Att förhålla sig till det värsta

Om vi inte sett det förut så har det senaste året på ett övertydligt sätt visat att det kan finnas det som är värre än det som vi tidigare trodde var värst. I Sverige har vi också sett denna utveckling. Men vi har inte så tydligt tvingats göra dessa val mellan ont och mindre ont. Om vi blickar utåt så har det däremot funnits och finns några sådana knepiga och ganska motbjudande val.

I Storbritannien röstade en knapp majoritet för att lämna EU. Man kan tycka att denna ”Brexit” borde ha glatt alla EU-motståndare i Europa. Men de som jublade mest var den yttersta högern. Inom vänstern fanns det däremot ganska delade meningar. För en del var det enkelt. Eftersom EU i huvudsak är dåligt och en union för kapitalet så var det för dem självklart bra att unionen bryts sönder. Men kanske finns det något som kan vara värre än EU? Till exempel om utträdet sker som en del av en reaktionär offensiv istället för en rörelse kring demokrati och social rättvisa. Om utträdet innebär att överklassen och högerkrafterna stärker sina positioner och försämrar villkoren för folkflertalet även jämfört med förhållandena i EU. Jag är glad att jag slapp rösta i Storbritannien.

I USA etablerade sig Trump-regimen som en annan sort av borgerligt styre. Jag skriver annan, inte en ny typ, för liknande regimer har vi sett förut. Jag tror att det är viktigt att vi som anser oss vara vänstermänniskor eller socialister försöker se detta klart. Att det verkligen handlar om något värre och om en annan typ av regim. Den amerikanske marxisten John Bellamy Foster går så långt som att beteckna den nya administration som ”nyfascistisk”. I en artikel i Monthly Review skriver han bland annat:

Inte bara en ny administration, men en ny ideologi har nu tagit plats i Vita huset: neofascismen. Den liknar på vissa sätt den italienska och tyska klassiska fascismen på 1920-talet och 30-talen, men med historiskt tydliga egenskaper som är specifika för USA: s politiska ekonomi och kultur under de första decennierna av tjugoförsta århundradet.

Själv vet jag inte tillräckligt för att våga använda denna etikett. Men att det definitivt är något annorlunda, det tycker jag är uppenbart.

Jag har sett undersökningar som säger att Bernie Sanders skulle ha kunnat vinna mot Trump med fler röster än Hillary Clinton gjorde (hon hade ju fler röster men färre elektors-röster, vilket avgjorde till Trumps fördel). Det måste ha varit svårt för många som deltagit och stött den fantastiska kampanjen kring Sanders att tvingas rösta på Clinton som det mindre onda. För även om en Clinton-regim skulle ha varit det mindre onda så är det etablissemang som Clintons tillhör på goda grunder avskytt av många och den nyliberala politik som de stått för har i sig bidragit till den utveckling som gynnat ett sådant fenomen som Trump. Jag är alltså glad att jag slapp rösta även i USA-valet, men skulle nog förmodligen i sista hand ändå röstat på det minst onda.

 

Valet i Frankrike – att välja det mest onda

I Frankrike går man till den andra omgången i presidentvalet på söndag den 7 maj. Även här har vi en liknande situation där nyliberalen Macron ställs mot ytersta högerns Le Pen. Här finns det också olika sätt att resonera. Är det ett val mellan pest och kolera eller finns det något som är det mindre onda?

Den mest extrema ståndpunkten bland dem som betraktar sig som någon sorts vänster hittar man hos Anders Romelsjö med bloggen Jinge. Han skriver att det är ”en felaktig förenkling” att kalla Le Pen för högerextrem. ”I verkligheten är Macron snarast en högerextrem politiker, inte Le Pen!” utropar Romelsjö och hänvisar till en del av det som Le Pen lovar. Men att bedöma Le Pen enbart efter de högerpopulistiska löften som hon för fram är lika dumt som det var att för 90 år sedan bedöma det tyska nazistpartiet NSDAP enbart utifrån deras program där krav som brytandet av ränteslaveriet, indragning av alla krigsvinster, förstatligande av trusterna och liknande krav fanns med, mitt i den öppna rasismen.

De tyska nazisterna på sin tid, Trump,  Le Pen med flera liknande personer eller rörelser idag, de förenas i den högerpopulism som ger sken av att vända sig mot makten och tala i folkflertalets namn. Samtidigt är de antingen själva en del av överklassen eller har dess stöd. Istället pekar man ut andra grupper än samhällets verkliga makthavare som fiender, splittrar folkflertalet och slår efterhand ut grupp efter grupp. Så gjorde de tyska nazisterna. De fick stöd av delar av storfinansen samtidigt som de i sitt självmotsägande program och i sin retorik hade inslag som påminde om socialism och social rättvisa. Men när de fick makten fanns inget av detta med. Då var det en järnhård diktatur som krossade alla arbetarorganisationer och sociala erövringar. Samma sak strävar dagens högerextrema rörelser efter.

Romelsjö säger av någon anledning inte klart ut att han (ifall han skulle rösta i Frankrike) skulle välja Le Pen i den sista valomgången. Men det är ju den slutsatsen man måste dra av hans resonemang.

 

Valet i Frankrike – att vägra välja alls?

Men är det då helt lätt att välja Macron? En som diskuterat detta är Åsa Linderborg som skrev och (helt riktigt) påpekade att Macron alls inte är någon oförarglig mittenpolitiker:

Fördelningspolitiskt är han nyliberal med stora nedskärningar på agendan. ”Outsidern” Macron var finansminister när Hollande genomdrev en historisk försämring i arbetsrätten och kollektivavtalen. Hela Frankrike kokade av protester. Hur hanterade Macron det? Jo, genom att håna de drabbade. Macron vill skära ner på de offentliganställda. Han vill avreglera finanssektorn. Han vill minska skatterna för de stenrika.

Det gick att tolka Linderborgs artikel som att hon ansåg att den franska vänstern borde strunta i att rösta på någon av kandidaterna. Men så var inte fallet, vilket hon klargjorde i en annan artikel. Hon skulle rösta på Macron.

Alternativet till Le Pen är alltså en politiker som kommer bidra till de ökade klyftor som hjälper fram extremhögern och dess falska lösningar (när vänstern misslyckas). Naturligtvis är detta inte något behagligt val. Det är naturligtvis inte heller på något sätt bra för den franska vänstern att associeras med en sådan politik. Det måste vara viktigt att förklara detta på ett bra sätt. Formuleringen att rösta, men rösta MOT Le Pen istället för att uttrycka det som att rösta FÖR Macron kanske är viktig här.

 

Att ändå rösta

Det kan på ett sätt verka konstigt att diskutera hur folk ska rösta i ett annat land, att diskutera val som vi varken får eller behöver göra. Verkliga socialistiska rörelser måste vara internationalistiska. Men i det ingår inte bara att vara solidarisk med andra. Det handlar också om att försöka lära av andra utan att kopiera. Vi har ännu inte riktigt hamnat i den typen av valsituationer som vänstern i Storbritannien, USA eller Frankrike. Det närmaste jag kan komma på är de människor i Sverige som betraktar sig själva som vänster eller socialister men vägrar rösta på Vänsterpartiet för att de är missnöjda med detta parti. Eller de som röstar på Feministiskt Initiativ och hittills därmed minskat vänstersidans röster. Men den diskussionen lämnar jag här. Åter till Frankrike.

Jag kan ha förståelse för dem inom den franska vänstern som inte vill rösta på Macron. Men jag tycker ändå att de har fel. Sant är att Macrons politik sannolikt kommer bidra till ytterligare polarisering och ett stärkande av Front National. Men jag kan ändå inte se att detta är ett skäl till att vägra rösta och därmed riskera att bidra till att få en president från Front National redan nu. Att rösta har betydelse. Nog borde det gå att förklara pedagogiskt att en sådan röst bara handlar om att undvika det värsta: Le Pen som president. Att den inte innebär stöd till något i Macrons politik. Och så kan man väl ta röstsedeln och hålla för näsan …….

Intressant?

Läs andra bloggar om EU, USA, Brexit, Frankrike

Finns det några befogade terrorbombningar?

Är det fortfarande så att vi bedömer bombande av civila mycket olika beroende på vem det är som bombar och vilka det är som vi tror bombas?

Avbildning med kakelplattor av Picassos ”Guernica“ i originalstorlek i staden Guernica.

Den 26 april 1937 – för 80 år sedan –  bombades staden Guernica i den baskiska delen av Spanien. Detta har idag uppmärksammats lite grand i några tidningar.

Bombningarna utfördes av tyska bombplan, den ökända Condor-legionen. I fem timmar fälldes – under en vanlig marknadsdag – 22 ton spräng- och brandbomber över Guernica. Bränderna rasade i flera dagar och förstörde 70 procent av staden. Uppskattningarna över  antalet döda varierar från 126 till flera hundra. Över tusen skadades.

Picasso bidrog till att göra attacken mot Guernica känd genom en berömd målning med samma namn. Under arbetet med tavlan sa Picasso:

På tavlan som jag arbetar med och som jag ska kalla Guernica, och i alla mina senare konstverk uttrycker jag klart mitt avståndstagande av den militära kast som har sänkt Spanien i en ocean av smärta och död.

De tyska bombplanen hjälpte Franco i det spanska inbördeskriget. Det var en av många faktorer som bidrog till Francos seger och att han kunde upprätta en diktatur som sedan varade till efter hans död 1975. Under andra världskriget nedkämpades Hitlers och Mussolinis regimer i Tyskland och Italien. Men det ledde alltså inte till upprättande av demokrati i Spanien. Francos Spanien var istället i 30 år de segrande demokratiernas vän. Det är ett av flera exempel på att frågan om andra världskrigets resultat inte är så enkelt som det ofta framställs.

När det gäller Picassos tavla dröjde det också –  på grund av Francos diktatur – länge tills den kom till Spanien. Det var inte förrän 1981 som den kom till Madrid och Pradomuséet, för att sedan 1992 flyttas till det mer moderna Centro Reina Sofia. Men då var Picasso död sedan 1973.

 

Inte varken det första eller det sista exemplet

A T Harris

Den bestialiska attacken mot Guernica var inte det första exemplet i historien då försvarslösa civila utsattes för bombattacker. Men det var nog den första som blev allmänt känd. Redan 1915 formulerades tanken – enligt Sven Lindqvist i boken ”Avsikt att förinta” – av den brittiske matematikern F W Lanchester. Det handlade om att åstadkomma en förödelse bortom den punkt då fiendens brandförsvar var lamslaget, då en stad ”i sin helhet kan läggas öde”. De brittiska imperialisterna bombade också 1915 uppror vid Indiens nordvästgräns. Och tio år senare uppfann en viss Arthur Harris, då skvadronchef, metoden att blanda sprängbomber med skurar av brandbomber mot byarnas halmtak. Fyra – fem flygplan kunde på det viset ödelägga en hel by. Harris hade alltså erfarenheter av terrorbombningar både från Indien och från det nuvarande Irak (då Mesopotamien). Under kriget mot Nazityskland förde han senare med sig – som Lindqvist skriver – ”kolonialkrigens moral och metoder” till Europa. Han ledde under andra världskriget uppbygget av ett helt vapenslag: ”Bomber Command”, vars uppgift det var – och jag citerar igen Lindqvist – ”att bryta fiendens stridsvilja genom att bomba kvinnor, barn och gamla i civila bostadsområden”. Det politiska ansvaret för detta hade Winston Churchill som bröt tabut mot att bomba städer. ”När han kom till makten den 10 maj 1940 var hans första åtgärd att sända 37 bombplan att anfalla Mönchengladbach i Ruhrområdet” (Lindqvist). Senare i maj anfölls Hamburg, Bremen, Köln med flera tyska städer. Det mest omdiskuterade anfallet gjordes den 14 februari 1945 när den gamla kulturstaden Dresden bombades. Staden saknade helt militära mål och var fyllt med flyktingar. Eldstormarna ska ha varit så kraftiga att personer som vistades ute på gatorna sögs in i brinnande fastigheter.

Till andra bestialiska bombningar i slutskedet av det andra världskriget måste  naturligtvis också räknas USA:s användande av atomvapen mot de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki.

 

”Krigets lagar”

Att ha lagar för en i sig själv så motbjudande verksamhet som krig kan framstå som absurt. Och den absurditeten speglar väl en absurd värld. Men trots allt är de inte oviktiga. Eller borde inte vara skulle jag kanske skriva. För tillämpningen kan verkligen diskuteras.

Den första gången som lagar för krig skrevs under var redan 1868 i form av den s.k. ”Petersburgdeklarationen” där det bland annat skrevs att ”En krigförande stats enda legitima mål är att försvaga fiendens militära styrkor.”

Efter andra världskriget kom Genèvekonventionen 1949. År 1977 kom ett tillägg till denna konvention som säger:

För att säkra skyddet för civilbefolkningen måste krigförande parter alltid skilja mellan civila och stridande, liksom mellan civila och militära mål och rikta stridshandlingar enbart mot de militära målen.

 

Dömdes de som bombade Guernica?

Under Nürnbergrättegångarna – de 13 rättegångar mellan 1945 och 1949 då ledande krigsförbrytare dömdes – definierades krigsförbrytelser i artikel 68. Bland beskrivna brott finns där ”meningslös förstörelse av städer, samhällen och byar, eller förstörelse som inte är motiverad av militär nödvändighet.”

Man kan tycka att de som bombade eller gav order om bombandet av Guernica skulle ha dömts enligt denna definition. Men så skedde inte. Lindqvists högst rimliga antagande är att de ”räddades” av den brittiske terrorbombaren Arthur Harris. Om någon från tyska Luftwaffe skulle ha dömts så borde Harris också ha dömts enligt denna artikel 68. Därför dömdes ingen.

Och så tycks det vara fortfarande, att vi bedömer bombande av civila mycket olika beroende på vem det är som bombar och vilka det är som vi tror bombas. Tänk efter en stund över olika idag utsatta platser som bombats, bombas eller att hotas med att bli bombade som Aleppo, Mosul med flera platser. Nog har bombandet bedömts väldigt olika….?

Intressant?

 

 

 

Att gömma sig bakom andra och marginalskattens plåga

Myr-steg mot rättvisa

Häromdagen (18/4) lämnade regeringen sin ekonomiska vårproposition. Den verkar inte innehålla några jättestora förändringar. Martin Klepke skriver i Arbetet att ”Det som utmärker tisdagens vårändringsbudget är att den inte innehåller så mycket”. Privatekonomen Ingela Gabrielsson på Nordea säger ungefär samma sak till Aftonbladet. Hon menar att budgeten inte berör de flesta av oss speciellt mycket. Men, säger hon, de som själva och direkt kan få det lite bättre är ”de som lever på sjuk- och aktivitetsersättning, pensionärspar samt garantipensionärer”.  Det tycker åtminstone jag verkar högst rimligt med tanke på att dessa grupper hört till de senaste årens förlorare. Ett myr-steg av rättvisa. Ett litet resultat av förhandlingarna med Vänsterpartiet.

Budgeten innehåller också en del mindre förstärkningar inom den hårt ansatta välfärdssektorn som ytterligare ett resultat av dessa förhandlingar med Vänsterpartiet. Till exempel till förlossningsvården där fler barnmorskor behöver utbildas eller till den hårt ansträngda socialtjänsten där det handlar om att rekrytera och behålla personal. Bra, men långtifrån tillräckligt. Myr-steg även där.

Inte så mycket att varken skryta eller skrika om kan man tycka. Men då har jag naturligtvis bortsett från skattehöjningarna, detta röda skynke för alla borgerliga politiker. Och här tycks det aldrig spela någon roll ifall skattehöjningarna är stora eller små eller om pengarna behövs i statskassan eller inte.

Under de borgerliga regeringsåren genomfördes mycket stora skattesänkningar som till exempel jobbskatteavdrag för dem som har jobb, avskaffad förmögenhetsskatt och sänkt fastighetsskatt. Sammanlagt handlade det om 140 miljarder. Jämfört med detta framstår den nuvarande regeringens förslag som mycket försiktiga. Man räknar med att istället ta in 2,7 miljarder extra till statskassan.

Det ska regeringen göra genom att låta de som tjänar mer än 38 200 kr i månaden betala statlig inkomstskatt. Man sänker också gränsen för att betala värnskatt till 55 100. Det är enligt regeringens beräkningar då drygt 80 000 fler som kommer betala statlig skatt och ungefär 27 000 fler som kommer betala värnskatt.

För de som tjänar mellan 38 200 och 55 100 kronor i månaden handlar det här om en skattehöjning på mellan 1,60 kronor och 146 kronor i månaden. Hur någon kan hetsa upp sig på att några som tjänar så pass bra ska få bidra lite med dessa summor till det gemensamma är svårt att förstå.

Den borgerliga argumentationen här följer ett välkänt mönster:

  1. Man talar om marginalskatter
  2. Man skjuter fram några vanliga lönarbetargrupper framför sig
  3. Man säger att förslagen minskar lusten att arbeta och utbilda sig.

Låt oss se.

 

Marginalskatter

Det som kallas marginalskatt är inte någon speciell skatt. Det är en oundviklig del av system med progressiv beskattning, ett matematiskt faktum. Skatteverket förklarar det så här på sin hemsida:

Marginalskatt är den skatt du betalar på din sist intjänade tusenlapp. Så länge din totala inkomst håller sig under gränsen för statlig inkomstskatt betalar du cirka 300 kronor i skatt på varje intjänad extra tusenlapp.

De flesta av oss betalar ju inte statlig skatt eftersom vi ligger under den gräns som satts för detta. Det gör numera bara de som tjänar mera. För de flesta av oss blir det därför inte heller fråga om någon ”marginalskatt”. Tyvärr, skriver jag, eftersom jag tycker att en progressiv skatt som innebär att man betalar en högre procentandel med högre inkomst är mer rättvis för alla inkomster. Men om man har progressiv skatt så ändras alltså skattebeloppet vid ökad inkomst. En del borgerliga politiker har faktiskt talat emot hela idén med progressiv skatt. De har förordat ”platt skatt”, alltså samma procent i skatt för alla inkomster. Naturligtvis vore det ett effektivt sätt att slippa marginalskatt. Men så långt går inte alla borgerliga politiker. Däremot är varje höjning av progressiviteten (som i sig automatiskt innebär höjd ”marginalskatt”) något som får dem att skrika i högan sky.

Den procent som ”försvinner” av en inkomstökning på 1000 kronor blir högre än procenten på hela inkomsten. Eftersom det är en högre procent så är den naturligtvis mer tacksam att använda i propagandan. Därför är begreppet ”marginalskatt” ett lurigt begrepp.

Om någon till exempel bor i Uppsala, tjänar 40 001 i månaden och är född efter 1952 så betalar den 11 199 kr i skatt på det (skattetabell 33 kolumn 1). Kvar efter skatt 28 801. Om inkomsten ökar med 1000 kr så ökar skatten till 11 729. Kvar efter skatt är då 29 271. Skillnaden mellan 29 271 – 28 801 = 470, vilket innebär att på ”den sist intjänade tusenlappen” blev det kvar 470 kr. Mer än hälften ”försvann” och ”marginalskatten” kan då sägas vara över 50 procent och användas i propagandan mot det progressiva skattesystemet.

 

Att skjuta andra framför sig och bluffa

Jag har inte så mycket…

Att rakt av hävda att de som tjänar mest borde få fortsätta göra det utan att behöva avstå mer till det gemensamma är oftast inte så effektivt ens som borgerlig propaganda. Det har nog att göra med minst två saker. Dels har tankar om rättvisa inte helt skjutits i sank i detta land, något som även borgerliga måste ta hänsyn till. Dels är de som har högre inkomster faktiskt en minoritet, men vill gärna framstå som om de vore fler än de är.

Så vad gör man då? Jo man plockar fram några grupper som man tycker verkar ”vanliga”, gärna några offentligt anställda inom kvinnligt dominerade yrken, och påstår att de kommer drabbas av de hemska ”marginalskattehöjningarna”. (Greppet har också flitigt använts när det gäller att försvara vinstuttag inom välfärden.)

Därför får vi höra om dessa sjuksköterskor och andra som kommer att drabbas av progressiv skatt för att de har inkomster över 38 200 kr i månaden. Men detta är en fet bluff. Så fräck att det faktiskt är förvånande att den kan användas så ofta.

För det första så måste det sägas att en inkomst över 38 200 kr i månaden är en hög inkomst både i absoluta tal, som inkomst att leva av, och i jämförelse med de flesta andra löner. Den är hög oavsett vilket yrke den har som får den inkomsten.

För några år sedan gjorde SVT en fin visualisering av 2012 års inkomster i landet. Då låg 91 % av alla inkomster under 38 200 kr i månaden. Det är ju några år sedan men ger ändå en fingervisning om verkligheten.

Vi kan också titta på SCB:s statistik med decilgrupper från 2015 vad gäller årsinkomster:

Sammanräknad förvärvsinkomst i tio olika inkomstgrupper (decilgrupper)  år 2015. Belopp i entals kr.

Personer folkbokförda i Sverige både 2015-01-01 och 2015-12-31.

Decilgrupper Kvinnor och män
20 – 64 år
1 10 248
2 90 651
3 168 825
4 231 818
5 279 270
6 317 233
7 354 501
8 400 765
9 471 983
10 770 563
P50 median 299 286

 

Medianlönen (P50), lönen precis i mitten, var alltså nästan 300 000 på ett år. 38 200 i månaden ger däremot en årsinkomst på 458 400. Mer än åtta inkomstgrupper ligger alltså under detta.

Ett lokalt exempel på det här sättet att argumentera – där höga inkomster som en mindre del av befolkningen har framställs som det normala – kunde man läsa igår i en artikel i UNT undertecknad av två lokala liberaler samt en ordförande för Vårdförbundet i Uppsala. De skriver bland annat att ”Regeringens nya inkomstskatter slår hårt mot barnmorskor och specialistutbildade sjuksköterskor. Vi vill att sjuksköterskor ska kunna göra lönekarriär, men redan i dag äter marginalskatterna upp lönesatsningar”.

De tycker alltså att även det nuvarande skattesystemet är för progressivt, skjuter sjuksköterskor som grupp framför sig och pratar om lönekarriärer. De får ett bra bemötande i dagens tidning av sjuksköterskan och vänsterpartisten Viktor Waldau som bland annat skriver  att ”Vårdförbundet egna statistik visar att 80 procent av specialistutbildade sjuksköterskor ligger på en grundlön på mellan 27 700 kronor och 35 800 kronor.” Hur den utarmade sjukvården ska kunna betala anständiga löner till hela gruppen av sjuksköterskor och andra sjukvårdsanställda utan att ta in ordentligt med skatt blir en obesvarad fråga hos dessa liberaler. Fast svaret finns kanske i ordet lönekarriärer. Det handlar i bästa fall om några få som ska höja sina löner medan kollektivet lämnas i sticket. Samma politik som inom skolan med ”förstelärare” och liknande splittrande förändringar.

 

Minskar rättvisa lusten att arbeta och utbilda sig?

Att de höga marginalskatterna minskar lusten att arbeta och utbilda sig är också ett återkommande argument från den borgerliga kanten. De ovan nämnda liberalerna uttryckte det som att ”Vi vill ha en politik som uppmuntrar flit och företagsamhet”. Uppenbarligen har de inte en politik för att uppmuntra fliten hos den stora gruppen av anställda som sliter inom till exempel sjukvården. Det kan ju bara göras genom att se till att det finns resurser för att betala ordentliga löner till de stora grupperna inom välfärden. Om sedan några av dessa individuellt når så höga löner som de flesta bara kan drömma om så är det högst rimligt att skatten bidrar till att utjämna klyftor och samtidigt få in resurser till statskassan. Om dessa fåtaliga individer då tappar lusten för sitt yrke för att de från sina höga löner får avstå lite mer till det gemensamma, så kan inte motivationen för jobbet vara så hög. Då kanske de inte heller är så lämpliga för sina yrken?

Det finns någonting i detta borgerliga skattegnäll som också står i skarp kontrast till hur man ser på bidrag till sjuka och arbetslösa eller vilka löner de som inte lyckas få några jobb ska behöva acceptera för att bli ”anställningsbara”. Logiken i att anta att höginkomsttagare skulle få mindre lust att jobba om de tvingas betala lite mer i skatt samtidigt som man alltid menar att arbetslösa, fattiga eller nyanlända skulle öka sin lust till att jobba med lägre inkomster är svår att svälja. Morötter till de mätta och piskor till de hungriga?

 

Till sist

Människor med de högsta inkomsterna i Sverige har främst sina inkomster från kapital och inte från lön. De ökande klyftorna i samhället beror framförallt på ökningen av kapitalinkomsterna. Dessa mycket rika kommer fortsätta klara sig undan som tidigare – tyvärr. Men om man åtminstone ska fördela löneinkomsterna som är lättare att komma åt än kapitalinkomsterna så är det ändå mer rättvist att de som tjänar mer ska bidra mer. Regeringens förslag är därför ett litet steg åt rätt håll. Att motståndet blir så starkt från hela borgerligheten inklusive SD ger en försmak av vilka strider vi skulle stå inför ifall rejäla krav på rättvisa skattereformer restes.

 

 

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om skatt

Hur stor får solidariteten vara?

Jag har skrivit förut här på bloggen om det knepiga begreppet ”identitetspolitik”.  Min uppfattning har varit att det ofta används slappt, som ett skällsord och utan konkretisering. Men vi  tycks inte komma undan begreppet. I sämsta fall kan praktiserande av ”identitetspolitik” innebära splittring mellan olika grupper som borde och skulle kunna enas i kampen för ett bättre samhälle. Det görs då med hjälp av ordet ”appropiering”. Här är en artikel av min vän Peter Widén som tar upp detta ämne utifrån ett inslag i Kulturnytt P1. Det handlar om ett sätt att tänka som förnekar förmågan till inlevelse, empati och solidaritet, ja även det mesta av kulturen faktiskt.

 

Detta ”debattinlägg” är inget som jag planerat att skriva. Det handlar om ett ämnesområde som jag inte behövt brottas med dagligen precis. Givet att jag bor i en industristad och har min politiska verksamhet bland jordnära människor. Men ett inslag i Kulturnytt i P1 har fått mej att förstå att det inte går att sticka huvudet i sanden längre. Jag skriver alltså i ren ilska.

Det handlar om identitetspolitik. Och appropriering. Ord som jag innan jag bevistade socialistiskt forum för två år sedan inte visste vad de var. Och som jag klarade mej väldigt bra utan.

Jag har inte berörts av detta i min politiska vardag. Och prioriterat annat. Men nu förstår jag att jag inte kommer undan. Vi kommer att få brottas med detta.

Emmet Till

Så till saken. På Kulturnytt hör jag att ett stort bråk utbrutit på Biennalen på Witney museum of American Art i New York. Det handlar om en målning. Målningen heter ”Open Cascet”. Den är gjord med ett verkligt fotografi som förlaga. Den föreställer den 15-årige afroamerikanen Emmet Till. 1955 bortfördes han, torterades och mördades brutalt av två vita män. Hans brott? Han skulle ha flirtat med en vit kvinna. Vilket han dessutom tydligen inte ens gjort. Men det spelar ju ingen roll. Alla har rätt att flirta.

Hans mor, Mamie Till Modley krävde att kistan skulle vara öppen under begravningen. ”Låt världen få se vad jag sett” sa hon. Och det världen fick se var en till oigenkännlighet sönderslagen 15-åring. Fotografiet var en av många gnistor som tände den masskamp som vi kallar medborgarrättskampen.

Konstnären Dana Schutz från Brooklyn gjorde målningen i vrede över alla hat-tal i presidentkampanjen i somras. Vad är problemet? Dana har alldeles för vitt skinn. Den svarte artisten Parker Bright organiserade en protest framför målningen iklädd en t-shirt med texten ”Black Death Spectacle”. Den svarta brittiska artisten Hanna Black skrev ett brev till museet och krävde att målningen inte bara skulle tas bort utan också förstöras. Dana Schutz, antagligen uppskrämd, ”erkänner” att hon inte kan känna det som svarta amerikaner känner, men att hon kan vet hur en mor känner. Hon borde naturligtvis istället bett Parker och Black m.fl. att dra till ett varmare ställe.

1937 skrevs ”Strange Fruit”, en tonsatt dikt om de fruktansvärda lynchningarna i sydstaterna. En blues-jazz-låt utan verser eller refräng. Den gjordes känd genom Billie Holliday och Nina Simone. Holliday sjöng den varje kväll som avslutningsnummer under flera år på en bar på Manhattan. Om publiken inte var tyst gick hon bara av scenen. Sångens text var hemsk men också ett stridsrop.

Problemet? Författaren och kompositören Abel Meeripol (alias Lewis Alan) var inte svart. Han var jude och kommunist, född i Bronx av fattiga judiska emigranter från Ryssland.

Vad tycker Parker och Black att vi ska göra med sången ”Strange Fruit”? Slå sönder skivorna? Ordna protestmöten? Meerepol lät ju t.o.m. sin fru spela in sången innan Holliday fick den. Snacka om appropriering!

Som tur var fanns inte dessa tankar hos Holliday, Nina Simone och den progressiva afroamerikanska miljön. Dom tog sången till sej. Dom förstod vilken kraft och betydelse den hade. Och dom förstod att vi människor har förmåga att sätta oss in i andras lidande även om vi inte själva är utsatta för samma specifika förtryck. Det är det som gör oss till människor.

Till identitets- och approprierings-fanatikerna vill jag ställa några frågor:

Vad ska vi göra med den irländske författaren Roddy Doyles mästerverk ”Kvinnan som gick in i dörrar”? En bok om hur en kvinna trots misshandel går med högburet huvud och stark genom livet. Skriven i jagform!! Det måste bli bokbål.

Får historikern Håkan Blomqvist skriva om de ukrainska judarnas lidande 1919?

Måste undertecknad sluta spela blues och övergå till svensk folkmusik eller dansband?

I samband med att Dylan fick Nobelpriset var det en författare (jag har glömt namnet) som sa: ”Som kvinna, mörk och född på 90-talet så har Bob Dylan absolut inget att säga mej”.

Reflektera över vad det betyder. Det betyder: ingen som inte tillhör min etniska grupp, min ålderskategori eller mitt kön kan säga mej något väsentligt.

Nina Björk kommenterade detta i en krönika i Godmorgon Världen. ”Varför lade hon inte till författare också, så hade vi snävat in det ännu mer” var Björks kommentar. Nina Björk är bra.

Den här författarens inställning är egentligen ett förkastande av all litteratur och konst. Stor litteratur innebär att kunna sätta sej in och förmedla även saker vi inte själva omedelbart upplevt. Det är ju det som är litteratur. Det är ju omöjligt att vi direkt kan ha delat alla öden och händelser. Var är fantasin?? Annars återstår ju enbart självbiografier. Om ens det. Vad vet man egentligen säkert om sina föräldrars erfarenheter?

Och om blues. På 60-talet organiserades turnéer med svarta amerikanska bluesmusiker i Europa. American Folk Blues Festival. Organisatörer var brittiska och tyska jazzmusiker och bluesentusiaster.

Jag hörde för ett tag sen en intervju med en av de tyska organisatörerna. Han sa: ”Det är omöjligt att skilja vår entusiasm för själva bluesmusiken från vår solidaritet med den svarta medborgarrättsrörelsen. Det var en och samma sak”. Var han en förtryckande ”appropriatör”? Eller var han en av dessa människor som vi så desperat behöver fler av idag?

Slutligen: Abel Meerepol och hans hustru adopterade makarna Rosenbergs söner när föräldrarna avrättades i elektriska stolen. Det är tur att det funnits och finns sådana människor och inte enbart egocentriska intellektuella som Parker och Black. Och låt oss sända en tanke av sympati till Dana Schutz. Hon reagerade på samma sätt som Meerepol på 30-talet. Hon sträckte sin sympati till förtryckta människor oavsett hudfärg.

Peter Widén

Intressant?

Läs andra bloggar om identitetspolitik

Behöver arbetarrörelsen visionerna?

 

Stiger vi mot ljuset?

Jag erkänner öppet att jag inte intresserar mig mycket för vad man kallar socialismens slutmål. Detta mål, vad det nu kan vara, betyder ingenting för mig; det är rörelsen (för socialt framåtskridande) som betyder allt.

Så skrev den tyska socialdemokraten Eduard Bernstein för mer än 100 år sedan. Just detta yttrande har kanske blivit mest  känt i kortformen ”rörelsen är allt, slutmålet intet”. Men det var bara en liten del av en mer omfattande kritik från hans sida av de tankar som då dominerade i arbetarrörelsen.

Bernstein själv bemöttes hårt av andra teoretiker inom rörelsen, som Karl Kautsky eller Rosa Luxemburg.

Är målen levande inom dagens arbetarrörelse?

Hur är det då nuförtiden med mål och visioner? De stora visionerna är rätt frånvarande i de flesta politiska partier. Det är mest nästa budget som gäller. Nu tycker jag i och för sig att vi ska låta bli att prata om ”slutmål”. Det låter mer som ”slutförvaring” eller något annat som är närmast dött. För det ”värsta tänkbara samhället” vore, som filosofen Zygmunt Bauman uttryckt det, ett ”samhälle som anser sig självt vara tillräckligt gott, demokratiskt, rättfärdigt – ett samhälle som menar att det har nått gränserna för det möjliga.” Så låt oss skippa tanken på ”slutmål”. Men mål och visioner tror jag ändå är viktiga. Jag tror att det är svårt att komma på några rörelser som varit verkligt framgångsrika utan att ha sådana visioner om en ljusare framtid.

Bristen på visioner bland liberaler och konservativa bryr jag mig inte så mycket om men att detsamma också gäller inom arbetarrörelsen är mer än beklagligt.

Betyder då det att visionerna och tankarna om ett annorlunda samhälle sedan länge är helt försvunna ur programmen hos arbetarrörelsens partier? Nej inte helt faktiskt. Läs det här till exempel:

Vårt mål är ett samhälle utan över- och underordning, utan klasskillnader, patriarkat, rasism eller homo- och transfobi, ett samhälle utan fördomar och diskriminering.

Låter ju rätt bra, eller hur? Att peka mot ett samhälle utan klasskillnader får väl sägas vara rätt radikalt nuförtiden. Det är från de svenska socialdemokraternas partiprogram från 2013.

I 1990 års program hade socialdemokraterna en ännu skarpare formulering:

Socialdemokratin vill låta demokratins ideal sätta sin prägel på hela samhällsordningen och människornas inbördes förhållanden för att därigenom ge var och en möjlighet till ett rikt och meningsfyllt liv. I detta syfte vill socialdemokratin så omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll och att en på klasser uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor.

Låter ännu bättre tycker jag, rentav socialistiskt, även om inte det ordet används där. Men det är tyvärr också det faktum att det låter så bra som är ett problem. Man får en känsla av att visionerna kostar rätt litet och att de tycks leva ett eget liv för sig själva långt borta från den praktiska politiken. För vem kan läsa om dessa visioner utan att undra vad som har hänt och vart vi är på väg:

Har under- och överordningen minskat i samhället?

Har samhället blivit mer demokratiskt?

Har folkets bestämmanderätt över produktionen och dess fördelning ökat?

Har klasskillnaderna minskat?

Eduard Bernstein

Tyvärr måste ett seriöst svar på alla dessa frågor bli nej. Sedan flera decennier har det gått åt fel håll ifall målet var att öka demokratin och minska klasskillnaderna. Som långsiktig tendens har klyftorna ökat sedan 1980-talet. Kapitalkrafterna har stärkt sitt inflytande i hela samhället och dessutom även inom välfärdssektorn. Det har bidragit till att det demokratiska inflytandet faktiskt minskat. Annorlunda var det under decennierna efter kriget då välfärden stärktes och klassklyftorna minskade. Men efter 1980 sker en omsvängning. Ord som nyliberalism eller personer som Reagan och Thatcher representerar denna tid då kapitalet överallt gick från samarbete till konfrontation med arbetarrörelsen. Arbetarrörelsens svar på detta kan i bästa fall betecknas som uppgivenhet. Denna uppgivenhet kan förstås och förklaras, men den var inte nödvändig eller oundviklig. Sedan dess har i alla fall rörelsen avlägsnat sig allt längre bort från visionerna i programmen.

Spelar det då någon roll? Ja, det tror jag verkligen. Meningen med att ha en vision måste ju vara att ange en riktning. Åt vilket håll vill vi? Om vi har visioner och mål men inte närmar oss dem, utan tvärtom avlägsnar oss från dem, då har vi problem. De kan sväva där fritt ganska länge – eller snarare damma på någon bokhylla till nästa kongress. Men inte hur länge som helst. Det kan vi då lösa på olika sätt. Vi kan analysera varför vi inte når målen, men det görs tyvärr inte så mycket. Det som oftare händer är att vi istället börjar fila ner visionerna. Det har också hänt bland annat med de socialdemokratiska programmen. Visserligen har de socialistiska målen funnits med förvånansvärt länge, men de har monterats ner bit för bit. Men som Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren skriver i ETC:s Ekonomihandbok:

Det går inte att driva en politik för ökade klyftor och minskad offentlig sektor och samtidigt påstå att man är socialist. Man kan inte vara det man inte gör.

Men vänstern då?

En gråare vision?

Efter att ha sagt allt detta så måste jag naturligtvis medge att det av flera skäl inte är så lysande med visionerna inom vänstern heller. Självförtroendet och kaxigheten inom större delen av vänstern är inte heller så värst stor. De få som är kaxiga är tyvärr ofta sådana som inte verkar beröras så mycket av den faktiska händelseutvecklingen. För det finns anledningar till svårigheterna. De stora bakslag som det inneburit att kapitalet i hela världen har kapat åt sig mer makt har naturligtvis satt sina spår även inom vänstern. Vi har fått ett brutalare samhälle där olika grupper ställs mot varandra. Vänstern har tvingats till att i bästa fall bara bedriva försvarskamp mot olika försämringar eller i värsta fall till och med accepterat och genomfört dem. Det har i det första fallet naturligtvis bidragit till att skymma sikten mot visionerna. I det andra fallet har det bidragit till  demoralisering och splittring inom stora grupper av befolkningen. Det har i sin tur återverkat på vänstern. Och när det gäller detta att acceptera och genomföra åtgärder som avlägsnar oss från visionerna så tror jag inte heller här att det var nödvändigt eller oundvikligt.

Jag tror inte att de frågor som handlar om HUR de stora visionerna ska UPPNÅS är svårare nu än tidigare. De är bara annorlunda. Svåra har de alltid varit och kommer alltid vara.

Det går inte att ge exakta och detaljerade svar på hur ett samhälle som inte domineras av kapitalism ska se ut. De erfarenheter vi har av sådana samhällen är tyvärr i huvudsak negativa. De prövades också i fattiga och outvecklade länder som skiljer sig mycket från de flesta europeiska länder idag. De ger oss en del svar som bland annat handlar om hur det inte får bli. Framförallt handlar det här om att demokratin är något som ska stärkas och utvidgas inte inskränkas.

Marx som analyserade kapitalismen och historien ville heller inte ge någon mer exakt vision. Han ville som han uttryckte det inte ”skriva recept åt framtidens soppkök”.

Svaren om alternativ till det nuvarande samhället måste nog alltid vara samtidigt både enkla och inexakta, bland annat av det självklara skälet att vi inte vet något om framtiden och de resurs- och styrkeförhållanden som gäller då. Samtidigt tänker jag att visioner om en annan typ av samhälle behövs ännu mer idag än någonsin tidigare i mänsklighetens historia. Aldrig någonsin har väl motsättningen varit större mellan vad som skulle kunna göras med de enorma produktionsresurser, förmågor och kunskaper som vi har idag och det som faktiskt görs? Är det ens möjligt att tänka sig att vi ska kunna ta itu med de enorma faror som handlar om mänsklighetens överlevnad på jorden utan att vi tillsammans tar kommandot över de avgörande delarna av ekonomin? Det handlar om att visionen om en annan värld både är möjlig och nödvändig. Men den måste också skildras som önskvärd.

Om vi läser några punkter ur socialdemokraternas program från 1990 igen så tycker jag det är uppenbart att det var en vision för ett helt annorlunda samhälle. Ett samhälle där demokratin utvidgats till att gälla hela samhället och framförallt kontrollen över vad som produceras, där de nuvarande ekonomiska maktgrupperna frigörs från sin exklusiva makt och där frihet och gemenskap präglar samhället:

 

  • att låta demokratins ideal sätta sin prägel på hela samhällsordningen
  • att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer
  • att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll
  • att en på klasser uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor.

Men för att inte programmens visioner ska förbli något för enbart kongresser, för att däremellan samla damm på någon expedition behövs det också något mer. Det behövs krav och förslag som här och nu kan resas och sträcker sig längre än till nästa budget. Krav som utmanar systemet och förbinder nuet med framtidens visioner. Kanske skulle de förslag som rests inom arbetarrörelsen på djärva investeringar för en totalrenovering av Sverige kunna vara ett sådant exempel?  Men det får nog bli ämnet för ett annat inlägg.

PS: På lördag i denna vecka samlas de svenska socialdemokraterna åter till kongress. Tyvärr tror jag inte varken att dessa visioner eller några utmanande krav kommer sätta sin prägel på kongressen. Men det vore ju kul att få fel…..

Intressant?

Läs andra bloggar om socialdemokratin, socialismen, vänstern

Patrik Engellaus hembiträden

I praktiskt taget alla samhällen utom nittonhundratalets västerländska har det funnits massor med tjänare av olika slag, hembiträden, chaufförer, drängar, trädgårdsmästare, tvätterskor och så vidare…..

Så skriver Patrik Engellau i längtansfull ton på bloggen Det goda samhället. Och han fortsätter med att berätta hur man i samhällen utanför de västerländska ”tagit det som en självklar sak att en normal medelklassfamilj har ett antal tjänare med olika uppgifter i hemmet”.

Men numera är det annorlunda i Sverige, skriver Engellau: ”De sista svenska hembiträdena försvann för över femtio år sedan. Vi har glömt hur man har tjänare”.

Men detta är inte helt sant. Snarare har väl antalet människor som arbetar i andras hem ökat på senare år. Dels finns en grupp av människor som jobbar svart, dels en grupp som anställs genom RUT-avdrag. Ett av argumenten för RUT var ju att få bort svartjobben. Men i verkligheten tycks numera dessa två olika anställningar istället ha kompletterat varandra och marknaden som helhet ha ökat. Enligt skatteverket hade 65 procent av dem som utnyttjade RUT 2011 inte tidigare anställt någon varken svart eller vitt. De var nya med att ”ha tjänare”

Jag påminner mig också en skandalös blogg av moderaten Katarina Zytomierska där hon bland annat skrev: ”Vår barnflicka har rymt”. ”Hon är en enkel bondjänta från landsbygden i Polen”. ”Jag är för snäll. Jag har skämt bort henne.” Jag vet inte om den här attityden för Engellau är ett exempel på att ”vi” minns eller att ”vi” har glömt ”hur man har tjänare”.

Men i ett historiskt perspektiv har naturligtvis Engellau rätt. Längre tillbaka i tiden fanns det massvis av tjänare. På 1700-talet var den som inte var bonde, borgare eller adelsman tvingad att ta tjänst som tjänare. Och detta tvång var inte bara rent ekonomiskt. Om man försökte undvika detta tjänande kunde man bli både bötfälld och satt i straffarbete.

Jag tänker på den unga kvinnan i Ola Larsmos bok om Uppsala på 1800-talet som säger ”Jag vill inte tjäna”, vilket också är bokens titel. Och så är det nog. De flesta av oss vill nog inte tjäna hemma hos någon annan. Vi vill ha anständiga arbetsvillkor och arbetskamrater. Därför minskade också efter kriget 1945 den del av befolkningen som tjänade hos de rika kraftigt. Unga svenska kvinnor accepterade inte längre de långa arbetstiderna, den låga lönen och den utsatta positionen som hushållsanställd. Det talades då om ”hembiträdesbristen” som ett akut samhällsproblem. Detta ”löstes” då genom att utländska kvinnor som sökte arbetstillstånd måste tjänstgöra minst två år i privat hushåll. Först därefter fick de rätt att söka annan typ av arbete i Sverige. Det tycks som om en del går igen….

Så även om hushållsarbetet i andras hem åter har ökat både som svartjobb och som RUT-jobb så är de klassiska ”hembiträdena”, ”tjänsteflickorna” eller ”jungfrurna” borta sedan många decennier. Varför längtar då Engellau efter dem? Räcker det inte med en RUT-anställd? Engellau säger inte att det handlar om honom och hans kompisars förmåner. Nej det handlar om problemet  hur vi ska ”bereda plats” för migranterna ”på den reguljära arbetsmarknaden”. Enligt Engellau går det inte att fixa det för flertalet. Därför, skriver han, ”vore det naturliga att dessa fick försörja sig enligt den självklara ordning som råder i resten av världen, nämligen just som tjänare i hemmen”.

Nu är ju inte Engellau dummare än att han ser några problem med detta ”förslag”. Dels går det ”på tvärs emot allt vad Sverige kämpat för under det senaste seklet……Ett tjänarsamhälle är ett klassamhälle när det är som tydligast”. Sen inser Engellau också att ”tjänarkulturer” inte ”uppstår av sig själva…..”  Javisst är det problem eller hur?

Men han ger sig ändå inte utan avslutar lite hotfullt med att ”undra”:

hur länge detta kan pågå innan välfärdssystemen kraschar och naturmetoden – alltså tjänarsamhället – trots allt under tandagnisslan bryter sig fram och etablerar sig i den svenska verkligheten.

Och nog kan det gå som Engellau skriver. Många andra yttringar av ett gammalt klassamhälle har ju återkommit i Sverige under senare år. Och välfärdssamhället krackelerar redan på sina håll. Men om det kraschar helt så beror det på politiska beslut. Eller kanske snarare på brist på politiska beslut. För svaret på frågan om att ge alla människor en möjlighet att arbeta och bidra efter sin förmåga handlar i allra högsta grad om politiska beslut. Beslut som inte överlåter åt marknaden att ”lösa” detta, med de resultat som vi ser, utan där politiken går in och för samman alla de olika behov som finns med de människor som kan arbeta. Det handlar om att återuppbygga den vanliga välfärdssektorn men också om att staten måste skapa arbeten i allt som behövs när det gäller bostadsbyggande, klimatanpassning, förbättring av transporter, utveckling av jordbruket osv, osv. Det var som den socialdemokratiska kommunstyrelseordföranden i Vänersborg Marie Dahlin sa angående anställningar till flyktingar i Uppdrag Granskning för två år sedan: ”Det är bara fantasin som sätter gränser!”

Not 1: Patrik Engellau  är styrelseordförande i den nyliberala tankesmedjan Stiftelsen Den Nya Välfärden

Not 2: Redaktör för bloggen Det goda samhället är Uppsalabon Mohamed Omar som jag haft anledning att nämna förut…

Intressant?

Uppsala

Läs andra bloggar om välfärden

Att se flera miljarder

Att förstå stora tal är inte lätt. Även om förmågan utvecklas som barn så kan det vara svårt även som vuxen. Jag tycker att jag någorlunda kan greppa vad en miljon är. Jag vet ju till exempel att det tyvärr inte räcker så långt ens med en miljon för den som vill köpa sig ett boende i någon av de större städerna. Men en miljard (1000 000 000), det är svårare att greppa. Jag gör i alla fall ett litet försök.

I Sverige utökades förra året enligt Veckans Affärer antalet miljardärer i Sverige. De blev då 178 stycken. Tillsammans ägde dessa 178 personer 2076 miljarder kronor. Om de mot förmodan skulle dela pengarna lika mellan sig skulle var och en av dem ha 11,7 miljarder. Det kan jämföras med att statens totala utgifter 2017 beräknas till 972,4 miljarder kronor, alltså mindre än hälften av miljardärernas tillgångar. Statens inkomster beräknas bli lite högre: 979,7 miljarder kronor, men det är även det mindre än hälften av det som dom där 178 personerna äger.

Inkomsterna av kapital har ökat kraftigt i Sverige och var enligt SCB drygt 340 miljarder kronor år 2015. Det mesta av detta – mer än 85 procent, alltså ungefär 290 miljarder – gick till den tiondel av befolkningen som redan hade högst inkomster. Det förklarar ju varför antalet miljardärer ökat. Men det är också enligt SCB ”den främsta anledningen till de ökade inkomstskillnaderna”.

Det ”jobbskatteavdrag” som den förra regeringen införde minskade statsinkomsterna med 104 miljarder 2015, 107 miljarder 2016 och i år med 110 miljarder.

Ett annat antal miljarder som är intressanta är de uteblivna inkomster till staten p.ga. skattesmitning som SVT visade på förra året. Det handlade enligt skatteverkets beräkningar då om 46 miljarder på ett år.

Sedan fastighetsskatten slopades 2008 har statskassan förlorat mellan 77 och 105 miljarder kronor i uteblivna skatteintäkter. Om skatten återinfördes skulle det ge mellan elva och femton miljarder kronor netto till statskassan.

Förmögenhetsskatten avskaffades 2007. Sista året då den fanns (2006) tog den in drygt 6 miljarder till statskassan. Det skulle ha varit ett högre belopp nu. Om den inte avskaffats alltså.

 

Sammanfattning av miljardjämförelserna:

År 2016 hade 178 miljardärer i Sverige 2076 miljarder kronor.

År 2017 tar staten in nästan 980 miljarder kronor.

År 2016 var inkomsterna av kapital 340 miljarder kronor.

Av dessa kapitalinkomster tog den redan rikaste tiondelen i landet hand om 290 miljarder.

Det bevarade ”jobbskatteavdraget” gör att statskassan i år förlorar 110 miljarder.

Ett gäng rika smiter från skatt så staten förlorar på ett år ungefär 46 miljarder.

Borttagandet av förmögenhets- och fastighetsskatt ger ett ytterligare minus på gissningsvis 20 miljarder i år.

 

Tänkte att det kunde vara en liten hjälp nu när det snackas om skatt på inkomster, kapital och förmögenheter……

 

Intressant?

Nederländerna – när det förväntade skymmer sikten för det verkliga

Procent i årets val och det föregående

Under detta år hålls val i några europeiska länder. I Nederländerna var det parlamentsval i veckan, i Frankrike blir det presidentval senare i vår och i Tyskland val till förbundsdagen i höst. Efter segern för Trump i USA har det spekulerats om ifall rasistiska och högerextrema partier kommer flytta fram sina positioner ytterligare i dessa val. Det har spekulerats så mycket om detta att sikten skymts för andra vinklar och man har tenderat att förhålla sig mer till något som man väntat sig än vad som faktiskt hände.

Inför valet i Nederländerna så är i alla fall min bild att svenska medier i stort sett bara koncentrerade sig på Wilders och hans antimuslimska enmansparti PVV. Detta gällde nog också i andra länder. PVV blev inte störst men ökade från 10,1 till 13,1 procent och fick därmed 20 mandat. Det var ju illa nog men inte så illa som många trott. Därför lät det på en del istället nästan som om Wilders backat. Web-rörelsen AVAAZ framförde till och med ett ”Globalt tack till Nederländerna”:

Thank you for choosing hope, unity, and dialogue over hate, fear and old fascist rhetoric. By rejecting Geert Wilders you’ve helped stop the rise of the far right everywhere.

Hur någon som ogillar ett parti som PVV kan glädja sig över att det ökade sin väljarbas med mer än 25 procent kan man bara förstå om man utgår från det förväntade istället för verkligheten.

Andra på den borgerliga kanten som ökade ungefär lika mycket var kristdemokraterna i CDA (från 8,5 till 12,5 procent) och det vänsterliberala D66 (från 8 till 12 procent).

På vänstersidan hade Grön Vänster (GL) en stor framgång och ökade från 2,3 till 8,9 procent medan Socialistpartiet (SP) minskade något från 9,6 till 9,2 procent och därmed förlorade ett mandat.

Mandatfördelning

De två regeringspartierna högerliberalerna VVD och socialdemokraterna PvdA straffades för den förda åtstramningspolitiken. Högerliberala VVD (Rutte) minskade från 26,5 till 21,3 procent men blev ändå största parti med 33 mandat av andra kammarens 150 platser.

Men de som straffades värst var alltså socialdemokraterna som minskade från 24,8 till 5,7 procent , eller från 38 mandat till 9 mandat, ett helt förkrossande nederlag.

Trots allt fokus på Wilders så tycks det ändå inte ha varit hans typ av frågor som dominerat bland de nederländska väljarna. Vid undersökningar så har frågor om den privatiserade sjukförsäkringen eller välfärd, vård och ekonomisk ojämlikhet istället visat sig vara de viktigaste frågorna.

Det är tveklöst att socialdemokraternas kompromissande med basala fördelningsfrågor har orsakat rasetskriver Martin Klepke i Arbetet, och vidare:

Nederländska PvdA har tillsammans med högerliberalerna genomfört stora nedskärningar och sociala försämringar för en stor del av befolkningen. Att landets ekonomi har förbättrats, något som partiledaren Asscher flera gånger har upprepat, betyder då ingenting för de människor som drabbats.

Mandat som gått från socialdemokraterna till andra partier

En viktig fråga måste ju då vara vart alla dessa människor som lämnat socialdemokratin tagit vägen. Det visar sig (se bilden) att den största gruppen 6,5 mandat gått till Grön Vänster, medan 5 mandat gått till det vänsterliberala D66.

Av de 29 mandat som socialdemokraterna förlorade kan drygt 4 mandat förklaras av att människor helt enkelt inte gått och röstat. Det högerliberala regeringspartiet PVV och Wilders parti har fått vardera ungefär två mandat av f.d. socialdemokrater.

En sak för vänstersinnade att fundera över är att SP –  som enligt denna undersökning tar 4 mandat av tidigare socialdemokratiska röster –  trots detta inte ökar. Uppenbarligen har SP förlorat mer röster än de vunnit. Frågan är vart? Ett mandat har gått till Grön Vänster (GL) men resten….?

 

Intressant?

Läs andra bloggar om socialdemokratin, Nederländerna

Att ge yttrandefrihet åt diktaturens kreatur

Den odemokratiska utvecklingen i Turkiet fortsätter och skärps. President Erdogan samlar allt mer makt i sin hand. Kritiska medier har under det senaste halvåret stängts och mer än 100 000 människor anställda inom staten har fått sparken eller fängslats. Ledare, parlamentariker och vanliga partimedlemmar i oppositionspartiet HDP har fängslats. Den kurdiska minoriteten pekas ut som en ”inre fiende” och våldet trappas upp.

Nu vill Erdogan ta ytterligare ett steg för att stärka sin egen makt. I ett förslag till ny konstitution som nu föreslås ska presidenten kunna styra med dekret, ensam få utse viktiga domare, kunna upplösa parlamentet och på egen hand kunna införa undantagstillstånd. Om förslaget går igenom kan det också innebära att Erdogan sitter kvar till 2029. Men först måste förslaget passera en folkomröstning den 16 april. Trots att Erdoganregimen på alla sätt hindrat möjligheterna till att driva en kampanj för ett NEJ i denna folkomröstning tycks man ändå inte säkra på att vinna. Därför är även de 2,9 miljoner turkiska medborgare som bor utanför Turkiet viktiga att nå för regimen. Vi har kunnat ta del av hur det gick med detta  i Nederländerna där de två regeringarna krockade rejält med varandra. Den turkiska regimens propagandister släpptes inte in helt enkelt. Sannolikt har detta – som ofta i nationella konflikter –  gynnat bägge regeringarna, både Erdogan och Nederländernas statsminister Rutte.

Men i Sverige kunde Erdogans regim obehindrat sprida sin propaganda. Företrädare för det svenska utrikesdepartementet och regeringen har sagt att det beror på att det råder yttrandefrihet i Sverige. Sverige ger alltså den förtryckande regimen den yttrandefrihet som denna regim själv med alla medel hindrar den turkiska NEJ-sidan att få. De sitter ju tystade i fängelse, skräms eller hotas med statens alla våldsmedel. Det här är inte hedrande för Sverige. Sverige borde inte låta dessa diktaturens kreatur få komma hit och sprida sin propaganda för att ytterligare inskränka demokratin i Turkiet. Inte så länge det inte råder yttrandefrihet för oppositionen i Turkiet.

Intressant?

Läs andra bloggar om Turkiet, Kurdestan, Erdogan

Hur görs historien?

Mänsklighetens historia är full av hemskheter. Bland annat  därför brukar det ofta sägas att vi måste (försöka) lära av historien. Det är naturligtvis riktigt, även om det inte verkar vara så lätt. För även om historien aldrig upprepas exakt finns det ändå ofta skrämmande likheter i nuet med vår moderna historia. Idag är det till exempel många som ser parallellerna mellan dagens högerextrema rörelser och de högerextrema rörelserna i perioden mellan det första och andra världskriget.

Ensam hjälte rider in och räddar hela byn.

Det är i år 100 år sedan den ryska revolutionen som innebar störtandet av Tsarväldet och efterhand upprättandet av Sovjetunionen. I gårdagens upplaga av lokaltidningen UNT kunde man läsa en artikel om detta (finns tyvärr inte på nätet) skriven av någon som heter Roland Johansson. Han hävdar där att vi ”tenderat att se den” – alltså den ryska revolutionen – ”som oundviklig, som en naturkatastrof”. Men så var det inte skriver Johansson för ”den vara snarare en enda mans verk”. Ja, så skriver han faktiskt. Jag vet inte vilka som betraktat den ryska revolutionen 1917 som en ”oundviklig naturkatastrof”. Att valet skulle stå mellan å ena sidan en sådan syn på historien som förutbestämd och å andra sidan tanken att den är ”en enda mans verk”, tycker jag verkar rätt dumt.

Naturligtvis hade Lenin – oavsett vad vi tycker om denna historiska person – en stor och på flera sätt avgörande betydelse för februarirevolutionens fortsättning i det som kallats oktoberrevolutionen. Men att påstå att en sådan stor omgestaltning skulle kunna vara ”en enda mans verk” är inte trovärdigt.

Olof Palme verkade i Sverige och under en betydligt fredligare men ändå omdanande period. I ett TV-framträdande 1966 lär han ha varnat för att överskatta det personligas roll i historien och då ha sagt att ”personerna rider ofta på vågen utan att skapa den”. Detta kan naturligtvis även tillämpas på personen Olof Palme själv. När man tittar tillbaka på uttalanden av Palme från socialdemokratins storhetstid så kan det vara lätt att tänka att förlusten av Palme var avgörande för den stora omsvängning som skett av den socialdemokratiska politiken sedan dess. Men även om Palme var en framstående och imponerande socialdemokratisk ledare så kan inte socialdemokratins förändring förklaras bara utifrån avsaknaden av en Palme.

I äldre historieskrivning utgick man ofta på ett ensidigt sätt från kungarna och lät deras agerande bli en avgörande förklaring till ett historiskt förlopp. På samma sätt har många beskrivningar av den nazistiska historien alltför ensidigt koncentrerats på personen Hitler. Men som den då landsflyktige ryske revolutionsledaren Trotskij skrev 1933 är ”ledaren alltid ett förhållande mellan människor, det individuella tillfredsställandet av ett kollektivt behov……Varje ursinnig småborgare skulle inte ha kunnat bli Hitler, men en partikel av Hitler är inneboende i varje ursinnig småborgare”.

Jag tror att Palmes formulering om att ”rida på vågen” är bra. Lenin, Trotskij och de andra ryska revolutionsledarna skapade inte de omständigheter av krig, fattigdom, elände och förtryck som ledde till att stora massor av människor satte sig i rörelse mot den etablerade makten och stred för grundläggande saker som jord, fred och bröd. De lyckades leda och organisera detta uppror 1917. Men utan rörelsen hos de stora grupperna av nedtryckta människor hade de inte kunnat genomföra någonting alls. Stora samhällsförändringar är aldrig ”enmansverk” även om det alltid finns ledare. Inte ens när rörelser eller revolutioner ebbar ut och andra krafter tar över handlar det om enmansverk. En Stalin eller en Ceaucescu är heller aldrig ensamma. Hur diktatoriska de än är behövs det alltid såväl kompanjoner som villiga underhuggare.

Men graden av brett folkligt deltagande är en avgörande faktor. Jag tror inte att några stora sociala eller demokratiska genombrott någonsin varit möjliga utan det. Bakslagen är i sin tur alltid en följd av att den breda folkliga rörelsen mattas av eller dör ut. Det gäller i allra högsta grad även då vi studerar vår egen historia. På SVT UR kan man nu se en mycket intressant skildring av bakgrunden till demokratins genombrott i Sverige. Här skildras folkmassornas och framförallt kvinnornas både avgörande och samtidigt undangömda roll. Skitåret 1917 heter den, se den!

Intressant?

Läs andra bloggar om historia

%d bloggare gillar detta: