Masters Of War

Come you masters of war
You that build all the guns
You that build the death planes
You that build the big bombs
You that hide behind walls
You that hide behind desks
I just want you to know
I can see through your masks

Masters of war – Bob Dylan

Tyvärr, är de i vissa delar av världen mer i krig än någonsin, och allt du producerar kan säljas på någon sida av världen”.

Detta yttrade Aleksandar Vučić ,  premiärminister i Serbien, vid en presskonferens i juni i år.

Man kunde tro att han var på väg att kräkas över sig själv den serbiske ministern, men han är bara på väg ut ur en bil.

Man kunde tro att han var på väg att kräkas över sig själv den serbiske ministern, men han är bara på väg ut ur en bil.

Där sa han samtidigt att hans land skulle kunna öka produktionen femfaldigt och fortfarande inte möta efterfrågan på vapen.

Det som är våldsam död, förstörelse och lidande för den ene är stora inkomster för den andre. Så ser det ut i vår värld där även en svensk statsminister vill upprätthålla krigsindustrin med hänvisning till jobben.

Det krig som förs i Syrien sedan fem år skulle inte kunna föras så länge utan kraftig tillförsel av vapen utifrån, från länder vars regeringar officiellt beklagar kriget och dess offer.

I en artikel i den brittiska tidningen Guardian kan man läsa om en del av denna vapenhandel från länder i Central- och Östeuropa till Syriens grannländer för vidare transport in i Syrien. Det handlar om en vapenhandel till ett värde av över en miljard euros. I artikeln visas hur denna vapenexport gått från Bosnien, Bulgarien, Kroatien, Tjeckien, Montenegro, Slovakien, Serbien och Rumänien och vidare till Saudiarabien, Jordanien, Förenade Arabemiraten och Turkiet – avgörande vapenmarknader för pågående krig i Syrien och Jemen.

vapenexport

Naturligtvis är inte dessa länder ensamma –  ens i Europa – om att sälja vapen till denna del av världen. I en annan artikel i Guardian kan man läsa om hur brittiska klusterbomber drabbar befolkningen i Jemen som ett resultat av goda affärer med Saudiarabien. Här är ju även Sverige med. Av de 54 länder i världen som Sverige sålde vapen till 2014 var Saudiarabien en god affärspartner som köpte vapen för 338 miljoner kronor. Amnesty International har riktat skarp kritik mot denna hantering. Och i ett land har denna kritik burit frukt. I Nederländerna, där stoppades vapenexport till Saudiarabien, med hänvisning till massavrättningar och civila dödsfall i Jemen, i mars i år. Nederländerna blev därmed det första EU-landet att stoppa vapenexporten till Saudiarabien. Kan man hoppas att Sverige ska gå in på en ”hedrande andraplats” här?

Intressant?

Läs andra bloggar om vapenhandel, Saudiarabien, Syrienkriget

Saudiarabien – den fundamentalistiske vännen.

Tron hos sådana rörelser som Muslimska brödraskapet att islams läror och lagar kunde utgöra grunden för ett samhälle i den moderna världen stärktes genom skapandet av en stat som hade en sådan grund, Saudiarabien.

(Albert Hourani: ”De arabiska folkens historia” s. 276).

På samma sätt som kristendomen under historiens lopp delats i olika kyrkor, tankeriktningar och sekter, har också islam delats. Idag kan vi nästan varje dag läsa i tidningarnas nyheter om konflikterna mellan de två huvudriktningarna: Sunni och Shia. En riktning som det funnits allt större anledning att informera sig om är den riktning inom Sunni som kallas wahhabism efter den religiöse reformatorn Ibn ´Abd al-Wahhab (1703 – 1792). Det är den tolkning av islam som bland annat Al Qaida, den s.k. islamiska staten (IS)och staten Saudiarabien utgår från.

Kort historia

Saudiarabien är en ganska ung stat. Länge var det område som nu är Saudiarabien en del av det Osmanska imperiet. Under flera hundra år bredde detta imperium ut sig i en stor del av Asien, Afrika och Europa. Den centrala makten fanns då i Istanbul. Redan på 1500-talet erövrades Kairo, Damaskus, Jerusalem, Bagdad och delar av den arabiska halvön. Men i utkanterna av det osmanska väldet levde olika arabiska stammar delvis utanför imperiets kontroll. När Ibn ´Abd al-Wahhab år 1744 kom till Deraiya uppstod den förening av svärdet och religionen som så ofta genom historien visat sig vara ett framgångsrikt recept för att utöva makt. Ibn ´Abd al-Wahhab förenade sig med emiren Muhammad Ibn Saud i ett plundrings- och erövringskrigande mot de omgivande grannarna som pågick i flera decennier och fortsatte efter hans död. År 1802 intog saudierna den heliga staden Mekka. Men de lyckades då inte hålla den länge. Osmanerna under ledning av den egyptiske vicekungen Muhammed Ali krossade mellan 1811 och 1818 tillsvidare wahhabiterna och återerövrade Mekka till det Osmanska imperiet. Trots detta levde den saudiska staten snart upp igen fast i mindre skala. Men en dynasti under Ibn Rashid i centrala Arabien som stöddes av osmanerna lyckades under en period hålla nere saudierna. saudikartaMen 1914 – i samband med det första världskriget som innebar det definitiva sammanbrottet för det Osmanska riket – utmanades Ibn Rashid av saudiern ´Abd al – ´Aziz. Då påbörjades det som skulle leda till upprättandet av det nuvarande Saudiarabien 1932. Men detta hade inte gått utan hjälp av två andra makter som ersatte den osmanska, nämligen det med tiden sjunkande brittiska imperiet och det uppåtstigande USA-imperiet. Britterna hjälpte ´Abd al – ´Aziz till makten på samma sätt som de gjorde Feissal till kung av Irak och Abdullah till kung av Jordanien. Och USA-bolaget Standard Oil var på plats redan i början av 1930-talet. Här fanns nämligen världens största oljereserver. Utvinningen av olja började 1938.

Saudiarabien idag

Den nuvarande kungen Salman bin Abdull aziz

Fortfarande är wahhabismen statsreligion i Saudiarabien. Koranen och sharia ligger till grund för all lagstiftning.  Saudiarabien är utan tvekan den mest fundamentalistiska och totalitära  staten i världen. Den är också den mest förtryckande när det gäller den kvinnliga delen av befolkningen.

Ett sinnrikt sätt att bevara detta samhälle – förutom genom direkt förtryck av den egna befolkningen – är det faktum att arbetarklassen består av importerad och rättslös utländsk arbetskraft, samtidigt som en gynnad inhemsk medelklass har växt fram.

Västvärldens främste allierade

Jämsides med Israel har Saudiarabien sedan länge varit USA:s främsta allierade i den här delen av världen. Enkelt uttryckt har det handlat om byte av olja mot vapen, säkerhet och stöd. Och det handlar inte om lite vapen. År 2014 gick Saudiarabien förbi Indien som det land som importerar mest vapen (mätt i pengar) i hela världen. Och så som USA beter sig, så beter sig också alla de andra länder inom den del av världen som kallas väst. Alla gör det utifrån sina olika förutsättningar och speciella roller. Men alla har de denna mjukhet mot denna den värsta av diktaturer. Det gäller också i vårt land. Jag har skrivit om det förut.

När Sveriges skumma vapenaffärer med den saudiska diktaturen avslöjades för några år sedan visade det sig att både ledande borgerliga politiker,  Wallenbergfamiljen och kungahuset var i högsta grad inblandade. Svenska kapitalister gick till storms inte mot lögnerna och myglet utan mot risken att förlora pengar hos denna diktatur. Och en f.d. moderat utrikesminister tyckte att vi  inte skulle vara ”ovänliga”. Vi kunde också höra en dåvarande moderat försvarsminister och en f.d. krigsmaterielinspektör som inte tyckte att man kunde kalla Saudiarabien för en diktatur.

Samma principlösa fjäsk visades från både USA och Sveriges sida när envåldshärskaren kung Abdullah dog i början av år 2015.

Samma brist på demokratisk konsekvens ser vi också varje gång på de borgerliga ledarsidorna ifall det finns risk att vi ska förlora några affärer. Man missar aldrig heller ett tillfälle att angripa den nuvarande utrikesministern Wallström varje gång hon yppar den minsta kritik mot vår saudiska vän.

När för några dagar sedan 47 människor på en gång avrättades i Saudiarabien var det visserligen inte några som försvarade detta. Men reaktionerna var inte av den kaliber som man skulle kunna tycka vore rimliga. Låt oss t.ex. föreställa oss att något liknande hade hänt på Kuba eller i Ryssland. Då hade vi hört en orkan av fördömanden och önskemål om sanktioner utan någon rädsla för förlorade affärer.

Den s.k. västvärlden som vi tillhör är helt enkelt alltför insyltad med den saudiska diktaturen för att på allvar angripa eller ens ifrågasätta regimen i Saudiarabien. En regim som själv med direkt eller indirekt våld och understöd ingriper överallt för att främja sina egna intressen. Trots att regeringarna i EU och USA låtsas som om de vill ha demokrati i arabvärlden så kommer det bara vara en läpparnas bekännelse så länge man inte bryter banden med regimen i Riyadh. Men att verkligen stödja demokrati i arabvärlden skulle hota att skada regimen i Saudiarabien och det vill man inte.  Därför har västvärlden hittills  valt att ligga lågt när det gäller stödet till demokrati i arabvärlden och på alla sätt undvikit konfrontation med Saudiarabien.

Saudiarabien och dess härskande kungafamilj fungerar som en propp mot all progressiv utveckling i denna del av världen. Att bryta med och på alla sätt isolera och försvaga regimen i detta land borde därför vara en av de viktigaste utrikespolitiska åtgärderna om vi verkligen vill bidra till en utveckling mot någon form av demokrati.

(Läs också på Skiftet om hur vapenexporten till Saudiarabien fortsätter.)

Intressant?

Läs andra bloggar om arabvärlden, Saudiarabien, demokrati, vapenexport, religion

Läs också en artikel i ämnet av Jan Guillou i Aftonbladet från 2008 som bland annat behandlar Busch-familjens kopplingar till den saudiska monarkin.

Nej till Fort Europa

eu-båtJag läser i UNT att Hans Rosling säger att ”antalet som drunknat i Medelhavet under april närmar sig 100 om dagen. Det är som toppnivån för Ebola under september 2014. Om siffrorna är lika, ska insatserna vara lika. ”  Vem kan säga emot det?

Samtidigt fick jag på facebook den här bilden av en fb-vän som tyckte att dessa eu-toppar gärna kunde sjunka tillsammans med Mellanösterns och Afrikas diktatorer. Jag är inte riktigt lika mordisk. Men bilden säger ändå en hel del om kontrasterna, orättvisorna och falskheten inom EU.

Vad menar jag då med Fort Europa? Och varför försöker alla dessa människor resa till Europa från krig och förtryck över havet i osäkra farkoster? Det de betalar är mycket mer än priset för en flygresa. Jo, det beror på EU-direktiv 2001/51/EC. I en kort video förklarar Hans Rosling på mindre än tre minuter dessa saker. Se den! Då förstår du också uttrycket Fort Europa.

intressant?

Kvinnodagen – kvinnors rättigheter – våldet och kvinnor i Syrien

Idag – den 8 mars 2015 – har många människor samlats runt om i Sverige med anledning av den internationella kvinnodagen. Jag ser på nätet att Malena Ernman sagt att:

Den dagen då vi inte längre uppmärksammar den 8 mars är den dagen då män och kvinnor är jämställda. Och även om ingen av oss lär få uppleva den dagen – så kommer den dagen komma!!!

Jag ser andra som t.ex. Uppsalas kommunalråd Ilona Szatmari Waldau som betonar att vi inte ska prata om firande eller göra det till en menlös dag för utdelning av rosor. Bägge dessa synpunkter är ju sanna. Dom är för övrigt också giltiga för arbetarklassens och socialismens årsdag 1 maj. Den dag då både kvinnors underordning och klassorättvisorna avskaffats så behövs varken 8 mars eller 1 maj. Men vägen är lång….

Denna dag har jag just läst ut en mycket bra bok utgiven på Verbal förlag: SYRIEN – revolutionen, makten och människorna. Det är en antologi med en mängd intressanta vinklar av olika författare. En av dem är Aron Lund, vars bok Syrien brinner jag skrivit om tidigare på denna blogg. En annan är den modiga Uppsalajournalisten Joakim Medin som skriver om revolutionen i det kurdiska området Rojava. Här har ju kvinnornas roll i det kurdiska upproret uppmärksammats en del, inte minst i försvaret av staden Kobane. En viktig del av den kurdiska organisationen PYD har varit en strävan efter ökad jämlikhet mellan män och kvinnor, att inte bara män ska – eller får vara – ledare till exempel.

Men när det gäller det folkliga upproret mot Bashar al- Assads regim så vet de flesta av oss nog mindre om kvinnornas roll. Och innan jag fortsätter, så är det viktigt att understryka det som bokens redaktör Per Björklund skriver i förordet: ”De ursprungliga demokratiska kraven får inte glömmas bort”. Det är viktigt nu när folket kläms mellan Assad-regimens bomber och IS-krigarnas terror.

En av bokens medförfattare är Razan Ghazzawi. Hon menar att kvinnors roll i det syriska upproret oftast har ”exkluderats i både mediernas och den exilbaserade politiska oppositionens framställningar”. Hon skriver att ”det största hindret för att vinna kvinnors rättigheter i Syrien är frånvaron av demokrati”. Sen berättar hon om olika modiga kvinnor eller kvinnoorganisation under det syriska upproret som t.ex. Muntaha al-Atrash som redan den 12 april 2011 manade Assad att lyssna på de (då ännu) fredliga protesterna och avgå, eller Sanad – Syriska kvinnor för den syriska intifadan – som gav stöd åt familjerna till fångar eller mördade oppositionella.

Hon beskriver också den i alla typer av uppror lika viktiga förmågan att mötas trots kulturella eller andra olikheter. De flesta områden som revolterade var nämligen landsbygdsområden eller arbetarstadsdelar där värderingarna var mer konservativa. Att beslöjade och obeslöjade kvinnliga aktivister som kom från andra områden möttes och arbetade tillsammans med män var en sådan viktig utveckling. Ghazzawi menar att upproret – eller revolutionen som hon kallar det – skapade utrymmen för ”medborgare från olika nationaliteter, etniska och religiösa samfund, och från olika sociala bakgrunder att enas, interagera och organisera en gräsrotsrörelse…

Samtidigt menar hon att dessa utrymmen klämdes i takt med regimens ökade brutalitet och ”revolutionens militarisering”. Våldsutvecklingen trängde helt enkelt tillbaka kvinnorna. Låter det bekant?

Så vägen är lång och uppgifterna är kvar…

Intressant?

Läs andra bloggar om 8 mars, feminism, Syrien

Wallström/Löfven får stöd av…..Carl Bildt

När regeringen Löfven skämmer ut sig genom att åka på begravning till Saudiarabien och mumla om vapenexporten till detta hemska land då får de stöd av Carl Bildt. I en intervju i Sveriges radio utvecklar Bildt sitt stöd för den svenska vapenhandeln med Saudiarabien

Saudiarabien är förvisso inte ensamt om att trampa på frihet och människovärde i denna del av världen. Och Bildt tvekade inte det minsta när det gällde hur man skulle bete sig mot en annan diktator. I november 2002 – några månader innan USA:s invasion av Irak – skrev han i Expressen:

Att störta Saddam Husseins regim är enda vägen till fred. De närmaste veckorna bör bli början till slutet på årtionden av krig för folken i Irak och för regionen.

Att han hade fullständigt fel i denna bedömning behöver jag väl inte utveckla. Men av den aggressivitet som Bildt visade mot Saddam Husseins regim märks inget alls när det gäller den Saudiska kungadiktaturen. Här är det bara lena ord:

Har man ingått ett avtal med ett land och så säger man upp det utan anledning, så uppfattas det som en ovänlig handling, det är ju självklart.

”Ovänlig handling” var ordet. Och varför ska Sverige sälja vapen till Saudiarabien då enligt Bildt? Jo:

Detta är en stor ekonomisk makt i regionen, det är en mycket omfattande marknad för svensk export..

Pengar står alltså över principer. Men det handlar enligt Bildt också om politik:

Men ska man inte heller glömma att Saudiarabien också spelar en politisk roll där vi har ett intresse av en utrikespolitisk dialog. Det handlar till exempel om fredsprocessen i mellanöstern, hela frågeställningen om Islamiska staten, eller relationen till Iran.

Om principen är att vi ska hålla oss på god fot med alla som spelar en politisk roll så är det svårt att förstå politiken mot Iran och försöken att hindra deras kärnkraftsprogram. Ja, varför gäller inte den principen alla regimer som ”spelar en politisk roll”?

Nå, Bildt är och har alltid varit Bildt. Men Wallström och Löfven, kom igen nu!

På torsdag ska frågan diskuteras inom det socialdemokratiska verkställande utskottet. Löfven har hittills bara sagt att det kommer bli en förändring. Kan man hoppas på att man inte ska gå hand i hand med Carl Bildt?

Intressant?

Läs andra bloggar om vapenhandel, Saudiarabien

Vad händer i Rojava? (2)

Ett tips:

Häromdagen skrev jag om det föredrag som den svenska  (Uppsala-) journalisten Joakim Medin skulle hålla om sitt besök i Rojava och Kobane. Det blev ett lyckat möte med 85 deltagare. Om du missade föredraget (och de efterföljande frågorna) så går det nu att se och höra här på YouTube. 

Uppsala

Intressant?

Joakim Medin

Vad händer i Rojava? Journalisten Joakim Medin berättar.

Bryr du dig om vad som händer i Syrien? Känner du dig upprörd över att kurderna i Kobane utlämnas till extremisterna i IS? Vill du veta mer om vad som händer där och kanske vad man kan göra?

Rojava är det område i Syrien som befriats av kurderna. Befriats både från Assad och olika Sunni-extremister. Under de senaste månaderna har en modig svensk journalist befunnit sig där och rapporterat om utvecklingen  både i Radio, TV och olika tidningar som t.ex. UNT. Han var också den siste journalisten som lämnade. Han heter Joakim Medin.

Nu på torsdag 16 oktober är han här i Uppsala och pratar på ett möte arrangerat av Vänsterpartiet. Han kommer att berätta där om IS terror och folkets motståndskamp.

Mötet börjar klockan 18:30

Det är på Drabanten, Bangårdsgatan 13 (nära stationen)

Uppsala

Intressant?

Att förstå den Syriska katastrofen – ”Syrien brinner” av Aron Lund

I Syrien har mer än 200 000 människor dödats sedan 2011. 11 miljoner är på flykt och av dessa befinner sig 3,5 miljoner utanför landet.

Att förstå det inbördeskrig och de oerhörda mänskliga katastrofer och tragedier som utspelat och utspelar sig i Syrien sedan flera år är inte lätt, framförallt inte när det kommer till vad vi kan göra.

På en rent humanitär nivå har det funnits ett engagemang för Syrien. Det har till exempel samlats in en hel del pengar bland annat genom Röda korset. Visserligen som en droppe i hjälpbehovets hav, men ändå.

Bland ledande politiska företrädare i Sverige har det däremot varit märkligt tyst när det gäller analyser, synpunkter eller förslag. Det är ganska få personer som engagerat sig för eller kring Syrien på ett mer politiskt plan. Bland dessa har å andra sidan analyserna varit mycket olika, inte minst på vänstersidan. Redan detta med att vara överens om vad som faktiskt händer eller har hänt har varit svårt. Författaren och journalisten Aron Lund är kanske den främste bland dem som följt utvecklingen i Syrien sedan länge, utan att ha någon egen politisk agenda, men med engagemang och en stor kunnighet. I augusti i år kom han ut med sin tredje bok om Syrien: Syrien brinner på det liberala förlaget SILC.

Syrien brinner” är i sina beskrivningar och analyser en mycket gedigen och trovärdig källa för att försöka förstå. Som ledarskribenten på UNT Håkan Holmberg skrev i en ledare:

Man blir inte glad när man läser hans skildring av det syriska inbördeskrigets olika faser, men man blir betydligt bättre informerad och kanske mindre benägen till önsketänkande.

Och i längden blir man sällan gladare av att leva på illusioner, kan man tillägga.

I boken ges en kort men viktig historisk bakgrund. Lund berättar om de olika folkgrupperna, klasserna, ledarna och de olika politiska eller religiösa rörelserna, men också om det internationella sammanhanget. Vi får veta hur Baath-partiet och familjen Assad tog makten och hur alawiternas ställning förändrades i samhället. Lund beskriver ett mycket korrumperat samhälle med starkt utvecklad nepotism och fruktansvärt hårt förtryck av alla som uttryckte den minsta opposition mot regimen.

I boken beskrivs hur upproret började i mars 2011 och i början stöddes av några hundratusen människor. Sen spreds protesterna på några veckor från provinshuvudstaden Deraa till att bli ett uppror i hela landet. Regimen använde, enligt Lund, från första början ett extremt brutalt våld mot dem som protesterade. Genom detta drevs hundratusentals människor över till den regimkritiska sidan, menar han. De folkliga protesterna var till att börja med och i huvudsak fredliga. Men redan i april började delar av de oppositionella också ta till våld vid sidan av de fortsatt fredliga massprotesterna. Lund menar att det är sannolikt att åtminstone en del av detta militära motstånd redan då hade stöd av utländska underrättelsetjänster.

Lund beskriver hur landets och regimens sociala karaktär förändrats innan upproret från att under Bashar el-Assads far ha varit någon sorts ”landsbygdsfokuserad statssocialism” till den nuvarande regimen som han beskriver som en ”auktoritär oligarki med stöd i städernas medelklass och näringsliv” och där landets ekonomiska resurser ”omfördelades från den partikontrollerade offentliga sektorn, till några tiotal familjer i maktens omkrets” . Samtidigt fick ”landsbygdens folk och fattiga stadsbor se sin del av kakan krympa”. Det är ju en beskrivning som till sitt innehåll om än inte till sin lokala form går igen i större delen av världen under nyliberalismens era. Men Lund beskriver i en mängd detaljer och mycket konkret hur det yttrade sig i Syrien och hur det är en nödvändig del av förståelsen av det som händer. Det blir i hans beskrivning begripligt och naturligt att det är de socialt missgynnade: ”unga män från dessa landbygdens avkrokar och utkanter som har fyllt leden i de stora demonstrationerna och som har utgjort de första och de flesta rekryterna till Syriens rebellgrupper.”

Den 7 maj 2012, under brinnande inbördeskrig, hölls val till parlamentet som en sorts försök till eftergift från regimen, men i en form som motsvarade regimens sanna natur. Enligt regimen deltog 51 procent i valet av 21 olika partier som samtliga stödde Assad och där Baathpartiet erövrade 133 av 244 platser. Det var fler antal mandat än man någonsin tidigare tilldelat sig själv. Trots denna typ av farsartade falsarier så fanns och finns ett stöd för regimen bland många grupper. Så är det ju ofta. Det är sällan diktatorerna är helt ensamma och isolerade utom just innan de faller. Lund beskriver hur miljontals syrier visserligen sympatiserade med oppositionella mål om demokrati men samtidigt inte var beredda att riskera sina liv för ”oklara frihetslöften och en rörelse utan klara ledare”:

Rädslan för politiskt och ekonomiskt kaos, för islamism och hämndaktioner var regimens viktigaste rekryteringsmedel. Det gällde särskilt bland de religiösa minoriteterna. De flesta av Syriens alawiter och de flesta kristna och druser verkade vid början av 2012 stödja den syriska regimen.

Lund beskriver hur den religiösa faktorn redan från början är avgörande: ”Protesterna spreds först och var starkast i sunnimuslimska områden. Sociala och politiska protester fick en islamisk form”. Efterhand som våldet trappades upp ökade sedan polariseringen enligt etniska och religiösa tillhörigheter bara mer och mer.

En stor del av boken ägnas åt att beskriva oppositionen och dess olika delar: både den tidigare (gamla oppositionen) av sekulära demokrater, liberaler eller socialister och den nya unga rörelse som växte fram utan varken stöd eller kontroll från den självutnämnda oppositionsledningen i utlandet. Lund beskriver upproret som ett ”ledarlöst uppror” och berättar samtidigt om hur människor längst ner i samhället varit tvungna att börja bygga upp alternativa institutioner för att ta hand om sådant som sjukvård eller utbildning. Han berättar om de olika motsättningarna inom den officiella oppositionens olika delar och om skillnader i synen på våld, förhandlingar med regimen eller militärt ingripande från väst. Till exempel ansåg enligt Lund ”gamla vänsterdissidenter” att en militarisering av revolutionen skulle leda till religiösa konflikter- I detta verkar de ju ha fått rätt.

Lund beskriver också framväxten av FSA (Fria Syriska Armén) som knappast var en enhetlig armé trots påståenden från olika ”ledare” som befann sig i Turkiet. De allra flesta enheter var självständiga och helt lokalt organiserade. Dessa ”bataljoner inom FSA” präglades enligt Lund också efterhand ”alltmer av fundamentalistiska och sunni-sekteristiska drag”. De fick också militärt och ekonomiskt stöd från Saudiarabien, Qatar och Turkiet och islamistiska predikanter och politiker runt om i världen. Lund beskriver också tillströmningen av utländska frivilliga och bakgrunden med de rörelser och personer som lett fram till den s.k. Islamiska Staten (IS).

Kurdernas speciella situation som folk i Syrien och deras olika organisationer och roll i politiken beskrivs också utförligt. Enligt Lund blev efterhand den syriska grenen av PKK: Demokratiska enhetspartiet (PYD) och dess milis YPG, den dominerande organisationen bland kurderna. PYD skilde sig från den övriga syriska oppositionen bland annat i att deras propaganda i stort sett var fri från religiös retorik och i sin feminism (!). Dessutom hade de en lång historia av militär kamp.

Lund är själv mycket sparsam med politiska slutsatser eller förslag. Han beskriver istället situationen så mörk och komplicerad som den är.

På slutet av boken ställer han rakt ut frågan om det finns något hopp utan att egentligen riktigt besvara den. Han talar om en fredslösning som han tror att miljontals syrier skulle stödja ”om de stridande sidorna och deras utländska sponsorer bara kunde enas”. Ett stort problem är naturligtvis diktaturen. Som han skriver:

Det är svårt att se hur en förhandling skulle kunna utmynna i att Bashar el-Assad lämnar makten, om han inte kan tvingas till det, utan att Syrien går under. Det är lika svårt att föreställa sig en lösning där han finns kvar som president.

Ja, vad kan man då tänka?

Att fortsätta försvara diktaturen bakom tal om folkrätten som en del gör, är ohållbart och oförsvarligt. Men att hitta en opposition att stödja som står för ett genuint demokratiskt alternativ tycks inte heller lätt. Dessa grupper är alltför små, svaga och förbisprungna av utvecklingen. De förtjänar förvisso vårt stöd, men de kommer inte  ens på medellång sikt att kunna bidra till en förändring. De starkaste och bäst beväpnade strävar uppenbarligen inte efter att ersätta Assad-diktaturen med demokrati. Att tala om stöd till oppositionen utan att precisera vilka grupper det gäller eller vad man tror sig uppnå med det, håller alltså inte heller.

Att få slut på striderna framstår som oerhört viktigt, för att få slut på lidandet och för att ge de militärt svaga demokratikämparna en större chans. Alla sätt för att strypa vapenmånglandet och införseln av vapen måste välkomnas. Utan dessa vapen kan inte kriget fortgå. Men när det gäller att tjäna pengar på vapen, vet vi att inte ens liberaler eller socialdemokrater här i Sverige är beredda att avstå. För även om det mest är vapen från USA som används så finns där även svensktillverkade vapen. Att hoppas på ett avslutande av stridigheterna på kort sikt känns svårt.

Den enda kraft som har en militär styrka och står mot både de reaktionära och sekteristiska sunni-muslimska grupperna och Assadregimen tycks vara kurdernas miliser. Mycket olika sorts kritik kan riktas mot PKK-PYD för vad de gjort och för vad de gör eller är. Men i den situation där vi har att konfrontera två olika monster: Assad-diktaturen och IS, borde valet vara lätt. Kurderna i Syrien slåss för sin existens, för sin rätt som folk. De slåss både mot religiös extremism av värsta slag och mot diktaturen Assad. Deras alternativa samhälle framstår jämfört med IS skräckvälde som en dröm. Om några i denna situation borde få militärt understöd och hjälp (från dem i väst som kallar sig demokrater) så är det kurderna.

Intressant?

Läs andra bloggar om Syrien

 Recension i Clarté

Att störta diktatorer och sen…?

”Libyen är nu inne i sin värsta politiska kris sedan Khadaffi störtades. Laglösheten är utbredd, rättssäkerheten obefintlig och det uppskattas att 8000 personer hålls fängslade sedan krigsslutet i oktober 2011.”tripoli

Så skriver Ulf B Andersson i senaste numret av Amnesty Press (4/2013).

I östra Libyen har en utbrytargrupp tagit kontroll över flera oljehamnar och bildat ett eget regionalt oljebolag. Olika miliser utövar makt med vapnens hjälp. Den 15 november sköts minst 31 människor ihjäl och 235 skadades i huvudstaden Tripoli när de demonstrerade mot en sådan här milis. Libyens premiärminister Ali Zeidan – som själv nyligen kidnappades och bortfördes av milismän – hävdade att demonstranterna var medskyldiga till dödandet och att de var beväpnade, vilket förnekas av lokala vittnen enligt BBC. Premiärministern har till och med varnat sina landsmän för att det ”kan bli aktuellt med ytterligare en utländsk intervention i Libyen om inte det nuvarande kaoset upphör.”

Situationen i Irak där Saddam störtades under och genom USA:s ockupation för tio år sedan tycks vara liknande. Journalisten Salah Nasrawi beskriver på Al Jazeera ett “massivt misslyckande” med att återuppbygga den irakiska staten ”efter ett decennium av ockupation, inbördeskrig och vanstyre”. Han citerar en ledande kurdisk politiker som hävdar att den irakiska staten redan skulle ha kollapsat om det inte var för inkomsterna från oljan och de höga oljepriserna.

Nå, varför dessa dystra rapporter? Jo en fundering:

När det gäller störtandet av Khadaffi så pågick ju ett inbördeskrig när USA med allierade ingrep militärt och avgjorde det hela och Gaddafi fångades och dödades i 20 oktober 2011.

När det gäller Irak så fanns ett motstånd mot Saddam både från kurder, shiitiska muslimer och även sekulära demokrater av olika slag. Men han störtades inte som en följd av ett förenat folkligt uppror med ett förenande politiskt program. Han störtades av krafter utifrån. De som ockuperade landet och störtade honom hade egna intressen som handlade om andra saker än att upprätta demokrati.

Både Khadaffi och Saddam Hussein var förvisso diktatorer med ansvar för många människors orättfärdiga död och inte ledare som det finns anledning att sörja. Men har det som kommit istället blivit bättre? Jag tycker inte att det verkar så. I ett aktuellt reportage från BBC ställs också frågan om Libyen verkligen var ”a triumph for liberal interventionism”.

Kan det ha någonting att göra med hur dessa diktatorer störtades att göra? Ja det tror jag har en del med saken att göra. Någon rörelse som kan driva igenom demokrati och social rättvisa har inte skapats. Istället har vi andra typer av ledare som verkar lika odemokratiska, korrupta och reaktionära som de störtade.

Vägen till demokrati och social rättvisa tycks lång. Men uttrycket att det inte går att bomba fram demokrati, verkar fortfarande giltigt.

I Syrien är Assad av samma skrot och korn som Saddam. Det syriska folket behöver både slut på våldet och på diktaturen, men inte heller här skulle en öppen militär inblandning under ledning av USA göra situationen bättre. Enligt den här intressanta artikeln av en nordamerikansk socialist (översatt till svenska) kvarstår dock även detta hot mot det syriska folket.

Intressant?

Läs andra bloggar om Syrien

Vänstern, Syrien och USA.

Imorgon onsdag kommer USA:s president till Sverige. På ett stort antal ställen i landet ordnas möten, protester och demonstrationer med anledning av detta. Här i Uppsala på Stora torget från kl. 17.

Det finns många saker att protestera mot. Och det finns många saker man skulle önska att den svenska regeringen skulle ta upp (men knappast kommer göra) i sina samtal med Obama. Det gäller sådant som den vidriga fängelsehålan Guantanamo, USA:s spioneri på hela världen, drönarattacker, blockaden mot Kuba eller stödet till diverse reaktionära krafter i såväl Latinamerika som andra delar av världen, den bakåtsträvande klimatpolitiken, m.m.

Om allt detta är de flesta inom vänstern (och då menar jag inte bara vänsterpartiet) överens. Men det som skaver och splittrar är synen på utvecklingen i Syrien där 100.000 människor dödats och två miljoner är på flykt. Jag har från första början tyckt att det var väldigt svårt både att orientera sig om konflikten rent faktamässigt och att se vad vi mer konkret kan göra i solidaritet med det plågade syriska folket. Debattläget består av två ytterligheter. Å ena sidan de som säger sig vilja försvara Syrien som stat (och därmed mer eller mindre klart uttalat uttrycker stöd till Assad-regimen). Å andra sidan de som säger sig försvara revolutionen/upproret, där bedömningen av de politiska krafterna ofta känns mycket optimistisk (för en mer pessimistisk bild se t.ex. denna artikel av Syrien-experten Aron Lund). Tonen mellan de bägge lägren är oftast hätsk – man beskyller varandra för att vara diktaturkramare respektive agenter för imperialismen och liknande. Det lockar inte direkt till ett deltagande.

Jag tycker inte det kan råda något tvivel om att Assad-regimen är en vidrig diktatur, delvis liknande Saddam Husseins regim i Irak. En regim som förtjänar att störtas av folket. Att vara helt tydlig på den punkten tror jag är helt avgörande för att man ska framstå som trovärdig som fredsivrare. Bland dem som säger sig försvara Syrien finns förvisso sådana som öppet försvarar Assad-regimen. Men de flesta inom vänstern gör det inte på ett så tydligt sätt. Däremot kan man formulera sig på ett sätt som man knappast skulle ha gjort om andra diktatorer. Jag läser t.ex. i senaste numret av veckotidningen Flamman en artikel av Henning S Rubin där han bland annat skriver:

Man beskyllde redan i ett tidigt skede den syriska regeringen för ett antal brott och massakrer, utan att alltid bry sig om att kunna bevisa anklagelserna.

Det kan ju låta sansat och rimligt men föreställ er samma mening om Chiles diktator Pinochet:

Man beskyllde redan i ett tidigt skede den chilenska regeringen under Pinochet för ett antal brott och massakrer, utan att alltid bry sig om att kunna bevisa anklagelserna.

Jag tror inte någon skulle ha uttryckt sig så. Och jag tror att det tyvärr säger något.

Det får inte finnas någon tvekan när det gäller den syriska regimens karaktär eller om att en kamp för demokrati och sociala reformer inte går att föra utan en samtidig kamp mot denna regim. Samtidigt tror jag att det i motståndet mot regimen finns krafter som kan vara minst lika repressiva eller reaktionära som Assad-regimen fast på andra sätt. Precis så som vi sett i Iran efter shahen, Irak efter Saddam Hussein eller i Egypten efter Mubarak. Men motståndet utgör inte någon enhetlig rörelse. Och naturligtvis finns det också delar av motståndet som består både av sekulära demokrater och även revolutionära socialister men jag tror inte att de utgör någon stark kraft. Dessutom tycks det som om de extremt reaktionära islamisternas militära inflytande med stöd utifrån har ökat.

Men nu hotar USA med att bestraffa Syrien. Inte p.g.a. de 100.000 döda eller de två miljoner som drivits på flykt utan för att regimen, liksom Saddam gjorde mot kurderna i Irak (Halabja), använder giftgas mot sitt eget folk. Jag kan inte se att något gott kan komma av en sådan attack mot Syrien. De erfarenheter vi har av sådana attacker, interventioner eller ockupationer från USA mot t.ex. Serbien, Afghanistan eller Irak talar inte för det.

Men här förvånar mig (för att uttrycka det milt) den andra sidan i den polariserade vänsterdebatten om Syrien på samma sätt. Så här uttrycker sig till exempel Håkan Blomqvist i denna veckas nummer av veckotidningen Internationalen:

Vi varken beklagar eller jublar om kryssningsmissiler detonerar i diktaturens maktcentra. Vi konstaterar.

Att normalt funtade människor inte jublar när en stormakt med den mest utvecklade förmågan att slå ihjäl och förstöra skickar kryssningsmissiler för att döda och förstöra är en sak som man kan hålla med om. Men att man inte heller ”beklagar” det?!

När USA på våren 2003 sa att man skulle angripa Irak (ja man sa ju inte det utan att det handlade om Saddam Hussein) så demonstrerade jag tillsammans med miljontals människor runt om i världen mot detta. Jag tycker fortfarande att det var rätt. Irak ockuperades och Saddam försvann till slut. Men inte som ett resultat av folkets kamp och till ett oerhört pris i form av förstörelse och mänskligt lidande. Dessutom tror jag inte att något har blivit bättre i Irak.

Jag demonstrerade då för att jag inte trodde att USA värnade om det irakiska folket (lika lite som jag nu tror att de bryr sig om syrierna) och för att jag inte trodde på det kliniska kriget. Lika lite som USA bara träffade ”Saddam-diktaturens maktcentrum” utan också de alldeles oskyldiga, lika lite tror jag att amerikanska kryssningsmissiler bara kommer träffa något giftlager eller Assad och hans närmaste.

Men vad vet jag?

I alla fall tycker jag att det är helt rätt att demonstrera mot Obama imorgon.

Intressant?

Andra bloggar om Syrien

Uppsala

%d bloggare gillar detta: