När Uppsala kommun blev en marknad

Två viktiga förutsättningar för de moderna välfärdsstaterna var framväxten av arbetarrörelsen och demokratins genombrott. Välfärdsstatens framväxt ledde i sin tur inte bara till en enorm utveckling av levnads- och arbetsförhållandena för den stora majoriteten som aldrig tidigare upplevt detta utan kanske framförallt till en förändring av maktförhållanden i samhället. Underdånigheten minskade mot olika överheter i samhället. Välfärdsstaten genomförde inte det som varit arbetarrörelsens uttalade mål om att också erövra den ekonomiska demokratin. Men den skapade ändå samhällen där arbetarklassen och folkflertalet kunde känna en frihet och trygghet som aldrig tidigare existerat.

Som alla, som studerat historien kring detta vet, så vände denna utveckling i början av 1980-talet. En politisk och ideologisk offensiv från kapitalsidan som gått under benämningen nyliberalism påbörjades då över hela jorden. Den genomfördes i alla länder på såväl nationell som lokal nivå. Och självfallet riktade den sig också mot både arbetarrörelsen och demokratin.

En viktig rapport                                                 uakommun

Hur denna offensiv yttrat sig inom vår kommun, Uppsala, beskrivs i en lysande rapport utgiven av ARENA IDÉ. Rapporten heter: ”När kommunen blev en marknad – Trettio år med new public management i Uppsala kommun” och är skriven av Lars Nelander. Rapporten borde vara obligatorisk läsning för varje kommunpolitiker i Uppsala. För alla Uppsalabor som bryr sig om hur vi använder våra gemensamma resurser och vill försöka förstå vad som hänt är den också viktig att ta del av.

Nelander är inte någon utomstående betraktare. Han arbetade 36 år i Uppsala kommun  (mellan åren 1971 och 2012). Det är en period då tre mycket omfattande omorganisationer skett (1985, 1993, 2003). Dessutom har:

..en lång rad större och mindre omorganisationer och organisatoriska förändringar genomförts. De har i stor utsträckning genomförts över huvudet på medborgarna, de kommunanställda och flertalet förtroendevalda. Eftersom varje omorganisation föregås och följs av långvariga och komplicerade omställningsprocesser, har kommunen sedan 80-talets mitt i praktiken befunnit sig i en mer eller mindre kontinuerlig omorganisation.

Under denna omställningsperiod har Nelander alltså arbetat i kommunen. Först inom den kommunala  barnomsorgen, senare som föreståndare för en  dygnet-runt-institution för ungdomar med psykosocial  problematik och slutligen som utredare och projektledare inom den kommunala administrationen. På ”uppdragskontoret” för barn, ungdom och arbetsmarknad (UAK) kunde han ”på nära håll följa det politiska förverkligandet av den nya uppdrags-och åtagandemodellen”. Han har alltså en gedigen erfarenhet och en stor kunskapsbas. Han delar med sig av såväl personliga minnesbilder som skarpsinniga analyser och välformulerade beskrivningar.

Nelander går tillbaka ända till 1971 då Uppsala Kommun bildades genom en sammanslagning av Uppsala stad och landskommunerna Almunge, Björklinge, Bälinge, Norra Hagunda och Vattholma, samt delar ur Knutby landskommun (Bladåker, Faringe och Knutby). Men framförallt beskriver han utvecklingen från mitten av 1980-talet då:

…begrepp som individuell lönesättning, bolagisering, målstyrning, beställar–utförar-modell, resultatansvar och avknoppning kom smygande in i den kommunala verksamheten.  Idéerna lanserades i kommunen av trosvissa tjänstemän och konsulter som nödvändiga sätt att öka effektiviteten och möta förväntade framtida kostnadsökningar.

Ja även ett mängd nya ord: ”en ny sorts affärs-, reklam- och nonsensspråk” smög sig in i det kommunala språkbruket.

Ny kommunallag och svårförenliga styrmodeller

Då den nya kommunallagen trädde i kraft i januari 1992 innebar den ett stort steg mot ökad marknadsanpassning av den kommunala verksamheten. Att detta på intet vis innebar någon minskad byråkrati visar Nelander med att:

…. den gamla kommunallagen innehöll 86 paragrafer, den nya 248. Skälet till det var att målstyrningstänkandet byggde på stark kontroll, som krävde många regler och paragrafer.

Detta var också samtidigt som staten successivt började lägga över ansvar för välfärdssystemet på de ekonomiskt utsatta kommunerna. Det skedde genom:

  • kommunaliseringen av skolan 1991.
  • Ädelreformen 1992, som gav kommunerna ett samlat ansvar för vård och omsorg för äldre och handikappade.
  • Lagen om stöd till vissa funktionshindrade (LSS) 1994.
  • Psykiatrireformen 1995.[9] Statsbidragen till kommunerna ökade inte i takt med det ökade ansvaret, men kommunerna fick större frihet att hantera de krympande bidragen genom att huvuddelen av dem, från att ha varit specialdestinerade, blev generella.

Som Nelander skriver så tvingades kommunerna ”ta ett allt större ansvar för välfärden med allt mindre pengar, samtidigt som de förväntades ha kontroll över ekonomin”.

Nelander beskriver hur Kommunen ungefär samtidigt skapade en kommundelsorganisation med fjorton kommundelsnämnder (1986) och en beställar–utförar-modell (1992) där det ”på en och samma lilla kommundelsförvaltning skulle …. finnas parter och motparter i affärsliknande förhållanden”. Den senare (marknadsmodellen) konkurrerade ut den (demokratiska) kommundelsmodellen som alltså avskaffades 2002:

Därmed avgjordes kampen mellan kommundelssystemet

 Lars Nelander

               Lars Nelander

och marknadsideologin, ”två svårförenliga idéer som mer eller mindre samexisterat sedan 1985″.

Skrämmande inblick

”Många av dem som i likhet med mig arbetat längst ner (längst ut?) i den kommunala verksamheten i Uppsala har säkert ofta undrat över kommunens ekonomi. Hur kan kostnaderna vara högre i vår kommun än i många jämförbara trots att vi i den egentliga verksamheten inte har mer utan ofta lägre resurser? En liten vink om var vi skulle kunna söka kostnader får man när man läser Nelanders beskrivning av arbetet vid UAK, där ett femtiotal förmodligen högavlönade tjänstemän var anställda:

Under de nio år jag arbetade på kontoret för barn, ungdom och arbetsmarknad pågick en kontinuerlig process av möten och konferenser, till stor del förlagd till kursgårdar och konferensanläggningar, för att försöka komma underfund med hur kontorets uppdrag skulle hanteras. Trots ett ständigt diskuterande och mycket anlitande av utomstående konsulter gick det inget vidare. Å ena sidan härskade en kortsiktig alltmera affärsmässig logik som innebar att vi skulle ge producenterna sektorsvisa uppdrag för att tillgodose behov hos medborgarna för så lite pengar som möjligt. Å andra sidan fanns idéer om att vi skulle arbeta planmässigt, förebyggande och långsiktigt och ”alltid” utgå ifrån medborgarnas behov, vilket krävde att vi också hade god kännedom om hur deras behov kunde tillgodoses. I själva verket befann sig kontoret i en permanent kris, klämt mellan oförenliga uppdrag.

Kontoret hade minimal kontakt både med medborgarna och med de anställda i verksamheterna.

I stället för levande och löpande kontakter fick kontor och nämnder mest tillrättalagd och formaliserad information, i en allt större mängd skriftliga dokument, planer, program, kryllande av högtflygande, abstrakta, ofta till intet förpliktigande mål och visioner, i de flesta fallen formulerade på avstånd från medborgarna och den vardagliga praktiken.….. Väldigt mycket tid och resurser användes därför för att hantera problemen internt och hålla i gång processer för att legitimera kontorets existens.

Utvärderingen som försvann

Några forskare vid Örebro Universitet utförde en utvärdering för att undersöka omorganisationens följder (Montin m.fl. 2007 0ch 2008). Det  ”var den första riktiga utvärderingen sedan de kommunala experimenten med olika styr- och organisationsmodeller drogs i gång någon gång vid mitten av 80-talet.

Intressant här är t.ex. de enkäter som skickades ut vid byrakratitvå tillfällen, 2004 och 2006. De visar på en slående skillnad i förtroende beroende på var man befinner sig i den kommunala hierarkin:

 När det gäller förtroende för den politiska ledningen så säger sig 80 procent av cheferna på den högsta chefsnivån ha det. Bland de lägsta cheferna är förtroendet bara 26 procent och bland personalen i förskola och skola bara sex procent.

När det gäller förtroendet för kommunens tjänstemannaledning så är det 65 procent bland högre chefer, 45 procent bland kommunala tjänstemän men bara 13 procent bland medarbetare från förskola och skola.

Örebroutredningen pågick i fyra år och kostade fyra miljoner att genomföra.

Men då kommunstyrelsen tog ”initiativ till en ny organisationsöversyn under ledning av stadsdirektören Kenneth Holmstedt… försvann (den) bland en rad olika frågor som hade ganska lite med varandra att göra. Den stora utvärdering som ……reducerades till några förslag om ”förbättringsområden”, presenterade i ett svårbegripligt dokument där kritiken mot styrmodellen nu var borttrollad.”

Genomgående tycks förmågan och möjligheterna till kritiskt tänkande ha varit begränsade:

Ett synsätt som har varit vida spritt i kommunen är att man, när det uppstått problem, ska se framåt, ”tänka positivt” och inte leta efter syndabockar. Sett ur en annan synvinkel kan det översättas med att vi inte bör analysera uppkomna problem, vara positiva till den förhärskande ideologin och låta de ansvariga slippa konfronteras med resultaten.

Det nyliberala experimentets kostnader

Nelander menar att samtidigt som det inte är så lätt att mäta det så har experimentet ”utan tvekan lett till mycket stora kostnader”. Han räknar upp sådant som ”kostnaderna för omflyttningar av verksamheter och personal, ombyggnad av lokaler, produktionsbortfall, kommunala projekt som dragit ut på tiden eller inte kunnat genomföras, personalstrider om makt, positioner och organisatorisk tillhörighet och negativa återverkningar på personalens engagemang och tillit till den kommunala organisationen”.

Men det finns andra kostnader också. Hit räknar Nelander de ”ökade transaktionskostnader som blir en följd av New Public Management-reformerna, bl.a. genom den uppdelning av organisationer i mindre enheter som brukar genomföras. De uppstår i form av interna organisatoriska kostnader, styrkostnader, granskningskostnader och de administrativa kostnader som uppstår när medborgare görs till kunder i ett marknadsliknande system inom de offentliga verksamheterna.”

En stor kostnad här är det ”utvärderingsmonster” (som är en följd av s.k. mål- och resultatstyrning) och som ”kostar allt mer pengar att föda, som tar stora personella resurser i anspråk och stjäl tid och pengar från andra aktiviteter”.

Minskad demokrati och mer tjänstemannastyre

Jag inledde med att skriva att demokratins genomförande var den ena förutsättningen för utvecklingen av välfärdsstaten. Det är då logiskt att nedmonterandet av välfärdsstaten går hand i hand med minskat demokratiskt inflytande:

I en kommun som redan i hög grad var styrd av tjänstemän tappade politikerna ytterligare mark till förmån för, framför allt de högre, tjänstemännen i kommunen. Våren 2009 fördes en debatt i Upsala Nya Tidning där en rad lokala politiker, från olika politiska utgångspunkter, var tämligen överens om att makten i kommunen har flyttats från folkvalda till tjänstemän på ett sätt som lett till att folkstyret urholkats och ersatts av ett system där förvaltningschefer allt mer tagit över styrningen av kommunen.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om välfärden, nyliberalism, Uppsala, demokrati

Trump, dag två från Uppsalanivå

Igår skrev jag att vi inte visste hur många som röstat eller ifall Trump fick flest antal röster. Idag vet vi att det var några procent färre som röstade i detta val jämfört med det föregående. Vi vet också att Trump vann (med hjälp av elektorssystemet) trots att han hade något färre antal röster i landet än Clinton.

gamov

         Lokal lilltrump

Från Uppsalas horisont kan man konstatera att nästan alla människor verkar känner sig främmande eller oroliga för den nye presidenten i världens enda supermakt. Kommunalrådet Erik Pelling (s) säger till lokaltidningen UNT att ”det är en fascist i amerikansk förpackning som fått makten”. De borgerliga uttalar sig också negativt men mer försiktigt. Men det är en röst som sticker ut som är lite intressant. Det är sverigedemokraternas Pavel Gamov som är både riksdagspolitiker och sitter i kommunfullmäktige. Den listiga och försiktiga partiledningen med Åkesson i spetsen har ju mer behandlat Trump som en pinsam och efterbliven släkting från landet (se till exempel hans framträdande i Aktuellt häromkvällen i debatt med Jonas Sjöstedt) Men Gamov har kanske inte fått regi i denna fråga, eller så kan han inte hålla sig. Han är nämligen överförtjust:

Jag tycker att det är fantastiskt roligt att ta del av det här resultatet och jag vill gratulera det amerikanska folket. Det är förändringens vindar som blåser nu där vanligt folk får genomslag för sin röst.

Låt oss minnas det.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om Trump, SD

Tankar efter en debatt om Nato och värdlandsavtalet

I måndags arrangerades en paneldebatt om Nato och värdlandsavtalet här i Uppsala. Jag gjorde reklam för den här på bloggen tidigare. Debattörerna var Maj-Britt Theorin (S) Lars-Gunnar Liljestrand (fib) Maria Weimer (Liberalerna) och Mike Winnerstig (forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut).

ike Winnerstig, Maria Weimer, Maj-Britt Theorin och Lars-Gunnar Liljestrand

Mike Winnerstig, Maria Weimer, Maj-Britt Theorin och Lars-Gunnar Liljestrand

Båda sidornas argumentation var väl i huvudsak bekant och förväntad. Att militären Mike Winnerstig skulle anse att ”avskräckning alltid har varit förutsättningen för fred” och att vi (Sverige) alltid skyddats (från Sovjet/Ryssland) av USA:s ”kärnvapenparaply” var ju precis vad man kunde förvänta sig. I denna mening handlar Natofrågan om något större. Det handlar om hur vi mer generellt ser på upprustning eller användande av våld som hot. Det handlar också om vilka lärdomar vi drar av historien. Jag tänker här på att upprustning och vapenskramlande militärallianser historiskt sett ofta har lett till just krig. Att försöka framställa Nato som ett fridsamt fredsprojekt får en ju att tänka på språket i Georg Orwells bok 1984.

Det som överraskade från Natosidan i debatten, var kanske att de försökte inta en sorts vänsterposition av att vara de som bryr sig om andra här i världen. Mike Winnerstig undrade t.ex. om Nejsidan tyckte att vi i Sverige skulle isolera oss, rädda vårt eget skinn och se på när grannar som vi är beroende av invaderades och skövlades i vårt närområde? En egoistisk och osolidarisk position som han tog avstånd från. Nej-sidans sätt att bemöta detta var bland annat genom att påpeka att ordet solidaritet på detta sätt höll på att få ett annat innehåll. Men hur en verklig solidaritet skulle se ut utvecklades däremot inte på annat sätt än att Lars-Gunnar Liljestrand sa att det bästa sättet att stödja andra var att försvara vår egen självständighet. Ett ganska otillräckligt argument tycker jag. Att försvara den svenska nationens självständighet (alliansfriheten)   var också en av huvudlinjerna tillsammans med motståndet mot kärnvapen och försvar av svensk säkerhet, hos både Maj-Britt Theorin och Lars-Gunnar Liljestrand.

Själv tänker jag att ett av de helt avgörande problemen med Nato är att dess mäktigaste medlem är USA. Det går inte komma ifrån vilken syn vi har på USA:s roll i världen. Om vi ser det som den ”ledande demokratin” eller som den helt dominerande supermakten. Det blir helt avgörande även i Natofrågan. Makthavarna i USA utövar en kombination av ekonomisk och militär makt som många små nationer eller rörelser för demokrati och social rättvisa har blivit utsatta för genom historien. Listan över militära ingripanden, ockupationer eller stöd till odemokratiska kuppförsök är mycket lång och smutsig.

Men borgerliga debattörer har alltid samma blinda fläck när det gäller att se vad USA gjort och gör i världen. Det är en blind fläck som ganska mycket påminner om den hos de kommunister som var anhängare till styret i Sovjetunionen. Maria Weimer (liberalerna) sa t.ex. i debatten att hon ”inte ser USA som ett problem”. Visserligen sa hon sig vara kritisk mot det som de gjorde i Vietnam eller Chile, ”men de gör mycket bra saker också”. Hon nämnde inte angreppskrigen mot Afghanistan, Irak och ingripandet mot Khadaffi i Libyen. Dessa krig har orsakat sönderslagna samhällen med ett ofattbart lidande, oerhörda flyktingkatastrofer och – trots tal om kamp mot terrorismen – bidragit till att istället göda terrorism och extrema rörelser av IS-typ. Det är denna krigiska makt, ansvarig både för otaliga övergrepp i historien och för dessa brott i nutid, som leder Nato. Det är denna makt med ekonomiska och militära muskler över hela jorden som vi ska förena oss med i säkerhetens namn. Att gentemot detta tala om att beslut inom Nato minsann fattas i konsensus, som Maria Weimar gjorde, är minst sagt naivt. Hon hade knappast bortsett från Sovjets dominerande roll inom Warzawapakten med ett liknande argument.

Att vända på perspektivet är nyttigt även när man pratar om hotbilder. Ja-sidans beskrivning av det ryska hotet bortser helt från USA:s totala militära överlägsenhet med 39 procent av världens militärutgifter år 2012. Då är inte de allierade i Nato inräknade. Över hela jorden har USA mer än 700 militärbaser utspridda. Från liberaler och Nato-anhängare hör man aldrig någon förståelse för att regimen i Ryssland, som numera – som en följd av Nato-utvidgningen – är helt inringat av USA och dessa allierade, kan känna sig på något sätt hotad eller provocerad.

Annat var det då Sovjetunionen på 1960-talet påbörjade installation av kärnvapenbaser på Kuba. Då stod vi på randen till ett kärnvapenkrig på grund av USA:s sätt att reagera på detta. Men jag tror inte att de okritiska ”USA-vännerna” någonsin kommer att kunna se någon likhet mellan dessa händelser.

De som i likhet med Winnerstig/Weimar är positiva till Nato och USA ser naturligtvis också värdlandsavtalet som en självklarhet. De sa ett flertal gånger att vi bestämmer själva genom regeringen hur vi samarbetar inom ramen för värdlandsavtalet. ”Avtalet är bara till för att rent tekniskt och juridiskt underlätta det”, sa de. För oss som inte ser Nato som ett fredsprojekt utan en militärallians tillsammans med och under ledning av den mest krigiska nationen på vår planet är det självklart att vara emot allt som underlättar varje närmande till detta krigsprojekt.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om Nato, värdlandsavtalet, USA

Debatt om värdlandsavtalet med Nato

Militarism, upprustning eller anslutning till militärallianser motiveras alltid med ett ökat hot utifrån. Så var det när Nato bildades – vilket jag beskrivit i tidigare blogg. Idag är det samma sak när frågan om Nato åter är aktuell i Sverige. Då var hotbilden falsk men blev självuppfyllande med kapprustning och terrorbalans. Den är lika falsk idag men hotar på samma vis att återigen bli självuppfyllande.

Den svenska borgerligheten har alltid tyckt att Sverige borde vara med i den USA-ledda militäralliansen Nato. På 1950-talet ville de ju även att Sverige skulle skaffa atomvapen. Men de förlorade dessa strider och under en lång följd av år var detta otänkbart för de flesta svenskar.

Men under senare år har det påbörjats en smygande anpassning till Nato. Sverige har t.ex. stridit under befäl av Nato i Afghanistan (även om detta förnekades i början) och på svenskt territorium har ett flertal gemensamma militärövningar genomförts.

Argumenten för anslutning till Nato är också idag åter mer aggressiva än på länge. De har bemötts på ett bra sätt i den offentliga debatten bland annat av Åsa Linderborg och Jan Guillou med artiklar i AB. Hittills har också regeringen sagt nej till ett fullt medlemskap i Nato. Men det som står närmast på tur är det s.k. värdlandsavtalet. Sverige och Nato undertecknade detta redan 2014. Syftet med avtalet sägs vara ”att underlätta för Sverige att ta emot och ge militärt stöd i kristid och för att stå som värdland för Natoövningar”. Försvararna av detta avtal menar att detta är en rent teknisk fråga. Men det är svårt att hålla med om det då det bland annat stadgas i paragraf 1:20 att ett värdland ska upplåta baser till stöd för Natoledda militära aktiviteter under befäl av Natos ÖB.

För att värdlandsavtalet ska träda i kraft krävs även att riksdagen antar ett antal lagändringar och regeringen ska därför lägga fram en proposition senast den 22 mars.

Flera miljöpartistiska riksdagsledamöter har fört fram en omfattande och grundlig kritik mot värdlandsavtalet, t.ex. i en debattartikel i Aftonbladet. De tog bland annat upp frågan om kärnvapen på svenskt territorium. Trots detta har nu regeringen kommit överens om att skriva på avtalet.

Om du vill veta mer om argumenten kring Nato och värdlandsavtalet så kan du gå till en debatt här i Uppsala mellan anhängare och motståndare till Nato. Den är nu på måndag den 7 mars kl 19.00. Lokal är Drabanten (IOGT) på Bangårdsgatan 13 Uppsala. De som debatterar är:

MAJ BRITT THEORIN (S),

MARIA WEIMER (L),

LARS-GUNNAR LIlJESTRAND (FIB),

MIKEWINNERSTIG (KRIGSVETENSK.AKADEMIEN)

Skärmklipp
Uppsala

Läs andra bloggar om Nato, värdlandsavtalet

Intressant?

30 års mordutredning utan resultat – är sanningen för obekväm?

Nästa söndag – den 28 februari – är det 30 år sedan Sveriges statsminister Olof Palme mördades. För många människor sammanfaller mordet på Olof Palme med de stora förändringar som skett av det socialdemokratiska partiet och det svenska samhället sedan dess. Daniel Suhonen tar i en artikel i Expressen detta grepp på ämnet:

Mordet på Olof Palme fick enorma politiska konsekvenser och gjorde Socialdemokraterna till ett parti utan ideologisk kompass.

Gunnar Wall

Men dessutom är mordet fortfarande ouppklarat. En som i 30 års tid grävt i detta ämne är journalisten och författaren Gunnar Wall. År 1997 kom hans bok ”Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet ut”. Den belönades med Grävande Journalisters pris Guldspaden. År 2010 kom ytterligare en bok i ämnet av Wall: Mordgåtan Olof Palme. Nu är han åter aktuell med en ny bok: ”Konspiration Olof Palme: mordet, politikern och hans tysta fiender

I en intervju med Wall hos Folkrörelsearkivet i Uppsala säger han bland annat att ”berättelsen om Palmeutredningen ger ingångar till att studera hur svenska staten, olika svenska myndigheter, fungerar under press”. I sina tidigare böcker har Wall i första hand granskat själva utredningen och bristerna med den. Den här gången ger han sig mer än tidigare in på frågan om vad som kan vara sanningen om mordet. Han argumenterar för att mordet var resultatet av en konspiration och att mycket pekar på att det hade att göra med Sverige i det kalla kriget.

Den som vill veta mer om detta och Gunnar Walls bok kan komma till ett möte i Uppsala med författaren under rubriken:

30 års mordutredning utan resultat – är sanningen för obekväm?

torsdag den 25 februari kl. 18:30.

Vretgränd 18, 3 trappor

Arrangör: Vänsterpartiet i Uppsala

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om Palme, socialdemokraterna, Palmemordet, Palmeutredningen

Rikshem: miljonregn över cheferna och hutlösa hyror för de boende.

Ångvälten av hyreshöjningar fortsätter att rulla över hyresgästerna, här i Uppsala liksom i andra delar av landet. Tidigare är det boende i Kvarngärdet och Gränby som drabbats av hyreshöjningar som drivit iväg många människor. Hyresgästerna har fått kämpa för att få något som helst inflytande över innehållet i renoveringen. Efter renoveringarna och de nya rekordhyrorna har omfattande slarv och fusk uppdagats i lägenheterna.

Nu är det de boende i Eriksberg här i Uppsala som drabbas. I Lågberget i Eriksberg ägs fastigheterna av bolaget Rikshem (tidigare Dombron) som är ett av de största bostadsbolagen i Sverige. De äger fastigheter för 27 miljarder och intäkterna från hyror var förra året 1,7 miljarder kronor. Överskottet från fastighetsdriften var 950 miljoner kronor.

I Eriksberg kräver nu Rikshem att få höja hyran med mellan 70 – 85 procent i samband med de renoveringar som behövs. Samtidigt som förhandlingarna pågår med hyresgästföreningen skickar Rikshem brev till de boende där man vill att de ska skriva på att de accepterar renoveringarna. För att sätta extra press lovas de som skriver på förtur till att flytta till mindre lägenheter. Ett klassiskt sätt att ställa utsatta människor mot varandra.

Alla dessa, flera hundra tusen lägenheter  i hela landet, som byggdes under det s.k. miljonprogrammet 1965 – 1974 behöver renoveras. Men kan det vara rimligt att de som bor i lägenheterna nu ska betala hela denna kostnad? Borde inte pengar ha avsatts för det under alla dessa decennier? Borde inte staten gå in och subventionera en del också, så som man gör med Rotavdrag och ränteavdrag för andra boendeformer?

Från den 1 januari 2011 gäller en ny lag för de allmännyttiga bostadsbolagen: Allbolagen (Lagen om allmännyttiga kommunala bostadsaktiebolag 2010:879). Enligt Boverket innebär den här nya lagen att:

bolagen ska driva verksamheten enligt affärsmässiga principer med normala avkastningskrav.”

Att de som driver bostadsbolagen inte tycker att de då behöver ta hänsyn till hyresgästernas intressen eller behov, ska man nog inte bli förvånad över. Allt kan försvaras med ”affärsmässigheten”. riskhemLika naturligt är det väl då också att dessa höga chefer ser till att få ut så mycket som möjligt för egen del. Under hösten 2015 kunde Dagens Industri avslöja att Rikshem betalat ut 60 – 70 miljoner kronor i ränta och vinstutdelning till fyra toppchefer i bolaget. En av dem var socialdemokraten Ilija Batljan – han med ”Butlerbidraget”, om ni minns? Den bakgrunden gör inte det hänsynslösa beteendet mot hyresgästerna mindre osmakligt. Överhuvudtaget är det något extra snuskigt med att det just är Rikshem som beter sig på detta ”affärsmässiga” sätt mot sina hyresgäster. Rikshem ägs nämligen av staten genom fjärde AP-fonden tillsammans med det folkrörelseanknutna försäkringsbolaget AMF. Men uppenbarligen är det inte medborgarna (i staten) eller ägarna (i AMF) som styr, utan de vinstgalna direktörerna.

Naturligtvis bör man inte acceptera sådana vansinniga och orättvisa hyreshöjningar. alla skaFörhoppningsvis kommer de boende försvara sina hem och sin rätt att bo på samma sätt som boende i Gränby gjort tidigare. Det man vann då var bland annat ett visst inflytande över nivån på renoveringarna något som bostadsbolagen annars motsatte sig.

Men det behövs också en annan politik. En politik för bostadsbyggande och stöd till hyresrätten. En helt annan politik och inte den icke-politik som innebär att man ska lita ännu mer på ”marknadskrafterna”. Med marknadens logik går det naturligtvis att få bort alla köer om det bara är plånbokens storlek som får styra. Men bostaden borde vara en mänsklig rättighet för alla. Som forskarna Lind och Lundström skrev i boken ”Bostäder på marknadens villkor” så har Sverige de senaste två decennierna ”successivt har kommit att bli en av de mest liberala marknadsstyrda bostadsmarknaderna i västvärlden”. Samma sak tas upp av Maria Linder från Hyresgästföreningen i en artikel i Dagens Samhälle:

Hyresgästföreningen har med hjälp av Ernst & Young undersökt statligt stöd för byggande i sex länder inom EU. Slutsatsen i rapporten är entydig. Samtliga undersökta länder; Frankrike, Österrike, Tyskland, Nederländerna, Danmark och Finland, har – till skillnad från Sverige – olika former av statliga stöd för att stimulera produktion av hyresrätter och en tydlig statlig bostadspolitik.

Det behövs även här. En annan statlig politik som låter hyresgästerna bo kvar och som ser till att byggandet kommer igång för alla unga som behöver någonstans att bo.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om hyreshöjningar, hyreskamp.

Stefan Hanna – igen!

I januari 2011 lyckades den centerpartistiske Uppsalapolitikern och kommunalrådet Stefan Hanna med att bli rikskändis genom sitt förslag till så kallad “tjockisskatt”. På sin blogg hade han skrivit så här:

En annan väg kan vara att de som väljer att inte vårda sig själva får betala högre skatt än de som gör det. Är inte det senare rimligt med tanke på att de senare utsätter det gemensamma systemet for mycket större påfrestningar än en som äter och dricker normalt och som tränar regelbundet……….. Fetman i kombination med en allt äldre befolkning går inte att finansiera om framtidens svenskar vill ha dagens samhällsservice.

När reaktionerna på detta uttalande blev så kraftiga att det blev fråga om en riksnyhet, så gjorde Hanna på samma sätt som många andra makthavare. Han växlade mellan att gå till motattack och att förneka det han sagt (bloggen hade blivit kapad eller felciterad) för att till sist göra en så kallad pudel.

När det en månad senare var årsmöte i Uppsalacentern fanns det av förklarliga skäl strid om Hannas position. Enligt UNT verkade det då som om Hanna ”säkrade sin plats med hjälp av ett antal nytillkomna medlemmar som löste medlemsavgift samma dag som mötet”. En ledare i Uppsalas liberala morgontidning skrev då (UNT 19 februari 2011):

Det är svårt att hitta politiska ledare av Stefan Hannas kaliber inom Sveriges gränser. Associationerna går till det omfattande stödet från Sköldpaddsöarna för den filippinske exdiktatorn Ferdinand Marcos. Marcos kunde där räkna in 25 000 röster trots att ögruppen hade knappt 1 000 invånare. Om ingen i Uppsala kan sätta stopp för Hanna måste Centerpartiet agera på riksnivå. Ett parti kan inte ha en företrädare vars agerande riskerar att förlama det politiska arbetet i Sveriges fjärde största kommun.

Man skulle kunna tro att det skulle varit svårt att stanna kvar som kommunalråd för Hanna efter detta. Men det har han i alla fall gjort.

Men nu är det alltså dags igen. I en intervju i UNT säger han att Sverige har ”helt öppna gränser” och att det är Miljöpartiets fel. Varken det ena eller det andra är sant. Men det tycks inte bekymra Hanna. På samma sätt som han för tre år sedan oroade sig för att den utbredda fetman skulle undergräva den gemensamma välfärden så anser han nu att invandringspolitiken kommer leda till samma sak. Han går också ut med siffror som inte har något stöd i varken vetenskap eller hos myndigheter. Att Hanna tycker att det är ”självklart” att Sverigedemokraterna ska vara med i dessa diskussioner om hur invandringen ska begränsas är kanske inte förvånande: ” Jag tror inte vi vinner något på att hålla ett så stort parti som Sverigedemokraterna utanför”.

Hanna har direkt blivit bemött från sakkunniga, från liberalt håll och från sitt eget parti. Det ska bli intressant att se hur han klarar sig denna gång. Tyvärr tror jag, med erfarenhet av andra fall, att han kommer klara det bra.

Uppsala

Intressant?

Erik Gustaf Geijer i nytt ljus?

När jag i förra veckan passerade genom parken vid Uppsala Universitet så såg jag attErikGustavGeijer någon hade dekorerat John Börjessons staty av Erik Gustaf Geijer. Först trodde jag att det var något spontant initiativ liknande de textilarbeten som klär en del andra statyer eller stolpar här i staden. Men sen såg jag att det var något mera än så och dessutom auktoriserat uppifrån. Det var helt enkelt en del av projektet ”Allt ljus på Uppsala” som kommunen driver tillsammans med en massa olika företag. Tre stycken LED strålkastare är monterade på trefoten och belyser en discokula med färgat ljus. Statyn är beklädd med tyg och Geijers näsa med ett par runda glasögon.

John Börjessons staty utan tygklädsel

Installationen som alltså bara pågår fram till 30 november innebär på inget vis att den gamla statyn förstörs, den blir bara beklädd och belyst. Men tydligen har detta upprört en del människor ordentligt. Jag har svårt att förstå eller dela den upprördheten. Å andra sidan tycker jag inte att konstnären Martin Kempes installation är speciellt imponerande. Lite kul, en stund, men inte mer. Förklaringen till utstyrseln är att Geijer ska inta en ”skepnad som fredsälskande hippie”

Tanken är att “lätta upp” statyn, göra den lite muntrare och få in lite ”fredsfeeling” i projektet. Geijer kläs i en ”flower power” svepning och ljussätts med färgat ljus (via discokula).

Personligen tycker jag begreppet ”fredsfeeling” låter ganska fånigt. Att koppla det till en grupp av unga människor från 1960-talets USA som kallats/kallade sig hippies är knappast ett sätt att höja fredsrörelsernas status. Och i vår tid av ökat vapenskrammel, så skulle det verkligen behövas. Att göra ”fredskänslor” till något som representeras av flummiga hippies från en annan tid bidrar nog inte till det.

För den som är intresserad av att lite mer sätta sig in i personen Erik Gustaf Geijer än på wikipedianivån hittade jag en lång och intressant artikel av Uppsalaförfattaren Ola Larsmo.

Enligt Larsmo började Geijer som konservativ men gick över till liberalismen 1838. Han var radikal i förhållande till sin tid, förespråkade demokrati och jämlikhet. Han bidrog till slaveriets avskaffande i den svenska kolonin (jo ”vi” hade sådana) St Barthelemy.

Han kunde också se kritiskt på den framväxande kapitalismen. Bland annat hittade jag i Larsmos artikel detta citat av liberalen Geijer som kanske vore något att bita i för vår tids liberaler. I en tid av framväxande kapitalism och politisk strid mot det gamla ståndssamhället skriver han:

Att det gamla samhället var alltför mycket byggt på den starkares rätt, är vad vi förebrå detsamma. Men vad vore den fria konkurrensen, om den blott bleve ett medel mera för att förtrycka den svage, och att åter införa i samhället den starkares rätt? – Vad vore det firade arbetets befrielse, om den i sina följder skulle medföra arbetarens ofrihet? Vad upplysningen, om den blott skulle lära den ständigt växande hopen av de, på det närvarande samhällets gränser irrande, försvarslöse och egendomslöse allt, vad de synas dömde att umbära? – Sådana äro de frågor, vid vilkas besvarande även den mest frisinnade, med ögat på tidens tecken, börjar studsa tillbaka och betänka sig.

Uppsala

Intressant?

Förorten, glesbygden och den moderna klasskampen.

Vad är en förort? Enligt Sveriges kommuner och landsting är det ”Kommun där mer än 50 procent av nattbefolkningen pendlar till arbetet i någon annan kommun. Det vanligaste utpendlingsmålet skall vara någon av storstäderna”.

Förortskommunen Danderyd med flest RUT-avdrag i landet

Uppsalaförorten Gottsunda

Men i den definitionen finns inte de orter inom våra större städer som man brukar kalla förorter. Och när de flesta av oss tänker på ordet förort så är det nog inte heller de välmående villaområdena med idel höginkomsttagare som kommer först. Istället är det de områden där allt fler människor med låga inkomster samlats. Dessa områden brukar kallas segregerade. Och det är väl sant som beskrivning, men mer sällan talas det om de rikas reservat som segregerade. När föreningen Allt åt alla åkte till rikemansförorten Solsidan för att skildra detta bemöttes de av lokalt hat, klasshat.

De som är med och formar bilden av dagens Sverige och påverkar vårt tänkande tillhör själva de högavlönade i samhället. Enligt LO:s förra årsrapport om den svenska makteliten tjänar denna grupp av mediachefer, redaktörer och journalister i genomsnitt 8,2 industriarbetarlöner. Och på de mest dominerande medierna som DN och TV4 tjänar man motsvarande 18-20 industriarbetarlöner.

Den bild som denna mediaelit odlar är den om den oerhört viktiga s.k. medelklassen som befinner sig ”innanför” – till skillnad från dem som är i ”utanförskap”. Enligt opinionsbildarna är denna ”medelklass” en grupp  som politiker inte får stöta sig med. Framförallt talas det på detta sätt om medelklassen i storstäderna. Och då talar man inte om storstädernas fattiga förortsområden, där ofta antalet människor som går och röstar är lågt. Dem verkar de flesta politiker mindre intresserade av.

Det är en oerhört viktig uppgift för all opinionsbildning från vänster att spränga denna falska bild och få fler människor att inse att de inte tillhör någon ”medelklass” som har intresse av att ställa sig utanför solidaritet och medmänsklighet, att man inte tjänar på fler skattesänkningar och privata lösningar.  Det är lika viktigt att bland alla dem som inte räknar sig som medelklass gå emot splittring mellan människor på grund av att man har olika bakgrund. Istället måste vi lyckas med att förena alla som befinner sig i ytterområden: såväl fattigförorter som glesbyggd. Att synliggöra det gemensamma intresset. De senaste åren har vi sett exempel på tilltagande rörelser och kamp för förbättringar i ett flertal förortsområden, t.ex. i Stockholm och Göteborg. Men vi har också sett exempel på kamp i glesbygden som t.ex. ockupationen av sjukstugan i Dorotea. Här i Uppland ockuperade nyligen en grupp pensionärer i Hargshamn sin dagcentral.

Om du bor i Uppsala och är intresserad av att veta mer om dessa rörelser kom då till Mötesplats Treklangen, Valthornsvägen 19A-F, här i Uppsala på onsdag den 8 januari, kl. 18:00.

Då kommer René León Rosalesgenklang från Mångkulturellt Centrum i Botkyrka för att visa sin film Genklang (2013) och diskutera med publiken. Filmen handlar om förortsaktivism i Stockholm och Göteborg mot diskriminering, segregation och för ökat medbestämmande. Föreningen Megafonen åker till Göteborg, och hälsar på systerföreningen Pantrarna för upprustning av förorten.

Uppsala

Intressant?

Andra inlägg på denna blogg om liknande ämnen: Förortshat del 1 och del 2

Läs andra bloggar om förort

Några positiva glimtar från 2013

När man avslutar ett år och går mot ett nytt så passar det med krönikor. Det finns det ju gott om i andra media. Så jag tänkte inte försöka göra en sådan. Istället letade jag i min egen blogg. Men inte för att få en bild av allt som hänt under 2013 utan för att söka efter positiva och hoppingivande händelser. Jag skriver ju ofta när jag blivit upprörd över något. Då är kanske det jag skrivit inte alltid så positivt eller hoppingivande. Jag letade alltså istället efter de positiva händelserna och skrivningarna.

Här är något av det jag hittade under 2013:

Det började verkligt positivt i januari med några glada nyheter om sol och vind som berättade om hur användningen av dessa energikällor ökar kraftigt.

En positiv artikel var också den om de fina kejsarpingvinerna vars flockbeteende vi har mycket att lära av. En artikel som egentligen handlade om en bra bok om hur man kämpar för sin rätt på arbetsplatserna.

Att det finns statschefer som vågar gå emot de mäktiga och så förödande storbankerna berättade jag också i början av året.

En liten lokal information som i alla fall jag tycker är positiv var att 80 procent INTE valde vinstskolor vid gymnasievalet i Uppsala. En annan positiv lokal händelse var det faktum att personalen på Akademiska sjukhuset här i Uppsala fick nog av nedskärningar och började protestera.

Under mars växte protesterna mot REVA, det projekt för att utvisa papperslösa, som på regeringens uppdrag dragits igång av polisen. Här i Uppsala hade vi en stor och fin samling på Stora torget.

Med de allt fler skandalerna kring olika typer av vinstdriven verksamhet i välfärden blev argumenten för en välfärd utan vinst allt större. Riktigt tungt blev det när t.o.m. Kungliga vetenskapsakademin blandade sig i diskussionen. Det visade sig också vid opinionsundersökningar att folket till skillnad mot de flesta politiker var emot vinst i välfärden. Därför började också en rörelse – Folkkampanjen för gemensam välfärd – att byggas upp.

I Stockholmförorten Alby kämpade människor mot utförsäljning och kraftiga hyreshöjningar. De fick stöd av en politiker, Jonas Sjöstedt, som deltog i en av deras demonstrationer.

Vi hade ju en skön och vacker sommar. Själv var jag mycket på min kolonilott. Jag skrev om mitt lilla ”paradis” om kolonilotter och om stadsodling i Berlin.

Björklund och andra vinstanhängare fortsatte att hävda att det inte går att driva välfärdsföretag utan vinst. Men de motsades av en organisation just för icke-kommunala skolföretag som drivs av idéer istället för vinstintresse.

Till hösten hade Folkkampanjen mobiliserat i flera veckor och samlade 700 personer på Stora torget. Där var många fina och bra tal och en varm stämning.

Året avslutades ju – verkade det först – på ett mörkt sätt, när en folklig samling mot tilltagande nazistbus i Kärrtorp angreps av ett gäng nazister. Men de fick verkligen svar på tal genom den kraftiga samling där mellan 16 – 20 tusen människor kom till Kärrtorp för att försvara demokratin.

GOTT NYTT ÅR PÅ ER!

HOPPAS NI FORTSÄTTER FÖLJA DENNA BLOGG.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om år 2013

%d bloggare gillar detta: