Lundsbergs internatskola – vem ska skyddas?

För en vecka sedan hölls en så kallad nollning på Lundsbergs internatskola. Två elever brändes med strykjärn. Det var inte första gången som denna typ av ”kamratfostran” förekom eller uppdagades på Lundsberg. Som Agnes Hellström (själv före detta internatelev på Sigtuna) skriver i AB:

Det har varit näst intill omöjligt att spräcka Lundsbergs skolas bubbla. Vart tionde år har en skandal blåst upp, allt från elever som fått avföring kastad på sig till urartade initieringsriter framför de vuxnas fällda blickar. Styrelsen har använt tystnadens taktik, tigit ut stormen, ignorerat mediernas frågor. Gjort sig oanträffbara.

Men här passerades till slut en gräns som ledde till att skolan stängdes av skolinspektionen.

Att skolinspektionen var tvungen att agera – helt enkelt följa lagen – tycker jag verkar uppenbart. Andra exempel på vidriga kränkningar som till exempel i denna tjänsteanteckning hos skolinspektionen borde räcka.

Att den slutna elit som går och gått på denna skola reagerar mycket kraftfullt mot beslutet, men däremot inte mot kränkningarna, är knappast förvånande. En av dem är den ökände Ian Wachtmeister som tillhör en familj där över 60 medlemmar har gått på skolan.

Argumenten för en stängning har såvitt jag kunnat notera främst handlat om att skydda de utsatta eleverna och få stopp på den grova mobbningen. Men finns det inte också ett annat skäl? Kan inte en stängning av Lundsberg också ses som ett bidrag till att åtminstone lite grann skydda alla oss andra mot de översittare som fostras och härdas fram på Lundsberg? Jag tänker det efter att ha läst en mycket intressant artikel av Petter Sandgren som är doktorand i historia vid European University Institute, Florens. Han skriver sin doktorsavhandling om de svenska riksinternatskolorna. I sin artikel i Svd återger han bland annat utbildningssociologen Christine Hewards undersökningar av de engelska internatskolorna  vars syfte var:

att skapa framtidens makthavare genom ett selektivt urval av barn från familjer tillhörande samhällets övre klasser. Eleverna skulle sedan härdas, både psykiskt och fysiskt, i ett tävlingsinriktat hierarkiskt system där de starkaste skulle överleva medan de svaga skulle lida i tystnad. De allra svagaste skulle sållas bort.

Sandgren reser också frågan hur det speciella kamratfostringssystemet kunnat leva kvar på Lundsberg och menar att:

En anledning till att fostringssystemet bevarats genom åren bör därför spåras i sammansättningen av skolans beslutande organ, stiftelsen. Denna stiftelse består av före detta elever, vilka kan förmodas ha trivts vid skolan tillräckligt mycket för att engagera sig i dess framtid. Den styrande gruppens mål blir därmed lätt inriktat mot att bevara och inte att förändra. En förändring av Lundsberg traditionsbundna ritualer eller organisatoriska utformning riskerar att strida mot den gemensamma tradition som före detta elever, stiftelsen och Föreningen Gamla Lundsbergare ofta lyft fram som Lundsbergs kärna.

Men spelar det då någon roll om skolor av Lundsbergs typ får fortleva. Ja, jag tror det. Vi människor har bortsett från urtidens primitiva jägar- och samlarsamhällen alltid levt i klassamhällen. Och det tror jag att man kan påstå oavsett hur vi definierar klasser eller om vi tror att en annan ordning vore möjlig. Och Sverige är inte något undantag trots vad till exempel den f.d. eleven på Lundsberg Ebba Wallmén säger om att ”vi inte har några klasser längre” (det skulle man kunna se som exempel på dålig utbildning i samhällskunskap, men snarare handlar det väl om det vanliga fenomenet att man inte vill se eller erkänna sitt eget överläge).  Men klassamhällen kan se olika ut, vara mer eller mindre ojämlika och mer eller mindre mänskliga. Och överklasser kan vara mer eller mindre isolerade och bestå av fler eller färre av vidriga psykopattyper. Det spelar nog någon sorts roll ändå, tror jag.

Därför måste man också glädjas åt att Jan Björklund nu vill avskaffa den speciella gräddfilen för riksinternaten som består i att de utöver den vanliga skolpengen också får statsbidrag för elever vars föräldrar bor utomlands samt kan ta ut saftiga terminsavgifter.

Media: Expressen1, Expressen2, AB, SvD

Dagens Arena

Bloggat: Greve Grijshufvuds grubblerier, Röda Malmö

Intressant?

Andra bloggar om skolan

Hur kan SD:s inflytande minskas?

De senaste opinionsmätningarna tyder på att SD är det parti som ökar mest procentuellt av riksdagspartierna. Framväxten eller återkomsten och stärkandet av högerextrema grupper som angriper olika utvalda syndabockar som muslimer, judar, romer och så vidare är ju ett mönster som går igen i Europa som helhet. Det finns också oerhört mycket värre och mer skrämmande organisationer än det svenska SD i många andra länder.  Det parlamentariska genombrottet för extremhögern kom också senare i Sverige efter – eller kanske tack vare – Ny Demokratis misslyckande. Ändå är det illa nog som det är.

Ledningen för SD kring Jimmie Åkesson har sedan man etablerade sig arbetat hårt på att putsa fasaden och avlägsna sig från sina mer högerextrema och rasistiska rötter. Den motsättning som det ger upphov till inom partiet handlar nog både om denna process bort från den oborstade bushögern och en social motsättning inom partiet, mellan de mer folkliga gräsrötterna och ledningen av högavlönade broilerpolitiker i partistyrelsen.

Tidskriften Expo menar att det som händer inom SD ute i landet  ”nu är något annat än vanligt partikäbbel”. Man skriver:

Sverigedemokraterna faller isär för att människor hoppas på något annat än vad de får när de går med i partiet, för att de känner att det saknas insyn, att det är toppstyrt och framför allt. Att Sverigedemokraternas ledning inte klarar av att hantera situationen.
Sverigedemokraterna har ett komplext förhållande till sin roll i svensk politik. Man vill se sig som en folkrörelse, partiet på den lille mannens sida. Samtidigt tycks ledningen förakta flera av de människor som söker sig till partiet
.

 Men att hoppas på att SD förgör sig själva, i likhet med Ny Demokrati, är nog att hoppas på för mycket. SD:s partiledning har både lärt av Ian Wachtmeister (som mentor) och själva blivit mer proffsiga i hantverket.

Men hur kan SD bemötas och hur kan deras inflytande minskas? Ett sätt att söka svar på den frågan kan kanske vara att studera deras väljarstöd.

Newsmill har Karl Martin Sjöstrand en intressant artikel om SD. Sjöstrand är konsult specialiserad på statistiska bearbetningar kring framförallt arbetsmarknadsfrågor. Hans grundtes är att det finns ett samband mellan det som han kallar ”utsatta invånare” i en kommun och röststödet till SD.

Stockholms län var tillsammans med Gotland  och Västerbotten ett av de tre län där SD fick mindre än 4 procent av rösterna 2010. Men inom Stockholms 26 olika kommuner varierade andelen SD-röster starkt, från 1,7 till 7,3 procent

Sjöstrand undersöker här olika socioekonomiska förhållanden och hur de samverkar med större stöd till SD. Till exempel ser han då när det gäller lön för inrikes födda att:

Det finns uppenbarligen en mycket stark samvariation mellan inkomstnivå i kommunen och andel SD-röster. Ju lägre medianinkomsten bland inrikes födda är ju fler röstar på SD.

När han undersökte sambandet mellan längden på utbildningen för inrikes födda och stöd till SD var sambandet ännu starkare:

Vid beräkningar jag genomfört för samtliga län har utbildningsvariabeln visat sig vara den faktor som starkast påverkar utfallet för SD. Samvariationen mellan andelen förgymnasialt utbildade och andelen SD-röster är också i Stockholms län mycket uttalad.

Även när det gäller arbetslösheten fann Sjöstrand ett sådant starkt samband för inrikes födda:

I de åtta kommuner där arbetslösheten bland inrikes födda låg under fem procent fick SD i genomsnitt 3,4 procent av rösterna. I de elva kommuner där arbetslösheten låg över 6 procent fick SD 5 procent av rösterna.

Samma samband fanns vad gäller ohälsotal, dvs. det sammanräknade antalet dagar man uppbär någon form av ersättning vid sjukdom och ohälsa, liksom när det gäller utsatthet för brott.

Även vad gäller valdeltagandet fanns ett klart samband:

I de sex kommuner där mer än 88 procent av de röstberättigade röstade fick SD i genomsnitt 2,6 procent av rösterna. I de fem kommuner där valdeltagandet låg under 83 procent röstade 5,1 procent på SD.

När det däremot gällde sambandet mellan antalet människor som var födda utanför EU i de olika kommunerna och stödet till SD så var det ”svårare att urskilja någon samvariation än för de tidigare presenterade variablerna” enligt Sjöstrand

Han avslutar sin artikel:

Kanske skall vi se på genomslaget för SD som en febertermometer som visar oss var människors upplevelse av ekonomisk och social utsatthet närmar sig en kritisk gräns.

Så kan man kanske se på saken. Ett annat sätt att se på saken är att det är ett stort misslyckande för de partier som räknar sig som arbetarpartier – och då menar jag inte sådana moderna fusk-varianter som ”nya moderaterna”. Traditionellt har det varit så i Sverige att de fattiga och på olika sätt utsatta stött och litat på arbetarpartierna. För en socialist borde det också vara en självklarhet att partier som räknar sig som arbetarpartier förtjänar förtroendet från samhällets fattigaste medborgare. Men idag är det inte så. Det är ett problem, eller borde åtminstone vara det, framförallt för socialdemokratin som tappat många till SD. Men tyvärr tycks inte många inom s-ledningen se det problemet. Partiet har dessutom varit med och drivit igenom ett samhälle med ökade orättvisor redan innan Moderaterna med Alliansen gjorde det hela ännu värre. Och samtidigt som denna ledning pratar om valfriheten för den s.k. medelklassen i storstäderna (en ganska obestämd social kategori som sällan definieras eller analyseras på ett seriöst sätt) så ökar den andel av medborgarna som inte ser någon mening i att gå och rösta i de fattigaste och mest utsatta områdena. I samma områden ökar tydligen också stödet till SD. Istället för lösningar som handlar om solidaritet och att vi ska stå tillsammans mot de rika så har istället syndabockstänkandet börjat gå framåt.

Sist extremhögern hade verklig makt i Europa försökte de ju också se trevliga ut…

Jag såg en stund på partiledardebatten på TV. Mats Knutsson gav ju – som påtalats även av många liberala debattörer – gratis hjälp till SD genom att ställa den märkliga frågan: hur mycket invandring tål Sverige? I den debatt som uppstod tycktes för en kort stund alla partiledarna vara överens mot Åkesson. Men alla använde de bara, om jag minns rätt, argument av ”moralisk natur”. Att framhålla det omoraliska och omänskligt ogina i SD:s politik är inte fel. Att seriöst bemöta deras ovetenskapliga kultursyn eller fuskande med statistik är inte heller fel eller oviktigt. Men en slutsats som jag tycker man kan dra av de fakta som kommer fram i Sjöstrands artikel är att denna typ av argument aldrig kommer att räcka så länge vårt samhälle håller på att slitas sönder och allt fler halkar efter i inkomster, saknar arbete eller tillräcklig utbildning och känner sig otrygga i sin vardag. Det enda som i grunden kan bryta framgångarna för all typ av extremhöger är en politik som organiserar människor i arbete utifrån våra behov, en politik för ökad rättvisa som känns trovärdig för de flesta utsatta och som ger resultat i deras liv. SD står inte för en sådan politik som måste våga ta från de rika och omfördela. De står för ett högeralternativ, ett bestående klassamhälle, men ett klassamhälle där syndabockar bland andra fattiga och utsatta pekas ut som orsaken till problemen istället för våra vänner i kampen för ett mer rättvist samhälle. Att visa på ett trovärdigt alternativ och bryta SD:s framgångar, det är en utmaning för vänstern inom arbetarrörelsen!

Media: SvD, DN, Expressen

Bloggat: Abe Bergegårdh

Röda Malmö

Aftonbladet

Intressant?

Läs andra bloggar om sverigedemokraterna

%d bloggare gillar detta: