Måste vi göra upp med den nuvarande asylrätten?

Fler människor än sedan andra världskriget är på flykt i världen. En del av dessa försöker ta sig till Europa och Sverige. Fler än på mycket länge har också kommit hit.

Hur vi förhåller oss till detta och vilken politik vi är för beror åtminstone på tre olika bedömningar: en moralisk bedömning, en bedömning av vad som är fakta och realistiskt att uppnå och en bedömning av vilket samhälle vi vill leva i. Jag tror att alla dessa faktorer måste vara med om vi inte ska hamna fel. Jag ska försöka förklara hur jag tänker här.

På slutet tar jag också upp ett ifrågasättande av den nuvarande asylrätten.

Moral och realism

Som medmänniskor har vi alltid en moralisk skyldighet att efter vår förmåga hjälpa andra människor som behöver vår hjälp. De flesta av oss tycker inte att var och en får klara sig bäst den kan. Vi bryr oss. Man kan väl säga att det svenska välfärdssamhället har byggt bland annat på sådana tankar. I en sådan tanke gör vi inte heller skillnad på människor. Det bör vi inte heller göra när det kommer människor hit från andra länder.

Om vi bara ser det ur moralisk synvinkel så borde vi ta emot alla människor som vill komma hit. Och i en bra värld borde det också vara så att alla människor – inte bara de som har mycket pengar – kunde bosätta sig var de ville. Men vi är inte där idag. Att idag avskaffa alla gränskontroller tror jag faktiskt istället skulle motverka syftet att hjälpa människor på flykt. Även om ingen kan ange en exakt gräns och även om vi vill ha en generös politik så anser de flesta att det finns en gräns för vad som är möjligt. Framförallt ifall vi främst vill hjälpa dem som mest behöver skydd. Alltså måste moralen också ha en förnuftssida – vara baserad på någon sorts realism – som inte alltid gör den helt vacker och innebär en mängd svåra avvägningar och gränsdragningar. Mer om det senare.

Men realismen måste också grundas på en korrekt bild av resurserna i det svenska samhället. Bilden av ett samhälle som inte har råd har stärkts av decennier av nedskärningar med försämrad välfärd och ökade klyftor. Men bilden om att det inte ”finns pengar” är falsk. Pengar finns det fast på fel ställen. De har omfördelats från offentligt till privat och från majoriteten av löntagare till de rikaste i samhället. Naturligtvis har det faktum att så många människor nu kommit hit på så kort tid inneburit svårigheter inom olika delar av våra offentliga system. Inte minst har det varit så p.g.a. de nedskärningar av både välfärd och krisberedskap som skett. Men problemen kan inte sanningsenligt beskrivas på det extrema sätt som det alltmer gjordes i media. Många påfrestningar har uppstått, men att tala om ”systemkollaps” gör att ett sådant ord förlorar sin betydelse. Dessa påfrestningar har inte heller drabbat så stora delar av befolkningen, däremot dem som jobbar inom dessa system. Naturligtvis finns det en gräns. Men vi ska inte heller låta lura oss av en propagandabild av våra resurser eller bli uppgivna och fantasilösa om vad som vore möjligt.

Samhällssyn

Vår syn på samhället är här helt avgörande. Ett fungerande välfärdssamhälle har naturligtvis mycket större möjligheter både att ta emot och inkludera människor som flyr hit än ett samhälle där välfärden raseras och alltmer lämnas till privata initiativ och fiktiva val. Ännu större skulle dessa möjligheter vara i ett samhälle som mer styrdes av behov än profit och där arbete både var en rättighet och en skyldighet. Därför borde en vänster som inte ger upp visionerna vara mycket trovärdigare än centern när det gäller flyktingpolitiken.

De borgerliga partierna blandar dessutom in en mängd andra frågor när det gäller flyktingpolitiken. Det är sådana ”hjärtefrågor”(plånboksfrågor?) för dem som t.ex. RUT-avdragen, som inte alls har något med varken integration eller asylpolitik att göra. Om det gäller att ”skapa jobb” via skattemedel så är det mer effektivt med offentliga arbeten till allt sådant som behövs – men inte görs därför att marknaden styr – än att hjälpa dem som har mest med att slippa städa själva eller betala vad det kostar. Centern driver dessutom kravet på sänkta ingångslöner speciellt för människor som nyss kommit till Sverige. De vill ha en arbetsmarknad med ”invandrarjobb” och ”invandrarlöner”. De vill alltså ytterligare förstärka sådant som redan finns i samhället. Sedan länge är det ju så att jobben med lägst status och lägst löner ofta görs av människor som inte är födda i detta land. Inte så vackert som ”asyl- eller integrations”-politik. Dessutom är argumentet om att det skulle underlätta anställningen för arbetsgivaren genomfalskt. Frances Tuuloskorpi skriver om detta på sin mycket läsvärda blogg:

…möjligheterna för nyanlända att lättare få sitt ”första jobb”, om det blir lättare ifall arbetsgivaren får en lägre kostnad, de finns redan. FINNS REDAN!

Frances Tuuloskorpi förklarar också varför dessa subventionerade “Nystartsjobb” och “Instegsjobb” inte duger för Lööf och Centern:

Jo, för egentligen är det inte i första hand lägre kostnader för anställningen de vill ha, utan lägre löner = lägre inkomster, vilket i förlängningen ger ökade klassklyftor och får en lönedumpande effekt på hela arbetsmarknaden. Det är avsikten.

Omsvängningen

Jag har skrivit om den totala omsvängning i flyktingpolitiken som skett i Sverige under hösten 2015. Den uttrycker det totala sammanbrottet för den nuvarande regeringen av s-mp. Bristen på krisberedskap och ledarskap har varit slående. Istället för att mobilisera, ta ledningen som om det verkligen vore en sådan kris som man sa, sätta press på EU genom att dra in avgiften, fördela ansvaret för att ställa upp över hela landet, ändra i stela regelverk, se det som en nationell satsning och visa ledarskap så genomför man istället åtgärder som ökar otryggheten bland dem som nu flytt hit. Det sker bland annat genom tidsbegränsade uppehållstillstånd för alla skyddsbehövande utom kvotflyktingar, begränsad rätt till anhöriginvandring och skärpta försörjningskrav. Att redan oroliga människor ska oroas ännu mer på detta sätt kommer inte bidra till att öka deras möjligheter att bli en del av samhället. Dessutom ska människor utan id-handlingar – vilket är majoriteten av dem som flyr – inte få åka båt, buss eller tåg till Sverige.

Med denna utveckling har det också skett en avhumanisering i det officiella språket av de människor som flyr. Det har i sin tur gett rasistiska och våldsamma grupper luft under vingarna.

Asylrätten?

Naturligtvis innebär införandet av id-kontrollerna i praktiken en inskränkning i asylrätten – så som den nu ser ut. Och det har naturligtvis varit avsikten även om man inte erkänner det. Naturligtvis måste vi protestera mot inskränkningar i asylrätten. Jag har också från början sällat mig till dem som protesterat mot detta. Men måste vi inte också fundera över om asylrätten i sin nuvarande form är det mest humana och kloka?  Det är ju så med ord som sammanfattar någonting som är lite mer komplicerat att vi till slut kanske använder dem utan att ordentligt fundera över vad de betyder eller om de leder till det som vi vill (i mitt fall en generös politik gentemot människor på flykt). Kanske är ordet asylrätt ett sådant ord (också).

Det började med att jag av en tillfällighet stötte ihop med en man som heter Leif Elinder. Han ifrågasatte själva asylrätten på ett sätt som jag först inte förstod och hänvisade till en debattartikel som han skrivit i UNT som bara fanns på nätet. Eftersom den inte fanns i pappersupplagan hade jag annars missat den. Elinder vill i denna artikel ersätta den nuvarande asylrätten med en ”humanrätt” som ”prioriterar humanitära skäl framför formella regelverk”. Elinder formulerar där också ett flertal dilemman med den nuvarande asylpolitiken:

Att Sverige skulle kunna erbjuda asylrätt – till alla människor i nöd och som skulle vilja komma hit – är en utopi.

Att erbjuda asylrätt – och samtidigt göra vad man kan för att hindra flyktingar från att komma hit – är inte juste.

Att erbjuda asylrätt bara för personer – som kommer hit olagligt och som har ekonomiska möjligheter att göra det – är inte heller juste.

Att tala om en generell asylrätt utan att tala om hur många flyktingar det rimligtvis kan handla om är moraliskt sett som att rida på två hästar samtidigt.

Därför förordar Elinder ”En genuin humanrätt” som ”skulle innebära att Sverige, oavsett flyktingskäl, prioriterar de flyktingar i flyktinglägren som har det svårast. Denna prioritering skulle – förutom betydligt bättre hjälp på plats – inkludera ett generöst svenskt mottagande av kvotflyktingar”.

Jag tycker att han har många poänger här även om jag inte håller med om allt, t.ex. att Sverige ska harmonisera sin migrationspolitik till EU, som han också skriver. Men ändå har dessa resonemang legat och gnagt sedan dess fram till att jag läste en ledare i ETC av en av mina favoritskribenter där Lina Hjort: Hur skapar vi en feministisk asylpolitik? Hon skriver:

Den asylrätt vi säger oss värna är en cynisk paradox. Alla har rätt till skydd mot krig och förföljelse. Men bara om man tar sig hit. Och det har alltid varit svårt. Utgångspunkten att asyl bara kan sökas på plats är ett hån mot många kvinnor, barn, fattiga, funktionshindrade och sjuka. Även i sin mer generösa tappning är det en osolidarisk och antifeministisk ordning.

Alternativet är att skapa någon form av lagliga vägar till Europa.

Lina Hjort hänvisar till ”nationalekonomen Joakim Ruist som ”argumenterar för att avskaffa asylrätten och ­istället – utifrån ett fastställt tak – hämta flyktingar direkt från krisområden”.

Jag tror att detta är en mycket viktig diskussion för alla som vill värna en generös flyktingpolitik och bekämpa tilltagande rasism i samhället. Jag hoppas också att fler blandar sig i debatten, utan låsta positioner eller dumma beskyllningar.

Intressant?

Läs också ”Vårt asylsystem oerhört grymt” av statsvetaren Axel Hadenius

Läs andra bloggar om asylrätten, flyktingar, invandring

Kampanj för asylrätt

Den 24 november 2015 presenterade regeringen en rad åtgärder för Skärmklippatt minska antalet asylsökande i Sverige. De mest kända är att uppehållstillstånd till asylsökande bara ska vara tillfälliga även för barn, att de som får korta tillstånd inte ska få återförenas med sin familj och att människor utan id-handlingar inte får åka båt, buss eller tåg till Sverige. Planen innehåller fler punkter, som alla går ut på att hindra eller avskräcka flyktingar från att komma till Sverige. Åtgärdspaketet har fått många att reagera då det kommer att få förfärliga konsekvenser för redan utsatta barn och vuxna som tvingats fly. Många håller inte heller med om regeringens katastrofbeskrivning av situationen i Sverige.

I december samlades en mängd organisationer vars medlemmar dagligen möter flyktingar eller har egna erfarenhet av att vara på flykt. Man bestämde att starta Folkkampanj för Asylrätt. Kampanjen syftar till att protestera och bilda opinion mot regeringens åtgärdspaket. Några av de många organisationer som ingår i kampanjen är: Flyktinggruppernas Riksråd (FARR), Tillsammansskapet, Refugees Welcome Sverige, Jurister på Stockholms Central, Ingen Människa är Illegal, RFSL, Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, Ungdom mot Rasism och Kristna Fredsrörelsen

Man har enats bakom detta korta upprop:

Människor på flykt ska inte hindras att nå Sverige.
Familjer ska kunna återförenas utan att riskera livet.
Därför protesterar vi mot transportöransvar och alla hinder mot
familjeåterförening!

Människor som behöver skydd ska vara trygga i Sverige.
Barn ska bemötas med omsorg och framtidstro.
Därför protesterar vi mot tillfälliga uppehållstillstånd och alla
åtgärder som inskränker
asylrätten och som strider mot barnkonventionen!

Skriv under deras upprop och sprid det vidare!

Intressant?

Läs andra bloggar om flyktingar, asylrätt

Vad vi vill, vad vi kan och vad som är möjligt.

Jag tror att vi är ganska många i detta land som känner oss både ledsna och lite förvirrade just nu. Det svänger snabbt mot ett allt hårdare samhälle med värderingar som nyss kändes helt omöjliga.

I den förra valrörelsen kunde vi lyssna till den dåvarande moderata statsministern som talade om att vi skulle ”öppna våra hjärtan” för att ”se människor i stark stress med hot mot det egna livet som flyr, flyr mot Europa….”

Medborgarplatsen i Stockholm, där bland andra statsminister Stefan Löfven talade den 6 september2015.

Och i samma anda manifesterade tusentals människor runt om i landet i början på september i år (2015) för att välkomna människor på flykt. Den 6 september talade den nuvarande socialdemokratiska statsministern på Medborgarplatsen i Stockholm på manifestationen ”Refugees welcome”. Han sa att hans Europa ”bygger inte murar. Vi hjälps åt när nöden är stor.

Men nu byggs det i alla fall murar även i Sverige. På olika mer eller mindre ogenomtänkta sätt försöker man nu verkligen hindra människor på flykt från att komma hit. Alla riksdagspartier utom Centern och Vänsterpartiet är överens om dessa åtgärder. Och på nyheterna kan vi höra att moderaterna nu ”ångrar” det som deras förre partiledare sa om öppna hjärtan. Moderaterna som verkligen skulle kunna ångra så mycket i deras mörka historia: deras motstånd mot såväl införandet av demokrati som alla steg till välfärdsstaten, deras stöd till apartheidregimen i Sydafrika eller kritik mot Nelson Mandela, deras förfalskning av sin egen historia, för att bara nämna några saker. Detta har jag aldrig hört någon ånger över. Men den öppenhet och humanism som alldeles nyligen uttrycktes av deras tidigare partiledare, trots att det avvek från många andra europeiska högerpolitikers åsikter, det ångrar man nu. När andra gör fel, då ska vi också göra det, säger man nu (ungefär). Det är en uppfattning om moral som vi aldrig skulle använda till våra barn, typ ”jaha de flesta andra stjäl, ja då är det inte någon idé att du är hederlig heller”.

Statsministern som tyckte att vi skulle hjälpas åt ”när nöden var stor” säger nu att ”vi” har varit naiva. Men nöden är fortfarande stor. Är vi då naiva om vi inte riktigt hänger med? Även folk på vänstersidan börjar ifrågasätta det som vi manifesterade för i september. En av dem är Göran Greider i ETC, en person som jag i de flesta fall brukar ha stort förtroende för.

Men innan vi säger att vi tidigare varit naiva måste vi fundera över både vad vi vill, vad vi tror att vi kan och vad som är möjligt. SD, partiet långt ute på den högra kanten, vill ju över huvud taget inte alls ta emot flyktingar. De har en generell och mycket statisk uppfattning om folk och nation som gör att de oavsett vad som händer i världen är emot ”öppna hjärtan”. Hatiska människor i och kring SD känner sig också uppmuntrade av den nuvarande utvecklingen. Under 2015 har det skett en dramatisk ökning av attacker på flyktingboenden. Fram till och med november rapporterades det om 50 misstänkta attacker. Det är fler än under de föregående fyra åren tillsammans.

Men övriga partier i det som nu formar en majoritet av allianspartier, socialdemokrati och miljöparti, säger att de vill ta emot flyktingar. Men, säger de, det är bara det att det blivit för många nu så att vi inte kan. Därför säger de att vi måste ta en ”paus”. Är det verkligen så?

De som flyr från helvetet i Syrien eller eländet i de flyktingläger som ligger i länderna kring Syrien, de kan knappast ”ta en paus”. För dem måste talet om att vi nu stänger våra hjärtan och gränser eftersom ni blivit för många, kännas oerhört cyniskt.

Vad vi vill måste alltså sättas i relation till det fruktansvärda som händer så många människor i vår värld just nu, människor vars enda hopp är att fly till en plats där de kan få fred och ro. Men vad vi vill måste naturligtvis också sättas i relation till vad vi kan och vilka resurser vi har. Vad som då blir uppenbart är att om vi verkligen vill öppna våra hjärtan så står möjligheten i direkt relation till hur vi ser på det samhälle vi lever i. Hur delar vi på resurserna och hur organiserar vi samhället så att allas behov blir tillfredsställda? De partier som står handfallna inför den nuvarande situationen och vars svar nu handlar om att hindra flyktingar hindras både av det samhälle de aktivt rivit ner och sina egna tankar om detta samhälle. Trots att vårt välstånd mätt i BNP ständigt ökat har de i decennier pratat om att vi inte har råd med det gemensamma. Så varför skulle vi ha råd nu?

De har aktivt bidragit till att montera ned välfärden och privatiserat tidigare gemensamma välfärdstjänster under flera decennier. De har också fört in möjligheten till vinst. Istället för att beskatta de rika har de accepterat ökade klyftor i vårt samhälle. Istället för att tillämpa solidaritet och tro på människors förmåga har de valt att bestraffa sjuka och arbetslösa för att driva dem till en arbetsmarknad där antalet jobb redan var färre.

När det gäller kostnaderna för att ta emot människor på flykt så borde de ekonomiska resurserna vara nog. Det räcker att titta på utvecklingen av BNP, antalet miljardärer, summan av de senaste årens skattesänkningar eller de nya rekorden i julhandeln. Läs t.ex. en artikel av forskaren Roland Paulsson om detta.

Men de problem med resurser som finns handlar inte så mycket om pengar utan om det som vi ska köpa för pengarna: administratörer, boenden, skolor, socialtjänst och så vidare. Naturligtvis finns det på olika ställen i landet mycket olika sorters problem både för migrationsverk och för kommuner. Man kallar detta för en kris. De nu dominerande politiska ledarna reagerar här på samma negativa och destruktiva sätt som de gjort i förhållande till välfärden. Istället för att i denna situation – som de kallar kris – mobilisera alla resurser och satsa, drar de i bromsen. Istället för att mobilisera, ta ledningen som om det verkligen vore kris, sätta press på EU genom att dra in avgiften, fördela ansvaret för att ställa upp över hela landet, ändra i stela regelverk, se det som en nationell satsning och visa ledarskap – ett ord som för en gångs skull känns befogat – så försöker man nu stänga Sverige.

Jag ser en artikel av en professor Trägård som menar att i flyktingmottagandet krockar två principer, å ena sidan principen om mänskliga rättigheter (t.ex. asylrätt) och å andra sidan medborgarskapsprincipen. Den senare principen beskriver han så här:

Det svenska samhällskontraktet är i sin grund mycket enkelt: medborgare som arbetar, betalar skatt och därmed förtjänar sina sociala rättigheter.

Jag tycker nog att professorn gör det lite för enkelt för sig här. Tack och lov tycker vi ju att människor som är medborgare förtjänar sina rättigheter även om de p.g.a. olika skäl inte arbetar, eller ens någonsin arbetat. Det som är nödvändigt är att tillräckligt många arbetar för att bära upp ett solidariskt samhälle. Och när det gäller flyktingar så tycks Trägård se mycket statiskt på dem. De flesta som stannar kommer ju att efterhand både arbeta och betala skatt. Kostnaden är nu. Hur många som kommer arbeta och betala skatt beror till en del på individerna själva, men framförallt på det samhälle som de lever i. Att organisera människor kring alla de nödvändiga behov som finns är inte främst en fråga varken för individen eller småföretagarna utan för politiken. Det handlar om vårt gemensamma organiserande av de resurser som finns.

Vi kan om vi vill. Men det kräver en helt annan politisk inriktning. Alternativet är att säga till våra barn och barnbarn att vi då 2015 stängde våra hjärtan och våra gränser för människor på flykt. Kommer vi då också att ha ett svar på frågan vad som hände med dem?

Intressant?

Läs andra bloggar om flyktingfrågan

Lycka i en olycklig värld

Lördagseftermiddag i sensommaren 2015.

Jag njuter av stillheten i vår lilla oas i norduppland,

tystnaden som bara avbryts av en vindil i lövverket då och då

eller kraxandet från några korpar.

Gläds över att se hur höstanemonen tagit sig så bra och börjat blomma.

Njuter av skuggan från hasseln,hosta

skuggan där solstrålarna silar in genom lövverket.

Stenröset där den vackra hostan blommat ut.

Jag gläds av klyvyxans delning av även de tjockaste kubbarna.

Det här är min lycka och glädje just i denna stund, sensommaren 2015.

I denna sommar som Maria-Pia Boëthius i ETC döper till ”The summer of hate” – med hänvisning till det allt mer uppblossande näthatet från mörka och fega krafter – har det ofta känts svårt både med lyckan och optimismen. Boëthius resonerar just om det pendlande mellan optimism och pessimism som många av oss kan känna varje dag. Hon citerar den uruguayanske författaren Eduardo Galeano som beskrev det så här för henne:

vaknar som optimist, läser morgontidningen, djup pessimist, vandrar till mitt stamcafé längs Montevideos vackra hamn, stor optimist, nyheter på caféet, pessimist, tar ett glas, optimist och så vidare.

Men även med glädjen och med lyckan kan det vara svårt när olyckan, hatet och misären i den stora världen tränger sig på mer än vanligt. Jag är ändå övertygad om att den är viktig, den där lilla lyckan. För hur ska vi annars hämta kraft? Och om vi inte har våra olika upplevda erfarenheter av lycka och glädje, hur kan då visionerna om en annan och bättre värld annars fyllas med liv och bli mer än abstrakta drömmar?

Men samtidigt, om jag stannade inne i den lilla världen av egen lycka, så skulle jag säkert också bli mindre lycklig. Så jag åker till manifestationen på Medborgarplatsen i Stockholm idag söndag ”för ett medmänskligt Europa. Ett Europa som inte blundar för den mest allvarliga flyktingsituationen sedan andra världskriget. Ett Europa som välkomnar de som behöver skydd och hjälp.”

Jag kommer också att gå den liknande demonstration som ordnas i Uppsala på tisdag 8/9 med samling i Slottsbacken kl. 17:30.

Vi samlas och manifesterar, vi ger pengar till Radiohjälpen och Läkare utan gränser eller grejer till Vi gör vad vi kan. Vi vet att vi inte är ensamma utan många. Så lever hoppet om en annan och bättre värld för alla jordens invånare vidare, starkare och mer levande. Så blir vi också lyckligare även utanför oss själva, i den lilla världen.

Uppsala

Intressant?

%d bloggare gillar detta: