8 mars 2017

Naturligtvis måste kvinnor tjäna mindre än män …de är svagare, mindre och inte lika intelligenta.

Janusz Korwin-Mikke – polsk EU-parlamentariker

Den senaste veckan har ett klipp med ovanstående uttalande från EU parlamentet spritts i olika medier. Inlägget bemöttes omedelbart av den spanska EU-parlamentarikern Iratxe Garcia.

Den spanska EU-parlamentarikern Iratxe García

Den spanska EU-parlamentarikern  Iratxe García

Det kan ju ses som en lämplig inramning till den internationella kvinnodagen den 8 mars. Jämfört med sådana korkade reaktionärer är det lätt för de flesta i Sverige att framstå som feminister. Mycket har också hänt som gör att gubbar med den typen av fossila åsikter inte uppfattas som seriösa av de flesta i Sverige nuförtiden. Men trots det så finns det mycket som återstår vad gäller kvinnors rättigheter även här.

Det vanligaste yrket i Sverige idag är undersköterska. Det är ett totalt kvinnodominerat yrke. Dessa lågbetalda kvinnor inom sjukvård, hemtjänst och äldreboenden utgör en stor del av den moderna svenska arbetarklassen. På nyheterna under veckan berättades det om hur ”vården skriker efter fler undersköterskor” samtidigt som det är svårt att rekrytera nya. Anledningen är ganska enkel. Det handlar om ett högst berättigat missnöje med lön och arbetsvillkor. Undersköterskan Christine Martillas intervjuas och berättar att hon efter elva år i yrket fått upp sin lön från 20 000 till 22 000. Det är, säger hon, ”en bra löneutveckling” om man jämför med hennes kollegor. Nu är det väl inte så att mer än någon udda figur i Sverige av idag tror och tycker att dessa kvinnor har så låg lön för att de är ”svagare och mindre intelligenta”? Så vad är problemet? Hur kan det vara möjligt att denna stora yrkesgrupp betalas så uselt samtidigt som behoven av deras arbetskraft är jättestora? Det handlar om fördelningen av resurserna. Det handlar om politik, kvinnokamp och klasskamp. Vi måste vända den utveckling som har fått pågå alltför länge, där de rika dragit ifrån och kapat åt sig mera samtidigt som det gemensamt ägda gröpts ur och dessutom plundras av privata profitörer. Men när det gäller omfördelning av resurser finns det mäktiga motståndare av olika slag. Och den eller de politiker som pratar om sjukvårdens problem utan att säga att det behövs mer resurser där är inte trovärdiga.

Och hur ser det då ut för brukarna av sjukvården i vårt rika land? Bara två exempel som också handlar om hur kvinnor drabbas:

  • Efter att förlossningen i Sollefteå stängts (se tidigare blogg) har nu den första kvinnan fått föda i bilen.
  • På Sahlgrenska sjukhuset meddelas nu att omföderskor ska skickas hem efter bara sex timmar.

Detta händer i ett Sverige som är rikare än någonsin. Så nog finns det avgörande frågor att resa inte minst på den internationella kvinnodagen 8 mars. Här borde ropen skalla för kraftiga överföringar av resurser till sjukvården och dess arbetares löner. Det handlar om kvinnors rättigheter och det handlar om rättvisa. Inte svårare än så.

Om våld mot kvinnor

Frågan om något så grundläggande som trygghet för kvinnor från att utsättas för olika typer av övergrepp och våld är tyvärr också en fråga att ta strid kring den 8 mars och alla andra dagar. Men det gäller att passa sig både för sällskapet och för fuskandet med fakta. Samma typer av män som vill begränsa aborträtten eller uttrycker sig hatfullt mot kvinnor på nätet vill samtidigt framstå som riddare när det gäller att försvara kvinnor i Sverige (men bara) mot män från andra länder. I SD:s riksdagsgrupp på 47 personer har sex dömts  och är två åtalade för brott. Men i detta gäng skäms man inte för att använda ”det minskade mörkertalet kring sexuellt våld” som ”ett slagträ i hatet mot invandrare och flyktingar” som Jan Guillou skriver i en utmärkt artikel i Aftonbladet, han fortsätter:

År 2015, det största invandringsåret någonsin, dömdes 176 personer för våldtäkt i Sverige, de flesta vita svenskar. Det var en minskning med tio procent. Den enda våldsbrottslighet som ökat på senare år är dödligt våld med skjutvapen, gangstrarna som skjuter varandra.

Att uppmärksamma tjejer och positiva initiativ

Jag vill till sist också puffa för en mycket bra artikel i Feministiskt Perspektiv skriven av Ann-Margarethe Livh, v-politiker som bott mer än 30 år i Rinkeby. Hon berättar där bland annat om en årlig enkät bland gymnasieungdomar i Stockholm som visar att tjejerna mår sämre ”på nästan alla områden” än killarna. Mycket allvarligt. Men samtidigt berättar Livh om ”några av de mest hoppingivande initiativen i Stockholm” i det arbete som görs av tjejer och för tjejer:

Även i Järva där jag själv bor, sker många bra saker som det berättas alldeles för lite om. Ett exempel är den nyöppnade fritidsgården Hjuset som välkomnar alla men som vissa dagar i veckan erbjuder särskild verksamhet för tjejer och då är också alla i personalen kvinnor. Det är i dag killar som dominerar fritidsgårdarna i hela Stockholm, så satsningar på tjejers fritid är viktigt för att stärka deras rätt till sina egna stadsdelar men det är också viktigt ur ett feministiskt perspektiv eftersom vi ska fördela kommunens resurser så att de också kommer tjejer till del.

Detta kan naturligtvis också kallas för särbehandling. Men en positiv och nödvändig sådan.

Leve 8 mars!

PS:

Efter att jag skrivit denna blogg ser jag att den moderata riksdagspolitikern Lars Beckman från Gävle undrat – apropå en intervju med undersköterskan Christine Martilla på SVT Agenda – varför SVT ”råkar” välja ”socialister/kommunister” att intervjua. Han gör det på en Twitter där han har 9500 följare. Bortsett från en hel del annat som kan sägas om Lars Beckmans inlägg så verkar en sak klar:

  1. Beckman gillar inte det som Martilla säger om undersköterskornas låga löner.
  2. I Beckmans huvud måste man vara socialist/kommunist för att stödja undersköterskornas krav.

Jag lämnar övriga slutsatser till er.

Intressant?

Läs andra bloggar om 8 mars, feminism

Carola Lemne och sanningen

Tittade du på Aktuellt igår onsdag kväll? Där var ett inslag om opinionsbildningen kring vinst i välfärden. Om du missade det så går det ju att se på SVTplay. Det börjar efter ungefär 15 minuter.lemne

Oavsett om du såg inslaget eller inte finns det anledning att minnas några saker därifrån. Det handlar om tonläget från och intresset för sanning hos företrädare för kapitalintressena i Svenskt Näringsliv.

Inslaget handlar alltså om Reepalu-utredningens förslag till begränsningar av vinstuttagen inom de privata välfärdsföretagen. I samband med det intervjuas bland annat Svenskt Näringslivs vd Carola Lemne.

Ett nytt uttryck som myntats av den nya och extremt lögnaktiga regimen i USA är ”alternativa fakta”. Många har på ett ironiskt eller skämtsamt sätt bidragit till att snabbt nästan etablera detta märkliga uttryck. Det tycker jag att vi ska passa oss för. Vi bör kalla en lögn för en lögn, en osanning för en osanning och inget annat. Men Lemne använder detta nya uttryck om Reepalus vinstutredning. Man kan fundera över varför. Anledningen är i alla fall att det enligt henne inte finns några fakta som stöder att vinstuttag leder till sämre kvalitet. Här har vi alltså en hög företrädare för kapitalintressena som inte vill medge några som helst problem trots alla de rapporter som påvisat just dessa problem. Nu är det ju inte så att det behöver märkas i varje enskilt fall, i varje enskilt företag. Men hela den skattefinansierade välfärdssektorn måste ses som en helhet. Pengar som försvinner ut från någon del av denna verksamhet är förlorade pengar för sektorn som helhet oavsett om de försvinner ut från en verksamhet där brukarna är nöjda. Dessa pengar skulle ha kunnat användas där behoven är större. Det principiellt viktiga problemet är det som mycket bra formulerats av nationalekonomen och den f.d. moderaten Anne-Marie Pålsson:

….bara lönsamma kunder är intressanta,  resten sorteras bort. Så måste bolagen agera, eftersom aktiebolagslagen kräver att de ska ha som enda syfte att bereda ägarna vinst. Och det är just kravet på vinstmaximering som är oförenligt med produktion av välfärdstjänster.

Utmärkande för välfärdstjänsterna är nämligen att de ska vara tillgängliga för alla på samma grunder. Ingen får exkluderas!

Men för marknaden gäller alltså exkluderandets princip. När den praktiseras på välfärdens område får vi det som vänstern varnar för: segregering. Friska medelålders, smarta elever och pigga gamlingar hamnar hos de privata bolagen medan det allmänna får ta hand om resten.

Det som Pålsson skriver förklarar kanske också varför Svenskt Näringsliv i sin propaganda valde ut en vårdcentral belägen i ett av Stockholms mer fattiga områden där möjligheterna till stora vinster förmodligen är mindre. Taktiken att skjuta enskilda kvinnor eller mindre företag i förgrunden istället för de stora bolagen och riskkapitalisterna har använts konsekvent.

Men Lemne vill alltså inte medge några som helst problem, istället säger hon om Reepalus utredning: ”Det är faktiskt alternativa fakta som den här utredningen bygger på”.

Men själv är hon inte så noga med sanningen ska det visa sig. gamSvenskt Näringsliv har en sajt på nätet där företagare kan fylla i en räknesnurra med bokföringen för att se hur vinsttaket skulle slå på just deras företag. Men som reportern på SVT uttrycker det: ”SVT:s granskning visar att räknesnurran slarvar med fakta”. Man skulle också kunna säga att de bluffar eller ljuger.

Vårdföretagarna som ingår i Svenskt Näringsliv valde alltså i sin propaganda ut en vårdcentral i Stockholmsförorten Tensta. Förra året gjorde detta företag en vinst på 432 000 efter några tuffare startår. Nu påstår man att detta vårdföretag bara skulle fått ta ut 14 000 trots att de haft förluster under tidigare år. Men det man inte säger är att dessa tidigare förluster gör att man enligt utredningens förslag får ta ut hela den faktiska vinsten och mer utan att nå utredningsförslagets vinsttak. Man kan ha olika åsikter om den konstruktion för att begränsa vinsterna som föreslås i Reepalus utredning. Men den bild som Svenskt Näringsliv och Carola Lemne sprider om dess konsekvenser är alltså inte sanningsenlig. På detta svarar Lemne: ”Vår snurra är en ögonblicksbild” och ”Det är fakta för det året man räknar ut”. Och vid mer direkta frågor från reportern:

Reportern: Är det fakta när ni säger att dom bara får göra 14 000 i vinst?

Lemne: Om man tittar över flera år kan man få andra effekter.

Reportern: Det var inte sant alltså?

Lemne: Det får vara din tolkning.

Men så lämnar Lemne frågan om sanningen, höjer tonläget ytterligare och börjar tala om principer:

Det här handlar om en otroligt viktig princip. Äganderätten är faktiskt en mänsklig rättighet.”

Lemne har naturligtvis starka skäl att tycka så. Närmare bestämt 504 000 i månaden, som var vad hon tjänade förra året. Men att äga företag och ta ut vinst inom den skattefinansierade välfärdssektorn hör inte till de mänskliga rättigheterna. Det vore som att påstå att kapitalägarnas mänskliga rättigheter kränktes under de decennier då välfärden byggdes ut som en sektor fri från profitintressen och marknadstänk. Naturligtvis kränkte inte detta några mänskliga rättigheter. Tvärtom. Det stärkte rättigheterna för den stora majoriteten i samhället och gjorde det möjligt att räta på ryggen. Det handlade om demokratiskt fattade beslut. Och sådana demokratiskt fattade beslut kan även återta kontrollen över skattepengarna.

Demokratin måste vara överordnad. Men när det gäller demokratin så har vi nu det problemet att å ena sidan en stor del av befolkningen är för begränsning av vinst inom välfärden medan å andra sidan bara ett parti i riksdagen konsekvent företräder den uppfattningen. Detta kan bara ändras genom att opinionen mot vinster i välfärden får fötter och blir en verklig rörelse i samhället. En sak som denna rörelse har att göra är att avslöja lögnerna hos Svenskt Näringsliv.

Intressant?

Läs andra bloggar om välfärden, vinst i välfärden

Läs också på SVT om sakfrågan

Ockupanterna i Sollefteå har helt rätt!

stodEnligt en nyligen genomförd opinionsundersökning av Novus med 1015 slumpvis utvalda personer så anser 64 % att sjukvården är den viktigaste politiska frågan just nu.

Det finns starka anledningar till att många oroar sig för vad som händer med sjukvården i Sverige. Göran Greider skriver i Dalademokraten att man kan tala om ”en generell, nationell kris för svensk sjukvård”. En del i denna kris är de neddragningar som skett inom sjukvården under många år.

Men neddragningarna har också mötts av motstånd som inger hopp. Aktuellt under det senaste året har varit kampen för att försvara akutsjukhuset i Sollefteå där en hel bygd har rest sig till försvar. När man nu trots de omfattande protesterna stänger BB i Sollefteå så har detta mötts med en ockupation. Sebastian Gunnarsson, en av ockupanterna, uttrycker det som atten ockupation är det sista man gör när demokratin inte fungerar.

En bra bakgrund till ockupationen kan du hitta på Vänsterpartiets hemsida.karta Läs också denna artikel från Vänsterpartiet i Sollefteå. För att uttrycka stöd och få aktuell information kan du gå med i facebook-gruppen till stöd för ockupationen.

Enligt dem som tagit detta beslut innebar stängningen en besparing på 15,8 miljoner. Har landstinget alltså inte råd med att ge trygghet och vård till födande kvinnor i Västernorrlands inland? Har vi blivit så fattiga? Nej, knappast. I Dagens Nyheter häromdagen skrev chefredaktören Wolodarski om aktuella siffror från SCB:

Svensk ekonomi visar sig nämligen från sin starkaste sida just nu. Jämfört med tredje kvartalet 2014 steg BNP med 3,9 procent, en siffra som överträffade prognosmakarnas förväntningar. Det är historiskt höga nivåer. 

Jämfört med för ett år sedan växte Sveriges BNP per capita med 2,8 procent tredje kvartalet 2015, också det en mycket god siffra. Det är ungefär 3 procentenheter bättre än Finland, som inte alls haft samma befolkningstillväxt som Sverige.

Hur har det gått sedan 1990-talet? Enligt SCB har BNP/capita, alltså välståndet per person, stigit med hela 52 procent mellan 1993 och 2014, rensat för inflation. Under samma period ökade befolkningen med 1 miljon, från 8,7 till 9,7 miljoner. Det är en förbluffande bra välståndsutveckling.

Samma enorma välståndsökning framgår av detta diagram.bnp

Vi har alltså inte blivit fattigare. Tvärtom. Men pengarna finns uppenbarligen på andra ställen än i kommuner och landsting. Som Göran Greider skrev i Dalademokraten i den ovan citerade artikeln:

 

I varje landsting – oavsett om det är i Stockholm, Göteborg eller Dalarna – tror folk ofta att det är just deras landsting som är sämst i landet. Sjukvårdsdebatten är fragmentiserad. Men det är en generell kris. Det är regering och riksdag som har det yttersta ansvaret. De kan inte skylla på lokalpolitiker som ofta har en omöjlig situation.

….. den kroniska resursbristen i svensk sjukvård är svår att förneka. Sköterskeflykten och bristen på undersköterskor beror på en kombination av för dåliga löner och på att personalen helt enkelt inte längre orkar med arbetsbelastningen.

Staten måste helt enkelt stå för det övergripande ansvaret för att vårdkvalité och tillgänglighet upprätthålls och därför måste skattemedel till hälso- och sjukvården i större utsträckning fördelas via statsbidrag. På längre sikt har jag svårt att tro att sjukvårdslagens portalparagraf om jämlik vård för alla kan upprätthållas via landstingsstyren. Att dessutom skattepengar numera i allt högre utsträckning går till vinster i privat driven vård är ohållbart i ljuset av den kroniska resursbristen i sjukvården.

Jag tror att han har alldeles rätt Greider.

Hur ska då lokala politiker som brottas med dessa problem förhålla sig? bb-sollefteaDet är inte alls någon lätt uppgift. Även om man vet att det finns pengar, men på andra ställen i samhället, så hjälper det ju inte landstings- eller kommunalpolitikern här och nu. Om dessutom de flesta människor finner sig i besluten om försämringar utan att protestera är det ännu svårare att driva en annan politik. Men om däremot stora mängder av människor sätter sig i rörelse så som människorna i Ådalen har gjort då uppstår en annan situation. En möjlighet. Det ställs då olika alternativ. Antingen kan politikerna då välja att hålla fast vid neddragningarna och gå emot en massiv folklig opinion. Resultatet av det kommer att leda till ännu mer av besvikelse och missnöje som inte hittar någon vettig riktning och många människor som rentav förlorar tilltron till demokratin. Men politiker kan också välja att förena sig med dessa breda folkliga missnöjesyttringar. Säga att folk har rätt och vara med i rörelsen. När det gäller den aktuella kampen i Ådalen så är det bara Vänsterpartiet som har gjort det senare. Heder åt dem för det. De har också lagt fram konkreta förslag till lösningar. Men jag tror i likhet med Greider att vi också från vänstersidan måste rikta kraven uppåt, till staten. Pengarna finns. Men de måste omfördelas. Detta kan bara göras på statlig nivå.

TV-inslaget på Aktuellt

Den 31 januari kunde man se ett inslag på Aktuellt som berättade om striden kring sjukhuset i Sollefteå. I inslaget intervjuas två politiker. Av någon anledning bara sådana som är för nedläggningen.

Socialdemokraten Erik Lövgren säger : ”Det är ju jobbigt att åka så här långt, men å andra sidan är vi ju inte först med en sån här förändring, Det är redan gjort i Norrbotten….Dalarna, Jämtland och Gävleborg.” Att försämringar redan genomförts på andra platser är ju inte ett argument för att vi ska fortsätta på den vägen. Men Lövgren anser att det har gått bra på de andra platserna som han nämner. Jag undrar om de som bor där håller med honom.

Ännu värre är Annicka Burman, den andra politikern som intervjuas. Hon skrattar och säger: ”Det är lite synd om människorna – hehe – att dom inte kan titta framåt. Det här beslutet är fattat och det är inte något som kommer tas tillbaka för att dom ockuperar.” Synd om människorna var ordet. Men inte för att de drabbas av försämringar utan för att de inte begriper och kan ”titta framåt”. Ett riktigt obehagligt förakt för en massiv folklig opinion.

Men det är en sak till som är illa både med Annicka Burman och med den som gjort detta reportage utan ordentlig research. För bakom Burmans namn står det (v). Här sprids alltså i riksmedia en bild av att Vänsterpartiet går mot protesterna trots att det är tvärtom som du kan se bland annat i länkarna ovan. Hur kommer då det sig? Jo Burman är invald på Vänsterpartiets lista men har under striden om dessa neddragningar inom Västernorrlands landsting blivit så oense med Vänsterpartiet så att hon blivit ”politisk vilde”. Hon har lämnat partigruppen och understryker till SVT att hon istället har en ”samsyn med socialdemokraterna i de flesta sakfrågor som landstinget just nu brottas med”. Desto märkligare då att hon ändå skyltar med en (v)-beteckning och att Aktuellt bidrar till detta.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om sjukvården, Sollefteå

Den stora oron

Enligt rapporterna från den senaste riksdagsdebatten så talade de flesta partiföreträdarna om oro. Att oron ökar i samhället och att de tar den på allvar. Oron handlar bland annat om våld och kriminalitet.

Så här har utvecklingen sett ut vad gäller olika typer av brott som drabbat ”enskild person” enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) :

brott2

Sambandet mellan upplevd oro för kriminalitet och faktisk ökning av brottsligheten är tydligen inte alltid så enkelt. Men utvecklingen av antalet alla typer av anmälda brott ser enligt BRÅ ut så här:

anmalda-brott

De anmälda brotten är inte samma sak som de faktiska brotten. Men själva rädslan för brott och våld kan säkert vara ett nästan lika stort problem som den faktiska förekomsten av våld. Den grupp i samhället som är mest utsatt för  brott enligt BRÅ är ensamstående med barn. Där handlar det om ”misshandel, hot, sexualbrott, personrån, bedrägerier och trakasserier.”

Naturligtvis måste kriminalitet och våld bemötas med en hel mängd av åtgärder här och nu. Men jag tycker ändå att det är viktigt att vi inte glömmer vissa grundläggande samband. Det är ju tyvärr inte så att brottsligheten är lägre i samhällen som har mycket hårda straff och över huvud taget mer repressiva möjligheter. Det betyder inte att jag är för slapphet och tycker att inget ska göras här och nu. Men det räcker inte. Det handlar i grunden om utvecklingen i hela samhället. I den fantastiska boken Jämlikhetsanden av Richard Wilkinson och Kate Picket från 2010 visar de på en mängd samband mellan graden av jämlikhet och olika hälsotal. De skriver där:

Ojämlikhetens inverkan på våld är till och med bättre fastställd och accepterad än de andra verkningar av ojämlikhet som vi diskuterar i vår bok. (s. 144)

Ju mer ojämlika samhällen ju mer våld helt enkelt. Att ojämlikheten ökat i Sverige är därför också en del av problembeskrivningen när det handlar om våld.

Intressant?

Peje Emilssons oro

På det nya årets andra dag kunde man på TV-nyheterna höra att ”protesterna växer mot förslaget om vinsttak i välfärden”. Det handlade om den utredning som letts av Ilmar Reepalu. Utredningen lägger fram ett försiktigt förslag om att åtminstone på något sätt begränsa vinsterna inom välfärden. Protesterna mot detta är varken nya eller ”växande”. De som protesterar är de som alltid gnäller högst av alla så fort deras intressen hotas. I detta fall handlar det om ägarna till de välfärdsbolag som kan plocka ut stora summor av skattemedel som vinst.

Pej Emilsson

      Peje Emilsson

Dominerande i inslaget var en intervju med välfärdsoligarken Peje Emilsson som fick breda ut sig i frågan (återgivet också på nätet).

Att företrädarna för kapitalet håller ett högt tonläge är som sagt inte ovanligt. Carola Lemne (vd för Svenskt Näringsliv) har tidigare kallat förslaget om vinstbegränsning för ”ett djupt ingrepp i den privata äganderätten”. Emilsson går ett steg till och säger att förslaget ”kan vara början till slutet för kapitalismen som vi känner den i Sverige”. Här kan man kanske tro att Emilsson som ju inte är så ung glömt allt om Sveriges moderna historia. Men det har han naturligtvis inte. Han har ju varit med och format den. Som (moderat) politiker var han med om att driva fram den möjlighet till att tjäna pengar inom välfärden som han senare kunde utnyttja för egen del. Före 1992 hade vi ju inte den här typen av skattefinansierad vinst inom välfärdssektorn. Det vet och minns naturligtvis Emilsson. Men han hoppas säkert på att många av dem som lyssnar till honom ska ha glömt eller inte alls känna till det. Startskottet var den s.k. friskolereformen. Snabbt utvecklades detta från att åtminstone delvis ha varit något för mindre ägare med alternativa pedagogiska idéer till att domineras av stora koncerner och riskkapitalbolag. Det är inte bara så att den form av kapitalism som Emilsson säger att ”vi känner” är ganska ny i Sverige. Den är också väldigt extrem i en internationell jämförelse. Veckans affärer skrev 2012 om hur extremt det hade blivit:

Faktum är att ingen annanstans än i Sverige kan offentliga skattemedel så enkelt omvandlas till privata vinster…..

Sverige har på kort tid blivit ett av världens mest avreglerande länder för välfärdstjänster. Det är en tillväxtbransch med bubbelvarning där riskkapitaljättarna utnyttjar ett politiskt vakuum med obefintlig kvalitetskontroll.

Emilsson talar alltså inte sanning. Ifall förslaget till vinstbegränsning införs så skulle vi inte ens vara tillbaka till den kapitalism som vi kände till före 1992 i Sverige. Däremot skulle kanske en del av de måttlösa uttag av skattepengar till riskkapitalbolag som skett de senaste åren åtminstone begränsas.

I intervjun gör Emilson allt för att visa på hur rimliga deras vinstuttag är. Men när frågan om John Bauerkoncernens konkurs kommer upp (läs en bakgrund här ifall du glömt) medger Emilsson ändå att det kan finnas problem. Han säger då att det finns ”en viss konflikt”. Men samtidigt försöker han åter sprida ut dimma genom att prata om att ”Pensionärernas pengar vill naturligtvis ha så mycket avkastning som möjligt”. Men pengar har ju inte någon egen vilja. Emilsson pratar om pensionsfonderna. De drivs av samma kapitalistiska logik om maximal vinst som hans egna företag. Denna logik personifieras av sådana levande människor inom kapitalistklassen som Peje Emilsson. Detta försöker Emilsson dölja bakom prat om mer opersonliga fonder.

Hur aktiebolagens logik ser ut och vilka problem det leder till speciellt inom välfärdssektorn beskrivs på ett mycket klarsynt sätt av den tidigare moderaten Anne-Marie Pålsson i en artikel i Sydsvenskan:

Logiken för aktiebolaget är marknadens: bara lönsamma kunder är intressanta,  resten sorteras bort. Så måste bolagen agera, eftersom aktiebolagslagen kräver att de ska ha som enda syfte att bereda ägarna vinst. Och det är just kravet på vinstmaximering som är oförenligt med produktion av välfärdstjänster.

Utmärkande för välfärdstjänsterna är nämligen att de ska vara tillgängliga för alla på samma grunder. Ingen får exkluderas!

Men för marknaden gäller alltså exkluderandets princip. När den praktiseras på välfärdens område får vi det som vänstern varnar för: segregering. Friska medelålders, smarta elever och pigga gamlingar hamnar hos de privata bolagen medan det allmänna får ta hand om resten.

…………

Den som på allvar vill ta itu med problemen i välfärdssektorn ska alltså sätta stopp för de bolag som har vinsten som enda mål för verksamheten. Inte så att de måste upphöra med sin verksamhet, bara att de måste driva den i någon annan driftsform, kanske som stiftelse eller kooperativ.

Och de som inte vill det får vackert underkasta sig vinstrestriktioner precis som de tvingas till i alla andra länder. Det skulle göra Sverige till ett land som alla andra och inte till en reminiscens från Sovjettiden, som näringslivet söker skrämmas med.

Pålsson visar här att Emilsson och Lemnes snack om ”socialism” bara är propaganda och inget annat. Att vi utan dessa vinstuttag bara skulle vara ”ett land som alla andra” det vill säga ett vanligt kapitalistiskt land.

För en socialist vore naturligtvis även detta ett framsteg. Men för en socialist är däremot den diskussion som Lemne, Emilsson med flera öppnar upp för också intressant. Självfallet finns det andra sektorer i samhället som drivs av vinst som krockar med intressena hos de flesta av oss andra. Emilsson undrar retoriskt ”varför de som säljer medicin ska slippa undan”. Det är bra att han tar upp det. Privatiseringen av apoteken har ju lett till en fördubbling av priserna, vilket knappast varit i konsumenternas intresse. Så visst. Låt oss ifrågasätta det också. Men även det vore ju bara en återgång till en tidigare kapitalism.

Det som kommer i mitt huvud är  bankernas dominerande ställning i samhället, deras svinaktiga vinstuttag och bonusar eller deras för oss andra dyra räddningspaket vid kriser. Här skulle man kunna börja fundera. Men det är som sagt däremot en socialistisk diskussion.

Tillägg:

Jag använde uttrycket välfärdsoligark om Peje Emilsson. Alltså en som varit ”Politiskt aktiv och arbetade fram de förslag som han sedan själv kunde profitera på som ägare av privata välfärdsbolag”. Jag har lånat detta utmärkta uttryck från bloggaren Svensson som använder det i en artikel som berättar lite mera om personen Peje Emilsson.

Om du vill veta lite mera om Carola Lemne så läs denna artikel i Arbetet som berättar om en människa som ”alltid haft såväl städhjälp som barnflicka. I dag tjänar hon 504 000 kronor (tre svenska statsministrar eller 25 undersköterskor”…….

Intressant?

Läs andra bloggar om välfärden, vinst i välfärden

När Uppsala kommun blev en marknad

Två viktiga förutsättningar för de moderna välfärdsstaterna var framväxten av arbetarrörelsen och demokratins genombrott. Välfärdsstatens framväxt ledde i sin tur inte bara till en enorm utveckling av levnads- och arbetsförhållandena för den stora majoriteten som aldrig tidigare upplevt detta utan kanske framförallt till en förändring av maktförhållanden i samhället. Underdånigheten minskade mot olika överheter i samhället. Välfärdsstaten genomförde inte det som varit arbetarrörelsens uttalade mål om att också erövra den ekonomiska demokratin. Men den skapade ändå samhällen där arbetarklassen och folkflertalet kunde känna en frihet och trygghet som aldrig tidigare existerat.

Som alla, som studerat historien kring detta vet, så vände denna utveckling i början av 1980-talet. En politisk och ideologisk offensiv från kapitalsidan som gått under benämningen nyliberalism påbörjades då över hela jorden. Den genomfördes i alla länder på såväl nationell som lokal nivå. Och självfallet riktade den sig också mot både arbetarrörelsen och demokratin.

En viktig rapport                                                 uakommun

Hur denna offensiv yttrat sig inom vår kommun, Uppsala, beskrivs i en lysande rapport utgiven av ARENA IDÉ. Rapporten heter: ”När kommunen blev en marknad – Trettio år med new public management i Uppsala kommun” och är skriven av Lars Nelander. Rapporten borde vara obligatorisk läsning för varje kommunpolitiker i Uppsala. För alla Uppsalabor som bryr sig om hur vi använder våra gemensamma resurser och vill försöka förstå vad som hänt är den också viktig att ta del av.

Nelander är inte någon utomstående betraktare. Han arbetade 36 år i Uppsala kommun  (mellan åren 1971 och 2012). Det är en period då tre mycket omfattande omorganisationer skett (1985, 1993, 2003). Dessutom har:

..en lång rad större och mindre omorganisationer och organisatoriska förändringar genomförts. De har i stor utsträckning genomförts över huvudet på medborgarna, de kommunanställda och flertalet förtroendevalda. Eftersom varje omorganisation föregås och följs av långvariga och komplicerade omställningsprocesser, har kommunen sedan 80-talets mitt i praktiken befunnit sig i en mer eller mindre kontinuerlig omorganisation.

Under denna omställningsperiod har Nelander alltså arbetat i kommunen. Först inom den kommunala  barnomsorgen, senare som föreståndare för en  dygnet-runt-institution för ungdomar med psykosocial  problematik och slutligen som utredare och projektledare inom den kommunala administrationen. På ”uppdragskontoret” för barn, ungdom och arbetsmarknad (UAK) kunde han ”på nära håll följa det politiska förverkligandet av den nya uppdrags-och åtagandemodellen”. Han har alltså en gedigen erfarenhet och en stor kunskapsbas. Han delar med sig av såväl personliga minnesbilder som skarpsinniga analyser och välformulerade beskrivningar.

Nelander går tillbaka ända till 1971 då Uppsala Kommun bildades genom en sammanslagning av Uppsala stad och landskommunerna Almunge, Björklinge, Bälinge, Norra Hagunda och Vattholma, samt delar ur Knutby landskommun (Bladåker, Faringe och Knutby). Men framförallt beskriver han utvecklingen från mitten av 1980-talet då:

…begrepp som individuell lönesättning, bolagisering, målstyrning, beställar–utförar-modell, resultatansvar och avknoppning kom smygande in i den kommunala verksamheten.  Idéerna lanserades i kommunen av trosvissa tjänstemän och konsulter som nödvändiga sätt att öka effektiviteten och möta förväntade framtida kostnadsökningar.

Ja även ett mängd nya ord: ”en ny sorts affärs-, reklam- och nonsensspråk” smög sig in i det kommunala språkbruket.

Ny kommunallag och svårförenliga styrmodeller

Då den nya kommunallagen trädde i kraft i januari 1992 innebar den ett stort steg mot ökad marknadsanpassning av den kommunala verksamheten. Att detta på intet vis innebar någon minskad byråkrati visar Nelander med att:

…. den gamla kommunallagen innehöll 86 paragrafer, den nya 248. Skälet till det var att målstyrningstänkandet byggde på stark kontroll, som krävde många regler och paragrafer.

Detta var också samtidigt som staten successivt började lägga över ansvar för välfärdssystemet på de ekonomiskt utsatta kommunerna. Det skedde genom:

  • kommunaliseringen av skolan 1991.
  • Ädelreformen 1992, som gav kommunerna ett samlat ansvar för vård och omsorg för äldre och handikappade.
  • Lagen om stöd till vissa funktionshindrade (LSS) 1994.
  • Psykiatrireformen 1995.[9] Statsbidragen till kommunerna ökade inte i takt med det ökade ansvaret, men kommunerna fick större frihet att hantera de krympande bidragen genom att huvuddelen av dem, från att ha varit specialdestinerade, blev generella.

Som Nelander skriver så tvingades kommunerna ”ta ett allt större ansvar för välfärden med allt mindre pengar, samtidigt som de förväntades ha kontroll över ekonomin”.

Nelander beskriver hur Kommunen ungefär samtidigt skapade en kommundelsorganisation med fjorton kommundelsnämnder (1986) och en beställar–utförar-modell (1992) där det ”på en och samma lilla kommundelsförvaltning skulle …. finnas parter och motparter i affärsliknande förhållanden”. Den senare (marknadsmodellen) konkurrerade ut den (demokratiska) kommundelsmodellen som alltså avskaffades 2002:

Därmed avgjordes kampen mellan kommundelssystemet

 Lars Nelander

               Lars Nelander

och marknadsideologin, ”två svårförenliga idéer som mer eller mindre samexisterat sedan 1985″.

Skrämmande inblick

”Många av dem som i likhet med mig arbetat längst ner (längst ut?) i den kommunala verksamheten i Uppsala har säkert ofta undrat över kommunens ekonomi. Hur kan kostnaderna vara högre i vår kommun än i många jämförbara trots att vi i den egentliga verksamheten inte har mer utan ofta lägre resurser? En liten vink om var vi skulle kunna söka kostnader får man när man läser Nelanders beskrivning av arbetet vid UAK, där ett femtiotal förmodligen högavlönade tjänstemän var anställda:

Under de nio år jag arbetade på kontoret för barn, ungdom och arbetsmarknad pågick en kontinuerlig process av möten och konferenser, till stor del förlagd till kursgårdar och konferensanläggningar, för att försöka komma underfund med hur kontorets uppdrag skulle hanteras. Trots ett ständigt diskuterande och mycket anlitande av utomstående konsulter gick det inget vidare. Å ena sidan härskade en kortsiktig alltmera affärsmässig logik som innebar att vi skulle ge producenterna sektorsvisa uppdrag för att tillgodose behov hos medborgarna för så lite pengar som möjligt. Å andra sidan fanns idéer om att vi skulle arbeta planmässigt, förebyggande och långsiktigt och ”alltid” utgå ifrån medborgarnas behov, vilket krävde att vi också hade god kännedom om hur deras behov kunde tillgodoses. I själva verket befann sig kontoret i en permanent kris, klämt mellan oförenliga uppdrag.

Kontoret hade minimal kontakt både med medborgarna och med de anställda i verksamheterna.

I stället för levande och löpande kontakter fick kontor och nämnder mest tillrättalagd och formaliserad information, i en allt större mängd skriftliga dokument, planer, program, kryllande av högtflygande, abstrakta, ofta till intet förpliktigande mål och visioner, i de flesta fallen formulerade på avstånd från medborgarna och den vardagliga praktiken.….. Väldigt mycket tid och resurser användes därför för att hantera problemen internt och hålla i gång processer för att legitimera kontorets existens.

Utvärderingen som försvann

Några forskare vid Örebro Universitet utförde en utvärdering för att undersöka omorganisationens följder (Montin m.fl. 2007 0ch 2008). Det  ”var den första riktiga utvärderingen sedan de kommunala experimenten med olika styr- och organisationsmodeller drogs i gång någon gång vid mitten av 80-talet.

Intressant här är t.ex. de enkäter som skickades ut vid byrakratitvå tillfällen, 2004 och 2006. De visar på en slående skillnad i förtroende beroende på var man befinner sig i den kommunala hierarkin:

 När det gäller förtroende för den politiska ledningen så säger sig 80 procent av cheferna på den högsta chefsnivån ha det. Bland de lägsta cheferna är förtroendet bara 26 procent och bland personalen i förskola och skola bara sex procent.

När det gäller förtroendet för kommunens tjänstemannaledning så är det 65 procent bland högre chefer, 45 procent bland kommunala tjänstemän men bara 13 procent bland medarbetare från förskola och skola.

Örebroutredningen pågick i fyra år och kostade fyra miljoner att genomföra.

Men då kommunstyrelsen tog ”initiativ till en ny organisationsöversyn under ledning av stadsdirektören Kenneth Holmstedt… försvann (den) bland en rad olika frågor som hade ganska lite med varandra att göra. Den stora utvärdering som ……reducerades till några förslag om ”förbättringsområden”, presenterade i ett svårbegripligt dokument där kritiken mot styrmodellen nu var borttrollad.”

Genomgående tycks förmågan och möjligheterna till kritiskt tänkande ha varit begränsade:

Ett synsätt som har varit vida spritt i kommunen är att man, när det uppstått problem, ska se framåt, ”tänka positivt” och inte leta efter syndabockar. Sett ur en annan synvinkel kan det översättas med att vi inte bör analysera uppkomna problem, vara positiva till den förhärskande ideologin och låta de ansvariga slippa konfronteras med resultaten.

Det nyliberala experimentets kostnader

Nelander menar att samtidigt som det inte är så lätt att mäta det så har experimentet ”utan tvekan lett till mycket stora kostnader”. Han räknar upp sådant som ”kostnaderna för omflyttningar av verksamheter och personal, ombyggnad av lokaler, produktionsbortfall, kommunala projekt som dragit ut på tiden eller inte kunnat genomföras, personalstrider om makt, positioner och organisatorisk tillhörighet och negativa återverkningar på personalens engagemang och tillit till den kommunala organisationen”.

Men det finns andra kostnader också. Hit räknar Nelander de ”ökade transaktionskostnader som blir en följd av New Public Management-reformerna, bl.a. genom den uppdelning av organisationer i mindre enheter som brukar genomföras. De uppstår i form av interna organisatoriska kostnader, styrkostnader, granskningskostnader och de administrativa kostnader som uppstår när medborgare görs till kunder i ett marknadsliknande system inom de offentliga verksamheterna.”

En stor kostnad här är det ”utvärderingsmonster” (som är en följd av s.k. mål- och resultatstyrning) och som ”kostar allt mer pengar att föda, som tar stora personella resurser i anspråk och stjäl tid och pengar från andra aktiviteter”.

Minskad demokrati och mer tjänstemannastyre

Jag inledde med att skriva att demokratins genomförande var den ena förutsättningen för utvecklingen av välfärdsstaten. Det är då logiskt att nedmonterandet av välfärdsstaten går hand i hand med minskat demokratiskt inflytande:

I en kommun som redan i hög grad var styrd av tjänstemän tappade politikerna ytterligare mark till förmån för, framför allt de högre, tjänstemännen i kommunen. Våren 2009 fördes en debatt i Upsala Nya Tidning där en rad lokala politiker, från olika politiska utgångspunkter, var tämligen överens om att makten i kommunen har flyttats från folkvalda till tjänstemän på ett sätt som lett till att folkstyret urholkats och ersatts av ett system där förvaltningschefer allt mer tagit över styrningen av kommunen.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om välfärden, nyliberalism, Uppsala, demokrati

Kinberg Batras ”kvalitetsargument” missar helheten.

Medan skattepengar fortsätter att rinna ut ur välfärden – och ofta försvinna vidare till olika skatteparadis – så fortsätter den konstiga diskussionen om olika sätt att reglera och kontrollera, men inte stoppa vinstuttagen ur välfärden. Nu har moderaterna gjort ett utspel i vinstfrågan.

På en presskonferens för några dagar sedan sa Anna Kinberg Batra att man ”måste agera skarpare mot de som inte levererar god välfärd”. Moderaterna lägger framen modell som innebär att staten ska kunna säga nej till vinstuttag från privata välfärdsverksamheter om kvaliteten inte är tillräckligt hög.”

SD säger att de instämmer och kommer stödja moderaterna i detta. Civilminister Shekarabi tycker å sin sida att det är bra att ”moderaterna nu erkänner problematiken” men att ”det betyder ingenting om det här bara är ett retoriskt utspel som inte följs av konkreta åtgärder”. Men att ”erkänna” att det finns verksamheter som tar ut vinst som driver en ovärdig verksamhet handlar väl bara om att erkänna fakta. Dessutom missar det att se till helheten.

För oss som är emot vinster i välfärden är de moderata argumenten naturligtvis inte imponerande. Vi tycker ju att alla pengar som går till välfärden ska stanna där. Det gäller även om just den verksamheten inte är dålig. Varenda krona som tas ut i vinst skulle ju ha kunnat användas till att göra något bättre i välfärden. Och i dagens alltmer luggslitna välfärdsverksamheter så är det lätt att se att varenda krona behövs.

Men det här kvalitets-argumentet har en annan brist. Och det är att man inte ser till helheten.

Det spelar ingen roll var det läcker.

Det spelar ingen roll var det läcker.

Hela den skattefinansierade välfärdssektorn måste ses som en helhet. Pengar som försvinner ut från någon del av denna verksamhet är förlorade pengar för sektorn som helhet oavsett om de försvinner ut från en verksamhet där brukarna är nöjda. Dessa pengar skulle ha kunnat användas där behoven är större.

Låt oss ta skolområdet som exempel. Här har friskolorna bidragit till att dränera de kommunala skolorna på resurser. En otrevlig sida av valfriheten är att den sociala segregering som redan ökat i boendet ökat än mer genom det fria skolvalet. Många föräldrar med en högre social position väljer bort den lokala skolan om där finns många barn som behöver extra stöd. Dessa föräldrar till elever som har mindre behov av stöd väljer i högre utsträckning friskolor för sina barn. På många friskolor samlas därför barn som helt enkelt kräver lägre resurs. Verksamheten blir där billigare. Där går det att göra vinst samtidigt som de kommunala skolorna i fattiga förortsområden får fortsätta att slita mot allt sämre odds. Och med mindre resurser än de skulle haft utan friskolans existens. Genom att inte se skolsektorn (eller välfärdssektorn) som en helhet trollar man bort denna problematik.

Därför är det s.k. kvalitets-argumentet otillräckligt.

Intressant?

Läs andra bloggar om välfärden, vinst i välfärden, skolanmoderaterna

Funderingar om högerextremismen, yttrandefriheten och journalistiken

Det har svängt snabbt i svensk politik under det senaste året. bokmassanEtt parti som inte sitter vid makten har fått igenom alltmer av både sin politik och sitt sätt att beskriva verkligheten. Detta parti och dess svans har länge på ett mycket skickligt sätt byggt upp en avsevärd styrka med hjälp av lögner, rykten och hets i  sociala och alternativa medier. Nu har de även börjat flytta in i de etablerade mediernas finrum. Om detta har det uppstått debatt bland såväl socialistiska som borgerliga debattörer med tillgång till etablerade media. Skiljelinjer har dragits upp rakt igenom dessa läger.

Olika saker som diskuterats har varit bokmässan och närvaron av en högerextrem tidning med kopplingar till nazismen, SVT:s Aktuellt som bjöd in chefredaktören för denna tidning och radioprogrammet God Morgon Världen som för första gången lät en SD:are delta i diskussionspanelen.

Aktuellts fiasko

Om man inte tycker att det är rimligt att en högerextremist aktuelltmed tidigare kopplingar till ett nazistparti ska få sitta och ljuga i svensk TV utan att bli bemött med välgrundade motfrågor eller ett sakgranskande reportage då måste man betrakta detta som ett totalt journalistiskt fiasko. Tidningen ETC har skrivit det bästa om detta med sina tio tips till Aktuellt-redaktionen. Detta tycker jag är det avgörande inte frågan om man ö.v.h.t. ska intervjua högerextremister.

Bokmässan

Bokmässans agerande ingav ju inte någon större respekt. Främst därför att de svajade fram och tillbaka så. I principfrågan håller jag med UNT:s Håkan Holmberg som menat att ”Bokmässan är en privat, kommersiell verksamhet och måste själv ta ansvar för vilka utställare man accepterar” eller Aftonbladets Petter Larsson som menat att ”vi måste skilja på staten och bokmässan”. Om man ser saken på detta sätt så innebär det att ingen yttrandefrihet inskränks för att inte vem som helst bjuds in. Trots detta kan man ha olika synpunkter på vilket val som bokmässan borde ha gjort. Vänsterdebattören Åsa Linderborg försvarade till exempel den högerextrema tidningens närvaro på Bokmässan. Jag har stor respekt för Linderborg, det hon skrivit och skriver. Men i detta fall förstår jag henne inte. Hon blir däremot inte för mig en fallen förrädare för det –  jag har tyvärr sett den typen av utfall på Facebook. Linderborg har viktiga poänger när hon generellt försvarar yttrandefriheten gentemot till exempel olika intoleranta delar av vänstern i bred mening. Men riktigt konsekvent tycker jag inte att hon är då hon först (när Bokmässan sagt nej) skriver : ”…skönt att slippa se brunskjortorna på mässan. Men samtidigt går en massa chanser förlorade. Om Nya tider haft en monter hade vi kunnat göra en massa bus som skapat legender.” för att därefter när Bokmässan sagt ja gå fram och skaka hand med de högerextrema. Javisst, värre handskakningar har vi sett och kanske spelar det inte ens någon roll (?) men så ”busigt” var det ju inte.

God morgon världen

När det gäller SD:aren i diskussionspanelen så måste jag nog ändå hålla med Göran Greider. Det vore konstigt om ett numera så stort parti inte fick delta i diskussion på radio. Att stänga dem ute skulle knappast bidra till att flytta tillbaka deras positioner. Tvärtom.

Vad är avgörande?

Kanske har jag fel i en del eller allt vad jag skrivit här. Jag tycker inte att dessa frågor är enkla. Jag kan ändra mig inför övertygande argument. Men framförallt önskar jag att vi som betraktar oss som demokrater och vänster, motståndare till rasism och fascism, kunde klara av att diskutera dessa och liknande saker utan att behandla varandra som fiender, så som tyvärr sker alltför ofta. Jag är också övertygad om att denna kamp på debattsidor, även om den inte är oviktig, inte är avgörande. Det är dessutom en ”kamp” som de flesta inte ens kan delta i. Att tränga tillbaka rasism, nationalism och högerextremism handlar – tror jag – framförallt om att vi måste lyckas med att ena oss och samla många kring ett projekt för ett rättvist och anständigt välfärdssamhälle där inte några lämnas utanför, antingen de bor i en fattig förort i staden eller i den s.k. glesbygden. Det är en kamp och ett projekt som många kan och måste delta i om vi ska lyckas. SD och dess svans står i vägen för detta. Inte bara eller främst för att de är vidriga typer utan främst för att de står på de rikas sida i varenda avgörande klassfråga och att deras politik splittrar enheten mellan alla oss som tillsammans skulle kunna skapa ett rättvist samhälle. Ett samhälle med glädje och optimism istället för rädsla och misstro. Ett samhälle där grogrunden för olika hatläror förtvinar.

Intressant?

Läs andra bloggar om yttrandefrihet, högerextremism

Ingen kommer undan politiken – eller partierna.

”Jag tycker inte om politik”, minns jag att en vän sa till mig för några år sedan. Det är ju inte alls ett ovanligt sätt att tänka. Kanske snarare det mer typiska. ”Nationalskalden” Evert Taube uttrycker det till exempel i sången ”Här är den sköna sommaren” då han avslutar versraderna med att det är ”krig och politik som har förstört vår jord”.

I motsats till detta tänker jag på en låt från 1970-talet:ingen-kommer Ingen kommer undan politiken. Den svenska texten gjordes av Ola Magnell och framfördes av Marie Bergman. Själv tycker jag fortfarande att orginalet ”Complainte pour Ste-Catherine” av  Kate&Anna McGarrigle musikaliskt var den bättre versionen.

Men kan man komma undan politiken? Det beror ju på vad man menar med politik. När USA-feministen Carol Hanisch myntade begreppet ”det personliga är politiskt” 1968, så tror jag inte att hon menade att allt i livet är politik, men att vi ofta inte tänker på sådant som (gemensamt) berör våra liv som politiskt. Till exempel vet vi att det är ett faktum sedan många år att många kvinnor som jobbar i offentlig sektor går in i den s.k. väggen. Om de då tänker på detta enbart som ett personligt problem som bara beror på dem själva och utelämnar alla de beslut och förändringar inom arbetslivet som är en viktig orsak till att de mår så dåligt, då kommer ”politiken” undan. Istället är det ju nödvändigt att de förenas och ser det som är gemensamt både vad gäller problem, orsaker och lösningar.

Beslut utanför politiken

I ett samhälle av vår typ, alltså ett kapitalistiskt samhälle som de flesta på vår jord, så fattas en mängd beslut utanför den formella politiken. De flesta beslut om investeringar, nedläggningar, inriktning på produktionen och liknande är sådant som bestäms av en mycket liten del av befolkningen, nämligen de som har den ekonomiska makten. Av de tio största företagen i världen är fem oljebolag. De är ett mycket mäktigt hinder (utanför demokratin) på vägen mot den omställning till fossilfria samhällen som nu anses nödvändig av nästan alla forskare och politiker. Ett annat exempel är när det multinationella Nomad Foods beslutar att lägga ner Findus produktion i Bjuv. Det påverkar många människor. Om det handlar om politik eller inte beror däremot på hur vi ser på vad som borde göras. De som accepterar beslut av denna typ (främst de som inte själva drabbas naturligtvis) ser det som att det inte finns några alternativ, utvecklingen är ”ödesbunden” och det finns bara en väg att gå. Om man däremot inte accepterar beslut av denna typ så försöker man mobilisera människor i rörelse och vända sig till politiken på det ena eller andra sättet.

Välfärdsstaten

Innan demokratins genombrott i vårt land för ungefär 100 år sedan var möjligheterna för den stora majoriteten av folket att på något sätt påverka samhällsutvecklingen närmast obefintliga.torpare Demokratins genombrott handlade om att genom politiken ingripa i samhället. Uppbygget av den gemensamma välfärden är ett av uttrycken för det. När man idag monterar ned välfärden, privatiserar den och låter den styras av marknadsmässiga principer så innebär det samtidigt att politiken som en demokratisk möjlighet att ingripa monteras ner. Men det innebär ju inte att verksamheten blir politiskt neutral. Det som kallas ”ökad valfrihet” är inte heller neutralt. Valfriheten inom vård skola, skola och omsorg har ju ökat klyftorna och främst gynnat dem som redan var gynnade.

Jag  minns att den nuvarande KD-ledaren då hon var lokalpolitiker här i Uppsala sa att hon ville flytta makten ifrån politikerna till Uppsalaborna.” Och sant är att strävan från politiker inom både borgerligheten och delar av socialdemokratin handlat om att minska politikens inflytande i samhället. Bland beslut som Busch var med om att fatta minns jag t.ex. beslutet att ta ifrån läsintresserade människor på äldreboenden deras möjlighet att få hjälp med hantering av böcker och högläsning. I det fallet var det svårt att se att de fick mer makt.

Politikernas fel?

Ändå är det – som jag uppfattar det – allt vanligare nuförtiden att prata om att ”det är politikernas fel” eller att man tycker att alla partier bara är skit. Även bland folk med någon typ av vänsteråsikter hör jag ibland den typen av uttryck.

Att demokratin så som vi hittills känt den beskärs alltmer genom EU, TTIP, CETA, privatiseringar, new public management osv…är sant.

Att närheten och närmandet mellan flera av de olika politiska partierna gjort att det ofta är svårt att se skillnaderna, är sant.

Att politiker sviker sina löften är ständigt sant – idag mer än på länge.

Att det på många sätt – framförallt inom kommunalpolitiken – kan kännas som att det blir ungefär samma politik oavsett vilket block som styr, är också sant.

Ja, dessa saker är sanna. Men betyder det att det är vettigt att ställa sig utanför? Om man säger att allt är skit så är det som att säga att man tycker demokrati är ointressant. I en tid när demokratin redan på olika sätt monteras ner är en sådan attityd farligare än på mycket länge. Att ställa sig utanför innebär definitivt att låta andra bestämma. Att prata om alla politiker som skit utan undantag, utan att i så fall förorda eller söka nya alternativa partier eller rörelser, innebär att ställa sig utanför.

Den form för demokrati som vi har uttrycks bland annat genom politiska partier. Det är definitivt inte det enda sättet att bedriva politik. Folkrörelser och aktivistgrupper av olika slag har haft en stor betydelse för utvecklingen och kommer även i fortsättningen ha det. De är nödvändiga för att skapa ett tryck på partier och politiska institutioner. Inga progressiva förändringar kan ske utan dem.

Men på samma sätt som vi inte kommer undan politiken kommer vi inte heller undan de politiska partierna inom den form för demokrati som vi har. Naturligtvis kan man tänka sig andra former för demokrati. Men personligen tror jag att systemet med att sammansluta tankeriktningar i partier är bra. Att färre människor organiserar sig i politiska partier idag tror jag både är ett resultat av och en orsak till att demokratin minskar i samhället. Naturligtvis kan inte alla vara med i politiska partier. Men att ställa sig helt utanför till exempel genom att inte rösta innebär ju också att man låter andra bestämma. Tyvärr är detta att inte rösta vanligare i områden där det bor människor med låga inkomster än i områden med höginkomsttagare. De som gynnas av detta är även i detta fall de som redan är gynnade.

Att gå ur ett parti

Ibland ser eller hör jag utträdesdeklarationer. Ibland är det från sådana som har ett kort tålamod och mest varit inne och nosat ett tag. Men ibland är det sådana som både varit med länge och åstadkommit en hel del som enskilda individer. Att man kan bli ledsen och trött förstår jag mycket väl och att inte alltid orka är inget fel heller. Ändå känns det ofta ganska sorgligt att dessa människor som varit aktiva ibland nästan ett helt vuxet liv lämnar utan att kunna visa på något alternativ, inom eller utanför det parti som de lämnar. Deras beslut innebär ju att de personer och de beslut de ogillade blir kvar och att inget alternativ utanför heller utvecklas.

Själv har jag valt att arbeta i Vänsterpartiet. Naturligtvis är detta parti långt från drömmen om en stor och bred vänster som kan inkludera alla som anser att en annan värld är nödvändig, som klarar av att hysa en mängd olika tankar och perspektiv men samtidigt håller ihop om huvudriktningen utan att tappa eller ge upp den. Men dagens Vänsterparti är det som vi faktiskt har. Ett växande parti där idag majoriteten av dess medlemmar bara varit med i några år. Ett parti med både växtverk, möjligheter och problem. Där väljer jag att vara (kvar) och göra det jag kan som människa. Det är ett sätt att inte undkomma politiken.

Intressant?

Uppsala

Läs andra bloggar om Vänsterpartiet, demokrati, politik

Att ge bort en järnväg i 40 år

Tänk dig att du ingår i en sorts samfällighet med några andra människor. Tänk dig att ni behöver en väg till er samfällighet. Tillsammans med en utomstående privatperson anlägger ni denna väg. Samfälligheten betalar en större del av kostnaderna. Den utomstående privatpersonen går också in med pengar, men en del av de pengarna lånar han förmånligt av er samfällighet. När vägen är klar så får den utomstående privatpersonen som betalning ensamrätt till att använda vägen. Alla ni andra får dessutom betala för att färdas på vägen. Efter en tid säljer den utomstående privatpersonen rätten till vägen till en annan utomstående privatperson. Denne höjer priset för att färdas på vägen så att många inom samfälligheten inte tycker att de har råd att använda den. Den utomstående privatpersonen tjänar stora belopp, han fuskar dessutom undan lånet.

Hur kunde ni i samfälligheten göra en så dålig affär?

Mer klassiskt tågrån

Mer klassiskt tågrån

Det här låter ju jättekonstigt eller hur? Men är det inte ungefär så det gått till med Arlanda Express och Arlanda-banan? Den har nu åter skapat rubriker efter nya kraftiga höjningar av biljettpriset.

Från Stockholm till Arlanda betalar man 280 kronor för att resa den ganska korta sträckan på 45 km. Från Uppsala till Arlanda höjdes priset för den ännu kortare sträckan från och med tisdag denna vecka till 180 kronor med reskassa och 201 kronor med förköp. Ganska saftigt med tanke på att en bussresa från Uppsala till Arlanda kostar 60 respektive 81 kronor.

Detta har nu blivit så utmanande att till och med olika borgerliga politiker börjar tala om förstatligande genom återköp (Harald Klomp – KD) eller omförhandling (Kristoffer Tamson – M).

Men hur kunde det bli så här?

Det är inte helt lätt att förstå i alla sina detaljer och kanske haltar min tänkta berättelse ovan delvis. Men nog kan man med säkerhet säga att det är ett (bland många andra) exempel på idiotin när man har som överordnad ideologi att privatisera oavsett vad resultatet blir.

Ungefär så här har det gått till:

1994 börjar Arlandabanan byggas. Finansieringen sker genom något som kallas OPS (offentlig-privat-samverkan). Tanken är att samhället ska spara pengar genom att samverka med ett privat företag som får betalt senare genom till exempel intäkter. I det här fallet gick staten in med 6,8 miljarder. Det privata företaget A-train gick in med 4,2 miljarder. Men av dessa 4,2 miljarder fick A-train genom Riksgälden låna 1 miljard av staten. Om detta lån skriver Riksgälden:

Lånet är utformat så att de totala återbetalningarna till staten som helhet från A-Train AB kan bli både högre eller lägre än lånets storlek. Både storleken och tidpunkten för återbetalningen beror på A-Trains ekonomiska resultat och hur stora utdelningar de gör till sina ägare.

Med tanke på de ökande kunskaper vi numera har om dessa företags möjligheter att trixa med ”resultat och utdelningar” så lät ju inte detta så hoppingivande för skattebetalarna/samhället. Det visar sig också senare att oron var befogad.

A-train som driver Arlanda Express får 1995 ensamrätt på trafiken i 40 år och får dessutom rätt att ta ut avgift från andra tågoperatörer på banan i 45 år. Som man själva säger på sin hemsida så bedrivs verksamheten ”helt och hållet på marknadsmässig grund”. Något som tågresenärerna nu alltså börjar känna av.

När det gäller ägandet är det lite krångligare. A-train bildades av ett konsortium som bestod av de tre svenska bolagen NCC, SIAB och Vattenfall (!) samt de två brittiska GEC Alstom och John Mowlem. A-train har i sin tur under åren hunnit med en del olika ägare. 2004 togs man över av den australiensiska riskkapitalfonden MacQuire via ett annat företag: MEIF Stockholm AB.

2011 visar det sig att A-Train gör rekordvinst men genom avancerad skatteplanering inte betalar någon skatt alls i Sverige utan istället får tillbaka ränteutgifter på delar av det ursprungliga lånet.

2015 säljer så MacQuire samtliga aktier i MEIF Stockholm AB till Portare Acquisition AB och blir därmed ägare till A-train. Våren 2016 tog aktieägarna ut en vinst på 237 miljoner.

Nu är vi där vi är med ett avtal som leasar ut järnvägen till de privata företag som för tillfället finner det lönsamt att driva A-train. Med hutlösa biljettpriser som gör att folk väljer bilen eller bussen istället för tåget. En förlust för de flesta. Och en förlust för klimatet. Men uppenbarligen en god vinst för de privata ägarna. Ingen är heller glad utom aktieägarna. Bertil Kinnunen (s) ordförande i kollektivtrafiknämnden i Uppsala läns landsting säger att det blir för dyrt att köpa A-train. Han vet inte vad lösningen kan vara ”men något måste göras”.

Ja, det är som socialisten, volvoarbetaren och debattören Lars Henriksson så väl uttrycker det i en artikel i GP om privatiseringen av Apoteken:

I teorin är det grundläggande för demokratin att det går att ändra en politik som gått snett. Men det sluga med privatiseringar är att det är som att knäcka ägg, lätt att göra men svårt att ångra.

Låt oss åtminstone dra några slutsatser av detta.

Min egen slutsats är för det första att det måste räcka nu. Min andra slutsats eller fundering är att situationen har blivit så extrem att om vi lyckas bygga upp ett tillräckligt stöd parlamentariskt (och!) utomparlamentariskt för att vända utvecklingen så är det snarare konfiskering än återköp som borde vara metoden. Vad tycker du?

Intressant?

Läsa andra bloggar om välfärden, privatiseringar

%d bloggare gillar detta: