Att gömma sig bakom andra och marginalskattens plåga

Myr-steg mot rättvisa

Häromdagen (18/4) lämnade regeringen sin ekonomiska vårproposition. Den verkar inte innehålla några jättestora förändringar. Martin Klepke skriver i Arbetet att ”Det som utmärker tisdagens vårändringsbudget är att den inte innehåller så mycket”. Privatekonomen Ingela Gabrielsson på Nordea säger ungefär samma sak till Aftonbladet. Hon menar att budgeten inte berör de flesta av oss speciellt mycket. Men, säger hon, de som själva och direkt kan få det lite bättre är ”de som lever på sjuk- och aktivitetsersättning, pensionärspar samt garantipensionärer”.  Det tycker åtminstone jag verkar högst rimligt med tanke på att dessa grupper hört till de senaste årens förlorare. Ett myr-steg av rättvisa. Ett litet resultat av förhandlingarna med Vänsterpartiet.

Budgeten innehåller också en del mindre förstärkningar inom den hårt ansatta välfärdssektorn som ytterligare ett resultat av dessa förhandlingar med Vänsterpartiet. Till exempel till förlossningsvården där fler barnmorskor behöver utbildas eller till den hårt ansträngda socialtjänsten där det handlar om att rekrytera och behålla personal. Bra, men långtifrån tillräckligt. Myr-steg även där.

Inte så mycket att varken skryta eller skrika om kan man tycka. Men då har jag naturligtvis bortsett från skattehöjningarna, detta röda skynke för alla borgerliga politiker. Och här tycks det aldrig spela någon roll ifall skattehöjningarna är stora eller små eller om pengarna behövs i statskassan eller inte.

Under de borgerliga regeringsåren genomfördes mycket stora skattesänkningar som till exempel jobbskatteavdrag för dem som har jobb, avskaffad förmögenhetsskatt och sänkt fastighetsskatt. Sammanlagt handlade det om 140 miljarder. Jämfört med detta framstår den nuvarande regeringens förslag som mycket försiktiga. Man räknar med att istället ta in 2,7 miljarder extra till statskassan.

Det ska regeringen göra genom att låta de som tjänar mer än 38 200 kr i månaden betala statlig inkomstskatt. Man sänker också gränsen för att betala värnskatt till 55 100. Det är enligt regeringens beräkningar då drygt 80 000 fler som kommer betala statlig skatt och ungefär 27 000 fler som kommer betala värnskatt.

För de som tjänar mellan 38 200 och 55 100 kronor i månaden handlar det här om en skattehöjning på mellan 1,60 kronor och 146 kronor i månaden. Hur någon kan hetsa upp sig på att några som tjänar så pass bra ska få bidra lite med dessa summor till det gemensamma är svårt att förstå.

Den borgerliga argumentationen här följer ett välkänt mönster:

  1. Man talar om marginalskatter
  2. Man skjuter fram några vanliga lönarbetargrupper framför sig
  3. Man säger att förslagen minskar lusten att arbeta och utbilda sig.

Låt oss se.

 

Marginalskatter

Det som kallas marginalskatt är inte någon speciell skatt. Det är en oundviklig del av system med progressiv beskattning, ett matematiskt faktum. Skatteverket förklarar det så här på sin hemsida:

Marginalskatt är den skatt du betalar på din sist intjänade tusenlapp. Så länge din totala inkomst håller sig under gränsen för statlig inkomstskatt betalar du cirka 300 kronor i skatt på varje intjänad extra tusenlapp.

De flesta av oss betalar ju inte statlig skatt eftersom vi ligger under den gräns som satts för detta. Det gör numera bara de som tjänar mera. För de flesta av oss blir det därför inte heller fråga om någon ”marginalskatt”. Tyvärr, skriver jag, eftersom jag tycker att en progressiv skatt som innebär att man betalar en högre procentandel med högre inkomst är mer rättvis för alla inkomster. Men om man har progressiv skatt så ändras alltså skattebeloppet vid ökad inkomst. En del borgerliga politiker har faktiskt talat emot hela idén med progressiv skatt. De har förordat ”platt skatt”, alltså samma procent i skatt för alla inkomster. Naturligtvis vore det ett effektivt sätt att slippa marginalskatt. Men så långt går inte alla borgerliga politiker. Däremot är varje höjning av progressiviteten (som i sig automatiskt innebär höjd ”marginalskatt”) något som får dem att skrika i högan sky.

Den procent som ”försvinner” av en inkomstökning på 1000 kronor blir högre än procenten på hela inkomsten. Eftersom det är en högre procent så är den naturligtvis mer tacksam att använda i propagandan. Därför är begreppet ”marginalskatt” ett lurigt begrepp.

Om någon till exempel bor i Uppsala, tjänar 40 001 i månaden och är född efter 1952 så betalar den 11 199 kr i skatt på det (skattetabell 33 kolumn 1). Kvar efter skatt 28 801. Om inkomsten ökar med 1000 kr så ökar skatten till 11 729. Kvar efter skatt är då 29 271. Skillnaden mellan 29 271 – 28 801 = 470, vilket innebär att på ”den sist intjänade tusenlappen” blev det kvar 470 kr. Mer än hälften ”försvann” och ”marginalskatten” kan då sägas vara över 50 procent och användas i propagandan mot det progressiva skattesystemet.

 

Att skjuta andra framför sig och bluffa

Jag har inte så mycket…

Att rakt av hävda att de som tjänar mest borde få fortsätta göra det utan att behöva avstå mer till det gemensamma är oftast inte så effektivt ens som borgerlig propaganda. Det har nog att göra med minst två saker. Dels har tankar om rättvisa inte helt skjutits i sank i detta land, något som även borgerliga måste ta hänsyn till. Dels är de som har högre inkomster faktiskt en minoritet, men vill gärna framstå som om de vore fler än de är.

Så vad gör man då? Jo man plockar fram några grupper som man tycker verkar ”vanliga”, gärna några offentligt anställda inom kvinnligt dominerade yrken, och påstår att de kommer drabbas av de hemska ”marginalskattehöjningarna”. (Greppet har också flitigt använts när det gäller att försvara vinstuttag inom välfärden.)

Därför får vi höra om dessa sjuksköterskor och andra som kommer att drabbas av progressiv skatt för att de har inkomster över 38 200 kr i månaden. Men detta är en fet bluff. Så fräck att det faktiskt är förvånande att den kan användas så ofta.

För det första så måste det sägas att en inkomst över 38 200 kr i månaden är en hög inkomst både i absoluta tal, som inkomst att leva av, och i jämförelse med de flesta andra löner. Den är hög oavsett vilket yrke den har som får den inkomsten.

För några år sedan gjorde SVT en fin visualisering av 2012 års inkomster i landet. Då låg 91 % av alla inkomster under 38 200 kr i månaden. Det är ju några år sedan men ger ändå en fingervisning om verkligheten.

Vi kan också titta på SCB:s statistik med decilgrupper från 2015 vad gäller årsinkomster:

Sammanräknad förvärvsinkomst i tio olika inkomstgrupper (decilgrupper)  år 2015. Belopp i entals kr.

Personer folkbokförda i Sverige både 2015-01-01 och 2015-12-31.

Decilgrupper Kvinnor och män
20 – 64 år
1 10 248
2 90 651
3 168 825
4 231 818
5 279 270
6 317 233
7 354 501
8 400 765
9 471 983
10 770 563
P50 median 299 286

 

Medianlönen (P50), lönen precis i mitten, var alltså nästan 300 000 på ett år. 38 200 i månaden ger däremot en årsinkomst på 458 400. Mer än åtta inkomstgrupper ligger alltså under detta.

Ett lokalt exempel på det här sättet att argumentera – där höga inkomster som en mindre del av befolkningen har framställs som det normala – kunde man läsa igår i en artikel i UNT undertecknad av två lokala liberaler samt en ordförande för Vårdförbundet i Uppsala. De skriver bland annat att ”Regeringens nya inkomstskatter slår hårt mot barnmorskor och specialistutbildade sjuksköterskor. Vi vill att sjuksköterskor ska kunna göra lönekarriär, men redan i dag äter marginalskatterna upp lönesatsningar”.

De tycker alltså att även det nuvarande skattesystemet är för progressivt, skjuter sjuksköterskor som grupp framför sig och pratar om lönekarriärer. De får ett bra bemötande i dagens tidning av sjuksköterskan och vänsterpartisten Viktor Waldau som bland annat skriver  att ”Vårdförbundet egna statistik visar att 80 procent av specialistutbildade sjuksköterskor ligger på en grundlön på mellan 27 700 kronor och 35 800 kronor.” Hur den utarmade sjukvården ska kunna betala anständiga löner till hela gruppen av sjuksköterskor och andra sjukvårdsanställda utan att ta in ordentligt med skatt blir en obesvarad fråga hos dessa liberaler. Fast svaret finns kanske i ordet lönekarriärer. Det handlar i bästa fall om några få som ska höja sina löner medan kollektivet lämnas i sticket. Samma politik som inom skolan med ”förstelärare” och liknande splittrande förändringar.

 

Minskar rättvisa lusten att arbeta och utbilda sig?

Att de höga marginalskatterna minskar lusten att arbeta och utbilda sig är också ett återkommande argument från den borgerliga kanten. De ovan nämnda liberalerna uttryckte det som att ”Vi vill ha en politik som uppmuntrar flit och företagsamhet”. Uppenbarligen har de inte en politik för att uppmuntra fliten hos den stora gruppen av anställda som sliter inom till exempel sjukvården. Det kan ju bara göras genom att se till att det finns resurser för att betala ordentliga löner till de stora grupperna inom välfärden. Om sedan några av dessa individuellt når så höga löner som de flesta bara kan drömma om så är det högst rimligt att skatten bidrar till att utjämna klyftor och samtidigt få in resurser till statskassan. Om dessa fåtaliga individer då tappar lusten för sitt yrke för att de från sina höga löner får avstå lite mer till det gemensamma, så kan inte motivationen för jobbet vara så hög. Då kanske de inte heller är så lämpliga för sina yrken?

Det finns någonting i detta borgerliga skattegnäll som också står i skarp kontrast till hur man ser på bidrag till sjuka och arbetslösa eller vilka löner de som inte lyckas få några jobb ska behöva acceptera för att bli ”anställningsbara”. Logiken i att anta att höginkomsttagare skulle få mindre lust att jobba om de tvingas betala lite mer i skatt samtidigt som man alltid menar att arbetslösa, fattiga eller nyanlända skulle öka sin lust till att jobba med lägre inkomster är svår att svälja. Morötter till de mätta och piskor till de hungriga?

 

Till sist

Människor med de högsta inkomsterna i Sverige har främst sina inkomster från kapital och inte från lön. De ökande klyftorna i samhället beror framförallt på ökningen av kapitalinkomsterna. Dessa mycket rika kommer fortsätta klara sig undan som tidigare – tyvärr. Men om man åtminstone ska fördela löneinkomsterna som är lättare att komma åt än kapitalinkomsterna så är det ändå mer rättvist att de som tjänar mer ska bidra mer. Regeringens förslag är därför ett litet steg åt rätt håll. Att motståndet blir så starkt från hela borgerligheten inklusive SD ger en försmak av vilka strider vi skulle stå inför ifall rejäla krav på rättvisa skattereformer restes.

 

 

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om skatt

Patrik Engellaus hembiträden

I praktiskt taget alla samhällen utom nittonhundratalets västerländska har det funnits massor med tjänare av olika slag, hembiträden, chaufförer, drängar, trädgårdsmästare, tvätterskor och så vidare…..

Så skriver Patrik Engellau i längtansfull ton på bloggen Det goda samhället. Och han fortsätter med att berätta hur man i samhällen utanför de västerländska ”tagit det som en självklar sak att en normal medelklassfamilj har ett antal tjänare med olika uppgifter i hemmet”.

Men numera är det annorlunda i Sverige, skriver Engellau: ”De sista svenska hembiträdena försvann för över femtio år sedan. Vi har glömt hur man har tjänare”.

Men detta är inte helt sant. Snarare har väl antalet människor som arbetar i andras hem ökat på senare år. Dels finns en grupp av människor som jobbar svart, dels en grupp som anställs genom RUT-avdrag. Ett av argumenten för RUT var ju att få bort svartjobben. Men i verkligheten tycks numera dessa två olika anställningar istället ha kompletterat varandra och marknaden som helhet ha ökat. Enligt skatteverket hade 65 procent av dem som utnyttjade RUT 2011 inte tidigare anställt någon varken svart eller vitt. De var nya med att ”ha tjänare”

Jag påminner mig också en skandalös blogg av moderaten Katarina Zytomierska där hon bland annat skrev: ”Vår barnflicka har rymt”. ”Hon är en enkel bondjänta från landsbygden i Polen”. ”Jag är för snäll. Jag har skämt bort henne.” Jag vet inte om den här attityden för Engellau är ett exempel på att ”vi” minns eller att ”vi” har glömt ”hur man har tjänare”.

Men i ett historiskt perspektiv har naturligtvis Engellau rätt. Längre tillbaka i tiden fanns det massvis av tjänare. På 1700-talet var den som inte var bonde, borgare eller adelsman tvingad att ta tjänst som tjänare. Och detta tvång var inte bara rent ekonomiskt. Om man försökte undvika detta tjänande kunde man bli både bötfälld och satt i straffarbete.

Jag tänker på den unga kvinnan i Ola Larsmos bok om Uppsala på 1800-talet som säger ”Jag vill inte tjäna”, vilket också är bokens titel. Och så är det nog. De flesta av oss vill nog inte tjäna hemma hos någon annan. Vi vill ha anständiga arbetsvillkor och arbetskamrater. Därför minskade också efter kriget 1945 den del av befolkningen som tjänade hos de rika kraftigt. Unga svenska kvinnor accepterade inte längre de långa arbetstiderna, den låga lönen och den utsatta positionen som hushållsanställd. Det talades då om ”hembiträdesbristen” som ett akut samhällsproblem. Detta ”löstes” då genom att utländska kvinnor som sökte arbetstillstånd måste tjänstgöra minst två år i privat hushåll. Först därefter fick de rätt att söka annan typ av arbete i Sverige. Det tycks som om en del går igen….

Så även om hushållsarbetet i andras hem åter har ökat både som svartjobb och som RUT-jobb så är de klassiska ”hembiträdena”, ”tjänsteflickorna” eller ”jungfrurna” borta sedan många decennier. Varför längtar då Engellau efter dem? Räcker det inte med en RUT-anställd? Engellau säger inte att det handlar om honom och hans kompisars förmåner. Nej det handlar om problemet  hur vi ska ”bereda plats” för migranterna ”på den reguljära arbetsmarknaden”. Enligt Engellau går det inte att fixa det för flertalet. Därför, skriver han, ”vore det naturliga att dessa fick försörja sig enligt den självklara ordning som råder i resten av världen, nämligen just som tjänare i hemmen”.

Nu är ju inte Engellau dummare än att han ser några problem med detta ”förslag”. Dels går det ”på tvärs emot allt vad Sverige kämpat för under det senaste seklet……Ett tjänarsamhälle är ett klassamhälle när det är som tydligast”. Sen inser Engellau också att ”tjänarkulturer” inte ”uppstår av sig själva…..”  Javisst är det problem eller hur?

Men han ger sig ändå inte utan avslutar lite hotfullt med att ”undra”:

hur länge detta kan pågå innan välfärdssystemen kraschar och naturmetoden – alltså tjänarsamhället – trots allt under tandagnisslan bryter sig fram och etablerar sig i den svenska verkligheten.

Och nog kan det gå som Engellau skriver. Många andra yttringar av ett gammalt klassamhälle har ju återkommit i Sverige under senare år. Och välfärdssamhället krackelerar redan på sina håll. Men om det kraschar helt så beror det på politiska beslut. Eller kanske snarare på brist på politiska beslut. För svaret på frågan om att ge alla människor en möjlighet att arbeta och bidra efter sin förmåga handlar i allra högsta grad om politiska beslut. Beslut som inte överlåter åt marknaden att ”lösa” detta, med de resultat som vi ser, utan där politiken går in och för samman alla de olika behov som finns med de människor som kan arbeta. Det handlar om att återuppbygga den vanliga välfärdssektorn men också om att staten måste skapa arbeten i allt som behövs när det gäller bostadsbyggande, klimatanpassning, förbättring av transporter, utveckling av jordbruket osv, osv. Det var som den socialdemokratiska kommunstyrelseordföranden i Vänersborg Marie Dahlin sa angående anställningar till flyktingar i Uppdrag Granskning för två år sedan: ”Det är bara fantasin som sätter gränser!”

Not 1: Patrik Engellau  är styrelseordförande i den nyliberala tankesmedjan Stiftelsen Den Nya Välfärden

Not 2: Redaktör för bloggen Det goda samhället är Uppsalabon Mohamed Omar som jag haft anledning att nämna förut…

Intressant?

Uppsala

Läs andra bloggar om välfärden

8 mars 2017

Naturligtvis måste kvinnor tjäna mindre än män …de är svagare, mindre och inte lika intelligenta.

Janusz Korwin-Mikke – polsk EU-parlamentariker

Den senaste veckan har ett klipp med ovanstående uttalande från EU parlamentet spritts i olika medier. Inlägget bemöttes omedelbart av den spanska EU-parlamentarikern Iratxe Garcia.

Den spanska EU-parlamentarikern Iratxe García

Den spanska EU-parlamentarikern  Iratxe García

Det kan ju ses som en lämplig inramning till den internationella kvinnodagen den 8 mars. Jämfört med sådana korkade reaktionärer är det lätt för de flesta i Sverige att framstå som feminister. Mycket har också hänt som gör att gubbar med den typen av fossila åsikter inte uppfattas som seriösa av de flesta i Sverige nuförtiden. Men trots det så finns det mycket som återstår vad gäller kvinnors rättigheter även här.

Det vanligaste yrket i Sverige idag är undersköterska. Det är ett totalt kvinnodominerat yrke. Dessa lågbetalda kvinnor inom sjukvård, hemtjänst och äldreboenden utgör en stor del av den moderna svenska arbetarklassen. På nyheterna under veckan berättades det om hur ”vården skriker efter fler undersköterskor” samtidigt som det är svårt att rekrytera nya. Anledningen är ganska enkel. Det handlar om ett högst berättigat missnöje med lön och arbetsvillkor. Undersköterskan Christine Martillas intervjuas och berättar att hon efter elva år i yrket fått upp sin lön från 20 000 till 22 000. Det är, säger hon, ”en bra löneutveckling” om man jämför med hennes kollegor. Nu är det väl inte så att mer än någon udda figur i Sverige av idag tror och tycker att dessa kvinnor har så låg lön för att de är ”svagare och mindre intelligenta”? Så vad är problemet? Hur kan det vara möjligt att denna stora yrkesgrupp betalas så uselt samtidigt som behoven av deras arbetskraft är jättestora? Det handlar om fördelningen av resurserna. Det handlar om politik, kvinnokamp och klasskamp. Vi måste vända den utveckling som har fått pågå alltför länge, där de rika dragit ifrån och kapat åt sig mera samtidigt som det gemensamt ägda gröpts ur och dessutom plundras av privata profitörer. Men när det gäller omfördelning av resurser finns det mäktiga motståndare av olika slag. Och den eller de politiker som pratar om sjukvårdens problem utan att säga att det behövs mer resurser där är inte trovärdiga.

Och hur ser det då ut för brukarna av sjukvården i vårt rika land? Bara två exempel som också handlar om hur kvinnor drabbas:

  • Efter att förlossningen i Sollefteå stängts (se tidigare blogg) har nu den första kvinnan fått föda i bilen.
  • På Sahlgrenska sjukhuset meddelas nu att omföderskor ska skickas hem efter bara sex timmar.

Detta händer i ett Sverige som är rikare än någonsin. Så nog finns det avgörande frågor att resa inte minst på den internationella kvinnodagen 8 mars. Här borde ropen skalla för kraftiga överföringar av resurser till sjukvården och dess arbetares löner. Det handlar om kvinnors rättigheter och det handlar om rättvisa. Inte svårare än så.

Om våld mot kvinnor

Frågan om något så grundläggande som trygghet för kvinnor från att utsättas för olika typer av övergrepp och våld är tyvärr också en fråga att ta strid kring den 8 mars och alla andra dagar. Men det gäller att passa sig både för sällskapet och för fuskandet med fakta. Samma typer av män som vill begränsa aborträtten eller uttrycker sig hatfullt mot kvinnor på nätet vill samtidigt framstå som riddare när det gäller att försvara kvinnor i Sverige (men bara) mot män från andra länder. I SD:s riksdagsgrupp på 47 personer har sex dömts  och är två åtalade för brott. Men i detta gäng skäms man inte för att använda ”det minskade mörkertalet kring sexuellt våld” som ”ett slagträ i hatet mot invandrare och flyktingar” som Jan Guillou skriver i en utmärkt artikel i Aftonbladet, han fortsätter:

År 2015, det största invandringsåret någonsin, dömdes 176 personer för våldtäkt i Sverige, de flesta vita svenskar. Det var en minskning med tio procent. Den enda våldsbrottslighet som ökat på senare år är dödligt våld med skjutvapen, gangstrarna som skjuter varandra.

Att uppmärksamma tjejer och positiva initiativ

Jag vill till sist också puffa för en mycket bra artikel i Feministiskt Perspektiv skriven av Ann-Margarethe Livh, v-politiker som bott mer än 30 år i Rinkeby. Hon berättar där bland annat om en årlig enkät bland gymnasieungdomar i Stockholm som visar att tjejerna mår sämre ”på nästan alla områden” än killarna. Mycket allvarligt. Men samtidigt berättar Livh om ”några av de mest hoppingivande initiativen i Stockholm” i det arbete som görs av tjejer och för tjejer:

Även i Järva där jag själv bor, sker många bra saker som det berättas alldeles för lite om. Ett exempel är den nyöppnade fritidsgården Hjuset som välkomnar alla men som vissa dagar i veckan erbjuder särskild verksamhet för tjejer och då är också alla i personalen kvinnor. Det är i dag killar som dominerar fritidsgårdarna i hela Stockholm, så satsningar på tjejers fritid är viktigt för att stärka deras rätt till sina egna stadsdelar men det är också viktigt ur ett feministiskt perspektiv eftersom vi ska fördela kommunens resurser så att de också kommer tjejer till del.

Detta kan naturligtvis också kallas för särbehandling. Men en positiv och nödvändig sådan.

Leve 8 mars!

PS:

Efter att jag skrivit denna blogg ser jag att den moderata riksdagspolitikern Lars Beckman från Gävle undrat – apropå en intervju med undersköterskan Christine Martilla på SVT Agenda – varför SVT ”råkar” välja ”socialister/kommunister” att intervjua. Han gör det på en Twitter där han har 9500 följare. Bortsett från en hel del annat som kan sägas om Lars Beckmans inlägg så verkar en sak klar:

  1. Beckman gillar inte det som Martilla säger om undersköterskornas låga löner.
  2. I Beckmans huvud måste man vara socialist/kommunist för att stödja undersköterskornas krav.

Jag lämnar övriga slutsatser till er.

Intressant?

Läs andra bloggar om 8 mars, feminism

Carola Lemne och sanningen

Tittade du på Aktuellt igår onsdag kväll? Där var ett inslag om opinionsbildningen kring vinst i välfärden. Om du missade det så går det ju att se på SVTplay. Det börjar efter ungefär 15 minuter.lemne

Oavsett om du såg inslaget eller inte finns det anledning att minnas några saker därifrån. Det handlar om tonläget från och intresset för sanning hos företrädare för kapitalintressena i Svenskt Näringsliv.

Inslaget handlar alltså om Reepalu-utredningens förslag till begränsningar av vinstuttagen inom de privata välfärdsföretagen. I samband med det intervjuas bland annat Svenskt Näringslivs vd Carola Lemne.

Ett nytt uttryck som myntats av den nya och extremt lögnaktiga regimen i USA är ”alternativa fakta”. Många har på ett ironiskt eller skämtsamt sätt bidragit till att snabbt nästan etablera detta märkliga uttryck. Det tycker jag att vi ska passa oss för. Vi bör kalla en lögn för en lögn, en osanning för en osanning och inget annat. Men Lemne använder detta nya uttryck om Reepalus vinstutredning. Man kan fundera över varför. Anledningen är i alla fall att det enligt henne inte finns några fakta som stöder att vinstuttag leder till sämre kvalitet. Här har vi alltså en hög företrädare för kapitalintressena som inte vill medge några som helst problem trots alla de rapporter som påvisat just dessa problem. Nu är det ju inte så att det behöver märkas i varje enskilt fall, i varje enskilt företag. Men hela den skattefinansierade välfärdssektorn måste ses som en helhet. Pengar som försvinner ut från någon del av denna verksamhet är förlorade pengar för sektorn som helhet oavsett om de försvinner ut från en verksamhet där brukarna är nöjda. Dessa pengar skulle ha kunnat användas där behoven är större. Det principiellt viktiga problemet är det som mycket bra formulerats av nationalekonomen och den f.d. moderaten Anne-Marie Pålsson:

….bara lönsamma kunder är intressanta,  resten sorteras bort. Så måste bolagen agera, eftersom aktiebolagslagen kräver att de ska ha som enda syfte att bereda ägarna vinst. Och det är just kravet på vinstmaximering som är oförenligt med produktion av välfärdstjänster.

Utmärkande för välfärdstjänsterna är nämligen att de ska vara tillgängliga för alla på samma grunder. Ingen får exkluderas!

Men för marknaden gäller alltså exkluderandets princip. När den praktiseras på välfärdens område får vi det som vänstern varnar för: segregering. Friska medelålders, smarta elever och pigga gamlingar hamnar hos de privata bolagen medan det allmänna får ta hand om resten.

Det som Pålsson skriver förklarar kanske också varför Svenskt Näringsliv i sin propaganda valde ut en vårdcentral belägen i ett av Stockholms mer fattiga områden där möjligheterna till stora vinster förmodligen är mindre. Taktiken att skjuta enskilda kvinnor eller mindre företag i förgrunden istället för de stora bolagen och riskkapitalisterna har använts konsekvent.

Men Lemne vill alltså inte medge några som helst problem, istället säger hon om Reepalus utredning: ”Det är faktiskt alternativa fakta som den här utredningen bygger på”.

Men själv är hon inte så noga med sanningen ska det visa sig. gamSvenskt Näringsliv har en sajt på nätet där företagare kan fylla i en räknesnurra med bokföringen för att se hur vinsttaket skulle slå på just deras företag. Men som reportern på SVT uttrycker det: ”SVT:s granskning visar att räknesnurran slarvar med fakta”. Man skulle också kunna säga att de bluffar eller ljuger.

Vårdföretagarna som ingår i Svenskt Näringsliv valde alltså i sin propaganda ut en vårdcentral i Stockholmsförorten Tensta. Förra året gjorde detta företag en vinst på 432 000 efter några tuffare startår. Nu påstår man att detta vårdföretag bara skulle fått ta ut 14 000 trots att de haft förluster under tidigare år. Men det man inte säger är att dessa tidigare förluster gör att man enligt utredningens förslag får ta ut hela den faktiska vinsten och mer utan att nå utredningsförslagets vinsttak. Man kan ha olika åsikter om den konstruktion för att begränsa vinsterna som föreslås i Reepalus utredning. Men den bild som Svenskt Näringsliv och Carola Lemne sprider om dess konsekvenser är alltså inte sanningsenlig. På detta svarar Lemne: ”Vår snurra är en ögonblicksbild” och ”Det är fakta för det året man räknar ut”. Och vid mer direkta frågor från reportern:

Reportern: Är det fakta när ni säger att dom bara får göra 14 000 i vinst?

Lemne: Om man tittar över flera år kan man få andra effekter.

Reportern: Det var inte sant alltså?

Lemne: Det får vara din tolkning.

Men så lämnar Lemne frågan om sanningen, höjer tonläget ytterligare och börjar tala om principer:

Det här handlar om en otroligt viktig princip. Äganderätten är faktiskt en mänsklig rättighet.”

Lemne har naturligtvis starka skäl att tycka så. Närmare bestämt 504 000 i månaden, som var vad hon tjänade förra året. Men att äga företag och ta ut vinst inom den skattefinansierade välfärdssektorn hör inte till de mänskliga rättigheterna. Det vore som att påstå att kapitalägarnas mänskliga rättigheter kränktes under de decennier då välfärden byggdes ut som en sektor fri från profitintressen och marknadstänk. Naturligtvis kränkte inte detta några mänskliga rättigheter. Tvärtom. Det stärkte rättigheterna för den stora majoriteten i samhället och gjorde det möjligt att räta på ryggen. Det handlade om demokratiskt fattade beslut. Och sådana demokratiskt fattade beslut kan även återta kontrollen över skattepengarna.

Demokratin måste vara överordnad. Men när det gäller demokratin så har vi nu det problemet att å ena sidan en stor del av befolkningen är för begränsning av vinst inom välfärden medan å andra sidan bara ett parti i riksdagen konsekvent företräder den uppfattningen. Detta kan bara ändras genom att opinionen mot vinster i välfärden får fötter och blir en verklig rörelse i samhället. En sak som denna rörelse har att göra är att avslöja lögnerna hos Svenskt Näringsliv.

Intressant?

Läs andra bloggar om välfärden, vinst i välfärden

Läs också på SVT om sakfrågan

Ockupanterna i Sollefteå har helt rätt!

stodEnligt en nyligen genomförd opinionsundersökning av Novus med 1015 slumpvis utvalda personer så anser 64 % att sjukvården är den viktigaste politiska frågan just nu.

Det finns starka anledningar till att många oroar sig för vad som händer med sjukvården i Sverige. Göran Greider skriver i Dalademokraten att man kan tala om ”en generell, nationell kris för svensk sjukvård”. En del i denna kris är de neddragningar som skett inom sjukvården under många år.

Men neddragningarna har också mötts av motstånd som inger hopp. Aktuellt under det senaste året har varit kampen för att försvara akutsjukhuset i Sollefteå där en hel bygd har rest sig till försvar. När man nu trots de omfattande protesterna stänger BB i Sollefteå så har detta mötts med en ockupation. Sebastian Gunnarsson, en av ockupanterna, uttrycker det som atten ockupation är det sista man gör när demokratin inte fungerar.

En bra bakgrund till ockupationen kan du hitta på Vänsterpartiets hemsida.karta Läs också denna artikel från Vänsterpartiet i Sollefteå. För att uttrycka stöd och få aktuell information kan du gå med i facebook-gruppen till stöd för ockupationen.

Enligt dem som tagit detta beslut innebar stängningen en besparing på 15,8 miljoner. Har landstinget alltså inte råd med att ge trygghet och vård till födande kvinnor i Västernorrlands inland? Har vi blivit så fattiga? Nej, knappast. I Dagens Nyheter häromdagen skrev chefredaktören Wolodarski om aktuella siffror från SCB:

Svensk ekonomi visar sig nämligen från sin starkaste sida just nu. Jämfört med tredje kvartalet 2014 steg BNP med 3,9 procent, en siffra som överträffade prognosmakarnas förväntningar. Det är historiskt höga nivåer. 

Jämfört med för ett år sedan växte Sveriges BNP per capita med 2,8 procent tredje kvartalet 2015, också det en mycket god siffra. Det är ungefär 3 procentenheter bättre än Finland, som inte alls haft samma befolkningstillväxt som Sverige.

Hur har det gått sedan 1990-talet? Enligt SCB har BNP/capita, alltså välståndet per person, stigit med hela 52 procent mellan 1993 och 2014, rensat för inflation. Under samma period ökade befolkningen med 1 miljon, från 8,7 till 9,7 miljoner. Det är en förbluffande bra välståndsutveckling.

Samma enorma välståndsökning framgår av detta diagram.bnp

Vi har alltså inte blivit fattigare. Tvärtom. Men pengarna finns uppenbarligen på andra ställen än i kommuner och landsting. Som Göran Greider skrev i Dalademokraten i den ovan citerade artikeln:

 

I varje landsting – oavsett om det är i Stockholm, Göteborg eller Dalarna – tror folk ofta att det är just deras landsting som är sämst i landet. Sjukvårdsdebatten är fragmentiserad. Men det är en generell kris. Det är regering och riksdag som har det yttersta ansvaret. De kan inte skylla på lokalpolitiker som ofta har en omöjlig situation.

….. den kroniska resursbristen i svensk sjukvård är svår att förneka. Sköterskeflykten och bristen på undersköterskor beror på en kombination av för dåliga löner och på att personalen helt enkelt inte längre orkar med arbetsbelastningen.

Staten måste helt enkelt stå för det övergripande ansvaret för att vårdkvalité och tillgänglighet upprätthålls och därför måste skattemedel till hälso- och sjukvården i större utsträckning fördelas via statsbidrag. På längre sikt har jag svårt att tro att sjukvårdslagens portalparagraf om jämlik vård för alla kan upprätthållas via landstingsstyren. Att dessutom skattepengar numera i allt högre utsträckning går till vinster i privat driven vård är ohållbart i ljuset av den kroniska resursbristen i sjukvården.

Jag tror att han har alldeles rätt Greider.

Hur ska då lokala politiker som brottas med dessa problem förhålla sig? bb-sollefteaDet är inte alls någon lätt uppgift. Även om man vet att det finns pengar, men på andra ställen i samhället, så hjälper det ju inte landstings- eller kommunalpolitikern här och nu. Om dessutom de flesta människor finner sig i besluten om försämringar utan att protestera är det ännu svårare att driva en annan politik. Men om däremot stora mängder av människor sätter sig i rörelse så som människorna i Ådalen har gjort då uppstår en annan situation. En möjlighet. Det ställs då olika alternativ. Antingen kan politikerna då välja att hålla fast vid neddragningarna och gå emot en massiv folklig opinion. Resultatet av det kommer att leda till ännu mer av besvikelse och missnöje som inte hittar någon vettig riktning och många människor som rentav förlorar tilltron till demokratin. Men politiker kan också välja att förena sig med dessa breda folkliga missnöjesyttringar. Säga att folk har rätt och vara med i rörelsen. När det gäller den aktuella kampen i Ådalen så är det bara Vänsterpartiet som har gjort det senare. Heder åt dem för det. De har också lagt fram konkreta förslag till lösningar. Men jag tror i likhet med Greider att vi också från vänstersidan måste rikta kraven uppåt, till staten. Pengarna finns. Men de måste omfördelas. Detta kan bara göras på statlig nivå.

TV-inslaget på Aktuellt

Den 31 januari kunde man se ett inslag på Aktuellt som berättade om striden kring sjukhuset i Sollefteå. I inslaget intervjuas två politiker. Av någon anledning bara sådana som är för nedläggningen.

Socialdemokraten Erik Lövgren säger : ”Det är ju jobbigt att åka så här långt, men å andra sidan är vi ju inte först med en sån här förändring, Det är redan gjort i Norrbotten….Dalarna, Jämtland och Gävleborg.” Att försämringar redan genomförts på andra platser är ju inte ett argument för att vi ska fortsätta på den vägen. Men Lövgren anser att det har gått bra på de andra platserna som han nämner. Jag undrar om de som bor där håller med honom.

Ännu värre är Annicka Burman, den andra politikern som intervjuas. Hon skrattar och säger: ”Det är lite synd om människorna – hehe – att dom inte kan titta framåt. Det här beslutet är fattat och det är inte något som kommer tas tillbaka för att dom ockuperar.” Synd om människorna var ordet. Men inte för att de drabbas av försämringar utan för att de inte begriper och kan ”titta framåt”. Ett riktigt obehagligt förakt för en massiv folklig opinion.

Men det är en sak till som är illa både med Annicka Burman och med den som gjort detta reportage utan ordentlig research. För bakom Burmans namn står det (v). Här sprids alltså i riksmedia en bild av att Vänsterpartiet går mot protesterna trots att det är tvärtom som du kan se bland annat i länkarna ovan. Hur kommer då det sig? Jo Burman är invald på Vänsterpartiets lista men har under striden om dessa neddragningar inom Västernorrlands landsting blivit så oense med Vänsterpartiet så att hon blivit ”politisk vilde”. Hon har lämnat partigruppen och understryker till SVT att hon istället har en ”samsyn med socialdemokraterna i de flesta sakfrågor som landstinget just nu brottas med”. Desto märkligare då att hon ändå skyltar med en (v)-beteckning och att Aktuellt bidrar till detta.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om sjukvården, Sollefteå

Den stora oron

Enligt rapporterna från den senaste riksdagsdebatten så talade de flesta partiföreträdarna om oro. Att oron ökar i samhället och att de tar den på allvar. Oron handlar bland annat om våld och kriminalitet.

Så här har utvecklingen sett ut vad gäller olika typer av brott som drabbat ”enskild person” enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) :

brott2

Sambandet mellan upplevd oro för kriminalitet och faktisk ökning av brottsligheten är tydligen inte alltid så enkelt. Men utvecklingen av antalet alla typer av anmälda brott ser enligt BRÅ ut så här:

anmalda-brott

De anmälda brotten är inte samma sak som de faktiska brotten. Men själva rädslan för brott och våld kan säkert vara ett nästan lika stort problem som den faktiska förekomsten av våld. Den grupp i samhället som är mest utsatt för  brott enligt BRÅ är ensamstående med barn. Där handlar det om ”misshandel, hot, sexualbrott, personrån, bedrägerier och trakasserier.”

Naturligtvis måste kriminalitet och våld bemötas med en hel mängd av åtgärder här och nu. Men jag tycker ändå att det är viktigt att vi inte glömmer vissa grundläggande samband. Det är ju tyvärr inte så att brottsligheten är lägre i samhällen som har mycket hårda straff och över huvud taget mer repressiva möjligheter. Det betyder inte att jag är för slapphet och tycker att inget ska göras här och nu. Men det räcker inte. Det handlar i grunden om utvecklingen i hela samhället. I den fantastiska boken Jämlikhetsanden av Richard Wilkinson och Kate Picket från 2010 visar de på en mängd samband mellan graden av jämlikhet och olika hälsotal. De skriver där:

Ojämlikhetens inverkan på våld är till och med bättre fastställd och accepterad än de andra verkningar av ojämlikhet som vi diskuterar i vår bok. (s. 144)

Ju mer ojämlika samhällen ju mer våld helt enkelt. Att ojämlikheten ökat i Sverige är därför också en del av problembeskrivningen när det handlar om våld.

Intressant?

Peje Emilssons oro

På det nya årets andra dag kunde man på TV-nyheterna höra att ”protesterna växer mot förslaget om vinsttak i välfärden”. Det handlade om den utredning som letts av Ilmar Reepalu. Utredningen lägger fram ett försiktigt förslag om att åtminstone på något sätt begränsa vinsterna inom välfärden. Protesterna mot detta är varken nya eller ”växande”. De som protesterar är de som alltid gnäller högst av alla så fort deras intressen hotas. I detta fall handlar det om ägarna till de välfärdsbolag som kan plocka ut stora summor av skattemedel som vinst.

Pej Emilsson

      Peje Emilsson

Dominerande i inslaget var en intervju med välfärdsoligarken Peje Emilsson som fick breda ut sig i frågan (återgivet också på nätet).

Att företrädarna för kapitalet håller ett högt tonläge är som sagt inte ovanligt. Carola Lemne (vd för Svenskt Näringsliv) har tidigare kallat förslaget om vinstbegränsning för ”ett djupt ingrepp i den privata äganderätten”. Emilsson går ett steg till och säger att förslaget ”kan vara början till slutet för kapitalismen som vi känner den i Sverige”. Här kan man kanske tro att Emilsson som ju inte är så ung glömt allt om Sveriges moderna historia. Men det har han naturligtvis inte. Han har ju varit med och format den. Som (moderat) politiker var han med om att driva fram den möjlighet till att tjäna pengar inom välfärden som han senare kunde utnyttja för egen del. Före 1992 hade vi ju inte den här typen av skattefinansierad vinst inom välfärdssektorn. Det vet och minns naturligtvis Emilsson. Men han hoppas säkert på att många av dem som lyssnar till honom ska ha glömt eller inte alls känna till det. Startskottet var den s.k. friskolereformen. Snabbt utvecklades detta från att åtminstone delvis ha varit något för mindre ägare med alternativa pedagogiska idéer till att domineras av stora koncerner och riskkapitalbolag. Det är inte bara så att den form av kapitalism som Emilsson säger att ”vi känner” är ganska ny i Sverige. Den är också väldigt extrem i en internationell jämförelse. Veckans affärer skrev 2012 om hur extremt det hade blivit:

Faktum är att ingen annanstans än i Sverige kan offentliga skattemedel så enkelt omvandlas till privata vinster…..

Sverige har på kort tid blivit ett av världens mest avreglerande länder för välfärdstjänster. Det är en tillväxtbransch med bubbelvarning där riskkapitaljättarna utnyttjar ett politiskt vakuum med obefintlig kvalitetskontroll.

Emilsson talar alltså inte sanning. Ifall förslaget till vinstbegränsning införs så skulle vi inte ens vara tillbaka till den kapitalism som vi kände till före 1992 i Sverige. Däremot skulle kanske en del av de måttlösa uttag av skattepengar till riskkapitalbolag som skett de senaste åren åtminstone begränsas.

I intervjun gör Emilson allt för att visa på hur rimliga deras vinstuttag är. Men när frågan om John Bauerkoncernens konkurs kommer upp (läs en bakgrund här ifall du glömt) medger Emilsson ändå att det kan finnas problem. Han säger då att det finns ”en viss konflikt”. Men samtidigt försöker han åter sprida ut dimma genom att prata om att ”Pensionärernas pengar vill naturligtvis ha så mycket avkastning som möjligt”. Men pengar har ju inte någon egen vilja. Emilsson pratar om pensionsfonderna. De drivs av samma kapitalistiska logik om maximal vinst som hans egna företag. Denna logik personifieras av sådana levande människor inom kapitalistklassen som Peje Emilsson. Detta försöker Emilsson dölja bakom prat om mer opersonliga fonder.

Hur aktiebolagens logik ser ut och vilka problem det leder till speciellt inom välfärdssektorn beskrivs på ett mycket klarsynt sätt av den tidigare moderaten Anne-Marie Pålsson i en artikel i Sydsvenskan:

Logiken för aktiebolaget är marknadens: bara lönsamma kunder är intressanta,  resten sorteras bort. Så måste bolagen agera, eftersom aktiebolagslagen kräver att de ska ha som enda syfte att bereda ägarna vinst. Och det är just kravet på vinstmaximering som är oförenligt med produktion av välfärdstjänster.

Utmärkande för välfärdstjänsterna är nämligen att de ska vara tillgängliga för alla på samma grunder. Ingen får exkluderas!

Men för marknaden gäller alltså exkluderandets princip. När den praktiseras på välfärdens område får vi det som vänstern varnar för: segregering. Friska medelålders, smarta elever och pigga gamlingar hamnar hos de privata bolagen medan det allmänna får ta hand om resten.

…………

Den som på allvar vill ta itu med problemen i välfärdssektorn ska alltså sätta stopp för de bolag som har vinsten som enda mål för verksamheten. Inte så att de måste upphöra med sin verksamhet, bara att de måste driva den i någon annan driftsform, kanske som stiftelse eller kooperativ.

Och de som inte vill det får vackert underkasta sig vinstrestriktioner precis som de tvingas till i alla andra länder. Det skulle göra Sverige till ett land som alla andra och inte till en reminiscens från Sovjettiden, som näringslivet söker skrämmas med.

Pålsson visar här att Emilsson och Lemnes snack om ”socialism” bara är propaganda och inget annat. Att vi utan dessa vinstuttag bara skulle vara ”ett land som alla andra” det vill säga ett vanligt kapitalistiskt land.

För en socialist vore naturligtvis även detta ett framsteg. Men för en socialist är däremot den diskussion som Lemne, Emilsson med flera öppnar upp för också intressant. Självfallet finns det andra sektorer i samhället som drivs av vinst som krockar med intressena hos de flesta av oss andra. Emilsson undrar retoriskt ”varför de som säljer medicin ska slippa undan”. Det är bra att han tar upp det. Privatiseringen av apoteken har ju lett till en fördubbling av priserna, vilket knappast varit i konsumenternas intresse. Så visst. Låt oss ifrågasätta det också. Men även det vore ju bara en återgång till en tidigare kapitalism.

Det som kommer i mitt huvud är  bankernas dominerande ställning i samhället, deras svinaktiga vinstuttag och bonusar eller deras för oss andra dyra räddningspaket vid kriser. Här skulle man kunna börja fundera. Men det är som sagt däremot en socialistisk diskussion.

Tillägg:

Jag använde uttrycket välfärdsoligark om Peje Emilsson. Alltså en som varit ”Politiskt aktiv och arbetade fram de förslag som han sedan själv kunde profitera på som ägare av privata välfärdsbolag”. Jag har lånat detta utmärkta uttryck från bloggaren Svensson som använder det i en artikel som berättar lite mera om personen Peje Emilsson.

Om du vill veta lite mera om Carola Lemne så läs denna artikel i Arbetet som berättar om en människa som ”alltid haft såväl städhjälp som barnflicka. I dag tjänar hon 504 000 kronor (tre svenska statsministrar eller 25 undersköterskor”…….

Intressant?

Läs andra bloggar om välfärden, vinst i välfärden

När Uppsala kommun blev en marknad

Två viktiga förutsättningar för de moderna välfärdsstaterna var framväxten av arbetarrörelsen och demokratins genombrott. Välfärdsstatens framväxt ledde i sin tur inte bara till en enorm utveckling av levnads- och arbetsförhållandena för den stora majoriteten som aldrig tidigare upplevt detta utan kanske framförallt till en förändring av maktförhållanden i samhället. Underdånigheten minskade mot olika överheter i samhället. Välfärdsstaten genomförde inte det som varit arbetarrörelsens uttalade mål om att också erövra den ekonomiska demokratin. Men den skapade ändå samhällen där arbetarklassen och folkflertalet kunde känna en frihet och trygghet som aldrig tidigare existerat.

Som alla, som studerat historien kring detta vet, så vände denna utveckling i början av 1980-talet. En politisk och ideologisk offensiv från kapitalsidan som gått under benämningen nyliberalism påbörjades då över hela jorden. Den genomfördes i alla länder på såväl nationell som lokal nivå. Och självfallet riktade den sig också mot både arbetarrörelsen och demokratin.

En viktig rapport                                                 uakommun

Hur denna offensiv yttrat sig inom vår kommun, Uppsala, beskrivs i en lysande rapport utgiven av ARENA IDÉ. Rapporten heter: ”När kommunen blev en marknad – Trettio år med new public management i Uppsala kommun” och är skriven av Lars Nelander. Rapporten borde vara obligatorisk läsning för varje kommunpolitiker i Uppsala. För alla Uppsalabor som bryr sig om hur vi använder våra gemensamma resurser och vill försöka förstå vad som hänt är den också viktig att ta del av.

Nelander är inte någon utomstående betraktare. Han arbetade 36 år i Uppsala kommun  (mellan åren 1971 och 2012). Det är en period då tre mycket omfattande omorganisationer skett (1985, 1993, 2003). Dessutom har:

..en lång rad större och mindre omorganisationer och organisatoriska förändringar genomförts. De har i stor utsträckning genomförts över huvudet på medborgarna, de kommunanställda och flertalet förtroendevalda. Eftersom varje omorganisation föregås och följs av långvariga och komplicerade omställningsprocesser, har kommunen sedan 80-talets mitt i praktiken befunnit sig i en mer eller mindre kontinuerlig omorganisation.

Under denna omställningsperiod har Nelander alltså arbetat i kommunen. Först inom den kommunala  barnomsorgen, senare som föreståndare för en  dygnet-runt-institution för ungdomar med psykosocial  problematik och slutligen som utredare och projektledare inom den kommunala administrationen. På ”uppdragskontoret” för barn, ungdom och arbetsmarknad (UAK) kunde han ”på nära håll följa det politiska förverkligandet av den nya uppdrags-och åtagandemodellen”. Han har alltså en gedigen erfarenhet och en stor kunskapsbas. Han delar med sig av såväl personliga minnesbilder som skarpsinniga analyser och välformulerade beskrivningar.

Nelander går tillbaka ända till 1971 då Uppsala Kommun bildades genom en sammanslagning av Uppsala stad och landskommunerna Almunge, Björklinge, Bälinge, Norra Hagunda och Vattholma, samt delar ur Knutby landskommun (Bladåker, Faringe och Knutby). Men framförallt beskriver han utvecklingen från mitten av 1980-talet då:

…begrepp som individuell lönesättning, bolagisering, målstyrning, beställar–utförar-modell, resultatansvar och avknoppning kom smygande in i den kommunala verksamheten.  Idéerna lanserades i kommunen av trosvissa tjänstemän och konsulter som nödvändiga sätt att öka effektiviteten och möta förväntade framtida kostnadsökningar.

Ja även ett mängd nya ord: ”en ny sorts affärs-, reklam- och nonsensspråk” smög sig in i det kommunala språkbruket.

Ny kommunallag och svårförenliga styrmodeller

Då den nya kommunallagen trädde i kraft i januari 1992 innebar den ett stort steg mot ökad marknadsanpassning av den kommunala verksamheten. Att detta på intet vis innebar någon minskad byråkrati visar Nelander med att:

…. den gamla kommunallagen innehöll 86 paragrafer, den nya 248. Skälet till det var att målstyrningstänkandet byggde på stark kontroll, som krävde många regler och paragrafer.

Detta var också samtidigt som staten successivt började lägga över ansvar för välfärdssystemet på de ekonomiskt utsatta kommunerna. Det skedde genom:

  • kommunaliseringen av skolan 1991.
  • Ädelreformen 1992, som gav kommunerna ett samlat ansvar för vård och omsorg för äldre och handikappade.
  • Lagen om stöd till vissa funktionshindrade (LSS) 1994.
  • Psykiatrireformen 1995.[9] Statsbidragen till kommunerna ökade inte i takt med det ökade ansvaret, men kommunerna fick större frihet att hantera de krympande bidragen genom att huvuddelen av dem, från att ha varit specialdestinerade, blev generella.

Som Nelander skriver så tvingades kommunerna ”ta ett allt större ansvar för välfärden med allt mindre pengar, samtidigt som de förväntades ha kontroll över ekonomin”.

Nelander beskriver hur Kommunen ungefär samtidigt skapade en kommundelsorganisation med fjorton kommundelsnämnder (1986) och en beställar–utförar-modell (1992) där det ”på en och samma lilla kommundelsförvaltning skulle …. finnas parter och motparter i affärsliknande förhållanden”. Den senare (marknadsmodellen) konkurrerade ut den (demokratiska) kommundelsmodellen som alltså avskaffades 2002:

Därmed avgjordes kampen mellan kommundelssystemet

 Lars Nelander

               Lars Nelander

och marknadsideologin, ”två svårförenliga idéer som mer eller mindre samexisterat sedan 1985″.

Skrämmande inblick

”Många av dem som i likhet med mig arbetat längst ner (längst ut?) i den kommunala verksamheten i Uppsala har säkert ofta undrat över kommunens ekonomi. Hur kan kostnaderna vara högre i vår kommun än i många jämförbara trots att vi i den egentliga verksamheten inte har mer utan ofta lägre resurser? En liten vink om var vi skulle kunna söka kostnader får man när man läser Nelanders beskrivning av arbetet vid UAK, där ett femtiotal förmodligen högavlönade tjänstemän var anställda:

Under de nio år jag arbetade på kontoret för barn, ungdom och arbetsmarknad pågick en kontinuerlig process av möten och konferenser, till stor del förlagd till kursgårdar och konferensanläggningar, för att försöka komma underfund med hur kontorets uppdrag skulle hanteras. Trots ett ständigt diskuterande och mycket anlitande av utomstående konsulter gick det inget vidare. Å ena sidan härskade en kortsiktig alltmera affärsmässig logik som innebar att vi skulle ge producenterna sektorsvisa uppdrag för att tillgodose behov hos medborgarna för så lite pengar som möjligt. Å andra sidan fanns idéer om att vi skulle arbeta planmässigt, förebyggande och långsiktigt och ”alltid” utgå ifrån medborgarnas behov, vilket krävde att vi också hade god kännedom om hur deras behov kunde tillgodoses. I själva verket befann sig kontoret i en permanent kris, klämt mellan oförenliga uppdrag.

Kontoret hade minimal kontakt både med medborgarna och med de anställda i verksamheterna.

I stället för levande och löpande kontakter fick kontor och nämnder mest tillrättalagd och formaliserad information, i en allt större mängd skriftliga dokument, planer, program, kryllande av högtflygande, abstrakta, ofta till intet förpliktigande mål och visioner, i de flesta fallen formulerade på avstånd från medborgarna och den vardagliga praktiken.….. Väldigt mycket tid och resurser användes därför för att hantera problemen internt och hålla i gång processer för att legitimera kontorets existens.

Utvärderingen som försvann

Några forskare vid Örebro Universitet utförde en utvärdering för att undersöka omorganisationens följder (Montin m.fl. 2007 0ch 2008). Det  ”var den första riktiga utvärderingen sedan de kommunala experimenten med olika styr- och organisationsmodeller drogs i gång någon gång vid mitten av 80-talet.

Intressant här är t.ex. de enkäter som skickades ut vid byrakratitvå tillfällen, 2004 och 2006. De visar på en slående skillnad i förtroende beroende på var man befinner sig i den kommunala hierarkin:

 När det gäller förtroende för den politiska ledningen så säger sig 80 procent av cheferna på den högsta chefsnivån ha det. Bland de lägsta cheferna är förtroendet bara 26 procent och bland personalen i förskola och skola bara sex procent.

När det gäller förtroendet för kommunens tjänstemannaledning så är det 65 procent bland högre chefer, 45 procent bland kommunala tjänstemän men bara 13 procent bland medarbetare från förskola och skola.

Örebroutredningen pågick i fyra år och kostade fyra miljoner att genomföra.

Men då kommunstyrelsen tog ”initiativ till en ny organisationsöversyn under ledning av stadsdirektören Kenneth Holmstedt… försvann (den) bland en rad olika frågor som hade ganska lite med varandra att göra. Den stora utvärdering som ……reducerades till några förslag om ”förbättringsområden”, presenterade i ett svårbegripligt dokument där kritiken mot styrmodellen nu var borttrollad.”

Genomgående tycks förmågan och möjligheterna till kritiskt tänkande ha varit begränsade:

Ett synsätt som har varit vida spritt i kommunen är att man, när det uppstått problem, ska se framåt, ”tänka positivt” och inte leta efter syndabockar. Sett ur en annan synvinkel kan det översättas med att vi inte bör analysera uppkomna problem, vara positiva till den förhärskande ideologin och låta de ansvariga slippa konfronteras med resultaten.

Det nyliberala experimentets kostnader

Nelander menar att samtidigt som det inte är så lätt att mäta det så har experimentet ”utan tvekan lett till mycket stora kostnader”. Han räknar upp sådant som ”kostnaderna för omflyttningar av verksamheter och personal, ombyggnad av lokaler, produktionsbortfall, kommunala projekt som dragit ut på tiden eller inte kunnat genomföras, personalstrider om makt, positioner och organisatorisk tillhörighet och negativa återverkningar på personalens engagemang och tillit till den kommunala organisationen”.

Men det finns andra kostnader också. Hit räknar Nelander de ”ökade transaktionskostnader som blir en följd av New Public Management-reformerna, bl.a. genom den uppdelning av organisationer i mindre enheter som brukar genomföras. De uppstår i form av interna organisatoriska kostnader, styrkostnader, granskningskostnader och de administrativa kostnader som uppstår när medborgare görs till kunder i ett marknadsliknande system inom de offentliga verksamheterna.”

En stor kostnad här är det ”utvärderingsmonster” (som är en följd av s.k. mål- och resultatstyrning) och som ”kostar allt mer pengar att föda, som tar stora personella resurser i anspråk och stjäl tid och pengar från andra aktiviteter”.

Minskad demokrati och mer tjänstemannastyre

Jag inledde med att skriva att demokratins genomförande var den ena förutsättningen för utvecklingen av välfärdsstaten. Det är då logiskt att nedmonterandet av välfärdsstaten går hand i hand med minskat demokratiskt inflytande:

I en kommun som redan i hög grad var styrd av tjänstemän tappade politikerna ytterligare mark till förmån för, framför allt de högre, tjänstemännen i kommunen. Våren 2009 fördes en debatt i Upsala Nya Tidning där en rad lokala politiker, från olika politiska utgångspunkter, var tämligen överens om att makten i kommunen har flyttats från folkvalda till tjänstemän på ett sätt som lett till att folkstyret urholkats och ersatts av ett system där förvaltningschefer allt mer tagit över styrningen av kommunen.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om välfärden, nyliberalism, Uppsala, demokrati

Kinberg Batras ”kvalitetsargument” missar helheten.

Medan skattepengar fortsätter att rinna ut ur välfärden – och ofta försvinna vidare till olika skatteparadis – så fortsätter den konstiga diskussionen om olika sätt att reglera och kontrollera, men inte stoppa vinstuttagen ur välfärden. Nu har moderaterna gjort ett utspel i vinstfrågan.

På en presskonferens för några dagar sedan sa Anna Kinberg Batra att man ”måste agera skarpare mot de som inte levererar god välfärd”. Moderaterna lägger framen modell som innebär att staten ska kunna säga nej till vinstuttag från privata välfärdsverksamheter om kvaliteten inte är tillräckligt hög.”

SD säger att de instämmer och kommer stödja moderaterna i detta. Civilminister Shekarabi tycker å sin sida att det är bra att ”moderaterna nu erkänner problematiken” men att ”det betyder ingenting om det här bara är ett retoriskt utspel som inte följs av konkreta åtgärder”. Men att ”erkänna” att det finns verksamheter som tar ut vinst som driver en ovärdig verksamhet handlar väl bara om att erkänna fakta. Dessutom missar det att se till helheten.

För oss som är emot vinster i välfärden är de moderata argumenten naturligtvis inte imponerande. Vi tycker ju att alla pengar som går till välfärden ska stanna där. Det gäller även om just den verksamheten inte är dålig. Varenda krona som tas ut i vinst skulle ju ha kunnat användas till att göra något bättre i välfärden. Och i dagens alltmer luggslitna välfärdsverksamheter så är det lätt att se att varenda krona behövs.

Men det här kvalitets-argumentet har en annan brist. Och det är att man inte ser till helheten.

Det spelar ingen roll var det läcker.

Det spelar ingen roll var det läcker.

Hela den skattefinansierade välfärdssektorn måste ses som en helhet. Pengar som försvinner ut från någon del av denna verksamhet är förlorade pengar för sektorn som helhet oavsett om de försvinner ut från en verksamhet där brukarna är nöjda. Dessa pengar skulle ha kunnat användas där behoven är större.

Låt oss ta skolområdet som exempel. Här har friskolorna bidragit till att dränera de kommunala skolorna på resurser. En otrevlig sida av valfriheten är att den sociala segregering som redan ökat i boendet ökat än mer genom det fria skolvalet. Många föräldrar med en högre social position väljer bort den lokala skolan om där finns många barn som behöver extra stöd. Dessa föräldrar till elever som har mindre behov av stöd väljer i högre utsträckning friskolor för sina barn. På många friskolor samlas därför barn som helt enkelt kräver lägre resurs. Verksamheten blir där billigare. Där går det att göra vinst samtidigt som de kommunala skolorna i fattiga förortsområden får fortsätta att slita mot allt sämre odds. Och med mindre resurser än de skulle haft utan friskolans existens. Genom att inte se skolsektorn (eller välfärdssektorn) som en helhet trollar man bort denna problematik.

Därför är det s.k. kvalitets-argumentet otillräckligt.

Intressant?

Läs andra bloggar om välfärden, vinst i välfärden, skolanmoderaterna

Funderingar om högerextremismen, yttrandefriheten och journalistiken

Det har svängt snabbt i svensk politik under det senaste året. bokmassanEtt parti som inte sitter vid makten har fått igenom alltmer av både sin politik och sitt sätt att beskriva verkligheten. Detta parti och dess svans har länge på ett mycket skickligt sätt byggt upp en avsevärd styrka med hjälp av lögner, rykten och hets i  sociala och alternativa medier. Nu har de även börjat flytta in i de etablerade mediernas finrum. Om detta har det uppstått debatt bland såväl socialistiska som borgerliga debattörer med tillgång till etablerade media. Skiljelinjer har dragits upp rakt igenom dessa läger.

Olika saker som diskuterats har varit bokmässan och närvaron av en högerextrem tidning med kopplingar till nazismen, SVT:s Aktuellt som bjöd in chefredaktören för denna tidning och radioprogrammet God Morgon Världen som för första gången lät en SD:are delta i diskussionspanelen.

Aktuellts fiasko

Om man inte tycker att det är rimligt att en högerextremist aktuelltmed tidigare kopplingar till ett nazistparti ska få sitta och ljuga i svensk TV utan att bli bemött med välgrundade motfrågor eller ett sakgranskande reportage då måste man betrakta detta som ett totalt journalistiskt fiasko. Tidningen ETC har skrivit det bästa om detta med sina tio tips till Aktuellt-redaktionen. Detta tycker jag är det avgörande inte frågan om man ö.v.h.t. ska intervjua högerextremister.

Bokmässan

Bokmässans agerande ingav ju inte någon större respekt. Främst därför att de svajade fram och tillbaka så. I principfrågan håller jag med UNT:s Håkan Holmberg som menat att ”Bokmässan är en privat, kommersiell verksamhet och måste själv ta ansvar för vilka utställare man accepterar” eller Aftonbladets Petter Larsson som menat att ”vi måste skilja på staten och bokmässan”. Om man ser saken på detta sätt så innebär det att ingen yttrandefrihet inskränks för att inte vem som helst bjuds in. Trots detta kan man ha olika synpunkter på vilket val som bokmässan borde ha gjort. Vänsterdebattören Åsa Linderborg försvarade till exempel den högerextrema tidningens närvaro på Bokmässan. Jag har stor respekt för Linderborg, det hon skrivit och skriver. Men i detta fall förstår jag henne inte. Hon blir däremot inte för mig en fallen förrädare för det –  jag har tyvärr sett den typen av utfall på Facebook. Linderborg har viktiga poänger när hon generellt försvarar yttrandefriheten gentemot till exempel olika intoleranta delar av vänstern i bred mening. Men riktigt konsekvent tycker jag inte att hon är då hon först (när Bokmässan sagt nej) skriver : ”…skönt att slippa se brunskjortorna på mässan. Men samtidigt går en massa chanser förlorade. Om Nya tider haft en monter hade vi kunnat göra en massa bus som skapat legender.” för att därefter när Bokmässan sagt ja gå fram och skaka hand med de högerextrema. Javisst, värre handskakningar har vi sett och kanske spelar det inte ens någon roll (?) men så ”busigt” var det ju inte.

God morgon världen

När det gäller SD:aren i diskussionspanelen så måste jag nog ändå hålla med Göran Greider. Det vore konstigt om ett numera så stort parti inte fick delta i diskussion på radio. Att stänga dem ute skulle knappast bidra till att flytta tillbaka deras positioner. Tvärtom.

Vad är avgörande?

Kanske har jag fel i en del eller allt vad jag skrivit här. Jag tycker inte att dessa frågor är enkla. Jag kan ändra mig inför övertygande argument. Men framförallt önskar jag att vi som betraktar oss som demokrater och vänster, motståndare till rasism och fascism, kunde klara av att diskutera dessa och liknande saker utan att behandla varandra som fiender, så som tyvärr sker alltför ofta. Jag är också övertygad om att denna kamp på debattsidor, även om den inte är oviktig, inte är avgörande. Det är dessutom en ”kamp” som de flesta inte ens kan delta i. Att tränga tillbaka rasism, nationalism och högerextremism handlar – tror jag – framförallt om att vi måste lyckas med att ena oss och samla många kring ett projekt för ett rättvist och anständigt välfärdssamhälle där inte några lämnas utanför, antingen de bor i en fattig förort i staden eller i den s.k. glesbygden. Det är en kamp och ett projekt som många kan och måste delta i om vi ska lyckas. SD och dess svans står i vägen för detta. Inte bara eller främst för att de är vidriga typer utan främst för att de står på de rikas sida i varenda avgörande klassfråga och att deras politik splittrar enheten mellan alla oss som tillsammans skulle kunna skapa ett rättvist samhälle. Ett samhälle med glädje och optimism istället för rädsla och misstro. Ett samhälle där grogrunden för olika hatläror förtvinar.

Intressant?

Läs andra bloggar om yttrandefrihet, högerextremism

%d bloggare gillar detta: