Till skräpytans försvar

Dom säger det är enda vägen

Den enda vägen fram

Men om det här ska kallas framåt

En skräpyta

                                                   En skräpyta

Då ska jag ingenstans

 

Den här refrängen av Mikael Wiehe (från En sång till modet – år 2000) brukar komma i mitt huvud när jag hör olika predikanter tala om den oundvikliga utvecklingen längs en utstakad väg, där vi egentligen inte har några val.

För så är det ju. Samtidigt som talet om och prioriterandet av den  individuella valfriheten ökat helt enormt så har tanken på att vi skulle kunna göra kollektiva eller samhälleliga val i samma grad försvagats.

”Nordströms vision”

Jag kom att läsa en artikel i Veckans Affärer om den nordstromsvenske ekonomen Kjell A. Nordström. Det berättas där om hur Nordström – som utnämndes till en av de 30 främsta Management-proffsen 2016 –  i förra veckan ”trollband publiken” på Nordic Business Forum ”när han levererade sin vision om hur världen kommer att utvecklas de kommande 30 åren”.

Ordet vision är lite konstigt i sammanhanget för mig . Synonymer till vision är bland annat ”hallucination, hägring, uppenbarelse, drömsyn; framtidssyn, drömbild, utopi, idealbild”. Men det som Veckans Affärer kallar Nordströms vision är inte något av detta utan Nordströms uppfattning om hur det kommer att bli, rent faktiskt. Han är en av dessa ”den enda vägens” människor.

Det Nordström säger är att utvecklingen av folkförflyttningar till städerna och från andra områden kommer fortsätta i ett rasande tempo. Han menar att 80 % av världens befolkning kommer leva i städer om 30 år och att de kommer stå för 95 % av BNP. Som exempel säger han att det kommer bo nästan fem miljoner människor i Stockholm.

Stora delar av Sverige kommer däremot att ödeläggas:

Vi kallar detta för skräpyta. Det är till exempel Värmland och Gotland som är typiska fall av skräpyta. Där finns ingen ekonomisk aktivitet, inga universitet, ingen underhållning, ingen shopping, ingenting, bara träd

Ja, det är ju en del att tugga i sig här för oss som vill se hela Sverige leva, som inte ser något i sig positivt med inflyttningen till tätorterna. Men som jag sa ovan så är detta inte egentligen en vision för Nordström. Han värderar inte denna utveckling, han ser den däremot som ödesbunden:

Jag säger inte att det är bra. Men jag säger inte att det är dåligt heller. Det enda jag säger är: vänj er vid detta.

Varför ser då Nordström detta som en ödesbunden utveckling? Jo det har att göra med det kapitalistiska systemet, som han studerat och är en varm anhängare av. Nordström konstaterar att kapitalismen idag för första gången är det helt dominerande ekonomiska systemet i världen. Han uttrycker det så här:

För första gången i historien spelar alla länder i världen (utom Nordkorea) med samma socioekonomiska regler.

Vad är det då detta kapitalistiska system gör enligt Nordström, jo:

Kapitalismen är en maskin som gör en enda sak. Den sorterar saker i två högar: de effektiva och de ineffektiva. Och digitaliseringen har gjort att maskinen blivit extremt snabb på att sortera bort de ineffektiva företagen. Skräphögen har nu blivit mycket större än förr.

Det är inte ett helt felaktigt sätt att beskriva kapitalismen som system. Men en sak fattas. Effektivitet är inte ett mål i sig. Det är ett medel för något annat, nämligen det som är helt grundläggande, att skapa maximal vinst i konkurrens med andra. Detta ekonomiska system ned sin strävan efter effektivitet inom varje företag eller koncern leder samtidigt till enorma slöserier med resurser. Det ödelägger naturen som vi lever av och driver oss att ständigt öka takten i produktionen och uttaget av naturresurser för att tillfredsställa denna effektiva vinstmaskin. Men det ser inte sådana som Nordström som något problem.

Men för oss andra som ser detta och inte gläds av ”visionen” om att alla ska bo i städer och resten vara ”skräpytor” finns det all anledning att ifrågasätta just detta ekonomiska system. Utvecklingen är inte ödesbunden. Den behöver inte styras i huvudsak av driften efter maximal vinst. Det går att ingripa mot detta. Men då måste vi samtidigt ta makt ifrån den lilla del av mänskligheten som sitter i kontrollrummet till detta maskineri. Det är naturligtvis inte någon enkel sak. Men det är däremot en fråga som handlar om demokrati och om vår framtid. För vad är alternativet? Vill vi att Nordström ska få rätt?

Intressant?

Läs andra bloggar om städer, landsbygd

Demokrati?

eliten

Om du missat den här bilden i medierna, titta då en gång till

Du ser från vänster till höger: Donald Trump, det republikanska partiets presidentkandidat, det demokratiska partiets presidentkandidat Hillary Rodham Clinton, hennes man expresidenten Bill Clinton och fru Melania Trump,

Bilden är tagen år 2005 på Trumps bröllopsfest. Där var makarna Clinton med eftersom Trump bidragit med stora summor till Clintons kampanj.

På sitt typiska språk kommenterade Trump i Daily Mail detta genom att säga att han inte vunnit något (”special government favors”) genom dessa bidrag men att Clintons ”they do kiss my ass”.

Aftonbladets ledarskribent Katrin Marcal, som numera inte brukar uttrycka speciellt radikala ståndpunkter (minns hur hon talade emot Corbyn som partiledare för Labour), ser bilden och utbrister:

….den där bilden påminner om, detta  presidentval är en intern uppgörelse mellan två av USA:s rikaste familjer. En strid inom den yttersta eliten i en tid av populism”.

Valet står mellan vilken del av den härskande klassen som ska utöva det politiska styret. Hur får alla de liberaler (och socialdemokrater) som hårt kritiserar demokratiska brister i fattiga utvecklingsländer, men aldrig ser detta avgörande och grundläggande problem i USA, ihop det?

Demokrati måste vara något mer än detta. Och mer uppenbart kan det väl inte bli att verklig demokrati kräver ett annat ekonomiskt system.

Intressant?

Läs andra bloggar om USA, demokrati

Morötter åt de rika – piskor åt de fattiga

Enligt en ny rapport från Credit Suisse som publiceras i Veckans Affärer har den totala förmögenheten i världen sjunkit i år. Det är första gången sedan 2008. Rapporten definierar förmögenhet som värdet av tillgångar inklusive fastigheter och börsinvesteringar, men exkluderar skulder.

Men samtidigt som den totala förmögenheten alltså minskat så har fördelningen bara blivit ännu mer ojämlik än förut, ja så ojämlik att det nästan är svårt att förstå det.

Enligt Credit Suisse så äger nu en procent av jordens befolkning 50,4 procent av all samlad förmögenhet. Samtidigt har 3,4 miljarder människor eller cirka 70 procent av den globala vuxna befolkningen en förmögenhet som understiger 10 000 dollar. Ytterligare en miljard människor – ungefär 20 procent äger förmögenheter mellan 10 000 – 100 000 dollar.

För den stora majoriteten av människor som inbördes också är uppdelade och åtskilda – jämför t.ex. de 70 procenten med de 20 procenten ovan – borde det vara självklart att enas om att de där enda ”enprocentarna” helt enkelt roffar åt sig för mycket. Men i verkligheten är det svårare, även i länder som är någorlunda demokratiska.

Det finns ju i världen både politiska ledare och partier som talar emot dessa orättvisor, idag även en av USA:s presidentkandidater (Sanders). Men varje gång som någon politiker med sådana självklara rättvisetankar får ett ökat stöd, så inser man att det som för de flesta av oss verkar så självklart, inte alls är självklart. För dessa politiker bemöts då med ett så hårt motstånd av alla dem som har tillgång till TV och press att man skulle kunna tro att det gällde deras egna liv istället för deras pengar. Bernie Sanders har utsatts för en sådan extrem förtalskampanj. Den nye brittiske Labourledaren Jeremy Corbyn har angripits med de mest bisarra argument, även av högern i sitt eget parti. Det grekiska Syriza kämpades ned av EU-eliten i sitt försök att rädda det grekiska folket från direkt nöd.

Även här i Sverige skriker de borgerliga partierna i högan sky vid minsta försök att ta ut mer skatt från dem som tjänar mer. Argumentet brukar då alltid vara att viljan att arbeta skulle minska hos de rikare med sådana skatteuttag. För dem som är fattiga, unga eller nya i Sverige efter en flykt från krig gäller däremot helt andra regler. Där gäller det istället att få ner lönerna ordentligt. Morötter åt de rika, piskor åt de fattiga, skulle man kunna säga.

Frågan är om vad denna ovilja att göra något som helst – inte ens den mest försiktiga lilla skattereform för att komma åt de ökande och helt orimliga klyftorna – kommer leda till?

Kanske istället till ett mer massivt ifrågasättande av hela det ekonomiska system där dessa orättvisor är möjliga? En enhet mellan de 70 procenten i världen?

Intressant?

 

Börsoro och liberal närsynthet

Nu ser vi braskande rubriker om börsnedgången i den stora kinesiska ekonomin. Olika experter intervjuas om vad vi ska göra och ifall vi ska oroa oss.

Börsen har aldrig intresserat mig som inte är aktieägare eller gjort några aktiva pensionsval. Men eftersom en stor del av pensionspengarna numera finns inom spekulationsekonomin – alltså den ekonomi som uppstår när det finns för mycket pengar som inte används till produktiva investeringar – så drabbas vi kanske ändå när det är dags att få vår pension.

Börsen är ju ett mystiskt fenomen. Varje dag tvingas vi lyssna på olika börsers upp och nedgångar i nyhetssändningarna. Börsen där man köper och säljer aktier i företag har ju inte ett direkt samband med utvecklingen i dessa företags produktion. Men makt har den uppenbarligen. Makt att snedvrida ekonomins utveckling.

Kina är också ett märkligt land med ett styrande kommunistparti i en kapitalistisk ekonomi. I början av denna utveckling satsade man på tillväxt genom export. Men senare har man gått över till en spekulationsdriven lånefinansierad tillväxt med fastighetsbubbla och extrem satsning på att dra in folket i aktiesparande där man till och med kunde låna med aktier som säkerhet för att köpa mer aktier.

Göran Greider har skrivit intressant om denna utveckling i ETC.

I en ledarartikel i dagens Uppsala Nya Tidning uppmärksammas också börsnedgången under rubriken: ”Oron här för att stanna”. En mening i denna artikel får mig att reagera:

Grundproblemet är att alla beslut ligger i händerna på sju män i ett slutet rum, Kommunistpartiets politbyrås ständiga utskott i Peking.

Naturligtvis är det ett problem. Men jag kan inte låta bli att undra ifall den liberala ledarskribenten aldrig funderat över detta också som ett problem inom det privata näringslivet. Varför kan man inte se problemet med beslutsfattandet hos Wallenbergfamiljen, Stenbecksimperiet, Ax:son Johnsson, familjen Persson med klädimperiet HM eller andra ekonomiska maktgrupper? Där är det inte heller många personer i de rum där de väsentliga besluten fattas. Övriga medborgare har inte heller varken insyn i eller möjlighet att påverka dessa beslut i ”slutna rum”. I perioden av spekulationsekonomi blir detta problem allvarligare än någonsin.

Uppsala

Intressant?

Om att lära av högern – tankar av Kajsa Ekis Ekman

Kajsa Ekis Ekman har skrivit en ledare i ETC som handlar om att vi i vänstern måste lära av högern. Det är en som vanligt välskriven, tankeväckande och uppfordrande artikel. Hon listar i artikeln tio punkter där vi har att lära och ändra oss. Jag gillar grundtonen och mycket av det hon skriver. Men jag vill pröva några saker – i hopp om att få synpunkter från andra – och komma vidare i en viktig diskussion. Därför har jag förhållit mig till Kajsa Ekis Ekmans tio punkter, punkt för punkt. De måste alltså läsas tillsammans med hennes tio punkter.

Tyvärr finns inte något kommentarsfält till artikeln i ETC. Därför skriver jag här på bloggen och i nättidningen Synapze

  1. Makt: De som ska åstadkomma verkliga förändringar för folkflertalet måste grunda sig på rörelse och organisering i detta folkflertal. Taburetter kan vara viktiga men de kan och har också ofta varit vägen till svek av folkflertalet.
  2. Vi i vänstern ska stödja andra (s+mp) om de vill genomföra ens de mest begränsade små steg framåt för rättvisa, miljö eller internationell solidaritet och fred. Men vi får inte tveka att gå fram själva och i att ständigt visa att vårt projekt är något mycket mer och större. Vi måste samtidigt kunna ena olika klasser och skikt, män och kvinnor, unga och gamla, stad och landsbygd, olika minoriteter av alla de slag i en huvudfåra kring detta projekt, där vi inte splittras av underordnade frågor.
  3. Alla som betraktar sig som socialister eller anser sig ”stå till vänster” borde samlas i ett parti fullt av olika åsikter och rörelser men med ömsesidig respekt och sammanhållning kring en gemensam praktik. Ett sådant i verklig mening brett vänsterparti måste för att lyckas både kunna lära av och studera historien tillsammans som historia men samtidigt koppla loss från band till gamla organisationsprojekt.
  4. Efter några decennier av framgång för borgarnas projekt är det väl tyvärr ganska naturligt att de har mer framgångar att peka på? Vänstern får leta i historien eller i andra länder. Men om man inte räknar själva bromsandet av högerns ångvält som en framgång (det är det ju) så är det ju väldigt tunt med framgång för vänstern att prata om här och nu. Men helt klar, en annan ton i skällan behövs!
  5. Jag bor inte i Stockholm och vet inte vilka meningslösa musik-teaterkvällar detta syftar på. Men sant är att Vänstern måste visa och övertyga om att man har ett fungerande program för att människor ska kunna leva på den så kallade landsbygden. Studiet av Mao är nog däremot inte till större nytta i detta sammanhang.
  6. Jag tror inte att alla debatter inom vänstern behöver eller bör vara interna. Tvärtom är konstruktiva meningsutbyten om den faktiska politiken viktiga att föra även utanför ”partiskalen”. Men den typen av totalt destruktiva, illojala eller ansvarlösa inlägg som man kan se på t.ex. Facebook borde vi bekämpa.
  7. Precis! Låt oss bli mer av vänsterpopulister!
  8. Ja låt oss tala om hur det kapitalistiska systemet föröder samhällen och livsbetingelser på vår jord. Låt oss tala för fördelen med jämlika samhällen. Låt oss tala för sammanhållning och solidaritet!
  9. Ja, Brecht sa det redan i pjäsen Modern: ”Den är förnuftig, Alla förstår den, Den är klar.” Men också: ”Den är det enklaste som är det svåraste”. Det är en ständigt pågående uppgift som t.ex. Kajsa Ekis Ekman själv brukar lyckas bra med. Men det finns en skillnad mellan oss och högerpopulisterna, som jag tror har betydelse. Deras lösningar kan framstå som enkla just för att de är falska och ”förenklade”. Socialisters lösningar måste vara sanna och samtidigt lyckas med att förklara svåra saker enkelt.
  10. Precis, styrkeförhållanden och organisering är det viktigaste. Det är alltför många även inom vänstern som bara ser globaliseringen som ett tvingande och överordnat hinder.

Intressant?

Att äga själva livet.

Enligt nationalencyklopedin är kapitalism ettekonomiskt system där produktionsmedlen företrädesvis befinner sig i privat ägo och där produktionen regleras av marknadskrafterna”. Anhängarna till detta system brukar säga att det inte finns något bättre alternativ som samhällssystem. Men även många anhängare till detta system brukar anse att inte allt kan ägas och att inte allt kan regleras på en marknad.

Detta innebär att det oftast inte finns någon helt ren kapitalism, tack och lov, eftersom de omgivande samhällena i olika grad organiserat sig för att begränsa vissa delar av kapitalismen och dess uttryck. Jag syftar då på olika icke-kapitalistiska välfärdsmodeller (som bygger på att vissa mänskliga behov måste mötas oavsett plånboksstorlek) som drivits fram av arbetarrörelsen, fackföreningar, konsumentföreningar, miljöorganisationer, politiska partier. Och som därmed bidragit till att lindra vissa sidor av kapitalismen.

(Ren) kapitalism utan inskränkningar...

(Ren) kapitalism utan inskränkningar…

Men framgången för dessa olika motkrafter är en kort historia. Utvecklingen har under några decennier och i stora delar av världen inneburit att sådana inskränkningar av kapitalismens avigsidor trängts tillbaka. Marknadsmekanismerna har stärkts. Välfärden har monterats ner. Fackföreningarna och de anställdas rättigheter har trängts tillbaka. Kapitalismen har blivit ”renare” och mer rå.

Ett skrämmande uttryck för denna utveckling kunde man häromdagen läsa i Dagens Industri. Peter Brabeck-Lethmate, ordförande för ett av världens största livsmedelsföretag, schweiziska Nestlé menar där att världens vattenresurser borde privatiseras.

Inför en sådan uppfattning från en så mäktig man, som dessutom härskar över våra livsmedel, känns det nästan meningslöst att ens försöka argumentera. När kommer förslag om att privatisera syret i luften eller solljuset? I mitt huvud kommer inte några citat av Marx utan däremot en känd gammal text av indianhövdingen Seattle som när kolonisatörerna ville köpa ursprungsbefolkningens mark bland annat sa:

”Hur kan någon köpa eller sälja skyn över oss, jordens värme? Något sådant verkar främmande för oss. Om vi inte äger den friska luften och vattnets glans, hur kan man då köpa det?
Varje del av denna jord är helig mark för mitt folk.”

Intressant?

På vissa utgifter sparas det inte….

I början av nästa år tvingas 150 anställda vid Cloettas godisfabrik i Gävle att lämna sina jobb. Det har varit flera bloggar här om detta och den föredömliga kamp som fackklubben vid fabriken fört:  Cloetta lägger ned…, 

Läkerolarbetarna demonstrerade,   Idag avgörs ödet för…,      Värdet på en direktör…

När de som har (den ekonomiska) makten beskriver den här typen av nedläggningar och flyttar till låglöneländer så beskrivs det alltid som en tvingande lagbundenhet, utgifterna måste minskas. Av Cloettaföretagets omsättning på 5 miljarder kronor redovisade man ett minus på 73 miljoner kronor. Men det finns nästan alltid vissa kostnader som sticker ut och som inte ifrågasätts: kostnaderna för dem som fattar besluten.  Den som fattar beslutet i detta fall är Cloettas vd, Bengt Baron. Han har en fast lön på 4,7 miljoner och som bonus för att han lägger ner fabriken får han ytterligare 7,3 miljoner kronor, den högsta bonus som någonsin delats ut till någon vd i Cloetta. På vissa utgifter sparas det inte….

Media: Arbetarbladet

Intressant?

Apropå klassresor: minska resvägen och antalet stationer istället!

Jag ser att Paulina Neuding – jurist och chefredaktör för det borgerliga samhällsmagasinet Neo – skriver om klass i SvD.  Neuding skriver:

”Det slår mig ofta hur man inom borgerligheten viftar bort klasskillnader och klassorättvisor som irrelevanta.”

Ja, det låter ju som en intressant ingång för vilken socialist som helst. Jag ser också på nätet att flera socialistiskt tänkande människor välkomnar hennes artikel. Neuding hänvisar till Uppsalaprofessorn Daniel Waldenström som i en studie visat att 73 procent av Sveriges rikaste hade ärvt sin förmögenhet. Det gillar inte Neuding:

”När rikedom däremot huvudsakligen bygger på arv och klass har man brat-kultur, inte meritokratisk kapitalism.”

Det är det senare som Neuding är för. En kapitalism för de duktiga. Förutom ett sorgset konstaterande om att ”bara nio procent av juridikstuderande i Sverige har arbetarklassbakgrund” så blir det inte så mycket radikalare än så.

Även bland socialister och inom arbetarrörelsen brukar det talas om klassresor som något positivt och eftersträvansvärt. Jag tycker att det är ett perspektiv som inte alls är socialistiskt.

Ett kapitalistiskt samhälle kommer alltid vara ett klassamhälle. Att positionen i ett sådant samhälle någonsin skulle kunna vara grundad bara på meriter och förmåga bortser bland annat helt från makt- och konfliktperspektivet. Samhällsposition kommer aldrig någonsin i ett sådant samhälle vara ett resultat av en ädel och rättvis tävlan. Förutsättningarna för att som vuxen befinna sig i samhällets övre skikt är olika från första början i livet. De som lyckas arbeta sig ”uppåt” kommer alltid vara en minoritet.

Det finns också något annat lurt med detta tal om hur bra det är med klassresor. Det verkar liksom alltid bara finnas en riktning på denna resa: uppåt. Det pratas aldrig om hur bra det är att några har ramlat eller ska ramla nedåt. Det ingår liksom inte i tanken. Istället ingår bilden av att så många arbetat sig upp i något som man kallar ”medelklassen”, en mycket luddig kategori som i verkligheten samlar stora grupper av den moderna arbetarklassen. För samtidigt som en del av  arbetarklassens barn nu finns inom något som allt oftare  kallas ”medelklass” så har både arbetsvillkor, löner, status och position ändrats för många jobb inom denna kategori så att de alltmer har kommit att likna arbetarklass. Det gäller en mycket stor del av de jobb som utförs främst av kvinnor och inom offentlig sektor.

Sen är det också så att många av de tyngsta och mest slitsamma jobben skenbart har försvunnit och ger näring åt tanken om den pågående klasscirkulationen. Men de jobben har inte försvunnit så mycket som man skulle kunna tro med tanke på den tekniska utvecklingen. Istället är det några andra som nu gör de jobben, antingen genom att jobben flyttats till länder med lägre löner och sämre arbetsvillkor eller genom att människor som invandrat till Sverige idag bär upp dessa jobb.

Ett socialistiskt perspektiv måste nu som hos pionjärerna handla inte om själva resandet utan om klasserna som sådana: att inte släppa utopin om ett klasslöst samhälle. På vägen dit måste vi lägga kraften på att kämpa mot klassklyftor inte på att befrämja klassresor. För om vi har framgång med detta så kommer det både innebära att ALLA kan ha ett bra liv oavsett vilket yrke vi har och samtidigt öka möjligheterna att gå mellan olika yrken (inte olika klasspositioner) så som vi själva vill.

För övrigt skriver bloggaren med det uppkäftiga namnet Den rabiata orakade flat-feministen Fanny!  bra om det här ämnet  tycker jag.

PS: Och långt senare hittar jag ett annat bra blogginlägg i samma spår av Abe Bergegårdh

Intressant?

Tillägg om ”USA och den globala ättestupan”.

I inlägget USA och den globala ättestupan den 2 januari skrev jag bl.a. om USA:s stora statsskuld. Med anledning av detta fick jag ett riktigt och viktigt påpekande från Johan Lindkvist om att de privata skulderna (300% av BNP) är ett ännu större problem än de offentliga skulderna (100% av BNP). Produktiviteten har ökat med 300 % men lönerna bara med 100%. Skillnaden har hamnat hos kapitalägarna och finanssektorn och den ökade produktionen har konsumerats av löntagarna genom skuldsättning.

Intressant?

USA och den globala ättestupan.

20161016_060156De senaste dagarna har vi mött begreppet ”det fiskala stupet” (eller fiscal cliff) i medierna. Det handlar då om USA:s stora statsskuld. För 100 år sedan infördes där ett skuldtak som man sedan dess har höjt många gånger om. Men när man ifjol återigen höjde skuldtaket var man inte överens om annat än att ett antal automatiska nedskärningar skulle slå till ifall man inte innan slutet av 2012  kunde enas om hur det stora underskottet skulle minskas.

Nu har man tydligen i alla fall kommit överens om en uppgörelse som visserligen innebär att man tar till åtgärder som skattehöjningar och nedskärningar men samtidigt egentligen inte gör så mycket åt det enorma underskottet.

I USA har den rikaste procenten fått mer av den samlade inkomstökningen mellan 1979 och 2007 än de undre 90 procenten gemensamt. Den större delen av befolkningen har dessutom fått se sina inkomster falla de senaste åren, och klyftan mellan fattiga och rika har ökat kraftigt.

Problemet med denna sociala bomb av skriande orättvisor har man skjutit framför sig genom att nationen USA kunnat leva högt över sina tillgångar genom en ökad skuldsättning och genom att löntagarna som inte fått del av produktionsökningen lånat sig till konsumtion. År 2011 hade USA ett underskott i handelsbalansen på 473,4 miljarder dollar och den privata skuldsättningen var 300 procent av BNP.

USA har handlat för mycket mer från resten av världen än man sålt.  Det har lett till en allt större statsskuld som nu är uppe i ofattbara 16 000 miljarder dollar. Uppgörelsen innebär att man fortsätter att samla på sig ytterligare 1000 miljarder dollar om året på sin statsskuld. Det kan jämföras med de höjda skatter som på tio år ska ge 600 miljarder eller de nedskärningar som, också på tio år, ska minska utgifterna med 1 200 miljarder dollar.

Dessa siffror kan också på utgiftssidan jämföras med  statens militärutgifter. År 2011 var USA:s militärutgifter enligt SIPRI 711 miljarder dollar (43% av världens samlade militärutgifter) trots en liten minskning för första gången på många år. Den jämförelsen är intressant både för att få att någon sorts proportioner på siffrorna och för att antyda en möjlig och meningsfull nedskärningsåtgärd.

Men i de dominerande medierna tycks alla vara lättade över att man undvikit det fiskala gapet utan att fundera så mycket längre. Bloggaren Cornucopia uttrycker detta bra:

Vad de som hyllar ett undvikande av det fiskala stupets tvångsåtgärder säger är att om USA inte fortsätter visa ett underskott på 1 000 miljarder dollar om året så krossas världsekonomin. Kort sagt så lever världsekonomin på lånade pengar, utan några som helst ambitioner att någonsin ändra på detta.

Nu kan man ju tycka att det är konstigt att de flesta kommentatorer som tycker att t.ex. den grekiska eller spanska staten ska dra ned på sina underskott eller att Sverige ska ha balans samtidigt hurrar för att USA kan fortsätta med sitt enorma underskott på 103 procent av BNP.

Men med statsskulder tycks det vara som med atomvapen, det är liksom olika med olika stater. En del får ha dem utan något som helst ifrågasättande medan andra inte ens får fundera på att skaffa dem. Och faktiskt tror jag att det finns ett sorts samband här. Ni kan ju själva fundera över hur det kan se ut.

Men frågan är väl hur länge det dröjer innan vi alla dras med i den stora amerikanska ättestupan av finans- och klimatkris. Forskarna Wikinsson och Picket visade häromåret i boken Jämlikhetsanden att mer jämlika samhällen också, i en mängd avseenden, var mycket bättre samhällen att leva i för de flesta medborgare. Men dessutom är det kanske också så att de mer ojämlika samhällena direkt skadar sig själva. Katrin Kielos skriver i sin bok Det enda könet – som är en kritisk granskning av nationalekonomin – att ökade inkomstskillnader har föregått kriserna:

För varje kris som finanssektorn skapat, har den tjänat mer och mer pengar.

Under eran som föregick trettiotalskrisen var inkomstfördelningen i USA nästan identisk med hur den såg ut precis innan den stora finanskrisen 2008. En procent tjänade 24 procent av USA:s samlade inkomster 1928, likväl som 2008.

Så sucka inte av lättnad. Reagera mot orättvisan och vansinnet.

Media: SvD1, SvD2, SvD3, Aftonbladet, DN,

Aftonbladet2

Bloggat: Cornucopia, Schlaug, Svensson

Anders Romelsjö/Jinge

Läs andra bloggar om USA, Ekonomi

Intressant?

%d bloggare gillar detta: