Är det dåliga och oengagerade lärare som är problemet?

Dålig stämning och lärare som vill sluta. Det är några av följderna av lärarlönelyftet”, kan man läsa i UNT. Liknande rapporter kan man hitta i lokaltidningar från andra platser i landet.

Vad är då ”lärarlönelyftet”? Så här beskrivs det på Skolverkets hemsida:

Lärarlönelyftet är en statlig satsning för att skolhuvudmännen ska kunna ge en löneökning till särskilt kvalificerade lärare, förskollärare och fritidspedagoger. Syftet är att öka läraryrkets attraktionskraft och därigenom förbättra resultaten i skolan. Medlen för Lärarlönelyftet, 3 miljarder kronor årligen, räcker till löneökning för cirka 60 000 lärare.

Det handlar alltså om ett massivt statligt ingripande i lönebildningen, där staten på förhand bestämmer att det bara är en minoritet som ska få ta del av satsningen.

Så här förklarar regeringen sin tanke med satsningen:

Den svenska skolan befinner sig i ett mycket allvarligt läge. Kunskapsresultaten har sjunkit under lång tid, ojämlikheten har ökat och lärarbristen är stor då alltför få vill utbilda sig till lärare.

När det gäller ojämlikheten så har ”Andelen elever som går i skolor med riktigt låga resultat  dubblerats sedan 2006”.

Regeringens lösning på detta är att eleverna ska möta ”skickliga och engagerade lärare”.

Redan här bör vi stanna upp och fundera. Med det resonemang som Fridolin och hans kollegor för fram här verkar det ju som om problemet med de låga resultaten beror på att lärarna som jobbar i dessa skolor inte är ”skickliga och engagerade”. Eftersom jag själv arbetat på skolor i fattiga förorter både i Stockholm och i Uppsala, så måste jag direkt säga att jag inte känner igen mig. Det är inte bara osant utan direkt oförskämt. Att sedan genomföra en satsning där majoriteten av de lärare som sliter mot dåliga odds inte får ett öre av satsningen, blir därtill som ett direkt hån.

För inte är det förekomsten av dåliga och oengagerade lärare som är huvudorsaken till den ökade ojämlikheten. Den beror istället på att den ojämlikhet som skapas av ökad bostadssegregation har förvärrats genom politiska beslut om fritt skolval och införandet av en skolmarknad som är den mest extrema i hela världen.

Den individuella löneutvecklingens väg

Nu råder dålig stämning på många skolor.

Den minoritet som fått ett påslag känner sig nog ofta ganska obekväma samtidigt som många inom majoriteten som inte fått något känner sig värderade som sämre. Knappast något som ökar arbetslust och glädje.

Men denna utveckling bort från kollektiv lönebildning – där en fackförening slåss för hela kollektivet istället för att lämna medlemmarna ensamma och splittrade mot arbetsgivarna – påbörjades för många lärare redan 1996 då tariffsystemet – där lönen sattes efter anställning och år i yrket – avskaffades. Lärarförbundets ledning drev idén att individuella löner och ökad lönespridning istället för kollektiva höjningar skulle förbättra lärarnas löner. I Kommunal genomfördes detta redan 1993. Och på den vägen är vi nu. En väg i utförsbacken.

Det finns många argument mot individuell lönesättning. Här är några:

  1. Man kan ifrågasätta om cheferna har förmåga att sätta ”rätt lön” och det är svårt att skapa objektiva kriterier för individuell lön.
  2. Cheferna får också större makt och de anställda blir tystare och räddare.
  3. Samarbete och arbetsgemenskap missgynnas.
  4. Den genomsnittliga löneökningen blir snarare lägre för kollektivet.

”Förstelärare”

En fortsättning på det ”individuella tänkandet” kring lön var införandet av ”förstelärare” som genomfördes av den förra regeringen. Trots att mycket kritik riktats mot det hafsiga genomförandet av denna ”reform” – läs till exempel den utvärdering som Statskontoret gjorde på regeringens uppdrag där det också framgår att hälften (51 procent) av de lärare som har svarat på Statskontorets enkät är ganska eller mycket negativt inställda till ”karriärstegsreformen – så går Fridolins regering ändå vidare med samma politik.

Idén om konkurrens mellan de arbetande i ett företag är naturligtvis normal borgerlig ideologi. Därför är det både välkommet men samtidigt också lite märkligt att läsa kritik mot ”lärarlönelyftet” på en del liberala ledarsidor.

Men det är inte en ideologi som har stöd i forskning och erfarenhet. Tanken att löneskillnader och konkurrens mellan medarbetare i ett företag skulle vara bra för verksamhetens resultat avvisas till exempel av den amerikanske företagsekonomen Jeffrey Pfeffer. Han menar att man här blandar ihop konkurrens och motivation.

Ja, nog har de ställt till det både i den förra och den nuvarande regeringen. Man skulle önska att det gick att bara kasta detta idiotiska beslut i papperskorgen. Men tyvärr kommer det nu vara ännu längre att gå för att komma tillbaka till det som en gång var bra med den svenska skolan. Vägen dit måste handla om att återupprätta förståelsen för uttrycket Tillsammans är vi starka, vilket får illustreras med denna häftiga bild:

tillsammans

Intressant?

Uppsala

Läs andra bloggar om skolan

 

F.d. JB-koncern-skola nu bättre utan vinst

Jag har tidigare skrivit om JB-koncernens konkurs på den här bloggen. I dagens Uppsala Nya tidning (141010) kan man läsa en artikel om hur det gick när man la ner. Sex av de skolor som las ner av JB togs över av Stadsmissionens skolstiftelse, bland annat här i Uppsala. Stadsmissionens skolstiftelse som är ickereligiös och politiskt obunden driver sina skolor utan vinstuttag, man återinvesterar allt överskott i skolan.

Det här är alltså en friskola, som visar att Jan Björklunds ständiga tjat om att det inte går att driva friskolor utan vinst, helt enkelt är fel. Även detta har jag skrivit om tidigare.

Men det är inte bara så att det är möjligt att driva skola utan vinst. Självklart blir det då också mer pengar över av våra skattepengar till det de var tänka för, själva verksamheten. På den f.d. JB-skolan, som numera heter Grillska gymnasiet, säger t.ex. läraren Malin Mattsson att de nuvarande ägarna är ”mer villiga att investera tid och pengar i elevernas framtid” och att man nu har ”utrustning så att det räcker åt alla elever”. Något som inte var fallet tidigare. Enligt rektorn har man nu fått en miljon kronor till investeringar.

Att bemanningen generellt är lägre på friskolorna än på de kommunala skolorna är ganska självklart. Den största utgiftsposten är lönekostnader. Därför är lägre bemanning det avgörande sättet för att kunna ta ut (och öka) vinsten. Naturligtvis försöker man även att dra ner på andra kostnader. Inom den skattefinansierade men privata välfärden har det förekommit en hel del kända exempel på vilka skrämmande konsekvenser dessa åtstramningar för att uppnå maximal vinst lett till. Vem minns inte knäckebrödsskandalen till exempel?

Ändå är inte de flesta friskolor usla. Tvärtom väljs de av en hel del barn/ungdomar/föräldrar och uppfattas som bra, trots att bemanningen är lägre. Hur hänger det ihop? Björklund och andra som vill behålla det extrema svenska exemplet (extremt därför att vi bara delar det med Chile) hänvisar alltid till denna valfrihet och de nöjda barnen/föräldrarna. Det första som man kan säga om det är att hela den skattefinansierade skolsektorn (eller välfärdssektorn för den delen) måste ses som en helhet. Pengar som försvinner ut från denna verksamhet är förlorade pengar för sektorn som helhet oavsett om de försvinner ut från en skola där brukarna är nöjda. Dessa pengar skulle ha kunnat användas där behoven är som störst. För det är ju detta med behoven som det handlar om. De är olika. En del barn/elever behöver mer stöd av olika slag än andra. En otrevlig baksida av valfriheten är att den sociala segregering som redan ökat i boendet ökat än mer genom det fria skolvalet. Föräldrar med en högre social position väljer bort den lokala skolan om där finns många barn som behöver extra stöd. På många friskolor samlas därför barn som helt enkelt kräver lägre resurs. Där går det att göra vinst samtidigt som de kommunala skolorna i fattiga förortsområden får fortsätta att slita mot allt sämre odds. Genom att inte se skolsektorn som en helhet trollar man bort denna problematik.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om skolan, vinst i välfärden

VD:n för Friskolornas riksförbund tycker inte att barn ska sorteras…

För några dagar sedan kritiserades det fria skolvalet i en debattartikel i UNT av Elina Halvarson från lärarfacket LR:s studerandeförening och Rossanna Dinamarca från Vänsterpartiet.
Idag, söndag 13 april, kommer i UNT ett sorts svar på deras artikel. Den är skriven av ett klart särintresse, Claes Nyberg, vd för Friskolornas riksförbund. Han har ju naturligtvis ett klart materiellt intresse av att inga inskränkningar sker på den skolmarknad där hans företag tjänar sina pengar.
Svaret känns också tröttsamt förutsägbart och liksom malandes på tomgång. Inlägget har rubriken ”Alla ska ha samma rätt att välja skola”. Att det i den verkliga världen ofta finns en avgörande skillnad mellan formella rättigheter och faktiska möjligheter finns uppenbarligen inte i Nybergs föreställningsvärld. Det brukar av någon anledning ofta vara svårare att se det för dem som befinner sig högt upp på samhällsstegen.
Nyberg hävdar dessutom att det inte alls är så att segregationen har ökat eller att det sker en sortering efter klassbakgrund (om detta se källor längre ned). Detta försöker han inte att på något sätt belägga. Istället tar han till en formulering som han kanske tycker är snitsig:

Vänsterpartiets lösning är att sortera barnen efter var föräldrarna har råd att köpa bostad. Men barn ska inte sorteras….

Men detta är ju inte ”Vänsterpartiets lösning” utan den faktiska verkligheten. I ett klassamhälle sorteras vi på olika sätt. Och när klyftorna ökar så ökar också sorteringen. Att en person som varit med och drivit på och själv tjänat på den utveckling där sorteringen ökar kan skriva att han tycker att barn ”inte ska sorteras” är helt befängt.
Nyberg menar att det inte är skolvalet utan att vi har ”en stark bostadssegregation” som är problemet. Han tycks se bostadssegregationen som ett naturligt och oföränderligt faktum. Att klassamhället också syns alltmer i boendet eller som han säger: ”var vi har råd att köpa bostad” är för honom inte bara en handfast realitet utan dessutom något som vi inte kan ändra på . Han tycks dessutom se det som helt naturligt att skolorna ska vara sämre i de områden där man har mindre ”råd att köpa bostad”.

Om det kan man säga flera saker:
1. Att vi istället för ytterligare sortering måste sträva efter en likvärdig skola för alla oavsett var man bor. Det betyder att resurser måste fördelas efter behov istället för att slå ut skolor som kämpar med stora behov men för små resurser.
2. Att vi naturligtvis också måste bekämpa bostadssegregationen.
3. Att skolvalet bidragit till att ytterligare öka skillnaderna men att klyftorna enligt forskare framförallt växt fram efter år 2000 och att det under denna tid saknas en tydlig koppling till bostadssegregationen. (Se nedan)
4. Att ett resolut avskaffande av möjligheten till vinst på skolan direkt skulle minska den nuvarande skolmarknaden till ett mindre antal idéburna skolor med alternativ pedagogik. Då skulle också resurser frigöras för omfördelning till skolor med större behov.

Jag har skrivit om dessa frågor ett flertal gånger och passar på att hänvisa till tidigare blogginlägg:
I Apropå valfriheten… :
• Om en forskarrapport från Kulturgeografiska institutionen i Stockholm som visade att:
elever med högutbildade, svenskfödda, icke ensamstående, och icke socialbidragsberoende föräldrar är de som åker längst när de ska till skolan.”
• Skolpendlingen ökar ”när andelen elever från synliga minoriteter och andelen elever från familjer med socialbidrag ökar i närområdet. Däremot minskar skolpendlingsavstånden när andelen barn med högutbildade familjer ökar i närområdet.”
• att de ökande klyftorna ”framför allt vuxit fram efter år 2000 och under denna tid saknas det en tydlig koppling till boendesegregationen.”
I John Bauerskolornas konkurs…:
• Om utvecklingen från idéburna skolor med alternativ pedagogik till koncerner ägda av riskkapitalister.
• Om vinstuttagen i JB-koncernen.
• Om Björklunds ständiga krumbukter inför huvudproblemet: rätten till vinstuttag.
I Allt tyngre argument….:
• Om att Kungliga vetenskapsakademin ansåg att systemet ger ”upphov till ökad segregation och minskad likvärdighet. Möjligheten att bedriva skolverksamhet i vinstdrivande syfte bör elimineras.”
I Visst går det….:
• Att skolinspektionen tyckte att föräldrar skulle kolla skolors bokslut för att välja rätt, men samtidigt inte själva klarade av detta.
• Att det finns idéburna friskolor utan vinstintresse.

Intressant?
Uppsala
Läs andra bloggar om skolan

Några positiva glimtar från 2013

När man avslutar ett år och går mot ett nytt så passar det med krönikor. Det finns det ju gott om i andra media. Så jag tänkte inte försöka göra en sådan. Istället letade jag i min egen blogg. Men inte för att få en bild av allt som hänt under 2013 utan för att söka efter positiva och hoppingivande händelser. Jag skriver ju ofta när jag blivit upprörd över något. Då är kanske det jag skrivit inte alltid så positivt eller hoppingivande. Jag letade alltså istället efter de positiva händelserna och skrivningarna.

Här är något av det jag hittade under 2013:

Det började verkligt positivt i januari med några glada nyheter om sol och vind som berättade om hur användningen av dessa energikällor ökar kraftigt.

En positiv artikel var också den om de fina kejsarpingvinerna vars flockbeteende vi har mycket att lära av. En artikel som egentligen handlade om en bra bok om hur man kämpar för sin rätt på arbetsplatserna.

Att det finns statschefer som vågar gå emot de mäktiga och så förödande storbankerna berättade jag också i början av året.

En liten lokal information som i alla fall jag tycker är positiv var att 80 procent INTE valde vinstskolor vid gymnasievalet i Uppsala. En annan positiv lokal händelse var det faktum att personalen på Akademiska sjukhuset här i Uppsala fick nog av nedskärningar och började protestera.

Under mars växte protesterna mot REVA, det projekt för att utvisa papperslösa, som på regeringens uppdrag dragits igång av polisen. Här i Uppsala hade vi en stor och fin samling på Stora torget.

Med de allt fler skandalerna kring olika typer av vinstdriven verksamhet i välfärden blev argumenten för en välfärd utan vinst allt större. Riktigt tungt blev det när t.o.m. Kungliga vetenskapsakademin blandade sig i diskussionen. Det visade sig också vid opinionsundersökningar att folket till skillnad mot de flesta politiker var emot vinst i välfärden. Därför började också en rörelse – Folkkampanjen för gemensam välfärd – att byggas upp.

I Stockholmförorten Alby kämpade människor mot utförsäljning och kraftiga hyreshöjningar. De fick stöd av en politiker, Jonas Sjöstedt, som deltog i en av deras demonstrationer.

Vi hade ju en skön och vacker sommar. Själv var jag mycket på min kolonilott. Jag skrev om mitt lilla ”paradis” om kolonilotter och om stadsodling i Berlin.

Björklund och andra vinstanhängare fortsatte att hävda att det inte går att driva välfärdsföretag utan vinst. Men de motsades av en organisation just för icke-kommunala skolföretag som drivs av idéer istället för vinstintresse.

Till hösten hade Folkkampanjen mobiliserat i flera veckor och samlade 700 personer på Stora torget. Där var många fina och bra tal och en varm stämning.

Året avslutades ju – verkade det först – på ett mörkt sätt, när en folklig samling mot tilltagande nazistbus i Kärrtorp angreps av ett gäng nazister. Men de fick verkligen svar på tal genom den kraftiga samling där mellan 16 – 20 tusen människor kom till Kärrtorp för att försvara demokratin.

GOTT NYTT ÅR PÅ ER!

HOPPAS NI FORTSÄTTER FÖLJA DENNA BLOGG.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om år 2013

Malala och den sociala rättvisan.

För ett år sedan spreds berättelsen om den modiga  flickan Malala Yousafzai över världen. I veckan fick vi veta att hon nu, 16 år gammal, tilldelats Sacharovpriset av EU. 

Malala sköts vid en skolbuss i Swatdalen i nordvästra Pakistan den 9 oktober för att hon stått upp för och blivit en symbol för mänskliga rättigheter som till exempel rätten att få gå i skolan, även om man är flicka. Malala överlevde attacken efter vård på Queen Elizabeth Hospital i Birmingham, Storbritannien. Därefter har hon i ännu högre grad blivit en hoppingivande symbol.

Naturligtvis blir det också så att många olika krafter vill utnyttja eller sammankopplas med en sådan moraliskt stark person som Malala. Många makthavare i väst har intresse av detta och av att hon associeras med ”väst” och dess kamp mot terrorismen av talibantyp. Men Malala tar inte avstånd från sin pashtunska kultur eller islam. Se t.ex. denna intervju i brittiska BBC. Däremot motsäger hon den förenklade bilden av kvinnor som bär sjal som underordnade och tigande. Istället berättar hon att hennes far som uppenbarligen var en progressiv man alltid stödde henne och att hennes namn kommer från en kvinnlig motståndskämpe mot den brittiska imperialismen (”sorry to say” – som hon uttrycker det till den brittiska intervjuaren). Hon har också uppmanat Obama att sluta skicka drönare till Pakistan då det drabbar så många oskyldiga civila.

Malala har också varit nära betydligt mer radikala grupper i sitt hemland, sådana som motsätter sig både talibanerna och USA eller de gamla kolonialmakterna som Storbritannien. Om detta kan man läsa i en artikel i den marxistiska tidskriften International viewpoint. Där påpekas att Malalas far var en vänsterman och att hennes morbror Faiz Mohammad var en  kommunist som kämpade för att organisera ungdomar och arbetare , i Swat och Malakand , mot både den fundamentalistiska och den statliga repressionen. Dessutom medverkade Malala själv i en marxistisk ungdomsskola i Swat där hon talade bakom en talarstol med bilder av Lenin och Trotskij. malala leftNär Malala nu välkomnas i väst av dess olika makthavare så kanske denna bakgrund är olämplig att prata om? Den passar inte riktigt in i den bild som passar dem som upprätthåller den nuvarande världsordningen.

Talibanerna har blivit kända för att förhindra utbildning för flickor. I artikeln i International Viewpoint påpekas att det är den orättvisa världsordning som upprätthålls av de västmakter som nu hyllar Malala som i högre grad bidrar till att hindra barn från att få utbildning än fundamentalisterna.  I Pakistan är 25 miljoner barn utan skola. Tio miljoner arbetar vid tegelugnar, i svältlönsfabriker eller som hembiträden. Det är dessa grundläggande sociala förhållanden som är huvudproblemet. Om kampen för både frihet och social rättvisa har framgång kommer också sådana medeltida kvarlevor som talibanerna att försvinna.

Media: SR, SvD, Expressen, Aftonbladet 1, 2, 3

Bloggar: Stigarna

Intressant?

Lundsbergs internatskola – vem ska skyddas?

För en vecka sedan hölls en så kallad nollning på Lundsbergs internatskola. Två elever brändes med strykjärn. Det var inte första gången som denna typ av ”kamratfostran” förekom eller uppdagades på Lundsberg. Som Agnes Hellström (själv före detta internatelev på Sigtuna) skriver i AB:

Det har varit näst intill omöjligt att spräcka Lundsbergs skolas bubbla. Vart tionde år har en skandal blåst upp, allt från elever som fått avföring kastad på sig till urartade initieringsriter framför de vuxnas fällda blickar. Styrelsen har använt tystnadens taktik, tigit ut stormen, ignorerat mediernas frågor. Gjort sig oanträffbara.

Men här passerades till slut en gräns som ledde till att skolan stängdes av skolinspektionen.

Att skolinspektionen var tvungen att agera – helt enkelt följa lagen – tycker jag verkar uppenbart. Andra exempel på vidriga kränkningar som till exempel i denna tjänsteanteckning hos skolinspektionen borde räcka.

Att den slutna elit som går och gått på denna skola reagerar mycket kraftfullt mot beslutet, men däremot inte mot kränkningarna, är knappast förvånande. En av dem är den ökände Ian Wachtmeister som tillhör en familj där över 60 medlemmar har gått på skolan.

Argumenten för en stängning har såvitt jag kunnat notera främst handlat om att skydda de utsatta eleverna och få stopp på den grova mobbningen. Men finns det inte också ett annat skäl? Kan inte en stängning av Lundsberg också ses som ett bidrag till att åtminstone lite grann skydda alla oss andra mot de översittare som fostras och härdas fram på Lundsberg? Jag tänker det efter att ha läst en mycket intressant artikel av Petter Sandgren som är doktorand i historia vid European University Institute, Florens. Han skriver sin doktorsavhandling om de svenska riksinternatskolorna. I sin artikel i Svd återger han bland annat utbildningssociologen Christine Hewards undersökningar av de engelska internatskolorna  vars syfte var:

att skapa framtidens makthavare genom ett selektivt urval av barn från familjer tillhörande samhällets övre klasser. Eleverna skulle sedan härdas, både psykiskt och fysiskt, i ett tävlingsinriktat hierarkiskt system där de starkaste skulle överleva medan de svaga skulle lida i tystnad. De allra svagaste skulle sållas bort.

Sandgren reser också frågan hur det speciella kamratfostringssystemet kunnat leva kvar på Lundsberg och menar att:

En anledning till att fostringssystemet bevarats genom åren bör därför spåras i sammansättningen av skolans beslutande organ, stiftelsen. Denna stiftelse består av före detta elever, vilka kan förmodas ha trivts vid skolan tillräckligt mycket för att engagera sig i dess framtid. Den styrande gruppens mål blir därmed lätt inriktat mot att bevara och inte att förändra. En förändring av Lundsberg traditionsbundna ritualer eller organisatoriska utformning riskerar att strida mot den gemensamma tradition som före detta elever, stiftelsen och Föreningen Gamla Lundsbergare ofta lyft fram som Lundsbergs kärna.

Men spelar det då någon roll om skolor av Lundsbergs typ får fortleva. Ja, jag tror det. Vi människor har bortsett från urtidens primitiva jägar- och samlarsamhällen alltid levt i klassamhällen. Och det tror jag att man kan påstå oavsett hur vi definierar klasser eller om vi tror att en annan ordning vore möjlig. Och Sverige är inte något undantag trots vad till exempel den f.d. eleven på Lundsberg Ebba Wallmén säger om att ”vi inte har några klasser längre” (det skulle man kunna se som exempel på dålig utbildning i samhällskunskap, men snarare handlar det väl om det vanliga fenomenet att man inte vill se eller erkänna sitt eget överläge).  Men klassamhällen kan se olika ut, vara mer eller mindre ojämlika och mer eller mindre mänskliga. Och överklasser kan vara mer eller mindre isolerade och bestå av fler eller färre av vidriga psykopattyper. Det spelar nog någon sorts roll ändå, tror jag.

Därför måste man också glädjas åt att Jan Björklund nu vill avskaffa den speciella gräddfilen för riksinternaten som består i att de utöver den vanliga skolpengen också får statsbidrag för elever vars föräldrar bor utomlands samt kan ta ut saftiga terminsavgifter.

Media: Expressen1, Expressen2, AB, SvD

Dagens Arena

Bloggat: Greve Grijshufvuds grubblerier, Röda Malmö

Intressant?

Andra bloggar om skolan

Visst går det att driva skola utan vinst, Björklund!

Lagom efter det senaste exemplet på de värsta avarterna med friskolor kommer den s.k. Friskolekommittén med ett  förslag till något som man kallar ”tuffare regler”. De sex partierna i kommitén säger att man ska se till att det bara blir seriösa ägare av friskolor i framtiden.  Hur man ska uppnå det är minst sagt oklart.  Jag tycker det verkar lika realistiskt som att försöka se till att en varg blir vegetarian. För möjligheten till vinstuttag vill man fortfarande inte göra något åt. Och vem ska kolla seriositeten? Är det Skolinspektionen? Det är en myndighet som tycker att föräldrar ska kunna göra det som myndigheten inte själv klarar av, nämligen att kolla friskolornas ekonomi. Att en sådan myndighet ska kunna se till att vinstsugna företag inom skolbranschen är ”seriösa”, det låter inte ett dugg rimligt. Och oavsett myndighetens kvalitet så är vinstfrågan fortfarande det centrala.

Jag ser minister Jan Björklund debattera med vänsterledaren Jonas Sjöstedt på Aktuellt. Han säger: ”Vi var för naiva på 90-talet”. Delvis sant (fast det är värre än så), alltför senkommet och fullständigt otillräckligt säger jag.

Intressant är att Björklund samtidigt som han säger att det som hände med JB-koncernens skolor inte får hända, med emfas betonar att ”Även kommunala skolor tvingas stänga”. Men som Sjöstedt så riktigt påpekar så är det stor skillnad på kommuner där elevunderlaget minskar och där man lägger ner men tar ansvar för elevernas fortsatta skolgång och dessa friskolor som bara lägger ner och lämpar över problemet på kommunerna (samhället). Och när Björklund drar fram detta argument så innebär samtidigt jämställandet mellan en organiserad omläggning inom en kommun och en friskolas oansvariga konkurs ett faktiskt mildrande av den kritik han påstår sig ha. För om det inte är någon skillnad, vad var då problemet med JB-koncernens konkurs?

Dessutom är det så att överetableringen av just friskolor i många kommuner inneburit att kommunala skolor tvingats dra ner eller läggas ner helt och hållet.

I debatten upprepar Björklund sina vanliga argument om att ”Föräldrar ska få välja” och ”om man bara får gå med förlust då blir det ju inga friskolor” så  ”Det måste finnas en möjlighet att gå med vinst”. Jag har skrivit om detta fåniga argument förut i inlägget John Bauerskolornas konkurs – ett system som fungerar?

Ett aktuellt exempel på att det är fullt möjligt att driva även friskolor utan vinst kan man dessutom läsa i senaste numret av Lärarnas tidning. Där står det en intressant artikel om en ny organisation: Idéburna skolors riksförbund. Den har startats av Patrik Waldenström som är vd för stiftelsen Vackstanäsgymnasiet, en friskola som drivs utan vinstintresse. Han säger bland annat:

Det finns faktiskt ganska många som driver skolor utan att vara ute efter att tjäna pengar. Vi vill visa att det finns friskolor av olika sorter.

På frågan om det borde det vara förbjudet för skolor att dela ut vinst svarar han:

Ja. Annars finns det alltid en frestelse att öka vinsten och ta ut den. Det är en tankegång som inte hör hemma i skolverksamhet.

Och på frågan om man inte ska få ta ut vinst ifall man driver en bra skola:

Det finns alltid möjlighet att satsa ännu mer på skolan och på eleverna.

Så lyssna på det du Björklund!

Läs för övrigt gärna hela artikeln. Där finns fler kloka saker.

Andra lästips:

En mycket intressant artikel i Dagens Arena där Kent Werne synar JB-koncernens konkurs och ställer frågan ”Hur är det möjligt att lämna så stora skulder efter sig när förlustsiffrorna inte var värre?”

En annan artikel av Kent Werne men i ETC, där man kan läsa om de svindlande löner som våra skattepengar omvandlas till hos direktörerna i de privata välfärdsbolagen.

Media: Aftonbladet,

GP

Intressant?

Läs andra bloggar om skolan

Bloggat: Tony Rosendahl vänsterblogg, Kilden-Åsman

John Bauerskolornas konkurs – ett system som fungerar?

John Bauerskolorna har gått i konkurs. Här är en liten bakgrund:

Under regeringen Bildt infördes systemet med skolpeng och i mars 1992 beslutade riksdagen om ”friare regler för etablering av fristående skolor”. I propositionen från 1991/92 trodde man på en utveckling mot fler föräldrakooperativ. Men så blev inte utvecklingen. Under de första åren dominerade alternativ pedagogik, främst Waldorf- och Montessoriskolor.  Men idag är det mindre än en tredjedel som drivs i stiftelseform eller som ideell förening. Istället öppnades en ny marknad för de ekonomiska jättarna. Här tycktes det finnas lättförtjänta pengar att tjäna. Friskolebranschen växte snabbt till en miljardindustri.

runeEn av dem som hoppade på guldhästen var den före detta yrkesofficeren Rune Tedfors. Hösten 2000 startade han ett första fristående gymnasium i Jönköping med det trivsamma namnet John Bauer. Sen rullade det på i hög takt. Fler skolor drogs in och på bara några år var Tedfors företag Ultra Education AB landets största skolkoncern med 8 000 elever. Tedfors själv blev 2007 utsedd till årets företagare. Motiveringen var att:

Tedfors har tillvaratagit de affärsmöjligheter som uppstått i och med att utbildningssektorn avreglerats.

Och det kan man ju hålla med om. Tedfors och minoritetsägarna i UltraEducation tog totalt ut 190 miljoner till sig själva mellan 2005 och 2008. Ändå räckte inte det. Det stora klippet gjorde ägarna enligt journalisten Tord Andersson på Östersundspostengenom att bilda ett nytt moderbolag som köpte de fem dotterbolagen för 450 miljoner. Enkelt uttryckt sålde de skolorna till sig själva”. På det sättet trixade man till sig ytterligare 360 miljoner.

Sen avslutade man med att i oktober 2008 sälja koncernen till det danska riskkapitalbolaget Axcel, för minst 300 miljoner. Axcel brukar normalt äga sina ”portföljföretag” i 5 – 6 år. Sen ska man sälja med vinst. Men för att åstadkomma detta måste man naturligtvis dra in på några kostnader, framförallt lärartjänster.  Lärartätheten, liksom lärarnas pedagogiska utbildningsnivå, var också lägre på John Bauerskolorna än genomsnittet i Sverige. Skolinspektionen riktade också hård kritik mot en rad missförhållanden. Hur det kunde se ut ger läraren Pär Lindberg en skrämmande bild av i denna artikel. Men pengar lyckades man tjäna. Enligt Dagens Arenas undersökning drog man under 2009, 2010 och 2011 VARJE år in i snitt 76 miljoner.

Nu 2013 går JB-koncernen i konkurs. Det välmående riskkapitalbolaget Axcel, gjorde en felbedömning av vinstmöjligheterna. Man kan ju tycka att det var en ganska korkad felbedömning. Att elevunderlaget skulle minska som ett resultat av kända demografiska förändringar borde inte varit obekant. Men kanske är det så att den extrema girigheten gör dessa maktmänniskor blinda? Nu är det en brist i konkursboet på över en miljard (1 030 miljoner). Av dessa utgörs 139 miljoner av en lönegarantiskuld. Lönerna till de anställda måste nu staten betala.

Utbildningsminister Jan Björklund låter precis som han brukar. Först säger han till SVT att det är ”ett typexempel på hur det inte ska få gå till”. Ja han säger till och med lite inlindat att de flesta riskkapitalbolag inte är lämpliga som ägare till skolor. Men som vanligt är det bara ytterligare lappverk på det ruttna systemet som ska till. Lagstiftning och kontroll ”har varit slapp” säger den högsta ansvarige. Nu ska det lagstiftas om att prövning av tillstånd till en ägare av skolor också ska bedöma ägarens ”seriositet och långsiktighet”.  Och ”en elev som påbörjat en viss gymnasieutbildning” ska genom ”utbildningsgarantiha rätt att gå färdigt den, även om skolan man går på läggs ner”. Inte speciellt imponerande tycker jag.

Att det skulle finnas något problem med själva vinstsystemet kan utbildningsministern inte se. Istället får vi höra ett typexempel på fånig Björklund-demagogi:

…Om vi säger att det enda som är tillåtet är att gå med förlust då kommer naturligtvis ingen att vilja bedriva friskolor….

Att det också finns ett alternativ som innebär att man bara går runt – alltså varken med vinst eller med förlust – utelämnar Björklund, liksom att det finns skolor drivna av pedagogiska idéer istället för girighet som arbetat så. Tänk om man från början lyckats konstruera ett system (med en statlig skola) där olika pedagogiska inriktningar kunnat få verka men utan möjlighet att ta ut vinst. Ett sådant stopp för vinst skulle ha hindrat alla dessa avarter som vi förmodligen inte sett det sista exemplet på. Istället hade vi kunnat få en intressant vitalisering inom skolsystemet med hjälp av pedagogisk motivation istället för profitmotivation. Kanske hade det varit ett antal nya mångmiljonärer färre i Sverige. Men det hade väl inte gjort något för de flesta av oss.

Räcker det inte nu?

Lästips:

Om du vill läsa lite mer utförligt om detta rekommenderas två mycket bra artiklar av Kent Werne i Dagens Arena. En friskolejättes uppgång och fall samt JB:s skolor mjölkades på pengar. Och en utredning av Anne-Marie Lindgren: Ta tillbaka demokratin.

En mycket bra blogg som jag rekommenderar i allmänhet är Homo Politicus. Där kan du bland annat läsa ett inlägg om privatiseringsvansinnet: Aleris, apoteken och JB-koncernen – girigheten tar inte semester, som förutom att handla om Sverige också  berättar hur den spanska regeringen privatiserar solljuset (ja du läste rätt!)

På bloggen Storstad (en annan mycket bra blogg) kan man i inlägget Konsten att sätta sprätt på en miljard bland annat läsa att det är lika mycket som Eskilstuna kommun har i sin budget för skola. Där reses den högst rimliga frågan om vad som skulle hända ifall nämndordföranden i Eskilstuna skulle meddela att man försnillat hela budgeten och därefter skriva i lokalpressen att det visar att systemet fungerar. Anders Hultin, vd för JB Education säger nämligen i en debattartikel i DN att han anser att JB:s konkurs visar att systemet fungerar.

Tillagt i maj 2014:

Nu när konkursförvaltaren är klar med JB Educations förvaltarberättelse så framgår det enligt Dagens Industri att skolans tidigare ägare, en grupp som består av nio olika aktieägare, har plockat ut närmare en halv miljard kronor ur företaget innan det såldes till riskkapitalbolaget Axcel.

Bloggat:   Jinges bilderblogg, Bo Widegren, TIDENS TECKEN, Bengt Silfverstrand,

Alliansfritt Sverige om hur moderaterna både ”krishanterar” och tjänar på den privatiserade välfärden.

Media: SvD, DN1, Aftonbladet, DN2

Intressant?

Andra bloggar om skolan

Allt tyngre argument mot vinstskolan.

Argumenten mot den marknadsstyrda skolmarknaden med rätt till vinstuttag hopar sig och blir allt tyngre.

Nu varnar även internationell expertis för farorna med den så kallade valfriheten i det svenska skolsystemet. Och en tung instans som Kungliga Vetenskapsakademin menar i en artikel i SvD att systemet ger ”upphov till ökad segregation och minskad likvärdighet. Möjligheten att bedriva skolverksamhet i vinstdrivande syfte bör elimineras.”

Men forskning eller argument från sakkunniga brukar aldrig verka som om de berör vår skolminister. När Jan Björklund får frågor om det i internationell jämförelse extrema svenska skolsystemet, svarar han bara:

Jag tycker det är bra att vi har valfrihet, jag tycker det är bra att vi har friskolor, det skapar konkurrens, det skapar just valfrihet… däremot behöver det stramas upp….

Det som den Kungliga Vetenskapsakademin och internationella forskare och experter inom skolområdet vill eliminera, det vill Björklund ”strama upp”.

Men han får bra svar på TV-nyheterna av Professor emeritus Per-Olof Hulth.

Att dessa argument inte påverkar den nuvarande regeringen blir alltmer uppenbart. Desto sorgligare då att läsa en intervju med s-ledaren Löfven i Lärarnas tidning. Han ser inte heller någon anledning att eliminera vinsterna inom den svenska skolan:

Vi har i dag 300 000 barn och ungdomar som går i en skola som är privat av något slag, ganska många aktiebolagsägda. Om vi skulle besluta om vinstförbud nu skulle vi säga »Sorry, ni valde fel och ska ut ur er skola«. Även om de är nöjda och får en bra utbildning. Många väljare vill ha valfrihet och vi måste konstatera att världen har rört sig i den här riktningen.

Denna uppgivenhet: ”världen har rört sig i den här riktningen”, är beklämmande att ta del av. Uppenbarligen lyssnar inte heller Löfven på argumenten om ökad segregering och försämrade resultat som en följd av vinstskolan. Försämringarna ska bestå och går inte att göra något åt. Bland de avgörande erövringar som arbetarrörelsen bidragit till hör demokratin och välfärdssamhället. Men de uppstod inte för att världen ”rörde sig i den riktningen” av sig själv, utan för att arbetarrörelsen tog strid. Med Löfvens attityd hade dessa erövringar aldrig vunnits. Istället bidrar han till att de förloras.

Förutom i forskarvärlden så är även den folkliga opinionen stark mot vinster inom välfärden. Tyvärr tycks den inte slå igenom i något annat riksdagsparti än vänsterpartiet, delar av socialdemokratin utanför partiledningen och olika fackliga organisationer. Så driver t.ex. flera fackförbund nu kampanjen 90 procent är för samhällsvinst. Gå med i kampanjen på facebook.

Media: Aftonbladet

Expressen, ETC, Newsmill

Bloggat: Röda Berget, Anders Romelsjö på Jinge

Bengt Silfverstrand

Intressant

Läs andra bloggar om skolan

80 procent väljer vinstfritt i Uppsala.

Enligt dagens UNT (19/2) väljer 80 procent av Uppsalas niondeklassare, precis som förra året, kommunala gymnasieskolor. Man skulle också kunna säga att det är 80 procent som väljer vinstfria skolor.

De som är för systemet med vinst inom skola-vård-omsorg brukar säga – eller snarare skrika – att en inskränkning eller ett förbud mot vinst skulle vara ett hot mot valfriheten. Och då menar de inte valfriheten för dem som plockar ut dessa vinster. Att dessa företag inte vill släppa taget om välfärdssektorn är fullt begripligt med tanke på att den genomsnittliga avkastningen inom sektorn var 15 procent som andel av det totala kapitalet år 2010 – att jämföras med motsvarande avkastning i näringslivet i stort på 8,5 procent. Och att man från det hållet säger att det inte skulle gå – att de inte skulle vilja eller kunna – att driva verksamheten utan vinst, kan man ju tycka är ett ganska bra argument för den välfärdsverksamhet som i många år drivits och fortfarande drivs utan någon vinst.

Men det är ju inte företagens intresse av vinst som politiker eller företrädare för näringslivet främst brukar prata om utan valfriheten för oss som brukare av välfärdens tjänster. Utan att ge mig in på diskussionen om ”valfriheten” som fenomen, så kan man ändå direkt säga att det är ett falskt argument. Naturligtvis skulle man kunna ha kvar systemet med valfrihet även om man hindrade vinstuttag. Den enda begränsningen av valfriheten skulle då vara att vi inte kunde välja tjänster från de företag som bara kan och vill driva verksamhet ifall den inbringar vinst (och ordentlig vinst dessutom!) till ägarna.

Om man tittar på situationen i Uppsala när niondeklassarna väljer gymnasium så tycker jag också att det åtminstone i detta fall framstår som ganska löjligt att påstå att valfriheten skulle vara ett problem ifall verksamheten inte drevs med vinst. 80 procent väljer ju just verksamhet som INTE ger vinst.

Och dessa val verkar stämma bra med opinionsundersökningar av vad det svenska folket tycker i frågan om välfärdens kvalitet, driftsformer eller möjlighet till vinst. Enligt en opinionsundersökning som utförts av Novus opinion mellan den 31 januari och den 6 februari – på uppdrag av tankesmedjan Katalys – så var 59 procent villiga att betala mer skatt om det riktas till skola, vård, omsorg, 67 procent tycker att välfärden ska utföras av offentlig sektor, 42 procent tycker det vore bra med ett förbud mot vinstuttag och 90 procent vill antingen förbjuda, begränsa, återinvestera vinsterna i välfärden eller villkora dem med höga kvalitetskrav. Bara 8 procent säger att de är för ett helt fritt vinstuttag.

 

Intressant?

Uppsala

Media: DN1, DN2

Blogg: Annarkia, Bengt Silfverstrand, Röda Berget

%d bloggare gillar detta: