttioårige mannen tittade noga på mig och sa: ”Ja, då blir det väl tulpaner i Ängsnäs?” Tulpaner blev det, sida vid sida med skilla och midsommarblomster.

Så kära nationaldagsfirare och kära grannar. Leve vårt land, leve Österfärnebo och alla som lever här idag och alla andra dagar. Ett fyrfaldigt leve för Österfärnebo och Sverige….

 

Kees Geurtsen

Uppsala/Ängsnäs

 

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om nationaldagen

Vad finns att fira på nationaldagen 2015?

I de flesta länder är nationaldagen knuten till någon sorts befrielse, en seger för självständighet som nation eller stor demokratisk förändring. Så kan man inte säga att det är i Sverige. Den svenska nationaldagen är av mycket sent datum.Det var Artur Hazelius – folklivsforskare och grundaren av Skansen i Stockholm – som tog initiativ till det första svenska nationaldagsfirandet 6 juni 1893. Då fanns det inte ännu någon bestämd nationaldag. Svenska flaggans dag firades första gången på Skansen i Stockholm 1916. Först 1983 blev det Sveriges nationaldag och 2005 även helgdag i utbyte mot pingsten. Det sägs att den firas till minne av att Gustav Vasa blev kung 6 juni 1523. Gustav Vasa och denna period hade visserligen betydelse för Sveriges skapande som en egen nation. Men det är ju av uppenbara skäl inte något levande minne. Dessutom solkas detta frihetsperspektiv av att Sverige som nation hade en förtryckande roll mot andra nationer och folk under århundradena efter Vasa. Antagandet av 1809 års regeringsform brukar också anges som ett skäl till att fira den 6 juni. Men de stora demokratiska reformerna för folkflertalet kommer mer än hundra år senare i Sverige. Så anknytningen till 1809 känns verkligen också ordentligt påklistrad.

Men när vi nu har denna nationaldag, vad kan vi fira och vad är det som vi kan vara glada över? Ja, det är naturligtvis olika från person till person vad vi uppskattar. Det finns ju sådant som vi alla oavsett olika åsikter om samhället kan enas om. Jag tänker då på sådant som den svenska naturen och årstidsväxlingarna, den speciella glädje som vi kan känna under denna tid på året med ” lust och fägring stor” då ”gräs och gröda gror”, allt blir ”återfött” och vi själva liksom lever upp av värmen och ljuset. Det kanske räcker? Eller?

För svårare blir det när det gäller själva samhället. Här brukar friheten, demokratin och freden framhållas som sådant som vi bör fira. Och visst, det är sant. Det är sant att Sverige är ett ganska fritt land som till och med kan fungera som en fristad för människor på flykt. Det är sant att vi har yttrande-, mötes- organisationsfrihet och allmän rösträtt i fria val. Det är också sant att vi varit förskonade från krig på vårt territorium i mer än 200 år.

Men det finns också andra sanningar som både grumlar denna vackra bild och visar att det inte är så enkelt att alla tillsammans kan samlas kring fred, frihet och demokrati.

Visserligen har vi länge sluppit krig på vårt territorium, men sedan ett antal har vi allt tätare knutits till världens största och mest upprustade militärallians: Nato. Våra militära enheter har under Nato deltagit i krigiska operationer utomlands som det är ytterst tveksamt om de främjat fred eller demokrati.

Visserligen är Sverige ett av de friare länderna i världen och människor på flykt kan få en fristad här. Men samtidigt har vi idag ett parti i riksdagen som helt motsätter sig detta. Det partiet har ett alltmer ökat inflytande över politiken direkt – genom att bilda majoritet tillsammans med de andra borgerliga partierna – eller indirekt – genom påverkan på de andra partiernas politik. Det är ett parti som säger sig älska landet Sverige mer än alla andra. Men det finns många saker i Sverige som detta parti inte alls älskar, utan faktiskt avskyr. De gör istället allt för att riva ned det. Till detta hör öppenheten, generositeten och viljan att öppna en fristad för människor på flykt.

Vi lever i en demokrati. Men demokrati är inte något statiskt tillstånd. Åt vilket håll utvecklas demokratin i Sverige? Jag skulle vilja påstå att den på olika sätt gått bakåt de senaste decennierna. Olika exempel på det är anslutningen till EU som flyttar makten längre bort och högre upp, privatiseringar och införande av marknadstänk inom välfärdssektorn som minskat det demokratiska inflytandet både hos våra politiska representanter och hos de anställda inom välfärdssektorn eller den pågående smyganslutningen till handelsavtalet TTIP som t.ex. vill ge storföretag rätt att stämma nationer för demokratiskt fattade beslut som går storföretagen emot.

Så om vi alls bryr oss om nationaldagen, låt oss glädjas över att bo i ett land med årstidsväxlingar, mycket natur per boende invånare och hopp om sommar.

Men om vi ska tala om samhället låt oss då skippa struntpratet. För här måste vi tyvärr dela oss. Dela oss mellan höger och vänster.

Som vänster måste vi säga vi är glada för att leva i ett land som inte gjort om det andra världskrigets förbrytelser mot människor på flykt.  Men vi måste också säga att vi idag måste kämpa för solidaritet och generositet gentemot högerborgerliga krafter som bara ser människor som problem istället för möjligheter.

Som vänster måste vi säga att vi är glada att leva i ett land som sluppit krig i mer än 200 år men samtidigt ifrågasätta hyckleriet kring de utländska ”krigsäventyren” och det tilltagande vapenskramlandet.

Som vänster måste vi säga att vi är glada för demokratin, men att den är en erövring. Framförallt att den är ett resultat av arbetarrörelsens kamp mot högerkrafterna. Samma högerkrafter och storkapital som idag hotar och inskränker demokratin.

Men vi kan också, i likhet med de flesta medborgare, strunta i detta. Åtminstone på nationaldagen. Det finns så många andra dagar.

Själv tänker jag klyva, hugga och stapla ved.

Tillägg dagen därpå:

Åter i staden från torpet läser jag ett fint tal på Nationaldagen av Bengt Berg från hans blogg, som jag rekommenderar. Läser också en intervju i Expressen med Sven-Erik Liedman, professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet. Man kan säga att han inte är speciellt entusiastisk över nationaldagen. Han kallar regeringsformen från 1809 för ”en riktig skitförfattning, en kompromissförfattning som sa att å ena sidan skulle folket ha makten och å andra sidan skulle kungen styra folket.” Hårt men förmodligen sant. Och att kalla det Liedman uttrycker i denna intervju för en ”attack på nationaldagen” känns mest som en löpsedelsgrej från Expressens sida.

Intressant?

Läs andra bloggar om nationaldagen

%d bloggare gillar detta: