Jag, Daniel Blake

blake

Jag tror aldrig jag blivit besviken på någon film gjord av britten Ken Loach. Filmen Jag, Daniel Blake är inte något undantag. Oavsett om de filmer jag sett ingett hopp eller bara beskrivit sakernas jävliga tillstånd så är de alltid både berörande och ger upphov till tankar om oss människor och vår värld. Människorna känns alltid äkta och perspektivet är alltid nerifrån och i solidaritet med arbetare och fattiga människor.

Så är det även med denna film som handlar om den 59-årige snickaren Daniel (Dave Johns) som på grund av en allvarlig hjärtattack blivit arbetslös. Enligt hans läkare bör han inte jobba under en längre period, men enligt myndigheterna får han enligt ett formulär inte tillräckligt antal poäng för att få vara sjukskriven. Följden blir en enda lång räcka av jävelskap som känns som om den lika väl skulle ha kunnat hända i vårt land. Precis som här tvingas tjänstemännen i systemet att bli iskalla och repressiva. De som avviker från detta får själva problem.

Scener där Daniel tvingas vänta i oändliga telefonköer eller fylla i meningslösa ansökningar på datorer som han inte behärskar, söka jobb som inte finns och bevisa att han gjort det samt gå på moderna skitsnacks-kurser för att lära sig skriva cv känns inte heller främmande.

Det varma och vackra i filmen är som ofta hos Loach medkänslan och hjälpsamheten mellan fattiga människor. Här är det främst i den faktiskt trovärdiga och rörande vänskapen mellan Daniel och den unga mamman Katie och hennes två barn. Hennes barn gör också väldigt fina roller.

Trots att filmen hela tiden rör sig inom vardagsrealism och aldrig blir saga så är det spännande ända till slutet.

Tro mig. Gå och se Jag Daniel Blake medan den går kvar!

Intressant?

Läs andra bloggar om film

Internationalen

1 maj närmar sig. Det är den enda dag där arbetarrörelsen– sedan 1939 – lyckats bryta sig in i den svenska almanackan. De många hundratals åren av den kristna kyrkans makt och dominans har satt betydligt fler spår. Desto viktigare då att inte tappa denna enda dag.

I vänstertågen på 1 maj sjungs alltid Internationalen. internationalenDen finns på en mängd olika språk. Men originalet är på franska. Den första versen som översatts ganska nära till svenska lyder så här:

Debout, les damnés de la terre
Debout, les forçats de la faim
La raison tonne en son cratère,
C’est l’éruption de la faim.
Du passé faisons table rase,
Foule esclave, debout, debout
Le monde va changer de base,
Nous ne sommes rien, soyons tout.

Refrängen som går igen efter varje vers lyder:

C’est la lutte finale ;
Groupons nous et demain
L’Internationale
Sera le genre humain.

Refrängen om den sista striden säger ungefär att Internationalen kommer att bli människans art, det vill säga morgondagen släkte. Fortfarande en vacker och viktig tanke tycker jag.

Texten skrevs av Eugène Pottier. Han kände personligen Karl Marx och Friedrich Engels och tillhörde också den organisation som hade samma namn som sången. Egentligen hette denna organisation Internationella arbetarassociationen, men den brukar kallas den Första Internationalen. Den bildades 1864 och upplöstes redan 1876 men har följts av ett flertal olika internationaler. Pottier var en av ledarna för Pariskommunen 1871, som kan sägas vara den första – mycket kortvariga – arbetarregeringen i historien. Han lyckades undkomma det fruktansvärda blodbad som skedde då Pariskommunen krossades.

Mördade kommunarder - Paris 1871

Mördade kommunarder – Paris 1871

Gömd i Paris skrev han samma år de sex stroferna till Internationalen.

Melodin till Pottiers text kom till senare. Den gjordes av formsnickaren Pierre Degeyter som bodde i staden Lille. Han var där med i en sångförening som hette Lyran. Vid en repetition med kören 1888 fick han av en tillfällighet texten till Internationalen i sin hand.  Samma natt komponerade han melodin på sin orgel. När kören sjöng den på ett arbetarmöte några dagar senare blev den direkt en succé.

Sitt stora genombrott fick sången på en Socialistkongress i Paris 1889. Men det dröjde ända till 1902 innan den översattes till svenska. Översättningen gjordes av Henrik Menander. Om honom kan man läsa i en fin bok av Jan Svärd: Henrik Menander Arbetets son. Han var korkskärare till yrket.  Yrket dog ut i början av 30-talet när bryggeriindustrin övergick till en annan förslutning av glasflaskor, patentkorken. Men korkskärarna var på sin tid en grupp av stolta hantverkare som startade en av de första fackföreningarna. Att lära sig yrket var inte lätt. För Menander tog det fyra år. Han vandrade då runt i Europa som gesäll. I Köpenhamn kom han i kontakt med de socialistiska idéerna. Men det var framförallt i Paris, dit han kom 1877, som han fick sin socialistiska skolning. Där stannade han i sex år. När han återvände till Sverige hade en annan pionjär, August Palm, agiterat för socialismen i några år. Tillsammans med Palm bildade Menander och några andra Arbetareklubben i Göteborg 1884. Menander arbetade tillsammans med Palm också för tidningen Folkviljan. Där började hans bana som diktare. Och det finns en mängd dikter till kända melodier av Menander från denna tid. De flesta är väl idag i huvudsak glömda. Men en som förutom Internationalen lever kvar är Arbetets söner, en sång som traditionellt har sjungits mer av den socialdemokratiska delen av arbetarrörelsen. Enligt Jan Svärd fanns denna uppdelning av sångerna redan i arbetarrörelsens barndom. Ungsocialisterna tog till sig Internationalen, medan arbetarrörelsens reformistiska del sjöng Arbetets söner.

Menander talade alltså flytande franska efter sina år i Belgien och Frankrike och såvitt jag kan begripa  ligger hans översättning mycket nära det franska originalet. Pottier hade skrivit sex verser. Men en av dem översatte aldrig Menander. Det var den femte anti-miltaristiska versen om ”krigets slaktande”:

S’ils s’obstinent, ces cannibales,
A faire de nous des héros,
Ils sauront bientôt que nos balles
Sont pour nos propres généraux!

Den översattes senare istället av Sten Sjöberg:

Om de oss driver dessa kannibaler
mot våra grannar än en gång
vi skjuter våra generaler
och sjunger broderskapets sång.

För det mesta är det bara den första versen och den sista som handlar om att arbetarna både i staden och på landet ska förena sig som sjungs vid möten och 1 maj-demonstrationer. Den andra versen som handlar om att vi inte väntar på räddning från varken gudar eller furstar, den tredje om ”guldets kungar”, eller den fjärde om att vi trycks ner av stat, lagar och skatter, brukar sällan sjungas. De som brukar sjungas är alltså dessa två:

Upp trälar uti alla stater,
som hungern bojor lagt uppå.
Det dånar uti rättens krater,
snart ska utbrottets timma slå.
Störtas skall det gamla snart i gruset.
Slav stig upp för att slå dig fri!
Från mörkret stiga vi mot ljuset,
från intet allt vi vilja bli.

Upp till kamp emot kvalen
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär

Arbetare, i stad på landet
en gång skall jorden bliva vår.
När fast vi knyta syskonbanden,
då lättingen ej råda får.
Många rovdjur på vårt blod sig mätta,
men när vi nu till vårt försvar
en dag en gräns för dessa sätta
skall solen stråla mera klar!

Upp till kamp emot kvalen
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär

Texten är naturligtvis oerhört präglad av den tid och plats då den skrevs. På många sätt kan den kännas som en mycket omodern sång. Hungerns bojor vilar förvisso på en stor del av jordens befolkning men i Sverige av idag är det få som upplevt detta själva. Vi känner oss nog inte heller så övertygade om att det gamla snart ska störtas i gruset. Men vi tror att en annan värld är både möjlig och nödvändig. Det gäller inte minst för att rädda mänsklighetens möjligheter att leva vidare på denna jord. Synens på kvinnans plats i samhället och arbetarrörelsen har också förändrats. Därför sjunger nog de flesta heller inte längre att ”brodersbanden” ska knytas, så som den ursprungliga översättningen lyder, utan så som jag skrivit ovan. Men att vi måste förena oss över alla gränser och mellan stad och land för att skapa en jord som kan kallas vår, det är lika sant idag som då.

Så låt oss fortsätta att sjunga Internationalen samtidigt som vi reser nya paroller och förslag på 1 maj!

1 maj uppsala

1 maj i Uppsala

Lyssna på några olika versioner av Internationalen här

Läs om Internationalen:  Enn Kock

Läs andra bloggar om Internationalen,

Intressant?

Övergrepp mot kvinnor och detta med kultur.

På Nyårsafton skedde vidriga massövergrepp mot kvinnor i den tyska staden Köln. Polisen där har enligt DN sagt att de ”tror att det till övervägande del handlar om män från Marocko och Tunisien som rest till Köln från flera olika omgivande städer”. Ordet ”tror” är mycket viktigt här. För det verkar inte som om polisen eller någon annan heller har en helt klar bild om vad som hänt.

Men oavsett fakta i målet så innebär denna rapportering att alla invandrare och flyktingar nu drabbas av en redan existerande ökad fientlighet. Är detta vettigt eller rättvist? Nej, lika lite som att alla män ska angripas för det faktum att övergrepp nästan alltid sker från män mot kvinnor och inte tvärtom. I DN kan man läsa en intervju med den i Tyskland boende marockanske flyktingen Abdessalam som ber om ursäkt för att 14 av 19 misstänkta gärningsmän, enligt uppgift, kommer från Marocko. Han tror att det som hänt försämrar hans möjligheter att få stanna. I det kan han nog tyvärr få rätt. Det är inte desto mindre en felaktig slutsats att han ska lastas för eller ens be om ursäkt för vad ett antal landsmän gjort. Men den här typen av händelser hjälper den främlingsfientliga extremhögern på samma sätt som IS-mördarna i Paris.

Det knepiga begreppet kultur

För åter har vi denna diskussion om ”kultur”. Detta knepiga, flytande och rörliga begrepp. Rörligt bland annat därför att det inom och mellan kulturer förs en ständig kamp. Det gäller till exempel kampen för de mänskliga rättigheterna som alltid måste föras och aldrig får avstanna om den inte ska gå bakåt. Den kampen förs i alla samhällen bland annat inom och mellan det som kallas kulturer. I den kampen har vi alla på vår jord långt kvar . Men kampen har kommit olika långt i olika delar av världen. Jag tror att det är dumt att inte erkänna det och att ägna sig åt en debatt om ifall det bara handlar om kön eller om det också finns kulturella skillnader. När det gäller övergrepp av denna typ så tror jag att det handlar om en massa olika saker. Främst naturligtvis om kön, om de förhållanden i alla samhällen – men med stora variationer – som gör att kvinnor inte känner sig helt fria, skyddade och med en oavvislig rätt till sin egen kropp. Men också om sociala, kulturella och ekonomiska frågor.

Två olika ytterligheter

Två olika ytterligheter

Men den intressanta frågan, för dem som hårt driver att det är en kulturell fråga, är ju vilka slutsatserna blir. Det finns – bland dem som anser att övergrepp mot kvinnor bara handlar om kön – de som ser alla män som fiender. På samma sätt försöker en del av dem som talar om kulturen som förklaring att använda detta för att hetsa mot alla invandrare.

Vilka konsekvenser får ”kulturförklaringen”?

Det finns något uppenbart falskt med den ”kulturella” formen för försvar av kvinnors rättigheter. Dels för att övergrepp och tafsande inte alls är något nytt fenomen som aldrig funnits tidigare i Sverige. Men främst för att det nu används för andra syften av de högerextrema och deras ökande skara av borgerliga eftersägare. Att värnandet om kvinnofriden inte annars står högt i kurs inom de högerextrema hatsajterna är ju också numera allmänt känt.

Men lika lite som vi inte ska inta någon självgod attityd om att allt varit så bra förut i Sverige ska vi heller bortse från att kampen för kvinnors rättigheter också har lett till en hel del framsteg. Att kvinnofientliga föreställningar i högre grad upprätthålls inom vissa ”kulturer” (både inhemska och ”utländska”) tror jag inte att vi ska förneka. Det är snarare självklart.  Om detta har jag också skrivit tidigare. Jag tror till exempel att vi måste erkänna att det i en del förortsområden finns speciella förtryckande strukturer som upprätthålls i namn av religion och kultur. Vänstern har inget att vinna på att förneka det. Istället måste vi på alla vis bidra till att bekämpa dessa reaktionära idéer och dem som upprätthåller dem. Men det viktiga här är ju vilka slutsatser vi drar i förhållande till olika miljöer och kulturer. Under den diskussion om reaktionärt förtryck i ”förorten” som fördes i media sommaren 2015 så var beskrivningarna ofta bättre än förslagen till åtgärder.Ibland var inte ens beskrivningen av förtrycket lyckad. Ett exempel  som kom upp i den debatten var till exempel att man inrättat speciella badtider bara för kvinnor. Det har jag  svårt att ens se som ett uttryck för förtryck. Tvärtom kanske det skulle kunna vara skönt för ganska många kvinnor oavsett religion eller kultur.

Men om vi anser att kampen för kvinnors rättigheter kommit längre i Sverige betyder inte det att vi har rätt att döma alla män som flytt hit rakt av. Vi ska döma individer inte grupper av människor, oavsett vilka grupper vi talar om. Och vi ska dömas efter handlingar.

Olika eller delar av …

…samma kultur?

Att erkänna att kampen för kvinnans rättigheter kommit olika långt i olika delar av världen har heller inte något att göra med diskussionen om asylrätt eller mottagande av flyktingar. Varje individ har rätt att söka asyl och måste bedömas för sig. Det borde vara en självklarhet. Inte heller ska vi backa en enda millimeter i försvaret av alla kvinnors rättigheter oavsett vilket ursprung de har. Det ska självfallet inte heller vara någon skillnad om de blir utsatta för förtryck av män som vi tänker tillhör någon speciell grupp. Varken i våra huvuden eller tillämpandet av lagen. Inte heller ska detta få påverkas av faktorer som att de som utövar förtryck själva tillhör en grupp som är utsatt eller har det svårt.

Festivalen ”We Are Stockholm”

När nyheten om övergreppen I Köln nådde ut dröjde det inte länge innan liknande händelser på Festivalen We Are Stockholm uppmärksammades. Fast i efterhand. Även här har det skett en mängd olika typer av övergrepp, precis som överallt annars i samhället. Det påstods att även här var det fråga om övergrepp av unga ensamkommande utländska män. Men detta påstående har motsagts av fältassistenten Martin Eidensten som var där och arbetade. Han skriver:

…det är helt enkelt inte sant. Det är möjligt att det var så till viss del, det vet jag inte. Men jag VET att det inte uteslutande var så. Jag vet det för att jag var där. Jag pratade med flera utsatta tjejer. Jag fick polisens efterlysningar med flera olika signalement. Den gemensamma nämnaren var inte ”flykting­ungdomar företrädesvis från Afghanistan.” som polisen citeras i DN.

Men sen tillkom ytterligare en sak i nyhetsförmedlingen och debatten. Frågan om ifall det mörkas av hänsyn till invandrare. Polischefen på Södermalm i Stockholm sa att ”vi vågar ibland inte säga som det är för att vi tror att det spelar Sverigedemokraterna i händerna.” Detta påstående som inte granskats speciellt kritiskt av journalisterna i stormedierna spreds sedan över hela fältet. En av de få som ställt kritiska frågor här är Per Björklund på Fria Tidningen. Han skriver bland annat:

Vi kommer naturligtvis aldrig få höra en polischef öppet säga att man valde att tona ned övergreppen i Kungsträdgården eftersom det handlade om något så vardagligt som mäns våld mot kvinnor. Just därför är det viktigt att medier och allmänhet idag kräver svar på de verkligt viktiga frågorna:

Varför lyckades polisen inte gripa en enda tafsare trots att man var fullt medveten om vad som pågick i publikhavet i Kungsträdgården, kväll efter kväll, och trots att samma problem hade rapporterats året innan? Var insatsen på platsen otillräcklig, och varför prioriterade man i så fall inte annorlunda?

Några som naturligtvis var mycket glada både för detta påstående om att polis och media inte rapporterade sanningen och för möjligheten att hetsa mot alla invandrare  var ledningen för sverigedemokraterna. Det som är lite intressant med deras kritik och tal om kvinnors rättigheter är att de enligt en artikel i AKTUELLT FOLKUS själva mörkat trakasserier inom det egna partiets högsta ledning:

Situationen på Sverigedemokraternas riksdagskansli blev så pass allvarlig för kvinnorna i partiet att de tvingades polisanmäla sin manliga kollega. Före anmälan hade de gått till partiledningen i tron på att övergreppen skulle upphöra – Istället för att agera valde SD-ledningen att mörka övergreppen ifråga.

Jag är övertygad om att sådant förekommer även i alla andra partier. Men det tycks vara vanligare inom SD. Artikeln i AKTUELLT FOKUS drar lätt – via fem minuter på Google – fram en mängd exempel på olika sorters sexbrott eller liknande inom SD under de senaste åren som man själva tiger om. AKTUELLT FOKUS ställer sig frågan: ”Vad hade en aktiv genomgång av partiets samtliga tjänstemän och politiker inneburit?”

Som ofta (och med SD) är det så att den som gapar högst och mest aggressivt är den som själv har mest att dölja.

För att sammanfatta:

  • Alla typer av övergrepp mot kvinnor är förkastliga oavsett förövare.
  • Övergreppen beror främst på att vi ingenstans på jorden ännu lever i samhällen där män och kvinnor är helt jämlika.
  • Det finns skillnader i hur långt kampen för kvinnors rättigheter nått mellan olika samhällen.
  • Dessa skillnader kan delvis förklaras med skillnader som har att göra med begreppet kultur.
  • Att erkänna detta innebär inte på något sätt att det blir rätt att generalisera om alla män som på något sätt har sin bakgrund i andra länder eller kulturer.
  • Det har inte heller något att göra med diskussionen om flyktingmottagande eller rätten till asyl.
  • Låt inte extremhögern utnyttja övergrepp mot kvinnor till angrepp mot alla flyktingar.

Intressant?

Läs i samma ämne blogg Röda Malmö: Kastrering enda lösningen? och Hur står det till med sexualbrott? samt Svensson: sexbrott- kvinnor med invandrade föräldrar

Läs andra bloggar om invandring, flyktingar, kultur, mångkultur, asylrätt.

PS 19 jan: läser i efterhand en mycket bra artikel av den kloka ETC-medarbetaren Lina Hjort som jag verkligen rekommenderar till läsning i detta ämne: Låt oss gå på feministisk offensiv i ETC

Pete Seeger, evigt ung.

Jag läser att Pete Seeger har dött. Han blev 94 år gammal. Ett för en människa långt liv. Och jag tror i hans fall att man kan säga att det var rikt, både vad gäller det han gav och det han fick.

Jag varken kan eller ska tillägga något om hans liv som redan stått på andra ställen. För den som vill veta en del om eller uppleva  delar hans liv rekommenderar jag filmen The Power of Song från 2007.

Bara något lite personligt. Jag kan inte heller påstå att jag följt hans ”karriär” – ett ord som känns extra fel i hans fall. Sista gången jag såg honom var på TV, när han sjöng med Bruce Springsteen för Obama inför den hoppfulla första presidentvalskampanjen. Jag kände mig då inte övertygad om att Obama skulle kunna infria särskilt mycket av de stora förhoppningar som han väckte och satte i rörelse. Snarare tvärtom. Men jag är inte heller glad över att jag tror att jag ”fick rätt”. Trots detta berörde den enorma rörelsen och dess känslor av hopp också mig. Inte minst berörde mig Pete Seegers med fleras framförande av sången This Land Is Your Land gjord av Petes vän Woody Guthrie.

När jag lärde mig spela gitarr någon gång i 14-15 års ålder var ett häfte med nordamerikansk folkmusik, American Favorite Ballads sammanställt av Pete Seeger, till mycket stor hjälp. På den tiden (1960-talet) var det inte lika lätt att få tag på eller höra musik från andra delar av världen som nu. Det dröjde också ganska länge innan jag själv hörde Pete och andra nordamerikanska musiker framföra dessa låtar. Till min glädje tyckte jag då att jag hade förstått melodierna någorlunda bra, att de åtminstone liknade de fullödiga versionerna. Sedan dess har hans musik alltid funnits där för mig och jag har alltid på något sätt återvänt till den.

När man gillar en artist så kan det ju finnas flera skäl. När det gäller Pete så är det ju som socialist och krigsmotståndare lätt att tycka om honom för hans konsekventa och livslånga engagemang. Men det finns också det där subjektiva i upplevelsen. Man kan konstatera att någon sjunger si eller så och spelar sitt instrument på en viss nivå och med viss teknik. Men det finns också det här med upplevelsen av den känsla som förmedlas, hur man grips av framförandet. Pete Seeger var en sådan artist som grep mig vid framförandet av egna och andras sånger. I filmen som jag rekommenderar ovan säger Pete ungefär så här när historien kommit fram till medborgarrättsrörelsen på 1960-talet:

En del säger att musik är bara ett försök att göra livet lättare att leva.

Det är sant i en viss mening, det hjälper dig att överleva dina problem. ……..

Men ibland hjälper musiken dig också att förstå dina problem. Och (som man kunde se med medborgarrättsrörelsen) så finns det musik som också kan hjälpa dig att göra något åt dina problem.

Det finns en ganska sen inspelning där en redan gammal Pete Seeger framför Bob Dylans sång Forever Young. Jag tycker inte att det är en jättebra version musikaliskt. Men även här berörs man av Petes framförande. Och ”evigt ung” känns som en mycket bra beskrivning av personen Pete Seeger. Han blev 94 år. För oss alla är det så att det vi vet om att leva vidare handlar om hur vi andra minns de döda. Jag tror att Pete Seeger kommer leva och minnas länge.

Media: SvD, AB

En sång om och för miljön av Pete Seeger

Intressant?

Några positiva glimtar från 2013

När man avslutar ett år och går mot ett nytt så passar det med krönikor. Det finns det ju gott om i andra media. Så jag tänkte inte försöka göra en sådan. Istället letade jag i min egen blogg. Men inte för att få en bild av allt som hänt under 2013 utan för att söka efter positiva och hoppingivande händelser. Jag skriver ju ofta när jag blivit upprörd över något. Då är kanske det jag skrivit inte alltid så positivt eller hoppingivande. Jag letade alltså istället efter de positiva händelserna och skrivningarna.

Här är något av det jag hittade under 2013:

Det började verkligt positivt i januari med några glada nyheter om sol och vind som berättade om hur användningen av dessa energikällor ökar kraftigt.

En positiv artikel var också den om de fina kejsarpingvinerna vars flockbeteende vi har mycket att lära av. En artikel som egentligen handlade om en bra bok om hur man kämpar för sin rätt på arbetsplatserna.

Att det finns statschefer som vågar gå emot de mäktiga och så förödande storbankerna berättade jag också i början av året.

En liten lokal information som i alla fall jag tycker är positiv var att 80 procent INTE valde vinstskolor vid gymnasievalet i Uppsala. En annan positiv lokal händelse var det faktum att personalen på Akademiska sjukhuset här i Uppsala fick nog av nedskärningar och började protestera.

Under mars växte protesterna mot REVA, det projekt för att utvisa papperslösa, som på regeringens uppdrag dragits igång av polisen. Här i Uppsala hade vi en stor och fin samling på Stora torget.

Med de allt fler skandalerna kring olika typer av vinstdriven verksamhet i välfärden blev argumenten för en välfärd utan vinst allt större. Riktigt tungt blev det när t.o.m. Kungliga vetenskapsakademin blandade sig i diskussionen. Det visade sig också vid opinionsundersökningar att folket till skillnad mot de flesta politiker var emot vinst i välfärden. Därför började också en rörelse – Folkkampanjen för gemensam välfärd – att byggas upp.

I Stockholmförorten Alby kämpade människor mot utförsäljning och kraftiga hyreshöjningar. De fick stöd av en politiker, Jonas Sjöstedt, som deltog i en av deras demonstrationer.

Vi hade ju en skön och vacker sommar. Själv var jag mycket på min kolonilott. Jag skrev om mitt lilla ”paradis” om kolonilotter och om stadsodling i Berlin.

Björklund och andra vinstanhängare fortsatte att hävda att det inte går att driva välfärdsföretag utan vinst. Men de motsades av en organisation just för icke-kommunala skolföretag som drivs av idéer istället för vinstintresse.

Till hösten hade Folkkampanjen mobiliserat i flera veckor och samlade 700 personer på Stora torget. Där var många fina och bra tal och en varm stämning.

Året avslutades ju – verkade det först – på ett mörkt sätt, när en folklig samling mot tilltagande nazistbus i Kärrtorp angreps av ett gäng nazister. Men de fick verkligen svar på tal genom den kraftiga samling där mellan 16 – 20 tusen människor kom till Kärrtorp för att försvara demokratin.

GOTT NYTT ÅR PÅ ER!

HOPPAS NI FORTSÄTTER FÖLJA DENNA BLOGG.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om år 2013

Jacke – rolig, bra och klok!

Jacke Sjödin är en mycket uppskattad lokal ”underhållare” i Uppsala. Han är en humorist som också har den där fina medkänslan och humanismen som en organisk del i sin humor. 

Varje vecka på söndagar kan man läsa ett roligt och ofta både uppiggande och värmande kåseri av Jacke i UNT. Den här söndagen har han en fin och tänkvärd betraktelse (tyvärr inte på nätet) som tar sin utgångspunkt i en berättelse om hans egen farfar som för egen hand grävde ett 450 långt och två meter djupt dike för vattenledningen till huset.

I sammanhanget skriver han också en klok och välformulerad sak om arbete:

Idag råder det relativt stor arbetslöshet, inte minst bland unga. Men det råder ingen brist på arbete som borde utföras. Det råder bara brist på arbete som någon är beredd att betala för. Inom äldreomsorgen till exempel finns det hur mycket arbete som helst att utföra……

Precis så! Marknaden kan lösa en del, men inte allt. När det finns uppgifter som borde utföras för att inte marknaden kan organisera det  (ingen vill betala)  då borde det vara en sak för demokratin, för politiken, för samhället –  eller vad vi nu vill kalla det – att besluta om att omfördela resurser genom skatter eller på andra sätt så att vi tillsammans på demokratisk väg ser till att det som behövs också blir gjort. Det handlar om politik. En annan politik. Vänsterpolitik.

Intressant

Uppsala

Argument för republik.

I lördags kväll sändes på SVT Özz Nûjens soloshow Dålig stämning. Personligen gillade jag den skarpt. Rolig, vass, stundtals grov men också mycket berörande och klok.

Showen inleds med att man får se Sveriges kung tala i drygt sex minuter inför ett stort medieuppbåd. Anledningen till

maktens megafoner

uppbådet är egentligen de uppgifter som framkom i boken ”Den motvillige monarken” men om detta säger monarken inte mycket. Istället pratar han på utan att avbrytas eller utsättas för några som helst frågor från medierna. Jag vet inte om de som gillar kungahuset som princip känner sig glada och stolta när de ser detta. Jag har svårt att tro det.

Å andra sidan har bedömningen av monarken inte så mycket att göra med argumenten för republik heller. Jag menar att för oss som är för republik så borde det inte spela någon roll hur monarken framstår. Motståndet mot monarki handlar ju om principer, till exempel en sådan modern och demokratisk princip som att folk ska väljas till och inte ärva ämbeten.

Men ett annat argument mot monarkin handlar om det som den gör med oss ”undersåtar”. Att vi blir inställsamma, fjäskande och okritiska.  Det är nämligen det som man inte kan låta bli att tänka om alla de journalister som underdånigt sträcker fram sina mikrofoner medan monarken pratar på. Vart tog det journalistiska uppdraget vägen? Detta understryker också Özz med humorns hjälp senare i showen.

Om du inte såg showen så kan du ha en och halv timme framför dig med bra underhållning av en av Sveriges kungar inom stand-up.

Intressant?

Andra bloggar om monarkin.

Förortshat och förortsilska

Journalisten och författaren Johanna Langhorst anser att det blivit standard att ”sammankoppla alla samhällets avigsidor med vissa bostadsområden och dess innevånare”. Hon menar att det är en verklighetsbeskrivning som döljer rashat och klasshat. För att kunna bekämpa detta vill hon ge det ett namn. Hon kallar detta för förortshat. Om det har hon skrivit en bok med samma namn: FÖRORTSHAT (Ordfront). Det är en arg och mycket personlig bok. Ibland är detta mycket personliga sätt att skriva en styrka i boken. Men emellanåt tycker jag att den är lite för personlig, alltså personlig utan att tillföra något viktigt till ämnet, så att boken tappar fokus. Boken hade inte förlorat på att vara lite tunnare. Men som helhet tycker jag att Johanna Langhorst har mycket att säga som är viktigt även om det sagts förut av andra och i andra sammanhang, och även om jag, som framgår här på slutet, har en del kritiska tankar om hennes bok.

Boken är i huvudsak en uppgörelse med begreppet och själva bilden av förorten. Men den innehåller också mycket annat, som olika beskrivningar av de ökande klassklyftorna i samhället som bland annat visar sig i hur och var vi bor. Langhorst vill ge en motbild till allt det negativa där 70 procent av artiklarna om Tensta handlar om våld och kriminalitet medan bara 17 procent har positiva teman. Hon kritiserar rasismen och det rasistiska greppet att koppla problem med just människor som har invandrat, att se det som en fråga om nationell bakgrund istället för sociala förhållanden.

Hon argumenterar hårt mot dem som ser själva husen och områdenas planering som orsak till olika problem. Jag instämmer i hennes argumentation och perspektiv. Jag delar också känslan inför den obehagliga (klasshatande) attityden hos flera av dem som beskriver problemen på det här sättet. Men när hon argumenterar mot den onyanserade bilden av miljonprogramsområdena tenderar hon att själv bli onyanserad åt andra hållet. Hon försvarar miljonprogramshusen och skriver att: ”Alla som vet något om bostadshus vet att de allra flesta miljonprogramshus är mycket väl byggda”. Det kanske är sant, men det finns nyanser som försvinner här tycker jag. Johanna Langhorst bodde själv med sin familj i Tensta i 17 år. Hon bodde på två olika ställen i SKB:s (kooperativa bostadsrätters) två områden i Tensta. Och dessa gårdar tyckte i alla fall jag hörde till de trivsammaste i området under de 20 år då jag hade anknytning till Tensta genom eget närboende (Husby, Akalla) vänner, döttrar och jobb på en närliggande skola. Jag gillade själv Tensta, men nog finns det delar av Tensta som inte är så trevligt byggda eller planerade.

Langhorst går till olika vetenskapliga källor för att slå hål på olika på myter. T.ex. berättar hon om ”den största vetenskapliga undersökningen hittills om utrikes födda och deras livssituation i Sverige” av Carl Le Grand vid Stockholms universitet, där man bland annat får veta att:

  • Invandrare från Latinamerika, Asien och Afrika har i snitt högre utbildning än infödda svenskar. Sju av tio invandrare från Latinamerika och sex av tio från Afrika och Asien är överutbildade för sina yrken här i Sverige.
  • Muslimerna är i minoritet även bland invandrare från Afrika och Mellanöstern och den muslimska religiositeten tycks minska.

Och hon hänvisar till Nihad Bunar som säger att 90 procent av Sveriges invandrare inte bor i de områden som beskrivs som ”invandrartäta och socialt utsatta”.

Langhorst angriper det vidriga uttrycket ”utanförskapet” som Alliansen myntade inför valet 2006: ”Med hjälp av det kunde man börja formulera förortsföraktet på ett nytt sätt”. Så sant! Och tyvärr har ordvalet även trängt in i arbetarrörelsen och vänstern.

Jag gillar också när Langhorst påpekar att valfrihet inte är detsamma som frihet och att ”demokrati för att bli mer än ett ord” kräver ett ”någorlunda jämlikt” samhälle, liksom att vägen dit inte kan handla om s.k. klassresor (det har jag själv skrivit om här på denna blogg). Denna grundliga och radikala kritik känns bra inte minst när jag denna dag läser ett inlägg i Aftonbladet av Livets Ordaren och kristdemokraten från Uppsala, Ebba Busch.

En annan viktig vinkel är den som handlar om våld och kriminalitet, nämligen att det är så få som står för detta i områdena. Langhorst pratar om sitt Tensta där det var ungefär 30 män i 20-årsåldern som stod för det mesta av våld och kriminalitet. Detta är ju något som känns igen från andra liknande områden. Langhorst menar att det aldrig skulle accepteras i ett välsituerat område, typ Danderyd, att så få personer får ställa till det för alla andra. Där tror jag hon har rätt. Liksom i att det gäller att ta tag i problemen i tid och det behövs både resurser och gemensam planering i samhället för att åstadkomma detta. Däremot tror jag att hon underskattar svårigheterna när hon säger att det skulle ha varit lätt. Men naturligtvis vore det möjligt.

En sak som däremot är svårare att förstå är det förakt som Langhorst själv uttrycker för människor i andra förorter. Om Hässelby gård skriver hon till exempel att det var ett område ”där det bodde massor av omöjliga människor”. Hon kallar dem rent av ”en hel by full av Quasimodos”. Är inte DET OCKSÅ att uttrycka klassförakt nedåt?! Det här, tycker jag, är en svaghet med Langhorsts bok, som känns svårbegriplig och lite sorglig. För tillsammans med vilka ska förortshat, klassklyftor och segregation brytas?  Ja, att det inte är tillsammans med de privilegierade förortshatarna inom eliten, det framgår klart av Langhorsts bok. Men allianser måste ju skapas mellan de många som har så mycket att vinna på ett sådant samhälle som Langhorst drömmer om i sin bok. Det underlättas inte om man ser på andra fattiga som ”Quasimodos”. Inte heller om man som Langhorst tror att ”förortshatarna utgör majoriteten i samhället”. Där tror jag också att hon har fel i sak. Men om man dessutom tror som Langhorst att ”segregationen gynnar för många” då känns det ju riktigt kört. Om man inte tror att tror att de flesta av oss skulle tjäna på och må bättre av att leva i ett mer jämlikt, mer demokratiskt, icke-rasistiskt och feministiskt samhälle, måste man verkligen undra vilka som ska kunna åstadkomma detta, på demokratisk väg.

Jag tror inte att varken de rasistiska arbetarna eller de lågutbildade manliga kvinnohatarna utgör en majoritet. Men de finns. Deras åsikter och attityder är ett uttryck för en av många splittringar som kan och måste upphävas på vägen mot ett bättre samhälle. Istället för att kämpa mot de rikas privilegier sparkar rasisten nedåt. Samma sak gör de rädda och kvinnohatiska männen. Men vi skulle ha så mycket mer att vinna på att enas och sparka uppåt istället för nedåt. Detta allians-tänk uttrycks för övrigt bra i ett inlägg i Aftonbladet av Jari Söyrinki .

PS: Långt efter att jag skrev denna blogg läser jag en mycket saklig och kritisk artikel om boken Förortshat av Dick Urban Vestbro i tidningen Flamman. Rekommenderas. Han är sakkunnig på flera av de områden som behandlas.

Media: Aftonbladet, SvD, DN

Aftonbladet2

Bloggat: Svensson

Intressant?

Andra bloggar om förorten

Uppsalapoet om Al Nakba

Häromdagen den 15 maj var det Al Nakbadagen till minne av att det var 65 år sedan den stora katastrofen för det palestinska folket. Bildandet av den israeliska staten 1948 drevs i sin tur fram av katastrofen för det judiska folket i Europa: Förintelsen.

För 80 år sedan tog nazisterna makten i Tyskland. Den 30 januari 1933 utnämnde president von Hindenburg Adolf Hitler till rikskansler  och den 23 mars samma år gav den tyska riksdagen Hitler diktatoriska fullmakter.

President von Hindenburg utnämner Adolf Hitler till rikskansler 30 januari 1933

Katastrofen för det judiska folket, det nazistiska folkmordet, förintelsen, bidrog i sin tur till att stärka det sionistiska projektet om ett judiskt hemland i Palestina.

Som den judiske historikern Isaac Deutscher skrivit så vägrade de flesta judar att ansluta sig till sionismen innan nazismen existerade och till och med efter nazismens utveckling. Staten Israel blev en realitet först sedan den sionistiska misstron mot Europa bekräftats genom förintandet av sex av femton miljoner europeiska judar.

Men upprättandet av den judiska staten Israel ledde till en katastrof för ett annat folk, palestinierna, som fördrevs från sina hem och sin jord. Häromdagen den 15 maj var det Al Nakbadagen till minne av att det var 65 år sedan den stora katastrofen för det palestinska folket.

Om detta finns det mycket att läsa för den som vill, till exempel på Palestinagruppernas hemsida. Jag vill här bara uppmärksamma en modern och kulturell gestaltning av Al Nakba av den unge Uppsalapoeten Amer Sarsour, tredje generationens flykting från Palestina. Lyssna på den här!

Uppsala

Intressant?

Media: DN, Fria Tidningen

Bloggat: Jinges Bilderblogg, Sejtrajcic Universum

Jonas Sjöstedt

Bilder från Al Nakba

Läs också: Om att minnas förintelsen

Läs andra bloggar om Palestina, Förintelsen

Gå och se ”Till och med regnet”.

Till och med regnet (2010)

Spelfilm från 2010 i latinamerikansk sättning med bl.a. Luis Tosar och Gael García Bernal.


Icíar Bollaíns prisbelönta film om ett spanskt filmteam som ska göra en kontroversiell film om Columbus och de spanska erövrarnas förtryck av den inhemska befolkningen i Latinamerika. Filmteamet hamnar mitt i lokalbefolkningens kamp för att inte vattentillgångarna ska privatiseras. Många intressanta paralleller med hur de själva behandlar dagens invånare. En stark historia berättad ur ett annorlunda perspektiv.

Lördag 13/4          kl 12.00        Fri entré
Bokcafé Projektil,         Svartbäcksg. 26 (ingång mot Fyrisån)

Uppsala

Intressant?

%d bloggare gillar detta: