8 mars 2017

Naturligtvis måste kvinnor tjäna mindre än män …de är svagare, mindre och inte lika intelligenta.

Janusz Korwin-Mikke – polsk EU-parlamentariker

Den senaste veckan har ett klipp med ovanstående uttalande från EU parlamentet spritts i olika medier. Inlägget bemöttes omedelbart av den spanska EU-parlamentarikern Iratxe Garcia.

Den spanska EU-parlamentarikern Iratxe García

Den spanska EU-parlamentarikern  Iratxe García

Det kan ju ses som en lämplig inramning till den internationella kvinnodagen den 8 mars. Jämfört med sådana korkade reaktionärer är det lätt för de flesta i Sverige att framstå som feminister. Mycket har också hänt som gör att gubbar med den typen av fossila åsikter inte uppfattas som seriösa av de flesta i Sverige nuförtiden. Men trots det så finns det mycket som återstår vad gäller kvinnors rättigheter även här.

Det vanligaste yrket i Sverige idag är undersköterska. Det är ett totalt kvinnodominerat yrke. Dessa lågbetalda kvinnor inom sjukvård, hemtjänst och äldreboenden utgör en stor del av den moderna svenska arbetarklassen. På nyheterna under veckan berättades det om hur ”vården skriker efter fler undersköterskor” samtidigt som det är svårt att rekrytera nya. Anledningen är ganska enkel. Det handlar om ett högst berättigat missnöje med lön och arbetsvillkor. Undersköterskan Christine Martillas intervjuas och berättar att hon efter elva år i yrket fått upp sin lön från 20 000 till 22 000. Det är, säger hon, ”en bra löneutveckling” om man jämför med hennes kollegor. Nu är det väl inte så att mer än någon udda figur i Sverige av idag tror och tycker att dessa kvinnor har så låg lön för att de är ”svagare och mindre intelligenta”? Så vad är problemet? Hur kan det vara möjligt att denna stora yrkesgrupp betalas så uselt samtidigt som behoven av deras arbetskraft är jättestora? Det handlar om fördelningen av resurserna. Det handlar om politik, kvinnokamp och klasskamp. Vi måste vända den utveckling som har fått pågå alltför länge, där de rika dragit ifrån och kapat åt sig mera samtidigt som det gemensamt ägda gröpts ur och dessutom plundras av privata profitörer. Men när det gäller omfördelning av resurser finns det mäktiga motståndare av olika slag. Och den eller de politiker som pratar om sjukvårdens problem utan att säga att det behövs mer resurser där är inte trovärdiga.

Och hur ser det då ut för brukarna av sjukvården i vårt rika land? Bara två exempel som också handlar om hur kvinnor drabbas:

  • Efter att förlossningen i Sollefteå stängts (se tidigare blogg) har nu den första kvinnan fått föda i bilen.
  • På Sahlgrenska sjukhuset meddelas nu att omföderskor ska skickas hem efter bara sex timmar.

Detta händer i ett Sverige som är rikare än någonsin. Så nog finns det avgörande frågor att resa inte minst på den internationella kvinnodagen 8 mars. Här borde ropen skalla för kraftiga överföringar av resurser till sjukvården och dess arbetares löner. Det handlar om kvinnors rättigheter och det handlar om rättvisa. Inte svårare än så.

Om våld mot kvinnor

Frågan om något så grundläggande som trygghet för kvinnor från att utsättas för olika typer av övergrepp och våld är tyvärr också en fråga att ta strid kring den 8 mars och alla andra dagar. Men det gäller att passa sig både för sällskapet och för fuskandet med fakta. Samma typer av män som vill begränsa aborträtten eller uttrycker sig hatfullt mot kvinnor på nätet vill samtidigt framstå som riddare när det gäller att försvara kvinnor i Sverige (men bara) mot män från andra länder. I SD:s riksdagsgrupp på 47 personer har sex dömts  och är två åtalade för brott. Men i detta gäng skäms man inte för att använda ”det minskade mörkertalet kring sexuellt våld” som ”ett slagträ i hatet mot invandrare och flyktingar” som Jan Guillou skriver i en utmärkt artikel i Aftonbladet, han fortsätter:

År 2015, det största invandringsåret någonsin, dömdes 176 personer för våldtäkt i Sverige, de flesta vita svenskar. Det var en minskning med tio procent. Den enda våldsbrottslighet som ökat på senare år är dödligt våld med skjutvapen, gangstrarna som skjuter varandra.

Att uppmärksamma tjejer och positiva initiativ

Jag vill till sist också puffa för en mycket bra artikel i Feministiskt Perspektiv skriven av Ann-Margarethe Livh, v-politiker som bott mer än 30 år i Rinkeby. Hon berättar där bland annat om en årlig enkät bland gymnasieungdomar i Stockholm som visar att tjejerna mår sämre ”på nästan alla områden” än killarna. Mycket allvarligt. Men samtidigt berättar Livh om ”några av de mest hoppingivande initiativen i Stockholm” i det arbete som görs av tjejer och för tjejer:

Även i Järva där jag själv bor, sker många bra saker som det berättas alldeles för lite om. Ett exempel är den nyöppnade fritidsgården Hjuset som välkomnar alla men som vissa dagar i veckan erbjuder särskild verksamhet för tjejer och då är också alla i personalen kvinnor. Det är i dag killar som dominerar fritidsgårdarna i hela Stockholm, så satsningar på tjejers fritid är viktigt för att stärka deras rätt till sina egna stadsdelar men det är också viktigt ur ett feministiskt perspektiv eftersom vi ska fördela kommunens resurser så att de också kommer tjejer till del.

Detta kan naturligtvis också kallas för särbehandling. Men en positiv och nödvändig sådan.

Leve 8 mars!

PS:

Efter att jag skrivit denna blogg ser jag att den moderata riksdagspolitikern Lars Beckman från Gävle undrat – apropå en intervju med undersköterskan Christine Martilla på SVT Agenda – varför SVT ”råkar” välja ”socialister/kommunister” att intervjua. Han gör det på en Twitter där han har 9500 följare. Bortsett från en hel del annat som kan sägas om Lars Beckmans inlägg så verkar en sak klar:

  1. Beckman gillar inte det som Martilla säger om undersköterskornas låga löner.
  2. I Beckmans huvud måste man vara socialist/kommunist för att stödja undersköterskornas krav.

Jag lämnar övriga slutsatser till er.

Intressant?

Läs andra bloggar om 8 mars, feminism

Kraftig militär upprustning i USA

President Trump har uttalat sig kritiskt om USA:s militärutgifter i Mellanöstern. Samtidigt har han även på det militära området talat om att göra USA ”stort igen” genom att öka trupperna, bygga fler krigsfartyg och öka kärnvapenkapaciteten.

militarsiffror

                    källa SIPRI

När nu planerna för den federala budgeten avslöjas (NYT) är det inte några småsummor som det handlar om. Trumpregimen vill öka militärutgifterna med 54 miljarder dollar och samtidigt minska utgifterna för icke militära ändamål lika mycket.

I den tid vi lever, där hotet från öst åter har blivit något som knappt går att ifrågasätta i Sverige så kan det vara intressant att jämföra denna ökning av USA:s militära kostnader med Rysslands. Rysslands militärutgifter som minskade enormt efter Sovjetunionens sammanbrott har visserligen ökat under de senaste åren. Men som framgår av den bifogade tabellen från SIPRI så var Rysslands totala militärutgifter 66,4 miljarder dollar år 2015. Den planerade ökningen av USA:s militära utgifter är alltså mer än 80 procent av det som Ryssland spenderade totalt 2015. Detta år 2015 spenderade USA totalt 596 miljarder. Som framgår av nästa tabell (som också är från SIPRI och visar andelarna av världens militärutgifter bland de femton länderna med de högsta utgifterna) så har USA kvar sin totalt dominerande ställning även utan denna kraftiga upprustning. screen-shot-2017-02-27-at-5-12-20-pm-1488233648-e1488233869713

Hur Trumpregimen ska finansiera dessa mycket kraftiga ökningar av militärbudgeten är oklart, speciellt som skatter ska sänkas. De neddragningar på den federala miljöskyddsmyndigheten EPA och budgetar för utländskt bistånd som aviserats slår visserligen hårt mot dessa verksamheter men är ändå småsummor jämfört med dessa 54 miljarder.

Men många saker är ju ännu oklara med Trump. Hur kommer han till exempel göra i Mellanöstern? Han har kritiserat stödet till rebellgrupper i Syrien liksom störtandet av Kadaffi, men säger att han ska slå hårt mot IS. Men fler trupper till samma nivå som under Irakkriget, fler krigsfartyg och ökad kärnvapenkapacitet för 54 ytterligare miljarder talar inte för att vi går mot en fredligare värld.

Men Ryssland då?

Av någon anledning tycks inte några av dem som dominerar den svenska opinionsbildningen känna oro inför USA:s upprustning. Ofta får man snarare känslan att de skulle bli oroade av nedrustning. Men att det finns ett hot från Ryssland tas som en självklar utgångspunkt. Istället för att skriva mer om denna propaganda som jag skrivit om förut vill jag hänvisa till en utmärkt och faktarik artikel av journalisten Hans Hjälte i den Eskilstuna-baserade nättidningen eFolket. Läs den.

Intressant?

Läs andra bloggar om USA, Ryssland, Trump, upprustning

En debatt som fortsatt…i Uppsala – och lästips till den

skarmklippDen 10 januari skrev jag en blogg om Rysslands förhållande till Sverige. I samband med andra frågor och på slutet tog jag upp den rapport som Martin Kragh och Sebastian Åsberg skrev för Utrikespolitiska Institutet lagom till konferensen Folk och Försvar. Rapporten behandlade spridningen av rysk desinformation och falska nyheter i Sverige. Men den gick dessutom längre då den pekade ut Aftonbladet Kultur som ”den viktigaste interlokutören för ett Kremlvänligt ’vänster-narrativ’ i Sverige”. Dessutom pekade man ut tre personer som medarbetat på Aftonbladet Kultur som agenter för Kreml. En av dem som pekades ut var den politiske flyktingen Aleksej Sachnin. För författarna var det tydligen inte begripligt att någon kan vara mot både regeringen i Ryssland och regeringen i Ukraina, varför de använde det senare för att bevisa anknytning till Putin. Dessutom använde de som källor för detta utpekande den numera ökände SD-mytomanen ”Egor Putilov”.

Rapporten fick mycket kritik från olika håll. Bland annat sågades den av Rysslandskännaren Stig Fredriksson. Chefen för Utrikespolitiska Institutet uttalade redan efter några dagar att det inte var en publikation från institutet, vilket ju låter märkligt men inte kunde tolkas som annat än en sorts avståndstagande. Dessutom kommer Martin Kragh utredas för oredlighet i forskning.

Man skulle alltså kunna förvänta sig att anhängarna till tankarna bakom denna rapport skulle ligga lågt ett tag. Ungefär som när Kajsa Ekis Ekman häromdagen i ett helt annat ämne skriver att ”när högern tystnat då vet man att de gjort bort sig”.

Men det finns några som ändå inte ger sig. De har väl sina speciella skäl som närstående kollegor till Kragh. I en debattartikel i lokaltidningen UNT skrev tio kollegor till Martin Kragh vid universitetet här i Uppsala i förra veckan ett personligt försvar för honom och den rapport han skrivit. Rubriken är: ”Oriktigt, falskt, grundlöst”. En av undertecknarna är professor Li-Bennich Björkman som ganska ofta skriver ledare i lokaltidningen UNT utifrån ett tydligt borgerligt perspektiv på världen men med ett inte alltför imponerande innehåll.

Kragh och Åsberg pekade alltså ut Aftonbladets Kulturredaktion som spridare av Kreml-propaganda. De pekade dessutom ut den politiske flyktingen Aleksej Sachnin för att vara anhängare till Putin. Det är naturligtvis både allvarligt och kännbart. Det bidrar inte heller till att förbättra debattklimatet i frågor som rör Nato, Ukraina och liknande frågor. Men för Björkman och hennes nio kollegor är detta inte upprörande. Istället är det tvärtom Kragh som är den drabbade på grund av den kritik som han utsatts för: ”konsekvenserna för personen och forskaren Martin Kragh har redan varit kännbara”, skriver de. Att Kragh och Åsberg både utfört dålig och tydligt politiserad ”vetenskap” och inte heller på minsta sätt varit försiktiga med orden finns det inget av i deras artikel. Istället utbrister de i fetstil: ”Hur har det kunnat gå såhär i ett land där tidigare sanningen och att vara försiktig med orden var något av en dygd?Ja, man kan ju undra….

Fem lästips!

Åsa Linderborg skrev ett snabbt och kort svar till Uppsalaforskarnas debattartikel. Även journalisten Emma Lundström har skrivit en kort kommentar. En mer utförlig artikel som sakligt bemöter Uppsalaforskarna men tyvärr bara publicerades på nätet är skriven av forskaren och tidigare senior analytiker på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap Tom Andersson. En mycket omfattande och grundlig genomgång har också gjorts av professor Lars Drake i två artiklar på Synapze del 1 och del 2.

Uppsala

Intressant?

 

Ökande klyftor överallt, men i USA är det ”kollaps”

Häromdagen kunde vi höra hur OECD-chefen Angel Gurría framhöll Sverige som ett land med låga skulder och mycket god tillväxt samtidigt som han varnade för den kraftiga prisökningen på bostäder och den ökande ojämlikheten. Det är ju lite förvånande att en chef för OECD varnar för riskerna med ojämlikhet. Å andra sidan pratade även moderatledaren Kinberg Batra precis om växande klyftor i ett rikt Sverige för att sedan direkt spela på motsättningar mellan dem ”som går till jobbet, sliter och gör sin plikt” och dem som ”smiter” och inte går till något jobb. Att förneka ökade klyftor är svårt idag. Men vår blick på dessa klyftor och de slutsatser vi drar kan skilja sig som natt och dag.

En annan rapport

I denna månad februari 2017 kom en annan rapport ut som behandlar ekonomisk ojämlikhet. Den är skriven av Thomas Piketty och ett antal andra forskare: GLOBAL INEQUALITY DYNAMICS: NEW FINDINGS FROM WID.WORLD. I

I rapporten jämförs bland annat tre länder: USA, Kina och Frankrike. Att man valt Frankrike förklarar man med att det är ett land som ”i stort sett är representativt för det västeuropeiska mönstret”. Man har studerat utvecklingen från 1978 fram till 2015. I både USA och Kina har de rikaste tio procenten ökat sin inkomstandel påtagligt under perioden, medan detta inte är påfallande i Frankrike.

10proc

Det är då inte förvånande att se att inkomstandelen för de 50 procenten med de lägsta inkomsterna minskat kraftigt i både USA och Kina.

botten50

Men det finns en väsentlig skillnad mellan USA och Kina. Även om de fattigaste 50 procenten har fått en minskad andel av det ökade välståndet så har deras inkomster i Kina ändå ökat i absoluta tal med 401 procent. I USA har däremot inkomsterna i absoluta tal minskat med 1 procent sedan 1978. I detta avseende sticker USA ut ordentligt. Pickety och de andra forskarna talar om en ”kollaps”.

inkomstutveckling

Forskarna har också undersökt utvecklingen av den offentliga (gemensamma) rikedomens andel av hela den nationella rikedomen i ett antal länder. I samtliga dessa länder har den offentliga egendomens andel minskat:

offentliga

Denna minskning är likadan i samtliga länder med undantag för ”oljerika länder med stora offentliga statliga medel, som Norge.” Forskarna ser ett politiskt problem med detta då det ”utan tvekan begränsar regeringens förmåga att omfördela inkomster och mildra ökande ojämlikhet.” Bakom denna minskning och detta problem ligger naturligtvis en mängd politiska beslut under denna period. Slutsatsen måste bli att ”omvända” politiska beslut krävs.

Sverige

OECD påpekar alltså det som många av oss sett sedan länge nämligen att klyftorna ökar även i vårt land.  Hur Sverige ligger till jämfört med andra länder vad gäller graden av ojämlikhet (mätt med Gini-koefficient) enligt OECD kan du se på denna sista figur:

gini

Intressant?

Läs andra bloggar om ojämlikhet, USA

Fakta om världsrikedomens fördelning

Credit Suisse är en stor global privat bank med bas i Schweiz som opererar i mer än 50 länder. Denna bank ger sedan ett antal år ut rapporter om utvecklingen av den globala rikedomen och dess fördelning. Även för dem som i likhet med mig inte är utbildade ekonomer, men intresserade av fördelningsfrågorna på vår jord, är detta intressanta rapporter som ger viktiga kunskaper om läget idag.

I årets rapport: Credit Suisse Research Institute, Global Wealth Report 2016, tittar man bland annat på den ojämlika fördelningen av rikedomen, “mätt som andel av de rikaste 1 procenten och de rikaste 10 procent av de vuxna, jämfört med resten av världens vuxna befolkning”. Man konstaterar att ojämlikheten ”fortsätter att öka”:

Medan den nedre halvan tillsammans äger mindre än en procent av den totala förmögenheten, så äger de rikaste 10 procenten 89 procent av alla globala tillgångar.

Hur definierar de då rikedom? Jo:

Termen rikedom definieras som värdet på finansiella tillgångar samt fastigheter (bostäder) som ägs av hushållen, minus skulder.

För att tillhöra de rikaste 10%, behöver en person äga motsvarande 71.600 US-dollar (653.148 kronor). Hälften av alla vuxna över hela världen äger mindre än 2222 US-dollar (20.270 kr), medan de 20% allra fattigaste har mindre än 248 US-dollar (2262 kr).

Nya miljonärer och nya fattigadollarmiljonarer

Att många människor fått det bättre i de länder som vi kallar U-länder är sant. År 2000 stod de s.k. tillväxtekonomierna (som Kina och Indien) för bara 12 procent av det globala välståndet men har sedan dess stått för en ökande andel av den globala tillväxten.  Och de rika ökar i dessa länder. Till exempel tillhör 9 procent av hela Kinas befolkning idag gruppen av de 10 procent rikaste i världen. Antalet miljonärer och mycket rika har också ökat kraftigt i världen:

Inga andra delar av rikedomspyramiden har upplevt en så stor omvandling detta århundrade som segmentet för miljonärer och personer med ultrahög nettoförmögenhet (UHNW). Antalet miljonärer har ökat med 155%.

Efter år 2000 skedde en snabb ökning av det globala välståndet enligt rapporten, snabbast i Kina och Indien. Men under 2008 minskade den globala rikedomen för att sedan långsamt åter vända uppåt:utveckling

På en ”per vuxen basis” har rikedomen knappt ökat alls och medianrikedomen har minskat varje år sedan 2010. Men antalet miljonärer som också minskade 2008 visade en snabb återhämtning efter finanskrisen, och är nu mer än dubbel så många som år 2000.

De fattigaste 20 procenten, ungefär en miljard vuxna i världen utgörs främst av fattiga människor i utvecklingsländerna men: ”ett betydande och växande antal finns nu i de rikaste länderna”.

Intressant?

När Uppsala kommun blev en marknad

Två viktiga förutsättningar för de moderna välfärdsstaterna var framväxten av arbetarrörelsen och demokratins genombrott. Välfärdsstatens framväxt ledde i sin tur inte bara till en enorm utveckling av levnads- och arbetsförhållandena för den stora majoriteten som aldrig tidigare upplevt detta utan kanske framförallt till en förändring av maktförhållanden i samhället. Underdånigheten minskade mot olika överheter i samhället. Välfärdsstaten genomförde inte det som varit arbetarrörelsens uttalade mål om att också erövra den ekonomiska demokratin. Men den skapade ändå samhällen där arbetarklassen och folkflertalet kunde känna en frihet och trygghet som aldrig tidigare existerat.

Som alla, som studerat historien kring detta vet, så vände denna utveckling i början av 1980-talet. En politisk och ideologisk offensiv från kapitalsidan som gått under benämningen nyliberalism påbörjades då över hela jorden. Den genomfördes i alla länder på såväl nationell som lokal nivå. Och självfallet riktade den sig också mot både arbetarrörelsen och demokratin.

En viktig rapport                                                 uakommun

Hur denna offensiv yttrat sig inom vår kommun, Uppsala, beskrivs i en lysande rapport utgiven av ARENA IDÉ. Rapporten heter: ”När kommunen blev en marknad – Trettio år med new public management i Uppsala kommun” och är skriven av Lars Nelander. Rapporten borde vara obligatorisk läsning för varje kommunpolitiker i Uppsala. För alla Uppsalabor som bryr sig om hur vi använder våra gemensamma resurser och vill försöka förstå vad som hänt är den också viktig att ta del av.

Nelander är inte någon utomstående betraktare. Han arbetade 36 år i Uppsala kommun  (mellan åren 1971 och 2012). Det är en period då tre mycket omfattande omorganisationer skett (1985, 1993, 2003). Dessutom har:

..en lång rad större och mindre omorganisationer och organisatoriska förändringar genomförts. De har i stor utsträckning genomförts över huvudet på medborgarna, de kommunanställda och flertalet förtroendevalda. Eftersom varje omorganisation föregås och följs av långvariga och komplicerade omställningsprocesser, har kommunen sedan 80-talets mitt i praktiken befunnit sig i en mer eller mindre kontinuerlig omorganisation.

Under denna omställningsperiod har Nelander alltså arbetat i kommunen. Först inom den kommunala  barnomsorgen, senare som föreståndare för en  dygnet-runt-institution för ungdomar med psykosocial  problematik och slutligen som utredare och projektledare inom den kommunala administrationen. På ”uppdragskontoret” för barn, ungdom och arbetsmarknad (UAK) kunde han ”på nära håll följa det politiska förverkligandet av den nya uppdrags-och åtagandemodellen”. Han har alltså en gedigen erfarenhet och en stor kunskapsbas. Han delar med sig av såväl personliga minnesbilder som skarpsinniga analyser och välformulerade beskrivningar.

Nelander går tillbaka ända till 1971 då Uppsala Kommun bildades genom en sammanslagning av Uppsala stad och landskommunerna Almunge, Björklinge, Bälinge, Norra Hagunda och Vattholma, samt delar ur Knutby landskommun (Bladåker, Faringe och Knutby). Men framförallt beskriver han utvecklingen från mitten av 1980-talet då:

…begrepp som individuell lönesättning, bolagisering, målstyrning, beställar–utförar-modell, resultatansvar och avknoppning kom smygande in i den kommunala verksamheten.  Idéerna lanserades i kommunen av trosvissa tjänstemän och konsulter som nödvändiga sätt att öka effektiviteten och möta förväntade framtida kostnadsökningar.

Ja även ett mängd nya ord: ”en ny sorts affärs-, reklam- och nonsensspråk” smög sig in i det kommunala språkbruket.

Ny kommunallag och svårförenliga styrmodeller

Då den nya kommunallagen trädde i kraft i januari 1992 innebar den ett stort steg mot ökad marknadsanpassning av den kommunala verksamheten. Att detta på intet vis innebar någon minskad byråkrati visar Nelander med att:

…. den gamla kommunallagen innehöll 86 paragrafer, den nya 248. Skälet till det var att målstyrningstänkandet byggde på stark kontroll, som krävde många regler och paragrafer.

Detta var också samtidigt som staten successivt började lägga över ansvar för välfärdssystemet på de ekonomiskt utsatta kommunerna. Det skedde genom:

  • kommunaliseringen av skolan 1991.
  • Ädelreformen 1992, som gav kommunerna ett samlat ansvar för vård och omsorg för äldre och handikappade.
  • Lagen om stöd till vissa funktionshindrade (LSS) 1994.
  • Psykiatrireformen 1995.[9] Statsbidragen till kommunerna ökade inte i takt med det ökade ansvaret, men kommunerna fick större frihet att hantera de krympande bidragen genom att huvuddelen av dem, från att ha varit specialdestinerade, blev generella.

Som Nelander skriver så tvingades kommunerna ”ta ett allt större ansvar för välfärden med allt mindre pengar, samtidigt som de förväntades ha kontroll över ekonomin”.

Nelander beskriver hur Kommunen ungefär samtidigt skapade en kommundelsorganisation med fjorton kommundelsnämnder (1986) och en beställar–utförar-modell (1992) där det ”på en och samma lilla kommundelsförvaltning skulle …. finnas parter och motparter i affärsliknande förhållanden”. Den senare (marknadsmodellen) konkurrerade ut den (demokratiska) kommundelsmodellen som alltså avskaffades 2002:

Därmed avgjordes kampen mellan kommundelssystemet

 Lars Nelander

               Lars Nelander

och marknadsideologin, ”två svårförenliga idéer som mer eller mindre samexisterat sedan 1985″.

Skrämmande inblick

”Många av dem som i likhet med mig arbetat längst ner (längst ut?) i den kommunala verksamheten i Uppsala har säkert ofta undrat över kommunens ekonomi. Hur kan kostnaderna vara högre i vår kommun än i många jämförbara trots att vi i den egentliga verksamheten inte har mer utan ofta lägre resurser? En liten vink om var vi skulle kunna söka kostnader får man när man läser Nelanders beskrivning av arbetet vid UAK, där ett femtiotal förmodligen högavlönade tjänstemän var anställda:

Under de nio år jag arbetade på kontoret för barn, ungdom och arbetsmarknad pågick en kontinuerlig process av möten och konferenser, till stor del förlagd till kursgårdar och konferensanläggningar, för att försöka komma underfund med hur kontorets uppdrag skulle hanteras. Trots ett ständigt diskuterande och mycket anlitande av utomstående konsulter gick det inget vidare. Å ena sidan härskade en kortsiktig alltmera affärsmässig logik som innebar att vi skulle ge producenterna sektorsvisa uppdrag för att tillgodose behov hos medborgarna för så lite pengar som möjligt. Å andra sidan fanns idéer om att vi skulle arbeta planmässigt, förebyggande och långsiktigt och ”alltid” utgå ifrån medborgarnas behov, vilket krävde att vi också hade god kännedom om hur deras behov kunde tillgodoses. I själva verket befann sig kontoret i en permanent kris, klämt mellan oförenliga uppdrag.

Kontoret hade minimal kontakt både med medborgarna och med de anställda i verksamheterna.

I stället för levande och löpande kontakter fick kontor och nämnder mest tillrättalagd och formaliserad information, i en allt större mängd skriftliga dokument, planer, program, kryllande av högtflygande, abstrakta, ofta till intet förpliktigande mål och visioner, i de flesta fallen formulerade på avstånd från medborgarna och den vardagliga praktiken.….. Väldigt mycket tid och resurser användes därför för att hantera problemen internt och hålla i gång processer för att legitimera kontorets existens.

Utvärderingen som försvann

Några forskare vid Örebro Universitet utförde en utvärdering för att undersöka omorganisationens följder (Montin m.fl. 2007 0ch 2008). Det  ”var den första riktiga utvärderingen sedan de kommunala experimenten med olika styr- och organisationsmodeller drogs i gång någon gång vid mitten av 80-talet.

Intressant här är t.ex. de enkäter som skickades ut vid byrakratitvå tillfällen, 2004 och 2006. De visar på en slående skillnad i förtroende beroende på var man befinner sig i den kommunala hierarkin:

 När det gäller förtroende för den politiska ledningen så säger sig 80 procent av cheferna på den högsta chefsnivån ha det. Bland de lägsta cheferna är förtroendet bara 26 procent och bland personalen i förskola och skola bara sex procent.

När det gäller förtroendet för kommunens tjänstemannaledning så är det 65 procent bland högre chefer, 45 procent bland kommunala tjänstemän men bara 13 procent bland medarbetare från förskola och skola.

Örebroutredningen pågick i fyra år och kostade fyra miljoner att genomföra.

Men då kommunstyrelsen tog ”initiativ till en ny organisationsöversyn under ledning av stadsdirektören Kenneth Holmstedt… försvann (den) bland en rad olika frågor som hade ganska lite med varandra att göra. Den stora utvärdering som ……reducerades till några förslag om ”förbättringsområden”, presenterade i ett svårbegripligt dokument där kritiken mot styrmodellen nu var borttrollad.”

Genomgående tycks förmågan och möjligheterna till kritiskt tänkande ha varit begränsade:

Ett synsätt som har varit vida spritt i kommunen är att man, när det uppstått problem, ska se framåt, ”tänka positivt” och inte leta efter syndabockar. Sett ur en annan synvinkel kan det översättas med att vi inte bör analysera uppkomna problem, vara positiva till den förhärskande ideologin och låta de ansvariga slippa konfronteras med resultaten.

Det nyliberala experimentets kostnader

Nelander menar att samtidigt som det inte är så lätt att mäta det så har experimentet ”utan tvekan lett till mycket stora kostnader”. Han räknar upp sådant som ”kostnaderna för omflyttningar av verksamheter och personal, ombyggnad av lokaler, produktionsbortfall, kommunala projekt som dragit ut på tiden eller inte kunnat genomföras, personalstrider om makt, positioner och organisatorisk tillhörighet och negativa återverkningar på personalens engagemang och tillit till den kommunala organisationen”.

Men det finns andra kostnader också. Hit räknar Nelander de ”ökade transaktionskostnader som blir en följd av New Public Management-reformerna, bl.a. genom den uppdelning av organisationer i mindre enheter som brukar genomföras. De uppstår i form av interna organisatoriska kostnader, styrkostnader, granskningskostnader och de administrativa kostnader som uppstår när medborgare görs till kunder i ett marknadsliknande system inom de offentliga verksamheterna.”

En stor kostnad här är det ”utvärderingsmonster” (som är en följd av s.k. mål- och resultatstyrning) och som ”kostar allt mer pengar att föda, som tar stora personella resurser i anspråk och stjäl tid och pengar från andra aktiviteter”.

Minskad demokrati och mer tjänstemannastyre

Jag inledde med att skriva att demokratins genomförande var den ena förutsättningen för utvecklingen av välfärdsstaten. Det är då logiskt att nedmonterandet av välfärdsstaten går hand i hand med minskat demokratiskt inflytande:

I en kommun som redan i hög grad var styrd av tjänstemän tappade politikerna ytterligare mark till förmån för, framför allt de högre, tjänstemännen i kommunen. Våren 2009 fördes en debatt i Upsala Nya Tidning där en rad lokala politiker, från olika politiska utgångspunkter, var tämligen överens om att makten i kommunen har flyttats från folkvalda till tjänstemän på ett sätt som lett till att folkstyret urholkats och ersatts av ett system där förvaltningschefer allt mer tagit över styrningen av kommunen.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om välfärden, nyliberalism, Uppsala, demokrati

Ställ om! – en intressant bok.

Bland dem som har någon uppfattning i klimatfrågan finns det ett antal urskiljbara läger. På den ena kanten har vi först de som förnekar problemet med jordens uppvärmning orsakad av växthusgaserna. Denna grupp som länge sponsrats av fossilindustrin har under åren trängts tillbaka alltmer. I Sverige var det ett antal högt ropande röster från några äldre herrar som med tiden tycks ha tystnat nästan helt. I USA representeras dessa till exempel av den politiska höger som Donald Trump tillhör, människor som tycks sätta en ära i förakt för vetenskap och kunskap över huvud taget.

Därefter har vi den stora grupp av mäktiga beslutsfattare som visserligen nu erkänner de allvarliga problem som vi står inför, men som är ack så senfärdiga eller inkonsekventa i sina åtgärder. Bland de stora gäller det t.ex. statsledningarna i USA och Kina men också vår egen svenska regering som visar samma beteende genom åtgärder som den tyska brunkolsaffären eller nu senast genom beslutet om skatt på solceller.

Bland de konsekventa kritikerna och aktivisterna har vi miljörörelsens olika delar. Här går, som jag ser det, en avgörande skiljelinje mellan dem som i huvudsak sätter sin tillit till ”grön teknik” och dem som menar att detta inte räcker utan att vi också måste ställa om hela samhället och ifrågasätta dess grundläggande drivkrafter. Det förstnämnda förhållningssättet är ju mycket frestande.chile Det är naturligtvis mer tilltalande att betona det positiva som sker med utbyggnad av förnyelsebar energi (se till exempel denna hoppingivande bild från Chile) och nya energisnåla tekniker än det trista faktum att dessa framsteg ständigt äts upp av en ökad produktion/konsumtion av dessa nya produkter. För att ta ett exempel, så har det samtidigt med utvecklingen av bilarna skett en ständig ökning av antalet fordon, transporter och resor, så att summan ändå blir en ökning av utsläppen av växthusgaser.

För närvarande är ju den fossila energin fortfarande totalt dominerande i världen. Att komma bort från detta är i sig en gigantisk uppgift. Men som Jason Hickel påpekar i en artikel i Guardian 15 juli så räcker inte ens det. Problemet är inte bara vilken typ av energi som vi använder utan också vad vi använder den till, menar han. Om vi ställer om till 100% ren energi så skulle det vara ett avgörande men ändå inte tillräckligt steg för att undvika klimatkatastrofen. Hickel nämner sådana andra problem i förhållande till klimatet som avskogningen, det industriella jordbruket, den industriella djurhållningen, att den industriella produktionen av cement, stål och plast är källor till växthusgaser samt problemet med våra avfallsanläggningar som pumpar ut enorma mängder av metan.

Det finns alltså all anledning att ifrågasätta den alltför teknikoptimistiska inriktning som bortser från att det också krävs en grundläggande samhällsförändring. Det handlar om det faktum att vi redan nu tar ut alldeles för mycket från vårt jordklot  (begreppet ekologiskt fotavtryck). Att bryta denna utveckling krockar med det kapitalistiska systemets grundläggande drivkrafter, med dess nödvändighet av att ständigt utvidga produktionen och konsumtionen.ekomarxism Bland dem som på detta sätt kopplar klimatfrågan och en sådan systemkritik har begreppet ekosocialism börjat användas.

Systemkritisk ekosocialism

2014 kom boken ”Ekomarxism” (Tankekraft förlag) ut under redaktion av Rikard Warlenius, med texter av bland annat John Bellamy Foster och andra. Den innehåller olika marxistiska grundtexter om ekologi. Warlenius har själv skrivit viktiga böcker i klimatfrågan som ”Utsläpp och rättvisa” (Cogito 2008) eller ”Vägen till Köpenhamn” (Cogito 2009). I år har han varit redaktör för den mycket intressanta boken ”Ställ om! För en ekologisk socialism” utgiven av föreningen Bokförläggarna Röda Rummet. I boken medverkar Richard Smith ekonomhistoriker från USA som medverkat bland annat i New Left Review och Monthly Review, den belgiske agronomen och debattören Daniel Tanuro (som f.ö. medverkade på ett socialistisk forum här i Uppsala för några år sedan), den brasilianske sociologen och filosofen Michael Löwy, Pat Devine politisk ekonom från Storbritannien,20160826_090438 norrmannen Asbjörn Wahl ledare för alliansen ”For velferdsstaten” och rådgivare i Norges största fackförening Fagförbundet, Nathalie Guay från Québec och internationellt ansvarig i fackföreningen CSN, den svenske bilarbetaren Lars Henriksson som bland annat skrivit boken ”Slutkört” samt det före detta språkröret för Miljöpartiet Birger Schlaug. Det är en spännande blandning av författare och vinklar på ämnet. Några kanske kan upplevas som lite mer svårtillgängliga, men jag tror att det är värt mödan att läsa dem. En av bokens styrkor är just dess bredd. Det finns skillnader. Men även den gamle miljöpartisten Birger Schlaug – vars blogg jag för övrigt ofta uppskattar – menar att ”problemet heter kapitalism” eftersom ”en kapitalism utan tillväxt är en kapitalism i kris, Så är det”. Samtidigt finns där skillnaderna. Till exempel sätter Schlaug – till skillnad från Asbjörn Wahl – inte något hopp till fackföreningsrörelsen när det gäller den nödvändiga omställningen, dock utan att visa på alternativa motkrafter. I boken beskrivs och kritiseras olika uttryck för det kapitalistiska systemets oförmåga på ett mycket konkret sätt och några av författarna skissar på hur ett alternativt ekosocialistiskt samhälle skulle kunna se ut. Det handlar inte om beskrivningar av något idealt lyckorike, men kritiken mot de hittillsvarande erfarenheterna av ”socialism” i öststaterna får en mycket hård kritik. Begrepp inom marxismen diskuteras och ifrågasätts också, som när Löwy kritiserar den tidigare ”tesen om produktivkrafternas neutralitet”.

Det är inte någon tjock bok men mycket innehållsrik. Jag rekommenderar den varmt till alla som funderar kring dessa frågor.

Intressant?

Läs andra bloggar om klimatfrågan, omställning, miljö, boktips

Svenska värderingar (2) – lästips

Under Almedalsveckan har nationalismen dominerat i talen hos alla partiledare utom Sjöstedt.20160713_100743 Det har handlat om ”svenskhet” och kärlek till nationen men framförallt om ”svenska värderingar”. Med tanke på att de flesta av dessa partiledare var så förfärade över resultatet av den brittiska folkomröstningen om EU (Brexit) så kan det verka konstigt. Men som ett sätt att undvika verkliga konfliktlinjer och smygande anpassa sig till extremhögern är det mer begripligt.

I den inbördes tävlan vann tydligen Anna Kinberg Batra som, enligt GP, lyckades få in temat ”svenska värderingar” minst 55 gånger under sitt 38 minuter långa tal. Men Löfven var en god tvåa och prickade in det 40 gånger. Enligt Sydsvenskan så ska Löfven bland annat ha sagt att i ”Sverige hatar vi inte på nätet. I Sverige hetsar vi inte grupp mot grupp”, vilket ju är ett minst sagt konstigt uttalande. Det rasistiska, högerextrema och kvinnofientliga näthatet är ju inte precis någon import.

Att Kinberg Batra var främst i att spela det nationalistiska kortet var inte heller så konstigt. Hon använde sig av detta redan i ett tal på nationaldagen, vilket jag skrivit om i en tidigare blogg. Jag ska inte här tillägga något mer om detta. Här vill jag bara komma med några lästips från andra som jag tycker skrivit bra och klargörande om detta:

  1. Marie Demker – professor i statskunskap – reder i en artikel i Göteborgsposten på ett mycket seriöst och sakligt sätt ut frågan och visar på det farliga i denna intellektuella slapphet.
  2. För första gången som jag kan minnas läste jag ett inlägg av moderaten Gunnar Hökmark som jag kan hålla med om helt och hållet. Det finns på hans blogg.
  3. Benny AnderssonClartébloggen skriver också bra om frågan.
  4. Jonas Gardell får också med en del viktiga poänger i en artikel i Expressen.

En som uttryckt sig klokt och kärnfullt i frågan är den fackliga kämpen Frances Tuuloskorpi. Därför slutar jag med ett citat från henne hämtat från facebook:

Jag har inget emot att människor hissar flaggan och hejar på landslaget och är glada över att bo i Sverige. Jag är också glad över att bo i Sverige. Men det gäller att komma ihåg varifrån våra rättigheter och friheter kommer. Rättigheter på arbetsmarknaden kommer av arbetares kamp, inte av svenska flaggan. Jämställdhet kommer av kvinnokamp, inte av svenska flaggan. Rösträtt kom av rösträttskamp, inte av svenska flaggan. Det är kampen vi ska vara tacksamma för. Rättigheter och friheter som vi saknar eller håller på att förlora kommer inte tillbaka av att vi viftar med flaggan, de kommer bara om vi fortsätter och återupptar kampen.

Intressant?

Läs andra bloggar om Almedalsveckan, ”svenska värderingar

 

Göran Palm lärde oss att betrakta världen

Författaren Göran Palm är död. Palm som debuterade 1961 har gett ut många  böcker. Men den bok som utan tvekan betytt mest för mig är ”En orättvis betraktelse” som kom ut 1966. Den hör nog också till en av de enskilda böcker som påverkat mig mest. När jag läste den som 15-åring öppnade den helt nya världar och perspektiv. Det var ett internationellt perspektiv och en strävan efter att vända på perspektiv. På många sätt tror jag att dessa perspektiv påverkat mig ända sedan dess och fram till idag.

Jag plockar fram boken ur bokhyllan och läser lite här och där i den. Boken handlar om världen utanför Sverige. Den beskriver fattigdom, orättvisor och förtryck. Redan på bokens första sida beskrivs en värld av motsättningar:

De förtryckta tycks ha allt att vinna och föga att förlora på att resa sig. De besuttna tycks däremot ha allt att förlora och föga att vinna, åtminstone på kort sikt.

Samtidigt märks det naturligtvis att det har gått 50 år sedan boken kom ut. Världen är ju på många sätt annorlunda. Till exempel märks det när han skriver om Stockholm och jämför det med Paris:

…i Paris har man ännu inte lyckats censurera bort socialgrupp IV ur gatubilden, vilket man ….lyckas ganska bra med i Stockholm….

Däremot känns det inledande kapitlet om Tiggare oerhört aktuellt. Palm tar där sin utgångspunkt i något som Artur Lundqvist skrivit om tiggare i Calcutta. Han beskriver sedan på ett träffande sätt vad tiggeriet gör med oss som har möjlighet att ge:

En tiggare bör vara sympatisk i sin förnedring, mänskligt tilltalande i sin nöd, så att man av hans uppsyn lockas till givmild medömkan…..Allmosor måste få ges uppifrån….Vidare bör lidandet vara utportionerat på lämpligt avstånd så att det inte sätter sig i halsen….Inte heller får de utstråla självsäkerhet och yrkesskicklighet; det är bättre om de är resignerade, osäkra, knäckta, ömkligt amatörmässiga också i sin yrkesutövning.

Funderar när jag läser detta över hur mängden tiggare här i Uppsala påverkat mig och andra liksom varför jag aldrig ser någon tiggare som sitter på stol eller tigger i något mer hållbart än en pappersmugg.

Palm beskriver och berättar om rasismen och kolonialismen. Den här formuleringen om att vara undertryckt tycker jag har behållit en allmängiltighet:

Att vara undertryckt är att ständigt se sig själv med andras ögon, att ständigt behöva lyssna på andras kritik……Att ha makten är däremot att slippa bli sedd av andra, åtminstone aldrig uppifrån eller i jämnhöjd….

Detta kan väl tillämpas på alla grupper som på något sätt är utsatta för förtryck?

Palm visar på dubbelmoralen och hyckleriet i västdemokratierna som exporterar vapen till förtryckare eller direkt bidrar till att upprätthålla förtryck och status quo:

”Därborta” på andra sidan halvklotet, använder vi västeuropéer i princip samma metoder som Hitler använde mot de tyska judarna.

Eller

Storfinansen, krigsmakten och underrättelsetjänsten är också de maktfaktorer som spelar huvudrollen när marknadsstörande statschefer störtas och reaktionära diktaturer upprättas.

Med sin bok bidrog Göran Palm till att 1966 påverka och prägla en 15-åring som försökte förstå världen. Vilka författare påverkar dagens 15-åringar på liknande sätt?

Intressant?

Att förstå Ryssland – ett boktips

Jag har precis läst en liten bok om Ryssland: Solen skiner alltid på segerdagen. Den är skriven av journalisten Per Leander. Han talar ryska och har i olika perioder bott och studerat i Ryssland. I bokens förord säger han att han har försökt:

att skriva ur ett ryskt perspektiv. Jag har velat förstå och förklara hur saker och ting upplevs av ryssarna själva.

Det är en sympatisk ingång tycker jag. Jag gillar också själva boken.

Men säkert tycker ganska många illa redan om denna utgångspunkt. Ofta tycker jag att folk som diskuterar olika saker har svårt att göra skillnad på att förstå, i meningen begripa något och på att acceptera/gilla något. Naturligtvis är det svårare att försöka förstå sådant som man avskyr. Själv tycker jag t.ex. att det är svårt att förstå nazister, svenska IS-krigare eller olika sorters bokstavstroende, för att ta några extrema exempel. Men alternativet till att inte försöka förstå, i betydelsen begripa orsaker och drivkrafter, är att få svårare att handla på det vettigaste sättet.

Jag tror att Per Leanders bok har en del att erbjuda för den som vill lära sig och samtidigt förstå mer om Ryssland. Samtidigt som den är skriven på ett personligt och samtidigt opretentiöst sätt innehåller den en hel del information. Jag ser att boken har kritiserats i en recension i Aftonbladet för faktafel och för att ”kritiskt upprepa rysk statlig propaganda”. Det är mycket möjligt att det finns faktafel i boken. Möjligen är det också en brist att det inte finns någon källförteckning eller notapparat. Men det skulle då också ha varit en helt annan typ av bok än den lättlästa men ändå tankeväckande bok som Leander skrivit. Däremot har jag svårt att instämma i beskyllningen att den torgför rysk statlig propaganda. Boken är genomgående mycket kritisk mot olika sovjetiska eller ryska makthavare fram till Putin.

Boken berättar en del om rysk historia, t.ex. om Ivan den förskräcklige och Stalin, om Leninkultens uppkomst, den ryska kyrkan och dess förhållande till makten eller om hur synen på homosexualitet har skiftat mycket under de senaste 100 åren.

Leander berättar om platser, byggnader och arkitektur, tunnelbanan i Moskva och de många terroristattackerna i Moskva. Du får också en snabb och lättsam orientering om rysk litteratur: Gogol, Dostojevskij, Bulgakov, Majakovskij m.fl.

Dessutom får du reseberättelser från och beskrivningar av några centraleuropeiska länder.

Bland mycket annat som hinns med berättar Leander också om Jurij Gagarin, den första människan i rymden. Han som sa att han ”från rymden kunde se hur vacker vår planet är”. Varför han utropade dessa vackra ord som får avrunda denna recension:

Människor! Låt oss beskydda denna ömtåliga skönhet och göra allt vi kan för att inte förstöra henne.

Intressant?

Läs andra bloggar om Ryssland, boktips

 

%d bloggare gillar detta: