Hädare och kränkta i moderaterna

Moderaterna brukar vara betydligt bättre på att hålla rättning i leden än arbetarrörelsens partier. Så när det uppstår en liten men öppen konflikt inom detta parti så borde man kanske bara luta sig tillbaka och tillåta sig lite ren skadeglädje. Men det fanns lite mer i detta….skarmklipp

Att Hanif Bali är en part i målet borde man inte bli förvånad över. Han har gjort sig känd för att hålla en mycket hård och förolämpande ton i debatter på nätet. Det verkar inte främst vara en följd av ett hetsigt sinnelag utan snarare en medveten taktik. I en intervju i DN sa han om sig själv att han var ”etta bland alla politiker” mätt i antal ”interaktioner, alltså hur många som skriver om mig och retweetar vad jag säger.”

Nu har han stött sig med en moderat partikamrat, Kahin Ahmed som är lokalpolitiker i Rinkeby/Kista i Stockholm. Kahin Ahmed skriver på Nyheter 24 att han skäms över Hanif Bali. Anledningen är att Hanif Bali kallat profeten Muhammed för pedofil på Twitter. Uppfattningen om profeten som pedofil bygger – gissar jag –  på berättelsen om att han gifte sig med flickan Aisha när hon var sex år gammal, vilket ju är svårsmält för de flesta moderna människor. Kanske kan man ändå tycka att det är ganska grovt och medvetet sårande att uttrycka sig som Hanif Bali (brukar). Men Kahin Ahmeds reaktion är  inte heller sympatisk.

Kahin Ahmed skriver att yttrandet om profetens pedofili kränker muslimer. Jag kan förstå att han kan känna sig kränkt. Men det finns en skillnad mellan att kränka och att känna sig kränkt. Hur någon känner är ett faktum. Men vad som är kränkande går att diskutera. Att uttala sig nedsättande om alla muslimer generellt det är de facto en kränkning. Men att uttala sig nedsättande om en religiös ledare eller profet är inte samma sak.

Ahmed går dessutom längre än så. Han skriver att ”de mänskliga rättigheterna” har kränkts. Men det är inte en mänsklig rättighet att slippa nedsättande kommentarer om det man tror på. Det finns många saker som ingår i de mänskliga rättigheterna. Men rätten att slippa bli kränkt i det man tror på ingår inte i dem. Det är som med Lars Vilks och hans rondellhundar. Han sparkar neråt, skärper motsättningar på ett dumt sätt och spelar med i de högerextremas kör. Men hans kränkningar är inte olagliga eller mot några mänskliga rättigheter. De är bara dumma. Hanif Balis sätt att ”debattera” är inte en stil som jag gillar. Personligen skulle jag inte närma mig den svårbegripliga frågan om ett av profetens äktenskap för ungefär 1400 år sedan på detta sätt. Men i respekten för ”mångkulturalismen och tolerans för olikheter” som Ahmed talar om ingår både att få tro på och acceptera allt om profeten och att på ett oförskämt sätt få häda denna profet.

För det är ju hädelse det handlar om inte ”mänskliga rättigheter”. I Sverige har det varit förbjudet att häda. År 1734 infördes en lagparagraf om detta. Ingen fick uttala sig kritiskt mot Gud eller vad som stod i Bibeln. Den paragrafen avskaffades 1949. Det var ett demokratiskt framsteg. Sen är det en annan sak att man alltid kan diskutera hur vi använder oss av olika friheter. Vi kan tycka att det någon uttrycker är oförskämt, ondsint, vulgärt och så vidare. Tillsammans måste vi försöka upprätthålla en samtalsstil som gör att vi inte gräver för många skyttegravar. Men hädelse är och bör förbli tillåtet.

Riktigt osympatisk blir Kahin Ahmeds artikel på slutet där han skriver:

Dessutom gör hans uttalande att han underblåser onödiga diplomatiska konflikter med den muslimska världen. Som kan skada våra svenska intressen ute i världen.

Här anar man andra herrar i bakgrunden, reaktionära regimer som Saudiarabiens, som har synpunkter på yttrandefriheten även i andra länder.

Intressant?

 

Julen och Jesus

Snart har vi passerat årets mörkaste dag. midvintersolOch om ytterligare några dagar har vi tidpunkten för den gamla hedniska midvinterfesten. Det som vi kallar jul. Själva ordet ”jul” för denna fest är tydligen både gammalt (spårat åtminstone till 900-talet) och okänt till sitt ursprung. I alla fall har man firat jul vid denna tid långt innan kristendomen.

Även om det nu – som Tage Danielsson påpekar i sin klassiska julsaga om Karl-Bertil Jonsson – kan kännas länge sedan som julen firades till minne av Jesus födelse, så var det under århundraden ett dominerande inslag i julfirandet

Med kristendomens intåg blandades traditionerna. Den hedniska midvinterfesten blev kristendomens fest. Så har det skett och sker ofta i historien. Med lite trixande med tiden så blev det så att julen inföll och firades till minne av Jesusbarnet. Någon gång på 300-talet bestämde den kristna kyrkan att firandet av Jesus födelse skulle ske den 25 december.

josefus

Josefus

I Sverige är det ju ofta så att vi firar aftnarna vid olika högtider, alltså dagen innan själva dagen. Men det kanske också har att göra med att den religiösa sidan av julfirandet har trängts tillbaka av andra starkare krafter, främst kommersen, i vårt land. Men oavsett hur det ligger till med den saken så är det tydligen inte heller så sannolikt att Jesusbarnet föddes denna dag år noll eller ens denna tid på året. Den tron grundas ju på evangelierna som är skrivna mer än 70 år efter Jesus. Annars är det tydligen ganska tunt med historiska källor. De som brukar nämnas som källor till Jesus existens är den judiske historikerna Flavius Josefus (c:a 37 – 100 e.Kr) och den romerske historikern och senatorn Tacitus (c:a 56 – 120 e.Kr.) Men äktheten i deras verk har också ifrågasatts.

Tacitus

Tacitus

Om någon läsare har studerat detta mera så tar jag gärna del av de kunskaperna.

Det är alltså mycket (ja kanske det mesta) som vi INTE vet om Jesus. Inte heller var Jesus föddes tycks stämma enligt forskningen. Den kristna legenden säger att han föddes i Betlehem. Men tydligen föddes Jesus inte i Betlehem utan i Nasaret som idag är den största arabiska staden i staten Israel och har ungefär 30 kyrkor och kloster så väl som moskéer och mycket gamla synagogor.

Enligt Bibeln blev barnet Jesus och hans föräldrar ganska snabbt efter hans födelse flyktingar i Egypten för att undkomma Herodes. Detta är en sak som påpekas emellanåt av godhjärtade kristna. Man kanske skulle kunna förvänta sig att de mindre godhjärtade politiker som kallar sig för kristna begrundade det oftare: ”Jag var främling och ni tog emot mig” sa Jesus i Matt. 25.

Häromåret publicerats för övrigt en bild

Den verklige Jesus?

Den verklige Jesus?

på ungefär hur denne Jesus borde ha sett ut, grundat på aktuell forskning. Även här kan vi ju se att de bilder som människor i Europa skapat av den mytiske Jesus mer uttrycker deras egen värld än hur en eventuell Jesus såg ut.

Att veta vem den historiska Jesus var eller vad han stod för tycks inte heller så lätt. I likhet med många icke levande men upphöjda personer så finns det även när det gäller Jesus många olika sätt att tolka hans budskap. Och när det gäller en person som inspirerat rörelser sedan snart 2000 år så förstår man ju att möjligheterna till olika tolkningar varit och är enorma.

Enligt den amerikanske forskaren Marcus Borg avrättades Jesus som en politisk rebell. Och det finns ju något klart radikalt och upproriskt över en människa som säger att ”det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga, än för den som är rik att komma in i Guds rike” (Matteus 19:24) eller som driver ut månglare ur templet (Lukas 19:45). Medlemmarna i de första kristna församlingarna i Romarriket bestod också av slavar, fattiga och hantverkare. Detta beskrivs för övrigt fint i Vibeke Olssons romansvit om Romarriket.  Men efterhand växte denna kyrka i styrka och makt. Då kunde man också  börja betala sina ”funktionärer” allt bättre. Man fick allt mindre problem med att se de rika passera in i Guds rike eller ha några problem med att låta prästerskapet berika sig. Det är en utveckling som för övrigt mycket påminner om utvecklingen inom arbetarrörelsens två stora grenar.

För övrigt anser jag att religiös eller annan typ av tro ska vara en privatsak helt skild från staten. När det gäller sekulariseringen återstår ännu en del att göra även i vårt land. Men det kanske blir ämnet för någon annan bloggtext.

Intressant?

Läs andra bloggar om jul, Jesus

Att bekämpa fundamentalism

Om en jungfru är trolovad med en man, och en annan man träffar henne i staden och lägrar henne så skolen I föra dem bägge ut till stadens port och stena dem till döds….

Femte Mosebok, kapitel 22, vers 23-24

Om däremot en man träffar en jungfru som icke är trolovad, och han tager fatt henne och lägrar henne, och de ertappas, så skall mannen som lägrade flickan giva åt flickans fader femtio siklar silver och taga henne själv till sin hustru, därför att han kränkt henne; han får icke skilja sig från henne så länge han lever.

Femte Mosebok 22:28-29

Dessa uråldriga och för moderna människor vidriga åsikter står alltså att läsa i den del av Bibeln som förenar judendomen och kristendomen. Att kvinnor på den tid då detta skrevs inte hade mycket att säga till om framgår ju helt klart. I de gamla religiösa skrifterna finns både det som vi moderna människor kan tycka är gott, ont eller  svårbegripligt. Men i alla de stora religiösa samfundens skrifter så är den patriarkala och ojämlika synen på kvinnor genomgående.

Svårbegriplig katolsk tradition i Spanien under Stilla veckan.

Svårbegriplig katolsk tradition i Spanien under Stilla veckan.

Och även om de uråldriga formuleringarna inte tillämpas av de flesta av dem som idag vördar de heliga skrifterna, så finns det religiösa förtrycket kvar hos många när det gäller sådant som skilsmässa, preventivmedel, abort, ja överhuvudtaget när det gäller rätten för kvinnor att bestämma över sina egna kroppar.

Jag skyller inte på Gud. För jag hör inte till dem som tror att de religiösa skrifternas ord är direkta givna av Gud. Jag utelämnar överhuvudtaget frågan om existensen av en gud. Eller rättare: jag anser inte att man kan veta något om den saken och utgår inte heller från den tanken i mitt liv. Däremot kan man förhålla sig till religionerna som ju så uppenbart är produkter av människor i givna samhällen. Jag tror att även de troende som inte bokstavligt följer skrifterna också ser dem som givna av människor, inte av Gud.

Men att förhålla sig till religionerna handlar för mig inte främst om vad som står i skrifterna utan om den praktik och de organisationer som byggts upp i religionernas namn. För formerna och innehållet har verkligen varierat. Kontrasten mellan de första kristna i Romarriket (som kom från de lägre sociala skikten i samhället) och inkvisitionens förtryckande maktapparat, framstår till exempel som enorm. Kristendomen har varit den form som olika grupper använt för sina intressen eller sin kamp antingen det varit upprorsmän som Thomas Münzer under tyska bondekrigen, befrielseteologerna i modern tid i Latinamerika, de våldsamma korstågskrigarna eller alla de inom kyrkan som under århundraden upprätthöll respekten för överheten. korstågOch när man läser om perioden då kristendomen efter 1492 tog över makten i Spanien framstår den islamska perioden som betydligt mer progressiv. Jämfört med denna period framstår de nuvarande extremt bakåtsträvande grupperna av fundamentalister inom islam som en extrem kontrast.

Inom de olika religionerna finns även idag stora skillnader och motsättningar. Därför bör man akta sig för enkla generaliseringar om religionerna eller om dem som anses tillhöra den ena eller andra religionen. Det gäller alltså inte bara det att vi inte får klumpa ihop människor utifrån egna fördomar. Det gäller också om religionerna i sig. Vi kan försöka läsa deras skrifter. Där kommer vi hitta mycket som är både hemskt och oacceptabelt eller svårförståeligt. Men då mycket olika saker görs och gjorts i religionernas namn, kan vi inte fördöma religionerna i sig. Vi kan ogilla dem, men med det kommer vi inte att nå långt. Bättre att se till vad som görs, vilka vi kan förena oss med oavsett religion och vilka vi har som våra motståndare – också där oavsett religion.

Varför skriver jag då detta? Jo, bland annat på grund av en artikel av Ann Heberlein i Göteborgsposten där hon tycker att vi måste ”tala om elefanten i rummet”. Elefanten i detta fall är religionen islam. Det är konstigt sagt. För det har ju knappast varit tyst om denna fråga. Om den har det verkligen pratats nu ganska länge och tyvärr i ett allt otrevligare tonläge. De som brukar säga att vi inte gör, men måste, prata om detta, är folk i den högerextrema miljön, som jag inte tror Heberlein vill förknippas med. Författaren Andreas Malm uppmärksammade dessa pågående tendenser och dess historia redan 2009 i boken ”Hatet mot muslimer”.

Heberlein ”påstår givetvis inte att alla muslimer är terrorister” men ”dessa blodtörstiga dödssekter hämtar sin näring ur en religiös tradition och dess skrifter.” Hon säger sig inte heller vara okunnig om det som hon kallar ”min egen tradition, kristendomen” också har en våldsam och hemsk historia eller att det finns ”djupt problematiska passager i både Gamla och Nya testamentet”.

Men menar Heberlein : ”Om vi ska kunna bekämpa jihadismen, det islamistiskt motiverade våldet, måste vi förstå dess världsbild.” Att skaffa kunskap tror inte jag heller är fel. Men däremot tror jag att den här typen av extrema religiösa uttryck främst har sin grund i förhållanden i samhället. Förhållanden som det går att göra något åt och som vi bör göra något åt. När många unga känner hopplöshet, känner sig utestängda och nedvärderade och inte ser några positiva alternativ då göds den här typen av ideologier.

Men så kommer det på slutet av artikeln, det som är själva kärnan:

En bra början är att erkänna att religion spelar roll och att vissa religioner kan ha större våldspotential än andra.

Det lite försiktiga ”kan ha”, öppnar dörren för något annat. Men det förklarar inte varför dessa fenomen uppträder nu, i dagens värld. Har just denna religion alltid och oavsett sammanhang ”större våldspotential än andra”? Tanken utgår från någon sorts inre kärna i en religion som skulle göra just den mer våldsam än andra oavsett tid och rum. Det bortser helt från historien. Och det bortser helt från social och politisk analys. Man behöver bara backa några decennier för att se att det då var andra typer av terrorbrott som dominerade och att den ”muslimskt motiverade” terrorismen är  av ganska sent datum.

Vad denna artikel däremot gör är att surfa med i en högervind som gör livet svårare för alla dem som betraktas som eller betraktar sig själva som muslimer. Det är det som är mycket allvarligt och sorgligt. Det bidrar inte till kampen mot fundamentalismen utan till hatet mot muslimer.

Intressant?

Läs andra bloggar om religion, fundamentalism, kristendom, islam, terrorism

New York 2001 – Bryssel 2016

Jag minns fortfarande den 11 september 2001. Jag var på väg hem från jobbet. Två arbetskamrater berättade om det som hänt i USA. Det var – som kanske ofta vid den här typen av händelser – först svårt att ta in och att riktigt förstå vad som hänt. Att det hänt.

Sedan dess har vi under 15 års tid lärt känna detta fenomen som går under olika namn som Al Kaida, IS/Daesh, Boko Haram eller liknande. alkaidaRörelser med en ideologi som är en extremt reaktionär och politisk tolkning av islam. Vi har också lärt känna deras metoder och inriktning på våld mot icke militära mål. I tisdags (22 mars) var det i Bryssel. Då miste 34 personer livet när is-ledarensjälvmordsbombare slog till mot flygplatsen Zaventem och T-banestationen Maalbeek. Över hundra personer ska ha skadats. Bakom dådet står den organisation som själv kallar sig IS, men av många andra för Daesh.

Våldsmännen i Bryssel visade sig (precis som i Paris) ha en ”vanlig” kriminell bakgrund. Men de talar i namn av Islam. Det är då viktigt att inte glömma det faktum att de flesta som drabbats av detta reaktionära våld runtom i världen är just muslimer. Under detta år 2016 kan nämnas liknande attentat i Yemen, Afghanistan, Turkiet och Tunisien.

Att det främst är muslimer i länder som domineras av Islam som drabbats av det fundamentalistiska våldet är viktigt att tänka på för att inte luras in i någon falsk motsättning mellan dom och oss. Det är ju inte en konflikt mellan ”oss” och ”alla muslimer”. Att vi ska se konflikten på det här viset vill både de extrema fundamentalisterna och den extrema högern i Europa.fascist o IS Bägge dessa rörelser vill ha denna konflikt. Det är i den som de kan leva och växa. Men i den konflikten drabbas och förlorar människor av alla trosuppfattningar. Istället för att stå upp tillsammans oavsett bakgrund eller religion för ett mer solidariskt samhälle splittras vi då. Vinnarna blir den lilla grupp som tjänar på den nuvarande ordningen, de rika.

Lärdomar av 11 september 2001

Men, för att återvända till 11 september 2001 så minns jag också en annan sak. Jag minns att jag samtidigt som jag försökte ta in det förfärliga som hänt, ganska snabbt kände en annan typ av oro. Den handlade om oron för hur ledningen för Förenta Staterna skulle reagera. Den oron visade sig också befogad. Reaktionen var också just så primitiv och destruktiv som man kunde ha väntat sig. Den dåvarande presidenten Bush talade ungefär som om han befann sig i en vilda västern-film där man skulle rida efter skurkarna och ha ihjäl dem.usaledningen Och tillsammans med de andra hökarna i USA:s statsledning startade han det så kallade ”kriget mot terrorismen”. Detta har också verkligen inneburit krig i olika former och storlekar. Först angrep man Afghanistan och senare var det Irak och därefter ett kortare våldsingripande i Libyen. Men det har också inneburit förstärkandet av en enorm kontrollapparat inte bara i det egna landet utan över hela världen, något som visselblåsaren Snowden avslöjat. Vi har också sett olika typer av inskränkningar av demokratin. Dessutom har människor som på något sätt kan kopplas till islam blivit mer utsatta än tidigare.

Oavsett hur vi ser på USA:s ekonomiska och militära dominans i världen. Oavsett hur vi ser på dess långa historia av ingripanden i andra länder. Oavsett vad vi tror om USA:s avsikter, så borde en sak vara klar: ”kriget mot terrorismen” har inte lyckats. Tvärtom, så har det gjort ont värre. I spåren av förödelsen och eländet som USA åstadkommit har de reaktionära fundamentalisterna av olika sort stärkts.

Naturligtvis måste vi i varje land kämpa mot dessa kriminella fundamentalister bland annat med metoder som innebär användande av våld. Men när nu Europa står inför att ta itu med detta hot måste vi betänka det katastrofala misslyckandet i det hittillsvarande ”kriget mot terrorismen”. En slutsats av det borde vara att våldet inte kan vara varken den enda eller den huvudsakliga vägen i denna kamp.

På något sätt tycker jag att vi borde tänka på det och på det faktum att krig eller upptrappat våld och ökad kontroll nästan alltid har sitt pris. Jag skriver nästan, men kan egentligen inte komma på något fall då det inte är eller varit så. För det är ett pris som handlar om att den demokrati som man säger sig strida för istället inskränks i kampen. Det är också ett pris som handlar om det uttryck vi blev bekanta med under Irak-kriget: ”collateral damage”, alltså alla de oavsiktligt dödade, skadade, misshandlade eller frihetsberövade.

Kampen mot den religiösa och politiserade fundamentalismen måste föras framförallt genom att kämpa för ett solidariskt och jämlikt samhälle där alla ska vara med och ingen lämnas utanför. Men det måste också handla om en ideologisk kamp mot den reaktionära tillämpningen av Islam överallt i samhället. Alla typer av reaktionärer ska bekämpas helt enkelt, oavsett bakgrund eller bostadsort. Bägge dessa uppgifter borde vara uppgifter för den politiska vänstern. Uppgifter som vi kan ta itu med ifall vi lyckas hålla fler än en tanke i huvudet samtidigt.

Intressant?

I samma ämne bloggaren Svensson

Läs andra bloggar om fundamentalism, Snowden, terrorism, islam, islamofobiUSA, demokrati,

Saudiarabien – den fundamentalistiske vännen.

Tron hos sådana rörelser som Muslimska brödraskapet att islams läror och lagar kunde utgöra grunden för ett samhälle i den moderna världen stärktes genom skapandet av en stat som hade en sådan grund, Saudiarabien.

(Albert Hourani: ”De arabiska folkens historia” s. 276).

På samma sätt som kristendomen under historiens lopp delats i olika kyrkor, tankeriktningar och sekter, har också islam delats. Idag kan vi nästan varje dag läsa i tidningarnas nyheter om konflikterna mellan de två huvudriktningarna: Sunni och Shia. En riktning som det funnits allt större anledning att informera sig om är den riktning inom Sunni som kallas wahhabism efter den religiöse reformatorn Ibn ´Abd al-Wahhab (1703 – 1792). Det är den tolkning av islam som bland annat Al Qaida, den s.k. islamiska staten (IS)och staten Saudiarabien utgår från.

Kort historia

Saudiarabien är en ganska ung stat. Länge var det område som nu är Saudiarabien en del av det Osmanska imperiet. Under flera hundra år bredde detta imperium ut sig i en stor del av Asien, Afrika och Europa. Den centrala makten fanns då i Istanbul. Redan på 1500-talet erövrades Kairo, Damaskus, Jerusalem, Bagdad och delar av den arabiska halvön. Men i utkanterna av det osmanska väldet levde olika arabiska stammar delvis utanför imperiets kontroll. När Ibn ´Abd al-Wahhab år 1744 kom till Deraiya uppstod den förening av svärdet och religionen som så ofta genom historien visat sig vara ett framgångsrikt recept för att utöva makt. Ibn ´Abd al-Wahhab förenade sig med emiren Muhammad Ibn Saud i ett plundrings- och erövringskrigande mot de omgivande grannarna som pågick i flera decennier och fortsatte efter hans död. År 1802 intog saudierna den heliga staden Mekka. Men de lyckades då inte hålla den länge. Osmanerna under ledning av den egyptiske vicekungen Muhammed Ali krossade mellan 1811 och 1818 tillsvidare wahhabiterna och återerövrade Mekka till det Osmanska imperiet. Trots detta levde den saudiska staten snart upp igen fast i mindre skala. Men en dynasti under Ibn Rashid i centrala Arabien som stöddes av osmanerna lyckades under en period hålla nere saudierna. saudikartaMen 1914 – i samband med det första världskriget som innebar det definitiva sammanbrottet för det Osmanska riket – utmanades Ibn Rashid av saudiern ´Abd al – ´Aziz. Då påbörjades det som skulle leda till upprättandet av det nuvarande Saudiarabien 1932. Men detta hade inte gått utan hjälp av två andra makter som ersatte den osmanska, nämligen det med tiden sjunkande brittiska imperiet och det uppåtstigande USA-imperiet. Britterna hjälpte ´Abd al – ´Aziz till makten på samma sätt som de gjorde Feissal till kung av Irak och Abdullah till kung av Jordanien. Och USA-bolaget Standard Oil var på plats redan i början av 1930-talet. Här fanns nämligen världens största oljereserver. Utvinningen av olja började 1938.

Saudiarabien idag

Den nuvarande kungen Salman bin Abdull aziz

Fortfarande är wahhabismen statsreligion i Saudiarabien. Koranen och sharia ligger till grund för all lagstiftning.  Saudiarabien är utan tvekan den mest fundamentalistiska och totalitära  staten i världen. Den är också den mest förtryckande när det gäller den kvinnliga delen av befolkningen.

Ett sinnrikt sätt att bevara detta samhälle – förutom genom direkt förtryck av den egna befolkningen – är det faktum att arbetarklassen består av importerad och rättslös utländsk arbetskraft, samtidigt som en gynnad inhemsk medelklass har växt fram.

Västvärldens främste allierade

Jämsides med Israel har Saudiarabien sedan länge varit USA:s främsta allierade i den här delen av världen. Enkelt uttryckt har det handlat om byte av olja mot vapen, säkerhet och stöd. Och det handlar inte om lite vapen. År 2014 gick Saudiarabien förbi Indien som det land som importerar mest vapen (mätt i pengar) i hela världen. Och så som USA beter sig, så beter sig också alla de andra länder inom den del av världen som kallas väst. Alla gör det utifrån sina olika förutsättningar och speciella roller. Men alla har de denna mjukhet mot denna den värsta av diktaturer. Det gäller också i vårt land. Jag har skrivit om det förut.

När Sveriges skumma vapenaffärer med den saudiska diktaturen avslöjades för några år sedan visade det sig att både ledande borgerliga politiker,  Wallenbergfamiljen och kungahuset var i högsta grad inblandade. Svenska kapitalister gick till storms inte mot lögnerna och myglet utan mot risken att förlora pengar hos denna diktatur. Och en f.d. moderat utrikesminister tyckte att vi  inte skulle vara ”ovänliga”. Vi kunde också höra en dåvarande moderat försvarsminister och en f.d. krigsmaterielinspektör som inte tyckte att man kunde kalla Saudiarabien för en diktatur.

Samma principlösa fjäsk visades från både USA och Sveriges sida när envåldshärskaren kung Abdullah dog i början av år 2015.

Samma brist på demokratisk konsekvens ser vi också varje gång på de borgerliga ledarsidorna ifall det finns risk att vi ska förlora några affärer. Man missar aldrig heller ett tillfälle att angripa den nuvarande utrikesministern Wallström varje gång hon yppar den minsta kritik mot vår saudiska vän.

När för några dagar sedan 47 människor på en gång avrättades i Saudiarabien var det visserligen inte några som försvarade detta. Men reaktionerna var inte av den kaliber som man skulle kunna tycka vore rimliga. Låt oss t.ex. föreställa oss att något liknande hade hänt på Kuba eller i Ryssland. Då hade vi hört en orkan av fördömanden och önskemål om sanktioner utan någon rädsla för förlorade affärer.

Den s.k. västvärlden som vi tillhör är helt enkelt alltför insyltad med den saudiska diktaturen för att på allvar angripa eller ens ifrågasätta regimen i Saudiarabien. En regim som själv med direkt eller indirekt våld och understöd ingriper överallt för att främja sina egna intressen. Trots att regeringarna i EU och USA låtsas som om de vill ha demokrati i arabvärlden så kommer det bara vara en läpparnas bekännelse så länge man inte bryter banden med regimen i Riyadh. Men att verkligen stödja demokrati i arabvärlden skulle hota att skada regimen i Saudiarabien och det vill man inte.  Därför har västvärlden hittills  valt att ligga lågt när det gäller stödet till demokrati i arabvärlden och på alla sätt undvikit konfrontation med Saudiarabien.

Saudiarabien och dess härskande kungafamilj fungerar som en propp mot all progressiv utveckling i denna del av världen. Att bryta med och på alla sätt isolera och försvaga regimen i detta land borde därför vara en av de viktigaste utrikespolitiska åtgärderna om vi verkligen vill bidra till en utveckling mot någon form av demokrati.

(Läs också på Skiftet om hur vapenexporten till Saudiarabien fortsätter.)

Intressant?

Läs andra bloggar om arabvärlden, Saudiarabien, demokrati, vapenexport, religion

Läs också en artikel i ämnet av Jan Guillou i Aftonbladet från 2008 som bland annat behandlar Busch-familjens kopplingar till den saudiska monarkin.

Är det ”hat mot förorten” att kritisera reaktionära idéer?

Jag har skrivit flera gånger både om synen på ”mångkultur” och om synen på de områden vi kallar ”förorten”. Att jag sätter citationstecken runt ordet ”förort” beror på det faktum att det alltid är underförstått att det bara är vissa typer av de områden som inte ligger i städernas centrum som kallas förorter. Områden som Bromma, Danderyd eller Sunnersta (här i Uppsala) brukar inte räknas dit. Därför är begreppet knepigt.

När Johanna Langhorst kom ut med sin bok Förortshat – som alltså kritiserar demoniseringen av visa förorter – skrev jag en recension om den. Den var i huvudsak positiv men med en del kritiska synpunkter. Jag har också tidigare skrivit om min gamla hemort Husby i Stockholm som nu åter varit aktuell i medierna.

Jag säger detta som inledning för att lite grann direkt visa var jag står och åtminstone inte bli uppfattad som en ”förortshatare”.

Nu har det under en tid åter förts en diskussion i medierna om ”förorten”. Den drogs igång genom ett debattinlägg av Zeliha Dagli från Husby. Hon ville uppmärksamma de reaktionära fundamentalisternas ökade lokala inflytande. Ja, inte bara inflytande utan också deras makt över många människor och deras förmåga att begränsa även dem som inte vill följa deras påbud. Vänsterpartisten Amineh Kakabaveh tog också upp denna diskussion med ett inlägg i Expressen.

Några som däremot inte är överens om beskrivningen av dessa problem är miljöpartisten Manijeh Mehdiyar och Maimuna Abdullahi, medlem i Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén. I ett mycket häftigt inlägg i Expressen kallar de detta för ”en mobiliserad hatkampanj mot Sveriges förorter”.

Det som Zeliha Dagli och andra beskriver utifrån egna upplevelser kallar Mehdiyar och Abdullahi för ”stereotypa föreställningar” om kvinnoförtrycket. Men Zelihas artikel innehåller inte några stereotypa föreställningar. Hon beskriver hur hon känner att hennes liv begränsas alltmer genom ett ökat inflytande för reaktionära fundamentalister i lokalsamhället. Det är sorgligt att Mehdiyar och Abdullahi inte kan leva sig in i detta.

Vidare menar de att den här typen av uppmärksamhet och kritik ”bidrar till att cementera rasism och strukturell diskriminering”. ”Fördomarna och islamofobin förstärks när segregation och patriarkala strukturer reduceras till enbart en fråga om hederskultur”.

Det är allvarliga anklagelser. Men är de sanna? Som jag visade inledningsvis genom att hänvisa till min recension av boken Förortshat så tycker jag att det är viktigt att bekämpa demoniseringen av förorten. Den demoniseringen sker ofta genom ytlig sensationsjournalistik och är en del av ett sorts förakt uppifrån som finns på många områden i samhället. Och visst är det svårt när debatten hamnar i media, med deras behov av förenklingar och sensation. Men vi kan inte bemöta den ensidigt negativa bild som ofta sprids i media med osanningar. Vi vinner inte på att romantisera – som ibland sker – men inte heller på att dölja faktiska problem. Istället måste vi visa på motsättningar som finns där såväl som på andra ställen i samhället. Jag skrev om detta i ett blogginlägg för två år sedan där jag försökte förklara vad jag menade med ett ”mångkulturellt samhälle” och varför jag var för det:

Ett sådant synsätt innebär inte att ge upp det man tror på. Att inom demokratin och inom och emellan kulturer kämpa för detta och mot andra idéer som man är emot oavsett om de klär sig i kulturell skrud.

Och i en kommentar till en artikel av Daniel Pool – som uppmärksammade utbredningen av reaktionära fundamentalisters åsikter i Sverige – skrev jag:

Alla sorters reaktionära idéer, rasism (i alla dess former), homofobi, antidemokratiska uppfattningar och så vidare måste alltid bemötas oavsett från vilka de kommer. De reaktionära muslimska grupperna har inte något stort inflytande inom etablerade media eller inom politiken, eller för den delen bland de flesta muslimer. Men det inflytande de har och försöker skaffa sig utanför dessa sfärer, t.ex. i en del förortsområden, ska inte underskattas, eller stå obemött.

Jag tror alltså att det är mycket viktigt – men däremot inte lätt – att både uppmärksamma, erkänna existensen av och bekämpa de fästen för reaktionära idéer som finns i en del förortsområden.

Men Mehdiyar och Abdullahi vill inte delta i en sådan kamp. De menar att sådant som homofobi, patriarkala strukturer och antisemitism (bara) är ”allmängiltiga samhällsfenomen” och förekommer ”i alla sociala miljöer”. De ger dessutom en nidbild av sina debattmotståndare när de skriver att de bara vill koppla ihop sådana fenomen med  skäggiga (muslimska) män och hederkulturer. Det är ju en uppenbart osann beskrivning av t.ex. Amineh Kakabavehs åsikter. Men frågan som måste ställas till Mehdiyar och Abdullahi är varför de inte vill bedriva denna kamp mot allmängiltiga samhällsfenomen – som förvisso förekommer i alla sociala miljöer – överallt i hela samhället, även i vissa förortsområden. När det gäller dessa förortsområden talar de bara om det som ”ett fenomen hos ett fåtal personer”. Den formuleringen uttrycker, tror jag, en grov underskattning av problemen. Men vad de framförallt missar är att det i förorten precis som överallt annars handlar om makt, makt att förtrycka. Motståndarna behöver beskrivas för att kunna bekämpas. Där som överallt annars i samhället och världen.

Intressant?

Läs andra bloggar om förorten, rasism, mångkultur, islamofobi, antisemitism

 PS dagen därpå: läser ett mycket bra inlägg av vänsterpartister från Järvafältet. Rekommenderas! Läs!

PS några dagar senare: läs också artikel i samma ämne i Dagens samhälle.

Vem får vara i kyrkan?

Ganska ofta nuförtiden hör man folk säga – i en gnällig ton – att man ”inte får” göra olika saker. De menar då saker som de själva är för men som de anser att de hindras att göra. Till exempel brukar man höra att man inte får ha skolavslutning i kyrkan. Det är uppenbarligen inte sant. I tidningarna kan man läsa om skolor som har avslutning i kyrkan. Kyrkan kan ju vara en bra lokal, vid dåligt väder och med tanke på att allt fler moderna skolor saknar samlingslokaler.

Det kontroversiella och det som både skolinspektionen och en del debattörer uttryckt är däremot att det är problematiskt om man har religiösa ceremonier på en skolavslutning. För oss som tar religionen på allvar och inte betraktar den som bara en ”fin gammal vana” är det en viktig aspekt av både religionsfriheten och demokratin. Alla ska ha rätt att inom de gemensamma lagar som gäller sammansluta sig och i sina gudshus utöva sin religion. Men alla andra – och de är idag en växande skara – ska också slippa att pådyvlas denna religion eller anpassa sig till den. Så var det förr i Sverige då kyrkan hade stor makt som en del av överhetssamhället, och så är det ännu i många länder.

Att ifrågasätta religiösa ceremonier på en skolavslutning handlar om demokrati, helt enkelt. Det som man inte får (?) eller åtminstone inte borde få, är att påtvinga andra sina religiösa ceremonier. För att vi alla ska mötas på lika villkor oavsett religiös tillhörighet eller brist på religiös tillhörighet så är det bättre att hålla religionen borta från t.ex. skolavslutningar.

Däremot får alla de som vill utöva sin religion tillsammans med andra med samma tro. Naturligtvis ska varje församling ha rätt att bestämma om sitt eget hus. Vill man t.ex. inte släppa in en skola för en sekulär skolavslutning utan präst, så är det deras rätt. På samma sätt borde det vara deras rätt att bestämma inom sin församling om vilka man vill viga utan något ingripande från staten. I förhållande till staten gäller däremot det som demokratiskt beslutats vad gäller vilka som får vigas.

När det gäller vigsel så var det i fjol enligt Kyrkans tidning bara en tredjedel av alla vigslar som ägde rum i kyrkan. Men det som är mer märkligt är att av dessa som väljer att gifta sig i kyrkan så är det en tredjedel som direkt försöker påverka den präst som ska viga dem ” att hålla igen på pratet om Gud”. Det var en TT-nyhet häromdagen som berättade detta att:

Var tredje präst i Svenska kyrkan har blivit ombedd att hålla igen på pratet om Gud vid vigselgudstjänster.

Men det är ju mitt hus!

Dessa människor gillar alltså kyrkan, men de tycker inte att Gud ska få vara där. Åtminstone inte så mycket att han märks eller stör. Det måste jag säga är en ganska extrem uppfattning även för en agnostiker som jag.

Intressant?

Läsa andra bloggar om kyrkan, religion

Glad påsk – eller…?

Idag är det påskdagen. Enligt kristen tradition är det först idag – på dagen för Jesus uppståndelse – som man har rätt att använda orden ”Glad påsk”.

Påsken är en av de allra äldsta kristna traditionerna. Själva ordet påsk kommer från hebreiskans pasach eller pesach (paska på arameiska). Det betyder ”gå förbi” eller ”skona”. De som skonades (av Gud) var judarna i samband med uttåget ur slaveriets Egypten. De första kristna tog över detta påskfirande från judarna men istället till minne av Jesus korsfästelse och uppståndelse. Och vid kyrkomötet i Nicea år 325 såg man till att den kristna påsken ordentligt separerades från den judiska.

Jag läser i tidningen att religiositeten ser ut att minska i världen. Religionssociologen Madeleine Sultán Sjöqvist säger till TT att världen blir mer sekulariserad, men samtidigt mer religiös.

Allt mer tomma kyrkbänkar?

Det kan låta motsägande men motsägande tendenser kan på detta sätt existera samtidigt. Allt fler lämnar den organiserade tron samtidigt som andra blir mer extrema och samtidigt politiska med sin religion. En parallell jag tänker på är de undersökningar som visar att rasismen minskat på sikt i Sverige samtidigt som människor med rasistiska åsikter blivit mer öppna och aggressiva.

Sveriges sägs vara ett av de mer sekulariserade länderna i världen. Men betydelsen av ordet sekulär är inte bara att många människor lämnar religionen. Framförallt handlar betydelsen om förhållandet mellan staten och religionen – som naturligtvis bara kan ändras av att många människor inte längre finner sig i religioners diktat. Betydelsen av en sekulär stat är att den står fri från religionen, att staten inte styrs av någon religion i något som helst avseende. Och här återstår faktiskt ganska mycket även i ett land som Sverige. För 15 år sedan skiljdes den svenska kyrkan från staten. Det var ett viktigt steg, men att avskaffa makten och inflytandet över människors liv från en institution som haft den i flera hundra år går inte så fort, visar det sig. I konventikelplakaten från 1726 förbjöds all religiös verksamhet utom den som bedrevs av den Svenska kyrkan. Och det var inte förrän 1951 som man fick rätt att lämna kyrkan utan att gå med i något annat samfund. Fram till dess hade man alltså inte rätt att stå fri från religionen.

Men hur är det då med sekulariseringen idag 15 år efter skilsmässan mellan staten och kyrkan? Tyvärr är det en hel del som återstår:

  • Vi har fortfarande lagar som reglerar kyrkan. Staten bestämmer alltså över kyrkan både vad gäller dess tro (evangeliskt-luthersk), dess organisation och annat.
  • Tronföljden hos den i sig otidsenliga och odemokratiska monarkin regleras också vad gäller religionstillhörighet. Kungen ska vara av ”den rena evangeliska läran”
  • Vi har också lagar som ger religiösa samfund bidrag från staten. Inte så sekulärt det heller.
  • Olika religiösa samfund har också kvar vigselrätten. Men att vigas är för den som vill göra det en sak i förhållande till myndigheter. Så är det också i betydligt mer religiösa länder än Sverige (som t.ex. Nederländerna där jag själv prövat det). Den som dessutom vill blanda in religionen i detta (och lova inför gud) kan naturligtvis göra det också, men det är en annan sak. En märklig konsekvens av detta kvarvarande förhållande i Sverige är att inblandningen i vad som borde eller skulle kunna vara samfundens inre angelägenheter blir större än det vore hos en fri kyrka. Det innebär t.ex. att vi får dessa konstiga diskussioner om präster som inte vill viga homosexuella. Om dessa kyrkor inte hade vigselrätten och dessutom stod helt fria i förhållande till staten i alla andra avseenden också, då vore det ju självklart en intern angelägenhet. En fråga för inre strid i församlingen.
  • Religiösa friskolor med stöd från staten borde vara lika onaturligt som olika politiska skolor för barn. Vi borde värna alla barns rätt att få gå i skolan tillsammans med barn till föräldrar med annan tro och att slippa religiös indoktrinering om inte hemma så åtminstone i skolan.
  • Och fortfarande har vi dessa konstiga diskussioner om skolavslutningar. Där en del talar om det som en omistlig del av traditionen att få med en präst och religiösa inslag, medan andra framställer det som problematiskt därför att vi numera har många människor med en annan tro än kristendomen i Sverige. Båda är dumma på sina olika sätt. Alla traditioner är inte bra och den som grundar sig på kyrkans övermakt och förtryck är det definitivt inte. Rätten att slippa delta, att religionsfrihet också måste innebära frihet från religion, det är det viktiga, inte att det finns andra religioner.
  • Sen har vi ju det faktum att i stort sett alla våra helgdagar har anknytning till en tro och tradition som allt färre av oss omfattar eller ens känner till. Kanske kommer detta att ändras men på längre sikt?

Det finns alltså en hel del som återstår av arbete för en konsekvent sekularisering. Om vi någon gång når målet med en sekulär stat med verklig religionsfrihet då religionen verkligen är en privatsak, kanske inte påsken blir gladare. Men kanske heter högtiden då något annat?

En delvis annan fråga är hur socialister av olika slag, idag ska se på och förhålla sig till religion och religiösa rörelser oavsett om vi är troende, agnostiker eller ateister.

Jag vill därför avsluta dessa funderingar om religion med ett längre stycke från en artikel skriven av Peter Widén i tidningen Internationalen:

Det går naturligtvis utmärkt att kombinera demokratiska och solidariska ideal med en gudstro. De senaste seklens politiska och sociala kamp visar många exempel på hur troende människor gått i spetsen för social och politisk rättvisa. I kamp mot slaveriet, i kamp för lika politiska rättigheter för alla etc. Från Maria Stewart till James Connolly och Martin Luther King.

Men det finns en annan religiös form; den bokstavstrogna fundamentalistiska religionen. Kristendomen, judendomen och islam baserar sej på Bibeln och Koranen. Texter sprungna ur patriarkala klassamhällen. Gamla testamentet och Koranen speglar dessa auktoritära förtryckande samhällsformer och de som attraheras av den filosofi som de förmedlar är de som idag försvarar klassförtryck och patriarkalism. Exempel på dessa strömningar är i dag USA:s högerkristna, wahabitiska (den i Saudiarabien dominerande) muslimska riktningar och inom judendomen de som hävdar att de utifrån sina egna religiösa texter kan fördriva ett annat folk. Denna typ av religion har vi ingen anledning att i toleransens namn acceptera. Dessa riktningar anser att texterna i deras heliga skrifter är givna av Gud och vad vi alla har att rätta oss efter. I sin mest extrema form förnekas behovet av demokrati och folkvilja överhuvudtaget.
Reglerna för samhället är ju givna av Gud. Vi ser resultaten i Afghanistan, Saudiarabien, Pakistan, Iran etc. Allra värst manifesteras denna fundamentalism i de av Islamska Staten kontrollerade områdena. Men även inom kristendomen finner vi samma logik. Bokstavstrogen fundamentalism finns inom katolicism såväl som inom protestantism. I debatten med anledning av Saudiarabiens agerande gentemot Sverige har en del av de som kritiserat Wallström sagt att saudiernas starka reaktion beror på att hennes uttalande faktiskt attackerar sharia. (Sharia-lagar är lagar direkt tagna ur Koranen). Även om utrikesministern själv viker ner sej måste vi svara: Ja just det, det är det faktum att lagarna i Saudiarabien bestäms av texter i Koranen som är problemet!

Det är idag på modet att säga att företeelser som Islamska Staten inte har med islam att göra eller att de feltolkat texterna. Detta är trams. fundamentalisterna (kristna såväl som muslimska) har läst exakt vad som står. Det är dom som verkligen står för grunderna. Läs kapitlen i Moseböckerna om straffsatser för otrogna eller homosexuella och visa hur dom kan tolkas som något annat. Dom är helt konkreta och uttryck för det patriarkala klassamhället. Läs Josuas bok med Guds befallningar om folkmord på invånarna i Kaanans land och presentera sen hur en ”symbolisk” tolkning skulle kunna se ut. Progressiva kristna och muslimer måste istället för prat om ”tolkningar” öppet avfärda dessa texter.

Intressant?

Vad är det egentligen som SD tycker är fint med Sverige?

Vi är inne i advent. Många av oss tänder ljus på en ljusstake med fyra ljus och sätter upp en adventsstjärna i fönstret. Våra barn eller barnbarn har adventskalendrar av olika slag. Advent betyder ju ankomst och handlar om Jesus ”ankomst” eller födelse. Det är alltså en kristen tradition. Men även många av oss som inte lyckas tro på en gud, ateister, agnostiker eller religiöst ointresserade, tar del av dessa traditioner.

Kristendomen har ju varit en dominerande religion i landet Sverige sedan många hundra år. Den har då varit lierad med de makthavande. Deltagandet i dess ritualer var allt annat än frivilliga. Men så är det tack och lov inte idag. Men de traditioner som många av oss upprätthåller kring advent är varken svenska till sitt ursprung eller speciellt gamla. Adventsljusstaken är bara drygt 100 år gammal. Adventsstjärnan är från början en import från Tyskland och den första adventskalendern (också från Tyskland) gavs ut 1934.

Varför denna bakgrund, som jag fått hjälp med av den utmärkta bloggen Högtider?

Jo, jag ser en man på TV som tänder ett adventsljus precis som många av oss andra. Han gör det och sedan ser man honom säga att Stefan Löfven ska ”stanna i sandlådan” och att han:

i alla fall inte (är) värdig att leda vårt fina land.

Det är Björn Söder, partisekreteraren i SD som gör det vid sverigedemokraternas samling i Västerås. I andra media ser jag att också den vikarierande partiledaren uttrycker samma sak om statsministern och  ”vårt fina land”.

Jag funderar då över vad det är som de tycker är fint med det land som vi bor i. Tycker de om samma saker som jag tycker om? Jag tror inte det. Vi kan alla på olika sätt uppskatta olika delar av den svenska naturen, årstidsväxlingarna eller saker i vår hemort/hembygd som vi känner oss bekanta och trygga med. Men jag tror inte att det handlar om det. För en politiker som angriper en annan politiker – så som Söder gjorde – måste det handla om förhållanden i samhället som man gillar. Men ett samhälle genomgår ständigt förändringar. En del förändringar uppskattar några av oss medan andra ser dem som ett hot eller en försämring.

Sverige har haft och har olika drag till exempel när det gäller tolerans och öppenhet. Att vi hade ett rasbiologiskt institut här i Uppsala är inte något jag känner mig glad över. Inte heller över att det var på svensk begäran som man stämplade judars pass med ett J i Nazityskland för att det skulle bli lättare att identifiera de judar som försökte ta sig in i vårt land. Jag vet inte vad Björn Söder tycker om detta nuförtiden.

Däremot tycker jag om att Sverige delvis brutit med denna hemska historia och istället kunnat vara en fristad för människor på flykt från krig och förtryck. Det är jag ganska säker på att Björn Söder inte tycker. Det tycker han inte är fint med Sverige.

Jag är också glad över att det inte längre är förbjudet för en människa att vara homosexuell och att vi inte heller ser det som en sjukdom som vi förfärande nog gjorde ända till 1979. Det tycker jag är framsteg liksom att den allmänna attityden i dessa frågor ändrats enormt. Det tycker jag är fint i vårt land. Men det tycker inte Björn Söder som 2007 skrev att sådant är onormalt och jämförbart med tidelag eller pedofili.

Jag tycker det var fint att klassklyftorna minskade i Sverige från 1950-talet och fram till i början av 1980-talet. Jag är glad för att ett välfärdssamhälle byggdes upp och bidrog till att ytterligare minska klyftorna. Men jag är ledsen över att utvecklingen på dessa områden nu går åt fel håll med ökade klassklyftor och minskad allmän välfärd. Men när det gäller denna utveckling har Sverigedemokraterna inget annat att säga än att peka ut dem som kommit hit från andra länder som skyldiga till försämringarna.

Jag tycker det är fint att kyrkan skiljts från staten och att religionen i denna mening ännu mer har fått bli en privatsak istället för ett tvång uppifrån så som det var förut, mer ju längre vi backar i tiden. Det friheten uppskattar jag som agnostiker som inte tillhör någon kyrka. Men det tycker inte Björn Söder som anser att ”Religionsfriheten är underordnad vårt kulturarv.”

Jag är för religionsfrihet och tycker att den ska få gälla för alla. Jag är motståndare till olika försök att använda religionen för att stärka olika förtryckande idéer och minska till exempel kvinnors, homosexuellas eller barns rättigheter. Men så ser inte Björn Söder på saken. Han ser inga skillnader eller nyanser då det gäller islam. Han jämför islam som en helhet med nazismen (Smålandsposten 2009)

Det sista är ju litet märkligt även på ett annat sätt med tanke på att Söder själv för inte alltför längesedan figurerat tillsammans med gamla nazister (se bild).

Vad SD tycker är fint med Sverige kan man undra över. Det mesta tycker de nog egentligen rejält illa om. Deras tal om det fina Sverige är bara ett skynke bakom vilket döljer sig en traditionell högerextrem politik för att hitta syndabockar och genomföra bakåtsträvande förändringar.

Intressant?

Media: Läs i ETC om SD:s nazistiska rötter,  i Expressen om Björn Söder

Läs andra bloggar om sverigedemokraterna

Jesus födelsedag

Idag är det juldagen, dagen för Jesus födelse, den dag som vår tideräkning sägs utgå från. Men enligt forskningen är det tydligen inte så sannolikt att detta skedde denna dag år noll eller ens denna tid på året. Oavsett detta spelar de rörelser, ledare och institutioner som utgår från tron på huvudpersonen fortfarande en stor roll i världen, på gott och på ont.

Tydligen finns det förutom evangelierna (som är skrivna mer än 70 år efter Jesus) inte så många källor till den historiske Jesus förutom de två samtida historikerna: Josefus och Tacitus.

I det som inom kristendomen kallas för julens glada budskap sägs att Jesus föddes i Betlehem. Hur livet ter sig där för den palestinska befolkningen idag kunde vi läsa i ett debattinlägg i Uppsala Nya Tidning på Julafton skrivet av några kvinnor från Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd. En skrämmande skildring med ett medkännande perspektiv och rättspatos som man skulle önska varit mer dominerande genom kristendomens historia.

Men tydligen anser forskningen  inte heller att Jesus föddes i Betlehem utan i Nasaret som idag är den största arabiska staden i staten Israel och har ungefär 30 kyrkor och kloster så väl som moskéer och mycket gamla synagogor.

Att veta vem den historiska Jesus var eller vad han stod för tycks inte så lätt.

I likhet med många icke levande men upphöjda personer är tolkningarna av budskapet många, det har vi ju kunnat se i nutid när det gällt hyllningarna till Nelson Mandelas gärning. Men när det gäller en person som inspirerat rörelser sedan 2000 år så förstår man ju att möjligheterna till olika tolkningar varit och är enorma.

Enligt den amerikanske forskaren Marcus Borg avrättades Jesus som en politisk rebell. Och det finns ju något klart underdog-upproriskt över en människa som säger att ”det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga, än för den som är rik att komma in i Guds rike” (Matteus 19:24) eller som driver ut månglare ur templet (Lukas 19:45). Medlemmarna i de första kristna församlingarna i Romarriket bestod också av slavar, fattiga och hantverkare. Detta beskrivs för övrigt fint i Vibeke Olssons fantastiska romansvit om Romarriket. Efterhand växte denna kyrka i styrka och makt. Då kunde man också  börja betala sina ”funktionärer” allt bättre. Man fick allt mindre problem med att se de rika passera in i Guds rike eller ha några problem med att låta prästerskapet berika sig. Det är en utveckling som för övrigt mycket påminner om utvecklingen inom arbetarrörelsens två stora grenar.

Själv tycker jag att tanken på den heliga treenigheten är mycket svår att förstå och jag utgår inte från existensen av en gud i det liv jag lever. Jag avvisar inte heller tanken utan är väl snarare en agnostiker som menar att vi inte kan veta.  Framförallt är det inte en fråga som vi bör strida om. Det viktiga är istället att utgå från vad vi gör här och i det liv och på den jord som vi känner. I arbetet mot orättvisor eller för en miljö som gör att jorden går att fortsätta leva på, ser jag olika sorters kristna som gör olika val, ställer sig på olika sidor. Jag vill verkligen att religionen ska vara en privatsak. Jag tycker inte att man ska förakta dem som tror på en gud, men vill inte heller bli föraktad av dem för att jag inte gör det. Jag är för sekularisering. Jag vill inte leva i ett samhälle där någon som helst gudsbok talar om för oss hur vi ska leva våra liv och tvingar oss att följa dess bud.

Intressant?

%d bloggare gillar detta: