Att ge yttrandefrihet åt diktaturens kreatur

Den odemokratiska utvecklingen i Turkiet fortsätter och skärps. President Erdogan samlar allt mer makt i sin hand. Kritiska medier har under det senaste halvåret stängts och mer än 100 000 människor anställda inom staten har fått sparken eller fängslats. Ledare, parlamentariker och vanliga partimedlemmar i oppositionspartiet HDP har fängslats. Den kurdiska minoriteten pekas ut som en ”inre fiende” och våldet trappas upp.

Nu vill Erdogan ta ytterligare ett steg för att stärka sin egen makt. I ett förslag till ny konstitution som nu föreslås ska presidenten kunna styra med dekret, ensam få utse viktiga domare, kunna upplösa parlamentet och på egen hand kunna införa undantagstillstånd. Om förslaget går igenom kan det också innebära att Erdogan sitter kvar till 2029. Men först måste förslaget passera en folkomröstning den 16 april. Trots att Erdoganregimen på alla sätt hindrat möjligheterna till att driva en kampanj för ett NEJ i denna folkomröstning tycks man ändå inte säkra på att vinna. Därför är även de 2,9 miljoner turkiska medborgare som bor utanför Turkiet viktiga att nå för regimen. Vi har kunnat ta del av hur det gick med detta  i Nederländerna där de två regeringarna krockade rejält med varandra. Den turkiska regimens propagandister släpptes inte in helt enkelt. Sannolikt har detta – som ofta i nationella konflikter –  gynnat bägge regeringarna, både Erdogan och Nederländernas statsminister Rutte.

Men i Sverige kunde Erdogans regim obehindrat sprida sin propaganda. Företrädare för det svenska utrikesdepartementet och regeringen har sagt att det beror på att det råder yttrandefrihet i Sverige. Sverige ger alltså den förtryckande regimen den yttrandefrihet som denna regim själv med alla medel hindrar den turkiska NEJ-sidan att få. De sitter ju tystade i fängelse, skräms eller hotas med statens alla våldsmedel. Det här är inte hedrande för Sverige. Sverige borde inte låta dessa diktaturens kreatur få komma hit och sprida sin propaganda för att ytterligare inskränka demokratin i Turkiet. Inte så länge det inte råder yttrandefrihet för oppositionen i Turkiet.

Intressant?

Läs andra bloggar om Turkiet, Kurdestan, Erdogan

Vart leder sveken?

Idag vet vi att Trump vann presidentvalet i USA. Hur stor del av befolkningen som röstat vet vi inte. Vi vet inte heller om Trump fick flest röster, bara att han fick flest elektorsröster i det indirekta och mycket odemokratiska valsystem som råder i USA.

Men nu vet vi att taktiken att stödja det minst onda inte hindrade det mest onda att vinna.vargen

Jag skrev igår om att när man bedömer valresultat så kan man inte bara titta på vilken officiell politik som kan komma av ett visst resultat. Viktigt är också ”vad valresultatet uttrycker eller säger om stämningarna bland befolkningen. För vad folket önskar eller vill och vad som blir faktiskt politik är ju ofta inte riktigt samma sak”.

Här har vi alltså en massa människor som stöder öppet reaktionära och rasistiska synsätt och värderingar. Och då måste man lägga till en sak. När stora grupper av människor plötsligt känner stöd uppifrån för vissa synsätt så stärks ofta både grupper och individer i att ta egna initiativ. I detta fall kan man frukta att Ku Klux Klan och liknande grupper känner vind i seglen. Det kan också gälla de mordiska abortmotståndarna eller andra reaktionära grupper.

”Den vita arbetarklassen”

Den bild vi får av valet i USA är att Trump fått stöd av stora delar av den vita arbetarklassen, grupper som tidigare traditionellt röstat på demokraterna. På liknande sätt beskrevs rörelsen bakom Brexit i Storbritannien av många. Framgångarna för de högerextrema grupperna runt om i Europa kan också på liknande sätt förklaras av att delar av arbetarklassen lämnat sina traditionella partier och ledare. Det är människor som antingen fullt ut omfattar diverse reaktionära idéer eller är beredda att se dem som mindre viktiga, men som förenas i en upplevelse av att allt blivit sämre och ett hat och en misstro mot etablissemanget. socusaSant är att många har fått det sämre som ett resultat av den offensiv från borgarklassen över hela världen vars ideologi brukar kallas nyliberalismen. Där arbetarrörelsens partier antingen gett efter och genomfört denna politik eller misslyckats i att bygga motstånd och formulera alternativ så har högerpopulisterna tagit deras plats och pekat mot nya fiender. I USA där arbetarrörelsen länge varit svag har det varit Demokraterna som tidigare fått stöd av den vita arbetarklassen. Men många av dem har nu lämnat Demokraterna för en Republikan som de tror kommer slå mot etablissemanget.

I USA är dessa människor glada idag, då de fått sparka etablissemanget i röven och då de hoppas att livet kommer bli bättre nu. Det sannolika är att de kommer få genomleva dyrköpta erfarenheter och besvikelser under de närmaste åren. Vad som blir resultatet av det kan ingen veta nu. Men att livet kommer bli bättre, jobben komma åter och reallönerna öka är knappast ett troligt resultat av Trumps seger. Det skulle förutsätta att Trump både ville och kunde utmana den övriga kapitalistklassen i USA. Och om det var sant det som Sanders uttryckte, att en president inte ensam kan utmana de stora bolagen utan en stark gräsrotsrörelse, så är det lika sant att en reaktionär kapitalist varken vill eller kan göra det och att den enda rörelse han kan bygga är en rörelse för att splittra arbetarklassen.

Trumps tal

Jag lyssnade till Trumps tal efter att segern var klar. Han försökte nog så gott han kunde att låta som en statsman. Ur den mun som tidigare bara sprutat ättika kom nu den lenaste honung. De som ständigt ropat om att låsa in Clinton fick knappast sitt lystmäte. För nu hördes inte något om ”skurk-Clinton”. Istället talade han om Clintons hårda arbete och förtjänster. Nu fanns inte några utfall mot olika religiösa grupper eller nationaliteter. Tvärtom skulle hela nationen enas oavsett ras eller religion. Han sträckte också ut en hand till dem som inte röstat på honom och till andra stater i världen. USA:s öde skulle återtas och de bortglömda skulle i fortsättningen inte behöva vara bortglömda. Kort sagt ett tal värdigt en riktig opportunist. Men också ett tal som likaväl skulle ha kunnat hållas av Clinton.

Att genomföra politiken

Innan Obama blev president så lovade han att stänga Guantamobasen där misstänkta terrorister hålls utan rättegång och misshandlas. Som alla vet blev det inte så. Hur mycket det beror på Obama själv finns det olika åsikter om. Men det är ett exempel bland andra på att en president inte alltid får igenom sin politik. Kanske är det lättare att genomföra reaktionära åtgärder av den typ som Trump lovat. Hur mycket det kommer bli av hans löften återstår ändå att se.demousa

Att han kommer svika sina väljare på många sätt är säkert. Men kommer de flesta uppleva besvikelse? Det vet ingen. Däremot kan vi vara helt säkra på att ingenting kommer bli bättre varken för de fattiga, de arbetslösa, de sjuka, de papperslösa, fångarna på Guantanamo eller arbetet för att minska utsläppen av växthusgaser.

Kommer den hoppfulla rörelse som byggdes kring Bernie Sanders kunna leva vidare i denna hårda tid? Kommer större grupper bland dem som nu stött Trump att bli besvikna med tiden? Kommer en del av dem att kunna omvandla denna besvikelse till något bättre och förena sig med dem som verkligen vill slåss för rättvisa och jämlikhet, för majoriteten och alla dess minoriteter mot de stora bolagen och etablissemanget? Ingen kan veta. Men jag tror att det kommer vara mycket viktigt.

Läs också Göran Greiders ledare i ETC

Intressant?

Läs andra bloggar om USA, Trump

”Oavsett vem som väljs….”

Snart kommer vi att veta vem som blir nästa president i USA.val

Trots att Sverige inte är en delstat i USA har det nästan känts så emellanåt. Ständigt matas vi på nyheterna med de senaste vidrigheterna i en kampanj som har verkat i det närmaste helt tom på politiskt innehåll.

Det finns två sätt att se på valresultat. Det ena är att titta på vilken politik som kan komma av ett visst resultat. Det andra är att titta på vad valresultatet uttrycker eller säger om stämningarna bland befolkningen. För vad folket önskar eller vill och vad som blir faktiskt politik är ju ofta inte riktigt samma sak.

När det gäller det senare, så kommer det även denna gång vara en mycket  stor del av befolkningen – nästan hälften – som inte alls röstar. Det beror dels på att det är svårt att rösta (knepig registrering, val på en tisdag) eller att många hindras rösta då de begått brott, men naturligtvis också på att många upplever det som meningslöst.

Många medborgare i USA har fått det sämre under en lång följd av år, oavsett vem som varit president. Om man inte upplever att det blir någon skillnad i ens liv beroende på vilken president som väljs är det naturligtvis svårt att bli motiverad för att över huvud taget bry sig. Den grupp som känner det som meningslöst har säkert också ökat nu. Många av de som hoppades på Bernie Sanders tillhör nu också de besviknas skara.

Om vi betänker vad en röst på någon av de två huvudkandidaterna (det finns ju också mindre partier utanför tvåpartisystemet) står för så är det naturligtvis nedstämmande om många människor stöder öppen rasism som i fallet Trump. Det bidrar ju till en splittring mellan vanligt folk som försvårar arbetet för ett mer rättvist och solidariskt samhälle. Men det finns  bland Trumps anhängare också något annat som påminner om stöder till extremhögern i Europa. Jag hör i en intervju på TV en arbetare som säger att det behövs någon som ”rör om i grytan”. presidentDet är exakt samma uttryck som jag hört folk här i Sverige som kan tänka sig att rösta på SD använda. Det är alltså en sorts ilska mot etablissemanget fast i reaktionär form. Som om man egentligen inte bryr sig om grytans innehåll.

Bägge kandidaterna representerar olika delar av den härskande klassen och i detta sammanhang är det viktigt att påminna om Bernie Sanders ord:

Oavsett vem som väljs till president kommer den personen inte att kunna ta itu med de enorma problem som arbetande familjer i vårt land möter .

De kommer inte att kunna lyckas därför att makten hos de stora bolagen, makten hos Wall Street, makten hos kampanjdonatorerna är så stor att ingen president ensam kan stå upp mot dem .

Det är sanningen. Människor kan vara obekväma med att höra den, men det är verkligheten . Och det är därför som den här kampanjen säger högt och tydligt: Den handlar inte bara om att få Bernie Sanders vald till president, den handlar om att skapa en politisk gräsrotsrörelse i detta land.

När det gäller vad resultatet kan bli i förhållande till resten av världen, om den ena eller andra kandidaten vinner, så har Kajsa Ekis Ekman sammanfattat det bra i en ledare i ETC. Det är motsättningen mellan klassisk imperialism och isolationism.

Imorgon vet vi vem som vann.

Men den politiska gräsrotsrörelsen återstår att bygga upp igen. Det gäller både där som här.

Intressant?

Läs andra bloggar om USA

Köp inte vin från Robertson Winery

Brukar du köpa vin på systembolaget? Kanske brukar du köpa viner från Sydafrika. Om du gör det. Köp inte viner från Robertson Winery, i alla fall inte om du vill vara solidarisk med strejkande arbetare som tillhör fackföreningen CSAAWU. Det är ett lätt stöd. Om du vill göra lite mer kan du skänka pengar till deras strejkkassa.

Läs om bakgrunden och hur du kan stödja här nedan i en text från Livsklubben på Orkla Foods i Örebro:

sydafrikaRobertson Winery ligger i Västa Kapprovinsen i Sydafrika. För några veckor sedan gick de ut i strejk. Kraven som de genom sin fackförening CSAAWU har ställt är:
•8500 rand/månad som är den lön de menar krävs för att kunna leva, de kallar det ”living wage”. 
•Ett slut på exploaterande villkor och ett steg bort från löneapartheidfattigdom!
•Skapandet av en partssammansatt kommitté som ska granska att Robertson Winery lever upp till de etiska regler som bl.a. Systembolaget kräver.
•En möjlighet för CSAAWU att komma ut på gårdarna som förser fabriken med druvor till vintillverkningen.
•Ett slut på trakasserier mot fackmedlemmar och fackliga förtroendevalda.

Robertson Winery har avvisat alla krav och istället bussar de in strejkbrytare och försöker få strejken förklarad olaglig. Arbetarna anklagas för våld, men de har trots många provokationer visat att deras strejk är fredlig. Lokala tidningar har beskrivit strejken som den fredligaste strejken i Sydafrika.
Skulle arbetarna gå segrande ur denna strejk så skulle det tända ett ljus av hopp för lantarbetarna på den sydafrikanska landsbygden.

I Sydafrika sprids nu ett upprop att bojkotta Robertson Winery´s viner. Detta stöder Livsmedelsarbetare för Solidaritet, därav denna uppmaning att inte köpa vin från Robertson Winery, så länge konflikten kvarstår.
Stöd lantarbetarna också gärna ekonomiskt, de har inga strejkkassor så det handlar om att bokstavligen överleva!
Alla pengar går oavkortat till fackföreningen CSAAWU i Sydafrika.

Sätt in pengar på Pg 67 52 18 – 2 eller Swisha till 1236535074

Livsmedelsarbetare för Solidaritet kallar vi det arbete till stöd för det 
sydafrikanska lantarbetarfacket CSAAWU, som Livsklubben på Orkla Foods i Örebro bedriver sedan några år tillbaks.”

 

 

Intressant?

Läs bloggar om vin

Vapenvila i Syrien?

Här en artikel av Peter Widén med tankar om vapenvilan i Syrien.

Har vi rätt att hoppas att det fruktansvärda våldet i Syrien nu kan gå mot sitt slut? Vi har naturligtvis rätt att hoppas, och det gör ju naturligtvis varje vettig människa, men är det förhoppningar som saknar grund?fred

I de intervjuer med syrier, i landet och på flykt, som vi kunnat höra i massmedia välkomnas utspelet om vapenvila, men många uttrycker också tvivel på att det kommer att hålla. ”Vi har hört det förut, de kommer att börja skjuta igen efter ett par timmar”.

Det är symptomatiskt att det inte är Assadregimen och den i Riyadh baserade oppositionsledningen (High Negotiations Committee, HNC) som förhandlat fram vapenvilan utan Ryssland och USA. Det vill säga de makter som i verkligheten har tyngden och makten att stänga eller vrida på kranarna för det mördande flödet av vapen.

Och USA:s utrikesminister Kerry var verkligen ärlig när han konstaterade att överenskommelsen inte baserade sej på förtroende utan på att man på båda sidor har ett intresse av denna vapenvila. Hans ryske kollega Lavrov talade om Syrienkriget som kvicksand man går ner sej i.

Och det är naturligtvis av egna geopolitiska och andra intressen som USA och Ryssland gjort denna överenskommelse. Låt oss inte ha några andra illusioner.

Men den öppnar en möjlighet. FN-sändebudet Staffan DiMistura konstaterar just att ”det öppnar ett fönster til möjligheter”. HNC:s taleskvinna Bassma Kodmani ”välkomnar överenskommelsen om den kommer att bli verklighet”.

Sanningen är att de demokratiska krafterna i Syrien enbart har en chans om skjutandet upphör. Den militära kampen är till avgörande del en strid mellan reaktionära förtryckande krafter. Assadregimen med sina uppbackare och islamistiska jihadistiska miliser på den andra.

Assadregimen har genom 5 års hänsynslöst krig visat sin fullständigt brutala karaktär. Och de av Saudiarabien, Qatar och Emiraten beväpnade islamistiska miliserna har visat sin. Det är inte bara al Qaidagruppen (som nu byt namn från Jabhat al Nusra till Jabat Fateh al Sham) som (naturligvis vid sidan av IS) står för reaktionär islamism. Det finns ingen kinesisk mur mellan Fateh al Sham och flera av de andra miliserna.

Vid tidigare temporära vapenvilor har den icke väpnade demokratiska oppositionen kunnat leva upp och visat att den trots sin försvagning kan utgöra ett hopp. Förutsatt att skjutandet upphör.

De demokratiska krafternas enda chans är ett slut på skjutandet och att kriget mellan olika reaktionära krafter upphör.

De amerikanska och ryska imperialisterna har utifrån sina konkreta intressen i den givna situationen kastat fram sitt förslag. Låt oss utan illusioner om dessa makter hoppas att det ändå kan leda till en situation där demokratiska vänsterkrafter kan göra sej gällande och ge det plågade syriska folket hopp.

Peter Widén

Intressant?

Läs andra bloggar om Syrien

Makten och det minst onda eller maktlöshet – finns något annat?

Det förestående valet i USA känns lika obehagligt som mycket annan politik i dagens värld, där det bästa ofta tycks vara att söka efter det minst onda. Vilket ofta inte heller är lätt.

Som många andra har jag känt mig glad och uppmuntrad när jag tagit del av kampanjen för Bernie Sanders. Hans socialdemokratiska politik framstod i sitt nationella sammanhang som mycket radikal. Framförallt framstod hans sätt att driva kampanj och argumentera för att ena de många, oavsett kön, etnicitet, religion eller andra ”identitetsmarkörer”, mot de få snuskigt rika, som oerhört inspirerande. Jag trodde nog aldrig att han skulle ha en chans. Det hade han ju inte heller har det visat sig i samband med att wikileaks släppte ljudfiler som avslöjade hur partiledningen redan från början försökt lägga hinder i vägen för Sanders kampanj. Men trots detta nådde Bernie Sanders mycket långt, vilket väl tillhör en av de få uppmuntrande saker som vi hör från USA idag.

Ett argument för Hillary Clinton

De som betalar vill naturligtvis ha något tillbaka.

De som betalar vill naturligtvis ha något tillbaka.

som känns mycket tveeggat är det faktum att hon är kvinna och skulle kunna bli den första kvinnliga presidenten i USA. Michelle Obama tog i sitt lysande tal på partikonventet upp detta på ett mycket skickligt sätt. Men är det verkligen en framgång i sig oavsett vilken politik som blir resultatet? USA:s ekonomiska, politiska och framförallt militära dominans med militärbaser över hela världen, med ständiga ingripanden än här än där, med drönarattacker i fjärran länder och så vidare, den ligger ju fast. Den kan bara brytas i konflikt med hela den ekonomiska eliten i USA, framförallt med det militär-industriella komplexet. Den president som inte står i spetsen för en mycket stark folklig rörelse för att bryta makten hos denna elit kommer att vara tvungen att föra en imperialistisk utrikespolitik och en politik som inte gynnar rättvisa inom USA heller. Detta var Bernie Sanders mycket medveten om. Mycket mer medveten än ledningen för den svenska socialdemokratin, kan man tillägga. Han sa vid ett tillfälle under sin kampanj:

Oavsett vem som väljs till president kommer den personen inte att kunna ta itu med de enorma problem som arbetande familjer i vårt land möter .

De kommer inte att kunna lyckas därför att makten hos de stora bolagen, makten hos Wall Street, makten hos kampanjdonatorerna är så stor att ingen president ensam kan stå upp mot dem .

Det är sanningen. Människor kan vara obekväma med att höra den, men det är verkligheten . Och det är därför som den här kampanjen säger högt och tydligt: Den handlar inte bara om att få Bernie Sanders vald till president, den handlar om att skapa en politisk gräsrotsrörelse i detta land .

Men åter alltså; en kvinna som genomför en icke-feministisk utrikespolitik, är det till gagn för feminismen? Kommer det att öka entusiasmen för att välja kvinnor bara för att de är kvinnor oavsett allt annat? Jag tvivlar.

Det sorgliga är just det att det enda verkliga argumentet för att rösta på Hillary Clinton är att hon representerar det minst onda då motkandidaten framstår som närmast galen och politiskt nära ren fascism. Det är en mycket svår och motbjudande situation och jag avundas verkligen inte USA:s vänsterrörelser eller aktivisterna i Sanders-kampanjen. Men när man går till ett val där man bara i realiteten kan välja mellan två kandidater så skulle även jag använda min röstsedel och använda den till det minst onda. Naturligtvis skulle det kännas mycket bättre att till exempel rösta på det gröna partiets kandidat Jill Stein som också ställer upp som presidentkandidat. En del av Sandersaktivisterna och andra kommer nog också göra det. Men det är ju att kasta bort sin röst på samma sätt som när man i Sverige väljer att rösta på FI eller något annat mindre parti. Att bygga upp nya partier som verkligen betyder något i ett samhälle är inte någon enkel eller lätt sak, varken i USA eller i Sverige eller i något annat land för den delen heller.

Men att lägga sin röst är en sak. Lika viktigt eller ännu viktigare är den verkliga rörelsen ute i samhället. Det viktiga är den gräsrotsrörelse som Sanders talade om i citatet ovan. Det är det enda botemedlet mot maktlöshet. Måtte denna gräsrotsrörelse leva vidare. Demokrati kan bara vara levande och stora samhällsförändringar bara möjliga genom trycket från stora folkliga rörelser. Detta gäller i USA såväl som i Sverige. När vi inte lyckas med det – och det händer ofta när de valda blir mer intresserade av att sitta vid makten än av att genomföra det som de blev valda för – då spelar det snart inte någon roll vilka vi röstar på.

Intressant?

Läs andra bloggar om USA, presidentvalet, Hillary Clinton, Sanders

Vänstern i USA, Spanien och Turkiet vid samma bord?

För oss som önskar en mer jämlik, mer jämställd och grönare värld bjuder rapporterna från presidentvalkampanjen i USA både på glädje och på sorg. Vi kan glädjas över att en radikal rörelse för social rättvisa, mot rasism och för verkliga åtgärder mot klimathotet, nu för första gången på flera decennier visat sig i USA. Naturligtvis har denna rörelse till stöd för Bernie Sanders inte kommit från ingenstans. Den har sina rötter så långt tillbaka som till 1960-talets medborgarrörelse – där Sanders var aktiv – men också de senaste årens Occupy-rörelse. En djupt liggande orsak till rörelsens framgångar är naturligtvis den fortgående ökningen av ojämlikheten i USA.

Sorg kan vi däremot känna över framgångarna för olika okunniga, hatiska och rasistiska högerpopulister även i USA. Precis som i Europa får de med sig de människor som hellre sparkar neråt än uppåt i samhället.

På 1960- och 1970-talet hade olika radikala rörelser i USA – som medborgarrättsrörelsen, Black Power-rörelsen, rörelsen mot Vietnamkriget och andra – en enorm betydelse för att sprida radikala idéer över hela världen. Inte minst skedde detta genom kulturen. Dessa rörelser bars främst upp av unga människor. På samma sätt kan den ungdomliga gräsrotsrörelsen för Bernie Sanders bli något mycket mer än bara en presidentvalskampanj – oavsett hur det går – och få en vidare betydelse såväl där som här.

Här i Europa har vi förutom framgångar för de högerextrema också sett framgångar för olika typer av nya vänsterpartier som organiserar sig och gör politik på ett delvis annorlunda sätt. Ett sådant parti som nått stora och snabba framgångar är det spanska Podemos (=”vi kan).

I Turkiet trappar nu den reaktionära regimen upp våldet mot landets kurder och angriper alltmer aggressivt  oppositionella och de demokratiska rättigheterna. Regimen har allt intresse av denna polarisering för att tränga tillbaka framgångarna för ett annat nytt vänsterparti: HDP (Folkets Demokratiska Parti).

motstånds

Om du har möjlighet att vara i Stockholm nu på fredag eller lördag så har du en unik chans att lyssna till representanter för dessa tre rörelser: kampanjen för Bernie Sanders i USA, Podemos i Spanien och HDP i Turkiet. Som organisatör står nätverket Rött Forum bildsom organiserar det som de kallar Motståndsforumfredag – lördag 18 – 19 mars på ABF-huset på Sveavägen i Stockholm.

Intressant?

Är det möjligt med en sossepresident i USA?

I USA pågår för fullt kampen om vem som ska bli de bägge stora valmaskinernas presidentkandidat. Detta ges ett stort utrymme i svenska medier. En av sensationerna är den demokratiska kandidaten Bernie Sanders som kallar sig själv för demokratisk socialist. När man kommenterat hans framgångar så har man i media talat om Sanders som ett av uttrycken för ”extremerna” i denna kampanj.

Vad som är extremt beror ju alltid på vad man jämför det med. Och från en svensk horisont är det svårt att uppfatta Sanders budskap som extremt när det gäller vad han vill genomföra. Det verkar ju vara ett samhälle av ungefär den typ som vi haft i Sverige sedan länge. Det är ett samhälle som med rätta förknippas med arbetarrörelsens framväxt och framgångar. Ett samhälle som när det stod på sin topp accepterades i sina grunddrag även av de borgerliga partierna. Och trots de omfattande nedskärningar och privatiseringar som skett under de senaste decennierna så är det fortfarande (ännu) inte något parti i Sverige som helt går emot tanken på en skattefinansierad välfärd. Men i USA är alltså detta extremt. Här befinner man sig fortfarande långt från sådana självklarheter som t.ex. en utbyggd skattefinansierad barnomsorg. Därför var det inte bara uttryck för skämtsamhet när en av de republikanska kandidaterna (Rubio)sa att Sanders kunde bli president i Sverige. För Rubios sort är en normal skandinavisk politik både fullständigt otänkbar och extrem.

Rubio, Trump och de andra republikanska presidentkandidaterna är däremot ett riktigt skräckkabinett. De är alla högerextrema. De framstår som extrema även i ett ”normalt” USA-sammanhang. De är inte bara extremt bakåtsträvande när det gäller olika mänskliga rättigheter (för kvinnor, homosexuella osv), de spelar också medvetet på att försöka vrida det stora och växande missnöjet i USA i rasistiska eller anti-muslimska banor.

Bernie Sanders utgår också från det växande missnöjet. Men till skillnad från alla de andra kandidaterna – och de flesta svenska socialdemokrater – pratar han om de växande klassklyftorna och försöker skapa en rörelse av enhet bland vanligt folk mot den extremt rika och mäktiga ekonomiska eliten. Han talar mot den splittring efter etnicitet, religion, kön, sexuell läggning osv som de andra kandidaterna driver. Istället talar han som t.ex. i denna fina video om enhet: ”Stand together”. Det är en rörelse som inte bygger på egna rikedomar eller stöd från Wall Street så som de andra politikerna utan på de verkliga gräsrötternas stöd. Sanders har också en lång personlig erfarenhet av att arbeta i folkrörelser ända sedan 1960-talets medborgarrättsrörelse och framåt. Att lyssna till hans tal är en fröjd för den som önskar mer hjärta och äkta engagemang hos våra politiker.

Men kan han bli president? Och ännu viktigare kan han genomföra det han vill ifall han skulle bli president?

Att vinna mot den ekonomiska och politiska eliten i USA är naturligtvis inte någon lätt sak i sig. Det märkliga valsystemet gör det inte lättare. I primärvalet i New Hampshire vann Sanders mot Clinton med 60 – 40. Ändå blev fördelningen av de delegater som sedan ska rösta om det demokratiska partiets kandidat 15 för Sanders och 14 för Clinton. Märkligt eller hur? Det förklaras i denna artikel med något som kallas ”superdelegater”. Det är partiapparatens egna delegater som är garanterade plats på konventet där allt avgörs. Av de 4047 delegaterna till konventet är 712 ”superdelegater” som ger massivt stöd åt Clinton. Visst klingar partinamnet rätt illa?

Men om nu Sanders skulle bli vald, kan han genomföra sin politik? Nej, säger han själv i denna video. Inte utan skapandet av en politisk gräsrotsrörelse:

Oavsett vem som väljs till president kommer den personen inte att kunna ta itu med de enorma problem som arbetande familjer i vårt land möter .

De kommer inte att kunna lyckas därför att makten hos de stora bolagen, makten hos Wall Street, makten hos kampanjdonatorerna är så stor att ingen president ensam kan stå upp mot dem .

Det är sanningen. Människor kan vara obekväma med att höra den, men det är verkligheten . Och det är därför som den här kampanjen säger högt och tydligt: Den handlar inte bara om att få Bernie Sanders vald till president, den handlar om att skapa en politisk gräsrotsrörelse i detta land .

I detta synsätt skiljer sig Bernie Sanders på ett avgörande sätt inte bara mot Barack Obama, Hillary Clinton eller de högerextrema republikanerna utan också mot dem som idag styr den svenska socialdemokratin. Det är en helt avgörande och mycket viktig skillnad. Våra svenska socialdemokrater har här som på så många andra områden glömt sin historia och att arbetarrörelsen inte kallas arbetarrörelse av en tillfällighet.

Intressant?

Läsa andra bloggar om Bernie Sanders, USA, presidentvalet

Klyftorna fortsätter öka och de fattigaste har blivit fattigare.

Du har kanske hört att fattigdomen i världen minskar och att även om klyftorna är stora så får i alla fall alla här på jorden det bättre. Men detta är faktiskt inte sant.

den fattigaste hälften

Idag beräknas gränsen för att leva i extrem fattigdom till 1,9 dollar per dag. Enligt Världsbanken lever 700 miljoner människor på denna nivå. Dessa de allra fattigaste på jorden minskade från 36 procent år 1990 till 16 procent 2010. Samtidigt som färre blev extremt fattiga ökade klyftan till de rikaste.

Klyftorna har sedan dess fortsatt att växa. MEN de senaste fem åren har tillgångarna hos den fattigaste halvan av jordens befolkning (3,6 miljarder människor) dessutom istället minskat även i absoluta tal med ungefär 1 biljon dollar. En minskning med 41 procent. Deras samlade tillgångar var inte mer tillsammans än det som enbart de 62 rikaste personerna i världen ägde tillsammans. För fem år sedan behövdes det 388 extremt rika för att äga lika mycket som den fattigaste halvan på jorden. Den lilla gruppen på 62 personer ökade istället sina tillgångar med 44 procent eller 542 miljarder amerikanska dollar under samma period. Hur denna utveckling ser ut kan du se i diagrammet ovan.

Dessa siffror har hjälporganisationen Oxfam tagit fram i en 44-sidig rapport. (Oxfam är en global hjälporganisation som arbetar med människor mot fattigdom.)

Enligt rapporten – som bygger på data från bland annat Credit Suisse och Forbes – har den globala ekonomin mer än fördubblats under de senaste 30 åren. Men dessa ökade tillgångar fördelas alltmer orättvist. Det innebär att den rikaste procenten av jordens befolkning idag äger mer än oss övriga 99 procent tillsammans. Ja du läste rätt. En procent har mer än alla vi andra tillsammans.

Så här har utvecklingen varit för tio olika inkomstgrupper i världen under åren 1988 – 2011:

inkomstutveckling

Under 2000-talet har den fattigaste halvan av jordens befolkning bara fått 1 procent av hela världens ekonomiska utveckling. Samtidigt har den rikaste procenten tagit hand om 46 procent av den ekonomiska ökningen.

Fattigdomsbekämpningen har alltså avstannat samtidigt som klyftorna ökat. Lönernas andel av BNP har minskat i alla olika typer av länder på jorden:

i alla länder

I de mest ekonomiskt utvecklade länderna har produktiviteten ökat mer än arbetslönerna. Istället har kapitalägarna ökat sin andel:

produktivitet

Oxfam-rapporten ser fler problem med utvecklingen än de ovan nämnda. Andra problem är att makten hos de allra rikaste blir så stor att regeringar inte längre vågar utmana dem t.ex. genom att försöka komma åt det enorma skattesmitande som sker i global skala eller att försvara välfärden i varje nation mot ytterligare urgröpning.

Hur länge ska vi låta dem hållas?

Intressant?

Läs andra bloggar om inkomstklyftor, ekonomi, fattigdom och jämlikhet

Kampen mot terrorismen

I det sönderfallande Syrien har den grupp som kallar sig själva för IS – av andra också för ISIS, ISIL eller Daesh – alltmer stärkt sin ställning. Detta skedde tidigare än det började talas om det i dominerande svenska medier*. Idag är de en maktfaktor och ett monster som mäktiga ledare över hela världen förklarar krig mot.

När Frankrikes president Hollande gör det mot bakgrund av attentatet i Paris är det begripligt. Men är det klokt eller ens sant det som han säger? Frankrike bedriver ju redan krig – i den meningen att de använder sina militära resurser – i Syrien men också i Mali. Och kan våld ens vara huvudvägen framåt?

bush-gänget

skyldiga

Efter 11 september 2001

Redan efter angreppet i USA den 11 september 2001 förklarade Bush-administrationen krig mot terrorn. Detta motiverade sedan angrepp och ockupationer av Afghanistan och Irak, militära inblandningar i Syrien, Libyen och Pakistan men också mer övervakning och inskränkningar i demokratiska rättigheter över hela världen. Om vi ser till resultatet så är det helt klart att det som vi kallar terrorism bara ökat sedan dess. Alltså skulle man kunna anta att det behövs något mer, eller något annat, än denna medicin av mer våld och repression.

Att stärka fiendens fiende

Det är inte bara så att de hittillsvarande metoderna har stärkt detta monster. Det är ännu värre än så. De mäktigagaste av de mäktiga som nu åter talar om krig mot terrorismen är på olika sätt medansvariga för utvecklingen av detta fenomen. En del av detta beskrivs av Souad Mekhennet i artikeln ”The terrorists fighting us now? We just finished training them.” i Washington Post. Hon skriver:

“Fiendens fiende är min vän”, och det har varit USA och dess allierades tillvägagångssätt sedan årtionden när det gäller beslut om att stödja oppositionsgrupper och rörelser.

Monstret Al Qaida (som IS är en utbrytning ur) var ursprungligen USA:s monster. Med stöd från USA, Saudiarabien och den pakistanska säkerhetstjänsten stärktes de gudskrigare som slogs mot den Sovjetstödda regimen (och senare även direkt mot Sovjets arméer) i Afghanistan. Där byggdes de upp. Och så har det fortsatt med stöd till liknande grupper i t.ex. Libyen och Syrien.

Resultatet av Irakinvasionen

För inte så länge sedan satt den förre brittiske premiärministern Tony Blair i TV och gav någon sorts ursäkt för att han tillsammans med USA:s president Bush med falska argument (om massförstörelsevapen) startade kriget mot och ockupationen av Irak. Nu är det inte längre en kontroversiell sanning att  det kaos som uppstod i Irak starkt bidragit till ett stärkande av terrorgrupper som Al Qaida/IS. Nu är vi där vi är, men låt oss inte glömma. Istället minnas och lära.

Samma sak gäller för det sönderfallande Libyen där uppbygget av IS varit mycket framgångsrikt. Där var det också snabba våldslösningar utan tanke på vad som skulle komma därefter som vägledde Nato-länderna (och Sverige). På olika sätt är i denna mening många av dem som nu talar i högstämda ordalag om demokrati och det fria samhället i högsta grad medansvariga för utvecklingen av den extrema islamismen och våldet. Låt oss inte glömma det när nu åter enkla lösningar om fler bomber portioneras ut.

Rekrytering i Europa

Men idag rekryterar alltså monstret IS även unga människor i Europa. Hur detta är möjligt är också en sak att fundera över. Här kommer knappast heller våld och fler repressiva åtgärder komma åt själva roten till att detta händer i Europa idag. Naturligtvis handlar det om flera olika saker som måste göras. Förenklat uttryckt handlar det både om att undanröja de sociala orsaker som ligger bakom dragningen till kriminalitet och religiös extremism och att samtidigt bekämpa dessa idéer framförallt i de områden och bland de grupper där de är starkast. Ett samhälle där klassklyftor, fattigdom och segregerat boende fortsätter att öka kommer inte främja denna kamp. Inte heller att blunda för den nödvändiga kampen mot alla typer av reaktionära idéer antingen de är politiskt eller religiöst motiverade.

Den arabiska våren och Syrien

Cecilia Uddén, Sveriges Radios utrikeskorrespondent i Egypten, påpekade nyligen en annan viktig sak i förhållande till IS framgång, nämligen diktatorernas segrar och den arabiska vårens nederlag:

Den arabiska våren i sin ursprungliga form var ett demokratiuppror som inte syftade till jihad eller kalifat, utan som blandade universella demokratiska värderingar med folklig resning. Hade det lyckats, hade IS inte haft den attraktionskraft terrorrörelsen har i dag.

Men i nästan alla länder som omfattades av den arabiska våren har antingen militären eller islamister eller båda satt stopp för reformer och demokratisering.

I Syrien sitter diktatorn Assad kvar och tycks kunna göra vad som helst för att fortsätta göra det. Problemet i Syrien är och har varit att de som stod för någon form av demokratisering klämts mellan den till tänderna väpnade diktaturen och de av andra makter alltmer beväpnade islamisterna.

Är lösningen mera våld?

Jag avskyr våld, men jag är inte någon absolut pacifist. Det finns och har funnits situationer då våld som självförsvar eller väg till befrielse varit och är både realistiskt och berättigat. Då nationer, folk, klasser eller grupper har använt våld för att försvara eller uppnå någon grad av frihet. Men går det när det gäller Syrien alls att tänka sig en lösning som främst innebär mer våld? En rent militär lösning? Jag tror inte det. Priset för fortsatt dödande är sedan länge alltför högt. Och en seger för Assad-regimen, IS eller Al Qaida skulle inte heller innebära något som helst framsteg. De är alla monster.

Att bomba utan stöd på marken

Bomber uppifrån utan stöd på marken leder inte till annan förändring än kaos. Det borde vara en lärdom av hittillsvarande försök med bomb-demokratisering. De delar av den syriska oppositionen som står för den ”arabiska vårens” värderingar är mycket svaga och klämda mellan olika sekteristiska våldsgrupper och regimen. Annorlunda är det med kurderna. Kurderna i Syrien och deras största organisation YPG – nära lierat till PKK – kämpar inte om makten i Syrien.

afa97

Kvinnliga soldater från YPG

De kämpar för sina rättigheter och för vissa landsändars (kantoners) självständighet. De är idag den enda väpnade kraft av betydelse som är värd att stödja och som utför en effektiv kamp mot IS och kämpar för ett samhälle som  innebär större frihet och rättvisa för de flesta. Men kurderna angrips hela tiden av den turkiska staten som samtidigt på olika sätt hjälpt till att förse IS och andra religiösa extremister inne i Syrien med stöd. David Graeber skriver i The Guardian:

Det exakta förhållandet mellan Erdoğans regering och Isis kan bli föremål för diskussion, men vissa saker kan vi vara relativt säkra på . Hade Turkiet gjort samma typ av absolut blockad mot Isis områden som de gjorde mot de kurdisk-kontrollerade delarna av Syrien, eller visat samma typ av ”välvillig nonchalans” mot PKK och YPG som de har erbjudit IS, så skulle det bloddränkta ”kalifatet” för länge sedan ha kollapsat – och utan tvekan , skulle Paris-attackerna aldrig ha hänt .

Pressa ”vännerna” och stryp penningflödena

De som idag vill ha framgång i kampen mot IS-terrorismen borde därför sätta press på ”Nato-vännen” Erdogan och hans regim. Dessutom borde man arbeta för att terroriststämpeln på PKK/YPG hävs och se till att kurderna får allt stöd de behöver i detta läge.

De som vill vara trovärdiga i sin kamp mot terrorismen borde också sluta  förse Saudiarabien – detta avskyvärda land som i mycket liknar IS ”kalifat” –  med vapen, som på en mängd sätt bidragit till att stärka gudskrigarna i Syrien. Ja, hela hyckleriet kring relationerna med detta land borde rivas ner. Kamel Daoud skriver i NY Times den 20 nov om Daesh (IS) att dess moder är Irakkriget och dess fader Saudiarabien och dess religiöst-industriella komplex..

Krig kostar pengar, mycket pengar. En viktig källa till IS rikedom är att de kontrollerar det mesta av ”det svarta guldet” – oljan i Syrien. Enligt Syria Deeply går ungefär häften av denna olja till Irak, medan den andra halvan konsumeras i Syrien, både i IS-territorier och i andra rebellkontrollerade områden i norr. En annan viktig källa till inkomster för IS är skatter från den befolkning som bor inom IS-kontrollerade områden – oavsett de vill det eller inte. IS behöver förutom krigare också rekrytera ingenjörer, läkare och yrkeskunniga arbetare, något som uttryckts av dess ledare Baghdadi. Av dessa skäl vill IS naturligtvis på alla sätt hindra folk från att fly till exempel till Europa. En slutsats av det borde vara att vi i Europa inte ska göra det ännu svårare för människor att komma hit.

Stryp vapentillförseln

Men framförallt går det inte i längden att kriga utan vapen. De stridande i Syrien är beroende av att förses med vapen utifrån. Alla de makter som är inblandade i detta krig genom att direkt med vapen stödja dödandet eller genom att sälja vapen förlänga det, har tillsammans avgörandet i sin hand. Som Syrienexperten Joshua Landis säger i en intervju:

Om de länderna kom överens om att sluta sända vapen till Syrien skulle följden bli en dramatisk minskning av antalet dödade där.

Bara de som inte förser Assad, IS eller AlQaida med vapen, direkt eller indirekt, är trovärdiga i sin kamp mot terrorismen, eller för den delen i att tala om fred.

—-

*Om framväxten av IS, liksom om hela utvecklingen i Syrien, kan man läsa bland annat i två utmärkta böcker: Syrien brinner av Aron Lund och antologin Syrien – revolutionen, makten och människorna.

Intressant?

Läs andra bloggar om Syrien, IS, terror

%d bloggare gillar detta: