Ingen kommer undan politiken – eller partierna.

”Jag tycker inte om politik”, minns jag att en vän sa till mig för några år sedan. Det är ju inte alls ett ovanligt sätt att tänka. Kanske snarare det mer typiska. ”Nationalskalden” Evert Taube uttrycker det till exempel i sången ”Här är den sköna sommaren” då han avslutar versraderna med att det är ”krig och politik som har förstört vår jord”.

I motsats till detta tänker jag på en låt från 1970-talet:ingen-kommer Ingen kommer undan politiken. Den svenska texten gjordes av Ola Magnell och framfördes av Marie Bergman. Själv tycker jag fortfarande att orginalet ”Complainte pour Ste-Catherine” av  Kate&Anna McGarrigle musikaliskt var den bättre versionen.

Men kan man komma undan politiken? Det beror ju på vad man menar med politik. När USA-feministen Carol Hanisch myntade begreppet ”det personliga är politiskt” 1968, så tror jag inte att hon menade att allt i livet är politik, men att vi ofta inte tänker på sådant som (gemensamt) berör våra liv som politiskt. Till exempel vet vi att det är ett faktum sedan många år att många kvinnor som jobbar i offentlig sektor går in i den s.k. väggen. Om de då tänker på detta enbart som ett personligt problem som bara beror på dem själva och utelämnar alla de beslut och förändringar inom arbetslivet som är en viktig orsak till att de mår så dåligt, då kommer ”politiken” undan. Istället är det ju nödvändigt att de förenas och ser det som är gemensamt både vad gäller problem, orsaker och lösningar.

Beslut utanför politiken

I ett samhälle av vår typ, alltså ett kapitalistiskt samhälle som de flesta på vår jord, så fattas en mängd beslut utanför den formella politiken. De flesta beslut om investeringar, nedläggningar, inriktning på produktionen och liknande är sådant som bestäms av en mycket liten del av befolkningen, nämligen de som har den ekonomiska makten. Av de tio största företagen i världen är fem oljebolag. De är ett mycket mäktigt hinder (utanför demokratin) på vägen mot den omställning till fossilfria samhällen som nu anses nödvändig av nästan alla forskare och politiker. Ett annat exempel är när det multinationella Nomad Foods beslutar att lägga ner Findus produktion i Bjuv. Det påverkar många människor. Om det handlar om politik eller inte beror däremot på hur vi ser på vad som borde göras. De som accepterar beslut av denna typ (främst de som inte själva drabbas naturligtvis) ser det som att det inte finns några alternativ, utvecklingen är ”ödesbunden” och det finns bara en väg att gå. Om man däremot inte accepterar beslut av denna typ så försöker man mobilisera människor i rörelse och vända sig till politiken på det ena eller andra sättet.

Välfärdsstaten

Innan demokratins genombrott i vårt land för ungefär 100 år sedan var möjligheterna för den stora majoriteten av folket att på något sätt påverka samhällsutvecklingen närmast obefintliga.torpare Demokratins genombrott handlade om att genom politiken ingripa i samhället. Uppbygget av den gemensamma välfärden är ett av uttrycken för det. När man idag monterar ned välfärden, privatiserar den och låter den styras av marknadsmässiga principer så innebär det samtidigt att politiken som en demokratisk möjlighet att ingripa monteras ner. Men det innebär ju inte att verksamheten blir politiskt neutral. Det som kallas ”ökad valfrihet” är inte heller neutralt. Valfriheten inom vård skola, skola och omsorg har ju ökat klyftorna och främst gynnat dem som redan var gynnade.

Jag  minns att den nuvarande KD-ledaren då hon var lokalpolitiker här i Uppsala sa att hon ville flytta makten ifrån politikerna till Uppsalaborna.” Och sant är att strävan från politiker inom både borgerligheten och delar av socialdemokratin handlat om att minska politikens inflytande i samhället. Bland beslut som Busch var med om att fatta minns jag t.ex. beslutet att ta ifrån läsintresserade människor på äldreboenden deras möjlighet att få hjälp med hantering av böcker och högläsning. I det fallet var det svårt att se att de fick mer makt.

Politikernas fel?

Ändå är det – som jag uppfattar det – allt vanligare nuförtiden att prata om att ”det är politikernas fel” eller att man tycker att alla partier bara är skit. Även bland folk med någon typ av vänsteråsikter hör jag ibland den typen av uttryck.

Att demokratin så som vi hittills känt den beskärs alltmer genom EU, TTIP, CETA, privatiseringar, new public management osv…är sant.

Att närheten och närmandet mellan flera av de olika politiska partierna gjort att det ofta är svårt att se skillnaderna, är sant.

Att politiker sviker sina löften är ständigt sant – idag mer än på länge.

Att det på många sätt – framförallt inom kommunalpolitiken – kan kännas som att det blir ungefär samma politik oavsett vilket block som styr, är också sant.

Ja, dessa saker är sanna. Men betyder det att det är vettigt att ställa sig utanför? Om man säger att allt är skit så är det som att säga att man tycker demokrati är ointressant. I en tid när demokratin redan på olika sätt monteras ner är en sådan attityd farligare än på mycket länge. Att ställa sig utanför innebär definitivt att låta andra bestämma. Att prata om alla politiker som skit utan undantag, utan att i så fall förorda eller söka nya alternativa partier eller rörelser, innebär att ställa sig utanför.

Den form för demokrati som vi har uttrycks bland annat genom politiska partier. Det är definitivt inte det enda sättet att bedriva politik. Folkrörelser och aktivistgrupper av olika slag har haft en stor betydelse för utvecklingen och kommer även i fortsättningen ha det. De är nödvändiga för att skapa ett tryck på partier och politiska institutioner. Inga progressiva förändringar kan ske utan dem.

Men på samma sätt som vi inte kommer undan politiken kommer vi inte heller undan de politiska partierna inom den form för demokrati som vi har. Naturligtvis kan man tänka sig andra former för demokrati. Men personligen tror jag att systemet med att sammansluta tankeriktningar i partier är bra. Att färre människor organiserar sig i politiska partier idag tror jag både är ett resultat av och en orsak till att demokratin minskar i samhället. Naturligtvis kan inte alla vara med i politiska partier. Men att ställa sig helt utanför till exempel genom att inte rösta innebär ju också att man låter andra bestämma. Tyvärr är detta att inte rösta vanligare i områden där det bor människor med låga inkomster än i områden med höginkomsttagare. De som gynnas av detta är även i detta fall de som redan är gynnade.

Att gå ur ett parti

Ibland ser eller hör jag utträdesdeklarationer. Ibland är det från sådana som har ett kort tålamod och mest varit inne och nosat ett tag. Men ibland är det sådana som både varit med länge och åstadkommit en hel del som enskilda individer. Att man kan bli ledsen och trött förstår jag mycket väl och att inte alltid orka är inget fel heller. Ändå känns det ofta ganska sorgligt att dessa människor som varit aktiva ibland nästan ett helt vuxet liv lämnar utan att kunna visa på något alternativ, inom eller utanför det parti som de lämnar. Deras beslut innebär ju att de personer och de beslut de ogillade blir kvar och att inget alternativ utanför heller utvecklas.

Själv har jag valt att arbeta i Vänsterpartiet. Naturligtvis är detta parti långt från drömmen om en stor och bred vänster som kan inkludera alla som anser att en annan värld är nödvändig, som klarar av att hysa en mängd olika tankar och perspektiv men samtidigt håller ihop om huvudriktningen utan att tappa eller ge upp den. Men dagens Vänsterparti är det som vi faktiskt har. Ett växande parti där idag majoriteten av dess medlemmar bara varit med i några år. Ett parti med både växtverk, möjligheter och problem. Där väljer jag att vara (kvar) och göra det jag kan som människa. Det är ett sätt att inte undkomma politiken.

Intressant?

Uppsala

Läs andra bloggar om Vänsterpartiet, demokrati, politik

Demokrati?

eliten

Om du missat den här bilden i medierna, titta då en gång till

Du ser från vänster till höger: Donald Trump, det republikanska partiets presidentkandidat, det demokratiska partiets presidentkandidat Hillary Rodham Clinton, hennes man expresidenten Bill Clinton och fru Melania Trump,

Bilden är tagen år 2005 på Trumps bröllopsfest. Där var makarna Clinton med eftersom Trump bidragit med stora summor till Clintons kampanj.

På sitt typiska språk kommenterade Trump i Daily Mail detta genom att säga att han inte vunnit något (”special government favors”) genom dessa bidrag men att Clintons ”they do kiss my ass”.

Aftonbladets ledarskribent Katrin Marcal, som numera inte brukar uttrycka speciellt radikala ståndpunkter (minns hur hon talade emot Corbyn som partiledare för Labour), ser bilden och utbrister:

….den där bilden påminner om, detta  presidentval är en intern uppgörelse mellan två av USA:s rikaste familjer. En strid inom den yttersta eliten i en tid av populism”.

Valet står mellan vilken del av den härskande klassen som ska utöva det politiska styret. Hur får alla de liberaler (och socialdemokrater) som hårt kritiserar demokratiska brister i fattiga utvecklingsländer, men aldrig ser detta avgörande och grundläggande problem i USA, ihop det?

Demokrati måste vara något mer än detta. Och mer uppenbart kan det väl inte bli att verklig demokrati kräver ett annat ekonomiskt system.

Intressant?

Läs andra bloggar om USA, demokrati

Saudiarabien – den fundamentalistiske vännen.

Tron hos sådana rörelser som Muslimska brödraskapet att islams läror och lagar kunde utgöra grunden för ett samhälle i den moderna världen stärktes genom skapandet av en stat som hade en sådan grund, Saudiarabien.

(Albert Hourani: ”De arabiska folkens historia” s. 276).

På samma sätt som kristendomen under historiens lopp delats i olika kyrkor, tankeriktningar och sekter, har också islam delats. Idag kan vi nästan varje dag läsa i tidningarnas nyheter om konflikterna mellan de två huvudriktningarna: Sunni och Shia. En riktning som det funnits allt större anledning att informera sig om är den riktning inom Sunni som kallas wahhabism efter den religiöse reformatorn Ibn ´Abd al-Wahhab (1703 – 1792). Det är den tolkning av islam som bland annat Al Qaida, den s.k. islamiska staten (IS)och staten Saudiarabien utgår från.

Kort historia

Saudiarabien är en ganska ung stat. Länge var det område som nu är Saudiarabien en del av det Osmanska imperiet. Under flera hundra år bredde detta imperium ut sig i en stor del av Asien, Afrika och Europa. Den centrala makten fanns då i Istanbul. Redan på 1500-talet erövrades Kairo, Damaskus, Jerusalem, Bagdad och delar av den arabiska halvön. Men i utkanterna av det osmanska väldet levde olika arabiska stammar delvis utanför imperiets kontroll. När Ibn ´Abd al-Wahhab år 1744 kom till Deraiya uppstod den förening av svärdet och religionen som så ofta genom historien visat sig vara ett framgångsrikt recept för att utöva makt. Ibn ´Abd al-Wahhab förenade sig med emiren Muhammad Ibn Saud i ett plundrings- och erövringskrigande mot de omgivande grannarna som pågick i flera decennier och fortsatte efter hans död. År 1802 intog saudierna den heliga staden Mekka. Men de lyckades då inte hålla den länge. Osmanerna under ledning av den egyptiske vicekungen Muhammed Ali krossade mellan 1811 och 1818 tillsvidare wahhabiterna och återerövrade Mekka till det Osmanska imperiet. Trots detta levde den saudiska staten snart upp igen fast i mindre skala. Men en dynasti under Ibn Rashid i centrala Arabien som stöddes av osmanerna lyckades under en period hålla nere saudierna. saudikartaMen 1914 – i samband med det första världskriget som innebar det definitiva sammanbrottet för det Osmanska riket – utmanades Ibn Rashid av saudiern ´Abd al – ´Aziz. Då påbörjades det som skulle leda till upprättandet av det nuvarande Saudiarabien 1932. Men detta hade inte gått utan hjälp av två andra makter som ersatte den osmanska, nämligen det med tiden sjunkande brittiska imperiet och det uppåtstigande USA-imperiet. Britterna hjälpte ´Abd al – ´Aziz till makten på samma sätt som de gjorde Feissal till kung av Irak och Abdullah till kung av Jordanien. Och USA-bolaget Standard Oil var på plats redan i början av 1930-talet. Här fanns nämligen världens största oljereserver. Utvinningen av olja började 1938.

Saudiarabien idag

Den nuvarande kungen Salman bin Abdull aziz

Fortfarande är wahhabismen statsreligion i Saudiarabien. Koranen och sharia ligger till grund för all lagstiftning.  Saudiarabien är utan tvekan den mest fundamentalistiska och totalitära  staten i världen. Den är också den mest förtryckande när det gäller den kvinnliga delen av befolkningen.

Ett sinnrikt sätt att bevara detta samhälle – förutom genom direkt förtryck av den egna befolkningen – är det faktum att arbetarklassen består av importerad och rättslös utländsk arbetskraft, samtidigt som en gynnad inhemsk medelklass har växt fram.

Västvärldens främste allierade

Jämsides med Israel har Saudiarabien sedan länge varit USA:s främsta allierade i den här delen av världen. Enkelt uttryckt har det handlat om byte av olja mot vapen, säkerhet och stöd. Och det handlar inte om lite vapen. År 2014 gick Saudiarabien förbi Indien som det land som importerar mest vapen (mätt i pengar) i hela världen. Och så som USA beter sig, så beter sig också alla de andra länder inom den del av världen som kallas väst. Alla gör det utifrån sina olika förutsättningar och speciella roller. Men alla har de denna mjukhet mot denna den värsta av diktaturer. Det gäller också i vårt land. Jag har skrivit om det förut.

När Sveriges skumma vapenaffärer med den saudiska diktaturen avslöjades för några år sedan visade det sig att både ledande borgerliga politiker,  Wallenbergfamiljen och kungahuset var i högsta grad inblandade. Svenska kapitalister gick till storms inte mot lögnerna och myglet utan mot risken att förlora pengar hos denna diktatur. Och en f.d. moderat utrikesminister tyckte att vi  inte skulle vara ”ovänliga”. Vi kunde också höra en dåvarande moderat försvarsminister och en f.d. krigsmaterielinspektör som inte tyckte att man kunde kalla Saudiarabien för en diktatur.

Samma principlösa fjäsk visades från både USA och Sveriges sida när envåldshärskaren kung Abdullah dog i början av år 2015.

Samma brist på demokratisk konsekvens ser vi också varje gång på de borgerliga ledarsidorna ifall det finns risk att vi ska förlora några affärer. Man missar aldrig heller ett tillfälle att angripa den nuvarande utrikesministern Wallström varje gång hon yppar den minsta kritik mot vår saudiska vän.

När för några dagar sedan 47 människor på en gång avrättades i Saudiarabien var det visserligen inte några som försvarade detta. Men reaktionerna var inte av den kaliber som man skulle kunna tycka vore rimliga. Låt oss t.ex. föreställa oss att något liknande hade hänt på Kuba eller i Ryssland. Då hade vi hört en orkan av fördömanden och önskemål om sanktioner utan någon rädsla för förlorade affärer.

Den s.k. västvärlden som vi tillhör är helt enkelt alltför insyltad med den saudiska diktaturen för att på allvar angripa eller ens ifrågasätta regimen i Saudiarabien. En regim som själv med direkt eller indirekt våld och understöd ingriper överallt för att främja sina egna intressen. Trots att regeringarna i EU och USA låtsas som om de vill ha demokrati i arabvärlden så kommer det bara vara en läpparnas bekännelse så länge man inte bryter banden med regimen i Riyadh. Men att verkligen stödja demokrati i arabvärlden skulle hota att skada regimen i Saudiarabien och det vill man inte.  Därför har västvärlden hittills  valt att ligga lågt när det gäller stödet till demokrati i arabvärlden och på alla sätt undvikit konfrontation med Saudiarabien.

Saudiarabien och dess härskande kungafamilj fungerar som en propp mot all progressiv utveckling i denna del av världen. Att bryta med och på alla sätt isolera och försvaga regimen i detta land borde därför vara en av de viktigaste utrikespolitiska åtgärderna om vi verkligen vill bidra till en utveckling mot någon form av demokrati.

(Läs också på Skiftet om hur vapenexporten till Saudiarabien fortsätter.)

Intressant?

Läs andra bloggar om arabvärlden, Saudiarabien, demokrati, vapenexport, religion

Läs också en artikel i ämnet av Jan Guillou i Aftonbladet från 2008 som bland annat behandlar Busch-familjens kopplingar till den saudiska monarkin.

Husbondens röst?

Häromdagen skrev jag om högerns ihåliga demokratisyn så som den framstår i förhållande till Saudiarabien. Jag tog då upp två exempel på personer från högersidan som hade ett mycket oklart sätt att förhålla sig till de reaktionära tyrannerna i Saudiarabien.

Men den mest typiska reaktionen på den borgerliga kanten har ändå inte varit detta. För att förneka det stenhårda förtrycket blir ändå väl magstarkt. Nej den mest typiska reaktionen även bland många s.k. liberala kommentatorer har istället varit att relationerna är så viktiga och att de inte får störas.

En representant för detta sätt att argumentera kan man läsa på ledarsidan i dagens UNT. Artikeln ”Inte lätt att göra rätt” har skrivits av professorn i statskunskap Li Bennich Björkman. Henne har jag skrivit om förut i samband med att Jonas Sjöstedt valdes till partiledare för Vänsterpartiet. Då tyckte hon att han borde avstå från ”klasskamspsretoriken” och föra en ”modern familjepolitik”.

Men här skriver hon om Margot Wallström och vikten av att ”kompromissa”. Kärnan i hennes ståndpunkt är denna:

Kan den ilska som nu artikuleras i arabvärlden lägga allvarliga hinder i vägen för det tysta och oglamorösa arbete för förändring som diplomater och organisationer varje dag ägnar sig åt? Halvsanningar och ibland lögner, de som utsägs för att inte stänga dörrar till dem som man hoppas kunna påverka, är det pris som den konsekvensetiske politikern måste betala. I detta ligger inget omoraliskt, snarare tvärtom.

Det är en mycket märklig ståndpunkt. Och den har inte dugg att göra med nödvändigheten av att kompromissa, något som ingen människa kommer undan.

Efter att det brutala förtrycket i Saudiarabien uppmärksammats, diskuterades det i olika media i förhållande till det faktum att Sverige säljer vapen till förtryckarna. Utrikesministern var inte alltför snabb att kasta sig in i dessa diskussioner. Men fakta är ju svåra att förneka. En del av dessa fakta hade utrikesministern velat ta upp i sitt tal inför Arabförbundet. Det skulle hon alltså inte ha gjort, enligt dessa liberaler.

Bennich-Björkman pratar om en ”ilska i Arabvärlden” som hindrar ”arbetet för förändring”. Men den ilskan finns ju hos de reaktionära tyrannerna. Tror professorn verkligen att de kommer påverkas av något annat än maktmedel? Det tror inte jag. Den viktigaste kraften för att störta dessa förtryckare är folket i dessa länder. En av de viktiga komponenterna i det som kallades ”den arabiska våren” var ju människors längtan efter frihet och rättvisa. Det är de människor som kämpar för detta som vi ska uppmuntra och ha dialog med, inte tyrannerna.

En sak som är märklig med dessa liberalers oro för störda relationer med regimerna i arabvärlden är att oron är så selektiv. Den visar sig alltid som mest när det gäller USA-lierade regimer öppna för västligt kapital. Men när det gäller regimer som uppfattas som fientliga mot kapitalismen eller regimer som är i konflikt med USA, då låter det alltid helt annorlunda. Inget av denna oro för störda relationer finns t.ex. när det gäller relationerna med Ryssland. Och då är det inte bara så att man tycker det är riktigt att både i våra medier och i vår utrikespolitik uttala hård kritik. Man vill dessutom att vi ska driva ekonomiska sanktioner. Men sanktioner mot Saudiarabien, nej det finns inte på deras karta. Då gäller en helt annan hållning.

Är det så enkelt att de helt enkelt följer husbonden USA? Eller finns det någon mer sofistikerad förklaring?

PS: Läs för övrigt detta om vad som verkligen händer med de svenska vapenaffärerna och denna artikel av Per Gahrton om det journalistiska misslyckandet med de bristfälliga rapporterna i samband med den s.k. Saudiaffären.

Uppsala

Intressant?

Hur kan SD:s inflytande minskas?

De senaste opinionsmätningarna tyder på att SD är det parti som ökar mest procentuellt av riksdagspartierna. Framväxten eller återkomsten och stärkandet av högerextrema grupper som angriper olika utvalda syndabockar som muslimer, judar, romer och så vidare är ju ett mönster som går igen i Europa som helhet. Det finns också oerhört mycket värre och mer skrämmande organisationer än det svenska SD i många andra länder.  Det parlamentariska genombrottet för extremhögern kom också senare i Sverige efter – eller kanske tack vare – Ny Demokratis misslyckande. Ändå är det illa nog som det är.

Ledningen för SD kring Jimmie Åkesson har sedan man etablerade sig arbetat hårt på att putsa fasaden och avlägsna sig från sina mer högerextrema och rasistiska rötter. Den motsättning som det ger upphov till inom partiet handlar nog både om denna process bort från den oborstade bushögern och en social motsättning inom partiet, mellan de mer folkliga gräsrötterna och ledningen av högavlönade broilerpolitiker i partistyrelsen.

Tidskriften Expo menar att det som händer inom SD ute i landet  ”nu är något annat än vanligt partikäbbel”. Man skriver:

Sverigedemokraterna faller isär för att människor hoppas på något annat än vad de får när de går med i partiet, för att de känner att det saknas insyn, att det är toppstyrt och framför allt. Att Sverigedemokraternas ledning inte klarar av att hantera situationen.
Sverigedemokraterna har ett komplext förhållande till sin roll i svensk politik. Man vill se sig som en folkrörelse, partiet på den lille mannens sida. Samtidigt tycks ledningen förakta flera av de människor som söker sig till partiet
.

 Men att hoppas på att SD förgör sig själva, i likhet med Ny Demokrati, är nog att hoppas på för mycket. SD:s partiledning har både lärt av Ian Wachtmeister (som mentor) och själva blivit mer proffsiga i hantverket.

Men hur kan SD bemötas och hur kan deras inflytande minskas? Ett sätt att söka svar på den frågan kan kanske vara att studera deras väljarstöd.

Newsmill har Karl Martin Sjöstrand en intressant artikel om SD. Sjöstrand är konsult specialiserad på statistiska bearbetningar kring framförallt arbetsmarknadsfrågor. Hans grundtes är att det finns ett samband mellan det som han kallar ”utsatta invånare” i en kommun och röststödet till SD.

Stockholms län var tillsammans med Gotland  och Västerbotten ett av de tre län där SD fick mindre än 4 procent av rösterna 2010. Men inom Stockholms 26 olika kommuner varierade andelen SD-röster starkt, från 1,7 till 7,3 procent

Sjöstrand undersöker här olika socioekonomiska förhållanden och hur de samverkar med större stöd till SD. Till exempel ser han då när det gäller lön för inrikes födda att:

Det finns uppenbarligen en mycket stark samvariation mellan inkomstnivå i kommunen och andel SD-röster. Ju lägre medianinkomsten bland inrikes födda är ju fler röstar på SD.

När han undersökte sambandet mellan längden på utbildningen för inrikes födda och stöd till SD var sambandet ännu starkare:

Vid beräkningar jag genomfört för samtliga län har utbildningsvariabeln visat sig vara den faktor som starkast påverkar utfallet för SD. Samvariationen mellan andelen förgymnasialt utbildade och andelen SD-röster är också i Stockholms län mycket uttalad.

Även när det gäller arbetslösheten fann Sjöstrand ett sådant starkt samband för inrikes födda:

I de åtta kommuner där arbetslösheten bland inrikes födda låg under fem procent fick SD i genomsnitt 3,4 procent av rösterna. I de elva kommuner där arbetslösheten låg över 6 procent fick SD 5 procent av rösterna.

Samma samband fanns vad gäller ohälsotal, dvs. det sammanräknade antalet dagar man uppbär någon form av ersättning vid sjukdom och ohälsa, liksom när det gäller utsatthet för brott.

Även vad gäller valdeltagandet fanns ett klart samband:

I de sex kommuner där mer än 88 procent av de röstberättigade röstade fick SD i genomsnitt 2,6 procent av rösterna. I de fem kommuner där valdeltagandet låg under 83 procent röstade 5,1 procent på SD.

När det däremot gällde sambandet mellan antalet människor som var födda utanför EU i de olika kommunerna och stödet till SD så var det ”svårare att urskilja någon samvariation än för de tidigare presenterade variablerna” enligt Sjöstrand

Han avslutar sin artikel:

Kanske skall vi se på genomslaget för SD som en febertermometer som visar oss var människors upplevelse av ekonomisk och social utsatthet närmar sig en kritisk gräns.

Så kan man kanske se på saken. Ett annat sätt att se på saken är att det är ett stort misslyckande för de partier som räknar sig som arbetarpartier – och då menar jag inte sådana moderna fusk-varianter som ”nya moderaterna”. Traditionellt har det varit så i Sverige att de fattiga och på olika sätt utsatta stött och litat på arbetarpartierna. För en socialist borde det också vara en självklarhet att partier som räknar sig som arbetarpartier förtjänar förtroendet från samhällets fattigaste medborgare. Men idag är det inte så. Det är ett problem, eller borde åtminstone vara det, framförallt för socialdemokratin som tappat många till SD. Men tyvärr tycks inte många inom s-ledningen se det problemet. Partiet har dessutom varit med och drivit igenom ett samhälle med ökade orättvisor redan innan Moderaterna med Alliansen gjorde det hela ännu värre. Och samtidigt som denna ledning pratar om valfriheten för den s.k. medelklassen i storstäderna (en ganska obestämd social kategori som sällan definieras eller analyseras på ett seriöst sätt) så ökar den andel av medborgarna som inte ser någon mening i att gå och rösta i de fattigaste och mest utsatta områdena. I samma områden ökar tydligen också stödet till SD. Istället för lösningar som handlar om solidaritet och att vi ska stå tillsammans mot de rika så har istället syndabockstänkandet börjat gå framåt.

Sist extremhögern hade verklig makt i Europa försökte de ju också se trevliga ut…

Jag såg en stund på partiledardebatten på TV. Mats Knutsson gav ju – som påtalats även av många liberala debattörer – gratis hjälp till SD genom att ställa den märkliga frågan: hur mycket invandring tål Sverige? I den debatt som uppstod tycktes för en kort stund alla partiledarna vara överens mot Åkesson. Men alla använde de bara, om jag minns rätt, argument av ”moralisk natur”. Att framhålla det omoraliska och omänskligt ogina i SD:s politik är inte fel. Att seriöst bemöta deras ovetenskapliga kultursyn eller fuskande med statistik är inte heller fel eller oviktigt. Men en slutsats som jag tycker man kan dra av de fakta som kommer fram i Sjöstrands artikel är att denna typ av argument aldrig kommer att räcka så länge vårt samhälle håller på att slitas sönder och allt fler halkar efter i inkomster, saknar arbete eller tillräcklig utbildning och känner sig otrygga i sin vardag. Det enda som i grunden kan bryta framgångarna för all typ av extremhöger är en politik som organiserar människor i arbete utifrån våra behov, en politik för ökad rättvisa som känns trovärdig för de flesta utsatta och som ger resultat i deras liv. SD står inte för en sådan politik som måste våga ta från de rika och omfördela. De står för ett högeralternativ, ett bestående klassamhälle, men ett klassamhälle där syndabockar bland andra fattiga och utsatta pekas ut som orsaken till problemen istället för våra vänner i kampen för ett mer rättvist samhälle. Att visa på ett trovärdigt alternativ och bryta SD:s framgångar, det är en utmaning för vänstern inom arbetarrörelsen!

Media: SvD, DN, Expressen

Bloggat: Abe Bergegårdh

Röda Malmö

Aftonbladet

Intressant?

Läs andra bloggar om sverigedemokraterna

Dörröppnarna inom s.

Daniel Suhonen och Felix Antman Debels, bägge från tidskriften Tidens redaktion, skrev häromdagen en debattartikel i DN om det som man kallar politikens dubbelagenter. Det är en mycket intressant och läsvärd artikel som bland annat handlar om detta att tidigare socialdemokratiska politiker fungerar som dörröppnare åt näringslivet. Inför den socialdemokratiska kongressen i vår är den stora uppgiften för dessa personer att hindra att det blir ett beslut om nej till vinster inom välfärden.

Suhonens/Debels skriver att den statliga Maktutredningen (1990) ”slog fast att Sverige präglades av två eliter – en demokratisk och en ekonomisk.” Den fråga man ställer är:

Vad händer med demokratin om eliterna i allt större grad smälter samman till en elit?

Man beskriver hur en mängd f.d. socialdemokratiska statsråd köpts upp med jobb inom olika PR-byråer eller bolagsstyrelser. Man hänvisar till den brittiske sociologen Colin Crouch som i boken ”Postdemokrati” visar hur dagens ideologiska ”möte i mitten” tagit död på det som är kärnan i en verkligt livaktig demokrati, att den ska fungera som en arena för politiska intressekonflikter.

Man menar att en orsak till att det blivit så här ”är att dagens höga politikerlöner hänvisar toppolitiker att gå till näringslivet. Bara där finns liknande lönenivåer.” Samtidigt understryker man att ”grundproblemet är strukturellt och har drivits fram av näringslivets intresse av att tränga in och göra marknad av offentlig sektor.

Det är en intressant beskrivning som jag i mycket kan instämma i. Om jag ska ha någon kritisk anmärkning så tycker jag kanske att Suhonens/Debels tidsperspektiv är alltför kort bakåt i tiden.

För personligen tror jag att dessa fenomen, som numera syns så övertydligt, är uttryck för processer som pågått mycket länge. Ett uttryck för detta är väl det faktum att de s.k. dubbelagenterna tycks vara de som styr och styrt socialdemokratin sedan lång tid tillbaka och att skillnaden i åsikter mellan dem och den nuvarande partiledningen är svåra att upptäcka.

Inom ”bloggvärlden” har artikeln gett upphov till en hel del inlägg (se nedan). Många mer eller mindre instämmande och en del kritiska från den borgerliga kanten, men också några försök till kritik från andra socialdemokrater. Dessa försök är minst sagt svaga.

S-bloggaren Martin Moberg ogillar artikeln men bemöter inte själv Suhonens/Debels inlägg utan hänvisar till ett inlägg av Johan Westerholm.

Westerholm är tydligen medlem i socialdemokratin. Han kallar sig själv ”vänsterliberal” och är f.d. yrkesofficer, exportsäljare och VD. Westerholm ”reagerar över är att Suhonen et Debels ser de höga arvodena som ett problem.” Han menar att de inte ser ”kopplingen mellan kompetens och lön”. Den kopplingen är det nog ganska många som har svårt att se. Men det som Westerholm inte tycks se är kopplingen mellan höga inkomster och frånvaro av socialistiska åsikter och praktik. I övrigt kör han med det gamla vanliga greppet att kritik av den här typen hjälper de andra, att man genom denna kritik blir ”Alliansen och moderaternas bästa valarbetare”.

S-bloggaren Högberg slår an en liknande militaristisk ton med ett inlägg med titeln : ”Partivänstern har aldrig gått i takt”. Han har heller inte mycket sakpolitiskt att komma med, vilket också påpekas av de tre personer som kommenterat hans inlägg. Istället beskriver han sin egen utveckling från en ganska extrem och naiv socialist till den pragmatiker han är idag. När jag läser detta kan jag inte låta bli att undra hur många gånger  jag har hört den här sortens berättelser förut. Högberg som alltså inte argumenterar mot någonting alls i Suhonens/Debels artikel pratar istället om att den ”pragmatiska ideologi” som han kom fram till när han blev äldre varit ”en lyckad ide som förverkligades i byggandet av välfärdsstaten och folkhemmet”. När det gäller denna ”historieskrivning” så gör som jag ofta gör. Jag hänvisar istället till en bok av norrmannen Asbjörn Wahl: Velferdsstatens vekst – og fall? som jag tycker ger en bra förklaring både till framväxten av välfärdsstaten och de problem vi nu har. I korthet:  en klasskompromiss grundad på arbetarrörelsens och demokratins framväxt. En kompromiss som var möjlig utifrån styrkeförhållanden som byggts upp genom kamp och organisering, internationellt och i varje land. Denna sak tycks de flesta socialliberala socialdemokrater vilja bortse från. De ser bara kompromissen inte den kamp som föregick den.

Bloggat:Pyttiminpanna, Henrik-Alexandersson, BEGRUNDAT OCH PLITAT, francesblogg, Martin Mobergs betraktelser, Högbergs tankar, Jinge/Romelsjö, Annarkia, Jag kallar mig vänster, Johan Westerholm, Approximation

Media: Arbetet, DN1, DN2, Aftonbladet,

Dalademokraten

Andra bloggares åsikter om välfärden

Intressant?

Saudiarabien är definitivt ett ovanligt ruttet äpple, men annars är demokratifrågan lite mer komplicerad…

Så har då försvarsminister Karin Enström varit ute i en liten ”mediastorm” igen. Precis som när hon blev minister efter Tolgfors avgång är problemet åter vapenhandeln med Saudiarabien. Det blir helt enkelt problem att kalla dem man har så goda affärer med för diktaturer. Uppenbarligen är affärerna viktigare än principerna. De principer man säger sig stå för alltså. Detta är lika vanligt som osympatiskt inom makt- och storpolitiken. I USA:s utrikespolitik är t.ex. byte av ”vänner” efter vad som lönar sig genomgående: man byggde upp Talibanerna till ett Frankensteinmonster som man sedan själva fick problem med, stärkte Saddam Hussein mot Iran för att sedan störta honom genom krig och ockupation för att inte nämna alla andra otrevliga grupper och regimer man stött och stödjer.

När den senaste öppna skandalen kring Sveriges vapenaffärer briserade så handlade det just om Saudiarabien. Jag skrev en del om det då, bland annat om den förre krigsmaterielinspektören 1987–1994 Sven Hirdman (En krigsmaterielinspektör rycker ut – branden tilltar) som såg sig föranledd att rycka ut till vapenhandelns försvar. Även han hamnade då i sitsen att ifrågasätta diktaturstämpeln på Saudiarabien. Han skrev:

Hur man skall tolka situationen för mänskliga rättigheter i Saudiarabien är dock en svår fråga. Det är knappast riktigt att kalla Saudiarabien för en diktatur.

 Men nu har ju försvarsministern tvingats backa och meddelat sin egen och regeringens syn på frågan om demokrati, diktatur och Saudiarabien. Så här utryckte hon det då:

Regeringen delar inte in världens länder i demokratier eller diktaturer, men om det endast är möjligt att beskriva Saudiarabien som antingen en demokrati eller diktatur så bör Saudiarabien beskrivas som en diktatur.

Det tycker jag är ett intressant yttrande. Och jag är inte enbart ironisk här faktiskt. Jag såg att DN hade en fejkad intervju med försvarsministern där man visade en bild på ett äpple och frågade henne om det var ett äpple eller ett päron. Ifall det var roligt så tycker jag i alla fall att jämförelsen haltar betänkligt.

Det framgår inte av försvarsministerns yttrande om det faktum att regeringen inte ”delar in världens länder i demokratier eller diktaturer” är en fråga om ”diplomatisk finess”, krass affärsmässighet eller om det rent av är så att man tycker att frågan är lite mer komplicerad än när det gäller indelning av frukter.

När det gäller samhällen och gränsdragningarna mellan vad vi kan kalla demokratier och vad vi kan kalla diktaturer anser i alla fall jag att det är betydligt mer komplicerat. Innan någon nu tror att jag är någon sorts principlös cyniker så ska jag direkt säga att jag tycker att exemplet Saudiarabien är ett av de mer solklara, det är definitivt ett äpple, ett ovanligt ruttet äpple dessutom och är inte demokratiskt ur någon enda aspekt som jag kan komma på. Alltså en solklar diktatur. Men jag skulle ändå vilja fundera lite om dessa begrepp.

I Nationalencyklopedin kan man om demokrati läsa att ordet kommer från grekiska och betyder folkvälde/folkmakt/folkstyre. Men som alla vet så var en betydande grupp, slavarna, utestängda från demokratin i det antika Grekland. Nationalencyklopedin skriver också om demokrati/diktatur att:

Vad detta skall innebära råder det delade meningar om särskilt som demokratin, liksom de flesta andra samhällsföreteelser, befinner sig i ständig förändring.

Att det sker en ständig förändring av demokratin är en viktig aspekt på detta .

Om vi ser på vårt eget land så anser de flesta att det är en demokrati. Men utvecklas demokratin eller minskar den? Min uppfattning är också att Sverige är en demokrati fast med olika begränsningar som har att göra med makt- och ägandeförhållanden eller ojämlika villkor av olika slag. Att vi har yttrandefrihet är t.ex. viktigt. Men det är också så att vår faktiska möjlighet att yttra oss och nå ut med olika typer av budskap är väldigt olika och mycket beroende av ekonomiska resurser och maktpositioner. Själva den politiska demokratin har också alltid stannat utanför bolagsrummen. Man kan säga att vi utvecklat en politisk men inte en ekonomisk demokrati. Men dessutom är det så att demokratin backar i Sverige sedan en tid. När välfärdsstaten monteras ner, när arbetarrörelsens (rörelsens inte byråkraternas) organisationer försvagas, när den gemensamma sektorn allt mindre styrs av demokratiska beslut genom privatiseringar och införande av marknadstänk, när klyftorna ökar mellan olika samhällsgrupper och individer, när kulturen kommersialiseras, när allt fler av de fattigaste slutar att rösta, när allt fler beslut tas i Bryssel istället för i Sverige och så vidare….ja, då minskar den faktiska demokratin.

 Men om vi går ut i världen då? Att Ryssland under Putin är en minst sagt tveksam demokrati, med ett samhälle som på ett mycket obehagligt vis förenar det sämsta i kapitalismen med det sämsta i det gamla Sovjetsamhället, det är många överens om. Men det kanske ändå är lite mer komplicerat att enkelt stoppa in Ryssland i den enda av två ”fruktsäckar”.

Och hur ska vi se på t.ex. den ledande supermakten USA? USA uppstod i kamp mot en gammal kolonialmakt, genom en revolution. Det var ett av de länder som var tidigast med att utveckla olika uttryck för demokrati. Men idag när man är ett land som i årtionden trampat på andra länders demokratiska rättigheter, startat krig, genomfört kupper eller kuppförsök och stöttat och stöttar diverse osympatiska regimer runt om i världen tycker inte jag att det är så lätt och enkelt att idag kalla detta land en demokrati? Inom landets gränser finns en mycket stor fattigdom och ofattbara klyftor. I namn av kampen mot terrorismen har demokratin också backat. Och när du ska rösta så har du två högerpartier uppbackade av den ekonomiska makteliten att välja på. För mig tycks den formella demokratin ännu mycket mer formell än i Sverige.

Det är helt klart att regeringen och dess försvarsminister gjort bort sig genom att sätta vapenaffärer före principer och att det som sagts om Saudiarabien borde plockas fram varje gång som man på högerkanten börjar snacka om vänsterns bristande demokratiska trovärdighet.

Men ändå skulle jag önska att vi kunde få en verklig diskussion om demokratibegreppet, istället för den vanliga enkla kategoriseringen. En sådan diskussion behövs därför att demokratin på många sätt är hotad i dagens av finanspakter och teknokrater styrda Europa. Men också för att ett utvecklande av demokratin är en av de viktigaste sidorna i kritiken av kapitalismen.

Media : DN1, DN2, Aftonbladet

Bloggat: Svensson, Annarkia1, Annarkia2

Intressant

Läs andra bloggar om demokrati

%d bloggare gillar detta: