Carola Lemne och sanningen

Tittade du på Aktuellt igår onsdag kväll? Där var ett inslag om opinionsbildningen kring vinst i välfärden. Om du missade det så går det ju att se på SVTplay. Det börjar efter ungefär 15 minuter.lemne

Oavsett om du såg inslaget eller inte finns det anledning att minnas några saker därifrån. Det handlar om tonläget från och intresset för sanning hos företrädare för kapitalintressena i Svenskt Näringsliv.

Inslaget handlar alltså om Reepalu-utredningens förslag till begränsningar av vinstuttagen inom de privata välfärdsföretagen. I samband med det intervjuas bland annat Svenskt Näringslivs vd Carola Lemne.

Ett nytt uttryck som myntats av den nya och extremt lögnaktiga regimen i USA är ”alternativa fakta”. Många har på ett ironiskt eller skämtsamt sätt bidragit till att snabbt nästan etablera detta märkliga uttryck. Det tycker jag att vi ska passa oss för. Vi bör kalla en lögn för en lögn, en osanning för en osanning och inget annat. Men Lemne använder detta nya uttryck om Reepalus vinstutredning. Man kan fundera över varför. Anledningen är i alla fall att det enligt henne inte finns några fakta som stöder att vinstuttag leder till sämre kvalitet. Här har vi alltså en hög företrädare för kapitalintressena som inte vill medge några som helst problem trots alla de rapporter som påvisat just dessa problem. Nu är det ju inte så att det behöver märkas i varje enskilt fall, i varje enskilt företag. Men hela den skattefinansierade välfärdssektorn måste ses som en helhet. Pengar som försvinner ut från någon del av denna verksamhet är förlorade pengar för sektorn som helhet oavsett om de försvinner ut från en verksamhet där brukarna är nöjda. Dessa pengar skulle ha kunnat användas där behoven är större. Det principiellt viktiga problemet är det som mycket bra formulerats av nationalekonomen och den f.d. moderaten Anne-Marie Pålsson:

….bara lönsamma kunder är intressanta,  resten sorteras bort. Så måste bolagen agera, eftersom aktiebolagslagen kräver att de ska ha som enda syfte att bereda ägarna vinst. Och det är just kravet på vinstmaximering som är oförenligt med produktion av välfärdstjänster.

Utmärkande för välfärdstjänsterna är nämligen att de ska vara tillgängliga för alla på samma grunder. Ingen får exkluderas!

Men för marknaden gäller alltså exkluderandets princip. När den praktiseras på välfärdens område får vi det som vänstern varnar för: segregering. Friska medelålders, smarta elever och pigga gamlingar hamnar hos de privata bolagen medan det allmänna får ta hand om resten.

Det som Pålsson skriver förklarar kanske också varför Svenskt Näringsliv i sin propaganda valde ut en vårdcentral belägen i ett av Stockholms mer fattiga områden där möjligheterna till stora vinster förmodligen är mindre. Taktiken att skjuta enskilda kvinnor eller mindre företag i förgrunden istället för de stora bolagen och riskkapitalisterna har använts konsekvent.

Men Lemne vill alltså inte medge några som helst problem, istället säger hon om Reepalus utredning: ”Det är faktiskt alternativa fakta som den här utredningen bygger på”.

Men själv är hon inte så noga med sanningen ska det visa sig. gamSvenskt Näringsliv har en sajt på nätet där företagare kan fylla i en räknesnurra med bokföringen för att se hur vinsttaket skulle slå på just deras företag. Men som reportern på SVT uttrycker det: ”SVT:s granskning visar att räknesnurran slarvar med fakta”. Man skulle också kunna säga att de bluffar eller ljuger.

Vårdföretagarna som ingår i Svenskt Näringsliv valde alltså i sin propaganda ut en vårdcentral i Stockholmsförorten Tensta. Förra året gjorde detta företag en vinst på 432 000 efter några tuffare startår. Nu påstår man att detta vårdföretag bara skulle fått ta ut 14 000 trots att de haft förluster under tidigare år. Men det man inte säger är att dessa tidigare förluster gör att man enligt utredningens förslag får ta ut hela den faktiska vinsten och mer utan att nå utredningsförslagets vinsttak. Man kan ha olika åsikter om den konstruktion för att begränsa vinsterna som föreslås i Reepalus utredning. Men den bild som Svenskt Näringsliv och Carola Lemne sprider om dess konsekvenser är alltså inte sanningsenlig. På detta svarar Lemne: ”Vår snurra är en ögonblicksbild” och ”Det är fakta för det året man räknar ut”. Och vid mer direkta frågor från reportern:

Reportern: Är det fakta när ni säger att dom bara får göra 14 000 i vinst?

Lemne: Om man tittar över flera år kan man få andra effekter.

Reportern: Det var inte sant alltså?

Lemne: Det får vara din tolkning.

Men så lämnar Lemne frågan om sanningen, höjer tonläget ytterligare och börjar tala om principer:

Det här handlar om en otroligt viktig princip. Äganderätten är faktiskt en mänsklig rättighet.”

Lemne har naturligtvis starka skäl att tycka så. Närmare bestämt 504 000 i månaden, som var vad hon tjänade förra året. Men att äga företag och ta ut vinst inom den skattefinansierade välfärdssektorn hör inte till de mänskliga rättigheterna. Det vore som att påstå att kapitalägarnas mänskliga rättigheter kränktes under de decennier då välfärden byggdes ut som en sektor fri från profitintressen och marknadstänk. Naturligtvis kränkte inte detta några mänskliga rättigheter. Tvärtom. Det stärkte rättigheterna för den stora majoriteten i samhället och gjorde det möjligt att räta på ryggen. Det handlade om demokratiskt fattade beslut. Och sådana demokratiskt fattade beslut kan även återta kontrollen över skattepengarna.

Demokratin måste vara överordnad. Men när det gäller demokratin så har vi nu det problemet att å ena sidan en stor del av befolkningen är för begränsning av vinst inom välfärden medan å andra sidan bara ett parti i riksdagen konsekvent företräder den uppfattningen. Detta kan bara ändras genom att opinionen mot vinster i välfärden får fötter och blir en verklig rörelse i samhället. En sak som denna rörelse har att göra är att avslöja lögnerna hos Svenskt Näringsliv.

Intressant?

Läs andra bloggar om välfärden, vinst i välfärden

Läs också på SVT om sakfrågan

LO visar åter på ökande klyftor – kan vi reglera makteliten?

Så har då LO för sjuttonde gången kommit ut men sin årliga rapport om utvecklingen av och skillnaderna i inkomster mellan vanliga löntagare och makteliten i samhället. Den har titeln: Makteliten – reglerar inte sig själv.

En del saker känns bekanta från tidigare rapporter. Det gäller till exempel att året 1980 är en sorts vändpunkt. När jag skrev om den trettonde rapporten 2013 så påpekade jag att:

Om man vill studera graden av jämlikhet/ojämlikhet i ett samhälle så är rörelseriktningen viktig. I Sverige visar många studier att år 1980 både var en kulmen och en vändpunkt. En kulmen för en lång period av utjämning och en vändning mot ökande klyftor som långsiktig tendens.

Detta framgår till exempel av detta diagram från den senaste rapporten. 1980bVi kan också se att tendensen mot ökade klyftor har fortsatt sedan dess.

Rapporten ”redovisar maktelitens inkomstutveckling under åren 1950–2015 i relation till den genomsnittliga lönen för en industriarbetare”. För detta har man valt ut 197 personer på höga positioner inom näringsliv, politik, ekonomi och andra viktiga samhällsområden. Det är positioner som är jämförbara över tid för att kunna göra dessa jämförelser. Man har mätt ”den sammanräknade inkomsten bestående av arbetsinkomst samt inkomster från kapital och näringsverksamhet” hos denna maktelit. Dessa har man jämfört med den genomsnittliga industriarbetarlönen  som var 351 741 kronor om året (eller 29 022 kronor i månaden) år 2015. Skälet till att man valt just industriarbetarlönen som jämförelse ”är att denna lön finns redovisad i den offentliga lönestatistiken under hela undersökningsperioden”.

Det uttalade syftet med rapporten är ”att synliggöra skillnaderna mellan vanliga löntagares och denna elits inkomster”.  Man gör det för att: ”Vår utgångspunkt är att det har betydelse om makteliten har långt högre inkomster än de människor som påverkas av deras beslut”.

Det låter ju i allra högsta grad rimligt. Ändå vet vi ju att det står en strid om detta. Och hittills har den sida som har allt att vinna på att förneka problemen med klyftorna haft fortsatt framgång, som tabellerna  tyvärr visar.

Nu motsvarar nämligen Maktelitens genomsnittliga inkomster före skatt 18,7 industriarbetarlöner 2015, ”den största skillnaden som uppmätts sedan undersökningens startår”.

Denna maktelit består av elva olika maktgrupper:

− Näringslivets verkställande direktörer.

− Politiker och höga tjänstemän i regering och riksdag.

− Representanter för arbetsmarknadens parter.

− Generaldirektörer och verkställande direktörer i statliga myndigheter och bolag.

− Politiker och höga tjänstemän i de 10 största kommunerna.

− Chefer i kommunala bolag i de tre största städerna.

− Representanter för det traditionella ”överhetssamhället” det vill säga hovet, domstolarna, kyrkan, militären och utrikesförvaltningen.

− Mediachefer/redaktörer och journalister.

− Representanter för universitets- och forskarvärlden.

− Chefsekonomer inom näringslivet och hos arbetsmarknadens parter.

− Representanter för folkrörelseorganisationerna.

Men även mellan dessa grupper finns det stora skillnader. Föga förvånande utgör makteliten inom näringslivet en grupp för sig, vilket framgår av diagrammet:inkomstgr-i-eliterna

I rapporten gör man en uppdelning i tre olika grupper för att visa denna utveckling från 1950 och fram till nu. Man jämför den ekonomiska, den demokratiska och den byråkratiska eliten och konstaterar att ”Skillnaderna i genomsnittlig inkomst mellan de tre grupperna är stora. Av de tre grupperna är det framför allt den ekonomiska eliten, vilken omfattar 50 verkställande direktörer på svenska storföretag, som har ökat sina inkomster i förhållande till industriarbetarlönen de senaste årtiondena”.

eliterna

När det gäller denna ekonomiska maktelit så är skillnaderna till industriarbetarlönerna alltså gigantiska:

År 2015 hade en genomsnittlig direktör på ett svenskt företag med fler än 30 000 anställda 73 gånger mer i ersättning än den genomsnittliga anställda på samma företag (inklusive pensionskostnader). Det är den högsta nivån under hela 2000-talet”.

Att LO ger ut dessa rapporter är naturligtvis utmärkt. Men efter alla dessa år med en utveckling av ökade klyftor känns det definitivt som att det behövs något mer. Som det står i rapportens titel: makteliten reglerar inte sig själv. Det behövs en annan politik helt enkelt. En politik från vänster. Men frågan till LO-ledningen är väl då: kan ni, vill ni, törs ni?

PS: fakta om de stötande klyftorna kan vi hitta även i tidningar som inte riktar sig till lönearbetare. Läs till exempel hur Veckans Affärer berättar om de svenska miljardärerna. Men som sagt, numera är det inte kunskap som saknas utan kraft bakom åtgärder som gör något för att vända denna utveckling.

Intressant?

Läs andra bloggar om inkomstklyftor, makteliten, LO, ojämlikhet

Finns det hopp för Rumänien?

Åter demonstrerar tiotusentals människor på gatorna i Bukarest och andra rumänska städer. ”Tjuvar! Avgå!” har folkmassan ropat utanför regeringshögkvarteret i Bukarest.

Demonstranter i Bukarest

Demonstranter i Bukarest

Den omedelbara bakgrunden till protesterna denna gång är att regeringen –  som domineras av PSD och dess ledare Liviu Dragnea – den 31 januari utan debatt drev igenom ett dekret som skulle avkriminalisera viss korruption. Då Rumänien är ett genomkorrumperat samhälle är detta inte någon liten fråga. Att det är så märks också på att demonstrationerna har fortsatt trots att regeringen sagt sig backa från förslaget.

PSD återkom precis till regeringsmakten i december 2016 efter att ha tvingats bort av liknande demonstrationer året innan. Partiet kallar sig alltså socialdemokratiskt. Men oavsett vad vi tycker om den socialdemokrati som vi känner från Skandinavien så är skillnaden enorm. Ledaren Dragnea började för övrigt sin karriär i ett öppet borgerligt parti (Demokratiska partiet) innan han bytte till PDS.

Men både DP och PDS har sina rötter i den Nationella räddningsfronten. Jag tror att en förståelse av denna organisation, dess bakgrund, sammansättning och vidare utveckling bidrar till förståelsen av det som händer nu.

Avrättningen av Ceausescu

bodeln

Cirlan

Den 25 december 1989 sköts Nicolae Ceausescu – Rumäniens högste ledare sedan mer än tjugo år – och hans fru Elena efter en summarisk rättegång. Jag minns fortfarande hur man kunde se det gamla paret på TV stunden innan de avrättades. Regimen under Ceausescu var förvisso en mycket obehaglig regim i alla avseenden. Men det var också denna avrättning. För några år sedan kunde man läsa en intervju med en av Ceausescus bödlar. Dorin-Marian Cirlan hette han. Han berättade hur han sköt Ceausescu med sex skott ”bytte magasin, växlade till automateld och satte 30 skott i Elena”. Cirlan hade valts ut till detta ”uppdrag” tillsammans med tre andra militärer ur 64:e fallskärmsjägarregementet. Han kände då igen general Victor Stanculescu, ”som hade stått på ett podium tillsammans med president Ceausescu och statsledningen på nationaldagen den 23 augusti” samma år. I denna kommentar får vi en liten ledtråd till att förstå vad som hände. Folkmassorna hade under dagarna innan först demonstrerat och sedan fysiskt kämpat mot de hatade Securitatestyrkorna. Många dödades eller skadades. Men den 22 december stormade folkmassorna centralkommitténs byggnad. Ceausescu och hans fru flydde då i helikopter. Men de fångades in av militären, där några av dem som tidigare stått bredvid ledaren nu hade bråttom med att snabbt få undan denne och hans fru. Bödeln Cirlan hörde domaren avkunna dödsdomen och tillägga: ”Tiden för att överklaga är tio dagar. Domen verkställs omedelbart”(!). Cirlan tillade att  ”Det var en stalinistisk rättegång….En skenrättegång. Den tog kanske en timme och tre kvart”.

Regimen Ceausescu och västvärlden

Regimen i Rumänien var hemsk på alla sätt. ceauMen det finns några saker som också är värda att minnas i samband med detta. Trots eländet och det hårda förtrycket var inte Rumänien på denna tid impopulärt bland de demokratiska regimerna i väst. Tvärtom. Ceausescu-regimen var nämligen länge i hård konflikt med Sovjet. Precis som nu är det ju annat än demokratiska principer som styr utrikespolitiken i de länder som betraktar sig som demokratiska. Ceausescu-regimen var alltså populär hos de ledande västmakterna och fick frikostiga lån, bistånd och politiskt stöd från USA och ett flertal övriga länder utanför östblocket. Rumänien var det första landet i Östblocket som gick med i IMF och GATT. Rumänien hade också handelsavtal med EG. Man var också det första östblockslandet som fick besök av en USA-president. 1971 kom Richard Nixon dit. Även Sverige behandlade Rumänien annorlunda och vänligare. År 1980 mottog Ceaușescu det svenska kungahusets Serafimerorden serafimerordeni samband med ett statsbesök.

Ceausescus arvtagare

Precis som i flera andra öststater lyckades den gamla nomenklaturan bita sig kvar vid makten men i nya kostymer och med andra paroller. Som ofta har man använt sig av det nationalistiska kortet och spelat på motsättningar mellan olika etniska grupper. Historikern Carl-Johan Gardell beskrev det så här 1995:

Redan den 22 december genomfördes en palatskupp inom den härskande regimen. En sammansvuren krets inom eliten lät meddela att en nationell Räddningsfront bildats och att revolutionen var genomförd. Man publicerade ett reformprogram i 10 punkter, utlovade fria val och en övergång till ett demokratiskt styrelseskick. Vissa av revolutionens ledarfigurer och några välkända dissidenter bereddes plats i ett styrande råd. En fri debatt sköt fart, oberoende tidningar blomstrade och demokratiska organisationer framträdde inom några dagar.

Efter en månad – 24 januari 1990 – inleddes regimens motoffensiv. Samarbetet mellan dissidenterna och eliten i det styrande rådet kollapsade. Den provisoriska räddningsfronten etablerade sig som parti med avsikt att ställa upp i det kommande valet. Serier av gatukonfrontationer inträffade då demonstranter misshandlades av förklädda Securitatemän. Försåtliga provokationer fick gamla motsättningar mellan rumäner och ungrare att blossa upp. Vissa tidningar uppmanade till våld mot utpekade syndabockar.

I det följande presidentvalet den 20 maj fick Iliescu en 85-procentig majoritet och i det samtidiga parlamentsvalet nådde räddningsfronten hela 66 procent av rösterna. I ett samhällsklimat som präglades av nationalistiska slagord och etniskt härledda anklagelser röstade folk på den sittande regimen. Den lyckosamma strategin kom på nytt till användning i lokalvalen i februari 1992 och i de nya president- och parlamentsvalen i september samma år.

Efter valen bildade räddningsfronten – nu med det nya namnet Parti för Socialdemokrater i Rumänien – en ny regering med stöd av ett par ultranationalistiska partier.

Det är alltså detta ”socialdemokratiska” parti med rötter i ”räddningsfronten” och den gamla nomenklaturan som folkmassorna åter demonstrerar mot på gatorna i Bukarest och andra städer.

Att göra uppror är inte någon lätt sak. Och de senaste åren har vi sett ett flertal exempel på stora folkliga demonstrationer som lett till nya makthavare men inte i grunden ändrat systemet. Att lura ”folket” är ju inte precis någon ny kunskap. Makthavande minoriteter har lyckats med det genom hela vår historia. Vilka krafter som har initiativet eller driver de nuvarande protesterna i Rumänien har det varit svårt att få någon bild av. Så länge kraven begränsas till motstånd mot korruption – om än så viktigt – är det svårt att se några större politiska förändringar. Kanske kommer protesterna bara leda till ännu en ny regeringsombildning inom de partier som har sina rötter i den gamla nomenklaturan? Ändå måste vi följa dessa folkliga uppror och låta dem inge oss hopp om att en annan ordning är möjlig, med både demokrati och social rättvisa.

Intressant?

Läs andra bloggar om Rumänien

Ökande klyftor överallt, men i USA är det ”kollaps”

Häromdagen kunde vi höra hur OECD-chefen Angel Gurría framhöll Sverige som ett land med låga skulder och mycket god tillväxt samtidigt som han varnade för den kraftiga prisökningen på bostäder och den ökande ojämlikheten. Det är ju lite förvånande att en chef för OECD varnar för riskerna med ojämlikhet. Å andra sidan pratade även moderatledaren Kinberg Batra precis om växande klyftor i ett rikt Sverige för att sedan direkt spela på motsättningar mellan dem ”som går till jobbet, sliter och gör sin plikt” och dem som ”smiter” och inte går till något jobb. Att förneka ökade klyftor är svårt idag. Men vår blick på dessa klyftor och de slutsatser vi drar kan skilja sig som natt och dag.

En annan rapport

I denna månad februari 2017 kom en annan rapport ut som behandlar ekonomisk ojämlikhet. Den är skriven av Thomas Piketty och ett antal andra forskare: GLOBAL INEQUALITY DYNAMICS: NEW FINDINGS FROM WID.WORLD. I

I rapporten jämförs bland annat tre länder: USA, Kina och Frankrike. Att man valt Frankrike förklarar man med att det är ett land som ”i stort sett är representativt för det västeuropeiska mönstret”. Man har studerat utvecklingen från 1978 fram till 2015. I både USA och Kina har de rikaste tio procenten ökat sin inkomstandel påtagligt under perioden, medan detta inte är påfallande i Frankrike.

10proc

Det är då inte förvånande att se att inkomstandelen för de 50 procenten med de lägsta inkomsterna minskat kraftigt i både USA och Kina.

botten50

Men det finns en väsentlig skillnad mellan USA och Kina. Även om de fattigaste 50 procenten har fått en minskad andel av det ökade välståndet så har deras inkomster i Kina ändå ökat i absoluta tal med 401 procent. I USA har däremot inkomsterna i absoluta tal minskat med 1 procent sedan 1978. I detta avseende sticker USA ut ordentligt. Pickety och de andra forskarna talar om en ”kollaps”.

inkomstutveckling

Forskarna har också undersökt utvecklingen av den offentliga (gemensamma) rikedomens andel av hela den nationella rikedomen i ett antal länder. I samtliga dessa länder har den offentliga egendomens andel minskat:

offentliga

Denna minskning är likadan i samtliga länder med undantag för ”oljerika länder med stora offentliga statliga medel, som Norge.” Forskarna ser ett politiskt problem med detta då det ”utan tvekan begränsar regeringens förmåga att omfördela inkomster och mildra ökande ojämlikhet.” Bakom denna minskning och detta problem ligger naturligtvis en mängd politiska beslut under denna period. Slutsatsen måste bli att ”omvända” politiska beslut krävs.

Sverige

OECD påpekar alltså det som många av oss sett sedan länge nämligen att klyftorna ökar även i vårt land.  Hur Sverige ligger till jämfört med andra länder vad gäller graden av ojämlikhet (mätt med Gini-koefficient) enligt OECD kan du se på denna sista figur:

gini

Intressant?

Läs andra bloggar om ojämlikhet, USA

Ockupanterna i Sollefteå har helt rätt!

stodEnligt en nyligen genomförd opinionsundersökning av Novus med 1015 slumpvis utvalda personer så anser 64 % att sjukvården är den viktigaste politiska frågan just nu.

Det finns starka anledningar till att många oroar sig för vad som händer med sjukvården i Sverige. Göran Greider skriver i Dalademokraten att man kan tala om ”en generell, nationell kris för svensk sjukvård”. En del i denna kris är de neddragningar som skett inom sjukvården under många år.

Men neddragningarna har också mötts av motstånd som inger hopp. Aktuellt under det senaste året har varit kampen för att försvara akutsjukhuset i Sollefteå där en hel bygd har rest sig till försvar. När man nu trots de omfattande protesterna stänger BB i Sollefteå så har detta mötts med en ockupation. Sebastian Gunnarsson, en av ockupanterna, uttrycker det som atten ockupation är det sista man gör när demokratin inte fungerar.

En bra bakgrund till ockupationen kan du hitta på Vänsterpartiets hemsida.karta Läs också denna artikel från Vänsterpartiet i Sollefteå. För att uttrycka stöd och få aktuell information kan du gå med i facebook-gruppen till stöd för ockupationen.

Enligt dem som tagit detta beslut innebar stängningen en besparing på 15,8 miljoner. Har landstinget alltså inte råd med att ge trygghet och vård till födande kvinnor i Västernorrlands inland? Har vi blivit så fattiga? Nej, knappast. I Dagens Nyheter häromdagen skrev chefredaktören Wolodarski om aktuella siffror från SCB:

Svensk ekonomi visar sig nämligen från sin starkaste sida just nu. Jämfört med tredje kvartalet 2014 steg BNP med 3,9 procent, en siffra som överträffade prognosmakarnas förväntningar. Det är historiskt höga nivåer. 

Jämfört med för ett år sedan växte Sveriges BNP per capita med 2,8 procent tredje kvartalet 2015, också det en mycket god siffra. Det är ungefär 3 procentenheter bättre än Finland, som inte alls haft samma befolkningstillväxt som Sverige.

Hur har det gått sedan 1990-talet? Enligt SCB har BNP/capita, alltså välståndet per person, stigit med hela 52 procent mellan 1993 och 2014, rensat för inflation. Under samma period ökade befolkningen med 1 miljon, från 8,7 till 9,7 miljoner. Det är en förbluffande bra välståndsutveckling.

Samma enorma välståndsökning framgår av detta diagram.bnp

Vi har alltså inte blivit fattigare. Tvärtom. Men pengarna finns uppenbarligen på andra ställen än i kommuner och landsting. Som Göran Greider skrev i Dalademokraten i den ovan citerade artikeln:

 

I varje landsting – oavsett om det är i Stockholm, Göteborg eller Dalarna – tror folk ofta att det är just deras landsting som är sämst i landet. Sjukvårdsdebatten är fragmentiserad. Men det är en generell kris. Det är regering och riksdag som har det yttersta ansvaret. De kan inte skylla på lokalpolitiker som ofta har en omöjlig situation.

….. den kroniska resursbristen i svensk sjukvård är svår att förneka. Sköterskeflykten och bristen på undersköterskor beror på en kombination av för dåliga löner och på att personalen helt enkelt inte längre orkar med arbetsbelastningen.

Staten måste helt enkelt stå för det övergripande ansvaret för att vårdkvalité och tillgänglighet upprätthålls och därför måste skattemedel till hälso- och sjukvården i större utsträckning fördelas via statsbidrag. På längre sikt har jag svårt att tro att sjukvårdslagens portalparagraf om jämlik vård för alla kan upprätthållas via landstingsstyren. Att dessutom skattepengar numera i allt högre utsträckning går till vinster i privat driven vård är ohållbart i ljuset av den kroniska resursbristen i sjukvården.

Jag tror att han har alldeles rätt Greider.

Hur ska då lokala politiker som brottas med dessa problem förhålla sig? bb-sollefteaDet är inte alls någon lätt uppgift. Även om man vet att det finns pengar, men på andra ställen i samhället, så hjälper det ju inte landstings- eller kommunalpolitikern här och nu. Om dessutom de flesta människor finner sig i besluten om försämringar utan att protestera är det ännu svårare att driva en annan politik. Men om däremot stora mängder av människor sätter sig i rörelse så som människorna i Ådalen har gjort då uppstår en annan situation. En möjlighet. Det ställs då olika alternativ. Antingen kan politikerna då välja att hålla fast vid neddragningarna och gå emot en massiv folklig opinion. Resultatet av det kommer att leda till ännu mer av besvikelse och missnöje som inte hittar någon vettig riktning och många människor som rentav förlorar tilltron till demokratin. Men politiker kan också välja att förena sig med dessa breda folkliga missnöjesyttringar. Säga att folk har rätt och vara med i rörelsen. När det gäller den aktuella kampen i Ådalen så är det bara Vänsterpartiet som har gjort det senare. Heder åt dem för det. De har också lagt fram konkreta förslag till lösningar. Men jag tror i likhet med Greider att vi också från vänstersidan måste rikta kraven uppåt, till staten. Pengarna finns. Men de måste omfördelas. Detta kan bara göras på statlig nivå.

TV-inslaget på Aktuellt

Den 31 januari kunde man se ett inslag på Aktuellt som berättade om striden kring sjukhuset i Sollefteå. I inslaget intervjuas två politiker. Av någon anledning bara sådana som är för nedläggningen.

Socialdemokraten Erik Lövgren säger : ”Det är ju jobbigt att åka så här långt, men å andra sidan är vi ju inte först med en sån här förändring, Det är redan gjort i Norrbotten….Dalarna, Jämtland och Gävleborg.” Att försämringar redan genomförts på andra platser är ju inte ett argument för att vi ska fortsätta på den vägen. Men Lövgren anser att det har gått bra på de andra platserna som han nämner. Jag undrar om de som bor där håller med honom.

Ännu värre är Annicka Burman, den andra politikern som intervjuas. Hon skrattar och säger: ”Det är lite synd om människorna – hehe – att dom inte kan titta framåt. Det här beslutet är fattat och det är inte något som kommer tas tillbaka för att dom ockuperar.” Synd om människorna var ordet. Men inte för att de drabbas av försämringar utan för att de inte begriper och kan ”titta framåt”. Ett riktigt obehagligt förakt för en massiv folklig opinion.

Men det är en sak till som är illa både med Annicka Burman och med den som gjort detta reportage utan ordentlig research. För bakom Burmans namn står det (v). Här sprids alltså i riksmedia en bild av att Vänsterpartiet går mot protesterna trots att det är tvärtom som du kan se bland annat i länkarna ovan. Hur kommer då det sig? Jo Burman är invald på Vänsterpartiets lista men har under striden om dessa neddragningar inom Västernorrlands landsting blivit så oense med Vänsterpartiet så att hon blivit ”politisk vilde”. Hon har lämnat partigruppen och understryker till SVT att hon istället har en ”samsyn med socialdemokraterna i de flesta sakfrågor som landstinget just nu brottas med”. Desto märkligare då att hon ändå skyltar med en (v)-beteckning och att Aktuellt bidrar till detta.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om sjukvården, Sollefteå

Altstadt, rasismen och vänstern

klassenhetJag läser en artikel av Ann Charlott Altstadt i nyhetsmagasinet Fokus. Den har rubriken ”Vänsterns nya ofarliga politik” och kritiserar begreppet ”strukturell rasism”. Hon skriver att ”rasism existerar naturligtvis” men ”strukturell rasism är ett fånigt, missvisande begrepp som borde ha låsts in i det postkoloniala seminarierummet i stället för att få förvirra ett helt land att missförstå sig själv.”

Varför Altstadt angriper vänstern för ett begrepp som enligt henne har förvirrat ett helt land förstår jag inte riktigt. Jag menar att i så fall omfattas det väl av en majoritet och inte bara av den minoritet som utgörs av vänstern. Att begreppet nått en sorts officiell nivå har hon nog också rätt i. Jag hittar till exempel en statlig utredning från 2005 som beskriver begreppet så här:

Med strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet avses således i dessa utredningsdirektiv regler, normer, rutiner, vedertagna förhållningssätt och beteenden i institutioner och andra samhällsstrukturer som utgör hinder för etniska eller religiösa minoriteter att uppnå lika rättigheter och möjligheter som majoriteten av befolkningen har. Sådan diskriminering kan vara synlig eller dold och den kan ske avsiktligt eller oavsiktligt

(Det blågula glashuset: strukturell diskriminering i Sverige, SOU 2005:56)

Men om det nu är så etablerat och förvirrande för ett helt land, varför inte bara diskutera begreppet utan att gå omvägen via angrepp på ”vänstern”?

Altstadt har en hel del argument som jag instämmer i. Hon anser ”exempelvis inte att det är tecken på strukturell rasism att fråga någon varifrån hen kommer, att inte kunna uttala namn korrekt, att vilja ha ett kvotsystem för asylsökande i stället för öppna gränser, att bära dreadlocks fast man har vit hud, att tycka att vissa traditioner eller livsstilar är sämre än andra, att framföra religionskritik.” I allt detta håller jag med henne. Hon har naturligtvis också rätt i att rasism även förekommer ”i eller mellan minoritetsgrupper” liksom i att rasism även kan riktas mot majoriteten från en minoritet eller att ”mörkhyade också kan inneha maktpositioner”. Jag förstår däremot inte till vilken del av ”vänstern” som hon tycker att dessa saker behöver påpekas.

Ja, instämmer även i hennes kritik mot de dumma saker som Kitimbva Sabuni, talesperson för Afro-svenskarnas riksförbund sa i ett tal som han höll strax före jul vid en manifestation mot våld i Rinkeby. Om detta skriver Altstadt själv att hon ”är säker på att en massa vänstermänniskor oavsett hudfärg anser att Sabunis tolkning av våldet, kriminaliteten och fattigdomen är befängda.” Ja, det är jag också övertygad om. Inte bara en massa, utan de flesta skulle jag tro. Så (åter) varför använda Sabuni för att angripa vänstern? Sabuni är väl inte socialist?

Men inget av detta har väl med begreppet strukturell rasism att göra? Som jag uppfattar begreppet så handlar det precis som när det gäller kvinnors underordning i samhället om att se mer generella förhållanden/mönster i samhället. Ungefär som det beskrivs i den statliga utredningen ovan alltså.

Om detta som saken alltså handlar om säger Altstadt att begreppet:

…sägs förklara företeelser som utbildning, inkomst och arbetslöshet. Men det måste väl finnas rimligare förklaringar till att exempelvis sysselsättningsgraden för somalier i Sverige endast är cirka 25 procent? Varför har inte den strukturella rasismen hållit tillbaka personer från Eritrea som efter 20 år i Sverige har lika hög inkomst som finländarna; 95 procent av de inrikesföddas medianinkomst.

Detta är såvitt jag kan se Altstadts enda argument för att avfärda tanken på att rasismen kan vara mer grundläggande i samhället än att bara gälla rasister och öppen rasism. Naturligtvis kan man inte se rasistiska strukturer som den ENDA orsaken bakom olika skillnader. Andra faktorer måste också tas in. Främst naturligtvis klass.

Men det finns undersökningar om dessa strukturer. Det finns undersökningar som visar att vi faktiskt behandlas olika till exempel beroende på vilket namn vi har. Rickard Carlsson, forskare i Lund, gjorde en undersökning på 5500 jobbansökningar som visade att namnet spelade roll trots samma kvalifikationer (Hassan kallas inte på intervju). Vid Växjö universitet har man tittat på lägenhetsannonser på Blocket och konstaterat att personer med svenskklingande namn får titta på fyra gånger fler lägenheter än personer med arabiskklingande namn.

Det här är bara två exempel. Men nog visar dessa två exempel på något som vi kan kalla struktur. Även på dessa två områden så kan man naturligtvis inte bara se lösningar utifrån en enda faktor (att motverka diskriminering av rasifierade). Graden av arbetslöshet eller tillgång på bostäder har naturligtvis också en stor betydelse.

Altstadt avslutar sin artikel med att återigen kritisera ”vänstern” i största allmänhet:

I dag tycks socialismen ha försvunnit från vänsterns agenda och ofarlig postkolonial antirasism och allmänhumana mänskliga rättigheter kommit i dess ställe.

Jag måste säga att jag börjar känna mig trött på den här typen av icke-konstruktivt gnäll från människor som anser sig vara socialister och har tillgång till medieutrymme. Visst måste det socialistiska perspektivet resas. Och den nuvarande utvecklingen i världens samhällen och vår natur har inte gjort detta perspektiv mindre viktigt. Ett annat samhällssystem är verkligen nödvändigt. Men de oerhört negativa erfarenheterna från de samhällen som kallade sig socialistiska liksom den framgångsrika borgerliga offensiven mot allt vad som har att göra med arbetarrörelse och socialism går inte att bortse från eller trolla bort. Istället för att beklaga sig över att ”socialismen försvunnit från vänsterns agenda” borde de skribenter som gnäller konkretisera kritiken och utveckla tankarna kring hur en socialistisk vision kan se ut här och idag.

Intressant?

Läs andra bloggar om vänstern, vänsterpartiet, rasism

Aktiebolaget Hansjälv

Jag tänkte skriva en fundering här om något som kanske inte är så viktigt, men som ”skaver” i min skalle. Det är den här annonsen som jag sett i vår lokaltidning (UNT) här i Uppsala ett flertal gånger nu.20170129_113213

Det är alltså en annons för en man som heter Kjell Enhager som ska hålla någon sorts föredrag med ”underhållande och unika berättelser”. För det tar han 530 kr i inträde. Det är alltså inte något man bara slinker in på.

Å andra sidan är det inte lite som mannen ifråga utlovar i annonsen. Han ska visa ”hur man idag, år 2017 kan ta sig an hela livspusslet med arbete, ekonomi, familj och relationer samt få tillvaron att fungera på ett optimalt vis.” Det låter ju löftesrikt, eller hur? Å andra sidan kanske ordet ”optimalt” är viktigt att ta fasta på. Det säger ju inte att pusslandet med livet behöver bli så värst bra. Bara att det ska bli så bra som möjligt. Vilket ju är beroende av från vilken punkt man börjar.

Men fortsättningen lovar ändå betydligt mer. Där står att man ska få reda på ”vägen till ett starkt, lyckligt och framgångsrikt liv”. Och det är ju verkligen inte lite, eller hur? Här lovas inte bara lycka utan dessutom framgång och styrka. Vilken sorts framgång och vilken sorts starkt liv som avses framgår inte. Men jag misstänker att det handlar om materiella framgångar och mycket pengar. Alltså ungefär som för herr Enhager själv som utan att rodna sätter in dyra annonser för ett föredrag som det kostar 530 kronor att lyssna till.

Att Enhagers företag heter ”Jag AB 2.0” känns på något sätt väldigt logiskt.

Som du märker är jag alltså skeptisk till det som Enhager utlovar. Och du som läser den här bloggen kanske inte heller känner dig så övertygad om det saliggörande med denna typ av föredrag. Men kanske hör du däremot till en av de anställda som genom ditt företag tvingats lyssna till detta?  Enligt annonsen är det ju hundratusentals som sägs ha sett den här ”succén från 90-talet”? Själv har jag under mina år som kommunalanställd varit tvungen att under utbildningsdagar lyssna till en hel del sådana här herrar, med stora egon och hopkok på olika recept för framgång i livet och på jobbet.

Att allt går att sälja med mördande reklam är ju en gammal fras. Men när det gäller mer materiella produkter så kan man ju åtminstone få problem med Konsumentverket ifall man inte håller det man lovar. När det gäller stora och svåra frågor som lyckan eller framgången, är det knepigare, tyvärr.

Uppsala

Intressant?

Till skräpytans försvar

Dom säger det är enda vägen

Den enda vägen fram

Men om det här ska kallas framåt

En skräpyta

                                                   En skräpyta

Då ska jag ingenstans

 

Den här refrängen av Mikael Wiehe (från En sång till modet – år 2000) brukar komma i mitt huvud när jag hör olika predikanter tala om den oundvikliga utvecklingen längs en utstakad väg, där vi egentligen inte har några val.

För så är det ju. Samtidigt som talet om och prioriterandet av den  individuella valfriheten ökat helt enormt så har tanken på att vi skulle kunna göra kollektiva eller samhälleliga val i samma grad försvagats.

”Nordströms vision”

Jag kom att läsa en artikel i Veckans Affärer om den nordstromsvenske ekonomen Kjell A. Nordström. Det berättas där om hur Nordström – som utnämndes till en av de 30 främsta Management-proffsen 2016 –  i förra veckan ”trollband publiken” på Nordic Business Forum ”när han levererade sin vision om hur världen kommer att utvecklas de kommande 30 åren”.

Ordet vision är lite konstigt i sammanhanget för mig . Synonymer till vision är bland annat ”hallucination, hägring, uppenbarelse, drömsyn; framtidssyn, drömbild, utopi, idealbild”. Men det som Veckans Affärer kallar Nordströms vision är inte något av detta utan Nordströms uppfattning om hur det kommer att bli, rent faktiskt. Han är en av dessa ”den enda vägens” människor.

Det Nordström säger är att utvecklingen av folkförflyttningar till städerna och från andra områden kommer fortsätta i ett rasande tempo. Han menar att 80 % av världens befolkning kommer leva i städer om 30 år och att de kommer stå för 95 % av BNP. Som exempel säger han att det kommer bo nästan fem miljoner människor i Stockholm.

Stora delar av Sverige kommer däremot att ödeläggas:

Vi kallar detta för skräpyta. Det är till exempel Värmland och Gotland som är typiska fall av skräpyta. Där finns ingen ekonomisk aktivitet, inga universitet, ingen underhållning, ingen shopping, ingenting, bara träd

Ja, det är ju en del att tugga i sig här för oss som vill se hela Sverige leva, som inte ser något i sig positivt med inflyttningen till tätorterna. Men som jag sa ovan så är detta inte egentligen en vision för Nordström. Han värderar inte denna utveckling, han ser den däremot som ödesbunden:

Jag säger inte att det är bra. Men jag säger inte att det är dåligt heller. Det enda jag säger är: vänj er vid detta.

Varför ser då Nordström detta som en ödesbunden utveckling? Jo det har att göra med det kapitalistiska systemet, som han studerat och är en varm anhängare av. Nordström konstaterar att kapitalismen idag för första gången är det helt dominerande ekonomiska systemet i världen. Han uttrycker det så här:

För första gången i historien spelar alla länder i världen (utom Nordkorea) med samma socioekonomiska regler.

Vad är det då detta kapitalistiska system gör enligt Nordström, jo:

Kapitalismen är en maskin som gör en enda sak. Den sorterar saker i två högar: de effektiva och de ineffektiva. Och digitaliseringen har gjort att maskinen blivit extremt snabb på att sortera bort de ineffektiva företagen. Skräphögen har nu blivit mycket större än förr.

Det är inte ett helt felaktigt sätt att beskriva kapitalismen som system. Men en sak fattas. Effektivitet är inte ett mål i sig. Det är ett medel för något annat, nämligen det som är helt grundläggande, att skapa maximal vinst i konkurrens med andra. Detta ekonomiska system ned sin strävan efter effektivitet inom varje företag eller koncern leder samtidigt till enorma slöserier med resurser. Det ödelägger naturen som vi lever av och driver oss att ständigt öka takten i produktionen och uttaget av naturresurser för att tillfredsställa denna effektiva vinstmaskin. Men det ser inte sådana som Nordström som något problem.

Men för oss andra som ser detta och inte gläds av ”visionen” om att alla ska bo i städer och resten vara ”skräpytor” finns det all anledning att ifrågasätta just detta ekonomiska system. Utvecklingen är inte ödesbunden. Den behöver inte styras i huvudsak av driften efter maximal vinst. Det går att ingripa mot detta. Men då måste vi samtidigt ta makt ifrån den lilla del av mänskligheten som sitter i kontrollrummet till detta maskineri. Det är naturligtvis inte någon enkel sak. Men det är däremot en fråga som handlar om demokrati och om vår framtid. För vad är alternativet? Vill vi att Nordström ska få rätt?

Intressant?

Läs andra bloggar om städer, landsbygd

Solidaritet med Hamnarbetarna i Göteborg

Idag klockan 12:00 gick Hamnarbetarförbundet vid APM Terminals i Göteborg ut i strejk.

hamnHamnarbetarförbundet har en längre tid haft stora problem med det multinationella  APM Terminals. Enligt Hamnarbetarförbundet började det trappas upp under våren 2015.  Företrädare för bolaget APM Terminals ville inte lyssna, och facket nådde inget förhandlingsvägen. I april 2016 röstade medlemmarna därför för konflikt.

Det handlade bland annat om förhandlingsordningen, där bolaget ville diktera vilka som skulle komma till förhandling eller vilken information som fick gå ut. Bolaget struntade också i olika uppgörelser.

Skyddsfrågorna började bli eftersatta och en ny skyddsorganisation skapades där 13 skyddsombud från Hamnarbetarförbundet inte får delta. Man började också – i strid med lagen – jävlas med folk när det gällde uttag av föräldraledighet eller semester. Företaget har också hotat med uppsägningar och minskad bemanning.

Detta har lett till flera korta strejker och övertidsblockader. För en mer detaljerad genomgång kan du ta del av denna informationsfilm på YouTube, som framställts av Hamnarbetarförbundet.skarmklipp

Allvaret i konflikten framgår tydligt av att fackföreningen ska behöva slåss för något så elementärt som att få utse sina egna företrädare till förhandlingar och välja sina egna skyddsombud. Det är en attityd från arbetsköparen som låter som ett eko från arbetarrörelsens barndom, innan man kämpat till sig rätten att organisera sig och sluta kollektivavtal. Här har vi också ett exempel på vikten av att arbetarrörelsen kan upprätthålla egna kanaler och redskap för att sprida kunskap och ge sin bild av det som händer.

Hjälp därför Hamnarbetarna med att sprida informationsfilmen. Det är en självklar solidaritetshandling.

Intressant?

Läs andra bloggar om arbetarrörelsen, facket

Han är nu president

trumpJa ikväll blir, som du vet, den här mannen president i USA.

Omkring sig har han samlat en ministär som till största delen består av miljardärer och mångmiljonärer, som tillsammans äger mer än 9,5 miljarder dollar. Det är generaler, bankirer, pampar inom fossilbränslesektorn, auktoritära personer och rasister. Hans vicepresident Mike Pence tillhör kretsen av extrema kristna evangelister.

Antidemokratiska, extremnationalistiska och rentav fascistiska grupper vädrar morgonluft.

Att Trump nu är president har också mottagits med glädje av den europeiska extremhögern

Enligt kampanjnätverket Avaaz kommer imorgon lördag ”högerextrema ledare från hela Europa träffas i en avlägsen tysk stad för att diskutera hur de kan se till att Trumps varumärke av hatfylld politik  sprids över kontinenten”.

Känner du dig arg, ledsen eller upprörd av denna utveckling? Om du bor i eller i närheten av Stockholm (typ Uppsala) så kan du uttrycka den känslan tillsammans med andra imorgon lördag 21 januari vid en manifestation i Stockholm som samlas på Sergels torg kl. 13:00. Protesten ansluter till liknande protester framförallt i USA men också runt om i världen.

skarmklipp

Intressant?

%d bloggare gillar detta: