Att gömma sig bakom andra och marginalskattens plåga

Myr-steg mot rättvisa

Häromdagen (18/4) lämnade regeringen sin ekonomiska vårproposition. Den verkar inte innehålla några jättestora förändringar. Martin Klepke skriver i Arbetet att ”Det som utmärker tisdagens vårändringsbudget är att den inte innehåller så mycket”. Privatekonomen Ingela Gabrielsson på Nordea säger ungefär samma sak till Aftonbladet. Hon menar att budgeten inte berör de flesta av oss speciellt mycket. Men, säger hon, de som själva och direkt kan få det lite bättre är ”de som lever på sjuk- och aktivitetsersättning, pensionärspar samt garantipensionärer”.  Det tycker åtminstone jag verkar högst rimligt med tanke på att dessa grupper hört till de senaste årens förlorare. Ett myr-steg av rättvisa. Ett litet resultat av förhandlingarna med Vänsterpartiet.

Budgeten innehåller också en del mindre förstärkningar inom den hårt ansatta välfärdssektorn som ytterligare ett resultat av dessa förhandlingar med Vänsterpartiet. Till exempel till förlossningsvården där fler barnmorskor behöver utbildas eller till den hårt ansträngda socialtjänsten där det handlar om att rekrytera och behålla personal. Bra, men långtifrån tillräckligt. Myr-steg även där.

Inte så mycket att varken skryta eller skrika om kan man tycka. Men då har jag naturligtvis bortsett från skattehöjningarna, detta röda skynke för alla borgerliga politiker. Och här tycks det aldrig spela någon roll ifall skattehöjningarna är stora eller små eller om pengarna behövs i statskassan eller inte.

Under de borgerliga regeringsåren genomfördes mycket stora skattesänkningar som till exempel jobbskatteavdrag för dem som har jobb, avskaffad förmögenhetsskatt och sänkt fastighetsskatt. Sammanlagt handlade det om 140 miljarder. Jämfört med detta framstår den nuvarande regeringens förslag som mycket försiktiga. Man räknar med att istället ta in 2,7 miljarder extra till statskassan.

Det ska regeringen göra genom att låta de som tjänar mer än 38 200 kr i månaden betala statlig inkomstskatt. Man sänker också gränsen för att betala värnskatt till 55 100. Det är enligt regeringens beräkningar då drygt 80 000 fler som kommer betala statlig skatt och ungefär 27 000 fler som kommer betala värnskatt.

För de som tjänar mellan 38 200 och 55 100 kronor i månaden handlar det här om en skattehöjning på mellan 1,60 kronor och 146 kronor i månaden. Hur någon kan hetsa upp sig på att några som tjänar så pass bra ska få bidra lite med dessa summor till det gemensamma är svårt att förstå.

Den borgerliga argumentationen här följer ett välkänt mönster:

  1. Man talar om marginalskatter
  2. Man skjuter fram några vanliga lönarbetargrupper framför sig
  3. Man säger att förslagen minskar lusten att arbeta och utbilda sig.

Låt oss se.

 

Marginalskatter

Det som kallas marginalskatt är inte någon speciell skatt. Det är en oundviklig del av system med progressiv beskattning, ett matematiskt faktum. Skatteverket förklarar det så här på sin hemsida:

Marginalskatt är den skatt du betalar på din sist intjänade tusenlapp. Så länge din totala inkomst håller sig under gränsen för statlig inkomstskatt betalar du cirka 300 kronor i skatt på varje intjänad extra tusenlapp.

De flesta av oss betalar ju inte statlig skatt eftersom vi ligger under den gräns som satts för detta. Det gör numera bara de som tjänar mera. För de flesta av oss blir det därför inte heller fråga om någon ”marginalskatt”. Tyvärr, skriver jag, eftersom jag tycker att en progressiv skatt som innebär att man betalar en högre procentandel med högre inkomst är mer rättvis för alla inkomster. Men om man har progressiv skatt så ändras alltså skattebeloppet vid ökad inkomst. En del borgerliga politiker har faktiskt talat emot hela idén med progressiv skatt. De har förordat ”platt skatt”, alltså samma procent i skatt för alla inkomster. Naturligtvis vore det ett effektivt sätt att slippa marginalskatt. Men så långt går inte alla borgerliga politiker. Däremot är varje höjning av progressiviteten (som i sig automatiskt innebär höjd ”marginalskatt”) något som får dem att skrika i högan sky.

Den procent som ”försvinner” av en inkomstökning på 1000 kronor blir högre än procenten på hela inkomsten. Eftersom det är en högre procent så är den naturligtvis mer tacksam att använda i propagandan. Därför är begreppet ”marginalskatt” ett lurigt begrepp.

Om någon till exempel bor i Uppsala, tjänar 40 001 i månaden och är född efter 1952 så betalar den 11 199 kr i skatt på det (skattetabell 33 kolumn 1). Kvar efter skatt 28 801. Om inkomsten ökar med 1000 kr så ökar skatten till 11 729. Kvar efter skatt är då 29 271. Skillnaden mellan 29 271 – 28 801 = 470, vilket innebär att på ”den sist intjänade tusenlappen” blev det kvar 470 kr. Mer än hälften ”försvann” och ”marginalskatten” kan då sägas vara över 50 procent och användas i propagandan mot det progressiva skattesystemet.

 

Att skjuta andra framför sig och bluffa

Jag har inte så mycket…

Att rakt av hävda att de som tjänar mest borde få fortsätta göra det utan att behöva avstå mer till det gemensamma är oftast inte så effektivt ens som borgerlig propaganda. Det har nog att göra med minst två saker. Dels har tankar om rättvisa inte helt skjutits i sank i detta land, något som även borgerliga måste ta hänsyn till. Dels är de som har högre inkomster faktiskt en minoritet, men vill gärna framstå som om de vore fler än de är.

Så vad gör man då? Jo man plockar fram några grupper som man tycker verkar ”vanliga”, gärna några offentligt anställda inom kvinnligt dominerade yrken, och påstår att de kommer drabbas av de hemska ”marginalskattehöjningarna”. (Greppet har också flitigt använts när det gäller att försvara vinstuttag inom välfärden.)

Därför får vi höra om dessa sjuksköterskor och andra som kommer att drabbas av progressiv skatt för att de har inkomster över 38 200 kr i månaden. Men detta är en fet bluff. Så fräck att det faktiskt är förvånande att den kan användas så ofta.

För det första så måste det sägas att en inkomst över 38 200 kr i månaden är en hög inkomst både i absoluta tal, som inkomst att leva av, och i jämförelse med de flesta andra löner. Den är hög oavsett vilket yrke den har som får den inkomsten.

För några år sedan gjorde SVT en fin visualisering av 2012 års inkomster i landet. Då låg 91 % av alla inkomster under 38 200 kr i månaden. Det är ju några år sedan men ger ändå en fingervisning om verkligheten.

Vi kan också titta på SCB:s statistik med decilgrupper från 2015 vad gäller årsinkomster:

Sammanräknad förvärvsinkomst i tio olika inkomstgrupper (decilgrupper)  år 2015. Belopp i entals kr.

Personer folkbokförda i Sverige både 2015-01-01 och 2015-12-31.

Decilgrupper Kvinnor och män
20 – 64 år
1 10 248
2 90 651
3 168 825
4 231 818
5 279 270
6 317 233
7 354 501
8 400 765
9 471 983
10 770 563
P50 median 299 286

 

Medianlönen (P50), lönen precis i mitten, var alltså nästan 300 000 på ett år. 38 200 i månaden ger däremot en årsinkomst på 458 400. Mer än åtta inkomstgrupper ligger alltså under detta.

Ett lokalt exempel på det här sättet att argumentera – där höga inkomster som en mindre del av befolkningen har framställs som det normala – kunde man läsa igår i en artikel i UNT undertecknad av två lokala liberaler samt en ordförande för Vårdförbundet i Uppsala. De skriver bland annat att ”Regeringens nya inkomstskatter slår hårt mot barnmorskor och specialistutbildade sjuksköterskor. Vi vill att sjuksköterskor ska kunna göra lönekarriär, men redan i dag äter marginalskatterna upp lönesatsningar”.

De tycker alltså att även det nuvarande skattesystemet är för progressivt, skjuter sjuksköterskor som grupp framför sig och pratar om lönekarriärer. De får ett bra bemötande i dagens tidning av sjuksköterskan och vänsterpartisten Viktor Waldau som bland annat skriver  att ”Vårdförbundet egna statistik visar att 80 procent av specialistutbildade sjuksköterskor ligger på en grundlön på mellan 27 700 kronor och 35 800 kronor.” Hur den utarmade sjukvården ska kunna betala anständiga löner till hela gruppen av sjuksköterskor och andra sjukvårdsanställda utan att ta in ordentligt med skatt blir en obesvarad fråga hos dessa liberaler. Fast svaret finns kanske i ordet lönekarriärer. Det handlar i bästa fall om några få som ska höja sina löner medan kollektivet lämnas i sticket. Samma politik som inom skolan med ”förstelärare” och liknande splittrande förändringar.

 

Minskar rättvisa lusten att arbeta och utbilda sig?

Att de höga marginalskatterna minskar lusten att arbeta och utbilda sig är också ett återkommande argument från den borgerliga kanten. De ovan nämnda liberalerna uttryckte det som att ”Vi vill ha en politik som uppmuntrar flit och företagsamhet”. Uppenbarligen har de inte en politik för att uppmuntra fliten hos den stora gruppen av anställda som sliter inom till exempel sjukvården. Det kan ju bara göras genom att se till att det finns resurser för att betala ordentliga löner till de stora grupperna inom välfärden. Om sedan några av dessa individuellt når så höga löner som de flesta bara kan drömma om så är det högst rimligt att skatten bidrar till att utjämna klyftor och samtidigt få in resurser till statskassan. Om dessa fåtaliga individer då tappar lusten för sitt yrke för att de från sina höga löner får avstå lite mer till det gemensamma, så kan inte motivationen för jobbet vara så hög. Då kanske de inte heller är så lämpliga för sina yrken?

Det finns någonting i detta borgerliga skattegnäll som också står i skarp kontrast till hur man ser på bidrag till sjuka och arbetslösa eller vilka löner de som inte lyckas få några jobb ska behöva acceptera för att bli ”anställningsbara”. Logiken i att anta att höginkomsttagare skulle få mindre lust att jobba om de tvingas betala lite mer i skatt samtidigt som man alltid menar att arbetslösa, fattiga eller nyanlända skulle öka sin lust till att jobba med lägre inkomster är svår att svälja. Morötter till de mätta och piskor till de hungriga?

 

Till sist

Människor med de högsta inkomsterna i Sverige har främst sina inkomster från kapital och inte från lön. De ökande klyftorna i samhället beror framförallt på ökningen av kapitalinkomsterna. Dessa mycket rika kommer fortsätta klara sig undan som tidigare – tyvärr. Men om man åtminstone ska fördela löneinkomsterna som är lättare att komma åt än kapitalinkomsterna så är det ändå mer rättvist att de som tjänar mer ska bidra mer. Regeringens förslag är därför ett litet steg åt rätt håll. Att motståndet blir så starkt från hela borgerligheten inklusive SD ger en försmak av vilka strider vi skulle stå inför ifall rejäla krav på rättvisa skattereformer restes.

 

 

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om skatt

Ockupanterna i Sollefteå har helt rätt!

stodEnligt en nyligen genomförd opinionsundersökning av Novus med 1015 slumpvis utvalda personer så anser 64 % att sjukvården är den viktigaste politiska frågan just nu.

Det finns starka anledningar till att många oroar sig för vad som händer med sjukvården i Sverige. Göran Greider skriver i Dalademokraten att man kan tala om ”en generell, nationell kris för svensk sjukvård”. En del i denna kris är de neddragningar som skett inom sjukvården under många år.

Men neddragningarna har också mötts av motstånd som inger hopp. Aktuellt under det senaste året har varit kampen för att försvara akutsjukhuset i Sollefteå där en hel bygd har rest sig till försvar. När man nu trots de omfattande protesterna stänger BB i Sollefteå så har detta mötts med en ockupation. Sebastian Gunnarsson, en av ockupanterna, uttrycker det som atten ockupation är det sista man gör när demokratin inte fungerar.

En bra bakgrund till ockupationen kan du hitta på Vänsterpartiets hemsida.karta Läs också denna artikel från Vänsterpartiet i Sollefteå. För att uttrycka stöd och få aktuell information kan du gå med i facebook-gruppen till stöd för ockupationen.

Enligt dem som tagit detta beslut innebar stängningen en besparing på 15,8 miljoner. Har landstinget alltså inte råd med att ge trygghet och vård till födande kvinnor i Västernorrlands inland? Har vi blivit så fattiga? Nej, knappast. I Dagens Nyheter häromdagen skrev chefredaktören Wolodarski om aktuella siffror från SCB:

Svensk ekonomi visar sig nämligen från sin starkaste sida just nu. Jämfört med tredje kvartalet 2014 steg BNP med 3,9 procent, en siffra som överträffade prognosmakarnas förväntningar. Det är historiskt höga nivåer. 

Jämfört med för ett år sedan växte Sveriges BNP per capita med 2,8 procent tredje kvartalet 2015, också det en mycket god siffra. Det är ungefär 3 procentenheter bättre än Finland, som inte alls haft samma befolkningstillväxt som Sverige.

Hur har det gått sedan 1990-talet? Enligt SCB har BNP/capita, alltså välståndet per person, stigit med hela 52 procent mellan 1993 och 2014, rensat för inflation. Under samma period ökade befolkningen med 1 miljon, från 8,7 till 9,7 miljoner. Det är en förbluffande bra välståndsutveckling.

Samma enorma välståndsökning framgår av detta diagram.bnp

Vi har alltså inte blivit fattigare. Tvärtom. Men pengarna finns uppenbarligen på andra ställen än i kommuner och landsting. Som Göran Greider skrev i Dalademokraten i den ovan citerade artikeln:

 

I varje landsting – oavsett om det är i Stockholm, Göteborg eller Dalarna – tror folk ofta att det är just deras landsting som är sämst i landet. Sjukvårdsdebatten är fragmentiserad. Men det är en generell kris. Det är regering och riksdag som har det yttersta ansvaret. De kan inte skylla på lokalpolitiker som ofta har en omöjlig situation.

….. den kroniska resursbristen i svensk sjukvård är svår att förneka. Sköterskeflykten och bristen på undersköterskor beror på en kombination av för dåliga löner och på att personalen helt enkelt inte längre orkar med arbetsbelastningen.

Staten måste helt enkelt stå för det övergripande ansvaret för att vårdkvalité och tillgänglighet upprätthålls och därför måste skattemedel till hälso- och sjukvården i större utsträckning fördelas via statsbidrag. På längre sikt har jag svårt att tro att sjukvårdslagens portalparagraf om jämlik vård för alla kan upprätthållas via landstingsstyren. Att dessutom skattepengar numera i allt högre utsträckning går till vinster i privat driven vård är ohållbart i ljuset av den kroniska resursbristen i sjukvården.

Jag tror att han har alldeles rätt Greider.

Hur ska då lokala politiker som brottas med dessa problem förhålla sig? bb-sollefteaDet är inte alls någon lätt uppgift. Även om man vet att det finns pengar, men på andra ställen i samhället, så hjälper det ju inte landstings- eller kommunalpolitikern här och nu. Om dessutom de flesta människor finner sig i besluten om försämringar utan att protestera är det ännu svårare att driva en annan politik. Men om däremot stora mängder av människor sätter sig i rörelse så som människorna i Ådalen har gjort då uppstår en annan situation. En möjlighet. Det ställs då olika alternativ. Antingen kan politikerna då välja att hålla fast vid neddragningarna och gå emot en massiv folklig opinion. Resultatet av det kommer att leda till ännu mer av besvikelse och missnöje som inte hittar någon vettig riktning och många människor som rentav förlorar tilltron till demokratin. Men politiker kan också välja att förena sig med dessa breda folkliga missnöjesyttringar. Säga att folk har rätt och vara med i rörelsen. När det gäller den aktuella kampen i Ådalen så är det bara Vänsterpartiet som har gjort det senare. Heder åt dem för det. De har också lagt fram konkreta förslag till lösningar. Men jag tror i likhet med Greider att vi också från vänstersidan måste rikta kraven uppåt, till staten. Pengarna finns. Men de måste omfördelas. Detta kan bara göras på statlig nivå.

TV-inslaget på Aktuellt

Den 31 januari kunde man se ett inslag på Aktuellt som berättade om striden kring sjukhuset i Sollefteå. I inslaget intervjuas två politiker. Av någon anledning bara sådana som är för nedläggningen.

Socialdemokraten Erik Lövgren säger : ”Det är ju jobbigt att åka så här långt, men å andra sidan är vi ju inte först med en sån här förändring, Det är redan gjort i Norrbotten….Dalarna, Jämtland och Gävleborg.” Att försämringar redan genomförts på andra platser är ju inte ett argument för att vi ska fortsätta på den vägen. Men Lövgren anser att det har gått bra på de andra platserna som han nämner. Jag undrar om de som bor där håller med honom.

Ännu värre är Annicka Burman, den andra politikern som intervjuas. Hon skrattar och säger: ”Det är lite synd om människorna – hehe – att dom inte kan titta framåt. Det här beslutet är fattat och det är inte något som kommer tas tillbaka för att dom ockuperar.” Synd om människorna var ordet. Men inte för att de drabbas av försämringar utan för att de inte begriper och kan ”titta framåt”. Ett riktigt obehagligt förakt för en massiv folklig opinion.

Men det är en sak till som är illa både med Annicka Burman och med den som gjort detta reportage utan ordentlig research. För bakom Burmans namn står det (v). Här sprids alltså i riksmedia en bild av att Vänsterpartiet går mot protesterna trots att det är tvärtom som du kan se bland annat i länkarna ovan. Hur kommer då det sig? Jo Burman är invald på Vänsterpartiets lista men har under striden om dessa neddragningar inom Västernorrlands landsting blivit så oense med Vänsterpartiet så att hon blivit ”politisk vilde”. Hon har lämnat partigruppen och understryker till SVT att hon istället har en ”samsyn med socialdemokraterna i de flesta sakfrågor som landstinget just nu brottas med”. Desto märkligare då att hon ändå skyltar med en (v)-beteckning och att Aktuellt bidrar till detta.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om sjukvården, Sollefteå

Altstadt, rasismen och vänstern

klassenhetJag läser en artikel av Ann Charlott Altstadt i nyhetsmagasinet Fokus. Den har rubriken ”Vänsterns nya ofarliga politik” och kritiserar begreppet ”strukturell rasism”. Hon skriver att ”rasism existerar naturligtvis” men ”strukturell rasism är ett fånigt, missvisande begrepp som borde ha låsts in i det postkoloniala seminarierummet i stället för att få förvirra ett helt land att missförstå sig själv.”

Varför Altstadt angriper vänstern för ett begrepp som enligt henne har förvirrat ett helt land förstår jag inte riktigt. Jag menar att i så fall omfattas det väl av en majoritet och inte bara av den minoritet som utgörs av vänstern. Att begreppet nått en sorts officiell nivå har hon nog också rätt i. Jag hittar till exempel en statlig utredning från 2005 som beskriver begreppet så här:

Med strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet avses således i dessa utredningsdirektiv regler, normer, rutiner, vedertagna förhållningssätt och beteenden i institutioner och andra samhällsstrukturer som utgör hinder för etniska eller religiösa minoriteter att uppnå lika rättigheter och möjligheter som majoriteten av befolkningen har. Sådan diskriminering kan vara synlig eller dold och den kan ske avsiktligt eller oavsiktligt

(Det blågula glashuset: strukturell diskriminering i Sverige, SOU 2005:56)

Men om det nu är så etablerat och förvirrande för ett helt land, varför inte bara diskutera begreppet utan att gå omvägen via angrepp på ”vänstern”?

Altstadt har en hel del argument som jag instämmer i. Hon anser ”exempelvis inte att det är tecken på strukturell rasism att fråga någon varifrån hen kommer, att inte kunna uttala namn korrekt, att vilja ha ett kvotsystem för asylsökande i stället för öppna gränser, att bära dreadlocks fast man har vit hud, att tycka att vissa traditioner eller livsstilar är sämre än andra, att framföra religionskritik.” I allt detta håller jag med henne. Hon har naturligtvis också rätt i att rasism även förekommer ”i eller mellan minoritetsgrupper” liksom i att rasism även kan riktas mot majoriteten från en minoritet eller att ”mörkhyade också kan inneha maktpositioner”. Jag förstår däremot inte till vilken del av ”vänstern” som hon tycker att dessa saker behöver påpekas.

Ja, instämmer även i hennes kritik mot de dumma saker som Kitimbva Sabuni, talesperson för Afro-svenskarnas riksförbund sa i ett tal som han höll strax före jul vid en manifestation mot våld i Rinkeby. Om detta skriver Altstadt själv att hon ”är säker på att en massa vänstermänniskor oavsett hudfärg anser att Sabunis tolkning av våldet, kriminaliteten och fattigdomen är befängda.” Ja, det är jag också övertygad om. Inte bara en massa, utan de flesta skulle jag tro. Så (åter) varför använda Sabuni för att angripa vänstern? Sabuni är väl inte socialist?

Men inget av detta har väl med begreppet strukturell rasism att göra? Som jag uppfattar begreppet så handlar det precis som när det gäller kvinnors underordning i samhället om att se mer generella förhållanden/mönster i samhället. Ungefär som det beskrivs i den statliga utredningen ovan alltså.

Om detta som saken alltså handlar om säger Altstadt att begreppet:

…sägs förklara företeelser som utbildning, inkomst och arbetslöshet. Men det måste väl finnas rimligare förklaringar till att exempelvis sysselsättningsgraden för somalier i Sverige endast är cirka 25 procent? Varför har inte den strukturella rasismen hållit tillbaka personer från Eritrea som efter 20 år i Sverige har lika hög inkomst som finländarna; 95 procent av de inrikesföddas medianinkomst.

Detta är såvitt jag kan se Altstadts enda argument för att avfärda tanken på att rasismen kan vara mer grundläggande i samhället än att bara gälla rasister och öppen rasism. Naturligtvis kan man inte se rasistiska strukturer som den ENDA orsaken bakom olika skillnader. Andra faktorer måste också tas in. Främst naturligtvis klass.

Men det finns undersökningar om dessa strukturer. Det finns undersökningar som visar att vi faktiskt behandlas olika till exempel beroende på vilket namn vi har. Rickard Carlsson, forskare i Lund, gjorde en undersökning på 5500 jobbansökningar som visade att namnet spelade roll trots samma kvalifikationer (Hassan kallas inte på intervju). Vid Växjö universitet har man tittat på lägenhetsannonser på Blocket och konstaterat att personer med svenskklingande namn får titta på fyra gånger fler lägenheter än personer med arabiskklingande namn.

Det här är bara två exempel. Men nog visar dessa två exempel på något som vi kan kalla struktur. Även på dessa två områden så kan man naturligtvis inte bara se lösningar utifrån en enda faktor (att motverka diskriminering av rasifierade). Graden av arbetslöshet eller tillgång på bostäder har naturligtvis också en stor betydelse.

Altstadt avslutar sin artikel med att återigen kritisera ”vänstern” i största allmänhet:

I dag tycks socialismen ha försvunnit från vänsterns agenda och ofarlig postkolonial antirasism och allmänhumana mänskliga rättigheter kommit i dess ställe.

Jag måste säga att jag börjar känna mig trött på den här typen av icke-konstruktivt gnäll från människor som anser sig vara socialister och har tillgång till medieutrymme. Visst måste det socialistiska perspektivet resas. Och den nuvarande utvecklingen i världens samhällen och vår natur har inte gjort detta perspektiv mindre viktigt. Ett annat samhällssystem är verkligen nödvändigt. Men de oerhört negativa erfarenheterna från de samhällen som kallade sig socialistiska liksom den framgångsrika borgerliga offensiven mot allt vad som har att göra med arbetarrörelse och socialism går inte att bortse från eller trolla bort. Istället för att beklaga sig över att ”socialismen försvunnit från vänsterns agenda” borde de skribenter som gnäller konkretisera kritiken och utveckla tankarna kring hur en socialistisk vision kan se ut här och idag.

Intressant?

Läs andra bloggar om vänstern, vänsterpartiet, rasism

Högerdemagoger då som nu, där som här.

Om 60 miljoner män och kvinnor, från gubbarna till barnen endräktigt och bestämt förklarar: Vi vill inte! då skall miljonernas vilja åtminstone tillförsäkra oss den respekt, som man vägrar dem som kysser piskan. Vi är människor och inte hundar!

Propaganda från NSDAP – det tyska nazistpartiet i februari 1921 efter skadeståndsförhandlingarna i samband med Versaillefreden*

Efter valet av Trump till president i USA pågår diskussioner lite varstans om vilka det var som stödde Trump (där The Guardian haft en intressant genomgång), varför Clinton förlorade och vad som kommer hända nu med Trumps ”löften”. Förutom försök till förklaringar görs också jämförelser och överföringar till Europa och Sverige.

En förklaring till Trumps seger är den psykologiska förklaring som Katrine Marcal förordar i Aftonbladet:

De väljare som tycker ordning, auktoriteter och stabilitet är av stor betydelse, är samma väljare som oavsett inkomst verkar mer benägna att rösta högerpopulistiskt.

Men med den typen av förklaringar kan man ju inte förstå varför det sker förändringar som gör att antingen denna psykologiska grupp ökar eller att den förblir konstant men söker sig till nya alternativ.

Visserligen lägger Marcal direkt till att ”det förstås finns saker som komplicerar bilden”. En sådan ”komplicerande sak” menar hon är att

….även om de fattigaste i USA röstade på Clinton var det hela 16 procent i denna grupp som gick direkt från demokraterna till Donald Trump. ­Något fick dem att ta detta steg: en ­ekonomisk revolt, eller en kulturell?

Ja, kan vi inte tänka oss att det är en kombination, helt enkelt? Men när det gäller vårt svar för att möta dessa grupper så tror jag att ”ekonomin” måste vara det avgörande. Kort sagt: Bernie Sanders kampanj för social rättvisa hade haft en större chans att slå Trump.

Högerpopulismen

Trump ingår på ett övertydligt sätt i det som brukar kallas högerpopulism, det vill säga

Nazistpropaganda till arbetarklassen.

Nazistpropaganda till arbetarklassen.

rörelser eller ledare som ger sken av att vända sig mot makten och tala i folkflertalets namn – såsom i citatet från NSDAP ovan – men som antingen är en del av överklassen eller har dess stöd. Samtidigt pekar man ut andra grupper än samhällets verkliga makthavare som fiender, splittrar folkflertalet och slår efterhand ut grupp efter grupp. Så gjorde de tyska nazisterna. De fick stöd av delar av storfinansen samtidigt som de i sitt självmotsägande program och i sin retorik hade inslag som påminde om socialism och social rättvisa.

Det är min utgångspunkt när jag går över till en annan skribent: Ann Heberlein.

Heberlein och Trump

På en webtidning som heter Ledarsidorna har Ann Heberlein skrivit en artikel om valet av Trump. Det är en mycket försåtlig  artikel. Den blandar på ett sätt som har börjat förekomma bland en del skribenter någon sorts ”vänsterkritik” med beskrivningar av klyftorna i det nuvarande svenska klassamhället och kritik av olika uttryck för brist på förståelse för klassfrågor hos några ”kulturdebattörer” med en mycket förvriden verklighetsbeskrivning och angrepp på en inte närmare specificerad vänster.

Heberlein inleder med att säga att de (som jag tänker) uppenbart falska orden i Trumps segertal om att nu ska de glömda ”no longer be forgotten” gick ”rakt in i hennes hjärta”. Redan här inser jag att min och Heberleins verklighetsbild skiljer sig kraftigt åt. Uppenbarligen uppfattar vi inte personen Trump på samma sätt. Där jag ser högerpopulism, demagogi och den grövsta form av falskhet, där ser Heberlein någon som talar direkt till hennes hjärta. De som i skrift uttryckte liknande uppskattning av nazisternas falska retorik under 1920 och 30-talet har av de flesta dömts av historien. Men kanske håller historien på att glömmas bort?

Att Heberlein på traditionellt borgerligt vis beskriver ”USA, som (varit) ett land som alltid premierat hårt arbete, ett land där vem som helst kan skapa sig en framtid bara hon anstränger sig tillräckligt hårt”, är en diskussion för sig, som jag lämnar därhän här. Men att en person som kritiserar en odefinierad vänster för bristande klassanalys samtidigt kan beskriva Trump som ”den amerikanska drömmen personifierad”, tycker jag är minst sagt magstarkt. Trump började ju inte alls med några tomma händer utan med ett affärsimperium som han ärvde efter sin far. När Heberlein fortsätter med att skriva att Trump: ”återupprättar dem som makten i åratal ignorerat” så börjar det bli riktigt obehagligt. Dels därför att en sådan beskrivning fullständigt bortser från falskheten i detta tal – försök åter att tänka tanken att någon, utan resonemang, skulle beskriva Hitler som den som återupprättade ”det tyska folket” – men också därför att alla de som Trump hetsade mot uppenbarligen inte ingår i dessa som behöver återupprättas. När Heberlein fortsätter med att beskriva en presidentkandidat som spridit rena lögner, vädjat till alla sorters fördomar och förnekat grundläggande vetenskapliga fakta som att ”han talar till de amerikanska medborgarna som om de vore myndiga, tänkande, handlande varelser” då inser jag att det är en konsekvent reaktionär som skriver.

Heberlein fortsätter med att skriva om att olika skribenter sett ner på dem som röstade på Trump som okunniga rasister. Det är de inte fastslår hon rakt av om 60 miljoner människor. Och hon för över detta till Sverige och de ”dugliga samhällsmedborgare som sköter sin del av samhällskontraktet och undrar varför de får så lite tillbaka. Varför blir mammas hemtjänst dyrare? Varför kommer inte polisen när man ringer? Varför blir barnens skola sämre? Varför fungerar inte sjukvården?

Grovt sett finns det ju  fyra  olika sätt att se på de ökade klyftorna och den försämrade välfärden:

  • De borgerliga som i huvudsak tycker att vi gått mot ökad valfrihet
  • Socialdemokraterna som har väldigt svårt att förklara detta eftersom deras eget ansvar för utvecklingen ställer till det med självbilden.
  • Högerextremisterna som ser det som en följd av invandringen
  • Vänstern som ser det som en följd av högerpolitik och offensiv från borgarklassen.

Vilken förklaring som Heberlein har framgår inte, men jag har mina misstankar.

Nazistisk idyll

Nazistisk idyll på 1930-talet

För hennes huvudkritik riktas inte mot den ekonomiska överklassen eller högern utan mot en odefinierad vänster. Det betyder inte att även en reaktionär som Heberlein kan pricka in en del viktiga problem – förutom de ovan nämnda också klyftan mellan stad och land, oförståelsen för problemen inom arbetarklassen eller för människor på landsbygden och det Stockholmscentrerade sättet att se på Sverige. Heberlein har säkert också rätt i att det finns sådant som kan kallas klassförakt även bland människor som uppfattar sig själva som vänster. Det vore konstigt annat i ett klassamhälle. Hur många är det inte till exempel som börjat använda det vidriga begreppet ”white trash” även här i Sverige. Men att i en artikel som handlar om Trump och samhällenas förlorare ha vänstern i sin helhet som huvudmål för ett angrepp är helt barockt. Heberlein talar om ”vänsterns hat av sina egna män, av arbetarklassens män, föraktet för lågutbildade män med låga inkomster, bosatta i mindre samhällen och på landsbygden”. Hon tycker att ”vänstern” bör ”återvända till klassanalysen” som om hon brydde sig om vänsterns öde eller själv tillhörde den. Förutom att detta tal om klassförakt i svepande ordalag inte träffar några avgörande delar av vänstern utom möjligen någon enskild kulturskribent så är det faktiskt inte vänstern som bär huvudansvaret för den försämrade välfärden. Tvärtom! Om vi ska leta efter några krafter som kämpat emot alla de försämringar, ökade klyftor och orättvisor som skett de senaste decennierna, så hittar vi dem bland det som kan kallas vänster i någon mening.

En annan högerdemagog

Ledarskribenten, Karin Pihl på Expressen tar upp tråden från Heberlein. Hon skriver – också i någon sorts märklig ”analys” av USA-valet:

Vänstern har skaffat sig en konstig samhällsanalys…….Frågan är om stora delar av vänstern inte har tappat klassanalysen helt……Ibland verkar det nästan som att vänstern utsett arbetarklassen till det samhällssegment som ska bekämpas till varje pris. LO-män har nog aldrig fått ta så mycket dynga från progressiva politiker och debattörer. Men om inte vänstern bryr sig om verklighetens folk, vem ska göra det då?

Pihl försöker inte på något sätt leda dessa anklagelser i bevis. Men vi kan notera att Pihl tar upp ett begrepp som Göran Hägglund (KD) försökte lansera utan större framgång för några år sedan: ”verklighetens folk”. Det är nog inte en tillfällighet. Det handlar inte om lönearbetarna som klass, de många utan makt som inte äger annat än sin arbetskraft att sälja. Det handlar istället om någon sorts kulturella beskrivningar, där uttrycket ”verklighetens folk” i sig står för ett schablonmässigt klassförakt.

Det är lustigt att Pihl – ledarskribent på en borgerlig tidning ägd av familjen Bonnier – å ena sidan anklagar vänstern för att inte försvara arbetarklassen och å andra sidan slår fast att ingen annan (än vänstern) kommer att försvara arbetarklassen om inte vänstern gör det. I det sista har hon ju rätt. Men den vänster som försvarat välfärden mot nedskärningar, privatiseringar eller kapitalets intrång i välfärden, som försvarat arbetsrätten, bekämpat lönedumpning,  kämpat för mer rättvisa skatter, för att nämna några saker, har inget att skämmas för när det gäller försvarat av arbetarklassens intressen. Motståndarna har varit högern och borgarklassen. Men dessa de verkliga motståndarna finns inte med i Pihls synfält. Hon skriver:

Om man i stället försöker förstå samhället utifrån ett klassperspektiv hamnar de med utbildning, kulturellt kapital och ekonomiska resurser högst i hierarkin. Och vilka är det? Bland andra är det vänsterpolitiker, skribenter på kultursidorna och statligt finansierade sociala entreprenörer. Vänstern själv, helt enkelt.

Jaha, så det är ”vänstern” som är överklassen? Det är Pihls ”klassperspektiv”. Hon nämner dem som har ”ekonomiska resurser” utan att närmare gå in på vilka dessa är. Familjen Bonnier? Inom kategorin ”skribenter på kultursidorna” finns det naturligtvis de som har vänsteråsikter, men om man ser vilka som dominerar de stora medierna och deras åsiktsbildning, så är det främst olika borgerliga tyckare eller journalister. Till exempel sådana som Pihl själv. När det gäller gruppen ”statligt finansierade entreprenörer” är det oklart vilka som åsyftas och hur avgörande delar av dessa ens i en mycket vid mening skulle ingå i vänstern.

Precis som Heberlein faller Pihl in i en Trumpsk ”klassanalys” som försöker blanda bort korten, förvirra, dra bort ljuset från dem som varit de senaste decenniernas segrare: borgarklassen och istället vända ilskan mot andra. I det svenska fallet: vänstern. En vänster som förvisso inte är enhetlig. Som förvisso gjort många misstag. Som är alldeles för svag. Som har delvis olika förklaringar, deltar i delvis olika strider och där en del även ibland låter sig luras av högertroll, men som i sina huvuddelar är de enda som stått upp mot de nyliberala härjningarna.

Giftet från mister Trump har spritt sig ända hit. Bidra inte till att det sprids mer.

———-

 *Citerat från Bruna boken om riksdagshusbrand och Hitlerterror

       – Georg Branting, Clartéförlaget 1933

Intressant?

Läs andra bloggar om vänstern, Trump, klassanalys

Vänstern, ”identitetspolitiken” och hedersförtrycket

Över huvud taget är problemet med ord att de används för att förklara något, men gör att man slipper förklara just detta. Man bör därför prova då och då att ta bort viktiga nyckelord i språket och se vad man gör med det vacuum som uppstår…..

Kajsa Ekis Ekman: Texter 1998 – 2015, s. 175

Det som Kajsa Ekis Ekman skriver här gäller speciellt ord som börjar användas mycket och av många människor samtidigt. Själv har jag upplevt och tänkt på detta många gånger inom skolans värld, där jag jobbat sedan 1980-talet. Ett sådant ord där har till exempel varit: ”värdegrund”. När vissa ord blir inne så har de en tendens att tappa betydelse och bidrar inte till klarhet om vad vi menar: ”alla” bara säger det.

Ord kan fungera som dimridåer

Ord kan fungera som dimridåer

Ett ord som nu ofta används på tidningarnas kultur- och tyckarsidor, liksom på facebook är ordet ”identitetspolitik”. Jag tycker att det har blivit just ett sådant ord som används slappt för att slippa förklara och som vi borde pröva att emellanåt byta ut för att komma vidare i diskussionerna.

Jag skrev på en blogg om det här i våras (Vilka får vara med i kampen?) att ordet ofta används nedsättande. Jag skrev också att jag inte sett ”någon som skriver eller säger att de är anhängare av identitetspolitik”. Att det i huvudsak används nedsättande är sant. Men att det faktiskt också kan användas – och har använts –  positivt hade jag undersökt för dåligt. Det har jag märkt sen när jag kollat upp historien bakåt. Tydligen har begreppet använts åtminstone redan på 1970-talet av en grupp svarta feminister i Boston i USA (Combahee River Collective).

Men jag har alltså också märkt att det både kan användas positivt och problematiseras, när jag läst lite mer från aktuell debatt. Till exempel en artikel av Kawa Zolfagary på Politism som försöker reda ut frågan samtidigt som han konstaterar att det inte är så lätt att veta ”vad i helvete identitetspolitik är för något. I ärlighetens namn är det jävligt oklart, till och med för mig själv som enligt många är identitetspolitikens värsta företrädare”.

Kawa Zolfagary tar upp några olika aspekter på olika sätt att tolka ordet samtidigt som han skriver att det ”lika gärna kan kallas feminism och antirasism”. Och då är det ju så att det naturligtvis finns olika riktningar såväl inom feminismen och antirasismen som inom ”identitetspolitiken”. Zolfagary tar upp några exempel på det som t.ex. detta med att ha tolkningsföreträde:

….. det verkar betyda allt ifrån att man ska hålla käften helt om man inte tillhör den grupp som diskuteras till att man ska lämna plats så att de direkt drabbade kan få definiera sina bekymmer.

Två väsentligt olikartade sätt att förhålla sig alltså.

Samma sak är det med den sekterism som finns bland en del som kanske kan kallas ”identitetspolitiska”, alltså det här att inte alla får vara med i kampen som jag skrev i det ovan nämnda blogginlägget. Denna sekterism finns. Men den finns ju inte hos alla eller ens de flesta feminister och antirasister. Ytterligare en sak är det här sättet att betrakta sig som representant för och tala i en hel grupps namn utan att ha blivit vald till detta på något demokratiskt sätt. Men även detta gäller ju bara en del.

Vänsterpartiet beskylls ju för att vara ”identitetspolitiskt”. Men detta finns varken i program eller som uttalanden från ledande partiföreträdare. När partisekreteraren Aron Etzler svarar några kritiska partimedlemmar i tidningen Flamman säger han t.ex. att ”Vi är ett feministiskt parti, inte ett identitetspolitiskt”.

Men begreppet ”identitetspolitik” används av diverse borgerliga debattörer  för att angripa ”vänstern” (också oftast odefinierad) . En lustig och ganska märklig sak här är att de borgerliga debattörer som gör det samtidigt låtsas som om de gillar marxismen och arbetarrörelsen. I Göteborgsposten har vi kunnat läsa Adam Cwejman skriva att: ”…betydande delar av vänstern omvandlats från klassorganiserad folkrörelse till elitistisk och teoritung subkultur…Värre lär det dessutom bli” som om han beklagade det. Och liberalen Thomas Gür skrev nyligen i Dagens Samhälle om ”En vänster som lämnat marxismen bakom sig”.

Om detta bisarra spel har Kajsa Ekis Ekman också skrivit bra:

Den som följer svenska ledarsidor märker snart något underligt. Det verkar ibland på dem som att det är Vänsterpartiet som har makten i Sverige. Varje månad i Sverige skrivs nämligen en hop artiklar på temat ”Vänstern måste ta ansvar för … ”. Bara det senaste året har ledarsidorna hävdat att vänstern måste ta ansvar för: hedersvåldet, antisemitismen, Donald Trumps framgångar (!) Spotifys ekonomiska situation, flyktingsituationen i världen och mycket mer.

…..detta sätt att avkräva ansvar av aktörer utan makt är ett slappt och slarvigt sätt att debattera på. Det är mycket enklare för en lat skribent att slänga ihop en text om vad vänstern gör för fel än att verkligen undersöka frågan.

Allt det jag sagt här ovan tycker jag talar för att vi bör vara försiktiga med användandet av ordet ”identitetspolitik”. Vi bör också kritiskt granska hur det används. Låt oss tala mer konkret om det vi är för eller emot utan att grumla till det med detta ord.

Debatten om förorten och hedersförtrycket

Förra sommaren pågick en debatt om de problem i vissa förortsområden som har att göra med växande fundamentalism som förstärker könssegregation och hedersvåld och begränsar kvinnors rörelseutrymme. Som forskaren Lena Gunnarsson konstaterar i en mycket bra och intressant artikel i Flamman (Ständigt i skottlinjen) så är detta en ”mycket snårig terräng” som ”medför extra krav på precision, omdöme och försiktighet” men också kräver både ”varsamhet och generositet” när vi kritiserar varandra i denna diskussion.

Några från Vänsterpartiets ledning gick då för mer än ett år sedan in i denna diskussion med en artikel i Aftonbladet. Man skrev där några riktiga saker som att:

  • reaktionära fundamentalistiska och rasistiska rörelser finner näring att gro och frodas i klassklyftor och splittring . Ökade klyftor, utbredd arbetslöshet och fattigdom ger utrymme för såväl kriminella som reaktionära krafter att verka
  • Reaktionärt förtryck kommer i olika skepnader, ibland insvept i sträng religion
  • Oavsett när och var bekämpar Vänsterpartietalltid bakåtsträvande och förtryck och står upp både för kvinnan som tvingas täcka sin kropp och för kvinnan som får slöjan avdragen.
  • Att den höger som bäddat för reaktionära rörelser genom att öka segregation och fattigdom, och motsatt sig framsteg som bidrar till jämlikhet och kvinnors frigörelse, inte har någon rätt att anklaga vänstern för att ”svika förorten”

Men när man också sa att man inte var villiga att ”peka ut” förorten och en enskild religion för att det skulle öka splittringen, då uppfattades det nog av många, och då i sitt sammanhang, som att man inte ville lyssna på dem som inifrån förorten (Husby i Stockholm i detta fall), tog upp problemen (pekade ut?) med ”reaktionära fundamentalistiska rörelser” och ”reaktionärt förtryck insvept i religion”. Det förstärktes när man skrev om generaliseringar och ryktesspridning utan att precisera vilka generaliseringar eller rykten man syftade på.

Det blev inte bättre när man underströk att ”kvinnoförtryck, homofobi och fundamentalism inte är förbehållet en enskild religion eller endast finns i förorten”. Åsikten att kvinnoförtryck, homofobi och fundamentalism bara skulle finnas inom islam och i ”förorten” är ju en väldigt extrem uppfattning. Men om någon känner sig tvungen att påpeka att det inte är så undrar man ju till vem det sägs och varför. Det verkar då som om man ändå inte vill se eller förhålla sig till denna speciella form av förtryck. Så även om jag – och jag tror alla utom rasisterna – naturligtvis instämmer i detta så var det svårt att inte då och i sitt sammanhang uppfatta det som att man ändå ville undvika ämnet.

Då tycker jag att partiföreningarna i V på Järva (där Husby är ett område) lyckades uttrycka detta bättre i ett läsvärt inlägg där de bland annat skrev att: ”Det går inte att frånta personer sina egna upplevelser. Att det finns kvinnor i vårt område som upplever att de inte kan röra sig fritt i offentligheten är vidrigt”.

En polariserad debatt

Jag tror att den debatt som blivit i detta svåra ämne polariserats på ett olyckligt sätt, inte minst genom att andra grupper (med egna ibland ej redovisade intressen) ingripit i debatten på den ena eller andra sidan.

Men den har också polariserats därför att de som deltagit i debatten snabbt grävt ner sig i olika skyttegravar, där alla ställningstaganden ska höra hemma i en burk så att säga. När till exempel Ann Charlott Altstadt här senast skriver i Aftonbladet att förbud mot religiösa friskolor ”i den svenska debatten avfärdas som rasism” så känner jag inte igen mig. Jag är medlem i vänstern och motståndare till alla sorters religiösa friskolor. Jag har aldrig upplevt att någon kallar den uppfattningen för rasistisk. Dessutom är det ju sossarna och högern som gjort dessa skolor möjliga med friskole-”reformen”, något som vänstern var emot.

Och när Altstadt skriver om ”förtrycket och våldet inom fundamentalistiska/konservativa grupper som identitetsvänstern inte kan betrakta på annat vis än som just offer för denna rasism” då bidrar hon till just en sådan skyttegravsdebatt genom att dels klumpa ihop tänkta motståndare under det där luddig begreppet och samtidigt göra en karikatyr av det hon uppfattar som de andras ståndpunkt.

Framförallt tror jag att den här diskussionen skulle ha vunnit på att mer krut lagts ner på att diskutera olika konkreta åtgärder som handlar om vad vi kan göra i dessa svåra frågor. Amineh Kakabaveh som varit en centralfigur i dessa diskussioner skrev en debattartikel i juni 2015 med den braskande rubriken ”I förorten växer männens diktatur” där hon beskrev olika  missförhållanden. Men när det kom till åtgärder så föreslog hon bara att statligt stöd till trossamfund ”måste ses över”, att en omfattande utredning om hedersmord borde tillsättas liksom att en medborgarminister skulle tillsättas. Kanske bra åtgärder. Men trots allt bara en mycket liten början på åtgärder mot de verkliga problemen. Dessutom har vi haft en nymornad och – som jag tycker – konstig debatt om att vissa badhus gett möjlighet för kvinnor att bada utan män en timme i veckan. Har man inte starkare belägg för islamisternas makt så känns det ju inte så hotfullt. Men i övrigt har det vad jag kunnat se varit ganska tomt när det gäller konkreta förslag.

 

Det faktiska hedersvåldet och förtrycket idag

I dagens värld gifts varje dag 39 000 flickor under 18 år bort.heder

WHO beräknar att mellan 125 och 140 miljoner flickor och kvinnor i dag lever med konsekvenser av att ha blivit könsstympade.

I Sverige är det tydligen svårt att få fram siffror på hur många brott som begås i hederns namn idag. Det finns helt enkelt inte någon brottskod för hedersrelaterade brott. Om detta skriver den statliga utredningen ”Nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck”:

Att det saknas nationell statistik kring hedersrelaterat våld och förtryck har lyfts fram i flera sammanhang, senast av nationella samordnaren mot våld i nära relationer som föreslog en ny nationell studie med syfte att också fånga in vuxnas utsatthet, då tidigare studier främst fokuserat på ungdomar.

Däremot finns det en del undersökningar av hur unga människor själva uppfattar situationen som visar att situationen är mycket allvarlig  och att normer om oskuld och äktenskap starkt påverkade både vardagen och framtiden för många barn, särskilt flickor.

Socialstyrelsen gjorde 2015 en kartläggning av hur många flickor och kvinnor i Sverige som kan vara utsatta för könsstympning. Kartläggningen uppskattade att 38 000 flickor och kvinnor i Sverige är könsstympade, varav 7 000 är flickor under 18 år.

Att situationen på detta område är mycket allvarlig och att mycket behöver göras, kloka tankar och strategier utvecklas, det är helt klart. Vad som också borde stå klart är:

  • Att ett sådant arbete försvåras om vi fortsätter att öka de ekonomiska och sociala klyftorna i samhället och dra bort resurser från fattiga förortsområden.
  • Att det främsta hindret för att utveckla kloka åtgärder inom detta svåra område knappast är vänstern eller några identitetspolitiska kulturdebattörer, utan högern och ”nedrivningspolitikerna”, rasisterna och fundamentalisterna i en komplicerad förening.

Så låt oss börja diskutera vad vi kan göra. Och låt ordet identitetspolitik vila ett tag, va?

Intressant?

Läs andra bloggar om identitetspolitik, hedersvåld, vänsterpartiet

Ingen kommer undan politiken – eller partierna.

”Jag tycker inte om politik”, minns jag att en vän sa till mig för några år sedan. Det är ju inte alls ett ovanligt sätt att tänka. Kanske snarare det mer typiska. ”Nationalskalden” Evert Taube uttrycker det till exempel i sången ”Här är den sköna sommaren” då han avslutar versraderna med att det är ”krig och politik som har förstört vår jord”.

I motsats till detta tänker jag på en låt från 1970-talet:ingen-kommer Ingen kommer undan politiken. Den svenska texten gjordes av Ola Magnell och framfördes av Marie Bergman. Själv tycker jag fortfarande att orginalet ”Complainte pour Ste-Catherine” av  Kate&Anna McGarrigle musikaliskt var den bättre versionen.

Men kan man komma undan politiken? Det beror ju på vad man menar med politik. När USA-feministen Carol Hanisch myntade begreppet ”det personliga är politiskt” 1968, så tror jag inte att hon menade att allt i livet är politik, men att vi ofta inte tänker på sådant som (gemensamt) berör våra liv som politiskt. Till exempel vet vi att det är ett faktum sedan många år att många kvinnor som jobbar i offentlig sektor går in i den s.k. väggen. Om de då tänker på detta enbart som ett personligt problem som bara beror på dem själva och utelämnar alla de beslut och förändringar inom arbetslivet som är en viktig orsak till att de mår så dåligt, då kommer ”politiken” undan. Istället är det ju nödvändigt att de förenas och ser det som är gemensamt både vad gäller problem, orsaker och lösningar.

Beslut utanför politiken

I ett samhälle av vår typ, alltså ett kapitalistiskt samhälle som de flesta på vår jord, så fattas en mängd beslut utanför den formella politiken. De flesta beslut om investeringar, nedläggningar, inriktning på produktionen och liknande är sådant som bestäms av en mycket liten del av befolkningen, nämligen de som har den ekonomiska makten. Av de tio största företagen i världen är fem oljebolag. De är ett mycket mäktigt hinder (utanför demokratin) på vägen mot den omställning till fossilfria samhällen som nu anses nödvändig av nästan alla forskare och politiker. Ett annat exempel är när det multinationella Nomad Foods beslutar att lägga ner Findus produktion i Bjuv. Det påverkar många människor. Om det handlar om politik eller inte beror däremot på hur vi ser på vad som borde göras. De som accepterar beslut av denna typ (främst de som inte själva drabbas naturligtvis) ser det som att det inte finns några alternativ, utvecklingen är ”ödesbunden” och det finns bara en väg att gå. Om man däremot inte accepterar beslut av denna typ så försöker man mobilisera människor i rörelse och vända sig till politiken på det ena eller andra sättet.

Välfärdsstaten

Innan demokratins genombrott i vårt land för ungefär 100 år sedan var möjligheterna för den stora majoriteten av folket att på något sätt påverka samhällsutvecklingen närmast obefintliga.torpare Demokratins genombrott handlade om att genom politiken ingripa i samhället. Uppbygget av den gemensamma välfärden är ett av uttrycken för det. När man idag monterar ned välfärden, privatiserar den och låter den styras av marknadsmässiga principer så innebär det samtidigt att politiken som en demokratisk möjlighet att ingripa monteras ner. Men det innebär ju inte att verksamheten blir politiskt neutral. Det som kallas ”ökad valfrihet” är inte heller neutralt. Valfriheten inom vård skola, skola och omsorg har ju ökat klyftorna och främst gynnat dem som redan var gynnade.

Jag  minns att den nuvarande KD-ledaren då hon var lokalpolitiker här i Uppsala sa att hon ville flytta makten ifrån politikerna till Uppsalaborna.” Och sant är att strävan från politiker inom både borgerligheten och delar av socialdemokratin handlat om att minska politikens inflytande i samhället. Bland beslut som Busch var med om att fatta minns jag t.ex. beslutet att ta ifrån läsintresserade människor på äldreboenden deras möjlighet att få hjälp med hantering av böcker och högläsning. I det fallet var det svårt att se att de fick mer makt.

Politikernas fel?

Ändå är det – som jag uppfattar det – allt vanligare nuförtiden att prata om att ”det är politikernas fel” eller att man tycker att alla partier bara är skit. Även bland folk med någon typ av vänsteråsikter hör jag ibland den typen av uttryck.

Att demokratin så som vi hittills känt den beskärs alltmer genom EU, TTIP, CETA, privatiseringar, new public management osv…är sant.

Att närheten och närmandet mellan flera av de olika politiska partierna gjort att det ofta är svårt att se skillnaderna, är sant.

Att politiker sviker sina löften är ständigt sant – idag mer än på länge.

Att det på många sätt – framförallt inom kommunalpolitiken – kan kännas som att det blir ungefär samma politik oavsett vilket block som styr, är också sant.

Ja, dessa saker är sanna. Men betyder det att det är vettigt att ställa sig utanför? Om man säger att allt är skit så är det som att säga att man tycker demokrati är ointressant. I en tid när demokratin redan på olika sätt monteras ner är en sådan attityd farligare än på mycket länge. Att ställa sig utanför innebär definitivt att låta andra bestämma. Att prata om alla politiker som skit utan undantag, utan att i så fall förorda eller söka nya alternativa partier eller rörelser, innebär att ställa sig utanför.

Den form för demokrati som vi har uttrycks bland annat genom politiska partier. Det är definitivt inte det enda sättet att bedriva politik. Folkrörelser och aktivistgrupper av olika slag har haft en stor betydelse för utvecklingen och kommer även i fortsättningen ha det. De är nödvändiga för att skapa ett tryck på partier och politiska institutioner. Inga progressiva förändringar kan ske utan dem.

Men på samma sätt som vi inte kommer undan politiken kommer vi inte heller undan de politiska partierna inom den form för demokrati som vi har. Naturligtvis kan man tänka sig andra former för demokrati. Men personligen tror jag att systemet med att sammansluta tankeriktningar i partier är bra. Att färre människor organiserar sig i politiska partier idag tror jag både är ett resultat av och en orsak till att demokratin minskar i samhället. Naturligtvis kan inte alla vara med i politiska partier. Men att ställa sig helt utanför till exempel genom att inte rösta innebär ju också att man låter andra bestämma. Tyvärr är detta att inte rösta vanligare i områden där det bor människor med låga inkomster än i områden med höginkomsttagare. De som gynnas av detta är även i detta fall de som redan är gynnade.

Att gå ur ett parti

Ibland ser eller hör jag utträdesdeklarationer. Ibland är det från sådana som har ett kort tålamod och mest varit inne och nosat ett tag. Men ibland är det sådana som både varit med länge och åstadkommit en hel del som enskilda individer. Att man kan bli ledsen och trött förstår jag mycket väl och att inte alltid orka är inget fel heller. Ändå känns det ofta ganska sorgligt att dessa människor som varit aktiva ibland nästan ett helt vuxet liv lämnar utan att kunna visa på något alternativ, inom eller utanför det parti som de lämnar. Deras beslut innebär ju att de personer och de beslut de ogillade blir kvar och att inget alternativ utanför heller utvecklas.

Själv har jag valt att arbeta i Vänsterpartiet. Naturligtvis är detta parti långt från drömmen om en stor och bred vänster som kan inkludera alla som anser att en annan värld är nödvändig, som klarar av att hysa en mängd olika tankar och perspektiv men samtidigt håller ihop om huvudriktningen utan att tappa eller ge upp den. Men dagens Vänsterparti är det som vi faktiskt har. Ett växande parti där idag majoriteten av dess medlemmar bara varit med i några år. Ett parti med både växtverk, möjligheter och problem. Där väljer jag att vara (kvar) och göra det jag kan som människa. Det är ett sätt att inte undkomma politiken.

Intressant?

Uppsala

Läs andra bloggar om Vänsterpartiet, demokrati, politik

Om det plågsamma i att förlora en hundring

Under en lång följd av år har vi kunnat ta del av statistik som visar hur klyftorna ökar i vårt land. Många har fått mer i den egna plånboken genom skattesänkningar. Men mest har de fått som redan hade mest. Klyftorna har ökat. Dessutom har de med de allra lägsta inkomsterna faktiskt fått mindre i plånboken. Och den gemensamma välfärd som de flesta är beroende av försämras som en följd av skattesänkningar, nedskärningar och privatiseringar. Sänkta skatter och ökade kapitalinkomster har bidragit till ökade klyftor, ökad fattigdom och allt större svårigheter för  skola, vård och omsorg.

När de ökande klyftorna uppmärksammades under denna förra regeringen tyckte till och med den dåvarande finansministern Anders Borg att det var illa även om han uttryckte det på ett märkligt vis:

Vi ska ha ett land som håller ihop och det är naturligtvis besvärande om man ser indikationer på motsatsen.

Efter de enorma skattesänkningar som genomfördes av den borgerliga regeringen och de stora problemen för många kommuner att få pengarna att räcka till som vi nu har, så skulle man kunna tycka att en skattepolitik för att utjämna klyftor och få in pengar till välfärden borde vara välkommen.

Igår meddelade också regeringen att man kommer höja en del skatter från januari 1918. Det handlar om förändringar som innebär att ungefär 40 000 fler personer då får betala statlig inkomstskatt och att cirka 13 000 fler personer får betala värnskatt. Det är inte några saftiga påslag. Som mest handlar det om en 100-lapp i månaden och inte ens det för de flesta. Det berör alltså en ganska liten grupp: de som tjänar över 38 000 i månaden. Men de ger ett välkommet bidrag till det gemensamma. Statens intäkter ökar med 1,35 miljarder kronor.

Men när finansminister Magdalena Andersson presenterar förslaget andas hon inte direkt någon entusiasm. Beroende på hur man ser på saken så kan man antingen säga att hon skyller förslaget på eller ger äran för förslaget till Vänsterpartiet. Så här lät det i Rapport:

Ja, det är ett krav som vänsterpartiet drivit, dom har ju drivit en lång rad skattehöjningar och av dom är det det här som dom har fått igenom.

Sen släpps Ulf Kristersson ekonomisk politisk talesperson för Moderaterna fram:

Att regeringen nu  fortsätter att höja marginalskatten för breda inkomsttagare, det är riktigt dålig politik. Det är skatt på utbildning det är skatt på arbetsinsatser. Det är precis motsatsen till Sverige behöver idag.

Ja, Kristersson säger faktiskt ”breda inkomsttagare”. Det är inte jag som skriver fel. ankaMen han syftar nog inte på deras fysionomi. Han menar nog breda inkomstgrupper. Han ansluter till ett vanligt missbruk av ordet ”breda”. De breda inkomstgrupperna tjänar betydligt under 38 000 kr i månaden. Den stora majoriteten tjänar under det beloppet. Det märks ju också av att den här skattehöjningen berör så relativt sett få individer.

Det finns grupper i samhället som lever på sådana marginaler att en minskning med 100 kr i månaden gör deras liv svårare. Men det är svårt att leva sig in i att de som tjänar över 38 000 hör till dessa. Att bli upphetsad över att de som tjänar mer än 38 000 kr i månaden ska tvingas bidra med allra högst 100 kr mer i månaden är inte bara utmanande, det är rent löjeväckande.

Logiken i att anta att höginkomsttagare skulle få mindre lust att jobba av detta samtidigt som man alltid menar att arbetslösa, fattiga eller nyanlända skulle öka sin lust till att jobba med lägre inkomster är också svår att svälja.

Intressant?

Läs andra bloggar om moderaterna, vänsterpartiet, skatt

C H Hermansson

Den gamle vänsterledaren C H Hermansson har gått bort. Han nådde den imponerande åldern av 98 år. CHJag minns honom från min barn- och ungdom bland annat därför att min far gillade Hermansson väldigt mycket och att jag en gång fick hänga med till ett möte med C.H. på Folkets Hus. Han hade en mjuk och resonerande stil som avvek från de flesta andra ”politik-gubbar” från denna tid. I TV- och radio-debatterna lyckades han alltid behålla sitt lugn, trots många fula påhopp från debattmotståndare. En gång har jag pratat med honom. Det var på ett socialistiskt forum i Stockholm för några år sedan. Vi ville få honom att komma och tala på vårt socialistiska forum i Uppsala. Men han avböjde tyvärr då han, som han sa ”hade så ont av att gå”.

C.H. var ju inte ”bara” partiledare utan också en framstående teoretiker med ett flertal viktiga böcker bakom sig. Bland annat analyserade han makten inom det svenska näringslivet och myntade begreppet ”de femton familjerna”.

Vänsterpartiet ger i ett minnesord en kort beskrivning av C. H. Hermanssons liv och insatser. Bland annat beskrivs i uttalandet hur han bidrog till att öppna upp och modernisera det gamla kommunistpartiet. Det var naturligtvis en mycket viktig insats av historisk betydelse. Men samtidigt ledde det till att det i Sverige inte bildades något nytt vänstersocialistiska parti så som skedde i Norge och Danmark, där SF-partierna* på 1960-talet tog över väljarna och marginaliserade de gamla kommunistpartierna (NKP och DKP). Kanske var det synd att det inte uppstod ett sådant parti i Sverige. Kanske hade  en hel del viktiga processer i brytningen och uppgörelsen med det stalinistiska och sovjetberoende arvet då gått fortare.

Den som vill veta mer om vänsterns historia och C.H. Hermanssons roll i denna, rekommenderar jag att läsa en bok av historikern Werner Schmidt som heter just C. H. Hermansson.

Jag tittade också i bokhyllan och hittade bland annat boken Vänsterns väg av Hermansson från 1965. Där i slutet av den boken hittade jag dessa rader som även om de skrevs i en helt annorlunda situation behållit en stor del av sin aktualitet och tyngd:

Inom alla partier  finns det också folk som uppfattar sina partier som mer eller mindre fullkomliga och som historiens slutprodukt, d.v.s. i verkligheten som självändamål. Sådana trångsynta och statiska uppfattningar kommer alltid att vara ett hinder för förändringar, liksom också positioner i partiapparaterna, andra partipolitiskt bestämda uppfattningar o.s.v.

Det finns emellertid gott hopp att vissa utvecklingstendenser i samhället och påtagliga strömningar bland medborgarna, särskilt bland ungdomen, skall visa sig starkare än sådana hinder. Det behövs en kraftfull och målmedveten vänster i svensk politik för att genomföra en linje som innebär mera internationalism och utvidgad demokrati…………Vid en fortsatt regeringspolitik av samma slag som hittills är risken däremot stor för, i bästa fall tillfälliga, borgerliga framgångar……att en politik av undfallenhet och av försök att överträffa de borgerliga partierna på deras egen mark icke leder till framgång för arbetarrörelsen.

En viktig förutsättning för att strävandena att bygga upp en vänsterfront skall ge resultat är att vänstern inom arbetarrörelsen blir starkare.

                                                ”Vänsterns väg” – C.H. Hermansson, 1965, s. 178 – 179

*Om ”SF-partierna”:

I Danmark bildades Socialistisk Folkeparti redan 1959 av Aksel Larssen, och finns fortfarande kvar. Men partiet har gått åt höger och idag står nog det andra partiet (Enhetslistan) närmare dagens svenska vänsterparti. I Norge bildades Socialistisk Folkeparti 1961 men lades ned 1976 då man gick upp i Sosialistisk Venstreparti.

Intressant?

 

 

Internationalen

1 maj närmar sig. Det är den enda dag där arbetarrörelsen– sedan 1939 – lyckats bryta sig in i den svenska almanackan. De många hundratals åren av den kristna kyrkans makt och dominans har satt betydligt fler spår. Desto viktigare då att inte tappa denna enda dag.

I vänstertågen på 1 maj sjungs alltid Internationalen. internationalenDen finns på en mängd olika språk. Men originalet är på franska. Den första versen som översatts ganska nära till svenska lyder så här:

Debout, les damnés de la terre
Debout, les forçats de la faim
La raison tonne en son cratère,
C’est l’éruption de la faim.
Du passé faisons table rase,
Foule esclave, debout, debout
Le monde va changer de base,
Nous ne sommes rien, soyons tout.

Refrängen som går igen efter varje vers lyder:

C’est la lutte finale ;
Groupons nous et demain
L’Internationale
Sera le genre humain.

Refrängen om den sista striden säger ungefär att Internationalen kommer att bli människans art, det vill säga morgondagen släkte. Fortfarande en vacker och viktig tanke tycker jag.

Texten skrevs av Eugène Pottier. Han kände personligen Karl Marx och Friedrich Engels och tillhörde också den organisation som hade samma namn som sången. Egentligen hette denna organisation Internationella arbetarassociationen, men den brukar kallas den Första Internationalen. Den bildades 1864 och upplöstes redan 1876 men har följts av ett flertal olika internationaler. Pottier var en av ledarna för Pariskommunen 1871, som kan sägas vara den första – mycket kortvariga – arbetarregeringen i historien. Han lyckades undkomma det fruktansvärda blodbad som skedde då Pariskommunen krossades.

Mördade kommunarder - Paris 1871

Mördade kommunarder – Paris 1871

Gömd i Paris skrev han samma år de sex stroferna till Internationalen.

Melodin till Pottiers text kom till senare. Den gjordes av formsnickaren Pierre Degeyter som bodde i staden Lille. Han var där med i en sångförening som hette Lyran. Vid en repetition med kören 1888 fick han av en tillfällighet texten till Internationalen i sin hand.  Samma natt komponerade han melodin på sin orgel. När kören sjöng den på ett arbetarmöte några dagar senare blev den direkt en succé.

Sitt stora genombrott fick sången på en Socialistkongress i Paris 1889. Men det dröjde ända till 1902 innan den översattes till svenska. Översättningen gjordes av Henrik Menander. Om honom kan man läsa i en fin bok av Jan Svärd: Henrik Menander Arbetets son. Han var korkskärare till yrket.  Yrket dog ut i början av 30-talet när bryggeriindustrin övergick till en annan förslutning av glasflaskor, patentkorken. Men korkskärarna var på sin tid en grupp av stolta hantverkare som startade en av de första fackföreningarna. Att lära sig yrket var inte lätt. För Menander tog det fyra år. Han vandrade då runt i Europa som gesäll. I Köpenhamn kom han i kontakt med de socialistiska idéerna. Men det var framförallt i Paris, dit han kom 1877, som han fick sin socialistiska skolning. Där stannade han i sex år. När han återvände till Sverige hade en annan pionjär, August Palm, agiterat för socialismen i några år. Tillsammans med Palm bildade Menander och några andra Arbetareklubben i Göteborg 1884. Menander arbetade tillsammans med Palm också för tidningen Folkviljan. Där började hans bana som diktare. Och det finns en mängd dikter till kända melodier av Menander från denna tid. De flesta är väl idag i huvudsak glömda. Men en som förutom Internationalen lever kvar är Arbetets söner, en sång som traditionellt har sjungits mer av den socialdemokratiska delen av arbetarrörelsen. Enligt Jan Svärd fanns denna uppdelning av sångerna redan i arbetarrörelsens barndom. Ungsocialisterna tog till sig Internationalen, medan arbetarrörelsens reformistiska del sjöng Arbetets söner.

Menander talade alltså flytande franska efter sina år i Belgien och Frankrike och såvitt jag kan begripa  ligger hans översättning mycket nära det franska originalet. Pottier hade skrivit sex verser. Men en av dem översatte aldrig Menander. Det var den femte anti-miltaristiska versen om ”krigets slaktande”:

S’ils s’obstinent, ces cannibales,
A faire de nous des héros,
Ils sauront bientôt que nos balles
Sont pour nos propres généraux!

Den översattes senare istället av Sten Sjöberg:

Om de oss driver dessa kannibaler
mot våra grannar än en gång
vi skjuter våra generaler
och sjunger broderskapets sång.

För det mesta är det bara den första versen och den sista som handlar om att arbetarna både i staden och på landet ska förena sig som sjungs vid möten och 1 maj-demonstrationer. Den andra versen som handlar om att vi inte väntar på räddning från varken gudar eller furstar, den tredje om ”guldets kungar”, eller den fjärde om att vi trycks ner av stat, lagar och skatter, brukar sällan sjungas. De som brukar sjungas är alltså dessa två:

Upp trälar uti alla stater,
som hungern bojor lagt uppå.
Det dånar uti rättens krater,
snart ska utbrottets timma slå.
Störtas skall det gamla snart i gruset.
Slav stig upp för att slå dig fri!
Från mörkret stiga vi mot ljuset,
från intet allt vi vilja bli.

Upp till kamp emot kvalen
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär

Arbetare, i stad på landet
en gång skall jorden bliva vår.
När fast vi knyta syskonbanden,
då lättingen ej råda får.
Många rovdjur på vårt blod sig mätta,
men när vi nu till vårt försvar
en dag en gräns för dessa sätta
skall solen stråla mera klar!

Upp till kamp emot kvalen
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär

Texten är naturligtvis oerhört präglad av den tid och plats då den skrevs. På många sätt kan den kännas som en mycket omodern sång. Hungerns bojor vilar förvisso på en stor del av jordens befolkning men i Sverige av idag är det få som upplevt detta själva. Vi känner oss nog inte heller så övertygade om att det gamla snart ska störtas i gruset. Men vi tror att en annan värld är både möjlig och nödvändig. Det gäller inte minst för att rädda mänsklighetens möjligheter att leva vidare på denna jord. Synens på kvinnans plats i samhället och arbetarrörelsen har också förändrats. Därför sjunger nog de flesta heller inte längre att ”brodersbanden” ska knytas, så som den ursprungliga översättningen lyder, utan så som jag skrivit ovan. Men att vi måste förena oss över alla gränser och mellan stad och land för att skapa en jord som kan kallas vår, det är lika sant idag som då.

Så låt oss fortsätta att sjunga Internationalen samtidigt som vi reser nya paroller och förslag på 1 maj!

1 maj uppsala

1 maj i Uppsala

Lyssna på några olika versioner av Internationalen här

Läs om Internationalen:  Enn Kock

Läs andra bloggar om Internationalen,

Intressant?

Rädda Findus i Bjuv!

Det är ganska mycket av det som vi tror är ”svenskt” som oftast inte är det. Det gäller t.ex. en mängd klassiska företag som Findus. Detta gamla företag köptes faktiskt redan 1962 av livsmedelsjätten Nestlé.  År 2000 blev investmentbolaget EQT ägare till Findus och under ett antal år därefter bytte ett antal olika ägare av varandra. Sedan 2015 är det ”Nomad Foods” som äger Findus.ärtor

Nomad Foods har nu meddelat att Findus ska läggas ner på den ort där företaget ursprungligen grundades, nämligen i Bjuv i Skåne. Det handlar om ärtproduktionen, djupfrysta färdigrätter samt paketerade såsrätter.

Det drabbar direkt 650 anställda, men också många av de 8000 invånarna i Bjuv liksom andra. Ledningen säger att företaget ska flyttas till Reken i Tyskland.

Företaget är lönsamt, men tydligen inte tillräckligt för ägarna. Så vad bryr sig dom?

Men beslutet är mycket illa. Dels för att det drabbar en hel ort och många människor. Men också för att Sverige verkligen inte har för mycket av egen livsmedelsproduktion. Den borde vi slå vakt om.

Tydligen är det nu så att våra svenska pensionspengar i form av den första AP-fonden är med i Nomad Foods. Den första AP-fonden har nämligen en stor andel (1,4 miljarder) i riskkapitalbolaget Pershing Square Holdings som i sin tur är en storägare i Nomad Foods. Som Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt har påpekat så borde staten använda det här ägarinflytandet till något positivt nu. Det låter betydligt vettigare än när man som fjärde AP-fonden är med och driver iväg fattiga hyresrättsinnehavare från sina hem via Rikshem (se annan blogg).

Låt Findus i Bjuv leva!

Skriv på uppropet här.

Läs mer om bakgrunden här

Intressant?

%d bloggare gillar detta: