Hur stor får solidariteten vara?

Jag har skrivit förut här på bloggen om det knepiga begreppet ”identitetspolitik”.  Min uppfattning har varit att det ofta används slappt, som ett skällsord och utan konkretisering. Men vi  tycks inte komma undan begreppet. I sämsta fall kan praktiserande av ”identitetspolitik” innebära splittring mellan olika grupper som borde och skulle kunna enas i kampen för ett bättre samhälle. Det görs då med hjälp av ordet ”appropiering”. Här är en artikel av min vän Peter Widén som tar upp detta ämne utifrån ett inslag i Kulturnytt P1. Det handlar om ett sätt att tänka som förnekar förmågan till inlevelse, empati och solidaritet, ja även det mesta av kulturen faktiskt.

 

Detta ”debattinlägg” är inget som jag planerat att skriva. Det handlar om ett ämnesområde som jag inte behövt brottas med dagligen precis. Givet att jag bor i en industristad och har min politiska verksamhet bland jordnära människor. Men ett inslag i Kulturnytt i P1 har fått mej att förstå att det inte går att sticka huvudet i sanden längre. Jag skriver alltså i ren ilska.

Det handlar om identitetspolitik. Och appropriering. Ord som jag innan jag bevistade socialistiskt forum för två år sedan inte visste vad de var. Och som jag klarade mej väldigt bra utan.

Jag har inte berörts av detta i min politiska vardag. Och prioriterat annat. Men nu förstår jag att jag inte kommer undan. Vi kommer att få brottas med detta.

Emmet Till

Så till saken. På Kulturnytt hör jag att ett stort bråk utbrutit på Biennalen på Witney museum of American Art i New York. Det handlar om en målning. Målningen heter ”Open Cascet”. Den är gjord med ett verkligt fotografi som förlaga. Den föreställer den 15-årige afroamerikanen Emmet Till. 1955 bortfördes han, torterades och mördades brutalt av två vita män. Hans brott? Han skulle ha flirtat med en vit kvinna. Vilket han dessutom tydligen inte ens gjort. Men det spelar ju ingen roll. Alla har rätt att flirta.

Hans mor, Mamie Till Modley krävde att kistan skulle vara öppen under begravningen. ”Låt världen få se vad jag sett” sa hon. Och det världen fick se var en till oigenkännlighet sönderslagen 15-åring. Fotografiet var en av många gnistor som tände den masskamp som vi kallar medborgarrättskampen.

Konstnären Dana Schutz från Brooklyn gjorde målningen i vrede över alla hat-tal i presidentkampanjen i somras. Vad är problemet? Dana har alldeles för vitt skinn. Den svarte artisten Parker Bright organiserade en protest framför målningen iklädd en t-shirt med texten ”Black Death Spectacle”. Den svarta brittiska artisten Hanna Black skrev ett brev till museet och krävde att målningen inte bara skulle tas bort utan också förstöras. Dana Schutz, antagligen uppskrämd, ”erkänner” att hon inte kan känna det som svarta amerikaner känner, men att hon kan vet hur en mor känner. Hon borde naturligtvis istället bett Parker och Black m.fl. att dra till ett varmare ställe.

1937 skrevs ”Strange Fruit”, en tonsatt dikt om de fruktansvärda lynchningarna i sydstaterna. En blues-jazz-låt utan verser eller refräng. Den gjordes känd genom Billie Holliday och Nina Simone. Holliday sjöng den varje kväll som avslutningsnummer under flera år på en bar på Manhattan. Om publiken inte var tyst gick hon bara av scenen. Sångens text var hemsk men också ett stridsrop.

Problemet? Författaren och kompositören Abel Meeripol (alias Lewis Alan) var inte svart. Han var jude och kommunist, född i Bronx av fattiga judiska emigranter från Ryssland.

Vad tycker Parker och Black att vi ska göra med sången ”Strange Fruit”? Slå sönder skivorna? Ordna protestmöten? Meerepol lät ju t.o.m. sin fru spela in sången innan Holliday fick den. Snacka om appropriering!

Som tur var fanns inte dessa tankar hos Holliday, Nina Simone och den progressiva afroamerikanska miljön. Dom tog sången till sej. Dom förstod vilken kraft och betydelse den hade. Och dom förstod att vi människor har förmåga att sätta oss in i andras lidande även om vi inte själva är utsatta för samma specifika förtryck. Det är det som gör oss till människor.

Till identitets- och approprierings-fanatikerna vill jag ställa några frågor:

Vad ska vi göra med den irländske författaren Roddy Doyles mästerverk ”Kvinnan som gick in i dörrar”? En bok om hur en kvinna trots misshandel går med högburet huvud och stark genom livet. Skriven i jagform!! Det måste bli bokbål.

Får historikern Håkan Blomqvist skriva om de ukrainska judarnas lidande 1919?

Måste undertecknad sluta spela blues och övergå till svensk folkmusik eller dansband?

I samband med att Dylan fick Nobelpriset var det en författare (jag har glömt namnet) som sa: ”Som kvinna, mörk och född på 90-talet så har Bob Dylan absolut inget att säga mej”.

Reflektera över vad det betyder. Det betyder: ingen som inte tillhör min etniska grupp, min ålderskategori eller mitt kön kan säga mej något väsentligt.

Nina Björk kommenterade detta i en krönika i Godmorgon Världen. ”Varför lade hon inte till författare också, så hade vi snävat in det ännu mer” var Björks kommentar. Nina Björk är bra.

Den här författarens inställning är egentligen ett förkastande av all litteratur och konst. Stor litteratur innebär att kunna sätta sej in och förmedla även saker vi inte själva omedelbart upplevt. Det är ju det som är litteratur. Det är ju omöjligt att vi direkt kan ha delat alla öden och händelser. Var är fantasin?? Annars återstår ju enbart självbiografier. Om ens det. Vad vet man egentligen säkert om sina föräldrars erfarenheter?

Och om blues. På 60-talet organiserades turnéer med svarta amerikanska bluesmusiker i Europa. American Folk Blues Festival. Organisatörer var brittiska och tyska jazzmusiker och bluesentusiaster.

Jag hörde för ett tag sen en intervju med en av de tyska organisatörerna. Han sa: ”Det är omöjligt att skilja vår entusiasm för själva bluesmusiken från vår solidaritet med den svarta medborgarrättsrörelsen. Det var en och samma sak”. Var han en förtryckande ”appropriatör”? Eller var han en av dessa människor som vi så desperat behöver fler av idag?

Slutligen: Abel Meerepol och hans hustru adopterade makarna Rosenbergs söner när föräldrarna avrättades i elektriska stolen. Det är tur att det funnits och finns sådana människor och inte enbart egocentriska intellektuella som Parker och Black. Och låt oss sända en tanke av sympati till Dana Schutz. Hon reagerade på samma sätt som Meerepol på 30-talet. Hon sträckte sin sympati till förtryckta människor oavsett hudfärg.

Peter Widén

Intressant?

Läs andra bloggar om identitetspolitik

Vänstern, ”identitetspolitiken” och hedersförtrycket

Över huvud taget är problemet med ord att de används för att förklara något, men gör att man slipper förklara just detta. Man bör därför prova då och då att ta bort viktiga nyckelord i språket och se vad man gör med det vacuum som uppstår…..

Kajsa Ekis Ekman: Texter 1998 – 2015, s. 175

Det som Kajsa Ekis Ekman skriver här gäller speciellt ord som börjar användas mycket och av många människor samtidigt. Själv har jag upplevt och tänkt på detta många gånger inom skolans värld, där jag jobbat sedan 1980-talet. Ett sådant ord där har till exempel varit: ”värdegrund”. När vissa ord blir inne så har de en tendens att tappa betydelse och bidrar inte till klarhet om vad vi menar: ”alla” bara säger det.

Ord kan fungera som dimridåer

Ord kan fungera som dimridåer

Ett ord som nu ofta används på tidningarnas kultur- och tyckarsidor, liksom på facebook är ordet ”identitetspolitik”. Jag tycker att det har blivit just ett sådant ord som används slappt för att slippa förklara och som vi borde pröva att emellanåt byta ut för att komma vidare i diskussionerna.

Jag skrev på en blogg om det här i våras (Vilka får vara med i kampen?) att ordet ofta används nedsättande. Jag skrev också att jag inte sett ”någon som skriver eller säger att de är anhängare av identitetspolitik”. Att det i huvudsak används nedsättande är sant. Men att det faktiskt också kan användas – och har använts –  positivt hade jag undersökt för dåligt. Det har jag märkt sen när jag kollat upp historien bakåt. Tydligen har begreppet använts åtminstone redan på 1970-talet av en grupp svarta feminister i Boston i USA (Combahee River Collective).

Men jag har alltså också märkt att det både kan användas positivt och problematiseras, när jag läst lite mer från aktuell debatt. Till exempel en artikel av Kawa Zolfagary på Politism som försöker reda ut frågan samtidigt som han konstaterar att det inte är så lätt att veta ”vad i helvete identitetspolitik är för något. I ärlighetens namn är det jävligt oklart, till och med för mig själv som enligt många är identitetspolitikens värsta företrädare”.

Kawa Zolfagary tar upp några olika aspekter på olika sätt att tolka ordet samtidigt som han skriver att det ”lika gärna kan kallas feminism och antirasism”. Och då är det ju så att det naturligtvis finns olika riktningar såväl inom feminismen och antirasismen som inom ”identitetspolitiken”. Zolfagary tar upp några exempel på det som t.ex. detta med att ha tolkningsföreträde:

….. det verkar betyda allt ifrån att man ska hålla käften helt om man inte tillhör den grupp som diskuteras till att man ska lämna plats så att de direkt drabbade kan få definiera sina bekymmer.

Två väsentligt olikartade sätt att förhålla sig alltså.

Samma sak är det med den sekterism som finns bland en del som kanske kan kallas ”identitetspolitiska”, alltså det här att inte alla får vara med i kampen som jag skrev i det ovan nämnda blogginlägget. Denna sekterism finns. Men den finns ju inte hos alla eller ens de flesta feminister och antirasister. Ytterligare en sak är det här sättet att betrakta sig som representant för och tala i en hel grupps namn utan att ha blivit vald till detta på något demokratiskt sätt. Men även detta gäller ju bara en del.

Vänsterpartiet beskylls ju för att vara ”identitetspolitiskt”. Men detta finns varken i program eller som uttalanden från ledande partiföreträdare. När partisekreteraren Aron Etzler svarar några kritiska partimedlemmar i tidningen Flamman säger han t.ex. att ”Vi är ett feministiskt parti, inte ett identitetspolitiskt”.

Men begreppet ”identitetspolitik” används av diverse borgerliga debattörer  för att angripa ”vänstern” (också oftast odefinierad) . En lustig och ganska märklig sak här är att de borgerliga debattörer som gör det samtidigt låtsas som om de gillar marxismen och arbetarrörelsen. I Göteborgsposten har vi kunnat läsa Adam Cwejman skriva att: ”…betydande delar av vänstern omvandlats från klassorganiserad folkrörelse till elitistisk och teoritung subkultur…Värre lär det dessutom bli” som om han beklagade det. Och liberalen Thomas Gür skrev nyligen i Dagens Samhälle om ”En vänster som lämnat marxismen bakom sig”.

Om detta bisarra spel har Kajsa Ekis Ekman också skrivit bra:

Den som följer svenska ledarsidor märker snart något underligt. Det verkar ibland på dem som att det är Vänsterpartiet som har makten i Sverige. Varje månad i Sverige skrivs nämligen en hop artiklar på temat ”Vänstern måste ta ansvar för … ”. Bara det senaste året har ledarsidorna hävdat att vänstern måste ta ansvar för: hedersvåldet, antisemitismen, Donald Trumps framgångar (!) Spotifys ekonomiska situation, flyktingsituationen i världen och mycket mer.

…..detta sätt att avkräva ansvar av aktörer utan makt är ett slappt och slarvigt sätt att debattera på. Det är mycket enklare för en lat skribent att slänga ihop en text om vad vänstern gör för fel än att verkligen undersöka frågan.

Allt det jag sagt här ovan tycker jag talar för att vi bör vara försiktiga med användandet av ordet ”identitetspolitik”. Vi bör också kritiskt granska hur det används. Låt oss tala mer konkret om det vi är för eller emot utan att grumla till det med detta ord.

Debatten om förorten och hedersförtrycket

Förra sommaren pågick en debatt om de problem i vissa förortsområden som har att göra med växande fundamentalism som förstärker könssegregation och hedersvåld och begränsar kvinnors rörelseutrymme. Som forskaren Lena Gunnarsson konstaterar i en mycket bra och intressant artikel i Flamman (Ständigt i skottlinjen) så är detta en ”mycket snårig terräng” som ”medför extra krav på precision, omdöme och försiktighet” men också kräver både ”varsamhet och generositet” när vi kritiserar varandra i denna diskussion.

Några från Vänsterpartiets ledning gick då för mer än ett år sedan in i denna diskussion med en artikel i Aftonbladet. Man skrev där några riktiga saker som att:

  • reaktionära fundamentalistiska och rasistiska rörelser finner näring att gro och frodas i klassklyftor och splittring . Ökade klyftor, utbredd arbetslöshet och fattigdom ger utrymme för såväl kriminella som reaktionära krafter att verka
  • Reaktionärt förtryck kommer i olika skepnader, ibland insvept i sträng religion
  • Oavsett när och var bekämpar Vänsterpartietalltid bakåtsträvande och förtryck och står upp både för kvinnan som tvingas täcka sin kropp och för kvinnan som får slöjan avdragen.
  • Att den höger som bäddat för reaktionära rörelser genom att öka segregation och fattigdom, och motsatt sig framsteg som bidrar till jämlikhet och kvinnors frigörelse, inte har någon rätt att anklaga vänstern för att ”svika förorten”

Men när man också sa att man inte var villiga att ”peka ut” förorten och en enskild religion för att det skulle öka splittringen, då uppfattades det nog av många, och då i sitt sammanhang, som att man inte ville lyssna på dem som inifrån förorten (Husby i Stockholm i detta fall), tog upp problemen (pekade ut?) med ”reaktionära fundamentalistiska rörelser” och ”reaktionärt förtryck insvept i religion”. Det förstärktes när man skrev om generaliseringar och ryktesspridning utan att precisera vilka generaliseringar eller rykten man syftade på.

Det blev inte bättre när man underströk att ”kvinnoförtryck, homofobi och fundamentalism inte är förbehållet en enskild religion eller endast finns i förorten”. Åsikten att kvinnoförtryck, homofobi och fundamentalism bara skulle finnas inom islam och i ”förorten” är ju en väldigt extrem uppfattning. Men om någon känner sig tvungen att påpeka att det inte är så undrar man ju till vem det sägs och varför. Det verkar då som om man ändå inte vill se eller förhålla sig till denna speciella form av förtryck. Så även om jag – och jag tror alla utom rasisterna – naturligtvis instämmer i detta så var det svårt att inte då och i sitt sammanhang uppfatta det som att man ändå ville undvika ämnet.

Då tycker jag att partiföreningarna i V på Järva (där Husby är ett område) lyckades uttrycka detta bättre i ett läsvärt inlägg där de bland annat skrev att: ”Det går inte att frånta personer sina egna upplevelser. Att det finns kvinnor i vårt område som upplever att de inte kan röra sig fritt i offentligheten är vidrigt”.

En polariserad debatt

Jag tror att den debatt som blivit i detta svåra ämne polariserats på ett olyckligt sätt, inte minst genom att andra grupper (med egna ibland ej redovisade intressen) ingripit i debatten på den ena eller andra sidan.

Men den har också polariserats därför att de som deltagit i debatten snabbt grävt ner sig i olika skyttegravar, där alla ställningstaganden ska höra hemma i en burk så att säga. När till exempel Ann Charlott Altstadt här senast skriver i Aftonbladet att förbud mot religiösa friskolor ”i den svenska debatten avfärdas som rasism” så känner jag inte igen mig. Jag är medlem i vänstern och motståndare till alla sorters religiösa friskolor. Jag har aldrig upplevt att någon kallar den uppfattningen för rasistisk. Dessutom är det ju sossarna och högern som gjort dessa skolor möjliga med friskole-”reformen”, något som vänstern var emot.

Och när Altstadt skriver om ”förtrycket och våldet inom fundamentalistiska/konservativa grupper som identitetsvänstern inte kan betrakta på annat vis än som just offer för denna rasism” då bidrar hon till just en sådan skyttegravsdebatt genom att dels klumpa ihop tänkta motståndare under det där luddig begreppet och samtidigt göra en karikatyr av det hon uppfattar som de andras ståndpunkt.

Framförallt tror jag att den här diskussionen skulle ha vunnit på att mer krut lagts ner på att diskutera olika konkreta åtgärder som handlar om vad vi kan göra i dessa svåra frågor. Amineh Kakabaveh som varit en centralfigur i dessa diskussioner skrev en debattartikel i juni 2015 med den braskande rubriken ”I förorten växer männens diktatur” där hon beskrev olika  missförhållanden. Men när det kom till åtgärder så föreslog hon bara att statligt stöd till trossamfund ”måste ses över”, att en omfattande utredning om hedersmord borde tillsättas liksom att en medborgarminister skulle tillsättas. Kanske bra åtgärder. Men trots allt bara en mycket liten början på åtgärder mot de verkliga problemen. Dessutom har vi haft en nymornad och – som jag tycker – konstig debatt om att vissa badhus gett möjlighet för kvinnor att bada utan män en timme i veckan. Har man inte starkare belägg för islamisternas makt så känns det ju inte så hotfullt. Men i övrigt har det vad jag kunnat se varit ganska tomt när det gäller konkreta förslag.

 

Det faktiska hedersvåldet och förtrycket idag

I dagens värld gifts varje dag 39 000 flickor under 18 år bort.heder

WHO beräknar att mellan 125 och 140 miljoner flickor och kvinnor i dag lever med konsekvenser av att ha blivit könsstympade.

I Sverige är det tydligen svårt att få fram siffror på hur många brott som begås i hederns namn idag. Det finns helt enkelt inte någon brottskod för hedersrelaterade brott. Om detta skriver den statliga utredningen ”Nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck”:

Att det saknas nationell statistik kring hedersrelaterat våld och förtryck har lyfts fram i flera sammanhang, senast av nationella samordnaren mot våld i nära relationer som föreslog en ny nationell studie med syfte att också fånga in vuxnas utsatthet, då tidigare studier främst fokuserat på ungdomar.

Däremot finns det en del undersökningar av hur unga människor själva uppfattar situationen som visar att situationen är mycket allvarlig  och att normer om oskuld och äktenskap starkt påverkade både vardagen och framtiden för många barn, särskilt flickor.

Socialstyrelsen gjorde 2015 en kartläggning av hur många flickor och kvinnor i Sverige som kan vara utsatta för könsstympning. Kartläggningen uppskattade att 38 000 flickor och kvinnor i Sverige är könsstympade, varav 7 000 är flickor under 18 år.

Att situationen på detta område är mycket allvarlig och att mycket behöver göras, kloka tankar och strategier utvecklas, det är helt klart. Vad som också borde stå klart är:

  • Att ett sådant arbete försvåras om vi fortsätter att öka de ekonomiska och sociala klyftorna i samhället och dra bort resurser från fattiga förortsområden.
  • Att det främsta hindret för att utveckla kloka åtgärder inom detta svåra område knappast är vänstern eller några identitetspolitiska kulturdebattörer, utan högern och ”nedrivningspolitikerna”, rasisterna och fundamentalisterna i en komplicerad förening.

Så låt oss börja diskutera vad vi kan göra. Och låt ordet identitetspolitik vila ett tag, va?

Intressant?

Läs andra bloggar om identitetspolitik, hedersvåld, vänsterpartiet

Vilka får vara med i kampen?

Ibland dyker det upp i debattartiklar. Det där ordet. ”Identitetspolitik”.

 Jag vet inte om de flesta människor har någon uppfattning om eller ens bryr sig om det ordet. Men om man är intresserad av samhällsdebatt så stöter man ofta på det nuförtiden. Senast var det den socialdemokratiska gymnasieministern Aida Hadzialic som använde det i Aftonbladet.

Aida Hadzialic

Aida Hadzialic

Själv tycker jag inte att det är så lätt att förstå vad det står för eller om de som använder det menar samma sak. Det används ju nedsättande. Jag har inte sett någon som skriver eller säger att de är anhängare av ”identitetspolitik”. Det är istället något som andra beskylls för. Och som ofta med sådana här ord kan man känna att de kanske fördunklar mer än de klargör.

wikipedia definieras begreppet bland annat så här:

Identitetspolitik är politiska ställningstaganden som grundar sig på egenintressen och individernas egna sociala intressegrupper.

Det låter inte så knepigt tycker jag. Den historiska arbetarrörelsen och fackföreningarna liksom kvinnorörelsen är i så fall uttryck för ”identitetspolitik”. Dessa rörelser har funnits länge men – vad jag vet – inte använt det här begreppet, föränn möjligen nu. Uppenbarligen står det för något mera än detta ganska enkla och basala med egenintressen som förenas i en gemensam solidaritet och identitet.

Märkligt nog sägs det vara ett begrepp som vägleder delar av vänstern. Aida Hadzialic säger i Aftonbladet att hon ”har tröttnat rejält på debatten inom vänstern”. Jag vet inte om hon räknar sig själv till ”vänstern”. I alla fall är hon arg på debattörer som ”fokuserar på vad som skiljer människor åt i stället för vad som förenar dem.” Och fortsätter: ”Man sviker arbetarklassens barn när man inte gör en klassanalys och i stället håller på med en debatt om kultur och identitet som inte leder någon vart”.

Det är ju hårda ord. Men ganska förvånansvärda. Dels som en beskrivning av vänstern, dels när de kommer från en ledande socialdemokrat. Varken klassanalyser eller enande av arbetarklassen har direkt varit något som utmärkt den socialdemokratiska politiken de senaste decennierna. Men det behöver inte betyda att hon inte kan ha viktiga poänger i en kritik av något som kanske kan kallas ”identitetspolitik”.

Aida Hadzialic är ju inte den första som skrivit om detta. Förra året skrev Åsa Linderborg på ett kritiskt sätt mot det som hon där kallade identitetspolitik i en artikel där hon talade om problemen med att vara ”politiskt korrekt” (ett annat av dessa knepiga begrepp). Hon skrev till exempel:

Ett stort problem med identitetspolitiken är att den allt ivrigare skuldbelägger och splittrar. Man ska känna skuld för att man inte deltar i kampen, samtidigt som man inte får vara med för att man inte fattar hur det är att vara svart, homosexuell, transperson etc. Håll käften Tomas Ledin, du är inte Jason, kom inte här och vifta med ditt pass!

Här handlar det alltså om att människor som kämpar för en grupp, en identitet, ställer sig mot andra på ett splittrande och sekteristiskt sätt.

Även på den borgerliga kanten talar man om begreppet identitetspolitik och ogillar det. I GP hänger Adam Cwejman på Aida Hadzialic och talar om ”vänsterns ideologiska kollaps”. Han skriver att ”betydande delar av vänstern omvandlats från klassorganiserad folkrörelse till elitistisk och teoritung subkultur…Värre lär det dessutom bli”. Det är ju minst sagt förvånande att Cwejman är bekymrad över detta. Jag kunde inte föreställa mig att han önskade sig en klassorganiserad folkrörelse. Men välkommen.

Annars är det väl så att liberaler hellre ser bara individer än grupper som t.ex. klass. I deras sätt att tänka så tjänar alltid alla på att de rika blir rikare. Alla har samma gemensamma intressen, ganska fritt från konflikter, speciellt klasskonflikter. Den yttersta högern och de konservativa har ju däremot den nationella identiteten i motsättning till ”de andra” medan arbetarrörelsen och vänstern traditionellt talat om identiteten klass i motsättning till egendomsförhållanden och kapitalägare.

En bra artikel i ämnet ”identitetspolitik” kan man läsa på sajten Politism av Erik Rosén. Han gör den här definitionen av begreppet identitetspolitik:

…….vad identitetspolitik är: att enskilda grupper försöker förbättra sin position, försöker bekämpa diskriminering eller kräver ett erkännande – inom det nuvarande systemet.

Men han riktar också kritik mot Aida Hadzialic. Han skriver:

…… klasskampen, både politisk och ekonomisk, är helt central för förändring. Hadzialic har också rätt i att mycket mer förenar förortens och bruksortens arbetarklassbarn än vad som skiljer dem åt. Utmärkt så.

Men det är svårt att ställa klasskamp mot identitetspolitik om man inte är beredd att förändra systemet som helhet, om man inte i grunden problematiserar kapitalismen och presenterar en politik för att i grunden förändra, reglera och tämja den.

Och frågan är om Aida Hadzialic vill det? Jag tror inte det, för jag ser inte de tendenserna inom socialdemokratin. Jag ser inte ens tendenserna till en sådan debatt inom socialdemokratin (med enstaka undantag!)

Jag instämmer i dessa tankar som liknar dem som Nina Björk uttryckte i en debatt i DN 2014 med Judith Kiros .

Aida Hadzialic ställer upp identitet (det som skiljer) som en absolut motsättning till ”det som förenar”. Men behöver det vara så? Jag tror inte det. För om vi nu kan se att det finns problem med något som kan kallas identitetspolitik så innebär inte det att vi kan vara emot att olika identiteter slåss för sitt. Det är ju ett misstag som gjorts i arbetarrörelsens historia. Till exempel skulle kvinnorna i den tidiga arbetarrörelsen hålla tillbaka sina krav i klassenhetens namn. Överhuvudtaget har väl splittringen – att olika nedtryckta grupper ställs mot varandra – alltid varit ett av de största problemen i kampen för ett jämlikt samhälle. Istället måste vi få in alla olika grupper i en gemensam kamp, där ingen göms, alla får plats och respekteras, men där också varje grupp är solidarisk med de andra. En ”klassorganiserad folkrörelse”, men på nytt sätt.

mångfald

Vänstern vill ha ett samhälle med social rättvisa, jämlikt och jämställt och där ingen trycks ner på grund av sin klass, sin etnicitet, sitt språk, sitt kön eller sin sexuella läggning. Om vi ska komma någon vart med detta så måste de allra flesta komma med. Alla måste samlas i en bredare fåra. Grunden i denna fåra måste vara en strävan efter social rättvisa med spetsen riktad mot de rika och dem som upprätthåller orättvisorna. Vi måste också erkänna att det finns motsättningar och skillnader och att en del har mer att vinna för egen del. Men det blir ett bättre samhälle för oss alla.

När man ser videos från kampanjen för Bernie Sanders så tycker jag att de verkar lyckas med att uttrycka detta på ett mycket bra sätt med sin slogan ”We must stand together”, t.ex. i denna video (klicka på den)

together

PS: En stund efter att jag postat den här bloggen läser jag en mycket bra artikel i ämnet av Shaniaz Hama Ali i Dagens Arena. Läs den!

Intressant?

Läs andra bloggar om ”identitetspolitik

%d bloggare gillar detta: