Carola Lemne och sanningen

Tittade du på Aktuellt igår onsdag kväll? Där var ett inslag om opinionsbildningen kring vinst i välfärden. Om du missade det så går det ju att se på SVTplay. Det börjar efter ungefär 15 minuter.lemne

Oavsett om du såg inslaget eller inte finns det anledning att minnas några saker därifrån. Det handlar om tonläget från och intresset för sanning hos företrädare för kapitalintressena i Svenskt Näringsliv.

Inslaget handlar alltså om Reepalu-utredningens förslag till begränsningar av vinstuttagen inom de privata välfärdsföretagen. I samband med det intervjuas bland annat Svenskt Näringslivs vd Carola Lemne.

Ett nytt uttryck som myntats av den nya och extremt lögnaktiga regimen i USA är ”alternativa fakta”. Många har på ett ironiskt eller skämtsamt sätt bidragit till att snabbt nästan etablera detta märkliga uttryck. Det tycker jag att vi ska passa oss för. Vi bör kalla en lögn för en lögn, en osanning för en osanning och inget annat. Men Lemne använder detta nya uttryck om Reepalus vinstutredning. Man kan fundera över varför. Anledningen är i alla fall att det enligt henne inte finns några fakta som stöder att vinstuttag leder till sämre kvalitet. Här har vi alltså en hög företrädare för kapitalintressena som inte vill medge några som helst problem trots alla de rapporter som påvisat just dessa problem. Nu är det ju inte så att det behöver märkas i varje enskilt fall, i varje enskilt företag. Men hela den skattefinansierade välfärdssektorn måste ses som en helhet. Pengar som försvinner ut från någon del av denna verksamhet är förlorade pengar för sektorn som helhet oavsett om de försvinner ut från en verksamhet där brukarna är nöjda. Dessa pengar skulle ha kunnat användas där behoven är större. Det principiellt viktiga problemet är det som mycket bra formulerats av nationalekonomen och den f.d. moderaten Anne-Marie Pålsson:

….bara lönsamma kunder är intressanta,  resten sorteras bort. Så måste bolagen agera, eftersom aktiebolagslagen kräver att de ska ha som enda syfte att bereda ägarna vinst. Och det är just kravet på vinstmaximering som är oförenligt med produktion av välfärdstjänster.

Utmärkande för välfärdstjänsterna är nämligen att de ska vara tillgängliga för alla på samma grunder. Ingen får exkluderas!

Men för marknaden gäller alltså exkluderandets princip. När den praktiseras på välfärdens område får vi det som vänstern varnar för: segregering. Friska medelålders, smarta elever och pigga gamlingar hamnar hos de privata bolagen medan det allmänna får ta hand om resten.

Det som Pålsson skriver förklarar kanske också varför Svenskt Näringsliv i sin propaganda valde ut en vårdcentral belägen i ett av Stockholms mer fattiga områden där möjligheterna till stora vinster förmodligen är mindre. Taktiken att skjuta enskilda kvinnor eller mindre företag i förgrunden istället för de stora bolagen och riskkapitalisterna har använts konsekvent.

Men Lemne vill alltså inte medge några som helst problem, istället säger hon om Reepalus utredning: ”Det är faktiskt alternativa fakta som den här utredningen bygger på”.

Men själv är hon inte så noga med sanningen ska det visa sig. gamSvenskt Näringsliv har en sajt på nätet där företagare kan fylla i en räknesnurra med bokföringen för att se hur vinsttaket skulle slå på just deras företag. Men som reportern på SVT uttrycker det: ”SVT:s granskning visar att räknesnurran slarvar med fakta”. Man skulle också kunna säga att de bluffar eller ljuger.

Vårdföretagarna som ingår i Svenskt Näringsliv valde alltså i sin propaganda ut en vårdcentral i Stockholmsförorten Tensta. Förra året gjorde detta företag en vinst på 432 000 efter några tuffare startår. Nu påstår man att detta vårdföretag bara skulle fått ta ut 14 000 trots att de haft förluster under tidigare år. Men det man inte säger är att dessa tidigare förluster gör att man enligt utredningens förslag får ta ut hela den faktiska vinsten och mer utan att nå utredningsförslagets vinsttak. Man kan ha olika åsikter om den konstruktion för att begränsa vinsterna som föreslås i Reepalus utredning. Men den bild som Svenskt Näringsliv och Carola Lemne sprider om dess konsekvenser är alltså inte sanningsenlig. På detta svarar Lemne: ”Vår snurra är en ögonblicksbild” och ”Det är fakta för det året man räknar ut”. Och vid mer direkta frågor från reportern:

Reportern: Är det fakta när ni säger att dom bara får göra 14 000 i vinst?

Lemne: Om man tittar över flera år kan man få andra effekter.

Reportern: Det var inte sant alltså?

Lemne: Det får vara din tolkning.

Men så lämnar Lemne frågan om sanningen, höjer tonläget ytterligare och börjar tala om principer:

Det här handlar om en otroligt viktig princip. Äganderätten är faktiskt en mänsklig rättighet.”

Lemne har naturligtvis starka skäl att tycka så. Närmare bestämt 504 000 i månaden, som var vad hon tjänade förra året. Men att äga företag och ta ut vinst inom den skattefinansierade välfärdssektorn hör inte till de mänskliga rättigheterna. Det vore som att påstå att kapitalägarnas mänskliga rättigheter kränktes under de decennier då välfärden byggdes ut som en sektor fri från profitintressen och marknadstänk. Naturligtvis kränkte inte detta några mänskliga rättigheter. Tvärtom. Det stärkte rättigheterna för den stora majoriteten i samhället och gjorde det möjligt att räta på ryggen. Det handlade om demokratiskt fattade beslut. Och sådana demokratiskt fattade beslut kan även återta kontrollen över skattepengarna.

Demokratin måste vara överordnad. Men när det gäller demokratin så har vi nu det problemet att å ena sidan en stor del av befolkningen är för begränsning av vinst inom välfärden medan å andra sidan bara ett parti i riksdagen konsekvent företräder den uppfattningen. Detta kan bara ändras genom att opinionen mot vinster i välfärden får fötter och blir en verklig rörelse i samhället. En sak som denna rörelse har att göra är att avslöja lögnerna hos Svenskt Näringsliv.

Intressant?

Läs andra bloggar om välfärden, vinst i välfärden

Läs också på SVT om sakfrågan

Peje Emilssons oro

På det nya årets andra dag kunde man på TV-nyheterna höra att ”protesterna växer mot förslaget om vinsttak i välfärden”. Det handlade om den utredning som letts av Ilmar Reepalu. Utredningen lägger fram ett försiktigt förslag om att åtminstone på något sätt begränsa vinsterna inom välfärden. Protesterna mot detta är varken nya eller ”växande”. De som protesterar är de som alltid gnäller högst av alla så fort deras intressen hotas. I detta fall handlar det om ägarna till de välfärdsbolag som kan plocka ut stora summor av skattemedel som vinst.

Pej Emilsson

      Peje Emilsson

Dominerande i inslaget var en intervju med välfärdsoligarken Peje Emilsson som fick breda ut sig i frågan (återgivet också på nätet).

Att företrädarna för kapitalet håller ett högt tonläge är som sagt inte ovanligt. Carola Lemne (vd för Svenskt Näringsliv) har tidigare kallat förslaget om vinstbegränsning för ”ett djupt ingrepp i den privata äganderätten”. Emilsson går ett steg till och säger att förslaget ”kan vara början till slutet för kapitalismen som vi känner den i Sverige”. Här kan man kanske tro att Emilsson som ju inte är så ung glömt allt om Sveriges moderna historia. Men det har han naturligtvis inte. Han har ju varit med och format den. Som (moderat) politiker var han med om att driva fram den möjlighet till att tjäna pengar inom välfärden som han senare kunde utnyttja för egen del. Före 1992 hade vi ju inte den här typen av skattefinansierad vinst inom välfärdssektorn. Det vet och minns naturligtvis Emilsson. Men han hoppas säkert på att många av dem som lyssnar till honom ska ha glömt eller inte alls känna till det. Startskottet var den s.k. friskolereformen. Snabbt utvecklades detta från att åtminstone delvis ha varit något för mindre ägare med alternativa pedagogiska idéer till att domineras av stora koncerner och riskkapitalbolag. Det är inte bara så att den form av kapitalism som Emilsson säger att ”vi känner” är ganska ny i Sverige. Den är också väldigt extrem i en internationell jämförelse. Veckans affärer skrev 2012 om hur extremt det hade blivit:

Faktum är att ingen annanstans än i Sverige kan offentliga skattemedel så enkelt omvandlas till privata vinster…..

Sverige har på kort tid blivit ett av världens mest avreglerande länder för välfärdstjänster. Det är en tillväxtbransch med bubbelvarning där riskkapitaljättarna utnyttjar ett politiskt vakuum med obefintlig kvalitetskontroll.

Emilsson talar alltså inte sanning. Ifall förslaget till vinstbegränsning införs så skulle vi inte ens vara tillbaka till den kapitalism som vi kände till före 1992 i Sverige. Däremot skulle kanske en del av de måttlösa uttag av skattepengar till riskkapitalbolag som skett de senaste åren åtminstone begränsas.

I intervjun gör Emilson allt för att visa på hur rimliga deras vinstuttag är. Men när frågan om John Bauerkoncernens konkurs kommer upp (läs en bakgrund här ifall du glömt) medger Emilsson ändå att det kan finnas problem. Han säger då att det finns ”en viss konflikt”. Men samtidigt försöker han åter sprida ut dimma genom att prata om att ”Pensionärernas pengar vill naturligtvis ha så mycket avkastning som möjligt”. Men pengar har ju inte någon egen vilja. Emilsson pratar om pensionsfonderna. De drivs av samma kapitalistiska logik om maximal vinst som hans egna företag. Denna logik personifieras av sådana levande människor inom kapitalistklassen som Peje Emilsson. Detta försöker Emilsson dölja bakom prat om mer opersonliga fonder.

Hur aktiebolagens logik ser ut och vilka problem det leder till speciellt inom välfärdssektorn beskrivs på ett mycket klarsynt sätt av den tidigare moderaten Anne-Marie Pålsson i en artikel i Sydsvenskan:

Logiken för aktiebolaget är marknadens: bara lönsamma kunder är intressanta,  resten sorteras bort. Så måste bolagen agera, eftersom aktiebolagslagen kräver att de ska ha som enda syfte att bereda ägarna vinst. Och det är just kravet på vinstmaximering som är oförenligt med produktion av välfärdstjänster.

Utmärkande för välfärdstjänsterna är nämligen att de ska vara tillgängliga för alla på samma grunder. Ingen får exkluderas!

Men för marknaden gäller alltså exkluderandets princip. När den praktiseras på välfärdens område får vi det som vänstern varnar för: segregering. Friska medelålders, smarta elever och pigga gamlingar hamnar hos de privata bolagen medan det allmänna får ta hand om resten.

…………

Den som på allvar vill ta itu med problemen i välfärdssektorn ska alltså sätta stopp för de bolag som har vinsten som enda mål för verksamheten. Inte så att de måste upphöra med sin verksamhet, bara att de måste driva den i någon annan driftsform, kanske som stiftelse eller kooperativ.

Och de som inte vill det får vackert underkasta sig vinstrestriktioner precis som de tvingas till i alla andra länder. Det skulle göra Sverige till ett land som alla andra och inte till en reminiscens från Sovjettiden, som näringslivet söker skrämmas med.

Pålsson visar här att Emilsson och Lemnes snack om ”socialism” bara är propaganda och inget annat. Att vi utan dessa vinstuttag bara skulle vara ”ett land som alla andra” det vill säga ett vanligt kapitalistiskt land.

För en socialist vore naturligtvis även detta ett framsteg. Men för en socialist är däremot den diskussion som Lemne, Emilsson med flera öppnar upp för också intressant. Självfallet finns det andra sektorer i samhället som drivs av vinst som krockar med intressena hos de flesta av oss andra. Emilsson undrar retoriskt ”varför de som säljer medicin ska slippa undan”. Det är bra att han tar upp det. Privatiseringen av apoteken har ju lett till en fördubbling av priserna, vilket knappast varit i konsumenternas intresse. Så visst. Låt oss ifrågasätta det också. Men även det vore ju bara en återgång till en tidigare kapitalism.

Det som kommer i mitt huvud är  bankernas dominerande ställning i samhället, deras svinaktiga vinstuttag och bonusar eller deras för oss andra dyra räddningspaket vid kriser. Här skulle man kunna börja fundera. Men det är som sagt däremot en socialistisk diskussion.

Tillägg:

Jag använde uttrycket välfärdsoligark om Peje Emilsson. Alltså en som varit ”Politiskt aktiv och arbetade fram de förslag som han sedan själv kunde profitera på som ägare av privata välfärdsbolag”. Jag har lånat detta utmärkta uttryck från bloggaren Svensson som använder det i en artikel som berättar lite mera om personen Peje Emilsson.

Om du vill veta lite mera om Carola Lemne så läs denna artikel i Arbetet som berättar om en människa som ”alltid haft såväl städhjälp som barnflicka. I dag tjänar hon 504 000 kronor (tre svenska statsministrar eller 25 undersköterskor”…….

Intressant?

Läs andra bloggar om välfärden, vinst i välfärden

%d bloggare gillar detta: