Ställ om! – en intressant bok.

Bland dem som har någon uppfattning i klimatfrågan finns det ett antal urskiljbara läger. På den ena kanten har vi först de som förnekar problemet med jordens uppvärmning orsakad av växthusgaserna. Denna grupp som länge sponsrats av fossilindustrin har under åren trängts tillbaka alltmer. I Sverige var det ett antal högt ropande röster från några äldre herrar som med tiden tycks ha tystnat nästan helt. I USA representeras dessa till exempel av den politiska höger som Donald Trump tillhör, människor som tycks sätta en ära i förakt för vetenskap och kunskap över huvud taget.

Därefter har vi den stora grupp av mäktiga beslutsfattare som visserligen nu erkänner de allvarliga problem som vi står inför, men som är ack så senfärdiga eller inkonsekventa i sina åtgärder. Bland de stora gäller det t.ex. statsledningarna i USA och Kina men också vår egen svenska regering som visar samma beteende genom åtgärder som den tyska brunkolsaffären eller nu senast genom beslutet om skatt på solceller.

Bland de konsekventa kritikerna och aktivisterna har vi miljörörelsens olika delar. Här går, som jag ser det, en avgörande skiljelinje mellan dem som i huvudsak sätter sin tillit till ”grön teknik” och dem som menar att detta inte räcker utan att vi också måste ställa om hela samhället och ifrågasätta dess grundläggande drivkrafter. Det förstnämnda förhållningssättet är ju mycket frestande.chile Det är naturligtvis mer tilltalande att betona det positiva som sker med utbyggnad av förnyelsebar energi (se till exempel denna hoppingivande bild från Chile) och nya energisnåla tekniker än det trista faktum att dessa framsteg ständigt äts upp av en ökad produktion/konsumtion av dessa nya produkter. För att ta ett exempel, så har det samtidigt med utvecklingen av bilarna skett en ständig ökning av antalet fordon, transporter och resor, så att summan ändå blir en ökning av utsläppen av växthusgaser.

För närvarande är ju den fossila energin fortfarande totalt dominerande i världen. Att komma bort från detta är i sig en gigantisk uppgift. Men som Jason Hickel påpekar i en artikel i Guardian 15 juli så räcker inte ens det. Problemet är inte bara vilken typ av energi som vi använder utan också vad vi använder den till, menar han. Om vi ställer om till 100% ren energi så skulle det vara ett avgörande men ändå inte tillräckligt steg för att undvika klimatkatastrofen. Hickel nämner sådana andra problem i förhållande till klimatet som avskogningen, det industriella jordbruket, den industriella djurhållningen, att den industriella produktionen av cement, stål och plast är källor till växthusgaser samt problemet med våra avfallsanläggningar som pumpar ut enorma mängder av metan.

Det finns alltså all anledning att ifrågasätta den alltför teknikoptimistiska inriktning som bortser från att det också krävs en grundläggande samhällsförändring. Det handlar om det faktum att vi redan nu tar ut alldeles för mycket från vårt jordklot  (begreppet ekologiskt fotavtryck). Att bryta denna utveckling krockar med det kapitalistiska systemets grundläggande drivkrafter, med dess nödvändighet av att ständigt utvidga produktionen och konsumtionen.ekomarxism Bland dem som på detta sätt kopplar klimatfrågan och en sådan systemkritik har begreppet ekosocialism börjat användas.

Systemkritisk ekosocialism

2014 kom boken ”Ekomarxism” (Tankekraft förlag) ut under redaktion av Rikard Warlenius, med texter av bland annat John Bellamy Foster och andra. Den innehåller olika marxistiska grundtexter om ekologi. Warlenius har själv skrivit viktiga böcker i klimatfrågan som ”Utsläpp och rättvisa” (Cogito 2008) eller ”Vägen till Köpenhamn” (Cogito 2009). I år har han varit redaktör för den mycket intressanta boken ”Ställ om! För en ekologisk socialism” utgiven av föreningen Bokförläggarna Röda Rummet. I boken medverkar Richard Smith ekonomhistoriker från USA som medverkat bland annat i New Left Review och Monthly Review, den belgiske agronomen och debattören Daniel Tanuro (som f.ö. medverkade på ett socialistisk forum här i Uppsala för några år sedan), den brasilianske sociologen och filosofen Michael Löwy, Pat Devine politisk ekonom från Storbritannien,20160826_090438 norrmannen Asbjörn Wahl ledare för alliansen ”For velferdsstaten” och rådgivare i Norges största fackförening Fagförbundet, Nathalie Guay från Québec och internationellt ansvarig i fackföreningen CSN, den svenske bilarbetaren Lars Henriksson som bland annat skrivit boken ”Slutkört” samt det före detta språkröret för Miljöpartiet Birger Schlaug. Det är en spännande blandning av författare och vinklar på ämnet. Några kanske kan upplevas som lite mer svårtillgängliga, men jag tror att det är värt mödan att läsa dem. En av bokens styrkor är just dess bredd. Det finns skillnader. Men även den gamle miljöpartisten Birger Schlaug – vars blogg jag för övrigt ofta uppskattar – menar att ”problemet heter kapitalism” eftersom ”en kapitalism utan tillväxt är en kapitalism i kris, Så är det”. Samtidigt finns där skillnaderna. Till exempel sätter Schlaug – till skillnad från Asbjörn Wahl – inte något hopp till fackföreningsrörelsen när det gäller den nödvändiga omställningen, dock utan att visa på alternativa motkrafter. I boken beskrivs och kritiseras olika uttryck för det kapitalistiska systemets oförmåga på ett mycket konkret sätt och några av författarna skissar på hur ett alternativt ekosocialistiskt samhälle skulle kunna se ut. Det handlar inte om beskrivningar av något idealt lyckorike, men kritiken mot de hittillsvarande erfarenheterna av ”socialism” i öststaterna får en mycket hård kritik. Begrepp inom marxismen diskuteras och ifrågasätts också, som när Löwy kritiserar den tidigare ”tesen om produktivkrafternas neutralitet”.

Det är inte någon tjock bok men mycket innehållsrik. Jag rekommenderar den varmt till alla som funderar kring dessa frågor.

Intressant?

Läs andra bloggar om klimatfrågan, omställning, miljö, boktips

Klimatkrisen och ransoneringen.

Allt oftare får vi uppleva att klimatkrisen inte bara är ett hot mot vår civilisation i framtiden utan att den drabbar oss redan här och nu. Ett exempel är de alltmer extrema vädren.

USA hotas nu av den värsta torkan på över tusen år. En extrem torka med uttorkade flodbäddar och knastertorr jordbruksmark. Enligt forskare vid NASA är det risk att torkan kan vara i 35 år under detta sekel.

Även på den södra delen av den amerikanska kontinenten drabbas man av torkan. I Brasilien är det nu värre än det varit på 80 år. Vattentäkterna för tjugomiljonerstaden São Paolo är nära kollaps. Även andra delar av Brasilien har en svår vattensituation. Forskare menar att detta beror på den globala klimatsituationen men också på de extrema skogsskövlingarna i Amazonas. Skövlingarna frigör stora mängder koldioxid som annars skulle bindas där och den fuktiga luft som regnskogarna drar in från havet minskar.

Samtidigt får vi veta att på global nivå så var nio av de tio varmaste åren sedan år 1900 nu på 2000-talet. Den globala temperaturen har gått upp med cirka 0,8 grader de senaste 100 åren.

När det gäller en sådan sak som vatten så ställer det helt grundläggande frågor om hur vi fördelar det vatten som vi alla behöver. Bara de allra mest cyniska dogmatiker kan väl då hävda att marknaden är ett rimligt sätt för att fördela vatten mellan oss människor. I just detta fall blir ransonering så uppenbart det enda rimliga.

Borde det inte också gälla på andra områden? I detta fall gäller det ju den direkta konsumtionen av något så livsavgörande som vatten. Men skulle – eller borde – det inte också utsträckas till den konsumtion som orsakar utsläpp av koldioxid? Det är ju väl känt att rika människor bidrar mer till utsläpp av växthusgaser än fattiga och män mer än kvinnor. Det gäller både globalt och nationellt. I Sverige undersöktes detta i början av 2000-talet. Enligt denna undersökning åstadkom de tio procenten rikaste i samhället fyra gånger så mycket CO2-utsläpp som de tio procenten fattigaste.

Vore det inte också rimligt att redan nu (i tid) ransonera åtminstone de värsta exemplen på utsläpp av växthusgaser, som till exempel flygresor?

En jämnare inkomstfördelning genom att kapa inkomst och konsumtionsutrymmet för de allra mest svinaktigt rika borde också direkt kunna bidra till att minska utsläppen på jorden.

På det sättet sammanstrålar strävan efter rättvisa med åtgärder mot klimatkrisen.

Intressant?

Läs andra bloggar om klimatfrågan

Man blir inte mätt av prat

Jag minns en sång kallad Enhetsfrontssången, en tysk sång från 1930-talet (Brecht/Eisler) översatt till svenska:

och mänskan hon är mänska
därför måste man ge henne bröd
ty hon blir inte mätt av prat
det lindrar ej hennes nöd

Jag tycker fortfarande att det är en fin melodi och att texten står sig. Käket är grunden.

Därför är frågan om hur vi producerar, transporterar, behandlar och fördelar vår mat så avgörande. Det är inte någon lätt fråga. Kunskaperna liksom förmågorna har ökat enormt. Ändå är problemen enorma. Under de senaste decennierna har förmågan att producera mat ökat enormt. Det har skett genom förändringar i jordbruket med hjälp av teknik och vetenskap. Detta ökade den globala tillgången på föda per person och dag från 2360 kcal under 1960-talet till 2803 kcal netto på 1990-talet.

Men denna ökade matproduktion fördelas mycket ojämlikt. Omkring en miljard människor lider av hunger och kronisk undernäring. Samtidigt lider en stor del av jordens befolkning av fetma och olika sjukdomar som beror på överdrivet kaloriintag.

Samtidigt som jordbruket är oerhört viktigt för oss alla så är det en stor orsak till utsläpp av växthusgaser som leder till klimatförändringar. Till exempel kommer 60 procent av all metan och 50 procent av all lustgas från jordbruket. De förändringar av klimatet som vi kan se redan idag påverkar i sin tur jordbruket och möjligheten att producera mat negativt genom torka och översvämningar.

I Sverige är idag många människor intresserade av mat på ett annat sätt än tidigare. Då menar jag inte bara av att äta gott och av mat med bra kvalitet utan också av att äta rätt i förhållande till hur maten produceras och varifrån den kommer.

I söndags lyckades några forskare på SLU i Uppsala hoppa in i debatten och skapa en nyhet utifrån en debattartikel i SvD med åsikter som de drivit sedan länge. De ifrågasatte rakt av det som de kallar ekologisk odling.

Artikeln har bemötts av ett flertal personer på sätt som jag tycker är övertygande. Dels av Naturskyddsföreningen som bemöter forskarna på punkt efter punkt på ett enkelt språk och med källhänvisningar. Men också av Naturskyddsföreningens ordförande som menar att forskarna blundar för jordbrukets systemfel.

Jag vill också rekommendera en artikel av Uppsalaforskaren Lars Drake i nättidningen Synapze.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om jordbruk, mat, svält

Media: ETC, Svensson, Röda Malmö, SvD, SVT

En ekosocialist om IPCC:s larmrapport

Jag skrev häromdagen om den femte rapporten från FN:s klimatpanel IPCC.IPCC Den finns att läsa som en kortare PDF-version för ”policy-makers”

Samtidigt som det är en rapport som grundar sig på en massa vetenskapsmänniskors gemensamma arbete så är det också en larmrapport.

Rapporten styrker ytterligare att den globala uppvärmningen fortsätter och att detta främst är orsakat av förbränning av fossila bränslen. Det största problemet är användningen av kol, olja och naturgas som energikälla.Enligt IPCC stod utsläpp av CO2 från förbränning av fossila bränslen och industriella processer för 78% av de totala ökningen av utsläppen av växthusgaser från 1970 till 2010. fossila bränslen

IPCC menar att det förmodligen fortfarande är möjligt att undvika en ökning av jordens medeltemperatur på mer än 2 grader Celsius jämfört med förindustriell tid. Men om vi fortsätter som nu så kommer vi att överskrida det och om jag förstår rätt, även överskrida 4 grader. Det innebär en ”hög risk för allvarliga, omfattande och oåterkalleliga effekter globalt.” IPCCbildTill skrämmande händelser under nästa århundrade nämns t.ex. möjligheten av förlust av den grönländska inlandsisen i mer än 1000 år och en tillhörande havsnivåhöjning på upp till 7 m.

 IPCC och de politiska slutsatserna

IPCCBild2Häromdagen skrev jag lite slarvigt att IPCC inte uttalar sig  tydligt när det gäller politiska slutsatser. Jag hänvisade istället till Naomi Klein och hennes nya bok ”This Changes Everything”. Men det var som sagt slarvigt av mig. Det inser jag när jag nu läser en artikel av den belgiske ekosocialisten Daniel Tanuro – som för övrigt var här i Uppsala och talade på ett lyckat Socialistiskt forum för några år sedan. Tanuro påpekar i en artikel som finns att läsa på Climate and Capitalism att ingen tidigare IPCC-rapport levererat ett så kraftigt (politiskt) budskap. Han skrev och jag översätter så gott jag kan:

 Man insisterar på en rättvis fördelning av insatser mellan länder baserat på deras historiska ansvar, på att dela teknik, på behovet av internationellt samarbete, på vikten av att kombinera kampen mot klimatförändringarna och kampen mot fattigdomen, på de etiska kraven denna kombination ställer och på utmaningen för hela den mänskliga arten. Detta är avgörande frågor som potentiellt utmanar nyliberalismens logik.

 Men Tanuro pekar också ut vilka de största motståndarna och hindren är för att förverkliga en sådan politik och för att genomföra den nödvändiga klimatomställningen. Han skriver att för att vi ska klara att hålla oss under en uppvärmning på 2 grader ”så måste 80% av de nuvarande kända reserverna av fossila bränslen stanna i jorden och aldrig utvinnas”:

Men dessa bestånd är en del av tillgångarna hos oljebolagen och de härskande familjerna i de producerande staterna. Det är en förskönande omskrivning (av IPCC, min anm.) att skriva att en politik för begränsning skulle kunna minska de fossila bränsletillgångarna. I verkligheten kommer någon politik för minskning värd namnet, leda till ren och skär förstörelse av det mesta av sådant kapital.
Cheferna för den fossila energisektorn är väl medvetna om faran. Det är därför de kraftigt har finansierat ”klimatförnekarna” och genom att göra det har de vunnit  tid. Men i det långa loppet, är det osannolikt att lögnerna från dessa charlataner kan täcka över de störande vetenskapliga bevis som lagts fram av IPCC.

Det gäller alltså att utmana kapitalet:

 Dock är den roll som fossila bränslen spelar bara en aspekt av en mycket större fråga: logiken för ackumulering står på spel. Det har blivit en kliché att säga att evig tillväxt är omöjlig i en ändlig värld. Eftersom energiomvandlingen i sig kommer att ge betydande nya utsläpp, så kommer en radikal minskning av utsläppen från och med nu fram till 2050 kräva en minskning av den slutliga energiförbrukningen, till en grad och på ett sätt som utmanar logiken av ”alltid mer” energi. För att uttrycka saken kort: vi måste minska materialproduktionen och transporterna.
Detta är möjligt utan att skada vår livskvalitet (tvärtom kommer det att öka den) om vi avskaffar all onödig och skadlig produktion, planerad förslitning, den löjliga mängden transporter som krävs av globaliseringen, etc. Det är möjligt utan att förstöra arbetstillfällen (det är tvärtom så att det skapar arbetstillfällen) om vi delar arbete, rikedom, kunskap och teknik. Men var och en av dessa alternativ leder oundvikligen till samma slutsats: vi måste utmana kapitalet som sådant.

 Tanuro skriver också om det kommande Parismötet 2015:

 Parismötet (COP21) i slutet av 2015 är tänkt att ge en klimatöverenskommelse. IPCC-rapporten är tydlig om allas ansvar. Vi förväntar oss att mötet ska spela en viktig roll. Men regeringarna kommer inte att överväga några antikapitalistiska alternativ. Konturerna av katastrofen blir säkrare, mer synliga och mer skrämmande, medan hundratals miljoner fattiga människor redan är de första offren för den globala uppvärmningen. I bästa fall kommer regeringsförhandlarna bara kunna koka ihop – bakom stängda dörrar – ett klimatavtal som kommer att vara vara ekologiskt otillräckligt, socialt orättvist, och tekniskt farligt på en teknisk nivå. Nya beslut från EU visar denna fara tydligt.
Möjligheten av en annan väg är beroende av social mobilisering. Eftersom detta är mer än en ekologisk fråga: den mänskliga utmaningen är grundläggande, och val av samhälle och civilisation kommer att avgöra allt annat. Våra motståndare är kraftfulla. Endast kollektiva åtgärder för alla förtryckta och utsugna kan driva dem tillbaka.
Från och med nu måste vi använda det larm som utfärdas av IPCC för att bygga den största möjliga front  till förmån för ett socialt och ekologiskt alternativ. Med ett ord: ekosocialism.

Läs andra bloggar om klimatet

Uppsala

Intressant?

Att lita på vetenskapen men dra slutsatser för politiken

FN:s klimatpanel IPCC har kommit med ännu en rapport häromdagen. Den finns också som en kortare pdf-version ”For policy-makers”  Ännu en gång ochCO2 med ännu större kraft slår man fast det som nu erkänns både av de flesta forskare inom området och även de flesta politiker. De av människor orsakade utsläppen av växthusgaser är de högsta i historien. IPCC säger att ”halterna av koldioxid, metan och lustgas, är utan motstycke, åtminstone under de senaste 800. 000 åren”.
Dessa klimatförändringar har som IPCC skriver ”fått omfattande konsekvenser för mänskliga och naturliga system:

Atmosfären och haven har värmts upp, mängden av snö och is har minskat, och havsnivån har stigit.

Att det finns människor som inte bryr sig om eller orkar ta till sig detta är sorgligt, men kanske inte så konstigt. Att se vad man kan göra i det lilla i förhållande till detta stora är inte så lätt. Ändå borde det vara självklart att det är bättre att försöka göra något alls än ingenting, både som enskild individ och tillsammans med alla andra.

Märkligt nog finns det fortfarande människor som driver åsikter – bland annat inom bloggvärlden – som helt förkastar det som den helt avgörande majoriteten av vetenskapsmänniskor nu anser. Bland politiska partier är det i Sverige, bara sverigedemokraterna som hör till denna skara.

Att vara sunt kritisk mot auktoriteter är naturligtvis bra. Jag har själv häromdagen ifrågasatt både den svenska försvarsledningen och andra ”auktoriteter” i ubåtsjakten. Man bör alltid ställa sig frågor om bevisen eller om vilka intressen som står bakom. Men när det gäller IPCC som grundar sina rapporter på en stor del av forskarvärlden så blir bevisen bara allt tyngre. De har så som forskare brukar göra hittills snarare alltid varit mer försiktiga i sina bedömningar än vad verkligheten sedan visat. Det är också väldigt svårt att se vilka intressen som skulle tjäna på kunskap om klimatförändringarna. Att det finns starka intressen (t.ex. oljeindustrin) som tjänar på att dessa kunskaper INTE sprids är däremot lätt att se.

IPCC grundar sig på vetenskap och fastslår bara det som säkert kan bevisas. Därför uttalar man sig inte heller tydligt när det gäller politiska slutsatser. Därför skriver man bara att ”antropogena (mänskligt orsakade) utsläpp av växthusgaser har ökat sedan förindustriell tid, till stor del beroende av den ekonomiska och befolkningsmässiga tillväxten…..

Men denna beskrivning missar något. Det gör däremot inte Naomi Klein – författare av böcker som No Logo eller Chockdoktrinen. I sin nya bok ”This Changes Everything” lyfter hon fram hur klimatkrisen måste leda till omfattande politiska förändringar.

Enligt det som skrivits om boken – som jag ännu inte läst – så tar hon upp kopplingen mellan klimatkrisen och vårt nuvarande ekonomiska system, som hon menar befinner sig i krig mot livet på jorden. I boken går hon mot argumentet om att marknaden ska rädda oss och visar att det istället är vinstintresset och tillväxten som är problemet.

En bok att se fram emot och återkomma till.

Intressant?

Media: DN

Bloggar: Jens Holm, Nere i Söderort

Läs andra bloggar om Klimatfrågan

 

Liknande inlägg: Klimatet kräver en ny typ av ekonomi, Den globala uppvärmningen är inte en förutsägelse…, EKOSOCIALISM 1.0

Ska vi hoppas på en krasch?

För några dagar sedan landade ett nytt nummer av klimatmagasinet Effekt i min brevlåda. Som vanligt blir jag lika överraskad och imponerad över hur den lilla redaktionen med begränsade resurser lyckas med att göra en så snygg, intressant och välskriven tidning där klimatfrågan synas ur ständigt nya synvinklar. För er som bryr er om klimatfrågan och inte redan har denna tidskrift säger jag bara: skaffa den!

En speciellt provokativ eller provocerande artikel i detta nummer står journalisten, författaren och miljödebattören David Jonstad för. Hans artikel har rubriken ”Vårt bästa hopp är en krasch”. Vad han menar är ungefär att trots att vi, med övertygande stöd i forskarvärlden (som exempelvis den senaste rapporten från FN:s klimatpanel), vet att vi styr mot klimatkaos så ”fortsätter det oljedrivna maskineri som vi kallar civilisation” att rulla vidare. Han tar upp det faktum att de minskningar i utsläppen som skedde under 1990-talet inte berodde på kloka och medvetna beslut utan på sammanbrottet för Sovjetunionen. Därför, menar han, skulle ett sammanbrott – en krasch – i det ekonomiska systemet vara det som bäst bidrog till att bromsa den negativa utvecklingen för klimatet.

Jonstad inser och anser naturligtvis att detta vore negativt på andra sätt, eller som han skriver: ” Ur ett socialt perspektiv och på kort sikt är det verkligen inget att hoppas på. Men ur ett ekologiskt perspektiv och framförallt ur ett långsiktigt socialt perspektiv, är en ekonomisk krasch vårt bästa hopp”.

Är det verkligen så?

En sak som man kan säga om detta är ju att till skillnad från andra saker som vi kan hoppas på som ett resultat av social och politisk kamp så är en ekonomisk krasch inte något som vi kan påverka, oavsett vad vi hoppas på. Det är inte bara så att vi vanliga maktlösa människor inte kan påverka detta. Jag tror inte heller att de som sitter överst i de ekonomiska eller politiska pyramiderna kan påverka detta. I alla fall inte på något avgörande sätt. Kriser och krascher av kapitalistisk typ, med mänsklig och materiell förödelse som följd är ju inte en del av civilisationen i största allmänhet. Den typ av kriser som mänskligheten upplevt sedan kapitalismens uppkomst har däremot sedan dess varit en oskiljaktig del av just detta system som idag är  totalt dominerande på vår jord.

Istället för att hoppas på dessa krascher brukar socialister rikta in sin kritik mot det ekonomiska vansinnet och argumentera för en demokratisering av ekonomin, som innebär att vi tar kontroll över samhällets avgörande drivkrafter istället för att låta oss kontrolleras av dem. Det tycker jag att vi ska fortsätta göra.

För samtidigt som vi alla måste göra så mycket som vi kan (DET är aldrig försent) så är det  bara om vi kan knyta ihop kampen för social och ekonomisk rättvisa med den ekologiska kampen som vi kan skaffa oss de medel som behövs för att verkligen lösa klimatkrisen. Det handlar om makt och kontroll över resurser. Vi måste befria dagens fåtaliga makthavare från den fossil-kapitalism som de inte ens själva kontrollerar och istället försöka lösa de gigantiska problemen demokratiskt, solidariskt och grundat i den kunskap vi har om vad som håller på att hända med vår jord.

Inom denna ekosocialistiska inriktning har olika tänkare även gått tillbaka till Marx och visat på att denne 1800-talsman inte bara såg ekonomin ur ett inskränkt perspektiv utan också uppmärksammade frågan om hållbarhet eller till exempel sambandet mellan städernas miljöproblem och åkerjordarnas urlakning. På den stora konferens om Marx som i helgen ordnades på ABF-huset i Stockholm (Marx 2013) deltog bland annat John Bellamy Foster som forskat om detta. Andra tänkare som skriver om förhållandet mellan marxism och ekologi kan man t.ex. hitta på Climate and Capitalism.

Media: DN1, DN2, SvD, Dagens Arena, Guardian1, Guardian2

Blogg: uppsalainitiativet

Intressant?

Läs andra bloggar om klimatet

Läs också: Klimatet kräver en ny typ av ekonomi, Ekosocialism 1.0

%d bloggare gillar detta: