En debatt som fortsatt…i Uppsala – och lästips till den

skarmklippDen 10 januari skrev jag en blogg om Rysslands förhållande till Sverige. I samband med andra frågor och på slutet tog jag upp den rapport som Martin Kragh och Sebastian Åsberg skrev för Utrikespolitiska Institutet lagom till konferensen Folk och Försvar. Rapporten behandlade spridningen av rysk desinformation och falska nyheter i Sverige. Men den gick dessutom längre då den pekade ut Aftonbladet Kultur som ”den viktigaste interlokutören för ett Kremlvänligt ’vänster-narrativ’ i Sverige”. Dessutom pekade man ut tre personer som medarbetat på Aftonbladet Kultur som agenter för Kreml. En av dem som pekades ut var den politiske flyktingen Aleksej Sachnin. För författarna var det tydligen inte begripligt att någon kan vara mot både regeringen i Ryssland och regeringen i Ukraina, varför de använde det senare för att bevisa anknytning till Putin. Dessutom använde de som källor för detta utpekande den numera ökände SD-mytomanen ”Egor Putilov”.

Rapporten fick mycket kritik från olika håll. Bland annat sågades den av Rysslandskännaren Stig Fredriksson. Chefen för Utrikespolitiska Institutet uttalade redan efter några dagar att det inte var en publikation från institutet, vilket ju låter märkligt men inte kunde tolkas som annat än en sorts avståndstagande. Dessutom kommer Martin Kragh utredas för oredlighet i forskning.

Man skulle alltså kunna förvänta sig att anhängarna till tankarna bakom denna rapport skulle ligga lågt ett tag. Ungefär som när Kajsa Ekis Ekman häromdagen i ett helt annat ämne skriver att ”när högern tystnat då vet man att de gjort bort sig”.

Men det finns några som ändå inte ger sig. De har väl sina speciella skäl som närstående kollegor till Kragh. I en debattartikel i lokaltidningen UNT skrev tio kollegor till Martin Kragh vid universitetet här i Uppsala i förra veckan ett personligt försvar för honom och den rapport han skrivit. Rubriken är: ”Oriktigt, falskt, grundlöst”. En av undertecknarna är professor Li-Bennich Björkman som ganska ofta skriver ledare i lokaltidningen UNT utifrån ett tydligt borgerligt perspektiv på världen men med ett inte alltför imponerande innehåll.

Kragh och Åsberg pekade alltså ut Aftonbladets Kulturredaktion som spridare av Kreml-propaganda. De pekade dessutom ut den politiske flyktingen Aleksej Sachnin för att vara anhängare till Putin. Det är naturligtvis både allvarligt och kännbart. Det bidrar inte heller till att förbättra debattklimatet i frågor som rör Nato, Ukraina och liknande frågor. Men för Björkman och hennes nio kollegor är detta inte upprörande. Istället är det tvärtom Kragh som är den drabbade på grund av den kritik som han utsatts för: ”konsekvenserna för personen och forskaren Martin Kragh har redan varit kännbara”, skriver de. Att Kragh och Åsberg både utfört dålig och tydligt politiserad ”vetenskap” och inte heller på minsta sätt varit försiktiga med orden finns det inget av i deras artikel. Istället utbrister de i fetstil: ”Hur har det kunnat gå såhär i ett land där tidigare sanningen och att vara försiktig med orden var något av en dygd?Ja, man kan ju undra….

Fem lästips!

Åsa Linderborg skrev ett snabbt och kort svar till Uppsalaforskarnas debattartikel. Även journalisten Emma Lundström har skrivit en kort kommentar. En mer utförlig artikel som sakligt bemöter Uppsalaforskarna men tyvärr bara publicerades på nätet är skriven av forskaren och tidigare senior analytiker på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap Tom Andersson. En mycket omfattande och grundlig genomgång har också gjorts av professor Lars Drake i två artiklar på Synapze del 1 och del 2.

Uppsala

Intressant?

 

Öppen blogg till Stig-Björn Ljunggren

Hej Stig-Björn Ljunggren!words

Med anledning av den blogg som jag skrev om den s.k. åsiktskorridoren har du utvecklat några tankar i bloggens kommentarsfält. Jag märker att det behövs mer utrymme för denna diskussion. Dessutom kanske den kan vara intressant att ta del av för andra. Därför svarar jag nu på dina kommentarer här. De som inte läst dessa kommentarer uppmanar jag att läsa dem innan ni fortsätter att läsa här.

Om att förhålla sig till åsikterna hos Janouch

Janouch intervjuas i tjeckisk TV och utvecklar sina tankar om Sverige idag. Bilden av Sverige är en del av en diskussion om vart vi vill gå. Hur vi anser att det är hänger ihop med hur vi vill att det ska vara/bli.

Janouch försöker etablera sin bild av landet Sverige. Kampen om denna bild är en kamp om olika vägval som vi står inför. Att de som vill ha en utveckling åt SD:s håll i sammanhanget använder ordet ”åsiktskorridor” är en del av taktiken för att stärka eller etablera den egna bilden som ”sanningen”.

Men du säger Stig-Björn Ljunggren, att du inte har försvarat Janouchs åsikter. Du vill bara bidra till att ”vårda ett bra samtalsklimat”. Den omedelbara frågan då är ju: på vilket sätt har Janouch bidragit till ett bra samtalsklimat?

En person som ger en mycket skruvad och icke sanningsenlig bild av situationen i Sverige – en bild som överensstämmer med den bild som SD med svans torgfört sedan länge – och dessutom talar om att beväpna sig (läs när det gäller den saken Kajsa Ekis Ekmans inlägg i Expressen) bidrar väl inte precis till ”ett bra samtalsklimat”? När Janouch då föga förvånande blir kritiserad och angripen för de åsikter som hon uttryckt, reagerar hon genom att tala om bokbål. Ägaren till en liten barnbokhandel i Uppsala reagerar i besvikelse över det som Janouch uttryckt. Hon säger offentligt  att hon inte längre kommer sälja Janouchs böcker i sin bokhandel. Då kallar Janouch bokhandeln för ”fascistisk”. Den svans som alltid följer denna typ av debatter kommer in på scenen. Ägaren blir utsatt för grova hot och hatiska angrepp både på nätet och i bokhandeln.

I denna situation ingriper då några personer som – med Ljunggrens egen term om sig själv – tillhör ”kommentariatet”. De säger inte något kritiskt om Janouchs uttalanden i Tjeckien, hennes grova angrepp på bokhandelsägaren i Uppsala eller det faktum att den mer eller mindre organiserade svansen till SD känt sig uppmuntrade och grovt hotat ägaren till bokhandeln. Nej, istället pratar de om ”åsiktskorridoren” och om att Janouch har blivit illa behandlad. Ursäkta, men för mig framstår inte detta som varken ärligt eller speciellt modigt. Att du inte ser någon ”tydlig demarkationslinje av antagonistisk karaktär i Sverige idag” blir här begripligt för mig. Men om det finns någon demarkationslinje som verkligen borde kunna upplevas som ”antagonistisk” idag så är det väl den som handlar om gränsen mot extremhögern och dess demagogi. Kanske är det också den som du avser med ”framväxten av den ”demokratur”, en folkligt stödd auktoritär makt” som du anser kan göra att det blir ”antagonistiskt”? Är det alltså först när extremhögern tagit makten som de ska betraktas som våra antagonister?

Om själva korridorbegreppet

Stig-Björn Ljunggren håller med om att det ” finns ett problem med att diskutera diskussionen snarare än att diskutera sakfrågorna” men vill ändå fortsätta använda ordet ”åsiktskorridor” som en ”bra metafor” även om alla metaforer samtidigt ”riskerar att låsa fast tanken.”

Jag tycker att det är en mycket dålig metafor, speciellt på det sätt som den har etablerats av extremhögern och dess tillskyndare eller nyttiga idioter. De har delvis lyckats med att ”låsa fast tanken” vid denna enda korridor där man ”inte får” tycka eller säga vad man vill. För mig är sättet att använda begreppet ”åsiktskorridor” i fallet Janouch ett avskräckande exempel.

I verkligheten pågår en ständig kamp om bilden av verkligheten på en mängd områden, inom olika grupper och inom en mängd frågor. De som dominerar debatten eller bilden av verkligheten på varje område och inom varje fråga kan naturligtvis alltid beskyllas för att upprätthålla en korridor. En del korridorer kan vi gilla, andra kan vi ogilla. Jag gillar till exempel att de flesta människor inte accepterar öppen rasism och att vi i denna mening har en sorts korridor i denna fråga. Jag ogillar att man inte kan ifrågasätta regimen i Ukraina och påtala det högerextrema inflytandet där utan att bli beskylld för att vara anhängare till Putin. Men jag tycker att det vore fjantigt och ynkligt att beklaga sig över detta i form av prat om korridor istället för att ge sig in i diskussionen om sakfrågorna.

Men det finns också ”korridorer” som de flesta av oss inte har tillträde till alls. De flesta av oss tillhör varken ”kommentariatet” eller äger några dominerande medier. Det finns också ”korridorer” som vi inte ens vill tillhöra, men där vi utifrån kan betrakta förflyttningar. Utifrån kan vi till exempel betrakta den moderata korridor där det förut inte var möjligt att säga att man kunde samarbeta med SD, men där det nu verkar vara det. Den debatt som Janouch, du och Lotta Gröning deltar i har säkert en  del inverkan på detta.

Alla dessa olika ”korridorer” gör begreppet oanvändbart för seriösa diskussioner. Det generella sättet att tala om korridoren i bestämd form har också framförallt blivit extremhögerns begrepp. Att använda det istället för att diskutera sakfrågorna innebär att legitimera extremhögern. Det har inte heller någonting alls med samtalsklimat att göra.

Uppsala

Intressant?

Åsiktskorridoren?

korridorEtt ord som börjat dyka upp allt oftare de senaste åren är ordet ”åsiktskorridor”. Jag vet inte vem eller vilka som myntade uttrycket eller hur länge det använts. Det kanske någon språkforskande läsare skulle kunna bidra till att reda ut?

Men är det ett ord som bidrar till att öka vår förståelse? De som använder ordet menar ungefär att det finns vissa saker som ”man inte får säga i det här landet”. Eller att om man säger dem så får man problem. Jag läser t.ex. statsvetaren och debattören Stig-Björn Ljunggren som fortfarande kallar sig själv ”s-märkt”. Han skriver apropå debatten om Katerina Janouchs uttalanden för tjeckisk TV:

För det första gäller det att inte säga något som går utanför åsiktskorridoren och som strider mot den allmänna meningen om du inte är beredd att betala ett pris. Risken är stor att det leder fram till fördömelse och att framtida möjligheter att få uttala din mening minskar. 

Är det på det viset i landet Sverige? I en viss mening stämmer det inte alls. Du kan säga nästan vad som helst utan några konsekvenser så länge det du säger inte bryter mot lagen. Du kan bli dömd för hets mot folkgrupp eller förtal till exempel. Men nog känns det som om gränserna för vad som kan sägas utan att leda till åtal, har vidgats betydligt, även i detta avseende, under de senaste åren. Däremot är det säkert sant att det är försvårande för olika typer av karriärer att uttrycka åsikter som inte gillas av dem som befinner sig högre upp i hierarkin. I denna mening finns det alltid en sorts ”åsiktskorridor” i alla typer av företag eller organisationer.

Vad är ok att säga?

Vi kan alltså yttra oss och säga vår mening. Genom det som kallas sociala medier kan vi  numera nå fler med våra tankar än vad som tidigare var möjligt. Jag kan nå andra människor med hjälp av denna blogg till exempel. I en viss mening finns det naturligtvis en sorts ”åsiktskorridor” även för sådant här vanligt prat, facebook-skrivande eller bloggande. Det finns i alla samhällen och alltid en dominerande och i huvudsak gemensam uppfattning om vad som är sant, anständigt eller ok att säga. Att uttrycka antisemitism kan inte bara vara åtalbart beroende på hur det formuleras, det är också något som ogillas av de flesta människor i Sverige idag. Och tack och lov för det. Det finns alltid åsikter som betraktas som avskyvärda och hamnar utanför något som man skulle kunna kalla en ”åsiktskorridor”.

Men det är inte detta ganska självklara som de som använder uttrycket är ute efter. Talet om denna korridor syftar istället till att flytta korridoren så att en del av sådant som de flesta har tyckt vara avskyvärt blir acceptabelt. Därför är det inte förvånande att det främst är på den högerextrema kanten som uttrycket blivit populärt. Att debattörer som Ljunggren eller Dahlberg och Marteus på Expressen vill hjälpa till här, är kanske lite mer anmärkningsvärt.

Den ”fysiska åsiktskorridoren”

Vem har störst megafon?

Vem har störst megafon?

I en mer direkt fysisk mening finns det ju en åsiktskorridor som inte är beroende av vad de flesta av oss tycker är ok att säga. Den handlar istället om faktiska maktförhållanden. Jag tänker då på det faktum att de som verkligen når ut med sina åsikter till många människor är de som äger, dominerar eller har tillgång till de etablerade medierna. För mycket av diskussionen om ”åsiktskorridoren” förs ju bland de människor som alla själva befinner sig i den privilegierade sitsen att kunna få ut sina åsikter via Expressen, DN eller TV. Vänstern och arbetarrörelsen har här alltid varit i ett underläge när det gäller dessa rent fysiska möjligheter att nå ut. Och tyvärr har det förvärrats på många sätt.

Exemplet Janouch

När Katerina Janouch uttalat sig för tjeckisk TV om Sverige fick hon kritik för det som hon sagt. Diskussionen i sakfrågan lämnar jag därhän här. Men vad jag kunnat se har hon i olika medier kunna bemöta sina kritiker. Se till exempel Mediebrusets genomgång. Men Janouch anser att hennes yttrandefrihet har kränkts. Tillsammans med Marcus Birro börjar hon prata om bokbål och får eldunderstöd av Ljunggren som tar henne i försvar och talar om ”åsiktskorridoren”. Ägaren till Läslusen –  en liten barnbokhandel här i Uppsala – blir rikskänd i sammanhanget. Hon ogillar det Janouch uttryckt och bestämmer sig för att ta bort hennes böcker från sin bokhandel. Det retar upp Janouch så mycket så att hon kallar bokhandeln ”fascistisk”. janouchAtt Janouch i skrift kallar denna bokhandlare något så kränkande visar väl också att hennes gränser för yttrandefrihet och ren anständighet är mycket vida. Några som kanske inte skulle känna sig kränkta av att själva få denna etikett ger också eldunderstöd till Janouch, men på sitt eget typiska sätt. Ägaren till bokhandeln har utsatts för hat och grova hot. Så ser bilden ofta ut när ”korridoren” ska flyttas högerut. ”Intellektuella” som byter position får stöd av andra och till sist även av det fysiska våldet i sin kamp för att ”försvara yttrandefriheten”. Men varför måste dessa ynkliga typer, som naturligtvis avsvär sig varje samröre med sina mer grovkorniga och fysiska anhängare, alltid göra sig själva till någon sorts offer för åsiktsförtryck, istället för att bara slåss öppet för sina egna åsikter? De har ju till skillnad från de flesta andra mycket god tillgång till medierna.

Låt oss jämföra med ett helt annat exempel.

Exemplet Utrikespolitiska institutets rapport

I en rapport från Utrikespolitiska institutet (UI) berättas om spridningen av rysk desinformation och falska nyheter i Sverige. Man riktade i sammanhanget också mycket kritik mot Aftonbladet Kultur för att bidra till denna spridning. De påstod att AB Kultur är ”den viktigaste interlokutören för ett Kremlvänligt ’vänster-narrativ’ i Sverige”. Dessutom pekade man ut Aleksey Sachnin, en politisk flykting från Ryssland som Putin-agent. Dessa påståenden har bemötts på olika och mycket övertygande sätt av både Martin Aagard och Åsa Linderborg samt den utpekade Aleksey Sachnin i en mycket läsvärd artikel. Stig Fredriksson skriver i en mycket saklig artikel i SvD skriver att:

…det är en mycket allvarlig anklagelse att hävda att AB:s kultursidor är det viktigaste proryska språkröret i Sverige, och rapportförfattarnas bevisning är inte övertygande. 

Chefen för UI har nu också tagit sin hand från rapporten.

Denna diskussion är ju också en sorts diskussion om ”korridoren”. Författarna Martin Kragh och Sebastian Åsberg gjorde vad de kunde för att bevara och förstärka en sorts åsiktsdominans (korridor) som redan finns när det gäller synen på Nato eller regimen i Ukraina. Denna syn handlar om att kritik mot Nato-anslutning bara är ett uttryck för sympati med Putin och att på samma sätt kritik mot de högerextrema krafterna i Ukraina (ja att ens nämna dem) är ett bevis för att man sympatiserar med Putin eller annekteringen av Krim.

Men angreppet slogs tillbaka. Sakligt och metodiskt. Det innebär inte att den dominerande bilden är satt i allvarlig gungning. Men de värsta övertrampen och uppenbara lögnerna kommer kanske dröja ett tag igen. Heder åt dem som inte vikt ner sig i denna debatt. Det  gläder mig också att de inte i likhet med de ynkliga högertyperna börjat beklaga sig över åsiktsförtryck eller korridorer. De har istället gått direkt till sakfrågorna.

Uppsala

Intressant?

 

Vem håller vems hand?

Alltför ofta känns den offentliga politiska debatten i Sverige så futtig. Efter ett gediget journalistiskt arbete av ett flertal journalister avslöjades Panamaskandalen. Under några dagar behandlades den mycket viktiga frågan om ett enormt skattesmitande i de stora medierna. Sen var den borta. Under den senaste veckan har det varit krisen i Miljöpartiet som helt dominerat. Denna kris handlar om viktiga frågor som att MP i regeringsställning går tvärt emot sitt eget program. Mycket sorgligt ifall man som jag tyckte att de hade rätt i dessa frågor som de nu sviker. Men krisen har också handlat om miljöpartisterna Mehmet Kaplan och Yasri Khan, deras anknytning till olika reaktionära krafter samt frågan om att skaka hand. Här känns debatten både futtig, förenklad och full av hyckleri.

I riksdagsdebatten kunde vi under veckan höra moderatledaren säga att statsministern borde ”ta avstånd från extremism och försvara svenska värderingar”. Låt oss fundera över denna formulering. Moderatledaren använder det svepande uttrycket ”extremism”.  Det som verkar vara bevisat nu är att både Kaplan och Khan haft kontakter med reaktionära krafter som religiösa fundamentalister, högerextrema turkiska rörelser samt inte minst den nuvarande turkiska regimen under Erdogan.erdogan Det är ganska oklart om moderatledaren räknar in alla dessa reaktionärer under beteckningen ”extremism”. Men dessa kontakter är naturligtvis förfärliga och att ta avstånd är inte nog. Alla kort på bordet och kamp mot dessa reaktionärer behövs. Men det finns en sak som stör. Kontakten med Erdogan är ju inte något som bara Kaplan och Khan kan beskyllas för. Hela EU har skakat ordentligt hand med Erdogan och gett honom en massa pengar för att han ska ta hand om det flyktingproblem som EU inte vill ta hand om. EU betalar Erdogan för att vara en buffert mot de människor som flyr och vill till Europa. Samtidigt blundar man som ytterligare motprestation för att Erdogans regim massakrerar både demokratin och det kurdiska folket i Turkiet. Hyckleriet kan inte bli värre.erdogan o eu Hur kan man ha mage att kritisera två politikers samröre med Erdogan utan att samtidigt kritisera att Sverige och hela EU har ett sådant samröre?

Moderatledaren pratar också om ”svenska värderingar”. Det handlar då om värderingar kring kvinnors rättigheter. När hon på detta sätt talar om ”svenska värderingar” som något statiskt, självklart givet, som delas av alla (svenskar) och som existerar utan någon föregående eller pågående kamp, så gör hon det på samma sätt som SD när de pratar om ”svensk kultur”. Moderaterna har knappast befunnit sig på de barrikader som lett till förändring och framgång för jämställdhet och kvinnors rättigheter i samhället. De är fortfarande en konservativ kraft i förhållande till viktiga kvinnokrav. Moderatledaren är helt enkelt inte trovärdig ett enda dugg.

Men hur svarar då statsministern i debatten. Frågan om samröret med olika reaktionärer glider han undan. Sen säger han: ”I Sverige hälsar man på varandra. Man tar både kvinnor och män i handen”. Den första meningen är faktiskt rätt fånig. Det finns väl inget land där man inte hälsar på varandra, på något sätt. Sen slår han fast att i Sverige tar man både kvinnor och män i handen. Tänk att en statsminister ska behöva stå och uttala en sådan sak i Sveriges riksdag. Lustigt nog är stilexperten Magdalena Ribbing av en annan uppfattning. Hon tycker inte heller att det är självklart att detta att inte ta i hand måste tolkas som bristande respekt. Nu verkar detta med att inte ta i hand bland muslimer vara ganska ovanligt. Cecilia Uddén intervjuar t.ex. män i Kairo för Sveriges Radio. Få av dem säger att de inte tar kvinnor i hand.

När det gäller denna ganska lilla fråga – i sammanhanget av samröre med Erdogan och andra reaktionärer – så hittar jag betydligt vettigare åsikter på flera borgerliga tidningar ledarsidor. Tove Lifvendahl skriver t.ex. i SvD bland annat:

Diskussionen om handslaget illustrerar dessvärre något som också snart tycks vara svensk norm: oförmågan att skilja ut olika dimensioner i frågor, oviljan att problematisera, de intellektuella genvägarna. Så kan just nu många tvärsäkert utropa facit i handslagsfrågan: ”i Sverige behandlar vi kvinnor och män lika!” Men det gör vi ju inte. 

I en sansad ton utreder moderaten Lifvendahl några olika dimensioner av frågan på ett sätt som befinner sig sjömil från den moderata partiledaren. Läs själv.

Även DN:s ledarredaktion behandlar frågan på ett betydligt vettigare sätt än Kinberg-Batra och Löfven eller de nu vettskrämda MP-språkrören. Man reser t.ex. den rimliga frågan: ”Vill Miljöpartiet verkligen tvinga muslimska kvinnor att vidröra män, även om det strider mot deras religiösa övertygelse?

Man skriver också att handskakning ”är en religiös/traditionell praxis som bara kan sägas ha en ytterst marginell påverkan på någon annans frihet.” Och:

I Sverige vill alltså statsministern numera bestämma hur två människor ska bete sig när de träffas. Frågan är om det är fler personliga ritualer som ska regleras på högsta politiska nivå eller om det bara gäller sådana som direkt påverkar Stefan Löfvens regeringsunderlag.

Om det vanliga handskakandet skrev alltså både SvD och DN enligt min mening mer vettigt och nyanserat än ledande politiker. Men om det som borde upplevas som ”elefanten i rummet”, nämligen hela etablissemangets ruttna samröre med Erdoganregimen skrivs det inte varken i DN, SvD eller på så många andra ställen.

Så låt oss försöka minnas när denna debatt har blåst över vem som höll vems hand och varför. Alltför många i Sverige håller Erdogans hand. Det är det värsta. I övrigt borde vi inte göra stor sak av handskakandet.

Intressant?

Läs andra bloggar om Miljöpartiet

Börsoro och liberal närsynthet

Nu ser vi braskande rubriker om börsnedgången i den stora kinesiska ekonomin. Olika experter intervjuas om vad vi ska göra och ifall vi ska oroa oss.

Börsen har aldrig intresserat mig som inte är aktieägare eller gjort några aktiva pensionsval. Men eftersom en stor del av pensionspengarna numera finns inom spekulationsekonomin – alltså den ekonomi som uppstår när det finns för mycket pengar som inte används till produktiva investeringar – så drabbas vi kanske ändå när det är dags att få vår pension.

Börsen är ju ett mystiskt fenomen. Varje dag tvingas vi lyssna på olika börsers upp och nedgångar i nyhetssändningarna. Börsen där man köper och säljer aktier i företag har ju inte ett direkt samband med utvecklingen i dessa företags produktion. Men makt har den uppenbarligen. Makt att snedvrida ekonomins utveckling.

Kina är också ett märkligt land med ett styrande kommunistparti i en kapitalistisk ekonomi. I början av denna utveckling satsade man på tillväxt genom export. Men senare har man gått över till en spekulationsdriven lånefinansierad tillväxt med fastighetsbubbla och extrem satsning på att dra in folket i aktiesparande där man till och med kunde låna med aktier som säkerhet för att köpa mer aktier.

Göran Greider har skrivit intressant om denna utveckling i ETC.

I en ledarartikel i dagens Uppsala Nya Tidning uppmärksammas också börsnedgången under rubriken: ”Oron här för att stanna”. En mening i denna artikel får mig att reagera:

Grundproblemet är att alla beslut ligger i händerna på sju män i ett slutet rum, Kommunistpartiets politbyrås ständiga utskott i Peking.

Naturligtvis är det ett problem. Men jag kan inte låta bli att undra ifall den liberala ledarskribenten aldrig funderat över detta också som ett problem inom det privata näringslivet. Varför kan man inte se problemet med beslutsfattandet hos Wallenbergfamiljen, Stenbecksimperiet, Ax:son Johnsson, familjen Persson med klädimperiet HM eller andra ekonomiska maktgrupper? Där är det inte heller många personer i de rum där de väsentliga besluten fattas. Övriga medborgare har inte heller varken insyn i eller möjlighet att påverka dessa beslut i ”slutna rum”. I perioden av spekulationsekonomi blir detta problem allvarligare än någonsin.

Uppsala

Intressant?

En konstig opinionsundersökning – eller vad betyder samarbete?

I slutet av detta år har en av de senaste ”nyheterna” varit en opinionsundersökning utförd av SIFO. Tydligen är utfrågningen beställd av SVT. Den har också utförts förut. Det är nu fler än tidigare som svarar ja på frågan som ställs . Det tycker både medier och en del statsvetare är anmärkningsvärt.

Men vad var frågan egentligen? Jo man har frågat människor som inte röstade på SD ifall de tycker ”att partierna ska samarbeta med SD i frågor där man tycker lika”. Jag tycker det är en konstig fråga. Jag menar, man frågar ju inte ifall de tycker att de andra partierna ska samarbeta med SD kring deras huvudfråga ”nationalismen” . Ifall fler människor hade tyckt det nu än tidigare så vore det ju en viktig nyhet. Det skulle ju ha inneburit att SD:s tal om att ”prata med oss” – som egentligen betyder: ”ändra er och tyck som vi i vår huvudfråga” – hade haft framgång. Men det här svaret visar ju inte alls det . Folk har alltså inte svarat att de tycker att de andra partierna ska närma sig eller samarbeta med SD kring ”nationalismen”.

Men vad har folk då svarat på? Ja, det tycker jag är svårare att begripa. Frågan handlade ju om frågor där man tycker lika. Naturligtvis finns det frågor där SD och andra partier tycker lika. Oftast har SD tyckt lika som de borgerliga, vilket är naturligt för ett borgerligt parti som SD. Men eftersom de också vill framstå som ett parti för (svenska) arbetare och låginkomsttagare så har de ibland även stött eller sagt sig stödja rödgröna förslag. Men om man tycker lika i en fråga, vad innebär det då att samarbeta? Att rösta likadant, är det att samarbeta? Skulle vara glad ifall någon skulle kunna förklara det här för mig. Alltså vad menas i dessa sammanhang med ”samarbete” (där man tycker lika)?

Men det kanske ändå är så att fler väljare tycker att partierna ska anpassa sig till SD:s huvudfråga? Nej, det tror jag inte och för det finns stöd i forskningen. På såväl lång sikt som globalt har främlingsfientligheten minskat enligt Mikael Hjerm professor i sociologi vid Umeå Universitet. Och enligt SOM-institutet (samhälle, opinion, medier) vid Göteborgs universitet där man gör regelbundna undersökningar sedan slutet av 1980-talet så har inte andelen som är negativa till flyktingmottagning ökat. År 1993 instämde 52 procent i påståendet att ”det finns för många utlänningar i Sverige”. År 2009 har andelen gått ner till 36 procent. Det innebär ju samtidigt att möjligheten för att rekrytera människor som tillhör dessa 36 procent till SD från andra partier ökat. Men antalet människor som är mindre ”nationalistiska” (i denna mening) har alltså minskat som tendens och fortsätter göra det. Det är det som är hoppfullt för framtiden.

Intressant?

Läs andra bloggar om invandring, sverigedemokraterna

Att jaga något under vattnet

Den senaste tiden har vi fått uppleva en repris av den påstådda ubåtsjakt som vi upplevde i början av 1980-talet.

Eftersom ingen u-båt hittats så kan ju ingen påstå att den vet ifall det finns någon. Vi vet alltså inte om det finns någon som helst substans i det som ledningen för den svenska marinen påstår. Trots det så återges överbefälhavarens svärord som en viktig nyhet i alla medier. Han svär över ett intrång som han påstår har skett.

Den svenska marinens spökjägare

Den journalistik som de stora medierna ägnat sig åt har varit under all kritik. En massa ointressanta rapporter om att man inte sett något annat än diverse jagande krigsfartyg. Några kritiska frågor har det inte varit plats för.

Oavsett om det funnits eller inte funnits en ubåt som dessutom antyds vara från Ryssland så kan man använda detta för politiska syften. Det görs också, framförallt av dem som vill att vi ska gå med helt och hållet i Nato.

Man kan också analysera det hela politiskt. En som jag tycker gör en bra sådan analys är den gamle socialdemokraten Pierre Schori. I en artikel på SVT-Opinion där han diskuterar det som han kallar ”den större strategiska bilden” säger han bland annat att:

Till skärpningen av det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde har vi dessvärre själva också bidragit.

Just detta att Sverige tagit en hel del steg till en allt närmare – om än inte slutgiltigt formell – anslutning till Nato är en viktig faktor. Här måste man fråga sig om detta bidrar till en fredligare värld och vilken militär upptrappning som är ett svar på vilken. Visst är Putin-regimen  odemokratisk och reaktionär. Man bedriver också en chauvinistisk och aggressiv utrikespolitik. Samtidigt måste man kunna se att den ökande inringningen av Ryssland från Natos sida också bidragit till att trappa upp spänningen i världen igen.

För den som vill uppdatera sina historiekunskaper och sätta den nuvarande ”Ubåtsjakten” i ett perspektiv vill jag verkligen rekommendera en film av Maj Wechselmann: En Till Sannolikhet 02. Den ifrågasätter på ett mycket sakligt och övertygande sätt både att den ubåt som stötte på grund utanför Karlskrona 1981 var ute i spionuppdrag och att det som man jagade i Hårsfjärden 1982 eller Karlskrona 1984  var ryska ubåtar. Se den filmen, det är den värd!

Intressant?

Läs också dessa bloggar: Annarkia, Svensson, Röda Malmö

Läs också ledare i Flamman i ämnet.

Argument för republik.

I lördags kväll sändes på SVT Özz Nûjens soloshow Dålig stämning. Personligen gillade jag den skarpt. Rolig, vass, stundtals grov men också mycket berörande och klok.

Showen inleds med att man får se Sveriges kung tala i drygt sex minuter inför ett stort medieuppbåd. Anledningen till

maktens megafoner

uppbådet är egentligen de uppgifter som framkom i boken ”Den motvillige monarken” men om detta säger monarken inte mycket. Istället pratar han på utan att avbrytas eller utsättas för några som helst frågor från medierna. Jag vet inte om de som gillar kungahuset som princip känner sig glada och stolta när de ser detta. Jag har svårt att tro det.

Å andra sidan har bedömningen av monarken inte så mycket att göra med argumenten för republik heller. Jag menar att för oss som är för republik så borde det inte spela någon roll hur monarken framstår. Motståndet mot monarki handlar ju om principer, till exempel en sådan modern och demokratisk princip som att folk ska väljas till och inte ärva ämbeten.

Men ett annat argument mot monarkin handlar om det som den gör med oss ”undersåtar”. Att vi blir inställsamma, fjäskande och okritiska.  Det är nämligen det som man inte kan låta bli att tänka om alla de journalister som underdånigt sträcker fram sina mikrofoner medan monarken pratar på. Vart tog det journalistiska uppdraget vägen? Detta understryker också Özz med humorns hjälp senare i showen.

Om du inte såg showen så kan du ha en och halv timme framför dig med bra underhållning av en av Sveriges kungar inom stand-up.

Intressant?

Andra bloggar om monarkin.

Överskottsmålet, Borg och flätan.

 Den svenska staten håller sig med något som kallas överskottsmål eller saldomål. Det är ett mål för den offentliga sektorns finansiella sparande som säger att inkomster minus utgifter i genomsnitt ska uppgå till 1 procent av BNP.

Det har funnits kritik mot detta både inom borgerligheten, från vänster och från olika ekonomer. Det verkar som om den kritiken håller på att öka.

Jag tycker att det verkar ligga mycket i kritiken mot att spara i ladorna i den nuvarande ekonomiska situationen. LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson tog upp kritiken i sitt 1 maj-tal. Han tyckte att vi borde ”pausa” överskottsmålet och satsa 70 miljarder på offensiva satsningar mot arbetslösheten. Det tycker jag låter vettigt och mer som en åtminstone socialdemokratisk politik än Löfven som mer tycks hoppas på marknaden än på politiken.

Men från en vänsterposition tycker jag inte att frågan om att låna eller inte låna, eller frågan om tekniken kring budgetbalans kan vara det viktigaste. Istället måste frågan om fördelningen av inkomsterna och en annan och mer rättvis skattepolitik som drar in mer pengar till staten och leder till omfördelning vara det avgörande.

Till den ökande skaran av kritiker mot den gemensamma synen i denna fråga hos Borg och Löfven sällade sig i veckan SE-bankens chefsekonom Klas Eklund, med en artikel i FOKUS. Eklund, som tidigare varit chef för Borg då han jobbade på SE-banken som ekonomisk analytiker, passar även på att kritisera Borg för hans frisyr:

För övrigt anser jag att Anders Borg bör klippa sig. Ju närmare han kommer 50 desto mer malplacerad blir hästsvansen. Vi vill väl inte att vår finansminister ska se ut som en övervintrad strandraggare?

En kommentar som nog riskerar att få mer spridning än själva sakkritiken.

Tidigare har jag bara sett en liknande men mer politisk kritik av Borg och hans fläta. Det var på Jinges bilderblogg:

”Anders Borg försöker dölja sin växande flint med en fläta, omsorgsfullt lagd över flinten, flätan är inte ett uttryck för någon slags rebellisk attityd, den är bara ett försök att dölja att han inte är en ungdom längre, samma metod som han tillämpar när det gäller landets ekonomi.”

 

Media: SvD1, SvD2

dagens arena

Intressant?

Smyghets mot 1 maj?

Igår skrev jag om kristdemokraten Aron Modigs förslag i en debattartikel i SvD. Han ville avskaffa 1 maj som helgdag till förmån för att t.ex. istället fira Kungens födelsedag. Idag på 1 maj kan man i samma tidning läsa en fortsättning (?) på detta spår med en artikel som ropar ut att 1 maj är dyrt. Rubriken är ”Prislappen på första maj: fyra miljarder kronor.” Artikeln grundar sig på en uträkning från Konjunkturinstitutet (KI). Enligt Sven-Erik Sveder på KI påverkar 1 procent fler eller färre arbetsdagar under ett år bruttonationalprodukten med 0,3 procent. Det motsvarar ungefär fyra miljarder.

Om denna uträkning stämmer så gäller det naturligtvis också för andra helgdagar än 1 maj. Jag kan då inte låta bli att tycka att det passar lite för bra efter gårdagens inlägg att sikta på just 1 maj i rubriken. Eller är det bara en tillfällighet att denna uträkning dök upp just 1 maj och inte någon annan helgdag?

Sen kan man ju säga en del annat om detta tankespår. Dels det som framgår även av artikeln (men däremot inte av rubriken!) att den verkliga kostnaden inte är så stor eftersom det ändå jobbas på denna dag och dessutom konsumeras. Som man säger i artikeln: ”många passar på att gå ut och handla när de är lediga…”.

Klimatkatastrofen – en minut på RapportMen en mer avgörande invändning är väl: vad är problemet? Vi har allt för många människor som inte får möjlighet att bidra med sitt arbete. Det finns också sådant som det borde produceras mera av som till exempel välfärdstjänster eller sådant som behövs för att rusta upp det svenska järnvägsnätet. Men som helhet produceras och konsumeras det väl inte för lite?! Tvärtom så hotar ju vår produktion/konsumtion hela vår jord genom att ta ut för mycket (det ekologiska fotavtrycket) och genom att förvärra klimatkrisen. I det perspektivet är det knappast ett problem med en helgdag. Istället borde vi arbeta mindre per person och samtidigt få fler i arbete.

Om man tycker att för många helgdagar eller minskad arbetstid för alla är ett problem för att vi får in för lite skattepengar så borde man istället göra något åt skattesmitandet. Enligt en artikel i ETC saknar skatteverket varje år ungefär 133 miljarder (jämför med de fyra miljarderna ovan). Och till utlandet slussas omkring 46 miljarder.

Intressant?

%d bloggare gillar detta: