Mali – kommer Frankrikes krig att minska ”Al Qaida-terrorismen”?

Frankrike har gått in militärt i Mali. Vad ska man tänka om det?

Mali

Guld, bauxit,uran, mangan, järn, diamant, fosfat.

 Jag såg bilden här bredvid på nätet. En bild som visar vilka mineraltillgångar som finns i Mali och antyder ett samband med det franska ingripandet. Det är ju det klassiska koloniala mönstret, men räcker det för att förstå detta krig?

De allra flesta människor i Mali är mycket fattiga och lever på mindre än en dollar om dagen. Nästan vart femte barn dör före fem års ålder – oftast av malaria eller ren undernäring – enligt Läkare utan gränser. Men så har det inte alltid varit. T.ex. var Mali under samma tid som Europa plågades av pest och digerdöden ett av jordens rikaste kungadömen, med stora guldreserver. Men det var alltså innan européerna anlände. Landet koloniserades av Frankrike i slutet av 1800-talet. Formellt självständiga blev man så sent som 1959. Det finns fortfarande mycket guld i Mali. Uran är en annan viktig resurs.

Men varför krigar nu Frankrike åter i Mali? Den svenska regeringen har ju ställt sig bakom krigsinsatsen och uttalat sitt stöd genom Carl Bildt. Till min förvåning så läser jag att den oftast kritiska bloggaren Cornucopia menar att Frankrikes ingripande inte alls handlar om några ekonomiska intressen . Han nämner bomull, guld och fosfat och menar att det är för obetydligt för att ha någon betydelse. Istället skriver han på fullt allvar(?):

Kort sagt så handlar Frankrikes intervention om altruism och att man vill stoppa ännu ett blivande islamistfäste, varifrån man kan dra igång attacker mot västvärlden, EU och specifikt Frankrike.

Att stormakter och gamla kolonialmakter av Frankrikes typ skulle drivas av några altruistiska motiv känner jag mig minst sagt skeptisk till.

Karl Sörenson, forskare på Försvarshögskolan har en något mer krass bedömning. Han anger i DN tre orsaker till Frankrikes krigsinsats. Dels anser han precis som Cornucopia att det handlar om att stoppa ett nytt islamistfäste, men han ser också de gamla koloniala – och allt annat än altruistiska – banden :

Frankrike sitter ihop med de här gamla kolonierna på många sätt, inte minst ekonomiskt. Ett exempel är uranet som utvinns i Mali och som den franska kärnkraften är beroende av.

Sen anser Sörensen också att en anledning är att ”Frankrike känner ett ansvar för säkerheten i sina forna kolonier.” Det tänker jag låter finare än det är. För den omtanken handlar nog också mest om den gamla kolonialmaktens egna säkerhetsintressen. Argumentet att man ska upprätta demokrati har däremot inte använts, vilket är naturligt med tanke på att Frankrikes allierade nått sin position genom en statskupp i mars 2012 då den valde presidenten Amadou Toumani Touré störtades.

Mali är redan innan detta krig delat mellan folken i södra Mali och folkgruppen Tuaregerna i norr.  Tuaregerna som allierade sig med islamistgrupperna mot styret i södra Mali har nu i sin tur blivit bortdrivna av islamisterna. Dessa islamister tycks vara av samma obehagliga sort som Talibanerna. Och vi ser bilder på folk som flyr islamisternas styre och tackar Frankrike för deras insats.

Ska vi då tänka att det trots att det knappast handlar om någon tjusig altruism och trots att det handlar om krig, ändå är rätt för att islamister och ”terrorister” (jag sätter citationstecken inte därför att jag vet något som talar emot att de vill utföra terrordåd utan därför att jag tycker att begreppet blivit så missbrukat) måste bekämpas? Jag betvivlar det mycket starkt.

Talibanerna gav Usama Bin laden fristad i Afghanistan. USA angrep Afghanistan i namn av kamp mot terrorismen och störtade Talibanerna. Men efter alla dessa år av krig verkar den krigsinsats som även Sverige deltar i allt längre från att lyckas med uppgiften att bekämpa och tränga tillbaka den islamistiska terrorismen.

Saddam Hussein var en obehaglig diktator, skyldig till många brott. Många irakier var säkert glada när han föll. Men han störtades inte av det irakiska folket utan av en ockupationsmakt: USA. Ett av USA:s angivna men falska skäl var att slå till mot terrorismen av Al Qaida-typ. Resultatet blev inte att terrorismen av Al Qaida-typ minskade i världen utan tvärtom.

Bara två exempel. Men risken är nog stor att även Frankrike dras in i ett långvarigt krig där även många civila och oskyldiga drabbas och de terroristiska rörelserna växer istället för att minska.

Jag vet att det kan låta svårt och rent av naivt, men precis som med brottslighet i enskilda länder, som inte minskas genom hårdare straff och mer repression, utan genom mer jämlika och anständiga samhällen, så tror jag att det internationellt är stöd till sociala förändringar och demokrati som är det enda på lång sikt effektiva sättet att driva tillbaka all typ av våldsbenägen politisk och/eller religiös extremism och fanatism, inte mera våld.

Media: DN1, DN2, SvD1, SvD2, Aftonbladet, Expressen

Bloggat: Lanestrand

Anders Romelsjö på Jinge.se

Andra bloggar om Mali

Intressant

En annan röst från och om Afghanistan.

I lördags hade jag tillfälle att lyssna på Saman Basir från Afghanistan (se tidigare blogginlägg om detta möte). Hon representerar ett oppositionellt vänsterparti som heter Afghanistans Solidaritetsparti. Här är ett försök till kort återgivande av det som hon sa och berättade under sitt anförande och under frågestunden:

Saman sa att den bild som hon fått av vad media i väst säger om utvecklingen i hennes hemland är en alltför ljus bild om ökande frihet och demokrati. Det menade hon var helt fel. Hon använde uttrycket att väst-journalisterna bara tittar från hotellfönster i huvudstaden Kabul.

Efter att talibanerna avlägsnats från makten av USA inrättades något som hon kallade för en marionettregim baserade på olika mäktiga krigsherrar. Och även om USA och talibanerna krigar mot varandra så menade Saman att både talibanerna, maffian, de stora jordägarna och krigsherrarna tillsammans med USA:s ockupation trycker ner det stora folkflertalet. Saman menade att de som nu sitter i parlamentet och styr har blod på sina händer och är skyldiga till dödande av 65 000 personer bara i Kabul. Detta syftar på de som dödades under inbördeskriget 1992-1996 (efter att ryssarna lämnat landet) då stora delar av Kabul bombades sönder.

Saman: USA säger att de bekämpar terrorismen, men de är själva de största terroristerna på jorden. De var också från början med och ”skapade” talibanerna i kampen mot ryssarna. Dessutom har den terrorism som de säger sig bekämpa fått en plats och grogrund för att vidareutvecklas just i Afghanistan på grund av deras ockupation och förstörelse av det afghanska samhället, menade hon. Ockupationen har stärkt både talibanerna och krigsherrarna. Hon tog också som exempel upp de TV-sändningar från ISAF i Afghanistan som talar om fred och frihet. Men, sa hon, USA dödar i sitt krig fler civila än talibanerna och de kommer aldrig att kunna bli trovärdiga eller lyckas med att upprätta fred och demokrati när deras huvudsakliga lösning är våld.

Att USA säger att de ska lämna Afghanistan i slutet av 2014 gav Saman inte mycket för. De har redan tre fasta baser och planerar för ytterligare två som de knappast kommer lämna, dessutom avtal om att ha kvar baserna i många år, sa hon.

Saman menade att situationen för kvinnors rättigheter inte förbättrats i landet under ockupationen. Dessutom har de etniska konflikterna mellan olika folkgrupper och regioner ökat, en uppdelning som hon menade att ockupationsmakten också bidragit till. Afghanistan som tidigare var ett land som välkomnade utlänningar har blivit ett land där man avskyr alla utlänningar utan åtskillnad. Hon betonade att hennes parti (Afghanistans Solidaritetsparti) bekämpade den etniska uppdelningen och att deras parti, till skillnad från de flesta andra partier, inte var baserat på etnicitet utan organiserade alla folkgrupper och i alla delar av landet.

Istället för att se kriget med vapen mot talibanerna (och samtidigt indirekt hela befolkningen) som ett sätt att nå fred och frihet menade hon att ockupationen och våldet bara förvärrar situationen. Istället för alla dessa pengar till vapen och förstörelse menade Saman att det behövs pengar och stöd till fredlig uppbyggnad. Hon såg detta som en både lång – hon talade om hundra år… – och farlig kamp, men sa sig ändå inte vara rädd.

När det gäller stödet till den fredliga uppbyggnaden så har nog många av oss som motsätter oss detta krig och Sveriges deltagande i det inom ISAF och under NATO-befäl ändå haft en positiv bild av den Svenska AfghanistanKommitén (SAK). Men Saman var även kritisk till deras arbete som hon om jag förstod rätt kritiserade för att ha samarbetat med olika krigsherrar. Just detta är en sak som jag ska försöka rota i lite mera och kanske återkomma om.

Media: Aftonbladet, SvD,

Läs andra bloggar om Afghanistan

Intressant?

%d bloggare gillar detta: