Ett tal till Nationaldagen om ”svenska krusbär” och ”nya möten”

På tisdag är det Sveriges Nationaldag. Innan dess har många en klämdag att njuta av.

Om Nationaldagen har jag skrivit förut. Både 2014 och 2015 skrev jag om bakgrunden till denna helgdag. Samtidigt luftade jag funderingar kring firandet. Förra året kommenterade jag också moderatledaren Kinberg Batra som förde in ”de svenska värderingarna” i ett tal på nationaldagen.

År 2013 fick jag i efterhand läsa ett tal som hållits då på nationaldagen av Uppsalabon Kees Geurtsen. Jag tyckte det var så fint så att jag sparade det. Det står sig också bra tycker jag. Jag har därför frågat Kees om jag kunde få publicera det här på bloggen.

Kees är ursprungligen från Nederländerna. Efter 48 år i Sverige blev han svensk medborgare. Han har arbetat i Uppsala – yrkesmässigt och som fritidspolitiker (s) – med stadsdelsutveckling, konst och kultur samt sociala frågor. Här är hans tal:

Tal på Nationaldagen 6 juni 2013, Koversta hembygdsgård, Österfärnebo

Kära nationaldagsfirare. Tack för förtroendet att få tala denna dag. Den svenska flaggans dag, den svenska nationens helgdag.

Jag har på mig byxor köpta i en norsk affär, tillverkade i Pakistan. Kavajen gjordes i Indonesien och är inköpt på REA i Amsterdam. Skjortan är sydd i Bangladesh men köpt på second hand i Valbo. Vi körde hit i vår bil, som består av delar från många länder, gjorda i en fabrik i Göteborg, som ägs av en kines. Med i bilen var mitt älskade barnbarn, tillverkad i Kenya och född på Akademiska Sjukhuset. Där sitter min hustru, made in Sweden i dräkt från By socken. Själv är jag född och uppväxt i Holland och lever mitt liv idag i Uppsala och i Ängsnäs.

Att stå här kunde jag väl aldrig tänkta mig när jag för 45 år sedan satt på ett tåg någonstans på väg genom Sverige till en flicka från Avesta, som jag hade blivit kär i. Det var då en lång och dyr resa genom ett Sverige med kvällstängda stationer. Hade man tur kunde man få en korv med mos. Idag reser man snabbt med lågprisflyg och man vet inte längre om man är i Amsterdam eller Stockholm för flygplatserna är lika och serverar mat och öl från hela världen, alla tider på dygnet.

Jag och min familj och vänner i Holland hade på 60-talet en mycket begränsad bild av Sverige. Min far mindes svenska limpor som landsattes med flyg i slutet på 2:a världskriget. Dag Hammarskjöld var kändis förstås och någon militär som hade förrått Sverige till Ryssarna. Johnny Nilsson hade satt världsrekord i skridskor i ett snöoväder, så man antog i Holland att de hade räknat fel på varven. Med mina vänner hade jag sett någon Bergmanfilm på bio. Inte för att vi begrep något, men kvinnorna var vackra och ibland lättklädda. Det man kände till räckte för att min mor skulle vara mycket bestämd över att någon svensk flickvän skulle hon inte släppa in över tröskeln. 

Året var 1968. Det känns inte så länge sedan, men det var ett helt annat Sverige. Någon nationaldag existerade inte för 45 år sedan. Det kanske inte behövdes någon nationaldag för man trodde att det var så självklart vad Sverige var.

Under uppväxten i Holland var nationaldagen den 5 maj en stor begivenhet. Man firade dagen då landet blev fritt efter 5 års tysk ockupation. Med en far som tvångsarbetade i Tyskland och förlorade flera vänner under 2.a världskriget var det självklart att minnas de döda och fira befrielsen. Firandet enade inte bara. Det rev också upp sår. Jag fick som barn veta  vilka personer som hade hjälpt tyskarna och vilka som hade blivit rika på svarthandel eller angivit judiska medborgare. Idag, när de flesta i min fars generation inte finns längre, är det inte längre en ledig dag. Tyskarna köper upp de holländska badorterna och holländarna startar jordbruk i Tyskland. Gränserna syns inte längre. Euron finns i allas fickor. Den enda gång det hettar till är när länderna möts i fotbolls-VM.

Vad firar vi då i Sverige? Ett land som inte hade varit i krig sen mannaminne innan vi sände pojkar och flickor till Afghanistan. Jag minns vagt när flaggans dag blev nationaldag 1983, men följde som kommunalpolitiker i Uppsala de politiska diskussionerna innan flaggans dag blev helgdag så sent som 2005. En ny helgdag sa ingen nej till, men att avstå en annan ledig dag vållade mycket diskussioner.

Vi firar idag en nations självständighet. Vi firar Sveriges regeringsformer, både från 1809 och 1974, som garanterar vår självständighet, våra rättigheter och anger våra skyldigheter. Vi firar att vi har lika värde, lika rätt att göra oss hörda, att delta i fria val, att kritisera makten, att välja utbildning och något som är unikt för Sverige; att våra förtroendevalda i kommunerna kan bestämma över mycket i vår vardag. Vi firar att vi lever i en demokrati. Är det något att fira då?  Ja, tveklöst tycker jag! Fråga alla som åker i fängelse för det de säger och skriver. Fråga alla som inte har rättigheter och inte erbjuds utbildning. Fråga alla som är ockuperade av främmande makter.

Det vi firar idag är ingen naturlag, ingenting som finns nedärvt i generna. ”Samhället är människans verk. Om något är fel kan vi ändra på det”, så sa Olof Palme, en person som jag kan sakna. Räcker det då med lagar och regeringsformer som förenar eller behövs det mer för att vara en nation? Ja, jag tror att vi vill ha mer. Jag tror att vi vill förstå och känna oss som en del av vår historia. Jag tror att vi vill känna samhörighet och gemenskap. Jag tror att vi vill känna oss hemma, integrerade i vår tid och i vår bygd.  Jag tror att vi vill känna att vi tillhör ett land, som det går bra för.

Ett av mina sätt att känna mig hemma har varit att ”erövra” Sverige. Jag har cyklat på Gotland och Österlen, seglat i Bohuslän och på Mälaren. Jag har åkt skidor i Dalafjällen och Härjedalen. Jag har firat midsommar i Roslagen och i Rättvik. Jag har åkt ångbåt i Gysinge och har cyklat till Bastfallet. Jag har vandrat i Sarek, gått upp för Städjan och går fortfarande nya sträckor av Gästrikeleden. En skidtur på Oppsjön en solig vårvinterdag får jag aldrig nog av. Det är ett fantastiskt land, en fantastisk natur, en natur att vara rädd om.  Jag berättar ofta och gärna för släkt och vänner i Holland om Sverige, vilket har resulterad i att 35, trettiofem, holländare har besökt Ängsnäs under åren.

Jag har alltid förundrats och lärt mig tycka om ett Sverige där man har gjort saker tillsammans. Man bildar föreningar och intressegrupper. Man delar på gräsmattor, tvättstugor, kvartersgårdar och släpkärror. Man sjunger i kör, springer långlopp, har städdagar, sköter om vägar och badar bastu tillsammans. Ord som jämlikhet, solidaritet och tillit är för mig djupt förknippade med det Sverige jag lärde känna.

Idag ser jag inte alltid detta Sverige i Uppsala. Jag tror inte det är bra att ett fåtal blir ofattbart rika och allt fler har det svårt att få pengarna att räcka till månadens slut. Jag tror inte det är bra att våra skattepengar försvinner till en ö i Karibien. Och framförallt är det inte bra för nationen att en av fyra unga människor är utan jobb.

Jag hittar mer av mitt Sverige i Österfärnebo. Människor som öppnar sina hem, som bjuder in för att sjunga eller ställa ut konst. Människor som kommer med gamla fotografier och fakta kring vårt hus. Snöröjningen sköter sig själv och görs upp kring midsommar. Här finns elektriker, snickare, målare, rörmokare, mattläggare som gör skickliga jobb i vårt hus utan att vi är där eller ens har träffats. Här finns en enkel vänlighet och en tillit, som inte ska underskattas.

Hemma i en pärm finns ett tidningsklipp med fyra glada tonåringar, som visar upp sina naglar i blågula färger, den svenska flaggans färger. De har precis spöat fyra finska flickor i stafett 4×100 meter i ungdomsfinnkampen. Min yngsta dotter är en av dem. Hustrun och jag har skrikit oss hesa. Bilden på tjejerna slås upp stort i en kvällstidning. Alla vill läsa att Sverige är bäst

Vi tar gärna emot en kille som heter Zlatan, om han ser till att vi kommer till fotbolls-VM, men heter man Zlatan och inte har lyckats klara skolan och driver omkring utan jobb är man inte lika välkommen. Är man halvmarockanska och vinner eurovisionsschlagerfestivalen åt Sverige blir man älskad, men är man halvmarockanska och går med slöja blir vi lätt tysta. Blott Sverige svenska krusbär har, men det finns ett tjugotal frukter till om man går in på ICA idag. Om en smålänning kan sälja köttbullar i Saudi-Arabien kan en kurd sälja kebab i Horndal. Om en svensk kan öppna hotell i Amsterdam kan en holländare öppna camping i Hedesunda eller bli biodlare i Sterte. Så ser det ut idag. Precis som med våra kläder, bilar och prylar. De kommer från hela världen. Vi är beroende av varandra.

Om vi känner oss trygga på hemmaplan i vår hembygd får vi lättare att göra något positivt med alla dessa nya möten. Vi behöver inte bli rädda men kan vara nyfikna på möjligheterna. Min gamla granne Holger såg möjligheten när han vid första träffen fick klart för sig att han hade fått en holländare i grannhuset. Den då åttioårige mannen tittade noga på mig och sa: ”Ja, då blir det väl tulpaner i Ängsnäs?” Tulpaner blev det, sida vid sida med skilla och midsommarblomster.

Så kära nationaldagsfirare och kära grannar. Leve vårt land, leve Österfärnebo och alla som lever här idag och alla andra dagar. Ett fyrfaldigt leve för Österfärnebo och Sverige….

 

Kees Geurtsen

Uppsala/Ängsnäs

 

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om nationaldagen

Hur stor får solidariteten vara?

Jag har skrivit förut här på bloggen om det knepiga begreppet ”identitetspolitik”.  Min uppfattning har varit att det ofta används slappt, som ett skällsord och utan konkretisering. Men vi  tycks inte komma undan begreppet. I sämsta fall kan praktiserande av ”identitetspolitik” innebära splittring mellan olika grupper som borde och skulle kunna enas i kampen för ett bättre samhälle. Det görs då med hjälp av ordet ”appropiering”. Här är en artikel av min vän Peter Widén som tar upp detta ämne utifrån ett inslag i Kulturnytt P1. Det handlar om ett sätt att tänka som förnekar förmågan till inlevelse, empati och solidaritet, ja även det mesta av kulturen faktiskt.

 

Detta ”debattinlägg” är inget som jag planerat att skriva. Det handlar om ett ämnesområde som jag inte behövt brottas med dagligen precis. Givet att jag bor i en industristad och har min politiska verksamhet bland jordnära människor. Men ett inslag i Kulturnytt i P1 har fått mej att förstå att det inte går att sticka huvudet i sanden längre. Jag skriver alltså i ren ilska.

Det handlar om identitetspolitik. Och appropriering. Ord som jag innan jag bevistade socialistiskt forum för två år sedan inte visste vad de var. Och som jag klarade mej väldigt bra utan.

Jag har inte berörts av detta i min politiska vardag. Och prioriterat annat. Men nu förstår jag att jag inte kommer undan. Vi kommer att få brottas med detta.

Emmet Till

Så till saken. På Kulturnytt hör jag att ett stort bråk utbrutit på Biennalen på Witney museum of American Art i New York. Det handlar om en målning. Målningen heter ”Open Cascet”. Den är gjord med ett verkligt fotografi som förlaga. Den föreställer den 15-årige afroamerikanen Emmet Till. 1955 bortfördes han, torterades och mördades brutalt av två vita män. Hans brott? Han skulle ha flirtat med en vit kvinna. Vilket han dessutom tydligen inte ens gjort. Men det spelar ju ingen roll. Alla har rätt att flirta.

Hans mor, Mamie Till Modley krävde att kistan skulle vara öppen under begravningen. ”Låt världen få se vad jag sett” sa hon. Och det världen fick se var en till oigenkännlighet sönderslagen 15-åring. Fotografiet var en av många gnistor som tände den masskamp som vi kallar medborgarrättskampen.

Konstnären Dana Schutz från Brooklyn gjorde målningen i vrede över alla hat-tal i presidentkampanjen i somras. Vad är problemet? Dana har alldeles för vitt skinn. Den svarte artisten Parker Bright organiserade en protest framför målningen iklädd en t-shirt med texten ”Black Death Spectacle”. Den svarta brittiska artisten Hanna Black skrev ett brev till museet och krävde att målningen inte bara skulle tas bort utan också förstöras. Dana Schutz, antagligen uppskrämd, ”erkänner” att hon inte kan känna det som svarta amerikaner känner, men att hon kan vet hur en mor känner. Hon borde naturligtvis istället bett Parker och Black m.fl. att dra till ett varmare ställe.

1937 skrevs ”Strange Fruit”, en tonsatt dikt om de fruktansvärda lynchningarna i sydstaterna. En blues-jazz-låt utan verser eller refräng. Den gjordes känd genom Billie Holliday och Nina Simone. Holliday sjöng den varje kväll som avslutningsnummer under flera år på en bar på Manhattan. Om publiken inte var tyst gick hon bara av scenen. Sångens text var hemsk men också ett stridsrop.

Problemet? Författaren och kompositören Abel Meeripol (alias Lewis Alan) var inte svart. Han var jude och kommunist, född i Bronx av fattiga judiska emigranter från Ryssland.

Vad tycker Parker och Black att vi ska göra med sången ”Strange Fruit”? Slå sönder skivorna? Ordna protestmöten? Meerepol lät ju t.o.m. sin fru spela in sången innan Holliday fick den. Snacka om appropriering!

Som tur var fanns inte dessa tankar hos Holliday, Nina Simone och den progressiva afroamerikanska miljön. Dom tog sången till sej. Dom förstod vilken kraft och betydelse den hade. Och dom förstod att vi människor har förmåga att sätta oss in i andras lidande även om vi inte själva är utsatta för samma specifika förtryck. Det är det som gör oss till människor.

Till identitets- och approprierings-fanatikerna vill jag ställa några frågor:

Vad ska vi göra med den irländske författaren Roddy Doyles mästerverk ”Kvinnan som gick in i dörrar”? En bok om hur en kvinna trots misshandel går med högburet huvud och stark genom livet. Skriven i jagform!! Det måste bli bokbål.

Får historikern Håkan Blomqvist skriva om de ukrainska judarnas lidande 1919?

Måste undertecknad sluta spela blues och övergå till svensk folkmusik eller dansband?

I samband med att Dylan fick Nobelpriset var det en författare (jag har glömt namnet) som sa: ”Som kvinna, mörk och född på 90-talet så har Bob Dylan absolut inget att säga mej”.

Reflektera över vad det betyder. Det betyder: ingen som inte tillhör min etniska grupp, min ålderskategori eller mitt kön kan säga mej något väsentligt.

Nina Björk kommenterade detta i en krönika i Godmorgon Världen. ”Varför lade hon inte till författare också, så hade vi snävat in det ännu mer” var Björks kommentar. Nina Björk är bra.

Den här författarens inställning är egentligen ett förkastande av all litteratur och konst. Stor litteratur innebär att kunna sätta sej in och förmedla även saker vi inte själva omedelbart upplevt. Det är ju det som är litteratur. Det är ju omöjligt att vi direkt kan ha delat alla öden och händelser. Var är fantasin?? Annars återstår ju enbart självbiografier. Om ens det. Vad vet man egentligen säkert om sina föräldrars erfarenheter?

Och om blues. På 60-talet organiserades turnéer med svarta amerikanska bluesmusiker i Europa. American Folk Blues Festival. Organisatörer var brittiska och tyska jazzmusiker och bluesentusiaster.

Jag hörde för ett tag sen en intervju med en av de tyska organisatörerna. Han sa: ”Det är omöjligt att skilja vår entusiasm för själva bluesmusiken från vår solidaritet med den svarta medborgarrättsrörelsen. Det var en och samma sak”. Var han en förtryckande ”appropriatör”? Eller var han en av dessa människor som vi så desperat behöver fler av idag?

Slutligen: Abel Meerepol och hans hustru adopterade makarna Rosenbergs söner när föräldrarna avrättades i elektriska stolen. Det är tur att det funnits och finns sådana människor och inte enbart egocentriska intellektuella som Parker och Black. Och låt oss sända en tanke av sympati till Dana Schutz. Hon reagerade på samma sätt som Meerepol på 30-talet. Hon sträckte sin sympati till förtryckta människor oavsett hudfärg.

Peter Widén

Intressant?

Läs andra bloggar om identitetspolitik

Jag, Daniel Blake

blake

Jag tror aldrig jag blivit besviken på någon film gjord av britten Ken Loach. Filmen Jag, Daniel Blake är inte något undantag. Oavsett om de filmer jag sett ingett hopp eller bara beskrivit sakernas jävliga tillstånd så är de alltid både berörande och ger upphov till tankar om oss människor och vår värld. Människorna känns alltid äkta och perspektivet är alltid nerifrån och i solidaritet med arbetare och fattiga människor.

Så är det även med denna film som handlar om den 59-årige snickaren Daniel (Dave Johns) som på grund av en allvarlig hjärtattack blivit arbetslös. Enligt hans läkare bör han inte jobba under en längre period, men enligt myndigheterna får han enligt ett formulär inte tillräckligt antal poäng för att få vara sjukskriven. Följden blir en enda lång räcka av jävelskap som känns som om den lika väl skulle ha kunnat hända i vårt land. Precis som här tvingas tjänstemännen i systemet att bli iskalla och repressiva. De som avviker från detta får själva problem.

Scener där Daniel tvingas vänta i oändliga telefonköer eller fylla i meningslösa ansökningar på datorer som han inte behärskar, söka jobb som inte finns och bevisa att han gjort det samt gå på moderna skitsnacks-kurser för att lära sig skriva cv känns inte heller främmande.

Det varma och vackra i filmen är som ofta hos Loach medkänslan och hjälpsamheten mellan fattiga människor. Här är det främst i den faktiskt trovärdiga och rörande vänskapen mellan Daniel och den unga mamman Katie och hennes två barn. Hennes barn gör också väldigt fina roller.

Trots att filmen hela tiden rör sig inom vardagsrealism och aldrig blir saga så är det spännande ända till slutet.

Tro mig. Gå och se Jag Daniel Blake medan den går kvar!

Intressant?

Läs andra bloggar om film

Internationalen

1 maj närmar sig. Det är den enda dag där arbetarrörelsen– sedan 1939 – lyckats bryta sig in i den svenska almanackan. De många hundratals åren av den kristna kyrkans makt och dominans har satt betydligt fler spår. Desto viktigare då att inte tappa denna enda dag.

I vänstertågen på 1 maj sjungs alltid Internationalen. internationalenDen finns på en mängd olika språk. Men originalet är på franska. Den första versen som översatts ganska nära till svenska lyder så här:

Debout, les damnés de la terre
Debout, les forçats de la faim
La raison tonne en son cratère,
C’est l’éruption de la faim.
Du passé faisons table rase,
Foule esclave, debout, debout
Le monde va changer de base,
Nous ne sommes rien, soyons tout.

Refrängen som går igen efter varje vers lyder:

C’est la lutte finale ;
Groupons nous et demain
L’Internationale
Sera le genre humain.

Refrängen om den sista striden säger ungefär att Internationalen kommer att bli människans art, det vill säga morgondagen släkte. Fortfarande en vacker och viktig tanke tycker jag.

Texten skrevs av Eugène Pottier. Han kände personligen Karl Marx och Friedrich Engels och tillhörde också den organisation som hade samma namn som sången. Egentligen hette denna organisation Internationella arbetarassociationen, men den brukar kallas den Första Internationalen. Den bildades 1864 och upplöstes redan 1876 men har följts av ett flertal olika internationaler. Pottier var en av ledarna för Pariskommunen 1871, som kan sägas vara den första – mycket kortvariga – arbetarregeringen i historien. Han lyckades undkomma det fruktansvärda blodbad som skedde då Pariskommunen krossades.

Mördade kommunarder - Paris 1871

Mördade kommunarder – Paris 1871

Gömd i Paris skrev han samma år de sex stroferna till Internationalen.

Melodin till Pottiers text kom till senare. Den gjordes av formsnickaren Pierre Degeyter som bodde i staden Lille. Han var där med i en sångförening som hette Lyran. Vid en repetition med kören 1888 fick han av en tillfällighet texten till Internationalen i sin hand.  Samma natt komponerade han melodin på sin orgel. När kören sjöng den på ett arbetarmöte några dagar senare blev den direkt en succé.

Sitt stora genombrott fick sången på en Socialistkongress i Paris 1889. Men det dröjde ända till 1902 innan den översattes till svenska. Översättningen gjordes av Henrik Menander. Om honom kan man läsa i en fin bok av Jan Svärd: Henrik Menander Arbetets son. Han var korkskärare till yrket.  Yrket dog ut i början av 30-talet när bryggeriindustrin övergick till en annan förslutning av glasflaskor, patentkorken. Men korkskärarna var på sin tid en grupp av stolta hantverkare som startade en av de första fackföreningarna. Att lära sig yrket var inte lätt. För Menander tog det fyra år. Han vandrade då runt i Europa som gesäll. I Köpenhamn kom han i kontakt med de socialistiska idéerna. Men det var framförallt i Paris, dit han kom 1877, som han fick sin socialistiska skolning. Där stannade han i sex år. När han återvände till Sverige hade en annan pionjär, August Palm, agiterat för socialismen i några år. Tillsammans med Palm bildade Menander och några andra Arbetareklubben i Göteborg 1884. Menander arbetade tillsammans med Palm också för tidningen Folkviljan. Där började hans bana som diktare. Och det finns en mängd dikter till kända melodier av Menander från denna tid. De flesta är väl idag i huvudsak glömda. Men en som förutom Internationalen lever kvar är Arbetets söner, en sång som traditionellt har sjungits mer av den socialdemokratiska delen av arbetarrörelsen. Enligt Jan Svärd fanns denna uppdelning av sångerna redan i arbetarrörelsens barndom. Ungsocialisterna tog till sig Internationalen, medan arbetarrörelsens reformistiska del sjöng Arbetets söner.

Menander talade alltså flytande franska efter sina år i Belgien och Frankrike och såvitt jag kan begripa  ligger hans översättning mycket nära det franska originalet. Pottier hade skrivit sex verser. Men en av dem översatte aldrig Menander. Det var den femte anti-miltaristiska versen om ”krigets slaktande”:

S’ils s’obstinent, ces cannibales,
A faire de nous des héros,
Ils sauront bientôt que nos balles
Sont pour nos propres généraux!

Den översattes senare istället av Sten Sjöberg:

Om de oss driver dessa kannibaler
mot våra grannar än en gång
vi skjuter våra generaler
och sjunger broderskapets sång.

För det mesta är det bara den första versen och den sista som handlar om att arbetarna både i staden och på landet ska förena sig som sjungs vid möten och 1 maj-demonstrationer. Den andra versen som handlar om att vi inte väntar på räddning från varken gudar eller furstar, den tredje om ”guldets kungar”, eller den fjärde om att vi trycks ner av stat, lagar och skatter, brukar sällan sjungas. De som brukar sjungas är alltså dessa två:

Upp trälar uti alla stater,
som hungern bojor lagt uppå.
Det dånar uti rättens krater,
snart ska utbrottets timma slå.
Störtas skall det gamla snart i gruset.
Slav stig upp för att slå dig fri!
Från mörkret stiga vi mot ljuset,
från intet allt vi vilja bli.

Upp till kamp emot kvalen
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär

Arbetare, i stad på landet
en gång skall jorden bliva vår.
När fast vi knyta syskonbanden,
då lättingen ej råda får.
Många rovdjur på vårt blod sig mätta,
men när vi nu till vårt försvar
en dag en gräns för dessa sätta
skall solen stråla mera klar!

Upp till kamp emot kvalen
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär

Texten är naturligtvis oerhört präglad av den tid och plats då den skrevs. På många sätt kan den kännas som en mycket omodern sång. Hungerns bojor vilar förvisso på en stor del av jordens befolkning men i Sverige av idag är det få som upplevt detta själva. Vi känner oss nog inte heller så övertygade om att det gamla snart ska störtas i gruset. Men vi tror att en annan värld är både möjlig och nödvändig. Det gäller inte minst för att rädda mänsklighetens möjligheter att leva vidare på denna jord. Synens på kvinnans plats i samhället och arbetarrörelsen har också förändrats. Därför sjunger nog de flesta heller inte längre att ”brodersbanden” ska knytas, så som den ursprungliga översättningen lyder, utan så som jag skrivit ovan. Men att vi måste förena oss över alla gränser och mellan stad och land för att skapa en jord som kan kallas vår, det är lika sant idag som då.

Så låt oss fortsätta att sjunga Internationalen samtidigt som vi reser nya paroller och förslag på 1 maj!

1 maj uppsala

1 maj i Uppsala

Lyssna på några olika versioner av Internationalen här

Läs om Internationalen:  Enn Kock

Läs andra bloggar om Internationalen,

Intressant?

Övergrepp mot kvinnor och detta med kultur.

På Nyårsafton skedde vidriga massövergrepp mot kvinnor i den tyska staden Köln. Polisen där har enligt DN sagt att de ”tror att det till övervägande del handlar om män från Marocko och Tunisien som rest till Köln från flera olika omgivande städer”. Ordet ”tror” är mycket viktigt här. För det verkar inte som om polisen eller någon annan heller har en helt klar bild om vad som hänt.

Men oavsett fakta i målet så innebär denna rapportering att alla invandrare och flyktingar nu drabbas av en redan existerande ökad fientlighet. Är detta vettigt eller rättvist? Nej, lika lite som att alla män ska angripas för det faktum att övergrepp nästan alltid sker från män mot kvinnor och inte tvärtom. I DN kan man läsa en intervju med den i Tyskland boende marockanske flyktingen Abdessalam som ber om ursäkt för att 14 av 19 misstänkta gärningsmän, enligt uppgift, kommer från Marocko. Han tror att det som hänt försämrar hans möjligheter att få stanna. I det kan han nog tyvärr få rätt. Det är inte desto mindre en felaktig slutsats att han ska lastas för eller ens be om ursäkt för vad ett antal landsmän gjort. Men den här typen av händelser hjälper den främlingsfientliga extremhögern på samma sätt som IS-mördarna i Paris.

Det knepiga begreppet kultur

För åter har vi denna diskussion om ”kultur”. Detta knepiga, flytande och rörliga begrepp. Rörligt bland annat därför att det inom och mellan kulturer förs en ständig kamp. Det gäller till exempel kampen för de mänskliga rättigheterna som alltid måste föras och aldrig får avstanna om den inte ska gå bakåt. Den kampen förs i alla samhällen bland annat inom och mellan det som kallas kulturer. I den kampen har vi alla på vår jord långt kvar . Men kampen har kommit olika långt i olika delar av världen. Jag tror att det är dumt att inte erkänna det och att ägna sig åt en debatt om ifall det bara handlar om kön eller om det också finns kulturella skillnader. När det gäller övergrepp av denna typ så tror jag att det handlar om en massa olika saker. Främst naturligtvis om kön, om de förhållanden i alla samhällen – men med stora variationer – som gör att kvinnor inte känner sig helt fria, skyddade och med en oavvislig rätt till sin egen kropp. Men också om sociala, kulturella och ekonomiska frågor.

Två olika ytterligheter

Två olika ytterligheter

Men den intressanta frågan, för dem som hårt driver att det är en kulturell fråga, är ju vilka slutsatserna blir. Det finns – bland dem som anser att övergrepp mot kvinnor bara handlar om kön – de som ser alla män som fiender. På samma sätt försöker en del av dem som talar om kulturen som förklaring att använda detta för att hetsa mot alla invandrare.

Vilka konsekvenser får ”kulturförklaringen”?

Det finns något uppenbart falskt med den ”kulturella” formen för försvar av kvinnors rättigheter. Dels för att övergrepp och tafsande inte alls är något nytt fenomen som aldrig funnits tidigare i Sverige. Men främst för att det nu används för andra syften av de högerextrema och deras ökande skara av borgerliga eftersägare. Att värnandet om kvinnofriden inte annars står högt i kurs inom de högerextrema hatsajterna är ju också numera allmänt känt.

Men lika lite som vi inte ska inta någon självgod attityd om att allt varit så bra förut i Sverige ska vi heller bortse från att kampen för kvinnors rättigheter också har lett till en hel del framsteg. Att kvinnofientliga föreställningar i högre grad upprätthålls inom vissa ”kulturer” (både inhemska och ”utländska”) tror jag inte att vi ska förneka. Det är snarare självklart.  Om detta har jag också skrivit tidigare. Jag tror till exempel att vi måste erkänna att det i en del förortsområden finns speciella förtryckande strukturer som upprätthålls i namn av religion och kultur. Vänstern har inget att vinna på att förneka det. Istället måste vi på alla vis bidra till att bekämpa dessa reaktionära idéer och dem som upprätthåller dem. Men det viktiga här är ju vilka slutsatser vi drar i förhållande till olika miljöer och kulturer. Under den diskussion om reaktionärt förtryck i ”förorten” som fördes i media sommaren 2015 så var beskrivningarna ofta bättre än förslagen till åtgärder.Ibland var inte ens beskrivningen av förtrycket lyckad. Ett exempel  som kom upp i den debatten var till exempel att man inrättat speciella badtider bara för kvinnor. Det har jag  svårt att ens se som ett uttryck för förtryck. Tvärtom kanske det skulle kunna vara skönt för ganska många kvinnor oavsett religion eller kultur.

Men om vi anser att kampen för kvinnors rättigheter kommit längre i Sverige betyder inte det att vi har rätt att döma alla män som flytt hit rakt av. Vi ska döma individer inte grupper av människor, oavsett vilka grupper vi talar om. Och vi ska dömas efter handlingar.

Olika eller delar av …

…samma kultur?

Att erkänna att kampen för kvinnans rättigheter kommit olika långt i olika delar av världen har heller inte något att göra med diskussionen om asylrätt eller mottagande av flyktingar. Varje individ har rätt att söka asyl och måste bedömas för sig. Det borde vara en självklarhet. Inte heller ska vi backa en enda millimeter i försvaret av alla kvinnors rättigheter oavsett vilket ursprung de har. Det ska självfallet inte heller vara någon skillnad om de blir utsatta för förtryck av män som vi tänker tillhör någon speciell grupp. Varken i våra huvuden eller tillämpandet av lagen. Inte heller ska detta få påverkas av faktorer som att de som utövar förtryck själva tillhör en grupp som är utsatt eller har det svårt.

Festivalen ”We Are Stockholm”

När nyheten om övergreppen I Köln nådde ut dröjde det inte länge innan liknande händelser på Festivalen We Are Stockholm uppmärksammades. Fast i efterhand. Även här har det skett en mängd olika typer av övergrepp, precis som överallt annars i samhället. Det påstods att även här var det fråga om övergrepp av unga ensamkommande utländska män. Men detta påstående har motsagts av fältassistenten Martin Eidensten som var där och arbetade. Han skriver:

…det är helt enkelt inte sant. Det är möjligt att det var så till viss del, det vet jag inte. Men jag VET att det inte uteslutande var så. Jag vet det för att jag var där. Jag pratade med flera utsatta tjejer. Jag fick polisens efterlysningar med flera olika signalement. Den gemensamma nämnaren var inte ”flykting­ungdomar företrädesvis från Afghanistan.” som polisen citeras i DN.

Men sen tillkom ytterligare en sak i nyhetsförmedlingen och debatten. Frågan om ifall det mörkas av hänsyn till invandrare. Polischefen på Södermalm i Stockholm sa att ”vi vågar ibland inte säga som det är för att vi tror att det spelar Sverigedemokraterna i händerna.” Detta påstående som inte granskats speciellt kritiskt av journalisterna i stormedierna spreds sedan över hela fältet. En av de få som ställt kritiska frågor här är Per Björklund på Fria Tidningen. Han skriver bland annat:

Vi kommer naturligtvis aldrig få höra en polischef öppet säga att man valde att tona ned övergreppen i Kungsträdgården eftersom det handlade om något så vardagligt som mäns våld mot kvinnor. Just därför är det viktigt att medier och allmänhet idag kräver svar på de verkligt viktiga frågorna:

Varför lyckades polisen inte gripa en enda tafsare trots att man var fullt medveten om vad som pågick i publikhavet i Kungsträdgården, kväll efter kväll, och trots att samma problem hade rapporterats året innan? Var insatsen på platsen otillräcklig, och varför prioriterade man i så fall inte annorlunda?

Några som naturligtvis var mycket glada både för detta påstående om att polis och media inte rapporterade sanningen och för möjligheten att hetsa mot alla invandrare  var ledningen för sverigedemokraterna. Det som är lite intressant med deras kritik och tal om kvinnors rättigheter är att de enligt en artikel i AKTUELLT FOLKUS själva mörkat trakasserier inom det egna partiets högsta ledning:

Situationen på Sverigedemokraternas riksdagskansli blev så pass allvarlig för kvinnorna i partiet att de tvingades polisanmäla sin manliga kollega. Före anmälan hade de gått till partiledningen i tron på att övergreppen skulle upphöra – Istället för att agera valde SD-ledningen att mörka övergreppen ifråga.

Jag är övertygad om att sådant förekommer även i alla andra partier. Men det tycks vara vanligare inom SD. Artikeln i AKTUELLT FOKUS drar lätt – via fem minuter på Google – fram en mängd exempel på olika sorters sexbrott eller liknande inom SD under de senaste åren som man själva tiger om. AKTUELLT FOKUS ställer sig frågan: ”Vad hade en aktiv genomgång av partiets samtliga tjänstemän och politiker inneburit?”

Som ofta (och med SD) är det så att den som gapar högst och mest aggressivt är den som själv har mest att dölja.

För att sammanfatta:

  • Alla typer av övergrepp mot kvinnor är förkastliga oavsett förövare.
  • Övergreppen beror främst på att vi ingenstans på jorden ännu lever i samhällen där män och kvinnor är helt jämlika.
  • Det finns skillnader i hur långt kampen för kvinnors rättigheter nått mellan olika samhällen.
  • Dessa skillnader kan delvis förklaras med skillnader som har att göra med begreppet kultur.
  • Att erkänna detta innebär inte på något sätt att det blir rätt att generalisera om alla män som på något sätt har sin bakgrund i andra länder eller kulturer.
  • Det har inte heller något att göra med diskussionen om flyktingmottagande eller rätten till asyl.
  • Låt inte extremhögern utnyttja övergrepp mot kvinnor till angrepp mot alla flyktingar.

Intressant?

Läs i samma ämne blogg Röda Malmö: Kastrering enda lösningen? och Hur står det till med sexualbrott? samt Svensson: sexbrott- kvinnor med invandrade föräldrar

Läs andra bloggar om invandring, flyktingar, kultur, mångkultur, asylrätt.

PS 19 jan: läser i efterhand en mycket bra artikel av den kloka ETC-medarbetaren Lina Hjort som jag verkligen rekommenderar till läsning i detta ämne: Låt oss gå på feministisk offensiv i ETC

Pete Seeger, evigt ung.

Jag läser att Pete Seeger har dött. Han blev 94 år gammal. Ett för en människa långt liv. Och jag tror i hans fall att man kan säga att det var rikt, både vad gäller det han gav och det han fick.

Jag varken kan eller ska tillägga något om hans liv som redan stått på andra ställen. För den som vill veta en del om eller uppleva  delar hans liv rekommenderar jag filmen The Power of Song från 2007.

Bara något lite personligt. Jag kan inte heller påstå att jag följt hans ”karriär” – ett ord som känns extra fel i hans fall. Sista gången jag såg honom var på TV, när han sjöng med Bruce Springsteen för Obama inför den hoppfulla första presidentvalskampanjen. Jag kände mig då inte övertygad om att Obama skulle kunna infria särskilt mycket av de stora förhoppningar som han väckte och satte i rörelse. Snarare tvärtom. Men jag är inte heller glad över att jag tror att jag ”fick rätt”. Trots detta berörde den enorma rörelsen och dess känslor av hopp också mig. Inte minst berörde mig Pete Seegers med fleras framförande av sången This Land Is Your Land gjord av Petes vän Woody Guthrie.

När jag lärde mig spela gitarr någon gång i 14-15 års ålder var ett häfte med nordamerikansk folkmusik, American Favorite Ballads sammanställt av Pete Seeger, till mycket stor hjälp. På den tiden (1960-talet) var det inte lika lätt att få tag på eller höra musik från andra delar av världen som nu. Det dröjde också ganska länge innan jag själv hörde Pete och andra nordamerikanska musiker framföra dessa låtar. Till min glädje tyckte jag då att jag hade förstått melodierna någorlunda bra, att de åtminstone liknade de fullödiga versionerna. Sedan dess har hans musik alltid funnits där för mig och jag har alltid på något sätt återvänt till den.

När man gillar en artist så kan det ju finnas flera skäl. När det gäller Pete så är det ju som socialist och krigsmotståndare lätt att tycka om honom för hans konsekventa och livslånga engagemang. Men det finns också det där subjektiva i upplevelsen. Man kan konstatera att någon sjunger si eller så och spelar sitt instrument på en viss nivå och med viss teknik. Men det finns också det här med upplevelsen av den känsla som förmedlas, hur man grips av framförandet. Pete Seeger var en sådan artist som grep mig vid framförandet av egna och andras sånger. I filmen som jag rekommenderar ovan säger Pete ungefär så här när historien kommit fram till medborgarrättsrörelsen på 1960-talet:

En del säger att musik är bara ett försök att göra livet lättare att leva.

Det är sant i en viss mening, det hjälper dig att överleva dina problem. ……..

Men ibland hjälper musiken dig också att förstå dina problem. Och (som man kunde se med medborgarrättsrörelsen) så finns det musik som också kan hjälpa dig att göra något åt dina problem.

Det finns en ganska sen inspelning där en redan gammal Pete Seeger framför Bob Dylans sång Forever Young. Jag tycker inte att det är en jättebra version musikaliskt. Men även här berörs man av Petes framförande. Och ”evigt ung” känns som en mycket bra beskrivning av personen Pete Seeger. Han blev 94 år. För oss alla är det så att det vi vet om att leva vidare handlar om hur vi andra minns de döda. Jag tror att Pete Seeger kommer leva och minnas länge.

Media: SvD, AB

En sång om och för miljön av Pete Seeger

Intressant?

Några positiva glimtar från 2013

När man avslutar ett år och går mot ett nytt så passar det med krönikor. Det finns det ju gott om i andra media. Så jag tänkte inte försöka göra en sådan. Istället letade jag i min egen blogg. Men inte för att få en bild av allt som hänt under 2013 utan för att söka efter positiva och hoppingivande händelser. Jag skriver ju ofta när jag blivit upprörd över något. Då är kanske det jag skrivit inte alltid så positivt eller hoppingivande. Jag letade alltså istället efter de positiva händelserna och skrivningarna.

Här är något av det jag hittade under 2013:

Det började verkligt positivt i januari med några glada nyheter om sol och vind som berättade om hur användningen av dessa energikällor ökar kraftigt.

En positiv artikel var också den om de fina kejsarpingvinerna vars flockbeteende vi har mycket att lära av. En artikel som egentligen handlade om en bra bok om hur man kämpar för sin rätt på arbetsplatserna.

Att det finns statschefer som vågar gå emot de mäktiga och så förödande storbankerna berättade jag också i början av året.

En liten lokal information som i alla fall jag tycker är positiv var att 80 procent INTE valde vinstskolor vid gymnasievalet i Uppsala. En annan positiv lokal händelse var det faktum att personalen på Akademiska sjukhuset här i Uppsala fick nog av nedskärningar och började protestera.

Under mars växte protesterna mot REVA, det projekt för att utvisa papperslösa, som på regeringens uppdrag dragits igång av polisen. Här i Uppsala hade vi en stor och fin samling på Stora torget.

Med de allt fler skandalerna kring olika typer av vinstdriven verksamhet i välfärden blev argumenten för en välfärd utan vinst allt större. Riktigt tungt blev det när t.o.m. Kungliga vetenskapsakademin blandade sig i diskussionen. Det visade sig också vid opinionsundersökningar att folket till skillnad mot de flesta politiker var emot vinst i välfärden. Därför började också en rörelse – Folkkampanjen för gemensam välfärd – att byggas upp.

I Stockholmförorten Alby kämpade människor mot utförsäljning och kraftiga hyreshöjningar. De fick stöd av en politiker, Jonas Sjöstedt, som deltog i en av deras demonstrationer.

Vi hade ju en skön och vacker sommar. Själv var jag mycket på min kolonilott. Jag skrev om mitt lilla ”paradis” om kolonilotter och om stadsodling i Berlin.

Björklund och andra vinstanhängare fortsatte att hävda att det inte går att driva välfärdsföretag utan vinst. Men de motsades av en organisation just för icke-kommunala skolföretag som drivs av idéer istället för vinstintresse.

Till hösten hade Folkkampanjen mobiliserat i flera veckor och samlade 700 personer på Stora torget. Där var många fina och bra tal och en varm stämning.

Året avslutades ju – verkade det först – på ett mörkt sätt, när en folklig samling mot tilltagande nazistbus i Kärrtorp angreps av ett gäng nazister. Men de fick verkligen svar på tal genom den kraftiga samling där mellan 16 – 20 tusen människor kom till Kärrtorp för att försvara demokratin.

GOTT NYTT ÅR PÅ ER!

HOPPAS NI FORTSÄTTER FÖLJA DENNA BLOGG.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om år 2013

Jacke – rolig, bra och klok!

Jacke Sjödin är en mycket uppskattad lokal ”underhållare” i Uppsala. Han är en humorist som också har den där fina medkänslan och humanismen som en organisk del i sin humor. 

Varje vecka på söndagar kan man läsa ett roligt och ofta både uppiggande och värmande kåseri av Jacke i UNT. Den här söndagen har han en fin och tänkvärd betraktelse (tyvärr inte på nätet) som tar sin utgångspunkt i en berättelse om hans egen farfar som för egen hand grävde ett 450 långt och två meter djupt dike för vattenledningen till huset.

I sammanhanget skriver han också en klok och välformulerad sak om arbete:

Idag råder det relativt stor arbetslöshet, inte minst bland unga. Men det råder ingen brist på arbete som borde utföras. Det råder bara brist på arbete som någon är beredd att betala för. Inom äldreomsorgen till exempel finns det hur mycket arbete som helst att utföra……

Precis så! Marknaden kan lösa en del, men inte allt. När det finns uppgifter som borde utföras för att inte marknaden kan organisera det  (ingen vill betala)  då borde det vara en sak för demokratin, för politiken, för samhället –  eller vad vi nu vill kalla det – att besluta om att omfördela resurser genom skatter eller på andra sätt så att vi tillsammans på demokratisk väg ser till att det som behövs också blir gjort. Det handlar om politik. En annan politik. Vänsterpolitik.

Intressant

Uppsala

Argument för republik.

I lördags kväll sändes på SVT Özz Nûjens soloshow Dålig stämning. Personligen gillade jag den skarpt. Rolig, vass, stundtals grov men också mycket berörande och klok.

Showen inleds med att man får se Sveriges kung tala i drygt sex minuter inför ett stort medieuppbåd. Anledningen till

maktens megafoner

uppbådet är egentligen de uppgifter som framkom i boken ”Den motvillige monarken” men om detta säger monarken inte mycket. Istället pratar han på utan att avbrytas eller utsättas för några som helst frågor från medierna. Jag vet inte om de som gillar kungahuset som princip känner sig glada och stolta när de ser detta. Jag har svårt att tro det.

Å andra sidan har bedömningen av monarken inte så mycket att göra med argumenten för republik heller. Jag menar att för oss som är för republik så borde det inte spela någon roll hur monarken framstår. Motståndet mot monarki handlar ju om principer, till exempel en sådan modern och demokratisk princip som att folk ska väljas till och inte ärva ämbeten.

Men ett annat argument mot monarkin handlar om det som den gör med oss ”undersåtar”. Att vi blir inställsamma, fjäskande och okritiska.  Det är nämligen det som man inte kan låta bli att tänka om alla de journalister som underdånigt sträcker fram sina mikrofoner medan monarken pratar på. Vart tog det journalistiska uppdraget vägen? Detta understryker också Özz med humorns hjälp senare i showen.

Om du inte såg showen så kan du ha en och halv timme framför dig med bra underhållning av en av Sveriges kungar inom stand-up.

Intressant?

Andra bloggar om monarkin.

Förortshat och förortsilska

Journalisten och författaren Johanna Langhorst anser att det blivit standard att ”sammankoppla alla samhällets avigsidor med vissa bostadsområden och dess innevånare”. Hon menar att det är en verklighetsbeskrivning som döljer rashat och klasshat. För att kunna bekämpa detta vill hon ge det ett namn. Hon kallar detta för förortshat. Om det har hon skrivit en bok med samma namn: FÖRORTSHAT (Ordfront). Det är en arg och mycket personlig bok. Ibland är detta mycket personliga sätt att skriva en styrka i boken. Men emellanåt tycker jag att den är lite för personlig, alltså personlig utan att tillföra något viktigt till ämnet, så att boken tappar fokus. Boken hade inte förlorat på att vara lite tunnare. Men som helhet tycker jag att Johanna Langhorst har mycket att säga som är viktigt även om det sagts förut av andra och i andra sammanhang, och även om jag, som framgår här på slutet, har en del kritiska tankar om hennes bok.

Boken är i huvudsak en uppgörelse med begreppet och själva bilden av förorten. Men den innehåller också mycket annat, som olika beskrivningar av de ökande klassklyftorna i samhället som bland annat visar sig i hur och var vi bor. Langhorst vill ge en motbild till allt det negativa där 70 procent av artiklarna om Tensta handlar om våld och kriminalitet medan bara 17 procent har positiva teman. Hon kritiserar rasismen och det rasistiska greppet att koppla problem med just människor som har invandrat, att se det som en fråga om nationell bakgrund istället för sociala förhållanden.

Hon argumenterar hårt mot dem som ser själva husen och områdenas planering som orsak till olika problem. Jag instämmer i hennes argumentation och perspektiv. Jag delar också känslan inför den obehagliga (klasshatande) attityden hos flera av dem som beskriver problemen på det här sättet. Men när hon argumenterar mot den onyanserade bilden av miljonprogramsområdena tenderar hon att själv bli onyanserad åt andra hållet. Hon försvarar miljonprogramshusen och skriver att: ”Alla som vet något om bostadshus vet att de allra flesta miljonprogramshus är mycket väl byggda”. Det kanske är sant, men det finns nyanser som försvinner här tycker jag. Johanna Langhorst bodde själv med sin familj i Tensta i 17 år. Hon bodde på två olika ställen i SKB:s (kooperativa bostadsrätters) två områden i Tensta. Och dessa gårdar tyckte i alla fall jag hörde till de trivsammaste i området under de 20 år då jag hade anknytning till Tensta genom eget närboende (Husby, Akalla) vänner, döttrar och jobb på en närliggande skola. Jag gillade själv Tensta, men nog finns det delar av Tensta som inte är så trevligt byggda eller planerade.

Langhorst går till olika vetenskapliga källor för att slå hål på olika på myter. T.ex. berättar hon om ”den största vetenskapliga undersökningen hittills om utrikes födda och deras livssituation i Sverige” av Carl Le Grand vid Stockholms universitet, där man bland annat får veta att:

  • Invandrare från Latinamerika, Asien och Afrika har i snitt högre utbildning än infödda svenskar. Sju av tio invandrare från Latinamerika och sex av tio från Afrika och Asien är överutbildade för sina yrken här i Sverige.
  • Muslimerna är i minoritet även bland invandrare från Afrika och Mellanöstern och den muslimska religiositeten tycks minska.

Och hon hänvisar till Nihad Bunar som säger att 90 procent av Sveriges invandrare inte bor i de områden som beskrivs som ”invandrartäta och socialt utsatta”.

Langhorst angriper det vidriga uttrycket ”utanförskapet” som Alliansen myntade inför valet 2006: ”Med hjälp av det kunde man börja formulera förortsföraktet på ett nytt sätt”. Så sant! Och tyvärr har ordvalet även trängt in i arbetarrörelsen och vänstern.

Jag gillar också när Langhorst påpekar att valfrihet inte är detsamma som frihet och att ”demokrati för att bli mer än ett ord” kräver ett ”någorlunda jämlikt” samhälle, liksom att vägen dit inte kan handla om s.k. klassresor (det har jag själv skrivit om här på denna blogg). Denna grundliga och radikala kritik känns bra inte minst när jag denna dag läser ett inlägg i Aftonbladet av Livets Ordaren och kristdemokraten från Uppsala, Ebba Busch.

En annan viktig vinkel är den som handlar om våld och kriminalitet, nämligen att det är så få som står för detta i områdena. Langhorst pratar om sitt Tensta där det var ungefär 30 män i 20-årsåldern som stod för det mesta av våld och kriminalitet. Detta är ju något som känns igen från andra liknande områden. Langhorst menar att det aldrig skulle accepteras i ett välsituerat område, typ Danderyd, att så få personer får ställa till det för alla andra. Där tror jag hon har rätt. Liksom i att det gäller att ta tag i problemen i tid och det behövs både resurser och gemensam planering i samhället för att åstadkomma detta. Däremot tror jag att hon underskattar svårigheterna när hon säger att det skulle ha varit lätt. Men naturligtvis vore det möjligt.

En sak som däremot är svårare att förstå är det förakt som Langhorst själv uttrycker för människor i andra förorter. Om Hässelby gård skriver hon till exempel att det var ett område ”där det bodde massor av omöjliga människor”. Hon kallar dem rent av ”en hel by full av Quasimodos”. Är inte DET OCKSÅ att uttrycka klassförakt nedåt?! Det här, tycker jag, är en svaghet med Langhorsts bok, som känns svårbegriplig och lite sorglig. För tillsammans med vilka ska förortshat, klassklyftor och segregation brytas?  Ja, att det inte är tillsammans med de privilegierade förortshatarna inom eliten, det framgår klart av Langhorsts bok. Men allianser måste ju skapas mellan de många som har så mycket att vinna på ett sådant samhälle som Langhorst drömmer om i sin bok. Det underlättas inte om man ser på andra fattiga som ”Quasimodos”. Inte heller om man som Langhorst tror att ”förortshatarna utgör majoriteten i samhället”. Där tror jag också att hon har fel i sak. Men om man dessutom tror som Langhorst att ”segregationen gynnar för många” då känns det ju riktigt kört. Om man inte tror att tror att de flesta av oss skulle tjäna på och må bättre av att leva i ett mer jämlikt, mer demokratiskt, icke-rasistiskt och feministiskt samhälle, måste man verkligen undra vilka som ska kunna åstadkomma detta, på demokratisk väg.

Jag tror inte att varken de rasistiska arbetarna eller de lågutbildade manliga kvinnohatarna utgör en majoritet. Men de finns. Deras åsikter och attityder är ett uttryck för en av många splittringar som kan och måste upphävas på vägen mot ett bättre samhälle. Istället för att kämpa mot de rikas privilegier sparkar rasisten nedåt. Samma sak gör de rädda och kvinnohatiska männen. Men vi skulle ha så mycket mer att vinna på att enas och sparka uppåt istället för nedåt. Detta allians-tänk uttrycks för övrigt bra i ett inlägg i Aftonbladet av Jari Söyrinki .

PS: Långt efter att jag skrev denna blogg läser jag en mycket saklig och kritisk artikel om boken Förortshat av Dick Urban Vestbro i tidningen Flamman. Rekommenderas. Han är sakkunnig på flera av de områden som behandlas.

Media: Aftonbladet, SvD, DN

Aftonbladet2

Bloggat: Svensson

Intressant?

Andra bloggar om förorten

%d bloggare gillar detta: