Arbetarklassens ”återkomst”?

Ofta tänker vi på orden som en enkel återspegling av det vi uppfattar som verkligheten. Vi säger: kan jag få gaffeln och får det, inte en kniv.

Språket och språkbruket är föränderligt. När verkligheten förändras så förändras också språket.

Men språket förändras också som en del av en kamp om makten att tolka verkligheten. Orden styr våra tankar. Ibland lyckas det inte så bra som t.ex. när man hittar på nya yrkesbeteckningar för dem som städar. Verkligheten för städaren och städjobbet har förblivit densamma ändå.

Men ibland försvinner ord nästan helt ur det dominerande språket. Några sådana ord som nästan helt försvann ett längre tag var orden klass och arbetarklass. Talades det över huvud taget om klass  så var det istället en grupp som nästan alla verkade tillhöra: medelklassen. Men ord om andra klasser eller arbetarklassen försvann nästan under några decennier. Valforskaren och professorn i statskunskap Henrik Ekengren Oscarsson skrev om detta:

Inom politiken slutade partierna använda klassretoriken redan under tidigt 1970-tal. Explicita frågor om klassidentifikation slutade ställas i svenska valundersökningar redan 1988. SCBs intervjuare rapporterade att det var många som inte förstod eller ville svara på frågor om huruvida de tillhörde arbetarklass eller medelklass.

Naturligtvis hängde detta ihop med samhällsförändringar som skett. Men arbetarklassen hade inte försvunnit ut ur samhället. klassDäremot såg den naturligtvis delvis annorlunda ut. Att ordet mer eller mindre försvann handlar nog mer om att arbetarrörelsens värderingar – som tidigare på många sätt präglat vårt samhälle – trängts tillbaka. Det handlade alltså om makten över språket. Genom historien har ju klassamhällen upprätthållits framförallt genom att härskarklassen med religionens hjälp framställt maktlöshet och underordning som en av Gud given ordning. När det inte hjälpt har man brukar öppet våld eller hot om våld. I  mer moderna samhällen så upprätthåller man hierarkin genom att antingen få alla att tro att systemet är rättvist och att alla har samma chans eller genom att helt enkelt förneka klassklyftornas existens.

Men på den senaste tiden har jag sett ordet arbetarklass återkomma bland diverse skribenter som jag tidigare aldrig trodde skulle ta det ordet i sin mun, skribenter som befinner sig fjärran både från arbetarklassen och från arbetarrörelsens värderingar (se tidigare bloggar om det här nedan).

Att tillhöra arbetarklassen är inte som att vara med i en förening. Det handlar inte heller om vad man själv tycker. Det är bara ett faktum oavsett vad man själv tänker om det eller drar för slutsatser av det. I Sverige består arbetarklassen av några miljoner individer som inte går att stoppa in i några fördomsfulla kategorier som ”verklighetens folk”. Det finns däremot seriösa undersökningar om kulturella preferenser och värderingar där man kunnat se vissa generella saker som mer typiska i arbetarklassen. Sociologiprofessorn Stefan Svallfors har gjort sådana viktiga undersökningar som visat skillnader mellan ”kulturradikalism” och ”social radikalism”. Sådana kunskaper är viktiga, inte minst för en vänster som vill nå arbetarklassen. Men det är inte värderingarna som avgör tillhörigheten till arbetarklassen.

Att tillhöra arbetarklassen handlar om ens position i samhället. Arbetarklassen är den majoritet av människor i samhället som saknar någon avgörande makt. De som inte har makt över produktionen, över staten eller över sina arbetsvillkor. De som är underordnade andras beslut på jobbet och i samhället. De flesta lönearbetare hör hit. De som måste sälja sin arbetskraft för att leva. Löntagare kallas de vanligen, men det är ett falskt ord då ingen tar lön. Man arbetar för lön genom att sälja sin arbetskraft. Vilka är då dessa? Om vi går in på SCB:s statistik (2014) över de största yrkesgrupperna så hittar vi många av dem där: undersköterskor inom hemtjänst och äldrevård, butikssäljare, vårdbiträden, lagerarbetare, förskollärare, städare, personliga assistenter, barnskötare, lastbilsförare, maskinoperatörer, metallarbetare, träarbetare, fastighetsskötare, kockar och kallskänkor, undersköterskor inom vård, fordonsmekaniker, vårdare, boendestödjare och serviceelektriker  Tillsammans är bara dessa uppräknade mer än 1,2 miljoner. Och de är många fler av andra grupper av lönearbetare.

Till arbetarklassen måste också räknas dem som med ett mer modernt ord brukar kallas prekariatet, alltså alla dessa som saknar fast anställning (tillsvidareanställning) men jobbar på nåder när arbetsköparen visslar och under extra vidriga arbetsförhållanden. Dessutom alla papperslösa som inte syns i någon statistik, men utnyttjas värst av alla.

Men till arbetarklassen måste man också räkna många av dem som inte kan sälja sin arbetskraft, som pensionärer, arbetslösa eller sjuka. De flesta av dem måste också på grund av sin bakgrund och nuvarande situation räknas till arbetarklassen.

För många decennier sedan gjorde en radikal sociolog som heter Göran Therborn en sorts klassanalys av det svenska samhället. Förra året gjorde några på tidskriften Clarté ett försök med att tillämpa Therborns analys på dagens svenska samhälle. För den som är intresserad av sådana mer teoretiska analyser är det en mycket intressant genomgång. De kom fram till att 52 % tillhör arbetarklassen. En sammanfattning av deras analys framgår på bilden här .  clarte

Arbetarklassen har alltså inte återkommit. Den har funnits där hela tiden. Däremot ser den mycket annorlunda ut än tidigare. Den är också mycket mer splittrad idag jämfört med den tid då socialdemokratin ännu 1988 hade 70 % av arbetarklassrösterna. Men varje projekt för att vända utvecklingen, för att gå mot ett rättvisare samhälle med andra drivkrafter, måste utgå från existensen av denna brokiga arbetarklass. När vi tillsammans ser det gemensamma, det som förenar, DÅ kommer mycket att hända. Och därför är orden också viktiga.

Intressant?

Läs andra bloggar om klass, arbetarklass

Högerdemagoger då som nu, där som här.

Om 60 miljoner män och kvinnor, från gubbarna till barnen endräktigt och bestämt förklarar: Vi vill inte! då skall miljonernas vilja åtminstone tillförsäkra oss den respekt, som man vägrar dem som kysser piskan. Vi är människor och inte hundar!

Propaganda från NSDAP – det tyska nazistpartiet i februari 1921 efter skadeståndsförhandlingarna i samband med Versaillefreden*

Efter valet av Trump till president i USA pågår diskussioner lite varstans om vilka det var som stödde Trump (där The Guardian haft en intressant genomgång), varför Clinton förlorade och vad som kommer hända nu med Trumps ”löften”. Förutom försök till förklaringar görs också jämförelser och överföringar till Europa och Sverige.

En förklaring till Trumps seger är den psykologiska förklaring som Katrine Marcal förordar i Aftonbladet:

De väljare som tycker ordning, auktoriteter och stabilitet är av stor betydelse, är samma väljare som oavsett inkomst verkar mer benägna att rösta högerpopulistiskt.

Men med den typen av förklaringar kan man ju inte förstå varför det sker förändringar som gör att antingen denna psykologiska grupp ökar eller att den förblir konstant men söker sig till nya alternativ.

Visserligen lägger Marcal direkt till att ”det förstås finns saker som komplicerar bilden”. En sådan ”komplicerande sak” menar hon är att

….även om de fattigaste i USA röstade på Clinton var det hela 16 procent i denna grupp som gick direkt från demokraterna till Donald Trump. ­Något fick dem att ta detta steg: en ­ekonomisk revolt, eller en kulturell?

Ja, kan vi inte tänka oss att det är en kombination, helt enkelt? Men när det gäller vårt svar för att möta dessa grupper så tror jag att ”ekonomin” måste vara det avgörande. Kort sagt: Bernie Sanders kampanj för social rättvisa hade haft en större chans att slå Trump.

Högerpopulismen

Trump ingår på ett övertydligt sätt i det som brukar kallas högerpopulism, det vill säga

Nazistpropaganda till arbetarklassen.

Nazistpropaganda till arbetarklassen.

rörelser eller ledare som ger sken av att vända sig mot makten och tala i folkflertalets namn – såsom i citatet från NSDAP ovan – men som antingen är en del av överklassen eller har dess stöd. Samtidigt pekar man ut andra grupper än samhällets verkliga makthavare som fiender, splittrar folkflertalet och slår efterhand ut grupp efter grupp. Så gjorde de tyska nazisterna. De fick stöd av delar av storfinansen samtidigt som de i sitt självmotsägande program och i sin retorik hade inslag som påminde om socialism och social rättvisa.

Det är min utgångspunkt när jag går över till en annan skribent: Ann Heberlein.

Heberlein och Trump

På en webtidning som heter Ledarsidorna har Ann Heberlein skrivit en artikel om valet av Trump. Det är en mycket försåtlig  artikel. Den blandar på ett sätt som har börjat förekomma bland en del skribenter någon sorts ”vänsterkritik” med beskrivningar av klyftorna i det nuvarande svenska klassamhället och kritik av olika uttryck för brist på förståelse för klassfrågor hos några ”kulturdebattörer” med en mycket förvriden verklighetsbeskrivning och angrepp på en inte närmare specificerad vänster.

Heberlein inleder med att säga att de (som jag tänker) uppenbart falska orden i Trumps segertal om att nu ska de glömda ”no longer be forgotten” gick ”rakt in i hennes hjärta”. Redan här inser jag att min och Heberleins verklighetsbild skiljer sig kraftigt åt. Uppenbarligen uppfattar vi inte personen Trump på samma sätt. Där jag ser högerpopulism, demagogi och den grövsta form av falskhet, där ser Heberlein någon som talar direkt till hennes hjärta. De som i skrift uttryckte liknande uppskattning av nazisternas falska retorik under 1920 och 30-talet har av de flesta dömts av historien. Men kanske håller historien på att glömmas bort?

Att Heberlein på traditionellt borgerligt vis beskriver ”USA, som (varit) ett land som alltid premierat hårt arbete, ett land där vem som helst kan skapa sig en framtid bara hon anstränger sig tillräckligt hårt”, är en diskussion för sig, som jag lämnar därhän här. Men att en person som kritiserar en odefinierad vänster för bristande klassanalys samtidigt kan beskriva Trump som ”den amerikanska drömmen personifierad”, tycker jag är minst sagt magstarkt. Trump började ju inte alls med några tomma händer utan med ett affärsimperium som han ärvde efter sin far. När Heberlein fortsätter med att skriva att Trump: ”återupprättar dem som makten i åratal ignorerat” så börjar det bli riktigt obehagligt. Dels därför att en sådan beskrivning fullständigt bortser från falskheten i detta tal – försök åter att tänka tanken att någon, utan resonemang, skulle beskriva Hitler som den som återupprättade ”det tyska folket” – men också därför att alla de som Trump hetsade mot uppenbarligen inte ingår i dessa som behöver återupprättas. När Heberlein fortsätter med att beskriva en presidentkandidat som spridit rena lögner, vädjat till alla sorters fördomar och förnekat grundläggande vetenskapliga fakta som att ”han talar till de amerikanska medborgarna som om de vore myndiga, tänkande, handlande varelser” då inser jag att det är en konsekvent reaktionär som skriver.

Heberlein fortsätter med att skriva om att olika skribenter sett ner på dem som röstade på Trump som okunniga rasister. Det är de inte fastslår hon rakt av om 60 miljoner människor. Och hon för över detta till Sverige och de ”dugliga samhällsmedborgare som sköter sin del av samhällskontraktet och undrar varför de får så lite tillbaka. Varför blir mammas hemtjänst dyrare? Varför kommer inte polisen när man ringer? Varför blir barnens skola sämre? Varför fungerar inte sjukvården?

Grovt sett finns det ju  fyra  olika sätt att se på de ökade klyftorna och den försämrade välfärden:

  • De borgerliga som i huvudsak tycker att vi gått mot ökad valfrihet
  • Socialdemokraterna som har väldigt svårt att förklara detta eftersom deras eget ansvar för utvecklingen ställer till det med självbilden.
  • Högerextremisterna som ser det som en följd av invandringen
  • Vänstern som ser det som en följd av högerpolitik och offensiv från borgarklassen.

Vilken förklaring som Heberlein har framgår inte, men jag har mina misstankar.

Nazistisk idyll

Nazistisk idyll på 1930-talet

För hennes huvudkritik riktas inte mot den ekonomiska överklassen eller högern utan mot en odefinierad vänster. Det betyder inte att även en reaktionär som Heberlein kan pricka in en del viktiga problem – förutom de ovan nämnda också klyftan mellan stad och land, oförståelsen för problemen inom arbetarklassen eller för människor på landsbygden och det Stockholmscentrerade sättet att se på Sverige. Heberlein har säkert också rätt i att det finns sådant som kan kallas klassförakt även bland människor som uppfattar sig själva som vänster. Det vore konstigt annat i ett klassamhälle. Hur många är det inte till exempel som börjat använda det vidriga begreppet ”white trash” även här i Sverige. Men att i en artikel som handlar om Trump och samhällenas förlorare ha vänstern i sin helhet som huvudmål för ett angrepp är helt barockt. Heberlein talar om ”vänsterns hat av sina egna män, av arbetarklassens män, föraktet för lågutbildade män med låga inkomster, bosatta i mindre samhällen och på landsbygden”. Hon tycker att ”vänstern” bör ”återvända till klassanalysen” som om hon brydde sig om vänsterns öde eller själv tillhörde den. Förutom att detta tal om klassförakt i svepande ordalag inte träffar några avgörande delar av vänstern utom möjligen någon enskild kulturskribent så är det faktiskt inte vänstern som bär huvudansvaret för den försämrade välfärden. Tvärtom! Om vi ska leta efter några krafter som kämpat emot alla de försämringar, ökade klyftor och orättvisor som skett de senaste decennierna, så hittar vi dem bland det som kan kallas vänster i någon mening.

En annan högerdemagog

Ledarskribenten, Karin Pihl på Expressen tar upp tråden från Heberlein. Hon skriver – också i någon sorts märklig ”analys” av USA-valet:

Vänstern har skaffat sig en konstig samhällsanalys…….Frågan är om stora delar av vänstern inte har tappat klassanalysen helt……Ibland verkar det nästan som att vänstern utsett arbetarklassen till det samhällssegment som ska bekämpas till varje pris. LO-män har nog aldrig fått ta så mycket dynga från progressiva politiker och debattörer. Men om inte vänstern bryr sig om verklighetens folk, vem ska göra det då?

Pihl försöker inte på något sätt leda dessa anklagelser i bevis. Men vi kan notera att Pihl tar upp ett begrepp som Göran Hägglund (KD) försökte lansera utan större framgång för några år sedan: ”verklighetens folk”. Det är nog inte en tillfällighet. Det handlar inte om lönearbetarna som klass, de många utan makt som inte äger annat än sin arbetskraft att sälja. Det handlar istället om någon sorts kulturella beskrivningar, där uttrycket ”verklighetens folk” i sig står för ett schablonmässigt klassförakt.

Det är lustigt att Pihl – ledarskribent på en borgerlig tidning ägd av familjen Bonnier – å ena sidan anklagar vänstern för att inte försvara arbetarklassen och å andra sidan slår fast att ingen annan (än vänstern) kommer att försvara arbetarklassen om inte vänstern gör det. I det sista har hon ju rätt. Men den vänster som försvarat välfärden mot nedskärningar, privatiseringar eller kapitalets intrång i välfärden, som försvarat arbetsrätten, bekämpat lönedumpning,  kämpat för mer rättvisa skatter, för att nämna några saker, har inget att skämmas för när det gäller försvarat av arbetarklassens intressen. Motståndarna har varit högern och borgarklassen. Men dessa de verkliga motståndarna finns inte med i Pihls synfält. Hon skriver:

Om man i stället försöker förstå samhället utifrån ett klassperspektiv hamnar de med utbildning, kulturellt kapital och ekonomiska resurser högst i hierarkin. Och vilka är det? Bland andra är det vänsterpolitiker, skribenter på kultursidorna och statligt finansierade sociala entreprenörer. Vänstern själv, helt enkelt.

Jaha, så det är ”vänstern” som är överklassen? Det är Pihls ”klassperspektiv”. Hon nämner dem som har ”ekonomiska resurser” utan att närmare gå in på vilka dessa är. Familjen Bonnier? Inom kategorin ”skribenter på kultursidorna” finns det naturligtvis de som har vänsteråsikter, men om man ser vilka som dominerar de stora medierna och deras åsiktsbildning, så är det främst olika borgerliga tyckare eller journalister. Till exempel sådana som Pihl själv. När det gäller gruppen ”statligt finansierade entreprenörer” är det oklart vilka som åsyftas och hur avgörande delar av dessa ens i en mycket vid mening skulle ingå i vänstern.

Precis som Heberlein faller Pihl in i en Trumpsk ”klassanalys” som försöker blanda bort korten, förvirra, dra bort ljuset från dem som varit de senaste decenniernas segrare: borgarklassen och istället vända ilskan mot andra. I det svenska fallet: vänstern. En vänster som förvisso inte är enhetlig. Som förvisso gjort många misstag. Som är alldeles för svag. Som har delvis olika förklaringar, deltar i delvis olika strider och där en del även ibland låter sig luras av högertroll, men som i sina huvuddelar är de enda som stått upp mot de nyliberala härjningarna.

Giftet från mister Trump har spritt sig ända hit. Bidra inte till att det sprids mer.

———-

 *Citerat från Bruna boken om riksdagshusbrand och Hitlerterror

       – Georg Branting, Clartéförlaget 1933

Intressant?

Läs andra bloggar om vänstern, Trump, klassanalys

Är klassernas avskaffande en villfarelse?

För lite mer än två år sedan skrev jag på den här bloggen om begreppet klassresor. Jag kom att tänka på det när jag den 3 maj läste Håkan Holmbergs ledare i UNT: Klassresor utan slutmål. Håkan Holmberg är en ofta läsvärd liberal skribent även när man inte håller med honom. I ledaren angriper han visionen om det klasslösa samhället. Det är ett begrepp som ju ingår i den socialistiska ideologins grunder från de första pionjärerna. Att studera och fundera över en liberal kritik mot begreppet tror jag kan vara vettigt i socialistiska studiecirklar. Låt oss se. Holmberg anser att det är ett ”förrädiskt, politiskt begrepp”:

Att vilja utjämna klasskillnader är hedervärt. Att tro att de kan avskaffas en gång för alla är en farlig villfarelse.

Klasskillnader kan beskrivas med hänvisning till ekonomiska, kulturella, maktpolitiska eller andra faktorer. Att upphäva dem helt kan bara betyda att alla bokstavligen ska ha samma livsvillkor, tjäna lika mycket (eller lite), bo lika bra (eller dåligt), ha samma utbildning och samma ställning i samhälle och arbetsliv. All utveckling är utesluten eftersom varje nytt initiativ skulle leda till skillnader som innebär att det utopiska tillståndet upphör

Hur pass hedervärt eller motiverat Holmberg tycker att utjämning av klasskillnader är ska jag återkomma till. Men redan definitionen av klasskillnader visar på en avgörande skillnad. Naturligtvis kan olika uttryck för klasskillnader beskrivas på olika sätt, inom ekonomi, kultur eller andra områden. Beskrivningar av dessa skillnader har också ökat under senare år. Förmodligen som ett uttryck för att klyftorna i samhället ökat. En del författare har också börjat återta begreppet arbetarklass.

Men det socialistiska klassbegreppet stannar inte på detta sätt vid ytan, vid de skillnader och orättvisor som finns. Den socialistiska idén om klasser och klassmotsättningar hänger ihop med en analys eller teori om kapitalismen. Uppdelningen i klasser grundas i att vi  har olika förhållande till produktionen av varor och tjänster. De flesta av oss lever av att lönearbeta. Det betyder att vi säljer vår arbetskraft. Det kapital vi eventuellt äger är inte tillräckligt för att ge oss någon avgörande makt i samhället. Den avgörande makten har istället de stora kapitalägarna, kapitalisterna, borgarklassen eller vad vi nu vill kalla dem. Denna lilla grupp äger och kontroller sådant som storföretag, banker, försäkringsbolag, fastighets- och byggbolag, energi- och naturtillgångar och dominerande massmedia. Det är i kraft av detta ägande som de kan styra samhällets utveckling. Med samhällets utveckling har både arbetarklassen och borgarklassen förändrats. Samhället och klasserna ser inte ut som på 1800-talet. Men klasskillnaderna och klassmotsättningarna består. På samma sätt har de grupper som finns mellan de båda huvudklasserna förändrats. Det har på senare år blivit vanligare att på nordamerikanskt vis tala om denna grupp som ”medelklassen”. Det är ett begrepp som verkligen kan diskuteras. Men jag ska inte göra det här. Däremot tycker jag i korthet att vi ska ifrågasätta den beskrivning som innebär att alla som inte tillhör LO-kollektivet kallas för medelklass. De flesta av oss har både liknande villkor när det gäller lön, arbetsförhållanden och brist på avgörande inflytande över våra arbeten. Det socialistiska projektet har alltid handlat om att vi ska samlas kring våra gemensamma intressen mot dem med den avgörande makten. Det avgörande problemet idag är att vi, de många, på en mängd olika sätt är splittrade medan borgarna däremot är aggressivt enade och sedan decennier framgångsrika i sin klasskamp som river ner välfärdssamhället och ökar klassklyftorna.

Men för Holmberg är klasskamp ”i grunden ett uttryck för ett statiskt tänkande – det antyder ett nollsummespel där vinst för en grupp är förlust för en annan.” Han vill istället se oss som individer vilka ges möjligheter till individuella klassresor. Men dessa individuella klassresor förändrar inte klassamhället i grunden. De flesta deltar inte heller i dem. Mycket av det som kallas klassresor handlar istället om att nya jobb uppstått t.ex. inom offentlig sektor. Men de flesta där tillhör fortfarande lönearbetarna.

Men hur var det då med den hedervärda utjämningen mellan klasserna? Ja, inte ens detta blir det mycket av på slutet av Holmbergs ledare, när han skriver:

En sammanpressad lönestruktur och en stel och uppdelad arbetsmarknad minskar rörligheten och riskerar att urholka värdet av en högre utbildning.

Och det skriver han i en tid när vi översvämmas med information om problemen med de ökande klasskillnaderna! Tänk på böcker som den nu aktuella Picketys Kapitalet i det 21 århundradet eller (för några år sedan) Jämlikhetsanden. Två böcker som både beskriver en verklighet med just motsatsen till ”sammanpressade lönestrukturer” och istället fördelarna med jämlikhet.

Idag handlar den socialistiska striden i första hand om att gå emot ökade klassklyftor. Där har vi förlorat alltför länge. Vi vill naturligtvis också minska klyftorna så som skedde i Sverige under några decennier fram till 1980-talet. Men de första stegen mot ett klasslöst samhälle handlar om något mycket större. Det handlar om att överföra den makt över produktionen som nu utövas av en mycket liten grupp till folkflertalet för att styras demokratiskt. Detta skulle naturligtvis också minska skillnaderna mellan människor i samhället vad gäller lön och annat. Däremot har det aldrig varit en socialistisk tanke att alla ska ha samma lön eller ställning (vad nu det skulle betyda?) så som Holmberg förvånansvärt okunnigt skriver. I den långsiktiga visionen har det istället talats om ett annat begrepp: ”av var och en efter förmåga, till var och en efter behov”.

Att visionen om ett samhälle utan klasser skrämmer både dem som tillhör den direkta borgarklassen och en del individer inom högavlönade mellangrupper kan man förstå. Försvaret för den kapitalistiska äganderätten över alla andra friheter är också liberalismens sämsta sida. Med stora visioner är det ju så att ingen av oss kan veta om några någonsin får uppleva dem. Men utan visionen om ett klasslöst samhälle blir vi säkert svagare även i motståndet mot de allt mer ökande klassklyftorna. Det är bara ett sådant perspektiv som kan leda mot utjämning på det sätt som den skandinaviska arbetarrörelsen lyckades med under efterkrigstiden ända fram till vändningen på 1980-talet..

Intressant?

%d bloggare gillar detta: