Misslyckade och framgångsrika rånare

Igår var det en man som försökte råna Handelsbanken i Österbybruk här i norra Uppland. Jag trodde inte att banker hade några kontanter längre så det verkade ju optimistiskt i överkant redan där. Men dessutom fastnade mannen i dörrslussen och misslyckades med att ens komma in på banken.

De mer framgångsrika rånarna befinner sig betydligt högre upp på samhällsstegen, ja till och med i självaste bankens ledning. Det är något som vi ofta påminns om nuförtiden. Men tyvärr är det alltför få av oss som ännu drar några politiska slutsatser av den saken.

De rikas rån sker på en mängd olika sätt. Ett vanligt förekommande sätt är att smita från skatt, vilket ju faktiskt är samma sak som att stjäla. Att det verkligen är de allra rikaste som smiter mest från att betala skatt bekräftades också i en forskningsrapport häromdagen. Det var väl knappast någon som blev förvånad. Förmodligen inte heller de skattekverulanter på den borgerliga kanten som alltid försöker gömma sig bland så kallade vanliga löntagare när de ska hetsa mot något förslag till höjd skatt.

Här har vi alltså haft gigantiska skattesänkningar under ett antal år som jobbskatteavdraget, avskaffad förmögenhetsskatt (2007) och avskaffad statlig fastighetsskatt (2008). Skattesänkningar som framförallt gynnat de rikaste. Men de rikaste nöjer sig inte med detta. De skattefuskar också. Enligt forskarrapporten har de tusen rikaste hushållen i Skandinavien undanhållit 32 procent av den skatt de skulle ha betalat. I befolkningen som helhet är skattefusket betydligt lägre. Där är det tre procent som fuskat undan den skatt de egentligen skulle ha betalat.

Studien som gjorts av Annette Alstadsaeter och hennes forskarkolleger Niels Johannesen vid Köpenhamns Universitet och Gabriel Zucman vid amerikanska UC Berkeley, har kombinerat uppgifter om bankkonton i Schweiz med uppgifterna om brevlådeföretag i Panamaläckan och självrättelser och annan information från skattemyndigheterna.

                    Paulsson, Igel och Carlberg

Det är så kallade framstående personer som fuskar. Sådana som framträder i offentligheten och ojjar sig över skattehöjningar, förslag om inskränkningar av vinster i välfärden eller försök att skydda vår miljö. Bland dem som finns med bland fuskarna är 23 personer i styrelsen eller i ledningen för företagen på Stockholmsbörsens storbolagslista. Några som nämns med namn är Erik Paulsson (styrelseordförande i Skistar, Fabege och Wihlborgs samt grundare av Peab), Anders Igel (tidigare Teliachef nu i styrelsen för Swedbank) samt Anders G Carlberg (tidigare chef för Nobel Industrier, nu ordförande i Gränges och i styrelsen för Sweco).

Slutsats?

Inga skattesänkningar i världen kommer göra dessa rika människor nöjda. De kommer alltid gnälla, hota och fuska. Låt oss strunta i det. Låt oss få en skattepolitik som utjämnar de ökande klyftorna och för in pengar till samhället i alla de hål som finns i den urholkade välfärden.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om skatt

Från Postbanken till Nordea – dags att dra och att skapa något annat…

Jag läser i tidningen att Nordea tänker lämna Sverige. Jag har fortfarande mitt lönekonto hos den banken. Har liksom bara blivit kvar där under alla namn- och ägarbyten under åren utan att göra något åt saken. Men nu kanske det är dags.

Jag minns när jag i början av 1970-talet fick min lön var fjortonde dag på Atlas Copco i Sickla. Det var där och då pengar direkt i handen i ett genomskinligt kuvert. De pengar som eventuellt blev över satte jag in på Postbanken, salig i åminnelse. En liten bok med stämplar hörde till. Denna bank var då ännu statligt ägd. Jag kollade just att den faktiskt startade redan 1884, så det var alltså inte någon socialdemokratisk uppfinning.

Men 1974 blev Postbanken istället PK-banken. Det betydde Post- och kreditbanken och hade inte något alls med det moderna ordet pk att göra. Däremot var den fortfarande statligt ägd. Namnet PK lever kvar på det hus på Norrmalm i Stockholm där nuvarande Nordea har sitt huvudkontor.

Under 1980-talet påbörjades en avreglering som gjorde att samhällets kontroll över bankerna minskade alltmer. År 1990 köpte PK-banken en annan bank: Nordbanken, och tog samtidigt dess namn. Mina besparingar fortsatte att följa med och även det person- och lönekonto som jag då haft där sedan ett antal år. Det här var på den tiden som internet och annat bidrog till att vi fick problem med prickarna över å, ä och ö. Därför kallades banken ibland skämtsamt för Nördbanken. Men så nördiga var nog inte de som styrde banken då, snarare sådana som glatt följde med i de nya alltmer kapitalistiska svängarna. För nu började privata ägare att komma in. De flesta av dem blev mycket snart utlösta av staten under den finanskris som kom då i början av 1990-talet.

Men 1998 var man igång igen och gick samman med den finländska banken Merita och år 2000 med danska Unibank och den norska Kreditkassen. Nu uppstod det alltmer monsterlika Nordea, där fortfarande min lön gick in (och ut).

Staten har successivt avvecklat sitt ägande i Nordea. År 2013 såldes de sista resterande procenten. Banken Nordea befinner sig, som alla vet, numera långt från Postbanken och har figurerat i diverse fula sammanhang som penningtvätt, Panama-affärer eller investeringar hos miljöbovar.

 

Resolutions-reserven

Varför hotar då denna osympatiska bank med att lämna Sverige?

Jo, det är ju så att staten vid ett antal tillfällen har gått in och räddat bankerna. Den svenska ”socialismen” handlar numera bara om att gemensamt ta hand om förluster. Vinsterna är däremot mer privata än någonsin. Men för att staten ska kunna gå in och rädda bankerna när det behövs har man tagit ut en avgift ungefär som en försäkring. Som riksgälden skriver på sin hemsida så kan det ”under extraordinära omständigheter krävas extern finansiering” alltså från staten (min anmärkning). Därför finns något som tidigare kallades stabilitetsavgift och sedan 2016 resolutions-reserv. År 2016 betalade 179 finansinstitut tillsammans 3,4 miljarder i resolutionsavgifter till staten. Med tanke på att bara de fyra storbankerna ensamma gjorde en vinst under samma år på 92 miljarder så låter inte resolutionsavgiften orimlig. Nu vill regeringen höja denna avgift så att det skulle komma in ytterligare 3 miljarder till statskassan. Det är detta som direktörerna på Nordea inte vill vara med om. Därför säger de att de ska flytta banken från Sverige. De vill inte att deras vinster naggas i kanten.

Det börjar bli dags att ta sig samman och lämna Nordea innan de lämnar Sverige. Kanske du också?

 

Men det räcker inte

Bankerna har en mycket viktig strategisk roll i samhället bland annat beroende på att de bestämmer över och investerar de pengar som folk sparar. Det borde vara en självklar sak ur demokratisk synvinkel att bankväsendet skulle vara statligt. Uppgiften att låna till dem som behöver och investera i viktiga samhällsfunktioner borde kontrolleras demokratiskt. Men då gäller det också att de anställda inom bankens ledning inte ser som sin huvuduppgift att berika banken på varje tänkbart sätt.

Som Johan Ehrenberg skrev i ETC:

Bankerna är som fästingar på medborgarnas ekonomi. De sitter på våra huvuden och får fyra-fem procent av varje medborgares ekonomi. Ja, varje småföretags också. Utan att få något tillbaka.

Jo, det skulle vara lätt att avskaffa bankerna. Ge varje medborgare och företag ett konto i Riksbanken och så ett betalkort. Lån och sparande styrs med transparenta regler tydliga för alla.

Av någon anledning tycker jag att frågan om kontrollen över och inriktningen på bankväsendet diskuteras alldeles för lite. Vad tycker du?

 

Intressant?

Läs andra bloggar om Nordea, banker

Att gömma sig bakom andra och marginalskattens plåga

Myr-steg mot rättvisa

Häromdagen (18/4) lämnade regeringen sin ekonomiska vårproposition. Den verkar inte innehålla några jättestora förändringar. Martin Klepke skriver i Arbetet att ”Det som utmärker tisdagens vårändringsbudget är att den inte innehåller så mycket”. Privatekonomen Ingela Gabrielsson på Nordea säger ungefär samma sak till Aftonbladet. Hon menar att budgeten inte berör de flesta av oss speciellt mycket. Men, säger hon, de som själva och direkt kan få det lite bättre är ”de som lever på sjuk- och aktivitetsersättning, pensionärspar samt garantipensionärer”.  Det tycker åtminstone jag verkar högst rimligt med tanke på att dessa grupper hört till de senaste årens förlorare. Ett myr-steg av rättvisa. Ett litet resultat av förhandlingarna med Vänsterpartiet.

Budgeten innehåller också en del mindre förstärkningar inom den hårt ansatta välfärdssektorn som ytterligare ett resultat av dessa förhandlingar med Vänsterpartiet. Till exempel till förlossningsvården där fler barnmorskor behöver utbildas eller till den hårt ansträngda socialtjänsten där det handlar om att rekrytera och behålla personal. Bra, men långtifrån tillräckligt. Myr-steg även där.

Inte så mycket att varken skryta eller skrika om kan man tycka. Men då har jag naturligtvis bortsett från skattehöjningarna, detta röda skynke för alla borgerliga politiker. Och här tycks det aldrig spela någon roll ifall skattehöjningarna är stora eller små eller om pengarna behövs i statskassan eller inte.

Under de borgerliga regeringsåren genomfördes mycket stora skattesänkningar som till exempel jobbskatteavdrag för dem som har jobb, avskaffad förmögenhetsskatt och sänkt fastighetsskatt. Sammanlagt handlade det om 140 miljarder. Jämfört med detta framstår den nuvarande regeringens förslag som mycket försiktiga. Man räknar med att istället ta in 2,7 miljarder extra till statskassan.

Det ska regeringen göra genom att låta de som tjänar mer än 38 200 kr i månaden betala statlig inkomstskatt. Man sänker också gränsen för att betala värnskatt till 55 100. Det är enligt regeringens beräkningar då drygt 80 000 fler som kommer betala statlig skatt och ungefär 27 000 fler som kommer betala värnskatt.

För de som tjänar mellan 38 200 och 55 100 kronor i månaden handlar det här om en skattehöjning på mellan 1,60 kronor och 146 kronor i månaden. Hur någon kan hetsa upp sig på att några som tjänar så pass bra ska få bidra lite med dessa summor till det gemensamma är svårt att förstå.

Den borgerliga argumentationen här följer ett välkänt mönster:

  1. Man talar om marginalskatter
  2. Man skjuter fram några vanliga lönarbetargrupper framför sig
  3. Man säger att förslagen minskar lusten att arbeta och utbilda sig.

Låt oss se.

 

Marginalskatter

Det som kallas marginalskatt är inte någon speciell skatt. Det är en oundviklig del av system med progressiv beskattning, ett matematiskt faktum. Skatteverket förklarar det så här på sin hemsida:

Marginalskatt är den skatt du betalar på din sist intjänade tusenlapp. Så länge din totala inkomst håller sig under gränsen för statlig inkomstskatt betalar du cirka 300 kronor i skatt på varje intjänad extra tusenlapp.

De flesta av oss betalar ju inte statlig skatt eftersom vi ligger under den gräns som satts för detta. Det gör numera bara de som tjänar mera. För de flesta av oss blir det därför inte heller fråga om någon ”marginalskatt”. Tyvärr, skriver jag, eftersom jag tycker att en progressiv skatt som innebär att man betalar en högre procentandel med högre inkomst är mer rättvis för alla inkomster. Men om man har progressiv skatt så ändras alltså skattebeloppet vid ökad inkomst. En del borgerliga politiker har faktiskt talat emot hela idén med progressiv skatt. De har förordat ”platt skatt”, alltså samma procent i skatt för alla inkomster. Naturligtvis vore det ett effektivt sätt att slippa marginalskatt. Men så långt går inte alla borgerliga politiker. Däremot är varje höjning av progressiviteten (som i sig automatiskt innebär höjd ”marginalskatt”) något som får dem att skrika i högan sky.

Den procent som ”försvinner” av en inkomstökning på 1000 kronor blir högre än procenten på hela inkomsten. Eftersom det är en högre procent så är den naturligtvis mer tacksam att använda i propagandan. Därför är begreppet ”marginalskatt” ett lurigt begrepp.

Om någon till exempel bor i Uppsala, tjänar 40 001 i månaden och är född efter 1952 så betalar den 11 199 kr i skatt på det (skattetabell 33 kolumn 1). Kvar efter skatt 28 801. Om inkomsten ökar med 1000 kr så ökar skatten till 11 729. Kvar efter skatt är då 29 271. Skillnaden mellan 29 271 – 28 801 = 470, vilket innebär att på ”den sist intjänade tusenlappen” blev det kvar 470 kr. Mer än hälften ”försvann” och ”marginalskatten” kan då sägas vara över 50 procent och användas i propagandan mot det progressiva skattesystemet.

 

Att skjuta andra framför sig och bluffa

Jag har inte så mycket…

Att rakt av hävda att de som tjänar mest borde få fortsätta göra det utan att behöva avstå mer till det gemensamma är oftast inte så effektivt ens som borgerlig propaganda. Det har nog att göra med minst två saker. Dels har tankar om rättvisa inte helt skjutits i sank i detta land, något som även borgerliga måste ta hänsyn till. Dels är de som har högre inkomster faktiskt en minoritet, men vill gärna framstå som om de vore fler än de är.

Så vad gör man då? Jo man plockar fram några grupper som man tycker verkar ”vanliga”, gärna några offentligt anställda inom kvinnligt dominerade yrken, och påstår att de kommer drabbas av de hemska ”marginalskattehöjningarna”. (Greppet har också flitigt använts när det gäller att försvara vinstuttag inom välfärden.)

Därför får vi höra om dessa sjuksköterskor och andra som kommer att drabbas av progressiv skatt för att de har inkomster över 38 200 kr i månaden. Men detta är en fet bluff. Så fräck att det faktiskt är förvånande att den kan användas så ofta.

För det första så måste det sägas att en inkomst över 38 200 kr i månaden är en hög inkomst både i absoluta tal, som inkomst att leva av, och i jämförelse med de flesta andra löner. Den är hög oavsett vilket yrke den har som får den inkomsten.

För några år sedan gjorde SVT en fin visualisering av 2012 års inkomster i landet. Då låg 91 % av alla inkomster under 38 200 kr i månaden. Det är ju några år sedan men ger ändå en fingervisning om verkligheten.

Vi kan också titta på SCB:s statistik med decilgrupper från 2015 vad gäller årsinkomster:

Sammanräknad förvärvsinkomst i tio olika inkomstgrupper (decilgrupper)  år 2015. Belopp i entals kr.

Personer folkbokförda i Sverige både 2015-01-01 och 2015-12-31.

Decilgrupper Kvinnor och män
20 – 64 år
1 10 248
2 90 651
3 168 825
4 231 818
5 279 270
6 317 233
7 354 501
8 400 765
9 471 983
10 770 563
P50 median 299 286

 

Medianlönen (P50), lönen precis i mitten, var alltså nästan 300 000 på ett år. 38 200 i månaden ger däremot en årsinkomst på 458 400. Mer än åtta inkomstgrupper ligger alltså under detta.

Ett lokalt exempel på det här sättet att argumentera – där höga inkomster som en mindre del av befolkningen har framställs som det normala – kunde man läsa igår i en artikel i UNT undertecknad av två lokala liberaler samt en ordförande för Vårdförbundet i Uppsala. De skriver bland annat att ”Regeringens nya inkomstskatter slår hårt mot barnmorskor och specialistutbildade sjuksköterskor. Vi vill att sjuksköterskor ska kunna göra lönekarriär, men redan i dag äter marginalskatterna upp lönesatsningar”.

De tycker alltså att även det nuvarande skattesystemet är för progressivt, skjuter sjuksköterskor som grupp framför sig och pratar om lönekarriärer. De får ett bra bemötande i dagens tidning av sjuksköterskan och vänsterpartisten Viktor Waldau som bland annat skriver  att ”Vårdförbundet egna statistik visar att 80 procent av specialistutbildade sjuksköterskor ligger på en grundlön på mellan 27 700 kronor och 35 800 kronor.” Hur den utarmade sjukvården ska kunna betala anständiga löner till hela gruppen av sjuksköterskor och andra sjukvårdsanställda utan att ta in ordentligt med skatt blir en obesvarad fråga hos dessa liberaler. Fast svaret finns kanske i ordet lönekarriärer. Det handlar i bästa fall om några få som ska höja sina löner medan kollektivet lämnas i sticket. Samma politik som inom skolan med ”förstelärare” och liknande splittrande förändringar.

 

Minskar rättvisa lusten att arbeta och utbilda sig?

Att de höga marginalskatterna minskar lusten att arbeta och utbilda sig är också ett återkommande argument från den borgerliga kanten. De ovan nämnda liberalerna uttryckte det som att ”Vi vill ha en politik som uppmuntrar flit och företagsamhet”. Uppenbarligen har de inte en politik för att uppmuntra fliten hos den stora gruppen av anställda som sliter inom till exempel sjukvården. Det kan ju bara göras genom att se till att det finns resurser för att betala ordentliga löner till de stora grupperna inom välfärden. Om sedan några av dessa individuellt når så höga löner som de flesta bara kan drömma om så är det högst rimligt att skatten bidrar till att utjämna klyftor och samtidigt få in resurser till statskassan. Om dessa fåtaliga individer då tappar lusten för sitt yrke för att de från sina höga löner får avstå lite mer till det gemensamma, så kan inte motivationen för jobbet vara så hög. Då kanske de inte heller är så lämpliga för sina yrken?

Det finns någonting i detta borgerliga skattegnäll som också står i skarp kontrast till hur man ser på bidrag till sjuka och arbetslösa eller vilka löner de som inte lyckas få några jobb ska behöva acceptera för att bli ”anställningsbara”. Logiken i att anta att höginkomsttagare skulle få mindre lust att jobba om de tvingas betala lite mer i skatt samtidigt som man alltid menar att arbetslösa, fattiga eller nyanlända skulle öka sin lust till att jobba med lägre inkomster är svår att svälja. Morötter till de mätta och piskor till de hungriga?

 

Till sist

Människor med de högsta inkomsterna i Sverige har främst sina inkomster från kapital och inte från lön. De ökande klyftorna i samhället beror framförallt på ökningen av kapitalinkomsterna. Dessa mycket rika kommer fortsätta klara sig undan som tidigare – tyvärr. Men om man åtminstone ska fördela löneinkomsterna som är lättare att komma åt än kapitalinkomsterna så är det ändå mer rättvist att de som tjänar mer ska bidra mer. Regeringens förslag är därför ett litet steg åt rätt håll. Att motståndet blir så starkt från hela borgerligheten inklusive SD ger en försmak av vilka strider vi skulle stå inför ifall rejäla krav på rättvisa skattereformer restes.

 

 

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om skatt

Att se flera miljarder

Att förstå stora tal är inte lätt. Även om förmågan utvecklas som barn så kan det vara svårt även som vuxen. Jag tycker att jag någorlunda kan greppa vad en miljon är. Jag vet ju till exempel att det tyvärr inte räcker så långt ens med en miljon för den som vill köpa sig ett boende i någon av de större städerna. Men en miljard (1000 000 000), det är svårare att greppa. Jag gör i alla fall ett litet försök.

I Sverige utökades förra året enligt Veckans Affärer antalet miljardärer i Sverige. De blev då 178 stycken. Tillsammans ägde dessa 178 personer 2076 miljarder kronor. Om de mot förmodan skulle dela pengarna lika mellan sig skulle var och en av dem ha 11,7 miljarder. Det kan jämföras med att statens totala utgifter 2017 beräknas till 972,4 miljarder kronor, alltså mindre än hälften av miljardärernas tillgångar. Statens inkomster beräknas bli lite högre: 979,7 miljarder kronor, men det är även det mindre än hälften av det som dom där 178 personerna äger.

Inkomsterna av kapital har ökat kraftigt i Sverige och var enligt SCB drygt 340 miljarder kronor år 2015. Det mesta av detta – mer än 85 procent, alltså ungefär 290 miljarder – gick till den tiondel av befolkningen som redan hade högst inkomster. Det förklarar ju varför antalet miljardärer ökat. Men det är också enligt SCB ”den främsta anledningen till de ökade inkomstskillnaderna”.

Det ”jobbskatteavdrag” som den förra regeringen införde minskade statsinkomsterna med 104 miljarder 2015, 107 miljarder 2016 och i år med 110 miljarder.

Ett annat antal miljarder som är intressanta är de uteblivna inkomster till staten p.ga. skattesmitning som SVT visade på förra året. Det handlade enligt skatteverkets beräkningar då om 46 miljarder på ett år.

Sedan fastighetsskatten slopades 2008 har statskassan förlorat mellan 77 och 105 miljarder kronor i uteblivna skatteintäkter. Om skatten återinfördes skulle det ge mellan elva och femton miljarder kronor netto till statskassan.

Förmögenhetsskatten avskaffades 2007. Sista året då den fanns (2006) tog den in drygt 6 miljarder till statskassan. Det skulle ha varit ett högre belopp nu. Om den inte avskaffats alltså.

 

Sammanfattning av miljardjämförelserna:

År 2016 hade 178 miljardärer i Sverige 2076 miljarder kronor.

År 2017 tar staten in nästan 980 miljarder kronor.

År 2016 var inkomsterna av kapital 340 miljarder kronor.

Av dessa kapitalinkomster tog den redan rikaste tiondelen i landet hand om 290 miljarder.

Det bevarade ”jobbskatteavdraget” gör att statskassan i år förlorar 110 miljarder.

Ett gäng rika smiter från skatt så staten förlorar på ett år ungefär 46 miljarder.

Borttagandet av förmögenhets- och fastighetsskatt ger ett ytterligare minus på gissningsvis 20 miljarder i år.

 

Tänkte att det kunde vara en liten hjälp nu när det snackas om skatt på inkomster, kapital och förmögenheter……

 

Intressant?

LO visar åter på ökande klyftor – kan vi reglera makteliten?

Så har då LO för sjuttonde gången kommit ut men sin årliga rapport om utvecklingen av och skillnaderna i inkomster mellan vanliga löntagare och makteliten i samhället. Den har titeln: Makteliten – reglerar inte sig själv.

En del saker känns bekanta från tidigare rapporter. Det gäller till exempel att året 1980 är en sorts vändpunkt. När jag skrev om den trettonde rapporten 2013 så påpekade jag att:

Om man vill studera graden av jämlikhet/ojämlikhet i ett samhälle så är rörelseriktningen viktig. I Sverige visar många studier att år 1980 både var en kulmen och en vändpunkt. En kulmen för en lång period av utjämning och en vändning mot ökande klyftor som långsiktig tendens.

Detta framgår till exempel av detta diagram från den senaste rapporten. 1980bVi kan också se att tendensen mot ökade klyftor har fortsatt sedan dess.

Rapporten ”redovisar maktelitens inkomstutveckling under åren 1950–2015 i relation till den genomsnittliga lönen för en industriarbetare”. För detta har man valt ut 197 personer på höga positioner inom näringsliv, politik, ekonomi och andra viktiga samhällsområden. Det är positioner som är jämförbara över tid för att kunna göra dessa jämförelser. Man har mätt ”den sammanräknade inkomsten bestående av arbetsinkomst samt inkomster från kapital och näringsverksamhet” hos denna maktelit. Dessa har man jämfört med den genomsnittliga industriarbetarlönen  som var 351 741 kronor om året (eller 29 022 kronor i månaden) år 2015. Skälet till att man valt just industriarbetarlönen som jämförelse ”är att denna lön finns redovisad i den offentliga lönestatistiken under hela undersökningsperioden”.

Det uttalade syftet med rapporten är ”att synliggöra skillnaderna mellan vanliga löntagares och denna elits inkomster”.  Man gör det för att: ”Vår utgångspunkt är att det har betydelse om makteliten har långt högre inkomster än de människor som påverkas av deras beslut”.

Det låter ju i allra högsta grad rimligt. Ändå vet vi ju att det står en strid om detta. Och hittills har den sida som har allt att vinna på att förneka problemen med klyftorna haft fortsatt framgång, som tabellerna  tyvärr visar.

Nu motsvarar nämligen Maktelitens genomsnittliga inkomster före skatt 18,7 industriarbetarlöner 2015, ”den största skillnaden som uppmätts sedan undersökningens startår”.

Denna maktelit består av elva olika maktgrupper:

− Näringslivets verkställande direktörer.

− Politiker och höga tjänstemän i regering och riksdag.

− Representanter för arbetsmarknadens parter.

− Generaldirektörer och verkställande direktörer i statliga myndigheter och bolag.

− Politiker och höga tjänstemän i de 10 största kommunerna.

− Chefer i kommunala bolag i de tre största städerna.

− Representanter för det traditionella ”överhetssamhället” det vill säga hovet, domstolarna, kyrkan, militären och utrikesförvaltningen.

− Mediachefer/redaktörer och journalister.

− Representanter för universitets- och forskarvärlden.

− Chefsekonomer inom näringslivet och hos arbetsmarknadens parter.

− Representanter för folkrörelseorganisationerna.

Men även mellan dessa grupper finns det stora skillnader. Föga förvånande utgör makteliten inom näringslivet en grupp för sig, vilket framgår av diagrammet:inkomstgr-i-eliterna

I rapporten gör man en uppdelning i tre olika grupper för att visa denna utveckling från 1950 och fram till nu. Man jämför den ekonomiska, den demokratiska och den byråkratiska eliten och konstaterar att ”Skillnaderna i genomsnittlig inkomst mellan de tre grupperna är stora. Av de tre grupperna är det framför allt den ekonomiska eliten, vilken omfattar 50 verkställande direktörer på svenska storföretag, som har ökat sina inkomster i förhållande till industriarbetarlönen de senaste årtiondena”.

eliterna

När det gäller denna ekonomiska maktelit så är skillnaderna till industriarbetarlönerna alltså gigantiska:

År 2015 hade en genomsnittlig direktör på ett svenskt företag med fler än 30 000 anställda 73 gånger mer i ersättning än den genomsnittliga anställda på samma företag (inklusive pensionskostnader). Det är den högsta nivån under hela 2000-talet”.

Att LO ger ut dessa rapporter är naturligtvis utmärkt. Men efter alla dessa år med en utveckling av ökade klyftor känns det definitivt som att det behövs något mer. Som det står i rapportens titel: makteliten reglerar inte sig själv. Det behövs en annan politik helt enkelt. En politik från vänster. Men frågan till LO-ledningen är väl då: kan ni, vill ni, törs ni?

PS: fakta om de stötande klyftorna kan vi hitta även i tidningar som inte riktar sig till lönearbetare. Läs till exempel hur Veckans Affärer berättar om de svenska miljardärerna. Men som sagt, numera är det inte kunskap som saknas utan kraft bakom åtgärder som gör något för att vända denna utveckling.

Intressant?

Läs andra bloggar om inkomstklyftor, makteliten, LO, ojämlikhet

Ökande klyftor överallt, men i USA är det ”kollaps”

Häromdagen kunde vi höra hur OECD-chefen Angel Gurría framhöll Sverige som ett land med låga skulder och mycket god tillväxt samtidigt som han varnade för den kraftiga prisökningen på bostäder och den ökande ojämlikheten. Det är ju lite förvånande att en chef för OECD varnar för riskerna med ojämlikhet. Å andra sidan pratade även moderatledaren Kinberg Batra precis om växande klyftor i ett rikt Sverige för att sedan direkt spela på motsättningar mellan dem ”som går till jobbet, sliter och gör sin plikt” och dem som ”smiter” och inte går till något jobb. Att förneka ökade klyftor är svårt idag. Men vår blick på dessa klyftor och de slutsatser vi drar kan skilja sig som natt och dag.

En annan rapport

I denna månad februari 2017 kom en annan rapport ut som behandlar ekonomisk ojämlikhet. Den är skriven av Thomas Piketty och ett antal andra forskare: GLOBAL INEQUALITY DYNAMICS: NEW FINDINGS FROM WID.WORLD. I

I rapporten jämförs bland annat tre länder: USA, Kina och Frankrike. Att man valt Frankrike förklarar man med att det är ett land som ”i stort sett är representativt för det västeuropeiska mönstret”. Man har studerat utvecklingen från 1978 fram till 2015. I både USA och Kina har de rikaste tio procenten ökat sin inkomstandel påtagligt under perioden, medan detta inte är påfallande i Frankrike.

10proc

Det är då inte förvånande att se att inkomstandelen för de 50 procenten med de lägsta inkomsterna minskat kraftigt i både USA och Kina.

botten50

Men det finns en väsentlig skillnad mellan USA och Kina. Även om de fattigaste 50 procenten har fått en minskad andel av det ökade välståndet så har deras inkomster i Kina ändå ökat i absoluta tal med 401 procent. I USA har däremot inkomsterna i absoluta tal minskat med 1 procent sedan 1978. I detta avseende sticker USA ut ordentligt. Pickety och de andra forskarna talar om en ”kollaps”.

inkomstutveckling

Forskarna har också undersökt utvecklingen av den offentliga (gemensamma) rikedomens andel av hela den nationella rikedomen i ett antal länder. I samtliga dessa länder har den offentliga egendomens andel minskat:

offentliga

Denna minskning är likadan i samtliga länder med undantag för ”oljerika länder med stora offentliga statliga medel, som Norge.” Forskarna ser ett politiskt problem med detta då det ”utan tvekan begränsar regeringens förmåga att omfördela inkomster och mildra ökande ojämlikhet.” Bakom denna minskning och detta problem ligger naturligtvis en mängd politiska beslut under denna period. Slutsatsen måste bli att ”omvända” politiska beslut krävs.

Sverige

OECD påpekar alltså det som många av oss sett sedan länge nämligen att klyftorna ökar även i vårt land.  Hur Sverige ligger till jämfört med andra länder vad gäller graden av ojämlikhet (mätt med Gini-koefficient) enligt OECD kan du se på denna sista figur:

gini

Intressant?

Läs andra bloggar om ojämlikhet, USA

Ockupanterna i Sollefteå har helt rätt!

stodEnligt en nyligen genomförd opinionsundersökning av Novus med 1015 slumpvis utvalda personer så anser 64 % att sjukvården är den viktigaste politiska frågan just nu.

Det finns starka anledningar till att många oroar sig för vad som händer med sjukvården i Sverige. Göran Greider skriver i Dalademokraten att man kan tala om ”en generell, nationell kris för svensk sjukvård”. En del i denna kris är de neddragningar som skett inom sjukvården under många år.

Men neddragningarna har också mötts av motstånd som inger hopp. Aktuellt under det senaste året har varit kampen för att försvara akutsjukhuset i Sollefteå där en hel bygd har rest sig till försvar. När man nu trots de omfattande protesterna stänger BB i Sollefteå så har detta mötts med en ockupation. Sebastian Gunnarsson, en av ockupanterna, uttrycker det som atten ockupation är det sista man gör när demokratin inte fungerar.

En bra bakgrund till ockupationen kan du hitta på Vänsterpartiets hemsida.karta Läs också denna artikel från Vänsterpartiet i Sollefteå. För att uttrycka stöd och få aktuell information kan du gå med i facebook-gruppen till stöd för ockupationen.

Enligt dem som tagit detta beslut innebar stängningen en besparing på 15,8 miljoner. Har landstinget alltså inte råd med att ge trygghet och vård till födande kvinnor i Västernorrlands inland? Har vi blivit så fattiga? Nej, knappast. I Dagens Nyheter häromdagen skrev chefredaktören Wolodarski om aktuella siffror från SCB:

Svensk ekonomi visar sig nämligen från sin starkaste sida just nu. Jämfört med tredje kvartalet 2014 steg BNP med 3,9 procent, en siffra som överträffade prognosmakarnas förväntningar. Det är historiskt höga nivåer. 

Jämfört med för ett år sedan växte Sveriges BNP per capita med 2,8 procent tredje kvartalet 2015, också det en mycket god siffra. Det är ungefär 3 procentenheter bättre än Finland, som inte alls haft samma befolkningstillväxt som Sverige.

Hur har det gått sedan 1990-talet? Enligt SCB har BNP/capita, alltså välståndet per person, stigit med hela 52 procent mellan 1993 och 2014, rensat för inflation. Under samma period ökade befolkningen med 1 miljon, från 8,7 till 9,7 miljoner. Det är en förbluffande bra välståndsutveckling.

Samma enorma välståndsökning framgår av detta diagram.bnp

Vi har alltså inte blivit fattigare. Tvärtom. Men pengarna finns uppenbarligen på andra ställen än i kommuner och landsting. Som Göran Greider skrev i Dalademokraten i den ovan citerade artikeln:

 

I varje landsting – oavsett om det är i Stockholm, Göteborg eller Dalarna – tror folk ofta att det är just deras landsting som är sämst i landet. Sjukvårdsdebatten är fragmentiserad. Men det är en generell kris. Det är regering och riksdag som har det yttersta ansvaret. De kan inte skylla på lokalpolitiker som ofta har en omöjlig situation.

….. den kroniska resursbristen i svensk sjukvård är svår att förneka. Sköterskeflykten och bristen på undersköterskor beror på en kombination av för dåliga löner och på att personalen helt enkelt inte längre orkar med arbetsbelastningen.

Staten måste helt enkelt stå för det övergripande ansvaret för att vårdkvalité och tillgänglighet upprätthålls och därför måste skattemedel till hälso- och sjukvården i större utsträckning fördelas via statsbidrag. På längre sikt har jag svårt att tro att sjukvårdslagens portalparagraf om jämlik vård för alla kan upprätthållas via landstingsstyren. Att dessutom skattepengar numera i allt högre utsträckning går till vinster i privat driven vård är ohållbart i ljuset av den kroniska resursbristen i sjukvården.

Jag tror att han har alldeles rätt Greider.

Hur ska då lokala politiker som brottas med dessa problem förhålla sig? bb-sollefteaDet är inte alls någon lätt uppgift. Även om man vet att det finns pengar, men på andra ställen i samhället, så hjälper det ju inte landstings- eller kommunalpolitikern här och nu. Om dessutom de flesta människor finner sig i besluten om försämringar utan att protestera är det ännu svårare att driva en annan politik. Men om däremot stora mängder av människor sätter sig i rörelse så som människorna i Ådalen har gjort då uppstår en annan situation. En möjlighet. Det ställs då olika alternativ. Antingen kan politikerna då välja att hålla fast vid neddragningarna och gå emot en massiv folklig opinion. Resultatet av det kommer att leda till ännu mer av besvikelse och missnöje som inte hittar någon vettig riktning och många människor som rentav förlorar tilltron till demokratin. Men politiker kan också välja att förena sig med dessa breda folkliga missnöjesyttringar. Säga att folk har rätt och vara med i rörelsen. När det gäller den aktuella kampen i Ådalen så är det bara Vänsterpartiet som har gjort det senare. Heder åt dem för det. De har också lagt fram konkreta förslag till lösningar. Men jag tror i likhet med Greider att vi också från vänstersidan måste rikta kraven uppåt, till staten. Pengarna finns. Men de måste omfördelas. Detta kan bara göras på statlig nivå.

TV-inslaget på Aktuellt

Den 31 januari kunde man se ett inslag på Aktuellt som berättade om striden kring sjukhuset i Sollefteå. I inslaget intervjuas två politiker. Av någon anledning bara sådana som är för nedläggningen.

Socialdemokraten Erik Lövgren säger : ”Det är ju jobbigt att åka så här långt, men å andra sidan är vi ju inte först med en sån här förändring, Det är redan gjort i Norrbotten….Dalarna, Jämtland och Gävleborg.” Att försämringar redan genomförts på andra platser är ju inte ett argument för att vi ska fortsätta på den vägen. Men Lövgren anser att det har gått bra på de andra platserna som han nämner. Jag undrar om de som bor där håller med honom.

Ännu värre är Annicka Burman, den andra politikern som intervjuas. Hon skrattar och säger: ”Det är lite synd om människorna – hehe – att dom inte kan titta framåt. Det här beslutet är fattat och det är inte något som kommer tas tillbaka för att dom ockuperar.” Synd om människorna var ordet. Men inte för att de drabbas av försämringar utan för att de inte begriper och kan ”titta framåt”. Ett riktigt obehagligt förakt för en massiv folklig opinion.

Men det är en sak till som är illa både med Annicka Burman och med den som gjort detta reportage utan ordentlig research. För bakom Burmans namn står det (v). Här sprids alltså i riksmedia en bild av att Vänsterpartiet går mot protesterna trots att det är tvärtom som du kan se bland annat i länkarna ovan. Hur kommer då det sig? Jo Burman är invald på Vänsterpartiets lista men har under striden om dessa neddragningar inom Västernorrlands landsting blivit så oense med Vänsterpartiet så att hon blivit ”politisk vilde”. Hon har lämnat partigruppen och understryker till SVT att hon istället har en ”samsyn med socialdemokraterna i de flesta sakfrågor som landstinget just nu brottas med”. Desto märkligare då att hon ändå skyltar med en (v)-beteckning och att Aktuellt bidrar till detta.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om sjukvården, Sollefteå

Den stora oron

Enligt rapporterna från den senaste riksdagsdebatten så talade de flesta partiföreträdarna om oro. Att oron ökar i samhället och att de tar den på allvar. Oron handlar bland annat om våld och kriminalitet.

Så här har utvecklingen sett ut vad gäller olika typer av brott som drabbat ”enskild person” enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) :

brott2

Sambandet mellan upplevd oro för kriminalitet och faktisk ökning av brottsligheten är tydligen inte alltid så enkelt. Men utvecklingen av antalet alla typer av anmälda brott ser enligt BRÅ ut så här:

anmalda-brott

De anmälda brotten är inte samma sak som de faktiska brotten. Men själva rädslan för brott och våld kan säkert vara ett nästan lika stort problem som den faktiska förekomsten av våld. Den grupp i samhället som är mest utsatt för  brott enligt BRÅ är ensamstående med barn. Där handlar det om ”misshandel, hot, sexualbrott, personrån, bedrägerier och trakasserier.”

Naturligtvis måste kriminalitet och våld bemötas med en hel mängd av åtgärder här och nu. Men jag tycker ändå att det är viktigt att vi inte glömmer vissa grundläggande samband. Det är ju tyvärr inte så att brottsligheten är lägre i samhällen som har mycket hårda straff och över huvud taget mer repressiva möjligheter. Det betyder inte att jag är för slapphet och tycker att inget ska göras här och nu. Men det räcker inte. Det handlar i grunden om utvecklingen i hela samhället. I den fantastiska boken Jämlikhetsanden av Richard Wilkinson och Kate Picket från 2010 visar de på en mängd samband mellan graden av jämlikhet och olika hälsotal. De skriver där:

Ojämlikhetens inverkan på våld är till och med bättre fastställd och accepterad än de andra verkningar av ojämlikhet som vi diskuterar i vår bok. (s. 144)

Ju mer ojämlika samhällen ju mer våld helt enkelt. Att ojämlikheten ökat i Sverige är därför också en del av problembeskrivningen när det handlar om våld.

Intressant?

Veckans Affärer om miljardärer

Alla vet att Veckans Affärer inte kan beskyllas för att vara ”vänstervriden”. Ändå är det inte sällan som denna tidning innehåller intressant information även för socialister. Sådan information som kan bidra till att ifrågasätta fördelningen av rikedomen. Till exempel när man även detta år publicerar listan över Sveriges miljardärerrika

Antalet miljardärer ökade i år med 22 stycken, de är som VA skriver ”fler och rikare än någonsin”. De är i år 178 stycken. Tillsammans äger de 2076 miljarder kronor. För att få en idé om hur mycket det är så kan man jämföra med den svenska statsbudgeten för 2017 som ligger på 972 miljarder. Tillsammans äger alltså 178 personer mer än dubbelt så mycket som hela den svenska statsbudgeten.

VA förklarar den kraftiga ökningen av förmögenheterna för de allra rikaste med att börsen gått upp så kraftigt.

Vilka är då dessa människor. Jo, enligt VA: ”Handlare, fastighetsägare, arvtagare, finansmän – och allt fler techentreprenörer”. I huvudsak män.

Några som fattas i listan är faktiskt Wallenbergarna. Det beror inte på att de slutat vara en mäktig finansfamilj. Familjen Wallenberg upprätthåller sin kända men oftast diskreta makt via ett system med stiftelser som via starka A-aktier kontrollerar investmentbolaget Investor. Tydligen gör detta att deras pengar inte syns på samma sätt, trots att alla känner till deras makt. Kanske finns det också andra som – på liknande sätt –  inte syns på listan.

Men ändå sätter denna lista saker i perspektiv. Om 178 personer äger mer än dubbelt så mycket som hela den svenska statsbudgeten för 2017 så är det ju svårt att inte undra ifall en del av deras pengar skulle kunna få göra nytta inom ramen för statsbudgeten. Eller finns det några starka argument för att de borde få behålla allt för sig själva så att vi nästa år kommer konstatera att de är ännu fler och ännu rikare?

Intressant?

Fakta om världsrikedomens fördelning

Credit Suisse är en stor global privat bank med bas i Schweiz som opererar i mer än 50 länder. Denna bank ger sedan ett antal år ut rapporter om utvecklingen av den globala rikedomen och dess fördelning. Även för dem som i likhet med mig inte är utbildade ekonomer, men intresserade av fördelningsfrågorna på vår jord, är detta intressanta rapporter som ger viktiga kunskaper om läget idag.

I årets rapport: Credit Suisse Research Institute, Global Wealth Report 2016, tittar man bland annat på den ojämlika fördelningen av rikedomen, “mätt som andel av de rikaste 1 procenten och de rikaste 10 procent av de vuxna, jämfört med resten av världens vuxna befolkning”. Man konstaterar att ojämlikheten ”fortsätter att öka”:

Medan den nedre halvan tillsammans äger mindre än en procent av den totala förmögenheten, så äger de rikaste 10 procenten 89 procent av alla globala tillgångar.

Hur definierar de då rikedom? Jo:

Termen rikedom definieras som värdet på finansiella tillgångar samt fastigheter (bostäder) som ägs av hushållen, minus skulder.

För att tillhöra de rikaste 10%, behöver en person äga motsvarande 71.600 US-dollar (653.148 kronor). Hälften av alla vuxna över hela världen äger mindre än 2222 US-dollar (20.270 kr), medan de 20% allra fattigaste har mindre än 248 US-dollar (2262 kr).

Nya miljonärer och nya fattigadollarmiljonarer

Att många människor fått det bättre i de länder som vi kallar U-länder är sant. År 2000 stod de s.k. tillväxtekonomierna (som Kina och Indien) för bara 12 procent av det globala välståndet men har sedan dess stått för en ökande andel av den globala tillväxten.  Och de rika ökar i dessa länder. Till exempel tillhör 9 procent av hela Kinas befolkning idag gruppen av de 10 procent rikaste i världen. Antalet miljonärer och mycket rika har också ökat kraftigt i världen:

Inga andra delar av rikedomspyramiden har upplevt en så stor omvandling detta århundrade som segmentet för miljonärer och personer med ultrahög nettoförmögenhet (UHNW). Antalet miljonärer har ökat med 155%.

Efter år 2000 skedde en snabb ökning av det globala välståndet enligt rapporten, snabbast i Kina och Indien. Men under 2008 minskade den globala rikedomen för att sedan långsamt åter vända uppåt:utveckling

På en ”per vuxen basis” har rikedomen knappt ökat alls och medianrikedomen har minskat varje år sedan 2010. Men antalet miljonärer som också minskade 2008 visade en snabb återhämtning efter finanskrisen, och är nu mer än dubbel så många som år 2000.

De fattigaste 20 procenten, ungefär en miljard vuxna i världen utgörs främst av fattiga människor i utvecklingsländerna men: ”ett betydande och växande antal finns nu i de rikaste länderna”.

Intressant?

%d bloggare gillar detta: