När Uppsala kommun blev en marknad

Två viktiga förutsättningar för de moderna välfärdsstaterna var framväxten av arbetarrörelsen och demokratins genombrott. Välfärdsstatens framväxt ledde i sin tur inte bara till en enorm utveckling av levnads- och arbetsförhållandena för den stora majoriteten som aldrig tidigare upplevt detta utan kanske framförallt till en förändring av maktförhållanden i samhället. Underdånigheten minskade mot olika överheter i samhället. Välfärdsstaten genomförde inte det som varit arbetarrörelsens uttalade mål om att också erövra den ekonomiska demokratin. Men den skapade ändå samhällen där arbetarklassen och folkflertalet kunde känna en frihet och trygghet som aldrig tidigare existerat.

Som alla, som studerat historien kring detta vet, så vände denna utveckling i början av 1980-talet. En politisk och ideologisk offensiv från kapitalsidan som gått under benämningen nyliberalism påbörjades då över hela jorden. Den genomfördes i alla länder på såväl nationell som lokal nivå. Och självfallet riktade den sig också mot både arbetarrörelsen och demokratin.

En viktig rapport                                                 uakommun

Hur denna offensiv yttrat sig inom vår kommun, Uppsala, beskrivs i en lysande rapport utgiven av ARENA IDÉ. Rapporten heter: ”När kommunen blev en marknad – Trettio år med new public management i Uppsala kommun” och är skriven av Lars Nelander. Rapporten borde vara obligatorisk läsning för varje kommunpolitiker i Uppsala. För alla Uppsalabor som bryr sig om hur vi använder våra gemensamma resurser och vill försöka förstå vad som hänt är den också viktig att ta del av.

Nelander är inte någon utomstående betraktare. Han arbetade 36 år i Uppsala kommun  (mellan åren 1971 och 2012). Det är en period då tre mycket omfattande omorganisationer skett (1985, 1993, 2003). Dessutom har:

..en lång rad större och mindre omorganisationer och organisatoriska förändringar genomförts. De har i stor utsträckning genomförts över huvudet på medborgarna, de kommunanställda och flertalet förtroendevalda. Eftersom varje omorganisation föregås och följs av långvariga och komplicerade omställningsprocesser, har kommunen sedan 80-talets mitt i praktiken befunnit sig i en mer eller mindre kontinuerlig omorganisation.

Under denna omställningsperiod har Nelander alltså arbetat i kommunen. Först inom den kommunala  barnomsorgen, senare som föreståndare för en  dygnet-runt-institution för ungdomar med psykosocial  problematik och slutligen som utredare och projektledare inom den kommunala administrationen. På ”uppdragskontoret” för barn, ungdom och arbetsmarknad (UAK) kunde han ”på nära håll följa det politiska förverkligandet av den nya uppdrags-och åtagandemodellen”. Han har alltså en gedigen erfarenhet och en stor kunskapsbas. Han delar med sig av såväl personliga minnesbilder som skarpsinniga analyser och välformulerade beskrivningar.

Nelander går tillbaka ända till 1971 då Uppsala Kommun bildades genom en sammanslagning av Uppsala stad och landskommunerna Almunge, Björklinge, Bälinge, Norra Hagunda och Vattholma, samt delar ur Knutby landskommun (Bladåker, Faringe och Knutby). Men framförallt beskriver han utvecklingen från mitten av 1980-talet då:

…begrepp som individuell lönesättning, bolagisering, målstyrning, beställar–utförar-modell, resultatansvar och avknoppning kom smygande in i den kommunala verksamheten.  Idéerna lanserades i kommunen av trosvissa tjänstemän och konsulter som nödvändiga sätt att öka effektiviteten och möta förväntade framtida kostnadsökningar.

Ja även ett mängd nya ord: ”en ny sorts affärs-, reklam- och nonsensspråk” smög sig in i det kommunala språkbruket.

Ny kommunallag och svårförenliga styrmodeller

Då den nya kommunallagen trädde i kraft i januari 1992 innebar den ett stort steg mot ökad marknadsanpassning av den kommunala verksamheten. Att detta på intet vis innebar någon minskad byråkrati visar Nelander med att:

…. den gamla kommunallagen innehöll 86 paragrafer, den nya 248. Skälet till det var att målstyrningstänkandet byggde på stark kontroll, som krävde många regler och paragrafer.

Detta var också samtidigt som staten successivt började lägga över ansvar för välfärdssystemet på de ekonomiskt utsatta kommunerna. Det skedde genom:

  • kommunaliseringen av skolan 1991.
  • Ädelreformen 1992, som gav kommunerna ett samlat ansvar för vård och omsorg för äldre och handikappade.
  • Lagen om stöd till vissa funktionshindrade (LSS) 1994.
  • Psykiatrireformen 1995.[9] Statsbidragen till kommunerna ökade inte i takt med det ökade ansvaret, men kommunerna fick större frihet att hantera de krympande bidragen genom att huvuddelen av dem, från att ha varit specialdestinerade, blev generella.

Som Nelander skriver så tvingades kommunerna ”ta ett allt större ansvar för välfärden med allt mindre pengar, samtidigt som de förväntades ha kontroll över ekonomin”.

Nelander beskriver hur Kommunen ungefär samtidigt skapade en kommundelsorganisation med fjorton kommundelsnämnder (1986) och en beställar–utförar-modell (1992) där det ”på en och samma lilla kommundelsförvaltning skulle …. finnas parter och motparter i affärsliknande förhållanden”. Den senare (marknadsmodellen) konkurrerade ut den (demokratiska) kommundelsmodellen som alltså avskaffades 2002:

Därmed avgjordes kampen mellan kommundelssystemet

 Lars Nelander

               Lars Nelander

och marknadsideologin, ”två svårförenliga idéer som mer eller mindre samexisterat sedan 1985″.

Skrämmande inblick

”Många av dem som i likhet med mig arbetat längst ner (längst ut?) i den kommunala verksamheten i Uppsala har säkert ofta undrat över kommunens ekonomi. Hur kan kostnaderna vara högre i vår kommun än i många jämförbara trots att vi i den egentliga verksamheten inte har mer utan ofta lägre resurser? En liten vink om var vi skulle kunna söka kostnader får man när man läser Nelanders beskrivning av arbetet vid UAK, där ett femtiotal förmodligen högavlönade tjänstemän var anställda:

Under de nio år jag arbetade på kontoret för barn, ungdom och arbetsmarknad pågick en kontinuerlig process av möten och konferenser, till stor del förlagd till kursgårdar och konferensanläggningar, för att försöka komma underfund med hur kontorets uppdrag skulle hanteras. Trots ett ständigt diskuterande och mycket anlitande av utomstående konsulter gick det inget vidare. Å ena sidan härskade en kortsiktig alltmera affärsmässig logik som innebar att vi skulle ge producenterna sektorsvisa uppdrag för att tillgodose behov hos medborgarna för så lite pengar som möjligt. Å andra sidan fanns idéer om att vi skulle arbeta planmässigt, förebyggande och långsiktigt och ”alltid” utgå ifrån medborgarnas behov, vilket krävde att vi också hade god kännedom om hur deras behov kunde tillgodoses. I själva verket befann sig kontoret i en permanent kris, klämt mellan oförenliga uppdrag.

Kontoret hade minimal kontakt både med medborgarna och med de anställda i verksamheterna.

I stället för levande och löpande kontakter fick kontor och nämnder mest tillrättalagd och formaliserad information, i en allt större mängd skriftliga dokument, planer, program, kryllande av högtflygande, abstrakta, ofta till intet förpliktigande mål och visioner, i de flesta fallen formulerade på avstånd från medborgarna och den vardagliga praktiken.….. Väldigt mycket tid och resurser användes därför för att hantera problemen internt och hålla i gång processer för att legitimera kontorets existens.

Utvärderingen som försvann

Några forskare vid Örebro Universitet utförde en utvärdering för att undersöka omorganisationens följder (Montin m.fl. 2007 0ch 2008). Det  ”var den första riktiga utvärderingen sedan de kommunala experimenten med olika styr- och organisationsmodeller drogs i gång någon gång vid mitten av 80-talet.

Intressant här är t.ex. de enkäter som skickades ut vid byrakratitvå tillfällen, 2004 och 2006. De visar på en slående skillnad i förtroende beroende på var man befinner sig i den kommunala hierarkin:

 När det gäller förtroende för den politiska ledningen så säger sig 80 procent av cheferna på den högsta chefsnivån ha det. Bland de lägsta cheferna är förtroendet bara 26 procent och bland personalen i förskola och skola bara sex procent.

När det gäller förtroendet för kommunens tjänstemannaledning så är det 65 procent bland högre chefer, 45 procent bland kommunala tjänstemän men bara 13 procent bland medarbetare från förskola och skola.

Örebroutredningen pågick i fyra år och kostade fyra miljoner att genomföra.

Men då kommunstyrelsen tog ”initiativ till en ny organisationsöversyn under ledning av stadsdirektören Kenneth Holmstedt… försvann (den) bland en rad olika frågor som hade ganska lite med varandra att göra. Den stora utvärdering som ……reducerades till några förslag om ”förbättringsområden”, presenterade i ett svårbegripligt dokument där kritiken mot styrmodellen nu var borttrollad.”

Genomgående tycks förmågan och möjligheterna till kritiskt tänkande ha varit begränsade:

Ett synsätt som har varit vida spritt i kommunen är att man, när det uppstått problem, ska se framåt, ”tänka positivt” och inte leta efter syndabockar. Sett ur en annan synvinkel kan det översättas med att vi inte bör analysera uppkomna problem, vara positiva till den förhärskande ideologin och låta de ansvariga slippa konfronteras med resultaten.

Det nyliberala experimentets kostnader

Nelander menar att samtidigt som det inte är så lätt att mäta det så har experimentet ”utan tvekan lett till mycket stora kostnader”. Han räknar upp sådant som ”kostnaderna för omflyttningar av verksamheter och personal, ombyggnad av lokaler, produktionsbortfall, kommunala projekt som dragit ut på tiden eller inte kunnat genomföras, personalstrider om makt, positioner och organisatorisk tillhörighet och negativa återverkningar på personalens engagemang och tillit till den kommunala organisationen”.

Men det finns andra kostnader också. Hit räknar Nelander de ”ökade transaktionskostnader som blir en följd av New Public Management-reformerna, bl.a. genom den uppdelning av organisationer i mindre enheter som brukar genomföras. De uppstår i form av interna organisatoriska kostnader, styrkostnader, granskningskostnader och de administrativa kostnader som uppstår när medborgare görs till kunder i ett marknadsliknande system inom de offentliga verksamheterna.”

En stor kostnad här är det ”utvärderingsmonster” (som är en följd av s.k. mål- och resultatstyrning) och som ”kostar allt mer pengar att föda, som tar stora personella resurser i anspråk och stjäl tid och pengar från andra aktiviteter”.

Minskad demokrati och mer tjänstemannastyre

Jag inledde med att skriva att demokratins genomförande var den ena förutsättningen för utvecklingen av välfärdsstaten. Det är då logiskt att nedmonterandet av välfärdsstaten går hand i hand med minskat demokratiskt inflytande:

I en kommun som redan i hög grad var styrd av tjänstemän tappade politikerna ytterligare mark till förmån för, framför allt de högre, tjänstemännen i kommunen. Våren 2009 fördes en debatt i Upsala Nya Tidning där en rad lokala politiker, från olika politiska utgångspunkter, var tämligen överens om att makten i kommunen har flyttats från folkvalda till tjänstemän på ett sätt som lett till att folkstyret urholkats och ersatts av ett system där förvaltningschefer allt mer tagit över styrningen av kommunen.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om välfärden, nyliberalism, Uppsala, demokrati

Kinberg Batras ”kvalitetsargument” missar helheten.

Medan skattepengar fortsätter att rinna ut ur välfärden – och ofta försvinna vidare till olika skatteparadis – så fortsätter den konstiga diskussionen om olika sätt att reglera och kontrollera, men inte stoppa vinstuttagen ur välfärden. Nu har moderaterna gjort ett utspel i vinstfrågan.

På en presskonferens för några dagar sedan sa Anna Kinberg Batra att man ”måste agera skarpare mot de som inte levererar god välfärd”. Moderaterna lägger framen modell som innebär att staten ska kunna säga nej till vinstuttag från privata välfärdsverksamheter om kvaliteten inte är tillräckligt hög.”

SD säger att de instämmer och kommer stödja moderaterna i detta. Civilminister Shekarabi tycker å sin sida att det är bra att ”moderaterna nu erkänner problematiken” men att ”det betyder ingenting om det här bara är ett retoriskt utspel som inte följs av konkreta åtgärder”. Men att ”erkänna” att det finns verksamheter som tar ut vinst som driver en ovärdig verksamhet handlar väl bara om att erkänna fakta. Dessutom missar det att se till helheten.

För oss som är emot vinster i välfärden är de moderata argumenten naturligtvis inte imponerande. Vi tycker ju att alla pengar som går till välfärden ska stanna där. Det gäller även om just den verksamheten inte är dålig. Varenda krona som tas ut i vinst skulle ju ha kunnat användas till att göra något bättre i välfärden. Och i dagens alltmer luggslitna välfärdsverksamheter så är det lätt att se att varenda krona behövs.

Men det här kvalitets-argumentet har en annan brist. Och det är att man inte ser till helheten.

Det spelar ingen roll var det läcker.

Det spelar ingen roll var det läcker.

Hela den skattefinansierade välfärdssektorn måste ses som en helhet. Pengar som försvinner ut från någon del av denna verksamhet är förlorade pengar för sektorn som helhet oavsett om de försvinner ut från en verksamhet där brukarna är nöjda. Dessa pengar skulle ha kunnat användas där behoven är större.

Låt oss ta skolområdet som exempel. Här har friskolorna bidragit till att dränera de kommunala skolorna på resurser. En otrevlig sida av valfriheten är att den sociala segregering som redan ökat i boendet ökat än mer genom det fria skolvalet. Många föräldrar med en högre social position väljer bort den lokala skolan om där finns många barn som behöver extra stöd. Dessa föräldrar till elever som har mindre behov av stöd väljer i högre utsträckning friskolor för sina barn. På många friskolor samlas därför barn som helt enkelt kräver lägre resurs. Verksamheten blir där billigare. Där går det att göra vinst samtidigt som de kommunala skolorna i fattiga förortsområden får fortsätta att slita mot allt sämre odds. Och med mindre resurser än de skulle haft utan friskolans existens. Genom att inte se skolsektorn (eller välfärdssektorn) som en helhet trollar man bort denna problematik.

Därför är det s.k. kvalitets-argumentet otillräckligt.

Intressant?

Läs andra bloggar om välfärden, vinst i välfärden, skolanmoderaterna

Att ge bort en järnväg i 40 år

Tänk dig att du ingår i en sorts samfällighet med några andra människor. Tänk dig att ni behöver en väg till er samfällighet. Tillsammans med en utomstående privatperson anlägger ni denna väg. Samfälligheten betalar en större del av kostnaderna. Den utomstående privatpersonen går också in med pengar, men en del av de pengarna lånar han förmånligt av er samfällighet. När vägen är klar så får den utomstående privatpersonen som betalning ensamrätt till att använda vägen. Alla ni andra får dessutom betala för att färdas på vägen. Efter en tid säljer den utomstående privatpersonen rätten till vägen till en annan utomstående privatperson. Denne höjer priset för att färdas på vägen så att många inom samfälligheten inte tycker att de har råd att använda den. Den utomstående privatpersonen tjänar stora belopp, han fuskar dessutom undan lånet.

Hur kunde ni i samfälligheten göra en så dålig affär?

Mer klassiskt tågrån

Mer klassiskt tågrån

Det här låter ju jättekonstigt eller hur? Men är det inte ungefär så det gått till med Arlanda Express och Arlanda-banan? Den har nu åter skapat rubriker efter nya kraftiga höjningar av biljettpriset.

Från Stockholm till Arlanda betalar man 280 kronor för att resa den ganska korta sträckan på 45 km. Från Uppsala till Arlanda höjdes priset för den ännu kortare sträckan från och med tisdag denna vecka till 180 kronor med reskassa och 201 kronor med förköp. Ganska saftigt med tanke på att en bussresa från Uppsala till Arlanda kostar 60 respektive 81 kronor.

Detta har nu blivit så utmanande att till och med olika borgerliga politiker börjar tala om förstatligande genom återköp (Harald Klomp – KD) eller omförhandling (Kristoffer Tamson – M).

Men hur kunde det bli så här?

Det är inte helt lätt att förstå i alla sina detaljer och kanske haltar min tänkta berättelse ovan delvis. Men nog kan man med säkerhet säga att det är ett (bland många andra) exempel på idiotin när man har som överordnad ideologi att privatisera oavsett vad resultatet blir.

Ungefär så här har det gått till:

1994 börjar Arlandabanan byggas. Finansieringen sker genom något som kallas OPS (offentlig-privat-samverkan). Tanken är att samhället ska spara pengar genom att samverka med ett privat företag som får betalt senare genom till exempel intäkter. I det här fallet gick staten in med 6,8 miljarder. Det privata företaget A-train gick in med 4,2 miljarder. Men av dessa 4,2 miljarder fick A-train genom Riksgälden låna 1 miljard av staten. Om detta lån skriver Riksgälden:

Lånet är utformat så att de totala återbetalningarna till staten som helhet från A-Train AB kan bli både högre eller lägre än lånets storlek. Både storleken och tidpunkten för återbetalningen beror på A-Trains ekonomiska resultat och hur stora utdelningar de gör till sina ägare.

Med tanke på de ökande kunskaper vi numera har om dessa företags möjligheter att trixa med ”resultat och utdelningar” så lät ju inte detta så hoppingivande för skattebetalarna/samhället. Det visar sig också senare att oron var befogad.

A-train som driver Arlanda Express får 1995 ensamrätt på trafiken i 40 år och får dessutom rätt att ta ut avgift från andra tågoperatörer på banan i 45 år. Som man själva säger på sin hemsida så bedrivs verksamheten ”helt och hållet på marknadsmässig grund”. Något som tågresenärerna nu alltså börjar känna av.

När det gäller ägandet är det lite krångligare. A-train bildades av ett konsortium som bestod av de tre svenska bolagen NCC, SIAB och Vattenfall (!) samt de två brittiska GEC Alstom och John Mowlem. A-train har i sin tur under åren hunnit med en del olika ägare. 2004 togs man över av den australiensiska riskkapitalfonden MacQuire via ett annat företag: MEIF Stockholm AB.

2011 visar det sig att A-Train gör rekordvinst men genom avancerad skatteplanering inte betalar någon skatt alls i Sverige utan istället får tillbaka ränteutgifter på delar av det ursprungliga lånet.

2015 säljer så MacQuire samtliga aktier i MEIF Stockholm AB till Portare Acquisition AB och blir därmed ägare till A-train. Våren 2016 tog aktieägarna ut en vinst på 237 miljoner.

Nu är vi där vi är med ett avtal som leasar ut järnvägen till de privata företag som för tillfället finner det lönsamt att driva A-train. Med hutlösa biljettpriser som gör att folk väljer bilen eller bussen istället för tåget. En förlust för de flesta. Och en förlust för klimatet. Men uppenbarligen en god vinst för de privata ägarna. Ingen är heller glad utom aktieägarna. Bertil Kinnunen (s) ordförande i kollektivtrafiknämnden i Uppsala läns landsting säger att det blir för dyrt att köpa A-train. Han vet inte vad lösningen kan vara ”men något måste göras”.

Ja, det är som socialisten, volvoarbetaren och debattören Lars Henriksson så väl uttrycker det i en artikel i GP om privatiseringen av Apoteken:

I teorin är det grundläggande för demokratin att det går att ändra en politik som gått snett. Men det sluga med privatiseringar är att det är som att knäcka ägg, lätt att göra men svårt att ångra.

Låt oss åtminstone dra några slutsatser av detta.

Min egen slutsats är för det första att det måste räcka nu. Min andra slutsats eller fundering är att situationen har blivit så extrem att om vi lyckas bygga upp ett tillräckligt stöd parlamentariskt (och!) utomparlamentariskt för att vända utvecklingen så är det snarare konfiskering än återköp som borde vara metoden. Vad tycker du?

Intressant?

Läsa andra bloggar om välfärden, privatiseringar

BOSTAD – en rättighet inte en vara, men hur?

Den enkla grundläggande anledningen till att arbetarrörelsen byggt upp en stark offentlig sektor är – att det finns behov som är så viktiga att de inte kan överlåtas på marknadskrafterna

 Olof Palme

Idag är alla medvetna om den stora bostadsbristen i Sverige. Här i Uppsala hör vi kanske främst om problemen med studentbostäder, nu i samband med att studenterna kommer till staden igen. Men problemet är omfattande i alla storstadsregioner. Enligt Boverket behöver det byggas minst 88 000 bostäder per år fram till 2020. Förra året blev bara 34 600 bostäder färdiga.

Som framgår av detta diagram från SCB så har bostadsbyggande enl SCBbostadsbyggandet också minskat ordentligt sedan 1950- och 60-talet, men även i jämförelse med början av 1990-talet. Det finns idag enligt Boverket 4,5 miljoner lägenheter i Sverige. Av dessa är 1,6 miljoner hyresrätter, 1 miljon bostadsrätter och resterande 1,9 miljoner i huvudsak ägda småhus.

Förutom att byggandet av nya lägenheter har minskat kraftigt och köerna till bostäder (bland annat som en följd av detta) blivit längre så har politiken på området förändrats. Eller kanske snarare abdikerat. Det politiska ingripandet på bostadsmarknaden har minskat mycket. Detta har enligt de två forskarna Lind och Lundström gått så långt så att ”Sverige de senaste två decennierna successivt har kommit att bli en av de mest liberala marknadsstyrda bostadsmarknaderna i västvärlden; inblandning från staten sker i betydligt lägre grad i Sverige än i Storbritannien och i USA – marknadsliberalismens hemland”.

Samma sak togs förra året upp av Maria Linder från Hyresgästföreningen i en artikel i Dagens Samhälle:

Hyresgästföreningen har med hjälp av Ernst & Young undersökt statligt stöd för byggande i sex länder inom EU. Slutsatsen i rapporten är entydig. Samtliga undersökta länder; Frankrike, Österrike, Tyskland, Nederländerna, Danmark och Finland, har – till skillnad från Sverige – olika former av statliga stöd för att stimulera produktion av hyresrätter och en tydlig statlig bostadspolitik

Men trots detta hör vi ständigt från den borgerliga kanten att problemet med bostadsbristen beror på för mycket statligt ingripande, för mycket regleringar och krångel och för lite fri marknad. Ja nu senast var det även några s-studenter vid Handelshögskolan som förde fram dessa argument. I en debattartikel i DN skrev de bland annat att ”Teorin säger att om hyrorna hålls för låga med hjälp av regleringar uppstår brist på hyresrätter”. Jag är ganska säker på att s-studenterna inte skulle hitta många hyresgäster som tycker att deras hyror är för låga, men det har naturligtvis ingenting med den här teorin att göra. I enlighet med teorin vill de därför ha ”en friare prissättning på hyresrätter”. Samtidigt säger de sig vara ”väl medvetna om att utbudssidan präglas av ofullständig konkurrens och att bostäder har en särskild roll i människors liv”. På något sätt tycker jag formuleringen ”särskild roll” är avslöjande för några som ska beskriva en av de mest grundläggande behov vi har: behovet av ett hem. En rätt som är inskriven i FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna (§ 25) tillsammans med sådant som mat och hälsovård.

Så vi har alltså en marknad för bostäder som inskränks på ett negativt sätt av bristande konkurrens mellan dem som bygger bostäder. Alltså en brist inom marknaden själv. Däremot inskränks marknaden mindre av politiska ingripanden idag än på den tid då det verkligen byggdes mycket. Trots det vill alltså olika borgerliga debattörer och även en del socialdemokrater ytterligare minska det politiska ingripandet i bostadsmarknaden. Det är en logik som inte är lätt att förstå.

I DN har man den senaste tiden kunnat läsa några intressanta undersökande artiklar om bostadsmarknaden. Till exempel visar man att talet om krångel som en följd av överklaganden och olika regelverk är mycket överdrivet. Göran Cars, professor i samhällsplanering på KTH säger till exempel:

Det finns vissa kommuner och områden där detaljplaner systematiskt överklagas, men i de flesta fall går det bara rakt igenom – inga bekymmer.

Under 2015  var det 73 procent av detaljplanerna och 96 procent av bygglovsbesluten som inte alls var föremål för överklagande. Cars menar också att i de fall där överklaganden förekommer är denna tid samtidigt en begränsad del av byggkedjan. Överklaganden av detaljplaner hade till exempel en genomsnittlig tidsåtgång på åtta månader, vilket motsvarar cirka 7 procent av byggkedjan. Utslaget för alla bostäder motsvarar den genomsnittliga tiden enbart två månader.

Något som däremot visas i artiklarna i DN är att den långsamma byggnadstakten beror på byggherrarna själva. Deras verksamhet är ju som det ofta heter nu för tiden ”affärsmässig”. De vill tjäna så mycket som möjligt på sin verksamhet. Men för att hålla uppe priset på varan bostäder är det ju inte bra om det kommer ut för många bostäder på en gång på marknaden. Ökad tillgång kan ju riskera att sänka priset. Därför ser man medvetet till bygga bostäder etappvis så att priserna på marknaden kan hållas uppe. DN-artiklarna visar att det går till på det viset:

DN:s uppgiftslämnare uppger att företagen har kapacitet att bygga snabbare, men att de avvaktar av marknadsskäl.

För att få ordentlig fart på byggandet, framförallt av hyresrätter, behövs liknande satsningar som under miljonprogrammet (1965 – 1974). Men då duger det uppenbarligen inte att lita till marknaden. Vad som ska göras istället är som vanligt svårare att säga bland annat därför att alla typer av lösningar som ingriper mot marknaden har misskrediterats under så lång tid.fettmehyresrätt

Ett sätt kan naturligtvis vara att inte direkt ingripa mot marknaden utan istället försöka stimulera och styra den till att verkligen börja leverera. Det är väl ungefär det som Jonas Sjöstedt förde fram i ett tal häromdagen. Det handlar då om att utnyttja det faktum att det just nu är mycket billigt för staten att låna pengar. Då kan staten låna upp pengar för att sedan erbjuda förmånliga statliga lån till dem som bygger.

Men om man –  i likhet med det som uttrycktes av Palme ovan – anser att det ”finns behov som är så viktiga att de inte kan överlåtas på marknadskrafterna” så borde det också handla om att ta en större samhällelig kontroll både över finansieringen, byggandet och ägandet inom bostadssektorn. Det i sin tur kräver naturligtvis en hel del andra åtgärder och omständigheter. Hur detta skulle kunna se ut tar jag gärna emot synpunkter på från läsare som är aktiva eller engagerade inom bostadspolitiken.

Det handlar om att utveckla en politik i bostadsfrågan som inte bara förbättrar för många människor i det korta perspektivet utan som också ”synliggör och angriper existerande maktförhållanden”.

Intressant?

Läs andra bloggar om bostadsfrågan

Läs också inlägg  1 och 2 i bostadsfrågan av Nooshi Dadgostar från GP

Det statliga Boverkets ideologi

Häromkvällen kunde man på SVT se och höra det statliga Boverkets analytiker Bengt Hansson uttala sig om bostadsbristen. I korthet menade han att den inte går att bygga bort. Egentligen har vi inte någon bostadsbrist menade Hansson.”Boendetätheten” har nämligen varit ungefär densamma sedan början av 1990-talet: 2,1 invånare per lägenhet. Men boendet är mycket ojämnt fördelat. Hanssons lösning är att vi måste få marknaden att fungera t.ex. genom att införa marknadshyror.

Jag blev nyfiken och kollade Boverkets hemsida där man kunde hitta en längre rapport från 2012: Bostadsbristen ur ett marknadsperspektiv.

Det är en intressant rapport med mycket statistik från hela landet och viktiga fakta. Man kan till exempel få reda på att bostadsbyggandet ”… under de senaste fem åren legat på ca 25 000 lägenheter per år jämfört med ca 50 000 lägenheter under början av 1990-talet” eller att ”Det finns 4,5 miljoner lägenheter i Sverige. Av dessa är 1,6 miljoner hyresrätter, 1,0 miljoner är bostadsrätter och 1,9 miljoner är ägda lägenheter som nästan enbart är småhus”.

Men avgörande med rapporten är inte det utan själva utgångspunkten. Den är densamma som hos Bengt Hansson. Det är ett synsätt som med rapportens egna ord är ”det marknadsmässiga sättet att analysera bostadsbristen”. Boverkets analytiker ifrågasätter själva begreppet bostadsbrist så som de flesta av oss uppfattar det. Så här skriver man:

Inte för någon annan vara eller tjänst, med undantag för mat, talar vi om brist. Vi hör exempelvis aldrig någon beklaga sig över att det är brist på kläder eller bilar.

Och:

Från ett marknadsmässigt perspektiv väljer konsumenten hur mycket bostad hon eller han vill konsumera utifrån sina egna preferenser, inkomst, boendekostnad och priset på annan konsumtion. Konsumenten väljer bästa möjliga boende givet sina behov och förutsättningar….. Ett annat perspektiv är det paternalistiska eller politiska synsättet som innebär att våra politiker, som representanter för oss väljare, bestämmer vad som är en acceptabel boendestandard.

Att ett statligt verk så tydligt tar ställning politiskt för en borgerlig ideologi och politik så att man kallar politiska ingripanden för ”paternalism”, borde kanske inte förvåna i en tid när hela det politiska fältet flyttats åt höger. Men man kan ifrågasätta det.

Den statliga och politiskt beslutade myndigheten tar alltså som sin utgångspunkt direkt avstånd från det de kallar det ”politiska synsättet”. De menar att en bostad är som vilken annan vara som helst och det är lika konstigt att tala om brist på bostäder utifrån behov som att tala om brist på bilar. Alla de unga som inte kan flytta hemifrån, flyttar runt hos kompisar eller bor i andra hand och alla som är trångbodda och skulle behöva större lägenhet har enligt Boverkets synsätt valt detta ” utifrån sina egna preferenser, inkomst, boendekostnad och priset på annan konsumtion”. Att du bor på en soffa hos en kompis är bara ”ditt bästa möjliga boende”.

Enligt deras synsätt uppstår bostadsbrist bara ”när det inte finns bostäder som svarar mot individers preferenser och ekonomiska möjligheter”. Brist finns alltså bara i förhållande till människor som har pengar nog att efterfråga eller vilja köpa en viss vara. Att det kan finnas människor som skulle behöva en bostad men inte har råd, har liksom inte med saken att göra.

Finns det då inte något som kan betraktas som grundläggande mänskliga behov? Boverkets analytiker medger ju själva att vi brukar tala om brist på mat. Det måste väl ha att göra med att vi betraktar detta som ett grundläggande mänskligt behov? De flesta av oss tycker inte att någon ska behöva svälta. Vi pratar inte om en svältande människas ”preferens” för att äta sig mätt. Inte heller tycker vi att den ska begränsas av de ekonomiska möjligheterna. Däremot vet de flesta av oss att alltför många människor på vår jord har det så.

Men är inte också ett hem just ett sådant grundläggande mänskligt behov? Jo, naturligtvis. Därför finns rätten till bostad också med i FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna (§25) som stadgar rätten till ”….mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster”.

Därför tycker jag att Boverket har helt fel i själva sin utgångspunkt. Det marknadsmässiga tänket lämpar sig inte för områden som handlar om grundläggande mänskliga rättigheter. Inte om vi vill ha en bostadspolitik som värnar om hela befolkningen. Olof Palme uttryckte det en gång så att ”Den enkla grundläggande anledningen till att arbetarrörelsen byggt upp en stark offentlig sektor är – att det finns behov som är så viktiga att de inte kan överlåtas på marknadskrafterna”. Den tanken står sig.

Så nog behöver det byggas. Och det behöver byggas ordentligt. När satsningarna från miljonprogrammet (1965-1974) åberopas i dessa diskussioner brukar det hävdas att vi inte har råd med det. Det skulle kosta för mycket. Statliga satsningar av det slag som skulle behövas för att få igång ett massivt byggande handlar naturligtvis om mycket stora belopp. Men våra samlade tillgångar är idag mycket större än under åren för miljonprogrammet. Däremot är de annorlunda fördelade. Mer finns i privata händer och mer hos de allra rikaste. En nödvändig och omfattande satsning på bostadsbyggande måste därför också innebära massiva omfördelningar tillbaka från det privata till det offentliga och från de allra rikaste i samhället.

Intressant?

Läs andra bloggar om bostäder, bostadsbyggande, hyreshöjningar

Läs också: Aftonbladet 1 och Aftonbladet 2

Rikshem: miljonregn över cheferna och hutlösa hyror för de boende.

Ångvälten av hyreshöjningar fortsätter att rulla över hyresgästerna, här i Uppsala liksom i andra delar av landet. Tidigare är det boende i Kvarngärdet och Gränby som drabbats av hyreshöjningar som drivit iväg många människor. Hyresgästerna har fått kämpa för att få något som helst inflytande över innehållet i renoveringen. Efter renoveringarna och de nya rekordhyrorna har omfattande slarv och fusk uppdagats i lägenheterna.

Nu är det de boende i Eriksberg här i Uppsala som drabbas. I Lågberget i Eriksberg ägs fastigheterna av bolaget Rikshem (tidigare Dombron) som är ett av de största bostadsbolagen i Sverige. De äger fastigheter för 27 miljarder och intäkterna från hyror var förra året 1,7 miljarder kronor. Överskottet från fastighetsdriften var 950 miljoner kronor.

I Eriksberg kräver nu Rikshem att få höja hyran med mellan 70 – 85 procent i samband med de renoveringar som behövs. Samtidigt som förhandlingarna pågår med hyresgästföreningen skickar Rikshem brev till de boende där man vill att de ska skriva på att de accepterar renoveringarna. För att sätta extra press lovas de som skriver på förtur till att flytta till mindre lägenheter. Ett klassiskt sätt att ställa utsatta människor mot varandra.

Alla dessa, flera hundra tusen lägenheter  i hela landet, som byggdes under det s.k. miljonprogrammet 1965 – 1974 behöver renoveras. Men kan det vara rimligt att de som bor i lägenheterna nu ska betala hela denna kostnad? Borde inte pengar ha avsatts för det under alla dessa decennier? Borde inte staten gå in och subventionera en del också, så som man gör med Rotavdrag och ränteavdrag för andra boendeformer?

Från den 1 januari 2011 gäller en ny lag för de allmännyttiga bostadsbolagen: Allbolagen (Lagen om allmännyttiga kommunala bostadsaktiebolag 2010:879). Enligt Boverket innebär den här nya lagen att:

bolagen ska driva verksamheten enligt affärsmässiga principer med normala avkastningskrav.”

Att de som driver bostadsbolagen inte tycker att de då behöver ta hänsyn till hyresgästernas intressen eller behov, ska man nog inte bli förvånad över. Allt kan försvaras med ”affärsmässigheten”. riskhemLika naturligt är det väl då också att dessa höga chefer ser till att få ut så mycket som möjligt för egen del. Under hösten 2015 kunde Dagens Industri avslöja att Rikshem betalat ut 60 – 70 miljoner kronor i ränta och vinstutdelning till fyra toppchefer i bolaget. En av dem var socialdemokraten Ilija Batljan – han med ”Butlerbidraget”, om ni minns? Den bakgrunden gör inte det hänsynslösa beteendet mot hyresgästerna mindre osmakligt. Överhuvudtaget är det något extra snuskigt med att det just är Rikshem som beter sig på detta ”affärsmässiga” sätt mot sina hyresgäster. Rikshem ägs nämligen av staten genom fjärde AP-fonden tillsammans med det folkrörelseanknutna försäkringsbolaget AMF. Men uppenbarligen är det inte medborgarna (i staten) eller ägarna (i AMF) som styr, utan de vinstgalna direktörerna.

Naturligtvis bör man inte acceptera sådana vansinniga och orättvisa hyreshöjningar. alla skaFörhoppningsvis kommer de boende försvara sina hem och sin rätt att bo på samma sätt som boende i Gränby gjort tidigare. Det man vann då var bland annat ett visst inflytande över nivån på renoveringarna något som bostadsbolagen annars motsatte sig.

Men det behövs också en annan politik. En politik för bostadsbyggande och stöd till hyresrätten. En helt annan politik och inte den icke-politik som innebär att man ska lita ännu mer på ”marknadskrafterna”. Med marknadens logik går det naturligtvis att få bort alla köer om det bara är plånbokens storlek som får styra. Men bostaden borde vara en mänsklig rättighet för alla. Som forskarna Lind och Lundström skrev i boken ”Bostäder på marknadens villkor” så har Sverige de senaste två decennierna ”successivt har kommit att bli en av de mest liberala marknadsstyrda bostadsmarknaderna i västvärlden”. Samma sak tas upp av Maria Linder från Hyresgästföreningen i en artikel i Dagens Samhälle:

Hyresgästföreningen har med hjälp av Ernst & Young undersökt statligt stöd för byggande i sex länder inom EU. Slutsatsen i rapporten är entydig. Samtliga undersökta länder; Frankrike, Österrike, Tyskland, Nederländerna, Danmark och Finland, har – till skillnad från Sverige – olika former av statliga stöd för att stimulera produktion av hyresrätter och en tydlig statlig bostadspolitik.

Det behövs även här. En annan statlig politik som låter hyresgästerna bo kvar och som ser till att byggandet kommer igång för alla unga som behöver någonstans att bo.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om hyreshöjningar, hyreskamp.

Har v(i) vunnit slaget om vinster i välfärden? En företagare tänker till.

Mats Lövgren

Jag får på nätet syn på ett s.k. öppet brev. Det är riktat till vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt. Den som skriver det är företagaren Mats Lövgren från Skellefteå. Han sitter i ledningen för företaget Megaron som ”förvaltar en industrigrupp”. Det är ett aktiebolag vars ”verksamhet ska vara att bedriva fastighetsförvaltning och konsulttjänster inom företagsledning, organisationsutveckling och marknadskommunikation, uthyrning av kapitalvaror, handel med värdepapper samt därmed förenlig verksamhet.”

Lövgren inleder med att påstå att vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt har ”vunnit slaget om vinster i välfärden”. Lövgren anser att Sjöstedt gjort detta ”genom god retorik och inslag av osanningar”.

Redan här finns det ju anledning att stanna till. För det första finns det ju inte något som helst som styrker att ”slaget om vinster i välfärden” vunnits. Systemet med vinster i välfärden lever och frodas. Och vad det kan bli av den utredning som utlovats, vet ingen ännu. Dessutom är det – ifall det vore sant – ett uttalande som visar en märklig verklighetsuppfattning. För utan att på något sätt varken underskatta eller överskatta Jonas Sjöstedt så handlar ju inte striden om vinst i välfärden bara om honom. Möjligheten att få ett stopp för vinst i välfärden beror på hur mycket en bred rörelse kan byggas. I detta spelar kloka politiker en väsentlig men inte exklusiv roll.

Men låt oss se hur Lövgren argumenterar i sitt inlägg som är publicerat på arbetsgivarnas hemsida ”Svenskt näringsliv. Så här argumenterar han:

  1. …även om det nu blivit vinst i de privata bolagen så har det inte kostat skattebetalarna något. Det är samma kostnad eller billigare än det var utan upphandling.

 Vi betalar alltså för något, lika mycket till privata som kommunala utförare. Men när vi betalar till privata utförare så används inte hela summan till det som den är avsedd för. Det problemet vill inte Lövgren eller hans kompisar se, av naturliga skäl. Hur skapas då det här utrymmet för en vinst? Jo, genom att minska kostnaderna, främst kostnaden för personal. Hur då? Låt oss ta skolområdet som ett exempel. Här sker detta uttag på två sätt. Dels har man lägre löner. Lärare på friskolor tjänar ungefär 3 000-4 000 kronor mindre än lärare på kommunala skolor. Dels har man färre anställda per elev. Det senare blir möjligt så länge man rekryterar ett urval av elever som inte har så stort behov av stöd. Hittills har detta också varit fallet när det gäller många friskolor. På detta sätt har den ökande segregeringen gått hand i hand med vinstintresset. Så visst har det kostat ”oss skattebetalare” något i form av både minskade resurser inom skolsystemet som helhet och ökade klyftor, med generellt försämrade skolresultat som följd. Academedia, den största friskolekoncernen i Sverige gjorde förra året en rörelsevinst på 432 miljoner kronor, motsvarande 7 000 kronor per elev.

  1. …..vet också att på den vinst företag gör betalas det skatt på

Nå, detta är det väl lite si och så med. Att det faktum att företagare över huvudtaget betalar skatt används som ett argument, tycker jag i sig är talande för inställningen. Ska vi vara tacksamma över det? Samtidigt har vi de senaste åren fått en hel del information om hur rika människor på olika sätt smiter ifrån sin skyldighet att betala skatt. Det har talats om olika s.k. skatteparadis. Nu senast var det avslöjanden om banken HSBC som hjälpt rika människor att undkomma skatt. Utifrån detta gjorde professorn i nationalekonomi Daniel Waldenström en beräkning av hur stor den svenska kapitalflykten skulle kunna vara. Hans beräkning hamnade på någonstans mellan 468 och 1295 miljarder kronor för 2014. Hela svenska statsbudgeten för 2015 är 870 miljarder kronor. Så prata inte alltför mycket om denna skatt på vinst!

  1. En förhoppning om vinst gör oss uppfinningsrika och sparsamma. Något som saknas helt i ekonomier som inte tillåter vinst. Nordkorea och Cuba är väl snart de enda exemplen kvar. Det är väl inte till Nordkoreas nivå du vill föra Sverige med din retorik om vinst.

Här börjar Lövgren verkligen verka desperat i sin argumentation. Motsatsen till ett system för vinst i välfärden som Sverige nu – efter att Chile avskaffat det – är ensamma om i världen, det jämför Lövgren med Nordkorea. Resten av världen i en märklig förening med Nordkorea, alltså.

4. Vinst ger oss också drivkraft. Det som gör att vi ibland anstränger oss lite extra och vågar ta en risk.

Jag försöker tänka över detta och föra in det i min verksamhet som lärare i en kommunal skola. Jag tänker också på argumentet numer tre ovan om ökad sparsamhet och jag kan verkligen försäkra Lövgren att sparsamhetstänket är mycket utbrett inom svensk skola, ända ned till den lägsta verksamhetsnivån.

risktagande?

När det gäller ansträngning så är min uppfattning däremot att den redan nu är för stor för många duktiga lärare eller fritidspedagoger. Men när det gäller ”risktagandet” har jag lite svårare att hänga med. Vilken sorts risktagande är det han tänker på? Är det den typen av risktagande som John Bauer-koncernen ägnade sig åt? Tyvärr drabbade den ju en hel del elever.

  1. Tror du att Losec blivit till utan vinstintressen?

Inom det ekonomiska system vi lever i så blir ju inte några saker till inom den privata sektorn utan vinstintresse, så i denna mening har Lövgren rätt. Samtidigt tycker jag att han bortser från all den forskning som måste ha legat bakom denna medicin. Skattefinansierad forskning. Att det också finns en hel del problem med det privata ägandet och patent-monopoliserandet av livsviktig medicin till människor som behöver den är en annan viktig aspekt som Lövgren kanske heller aldrig funderat över.

6. Du säger ibland att ett företags uppgift är att tjäna pengar. Det har det aldrig varit. Företag finns för att de gör kundnytta. Största möjliga kundnytta till lägsta möjliga kostnad. De behöver dock göra vinst för att leva och utvecklas – det är något helt annat än att ha vinst som mål. Vinst i företag är som mat för oss människor, det behöver vi för att överleva men ingen menar väl att mat är livets mening.

Det är ju en vacker bild som Lövgren målar upp om ”kundnytta” och ”vinst för att leva”. Kanske finns det några sådana idealistiska företagare. Men som en beskrivning av de stora dominerande företagen känns det inte som en speciellt sann bild. Jag ser istället framför mig sådana framgångsrika svenska företagare som Stefan Persson, tidigare vd för H&M, med en förmögenhet på 180 miljarder och inkomster på flera hundra miljoner i månaden. Att en stor del av förmögenheten tjänats på lågavlönade arbetare i Asien försvaras alltid med att om inte han utnyttjat de låga lönerna där så skulle någon annan ha gjort det. Det beskriver ett system som inte handlar om vinst för att leva utan maximal vinst i konkurrens med andra som har samma syfte. Samma sak kan sägas om de riskkapitalbolag som utan något intresse för verksamheten i sig köper och säljer svenska välfärdsföretag med samma mål: maximal vinst.

Intressant?

Läs också denna utmärkta blogg om skolbolagsdirektörernas dubbelmoral

Läs andra bloggar om välfärden, vinst i välfärden, vänsterpartiet

Klimatkrisen och ransoneringen.

Allt oftare får vi uppleva att klimatkrisen inte bara är ett hot mot vår civilisation i framtiden utan att den drabbar oss redan här och nu. Ett exempel är de alltmer extrema vädren.

USA hotas nu av den värsta torkan på över tusen år. En extrem torka med uttorkade flodbäddar och knastertorr jordbruksmark. Enligt forskare vid NASA är det risk att torkan kan vara i 35 år under detta sekel.

Även på den södra delen av den amerikanska kontinenten drabbas man av torkan. I Brasilien är det nu värre än det varit på 80 år. Vattentäkterna för tjugomiljonerstaden São Paolo är nära kollaps. Även andra delar av Brasilien har en svår vattensituation. Forskare menar att detta beror på den globala klimatsituationen men också på de extrema skogsskövlingarna i Amazonas. Skövlingarna frigör stora mängder koldioxid som annars skulle bindas där och den fuktiga luft som regnskogarna drar in från havet minskar.

Samtidigt får vi veta att på global nivå så var nio av de tio varmaste åren sedan år 1900 nu på 2000-talet. Den globala temperaturen har gått upp med cirka 0,8 grader de senaste 100 åren.

När det gäller en sådan sak som vatten så ställer det helt grundläggande frågor om hur vi fördelar det vatten som vi alla behöver. Bara de allra mest cyniska dogmatiker kan väl då hävda att marknaden är ett rimligt sätt för att fördela vatten mellan oss människor. I just detta fall blir ransonering så uppenbart det enda rimliga.

Borde det inte också gälla på andra områden? I detta fall gäller det ju den direkta konsumtionen av något så livsavgörande som vatten. Men skulle – eller borde – det inte också utsträckas till den konsumtion som orsakar utsläpp av koldioxid? Det är ju väl känt att rika människor bidrar mer till utsläpp av växthusgaser än fattiga och män mer än kvinnor. Det gäller både globalt och nationellt. I Sverige undersöktes detta i början av 2000-talet. Enligt denna undersökning åstadkom de tio procenten rikaste i samhället fyra gånger så mycket CO2-utsläpp som de tio procenten fattigaste.

Vore det inte också rimligt att redan nu (i tid) ransonera åtminstone de värsta exemplen på utsläpp av växthusgaser, som till exempel flygresor?

En jämnare inkomstfördelning genom att kapa inkomst och konsumtionsutrymmet för de allra mest svinaktigt rika borde också direkt kunna bidra till att minska utsläppen på jorden.

På det sättet sammanstrålar strävan efter rättvisa med åtgärder mot klimatkrisen.

Intressant?

Läs andra bloggar om klimatfrågan

Den falska valfriheten åter avslöjad, men nu av Riksrevisionen

Den 1 januari 2010 förbjöd den borgerliga Alliansregeringen landstingens möjlighet att påverka vårdens lokalisering. ”Lagen om valfrihet”( LOV) drevs igenom.

Läkaren Göran Dahlgren som skrivit och talat om den alltmer ojämlika vården – bland annat i Socialmedicinsk tidskrift – påpekade då att den borgerliga regeringens valfrihetsreformer inte i första hand handlade om medborgarnas frihet att välja utan om:

de kommersiella vårdföretagens rätt till offentlig finansiering av sin verksamhet.

Att valet på en marknad gynnar de starkaste är inte något nytt. Att göra marknadsval på vårdområdet är helt fel om man vill ha en vård efter behov. De som har mest resurser i form av pengar, kontakter och position och som dessutom är mest friska är de som också mest söker sig till vården och ser till att få sina behov tillfredsställda. De som har större vårdbehov tar längre tid att vårda. I ett system som ersätter per patient blir det alltså mindre intressant att ta hand om mycket vårdkrävande personer.

Detta är inte nya kunskaper. Många har skrivit, debatterat och kritiserat den falska valfriheten och den alltmer ojämlika vården. Även jag har tagit upp detta på min blogg vad gäller utvecklingen i Uppsala.

Men nu kommer alltså en mycket tung instans som Riksrevisionen ut med en rapport som säger just precis detta:

Vårdvalet och vårdgarantin har gjort det svårare att uppfylla vårdens principer om likvärdig vård för alla och att de svårast sjuka ska prioriteras. Reformerna har gett förbättrade kontaktmöjligheter med vården och fler vårdcentraler. Men det är främst patienter med mindre vårdbehov och högre socioekonomisk status som gynnats.

Den nya regeringen har en hel del att ta tag i om de vill och vågar.

För den som vill påminna sig en del om en av de politiker som betytt mest för att driva på marknadsvansinnet inom vården kan man läsa:

Arvet efter Filippa Reinfeldt

Riksrevisionen avslöjar Filippa Reinfeldts feta lögn

Filippa Reinfeldt svarar eller..?

Media: SvD, DN, Annarkia, Svensson

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om välfärden, vårdvalet

F.d. JB-koncern-skola nu bättre utan vinst

Jag har tidigare skrivit om JB-koncernens konkurs på den här bloggen. I dagens Uppsala Nya tidning (141010) kan man läsa en artikel om hur det gick när man la ner. Sex av de skolor som las ner av JB togs över av Stadsmissionens skolstiftelse, bland annat här i Uppsala. Stadsmissionens skolstiftelse som är ickereligiös och politiskt obunden driver sina skolor utan vinstuttag, man återinvesterar allt överskott i skolan.

Det här är alltså en friskola, som visar att Jan Björklunds ständiga tjat om att det inte går att driva friskolor utan vinst, helt enkelt är fel. Även detta har jag skrivit om tidigare.

Men det är inte bara så att det är möjligt att driva skola utan vinst. Självklart blir det då också mer pengar över av våra skattepengar till det de var tänka för, själva verksamheten. På den f.d. JB-skolan, som numera heter Grillska gymnasiet, säger t.ex. läraren Malin Mattsson att de nuvarande ägarna är ”mer villiga att investera tid och pengar i elevernas framtid” och att man nu har ”utrustning så att det räcker åt alla elever”. Något som inte var fallet tidigare. Enligt rektorn har man nu fått en miljon kronor till investeringar.

Att bemanningen generellt är lägre på friskolorna än på de kommunala skolorna är ganska självklart. Den största utgiftsposten är lönekostnader. Därför är lägre bemanning det avgörande sättet för att kunna ta ut (och öka) vinsten. Naturligtvis försöker man även att dra ner på andra kostnader. Inom den skattefinansierade men privata välfärden har det förekommit en hel del kända exempel på vilka skrämmande konsekvenser dessa åtstramningar för att uppnå maximal vinst lett till. Vem minns inte knäckebrödsskandalen till exempel?

Ändå är inte de flesta friskolor usla. Tvärtom väljs de av en hel del barn/ungdomar/föräldrar och uppfattas som bra, trots att bemanningen är lägre. Hur hänger det ihop? Björklund och andra som vill behålla det extrema svenska exemplet (extremt därför att vi bara delar det med Chile) hänvisar alltid till denna valfrihet och de nöjda barnen/föräldrarna. Det första som man kan säga om det är att hela den skattefinansierade skolsektorn (eller välfärdssektorn för den delen) måste ses som en helhet. Pengar som försvinner ut från denna verksamhet är förlorade pengar för sektorn som helhet oavsett om de försvinner ut från en skola där brukarna är nöjda. Dessa pengar skulle ha kunnat användas där behoven är som störst. För det är ju detta med behoven som det handlar om. De är olika. En del barn/elever behöver mer stöd av olika slag än andra. En otrevlig baksida av valfriheten är att den sociala segregering som redan ökat i boendet ökat än mer genom det fria skolvalet. Föräldrar med en högre social position väljer bort den lokala skolan om där finns många barn som behöver extra stöd. På många friskolor samlas därför barn som helt enkelt kräver lägre resurs. Där går det att göra vinst samtidigt som de kommunala skolorna i fattiga förortsområden får fortsätta att slita mot allt sämre odds. Genom att inte se skolsektorn som en helhet trollar man bort denna problematik.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om skolan, vinst i välfärden

%d bloggare gillar detta: