Nederländerna – när det förväntade skymmer sikten för det verkliga

Procent i årets val och det föregående

Under detta år hålls val i några europeiska länder. I Nederländerna var det parlamentsval i veckan, i Frankrike blir det presidentval senare i vår och i Tyskland val till förbundsdagen i höst. Efter segern för Trump i USA har det spekulerats om ifall rasistiska och högerextrema partier kommer flytta fram sina positioner ytterligare i dessa val. Det har spekulerats så mycket om detta att sikten skymts för andra vinklar och man har tenderat att förhålla sig mer till något som man väntat sig än vad som faktiskt hände.

Inför valet i Nederländerna så är i alla fall min bild att svenska medier i stort sett bara koncentrerade sig på Wilders och hans antimuslimska enmansparti PVV. Detta gällde nog också i andra länder. PVV blev inte störst men ökade från 10,1 till 13,1 procent och fick därmed 20 mandat. Det var ju illa nog men inte så illa som många trott. Därför lät det på en del istället nästan som om Wilders backat. Web-rörelsen AVAAZ framförde till och med ett ”Globalt tack till Nederländerna”:

Thank you for choosing hope, unity, and dialogue over hate, fear and old fascist rhetoric. By rejecting Geert Wilders you’ve helped stop the rise of the far right everywhere.

Hur någon som ogillar ett parti som PVV kan glädja sig över att det ökade sin väljarbas med mer än 25 procent kan man bara förstå om man utgår från det förväntade istället för verkligheten.

Andra på den borgerliga kanten som ökade ungefär lika mycket var kristdemokraterna i CDA (från 8,5 till 12,5 procent) och det vänsterliberala D66 (från 8 till 12 procent).

På vänstersidan hade Grön Vänster (GL) en stor framgång och ökade från 2,3 till 8,9 procent medan Socialistpartiet (SP) minskade något från 9,6 till 9,2 procent och därmed förlorade ett mandat.

Mandatfördelning

De två regeringspartierna högerliberalerna VVD och socialdemokraterna PvdA straffades för den förda åtstramningspolitiken. Högerliberala VVD (Rutte) minskade från 26,5 till 21,3 procent men blev ändå största parti med 33 mandat av andra kammarens 150 platser.

Men de som straffades värst var alltså socialdemokraterna som minskade från 24,8 till 5,7 procent , eller från 38 mandat till 9 mandat, ett helt förkrossande nederlag.

Trots allt fokus på Wilders så tycks det ändå inte ha varit hans typ av frågor som dominerat bland de nederländska väljarna. Vid undersökningar så har frågor om den privatiserade sjukförsäkringen eller välfärd, vård och ekonomisk ojämlikhet istället visat sig vara de viktigaste frågorna.

Det är tveklöst att socialdemokraternas kompromissande med basala fördelningsfrågor har orsakat rasetskriver Martin Klepke i Arbetet, och vidare:

Nederländska PvdA har tillsammans med högerliberalerna genomfört stora nedskärningar och sociala försämringar för en stor del av befolkningen. Att landets ekonomi har förbättrats, något som partiledaren Asscher flera gånger har upprepat, betyder då ingenting för de människor som drabbats.

Mandat som gått från socialdemokraterna till andra partier

En viktig fråga måste ju då vara vart alla dessa människor som lämnat socialdemokratin tagit vägen. Det visar sig (se bilden) att den största gruppen 6,5 mandat gått till Grön Vänster, medan 5 mandat gått till det vänsterliberala D66.

Av de 29 mandat som socialdemokraterna förlorade kan drygt 4 mandat förklaras av att människor helt enkelt inte gått och röstat. Det högerliberala regeringspartiet PVV och Wilders parti har fått vardera ungefär två mandat av f.d. socialdemokrater.

En sak för vänstersinnade att fundera över är att SP –  som enligt denna undersökning tar 4 mandat av tidigare socialdemokratiska röster –  trots detta inte ökar. Uppenbarligen har SP förlorat mer röster än de vunnit. Frågan är vart? Ett mandat har gått till Grön Vänster (GL) men resten….?

 

Intressant?

Läs andra bloggar om socialdemokratin, Nederländerna

Internationalen

1 maj närmar sig. Det är den enda dag där arbetarrörelsen– sedan 1939 – lyckats bryta sig in i den svenska almanackan. De många hundratals åren av den kristna kyrkans makt och dominans har satt betydligt fler spår. Desto viktigare då att inte tappa denna enda dag.

I vänstertågen på 1 maj sjungs alltid Internationalen. internationalenDen finns på en mängd olika språk. Men originalet är på franska. Den första versen som översatts ganska nära till svenska lyder så här:

Debout, les damnés de la terre
Debout, les forçats de la faim
La raison tonne en son cratère,
C’est l’éruption de la faim.
Du passé faisons table rase,
Foule esclave, debout, debout
Le monde va changer de base,
Nous ne sommes rien, soyons tout.

Refrängen som går igen efter varje vers lyder:

C’est la lutte finale ;
Groupons nous et demain
L’Internationale
Sera le genre humain.

Refrängen om den sista striden säger ungefär att Internationalen kommer att bli människans art, det vill säga morgondagen släkte. Fortfarande en vacker och viktig tanke tycker jag.

Texten skrevs av Eugène Pottier. Han kände personligen Karl Marx och Friedrich Engels och tillhörde också den organisation som hade samma namn som sången. Egentligen hette denna organisation Internationella arbetarassociationen, men den brukar kallas den Första Internationalen. Den bildades 1864 och upplöstes redan 1876 men har följts av ett flertal olika internationaler. Pottier var en av ledarna för Pariskommunen 1871, som kan sägas vara den första – mycket kortvariga – arbetarregeringen i historien. Han lyckades undkomma det fruktansvärda blodbad som skedde då Pariskommunen krossades.

Mördade kommunarder - Paris 1871

Mördade kommunarder – Paris 1871

Gömd i Paris skrev han samma år de sex stroferna till Internationalen.

Melodin till Pottiers text kom till senare. Den gjordes av formsnickaren Pierre Degeyter som bodde i staden Lille. Han var där med i en sångförening som hette Lyran. Vid en repetition med kören 1888 fick han av en tillfällighet texten till Internationalen i sin hand.  Samma natt komponerade han melodin på sin orgel. När kören sjöng den på ett arbetarmöte några dagar senare blev den direkt en succé.

Sitt stora genombrott fick sången på en Socialistkongress i Paris 1889. Men det dröjde ända till 1902 innan den översattes till svenska. Översättningen gjordes av Henrik Menander. Om honom kan man läsa i en fin bok av Jan Svärd: Henrik Menander Arbetets son. Han var korkskärare till yrket.  Yrket dog ut i början av 30-talet när bryggeriindustrin övergick till en annan förslutning av glasflaskor, patentkorken. Men korkskärarna var på sin tid en grupp av stolta hantverkare som startade en av de första fackföreningarna. Att lära sig yrket var inte lätt. För Menander tog det fyra år. Han vandrade då runt i Europa som gesäll. I Köpenhamn kom han i kontakt med de socialistiska idéerna. Men det var framförallt i Paris, dit han kom 1877, som han fick sin socialistiska skolning. Där stannade han i sex år. När han återvände till Sverige hade en annan pionjär, August Palm, agiterat för socialismen i några år. Tillsammans med Palm bildade Menander och några andra Arbetareklubben i Göteborg 1884. Menander arbetade tillsammans med Palm också för tidningen Folkviljan. Där började hans bana som diktare. Och det finns en mängd dikter till kända melodier av Menander från denna tid. De flesta är väl idag i huvudsak glömda. Men en som förutom Internationalen lever kvar är Arbetets söner, en sång som traditionellt har sjungits mer av den socialdemokratiska delen av arbetarrörelsen. Enligt Jan Svärd fanns denna uppdelning av sångerna redan i arbetarrörelsens barndom. Ungsocialisterna tog till sig Internationalen, medan arbetarrörelsens reformistiska del sjöng Arbetets söner.

Menander talade alltså flytande franska efter sina år i Belgien och Frankrike och såvitt jag kan begripa  ligger hans översättning mycket nära det franska originalet. Pottier hade skrivit sex verser. Men en av dem översatte aldrig Menander. Det var den femte anti-miltaristiska versen om ”krigets slaktande”:

S’ils s’obstinent, ces cannibales,
A faire de nous des héros,
Ils sauront bientôt que nos balles
Sont pour nos propres généraux!

Den översattes senare istället av Sten Sjöberg:

Om de oss driver dessa kannibaler
mot våra grannar än en gång
vi skjuter våra generaler
och sjunger broderskapets sång.

För det mesta är det bara den första versen och den sista som handlar om att arbetarna både i staden och på landet ska förena sig som sjungs vid möten och 1 maj-demonstrationer. Den andra versen som handlar om att vi inte väntar på räddning från varken gudar eller furstar, den tredje om ”guldets kungar”, eller den fjärde om att vi trycks ner av stat, lagar och skatter, brukar sällan sjungas. De som brukar sjungas är alltså dessa två:

Upp trälar uti alla stater,
som hungern bojor lagt uppå.
Det dånar uti rättens krater,
snart ska utbrottets timma slå.
Störtas skall det gamla snart i gruset.
Slav stig upp för att slå dig fri!
Från mörkret stiga vi mot ljuset,
från intet allt vi vilja bli.

Upp till kamp emot kvalen
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär

Arbetare, i stad på landet
en gång skall jorden bliva vår.
När fast vi knyta syskonbanden,
då lättingen ej råda får.
Många rovdjur på vårt blod sig mätta,
men när vi nu till vårt försvar
en dag en gräns för dessa sätta
skall solen stråla mera klar!

Upp till kamp emot kvalen
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär

Texten är naturligtvis oerhört präglad av den tid och plats då den skrevs. På många sätt kan den kännas som en mycket omodern sång. Hungerns bojor vilar förvisso på en stor del av jordens befolkning men i Sverige av idag är det få som upplevt detta själva. Vi känner oss nog inte heller så övertygade om att det gamla snart ska störtas i gruset. Men vi tror att en annan värld är både möjlig och nödvändig. Det gäller inte minst för att rädda mänsklighetens möjligheter att leva vidare på denna jord. Synens på kvinnans plats i samhället och arbetarrörelsen har också förändrats. Därför sjunger nog de flesta heller inte längre att ”brodersbanden” ska knytas, så som den ursprungliga översättningen lyder, utan så som jag skrivit ovan. Men att vi måste förena oss över alla gränser och mellan stad och land för att skapa en jord som kan kallas vår, det är lika sant idag som då.

Så låt oss fortsätta att sjunga Internationalen samtidigt som vi reser nya paroller och förslag på 1 maj!

1 maj uppsala

1 maj i Uppsala

Lyssna på några olika versioner av Internationalen här

Läs om Internationalen:  Enn Kock

Läs andra bloggar om Internationalen,

Intressant?

Är det svårare att skapa ett anständigt liv idag?

Jag tittade på Kristina Lindströms och Maud Nycanders film om Olof Palme på TV häromdagen. I början av filmen ser man en intervju med Palme gjord av den brittiske journalisten David Frost. Där säger Palme att politik för honom handlar om ”att göra livet så anständigt som möjligt”.

År 1969 blir Palme ordförande för socialdemokraterna och dessutom statsminister. I filmen beskrivs de år av framgång som varit i ett land med den ”högsta levnadsstandarden i världen och låg arbetslöshet”. Därefter intervjuas tre grånade socialdemokratiska veteraner – Anders Ferm, Kjell-Olof Feldt och Ingvar Carlsson – om  perioden före och under Palmes regeringstid.

Ferm säger att (det socialdemokratiska) partiet var starkare än någonsin och det hade ”drabbats av hybris”. Det skulle vara: ”Allt genast!

Kjell Olof Feldt talar om ”20 år av obruten hög tillväxt” och att ”pengarna ramlade in i statskassan”. Han talar om alla reformer som genomfördes: allmänna sjukförsäkringen, allmänna pensionen, barnbidragen, den nya skolan, utbyggnaden av universiteten. Och tillägger: ”allt var möjligt”.

Ingvar Carlsson får avrunda genom att tala om perioden som ”en otrolig framgångssaga” och att det ”gick väldigt bra för Sverige”. Varefter han tillägger: ”Det borde vi kanske ha förstått, att så kunde det inte fortsätta..

Det är tre trötta äldre herrar som uttalar sig. De tror inte längre att ”allt är möjligt”. Men den uppfattning som Carlsson formulerar om att det ”inte kunde fortsätta så” är också en allmänt spridd uppfattning i hela samhället, inte minst inom socialdemokratin. Den uppfattas som helt självklar. Men är det självklart?

Carlsson säger att det ”gick bra för Sverige”. Han pratar inte om ökad rättvisa, minskade klassklyftor eller något sådant, utan om landet som en helhet. Men det som hände var ju inte bara att det ”gick bra för Sverige” utan att välståndet omfördelades och att välfärden byggdes ut på ett sätt som bidrog till minskade klyftor och ett anständigt liv för allt fler. Varför ”kunde inte detta fortsätta”? Varför har detta projekt till och med rullats tillbaka så att vi fått ökande klassklyftor och minskad välfärd istället? Har det gått ”sämre för Sverige”? Har vi totalt sett blivit fattigare så att det blivit svårare att fördela ”den gemensamma kakan”? Nej inte alls. Titta på de två nedanstående diagrammen som bygger på uppgifter från SCB. På det övre diagrammet kan vi se hur den totala Bruttonationalprodukten (BNP) har ökat sedan 1950. På det undre diagrammet kan vi se samma utveckling per capita, alltså i förhållande till alla invånare i landet:

bnp totalt

bnp per capita

Även i förhållande till den stora befolkningsökning som skett har BNP per capita ökat från 138 300 år 1960 till 424 000 år 2015. Det är en enorm utveckling.

Det fanns alltså inte något ödesbundet i att det, med Carlssons ord, ”inte kunde fortsätta”. Inom ramen för den enorma ekonomiska utveckling (tillväxt) som skett så skulle det varit möjligt både att fortsätta omfördelningen, bygga ut välfärden och att använda den ökade rikedomen till att korta arbetstiden. Med tanke på vad vi vet idag om hur vår konsumtion tär på den jord vi ska leva av och alla de baksidor som ett alltmer stressat arbetsliv leder till, så borde det senare ha varit ett klokt alternativ.

Även om inte ”allt” var möjligt för att citera Feldt – det är det nog aldrig – så var mycket möjligt. Framförallt hade en annan väg varit möjlig. Och den är fortfarande möjlig. Det finns aldrig bara en enda väg att gå så som Bildt och andra påstått. Politik handlar som Palme någon gång sa om ”att vilja”. Men för den som vill en politik för minskade klassklyftor handlar det då också om att våga ta strid för det man vill mot mäktiga ekonomiska intressen istället för att själv vara eller bli en del av den ekonomiska eliten. Ett samhälle som är ”anständigt att leva i” för majoriteten av dess medborgare kräver idag återigen också starka folkliga rörelser till försvar av välfärd och rättvisa.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om Palme, socialdemokratin

30 års mordutredning utan resultat – är sanningen för obekväm?

Nästa söndag – den 28 februari – är det 30 år sedan Sveriges statsminister Olof Palme mördades. För många människor sammanfaller mordet på Olof Palme med de stora förändringar som skett av det socialdemokratiska partiet och det svenska samhället sedan dess. Daniel Suhonen tar i en artikel i Expressen detta grepp på ämnet:

Mordet på Olof Palme fick enorma politiska konsekvenser och gjorde Socialdemokraterna till ett parti utan ideologisk kompass.

Gunnar Wall

Men dessutom är mordet fortfarande ouppklarat. En som i 30 års tid grävt i detta ämne är journalisten och författaren Gunnar Wall. År 1997 kom hans bok ”Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet ut”. Den belönades med Grävande Journalisters pris Guldspaden. År 2010 kom ytterligare en bok i ämnet av Wall: Mordgåtan Olof Palme. Nu är han åter aktuell med en ny bok: ”Konspiration Olof Palme: mordet, politikern och hans tysta fiender

I en intervju med Wall hos Folkrörelsearkivet i Uppsala säger han bland annat att ”berättelsen om Palmeutredningen ger ingångar till att studera hur svenska staten, olika svenska myndigheter, fungerar under press”. I sina tidigare böcker har Wall i första hand granskat själva utredningen och bristerna med den. Den här gången ger han sig mer än tidigare in på frågan om vad som kan vara sanningen om mordet. Han argumenterar för att mordet var resultatet av en konspiration och att mycket pekar på att det hade att göra med Sverige i det kalla kriget.

Den som vill veta mer om detta och Gunnar Walls bok kan komma till ett möte i Uppsala med författaren under rubriken:

30 års mordutredning utan resultat – är sanningen för obekväm?

torsdag den 25 februari kl. 18:30.

Vretgränd 18, 3 trappor

Arrangör: Vänsterpartiet i Uppsala

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om Palme, socialdemokraterna, Palmemordet, Palmeutredningen

Är det möjligt med en sossepresident i USA?

I USA pågår för fullt kampen om vem som ska bli de bägge stora valmaskinernas presidentkandidat. Detta ges ett stort utrymme i svenska medier. En av sensationerna är den demokratiska kandidaten Bernie Sanders som kallar sig själv för demokratisk socialist. När man kommenterat hans framgångar så har man i media talat om Sanders som ett av uttrycken för ”extremerna” i denna kampanj.

Vad som är extremt beror ju alltid på vad man jämför det med. Och från en svensk horisont är det svårt att uppfatta Sanders budskap som extremt när det gäller vad han vill genomföra. Det verkar ju vara ett samhälle av ungefär den typ som vi haft i Sverige sedan länge. Det är ett samhälle som med rätta förknippas med arbetarrörelsens framväxt och framgångar. Ett samhälle som när det stod på sin topp accepterades i sina grunddrag även av de borgerliga partierna. Och trots de omfattande nedskärningar och privatiseringar som skett under de senaste decennierna så är det fortfarande (ännu) inte något parti i Sverige som helt går emot tanken på en skattefinansierad välfärd. Men i USA är alltså detta extremt. Här befinner man sig fortfarande långt från sådana självklarheter som t.ex. en utbyggd skattefinansierad barnomsorg. Därför var det inte bara uttryck för skämtsamhet när en av de republikanska kandidaterna (Rubio)sa att Sanders kunde bli president i Sverige. För Rubios sort är en normal skandinavisk politik både fullständigt otänkbar och extrem.

Rubio, Trump och de andra republikanska presidentkandidaterna är däremot ett riktigt skräckkabinett. De är alla högerextrema. De framstår som extrema även i ett ”normalt” USA-sammanhang. De är inte bara extremt bakåtsträvande när det gäller olika mänskliga rättigheter (för kvinnor, homosexuella osv), de spelar också medvetet på att försöka vrida det stora och växande missnöjet i USA i rasistiska eller anti-muslimska banor.

Bernie Sanders utgår också från det växande missnöjet. Men till skillnad från alla de andra kandidaterna – och de flesta svenska socialdemokrater – pratar han om de växande klassklyftorna och försöker skapa en rörelse av enhet bland vanligt folk mot den extremt rika och mäktiga ekonomiska eliten. Han talar mot den splittring efter etnicitet, religion, kön, sexuell läggning osv som de andra kandidaterna driver. Istället talar han som t.ex. i denna fina video om enhet: ”Stand together”. Det är en rörelse som inte bygger på egna rikedomar eller stöd från Wall Street så som de andra politikerna utan på de verkliga gräsrötternas stöd. Sanders har också en lång personlig erfarenhet av att arbeta i folkrörelser ända sedan 1960-talets medborgarrättsrörelse och framåt. Att lyssna till hans tal är en fröjd för den som önskar mer hjärta och äkta engagemang hos våra politiker.

Men kan han bli president? Och ännu viktigare kan han genomföra det han vill ifall han skulle bli president?

Att vinna mot den ekonomiska och politiska eliten i USA är naturligtvis inte någon lätt sak i sig. Det märkliga valsystemet gör det inte lättare. I primärvalet i New Hampshire vann Sanders mot Clinton med 60 – 40. Ändå blev fördelningen av de delegater som sedan ska rösta om det demokratiska partiets kandidat 15 för Sanders och 14 för Clinton. Märkligt eller hur? Det förklaras i denna artikel med något som kallas ”superdelegater”. Det är partiapparatens egna delegater som är garanterade plats på konventet där allt avgörs. Av de 4047 delegaterna till konventet är 712 ”superdelegater” som ger massivt stöd åt Clinton. Visst klingar partinamnet rätt illa?

Men om nu Sanders skulle bli vald, kan han genomföra sin politik? Nej, säger han själv i denna video. Inte utan skapandet av en politisk gräsrotsrörelse:

Oavsett vem som väljs till president kommer den personen inte att kunna ta itu med de enorma problem som arbetande familjer i vårt land möter .

De kommer inte att kunna lyckas därför att makten hos de stora bolagen, makten hos Wall Street, makten hos kampanjdonatorerna är så stor att ingen president ensam kan stå upp mot dem .

Det är sanningen. Människor kan vara obekväma med att höra den, men det är verkligheten . Och det är därför som den här kampanjen säger högt och tydligt: Den handlar inte bara om att få Bernie Sanders vald till president, den handlar om att skapa en politisk gräsrotsrörelse i detta land .

I detta synsätt skiljer sig Bernie Sanders på ett avgörande sätt inte bara mot Barack Obama, Hillary Clinton eller de högerextrema republikanerna utan också mot dem som idag styr den svenska socialdemokratin. Det är en helt avgörande och mycket viktig skillnad. Våra svenska socialdemokrater har här som på så många andra områden glömt sin historia och att arbetarrörelsen inte kallas arbetarrörelse av en tillfällighet.

Intressant?

Läsa andra bloggar om Bernie Sanders, USA, presidentvalet

Att tävla med högern om samma politik, eller något annat.

Igår utsågs Jeremy Corbyn till ny ledare för det brittiska Labour party. Han fick nästan 60 procent av rösterna i partiet, vilket kan jämföras med rivalerna Andy Burnham (19%), Yvette Cooper (17%) och den gamle partiledaren Tony Blairs favoritkandidat Liz Kendall som bara fick 4,5%. Ett mycket stort stöd alltså.

Katrin Marcal skriver i Aftonbladet att hon tycker valet är ”tragiskt” och tycker att ”det är svårt att förklara vad som hände..” när, som hon skriver ”en skäggig marxist valdes till partiledare”. Tydligen ska ledare för arbetarpartier varken ha skägg eller vara marxister nu för tiden, enligt Marcal.

Corbyn har definitivt en annorlunda ledarstil än den typ av moderna politiker som utbildas av olika reklambyråer. Men han är trots – eller kanske tack vare det –  mycket populär. Medlemsantalet i Labour är idag större än på många år och dygnet efter att Corbyn blev vald anslöt sig ytterligare 14 500 nya individuella medlemmar till partiet.

Han har också annorlunda åsikter än dessa reklambyråsossar. Han vill bekämpa klassklyftorna och beskatta de rika mera. Han har både röstat mot brittiskt deltagande i Irak-kriget och mot medlemskapet i EU. Direkt efter att han blivit vald talade han på en stor manifestation för att välkomna flyktingar i London. Tydligen är de här åsikterna lika skrämmande för högern som de är populära bland Labours medlemmar. Den konservative premiärministern har på twitter sagt att Labourpartiet nu är ”ett hot mot den nationella säkerheten, vår ekonomiska säkerhet och din familjs säkerhet.

Men Marcal däremot säger inte mycket om Corbyns åsikter. Hennes främsta argument är istället att hans politik inte kan få tillräckligt stöd för att vinna över de konservativa. Då kan man ju fråga sig hur bra det var att vinna val med Tony Blair som ökade klyftorna, privatiseringarna och drog in landet i ytterligare krig? Ska man slå högern genom att föra högerns politik? Vad har man uppnått då?

Men det mest akuta problem som Marcal ser med Corbyn som ledare är att han ”inte tror på det där med ­partidisciplin”. Med tanke på hur de flesta som vill dra arbetarrörelsen åt höger brukar svinga partipiskan, tycker jag inte att det heller låter speciellt skrämmande.

Sen finns det andra som i likhet med Tony Blair menat och menar att Corbyns politik är gammalmodig. Det är faktiskt ett riktigt fånigt argument. För vad har vi sett i världen de senaste decennierna när denna ”moderna” politik för ökade klyftor, raserad välfärd och nya krig har bedrivits? Jo, en värld som alltför mycket påminner om en gammal och ond tid som vi lyckades avlägsna oss från, men som nu kommer tillbaka. Det är därför som vänsteridéer om jämlikhet, välfärd åt alla och fredliga lösningar istället för krig nu åter växer i styrka på flera håll i världen.

Det behövs något annat igen, helt enkelt. Kanske ett nygammalt, men inte inte tillräckligt prövat recept?

Intressant?

Läs andra bloggar om socialdemokratin, välfärden

Om att lära av högern – tankar av Kajsa Ekis Ekman

Kajsa Ekis Ekman har skrivit en ledare i ETC som handlar om att vi i vänstern måste lära av högern. Det är en som vanligt välskriven, tankeväckande och uppfordrande artikel. Hon listar i artikeln tio punkter där vi har att lära och ändra oss. Jag gillar grundtonen och mycket av det hon skriver. Men jag vill pröva några saker – i hopp om att få synpunkter från andra – och komma vidare i en viktig diskussion. Därför har jag förhållit mig till Kajsa Ekis Ekmans tio punkter, punkt för punkt. De måste alltså läsas tillsammans med hennes tio punkter.

Tyvärr finns inte något kommentarsfält till artikeln i ETC. Därför skriver jag här på bloggen och i nättidningen Synapze

  1. Makt: De som ska åstadkomma verkliga förändringar för folkflertalet måste grunda sig på rörelse och organisering i detta folkflertal. Taburetter kan vara viktiga men de kan och har också ofta varit vägen till svek av folkflertalet.
  2. Vi i vänstern ska stödja andra (s+mp) om de vill genomföra ens de mest begränsade små steg framåt för rättvisa, miljö eller internationell solidaritet och fred. Men vi får inte tveka att gå fram själva och i att ständigt visa att vårt projekt är något mycket mer och större. Vi måste samtidigt kunna ena olika klasser och skikt, män och kvinnor, unga och gamla, stad och landsbygd, olika minoriteter av alla de slag i en huvudfåra kring detta projekt, där vi inte splittras av underordnade frågor.
  3. Alla som betraktar sig som socialister eller anser sig ”stå till vänster” borde samlas i ett parti fullt av olika åsikter och rörelser men med ömsesidig respekt och sammanhållning kring en gemensam praktik. Ett sådant i verklig mening brett vänsterparti måste för att lyckas både kunna lära av och studera historien tillsammans som historia men samtidigt koppla loss från band till gamla organisationsprojekt.
  4. Efter några decennier av framgång för borgarnas projekt är det väl tyvärr ganska naturligt att de har mer framgångar att peka på? Vänstern får leta i historien eller i andra länder. Men om man inte räknar själva bromsandet av högerns ångvält som en framgång (det är det ju) så är det ju väldigt tunt med framgång för vänstern att prata om här och nu. Men helt klar, en annan ton i skällan behövs!
  5. Jag bor inte i Stockholm och vet inte vilka meningslösa musik-teaterkvällar detta syftar på. Men sant är att Vänstern måste visa och övertyga om att man har ett fungerande program för att människor ska kunna leva på den så kallade landsbygden. Studiet av Mao är nog däremot inte till större nytta i detta sammanhang.
  6. Jag tror inte att alla debatter inom vänstern behöver eller bör vara interna. Tvärtom är konstruktiva meningsutbyten om den faktiska politiken viktiga att föra även utanför ”partiskalen”. Men den typen av totalt destruktiva, illojala eller ansvarlösa inlägg som man kan se på t.ex. Facebook borde vi bekämpa.
  7. Precis! Låt oss bli mer av vänsterpopulister!
  8. Ja låt oss tala om hur det kapitalistiska systemet föröder samhällen och livsbetingelser på vår jord. Låt oss tala för fördelen med jämlika samhällen. Låt oss tala för sammanhållning och solidaritet!
  9. Ja, Brecht sa det redan i pjäsen Modern: ”Den är förnuftig, Alla förstår den, Den är klar.” Men också: ”Den är det enklaste som är det svåraste”. Det är en ständigt pågående uppgift som t.ex. Kajsa Ekis Ekman själv brukar lyckas bra med. Men det finns en skillnad mellan oss och högerpopulisterna, som jag tror har betydelse. Deras lösningar kan framstå som enkla just för att de är falska och ”förenklade”. Socialisters lösningar måste vara sanna och samtidigt lyckas med att förklara svåra saker enkelt.
  10. Precis, styrkeförhållanden och organisering är det viktigaste. Det är alltför många även inom vänstern som bara ser globaliseringen som ett tvingande och överordnat hinder.

Intressant?

Kommer en upplösning av blockpolitiken att upplösa Sverigedemokraternas inflytande?

Resultatet av valet i september var att ingen samling av partier fick någon majoritet. Istället fick vi tre, eller egentligen fyra olika grupperingar:

  • Sverigedemokraterna
  • Moderaterna, Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna
  • Socialdemokraterna och Miljöpartiet
  • Vänsterpartiet

Hur dessa olika grupperingar skulle förhålla sig till varandra och till varandras politiska förslag fanns det olika bedömningar av och förhoppningar om. Socialdemokraterna och Miljöpartiet bildade regering och höll Vänsterpartiet utanför. Däremot förhandlade man tillsammans med Vänsterpartiet fram en budget med vissa omfördelande förslag av rättvisekaraktär. Trots detta fanns det inte majoritet i riksdagen för detta budgetförslag ifall den yttersta högern (SD) skulle stödja de borgerliga partiernas budgetförslag. Dagen innan riksdagens omröstning meddelade också SD att de tänkte rösta för de borgerliga partiernas budgetförslag. Det kan ju tyckas helt logiskt med tanke på att de under den föregående perioden för det mesta stödde den borgerliga Reinfeldt-regeringen i riksdagen. Det kan också verka helt logiskt med tanke på att SD är ett borgerligt parti eller med en hänvisning till ett citat från liberalen Herbert Tingstens bok Nazismens och fascismens idéer, som talar om fascismen som just borgerlig:

Fascismen är borgerlig: den har överallt kommit till makten så gott som uteslutande med stöd av de borgerligt, antisocialt inriktade folkgrupperna, den har i sina grunddrag bevarat den borgerliga produktionsordningen, den privata äganderätten till produktionsmedlen, den i princip fria konkurrensen och den avvisar tanken på ekonomisk utjämning.

Men naturligtvis var det inte utifrån en sådan argumentation om ideologisk närhet som Sverigedemokraterna motiverade sitt stöd till den borgerliga regeringen. Istället sa den vikarierande partiledaren Mattias Karlsson att:

Sverigedemokraterna kommer i fortsättningen att arbeta för att fälla varje regering och varje budgetproposition som ger stöd för en ökad invandring utifrån dagens nivåer och som ger miljöpartiet ett avgörande inflytande över migrationspolitiken.

Att i den situationen utlysa nyval – efter att förgäves ha överlagt med de borgerliga partierna – var helt logiskt utifrån statsminister Löfvens situation.

Att lyssna på Sverigedemokraterna

Sverigedemokraternas partiledning som är skickliga på att framställa sig själva som ett förnuftigt och icke-extremistiskt parti pratar ofta om att de ”bara” önskar att de andra skulle ”lyssna på dem”. Det är också ett argument som tycks gå hem både bland en del offentligt debattörer och bland så kallat vanligt folk. Men det är ett mycket falskt argument. Om det är något parti som fått ett i förhållande till sin storlek oproportionerligt stort utrymme att föra fram sina åsikter i media så är det SD. I denna mening har de verkligen blivit ”lyssnade på”. Det har knappast gått att freda sig mot deras propaganda ifall man velat ta del av ordinarie nyhetsförmedling. Men det är ju inte det som det handlar om. Det handlar om att SD vill ha genomslag för sin politik i det som är deras huvudfråga före allt annat: en begränsning av invandringen, att vi t.ex. inte ska ta emot människor på flykt från krig. Att en del företrädare för de borgerliga partierna börjat ”lyssna på” SD i denna mening och lagt ut testballonger eller tagit till sig delar av deras politik har vi sett en del uttryck för. Här i Uppsala skedde det nyligen genom utspel från centerpartisten Stefan Hanna. Men i stort sett har den svenska borgerligheten visat sig trogen det goda inom den liberala traditionen och till skillnad från europeiska kollegor hållit SD och deras rasistiska politik på avstånd.

Att upplösa blockpolitiken

Det pratas också mycket från olika håll om utsträckta händer liksom om att – som man säger – ”upplösa blockpolitiken”. Det kan ju låta förnuftigt med tanke på den nuvarande parlamentariska situationen. I en situation där S+MP tillsammans med V har mindre stöd än de fem borgerliga partierna (Alliansen+SD) är det ju omöjligt att få igenom ens de mest obetydliga reformer och försök att vända utvecklingen med ökade klassklyftor. Då kan det ju verka som det enda realistiska att söka enhet i den så kallade mitten. Speciellt kan det ju verka så med tanke på att risken är rätt stor att de borgerliga partierna börjar samarbeta med SD. Vad gäller moderaterna är det kanske redan på gång ute i landet.

Men kommer ett samarbete i den politiska mitten att minska Sverigedemokraternas inflytande? Ja, möjligen i det mycket korta perspektivet. Men det kommer att ske till priset av en politik som fortsätter att öka klyftorna, nyfattigdomen, segregationen, arbetslösheten och den politiska uppgivenheten. För det är ju detta som den nyliberala politiken skapat överallt om än med mer eller mindre brutala uttryck. Det är sådana samhällsutvecklingar som har gynnat och kan gynna framväxten av högerextrema rörelser. Det har vi sett tidigare i Europas historia. Vi ser det också idag. Det är inte en oundviklig utveckling men det finns ändå ett klart samband där vi sett fascismen växa fram. Och så är det idag åter i många länder i Europa.

Därför kan vi inte sätta vårt hopp till utsträckta händer för en samling kring en upplösning av den så kallade blockpolitiken. Det kommer bara på sikt att gynna SD ännu mer.

De utsträckta händer som behövs är istället utsträckta händer av enhet mellan alla löntagare som känt hur stress, press och kontroll uppifrån ökat, alla arbetslösa som inte bara står utan jobb utan också fått uppleva sämre levnadsvillkor och stämplats som ”utanförstående”, alla unga som inte får fasta anställningar utan istället tvingas till förnedrande anställningsformer med minimala rättigheter och stor osäkerhet, alla pensionärer som fått uppleva allt sämre villkor efter ett långt arbetsliv, alla som vill förändra klimatpolitiken och göra Sverige till ett verkligt föredöme när det gäller omställning. Ja alla dessa och många andra måste samlas för en annan politik. En politik som bryter med den kapitalistiska logiken. En riktig vänsterpolitik.

Så kan också rasismen drivas tillbaka.

Media: Aftonbladet1, Aftonbladet2, Aftonbladet3, ETC1, ETC2, DN, SvD, SVT1, SVT2, Expo, Dagens Arena, Flamman, Röda Malmö

Intressant?

Läs andra bloggar om Sverigedemokraterna, Socialdemokraterna, rasism, antifascism

Eftervalstankar

När jag cyklar hem från jobbet längs Dag Hammarskjölds väg ser jag att någon eller några skrivit en stor kommentar till valet. Det är på en plats där det normalt brukar vara en större reklamaffisch för något som jag inte vill köpa. Med stora bokstäver har någon eller några skrivit:

DEMOKRATI – ATT FÅ SÄTTA ETT KRYSS PÅ EN PAPPERSLAPP VART FJÄRDE ÅR.

När jag vid middagen berättar om detta säger vår yngsta familjemedlem att ”det där låter inte så positivt”. Och det har hon ju rätt i. Jag vet inte vilken eller vilka som skrivit detta slagord eller ifall de själva har något alternativ till det nuvarande systemet. Men uppenbarligen är det någon eller några som inte är nöjda .

Själv anser jag att detta med röstandet är en mycket viktig del av vilken demokrati som helst. På många platser i världen slåss människor fortfarande för denna rätt. Samtidigt drömmer jag också om en demokrati som skulle vara något mycket mer och större än detta. En demokrati där vi aktivt och tillsammans hade ett  reellt inflytande över det samhälle vi lever i. Och då menar jag naturligtvis inte genom att göra olika individuella kundval som ju numera utvidgats från vanliga varor till att även gälla olika typer av välfärdstjänster. Jag menar en möjlighet att styra över våra arbetsplatser och områdena där vi bor, men också över olika maktcentra som till exempel bankerna. Jag är socialist helt enkelt.

Men önskar de som skrivit slagordet ovan  en större och mer omfattande demokrati? Eller vill de kanske som de svenska nazisterna helt avskaffa rösträtten till förmån för att få styras av någon ”führer”? Tja, det är ju svårt att veta.

Samling i mitten eller närmande till SD?

Jag tänker på detta mot bakgrund av framgångarna för valets enda verkliga vinnare: sverigedemokraterna. Nu diskuteras ju mycket om hur landet ska styras och många talar om vikten av blocköverskridande överenskommelser. Det kallas för att ”ta ansvar”. Frågan är för vad. Flera debattörer har påpekat det ganska självklara, att om de flesta partier försöker befinna sig i någon sorts gemensam mitt – där man suddar ut skillnaderna mellan arbetarrörelse och borgerlighet – så ökar det utrymmet för missnöjespolitik och högerpopulism. Erfarenheterna av av blocköverskridande samarbete från andra håll i Europa är inte heller positiva. Journalisten och experten på högerextremism Anna-Lena Lodenius visar till exempel i en artikel i SvD hur samarbete mellan socialdemokrater och borgerliga i Nederländerna, Österrike och Belgien direkt lett till framgångar för högerextrema partier.

Bland de ordentligt tilltufsade moderaterna finns en annan risk. Den som handlar om att man ska gå den främlingsfientliga opinionen tillmötes. Naturligtvis finns denna risk även inom andra partier, men förmodligen mest hos moderaterna som förlorade mest till just SD. Man kan inte säga att rågången mot främlingsfientlighet varit helt konsekvent inom borgerligheten. Inom både FP, C och KD har det förekommit testballonger och utspel som fiskat i grumliga vatten. Ändå är det nog sant att säga att borgerligheten i Sverige hittills skiljt sig från sina europeiska kollegor. När Reinfeldt talade om att ”öppna sina hjärtan” så var det nog inte bara ärligt utan också i stor kontrast till andra s.k. liberala ledare i Europa. Men när han ställde det öppna hjärtat i motsättning till välfärden så spelade han helt uppenbart SD i händerna.

Det har skrivits en del konstiga saker om detta med att ”förhålla sig” till SD:s väljare. Bland annat ett mycket konstigt inlägg av Zaremba i DN. Ett mycket bra inlägg har däremot skrivits av Daniel Poohl på tidskriften EXPO: Gå inte SD-opinionen tillmötes. Han kritiserar en annan sorts blocköverskridande förening-i mitten-politik, nämligen den som talar om de anständiga 87 procenten. Han skriver bland annat:

…svensk politik hade mått bra av att lyfta fram de stora skillnader som finns mellan de så kallade 87 procenten. För sanningen är att vi inte är 87 procent. Migration och integration är politikområden som precis som alla andra omfattas av många politiska skiljelinjer.

Han diskuterar också detta med ”lyssnandet” (där det skrivits både tänkvärda och mer tveksamma saker) och avvisar inte alls möjligheten att vinna över SD-väljare, men då med

….en idé som är stark och en realpolitik som erbjuder konkreta lösningar på vardagens problem.

Det är ett sätt att lyssna. Vi håller fast vid våra idéer, utvecklar dem, men kompromissar inte med rasism och intolerans.

Han avvisar också – genom att hänvisa till erfarenheter från Danmark, Storbritannien eller Frankrike – tanken om att SD skulle stoppas genom att man börjar ”lyssna” till deras förslag och ta upp deras förslag som sina egna:

När du tillmötesgår opinionen så växer extremhögern och högerpopulismen.

Naturligtvis innebär inte denna konsekventa antirasistiska strategi att SD hindras att växa i sin isolering. Men som Poohl skriver:

Det kanske de gör. Men det är inte bara en fråga om röstsiffror. Det är en fråga om vilka idéer vi vill ska prägla vårt samhälle.

Vänsterpartiets upplägg

Löfven stängde ju direkt  igen dörren till vänsterpartiets deltagande i regeringsbildningen. En del är upprörda över det. Jag läser till exempel ett argt inlägg från en gammal bekant, socialdemokraten och byggnadsarbetaren Kent ”Renen” Johansson på SVTdebatt. Han tycker att Löfvens vandring åt höger och utestängande av vänstern är ett hån mot allt de står för. Det är ju bra att Löfven kritiseras för detta. Inte minst från de egna leden. Själv har jag svårt att dela upprördheten. Jag är helt enkelt inte alls förvånad. Löfven är en högersosse och har inte gett uttryck för att vara något annat. Att hålla vänstern på avstånd är helt logiskt från hans position.

När det gäller Vänsterpartiets valkampanj så är mitt intryck att fler medlemmar än på länge varit aktiva i själva valkampanjen. Antalet medlemmar i vänsterpartiet har också ökat kraftigt de senaste åren. Men hur ska vi då med denna bakgrund se på vänsterns alltför blygsamma framgångar? Kunde vi uppnått mer med ett annat upplägg?

En av de mer intressanta och tankeväckande analyser jag läst finns på vänsternättidningen Synapze. Det är ett inlägg skrivet av brevbäraren och vänsterpartisten Gunnar Westin från Stockholm.

Han konstaterar dels sansat att  Löfven vill behålla jobbskatteavdragen så därför ”kan vi inte förvänta oss särskilt mycket omfördelningspolitik.”

Men han har också viktig kritik mot vänsterns valkampanj både i olika detaljer såväl som i helheten. Även här handlar det om att vi skulle ha vunnit på öppnare och tydligare konfliktytor:

Felet har snarare varit den underliggande strategin, som kan sammanfattas med att Sjöstedt – med undantag för frågan om vinsterna i välfärden – tämligen systematiskt begränsat sig till att driva frågor som inte öppnar upp en konfliktyta i förhållande till Löfven.

Jag tror att (v) kunde ha vunnit en hel del på att utgöra en självständigare och mer aggressiv opposition genom att tydligare konkurrera på den planhalvan, som SD nu ofta fick ha för sig själv.

Det tycker jag är viktiga synpunkter att ta till sig för ledningen i Vänsterpartiet, inte minst i den nuvarande situationen med Löfvens stängda dörr.

Socialdemokraternas stödben

Till sist bara några ord om det parti som ”får vara” samarbetspartner i den minoritetsregering som Löfven vill skapa: Miljöpartiet. Jag har aldrig betraktat MP som ett vänsterparti även om det funnits positiva inslag i deras politik. Men dagens MP kan knappast beskrivas bättre eller mer vasst kritiskt än av dess gamla språkrör Birger Schlaug. I ett rödglödgat – eller i hans fall kanske snarare grönt av ilska – inlägg klär han fullständigt av den nuvarande MP-ledningens opportunism och övergivande av det ursprungliga perspektivet:

Tillsammans med den sämsta tänkbara socialdemokratin – ledd av Stefan Löfven – när riksdagen har den sämsta sammansättningen på årtionden, när varje möjlighet att bryta de system, strukturer och normer som partiet bildades för att bryta är totalt omöjligt. Då sitter MP i regeringsförhandlingar för att skriva ett kapitel. Efter en valkampanj när snart sagt varje uns av grön ideologi tonades ner och målet var triangulering och kostymering för att inte sticka ut. Som om det var tanken på Miljöpartiet!

Läs hela hans inlägg. Det är det värt.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om valet, sverigedemokraterna, socialdemokraterna, miljöpartiet, vänsterpartiet

”Om ni hotar med att lägga ner, så ska vi öppna upp”. Från ett möte med Daniel Suhonen.

Igår hade jag tillsammans med ett 70tal andra människor i Uppsala tillfälle att lyssna på Daniel Suhonen på ett knökfullt café Mumrik. Ett möte arrangerat av Folkkampanjen för gemensam välfärd i Uppsala.

Suhonen talar ledigt och utan manuskript, med stark känsla men samtidigt faktaspäckat. På slutet säger han plötsligt: jag har inte ens kommit in på mitt manuskript. Detta gör dock inget. Att lyssna till Daniel Suhonen är ett rent nöje och en njutning.

Suhonen inleder med att säga att han ibland känner sig som den siste mohikanen, en ”resande i socialdemokrati”.  Detta refererade till den strid om socialdemokratins själ (och praktik) som han själv deltagit i sedan flera år. I denna debatt myntades ju bland annat begreppet ”politikens dubbelagenter” som syftade på det faktum att näringslivet i allt högre utsträckning börjat leja sig politiker, framförallt inom socialdemokratin. I samband med detta rekommenderade Suhonen en bok som han i sin tur fått sig rekommenderad av Sverker Gustavsson i Uppsala. Intressant nog var det en bok utgiven på Timbros förlag: ”Kommandohöjderna”. En bok skriven i det nyliberala perspektivet som idag är ett viktigt verk för att förstå det som hänt både med politiken och med välfärden. Det är en beskrivning som handlar om en syn där man ser samhället som en plats för en strid mellan å ena sidan politik/stat/regleringar och å andra sidan kapitalet som vill ”avreglera”.

Suhonen deklarerade direkt att det är viktigt att se striden om välfärden och privatiseringarna som en kamp om makt. Likaså att det här uttrycket om att ”driftsform spelar ingen roll” kan användas även av oss och åt andra hållet. Han såg skämtsamt för sig hur han som näringslivsminister skulle säga detta till ägarna av de svenska (privata)storföretagen: driftsform spelar ingen roll….snart tar vi över.

Suhonen berättade också om arbetet inom tankesmedjan Katalys och gav exempel på olika motargument till privatiseringsivrarna. Till exempel: ”Om ni hotar med att lägga ner så ska vi öppna upp” som argument mot att avskaffande av vinsten inom välfärden skulle innebära en massa nedläggningar. Han berättade också om hur man undersökt opinionen och kommit fram till överraskande starka siffror för en välfärd utan vinst till och med bland moderata väljare. Dessutom hade man funnit att 4,5 % av ”de rödgröna väljarna” var beredda att byta parti för denna frågas skull, vilket förklarar den pågående uppgången för vänsterpartiet. Katalys hade också granskat lobbyisternas argument och visat på att de var falska, ja helt enkelt myter.

Förra året drog Suhonen och hans vänner igång facebook-gruppen 90 procent vill ha samhällsvinst, som på tre veckor fick 1,8 miljoner anhängare. Ett tips att vara med på ifall man inte gjorde det då.

Suhonen tog också upp det falska ordet riskkapitalister, för som han sa: riskkapitalister har inget kapital (det lånar de av andra) och de tar inga risker. Däremot vet de var man kan tjäna mest pengar och det gör man förutom på vapen eller prostitution också på den svenska välfärden.

Ett företag som blev så skandaliserat att man bytte namn är Carema som numera heter vardaga. Suhonen rekommenderade en bok av Erik Palm om den s.k. Caremaskandalen. Dessa företags affärsidé är att säga till kommunen att de har 25 anställda medan de i själva verket bara har 17. Detta avslöjade Palm bland annat i den nämnda boken. Inom dessa företag delar man också ut bonusar till mellanchefer som lyckas hålla nere bemanningen. Denna utveckling där några stora koncerner brett ut sig har samtidigt kvävt de små ideella krafterna. För, menade Suhonen, det var definitivt inte så att allt var bra i det gamla systemet. Det var ofta fyrkantigt. Men nu har pendeln slagit över helt åt andra hållet. Samtidigt har argumentationen från privatiseringsivrarna blivit alltmer defensiv. Förut hette det att allt skulle bli billigare, bättre och friare. Nu säger man att ”det är inte bättre i det offentliga”.

En viktig siffra att ha i huvudet är 330 miljarder. Det är den summan per år som staten skulle ha ifall vi återgick till den skattenivå som var år 2000.

Suhonen framhöll vilken stor erövring välfärdsbygget varit. Att det var ett bygge som omfattade alla och där även medelklassen var nöjd. Medelklassens missnöje och önskan om valfrihet idag har sin grund i den kraftiga försämringen av välfärden som föregått privatiseringarna. En försämring som lett till att man nu inför system för att ”toppa upp” välfärden för dem som har råd. I många kommuner  höjer man idag priset för hemtjänsten så att det ligger över priset för RUT-tjänster. Så gynnar man ytterligare de privata lösningarna.

Ytterligare en bok rekommenderades, nämligen ”Den stora omvandlingen” av Kent Werne m.fl. (Leopold förlag)

Det finns olika bieffekter av privatiseringarna som t.ex. framväxten av mer byråkrati och kontrollapparat. En annan bieffekt är den utveckling eller snarare avveckling av Hem och skola föreningarna som blivit en följd av skolans privatisering. Dessa tidigare så starka föreningar har nu mer eller mindre dött ut.

Under den efterföljande debatten var det flera från publiken som frågade om man verkligen kunde hoppas på förändring inom socialdemokratin. Ett av flera svar på detta från Suhonens sida var att beslutet från s-kongressen och Löfvens uttalande varit att ”vinsterna ska avsevärt minska”. Detta går att mäta och man bör kräva att de åtminstone lever upp till det, menade Suhonen.

Jonas Karlsson från Folkkampanjen för gemensam välfärd i Uppsala sa i diskussionen att det viktiga nu är att bygga en bred rörelse och att få igång aktiviteten och till exempel gå med i Folkkampanjen. Gör det du också!

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om välfärden

Läs andra bloggar om socialdemokraterna

%d bloggare gillar detta: