Altstadt, rasismen och vänstern

klassenhetJag läser en artikel av Ann Charlott Altstadt i nyhetsmagasinet Fokus. Den har rubriken ”Vänsterns nya ofarliga politik” och kritiserar begreppet ”strukturell rasism”. Hon skriver att ”rasism existerar naturligtvis” men ”strukturell rasism är ett fånigt, missvisande begrepp som borde ha låsts in i det postkoloniala seminarierummet i stället för att få förvirra ett helt land att missförstå sig själv.”

Varför Altstadt angriper vänstern för ett begrepp som enligt henne har förvirrat ett helt land förstår jag inte riktigt. Jag menar att i så fall omfattas det väl av en majoritet och inte bara av den minoritet som utgörs av vänstern. Att begreppet nått en sorts officiell nivå har hon nog också rätt i. Jag hittar till exempel en statlig utredning från 2005 som beskriver begreppet så här:

Med strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet avses således i dessa utredningsdirektiv regler, normer, rutiner, vedertagna förhållningssätt och beteenden i institutioner och andra samhällsstrukturer som utgör hinder för etniska eller religiösa minoriteter att uppnå lika rättigheter och möjligheter som majoriteten av befolkningen har. Sådan diskriminering kan vara synlig eller dold och den kan ske avsiktligt eller oavsiktligt

(Det blågula glashuset: strukturell diskriminering i Sverige, SOU 2005:56)

Men om det nu är så etablerat och förvirrande för ett helt land, varför inte bara diskutera begreppet utan att gå omvägen via angrepp på ”vänstern”?

Altstadt har en hel del argument som jag instämmer i. Hon anser ”exempelvis inte att det är tecken på strukturell rasism att fråga någon varifrån hen kommer, att inte kunna uttala namn korrekt, att vilja ha ett kvotsystem för asylsökande i stället för öppna gränser, att bära dreadlocks fast man har vit hud, att tycka att vissa traditioner eller livsstilar är sämre än andra, att framföra religionskritik.” I allt detta håller jag med henne. Hon har naturligtvis också rätt i att rasism även förekommer ”i eller mellan minoritetsgrupper” liksom i att rasism även kan riktas mot majoriteten från en minoritet eller att ”mörkhyade också kan inneha maktpositioner”. Jag förstår däremot inte till vilken del av ”vänstern” som hon tycker att dessa saker behöver påpekas.

Ja, instämmer även i hennes kritik mot de dumma saker som Kitimbva Sabuni, talesperson för Afro-svenskarnas riksförbund sa i ett tal som han höll strax före jul vid en manifestation mot våld i Rinkeby. Om detta skriver Altstadt själv att hon ”är säker på att en massa vänstermänniskor oavsett hudfärg anser att Sabunis tolkning av våldet, kriminaliteten och fattigdomen är befängda.” Ja, det är jag också övertygad om. Inte bara en massa, utan de flesta skulle jag tro. Så (åter) varför använda Sabuni för att angripa vänstern? Sabuni är väl inte socialist?

Men inget av detta har väl med begreppet strukturell rasism att göra? Som jag uppfattar begreppet så handlar det precis som när det gäller kvinnors underordning i samhället om att se mer generella förhållanden/mönster i samhället. Ungefär som det beskrivs i den statliga utredningen ovan alltså.

Om detta som saken alltså handlar om säger Altstadt att begreppet:

…sägs förklara företeelser som utbildning, inkomst och arbetslöshet. Men det måste väl finnas rimligare förklaringar till att exempelvis sysselsättningsgraden för somalier i Sverige endast är cirka 25 procent? Varför har inte den strukturella rasismen hållit tillbaka personer från Eritrea som efter 20 år i Sverige har lika hög inkomst som finländarna; 95 procent av de inrikesföddas medianinkomst.

Detta är såvitt jag kan se Altstadts enda argument för att avfärda tanken på att rasismen kan vara mer grundläggande i samhället än att bara gälla rasister och öppen rasism. Naturligtvis kan man inte se rasistiska strukturer som den ENDA orsaken bakom olika skillnader. Andra faktorer måste också tas in. Främst naturligtvis klass.

Men det finns undersökningar om dessa strukturer. Det finns undersökningar som visar att vi faktiskt behandlas olika till exempel beroende på vilket namn vi har. Rickard Carlsson, forskare i Lund, gjorde en undersökning på 5500 jobbansökningar som visade att namnet spelade roll trots samma kvalifikationer (Hassan kallas inte på intervju). Vid Växjö universitet har man tittat på lägenhetsannonser på Blocket och konstaterat att personer med svenskklingande namn får titta på fyra gånger fler lägenheter än personer med arabiskklingande namn.

Det här är bara två exempel. Men nog visar dessa två exempel på något som vi kan kalla struktur. Även på dessa två områden så kan man naturligtvis inte bara se lösningar utifrån en enda faktor (att motverka diskriminering av rasifierade). Graden av arbetslöshet eller tillgång på bostäder har naturligtvis också en stor betydelse.

Altstadt avslutar sin artikel med att återigen kritisera ”vänstern” i största allmänhet:

I dag tycks socialismen ha försvunnit från vänsterns agenda och ofarlig postkolonial antirasism och allmänhumana mänskliga rättigheter kommit i dess ställe.

Jag måste säga att jag börjar känna mig trött på den här typen av icke-konstruktivt gnäll från människor som anser sig vara socialister och har tillgång till medieutrymme. Visst måste det socialistiska perspektivet resas. Och den nuvarande utvecklingen i världens samhällen och vår natur har inte gjort detta perspektiv mindre viktigt. Ett annat samhällssystem är verkligen nödvändigt. Men de oerhört negativa erfarenheterna från de samhällen som kallade sig socialistiska liksom den framgångsrika borgerliga offensiven mot allt vad som har att göra med arbetarrörelse och socialism går inte att bortse från eller trolla bort. Istället för att beklaga sig över att ”socialismen försvunnit från vänsterns agenda” borde de skribenter som gnäller konkretisera kritiken och utveckla tankarna kring hur en socialistisk vision kan se ut här och idag.

Intressant?

Läs andra bloggar om vänstern, vänsterpartiet, rasism

Vänstern, ”identitetspolitiken” och hedersförtrycket

Över huvud taget är problemet med ord att de används för att förklara något, men gör att man slipper förklara just detta. Man bör därför prova då och då att ta bort viktiga nyckelord i språket och se vad man gör med det vacuum som uppstår…..

Kajsa Ekis Ekman: Texter 1998 – 2015, s. 175

Det som Kajsa Ekis Ekman skriver här gäller speciellt ord som börjar användas mycket och av många människor samtidigt. Själv har jag upplevt och tänkt på detta många gånger inom skolans värld, där jag jobbat sedan 1980-talet. Ett sådant ord där har till exempel varit: ”värdegrund”. När vissa ord blir inne så har de en tendens att tappa betydelse och bidrar inte till klarhet om vad vi menar: ”alla” bara säger det.

Ord kan fungera som dimridåer

Ord kan fungera som dimridåer

Ett ord som nu ofta används på tidningarnas kultur- och tyckarsidor, liksom på facebook är ordet ”identitetspolitik”. Jag tycker att det har blivit just ett sådant ord som används slappt för att slippa förklara och som vi borde pröva att emellanåt byta ut för att komma vidare i diskussionerna.

Jag skrev på en blogg om det här i våras (Vilka får vara med i kampen?) att ordet ofta används nedsättande. Jag skrev också att jag inte sett ”någon som skriver eller säger att de är anhängare av identitetspolitik”. Att det i huvudsak används nedsättande är sant. Men att det faktiskt också kan användas – och har använts –  positivt hade jag undersökt för dåligt. Det har jag märkt sen när jag kollat upp historien bakåt. Tydligen har begreppet använts åtminstone redan på 1970-talet av en grupp svarta feminister i Boston i USA (Combahee River Collective).

Men jag har alltså också märkt att det både kan användas positivt och problematiseras, när jag läst lite mer från aktuell debatt. Till exempel en artikel av Kawa Zolfagary på Politism som försöker reda ut frågan samtidigt som han konstaterar att det inte är så lätt att veta ”vad i helvete identitetspolitik är för något. I ärlighetens namn är det jävligt oklart, till och med för mig själv som enligt många är identitetspolitikens värsta företrädare”.

Kawa Zolfagary tar upp några olika aspekter på olika sätt att tolka ordet samtidigt som han skriver att det ”lika gärna kan kallas feminism och antirasism”. Och då är det ju så att det naturligtvis finns olika riktningar såväl inom feminismen och antirasismen som inom ”identitetspolitiken”. Zolfagary tar upp några exempel på det som t.ex. detta med att ha tolkningsföreträde:

….. det verkar betyda allt ifrån att man ska hålla käften helt om man inte tillhör den grupp som diskuteras till att man ska lämna plats så att de direkt drabbade kan få definiera sina bekymmer.

Två väsentligt olikartade sätt att förhålla sig alltså.

Samma sak är det med den sekterism som finns bland en del som kanske kan kallas ”identitetspolitiska”, alltså det här att inte alla får vara med i kampen som jag skrev i det ovan nämnda blogginlägget. Denna sekterism finns. Men den finns ju inte hos alla eller ens de flesta feminister och antirasister. Ytterligare en sak är det här sättet att betrakta sig som representant för och tala i en hel grupps namn utan att ha blivit vald till detta på något demokratiskt sätt. Men även detta gäller ju bara en del.

Vänsterpartiet beskylls ju för att vara ”identitetspolitiskt”. Men detta finns varken i program eller som uttalanden från ledande partiföreträdare. När partisekreteraren Aron Etzler svarar några kritiska partimedlemmar i tidningen Flamman säger han t.ex. att ”Vi är ett feministiskt parti, inte ett identitetspolitiskt”.

Men begreppet ”identitetspolitik” används av diverse borgerliga debattörer  för att angripa ”vänstern” (också oftast odefinierad) . En lustig och ganska märklig sak här är att de borgerliga debattörer som gör det samtidigt låtsas som om de gillar marxismen och arbetarrörelsen. I Göteborgsposten har vi kunnat läsa Adam Cwejman skriva att: ”…betydande delar av vänstern omvandlats från klassorganiserad folkrörelse till elitistisk och teoritung subkultur…Värre lär det dessutom bli” som om han beklagade det. Och liberalen Thomas Gür skrev nyligen i Dagens Samhälle om ”En vänster som lämnat marxismen bakom sig”.

Om detta bisarra spel har Kajsa Ekis Ekman också skrivit bra:

Den som följer svenska ledarsidor märker snart något underligt. Det verkar ibland på dem som att det är Vänsterpartiet som har makten i Sverige. Varje månad i Sverige skrivs nämligen en hop artiklar på temat ”Vänstern måste ta ansvar för … ”. Bara det senaste året har ledarsidorna hävdat att vänstern måste ta ansvar för: hedersvåldet, antisemitismen, Donald Trumps framgångar (!) Spotifys ekonomiska situation, flyktingsituationen i världen och mycket mer.

…..detta sätt att avkräva ansvar av aktörer utan makt är ett slappt och slarvigt sätt att debattera på. Det är mycket enklare för en lat skribent att slänga ihop en text om vad vänstern gör för fel än att verkligen undersöka frågan.

Allt det jag sagt här ovan tycker jag talar för att vi bör vara försiktiga med användandet av ordet ”identitetspolitik”. Vi bör också kritiskt granska hur det används. Låt oss tala mer konkret om det vi är för eller emot utan att grumla till det med detta ord.

Debatten om förorten och hedersförtrycket

Förra sommaren pågick en debatt om de problem i vissa förortsområden som har att göra med växande fundamentalism som förstärker könssegregation och hedersvåld och begränsar kvinnors rörelseutrymme. Som forskaren Lena Gunnarsson konstaterar i en mycket bra och intressant artikel i Flamman (Ständigt i skottlinjen) så är detta en ”mycket snårig terräng” som ”medför extra krav på precision, omdöme och försiktighet” men också kräver både ”varsamhet och generositet” när vi kritiserar varandra i denna diskussion.

Några från Vänsterpartiets ledning gick då för mer än ett år sedan in i denna diskussion med en artikel i Aftonbladet. Man skrev där några riktiga saker som att:

  • reaktionära fundamentalistiska och rasistiska rörelser finner näring att gro och frodas i klassklyftor och splittring . Ökade klyftor, utbredd arbetslöshet och fattigdom ger utrymme för såväl kriminella som reaktionära krafter att verka
  • Reaktionärt förtryck kommer i olika skepnader, ibland insvept i sträng religion
  • Oavsett när och var bekämpar Vänsterpartietalltid bakåtsträvande och förtryck och står upp både för kvinnan som tvingas täcka sin kropp och för kvinnan som får slöjan avdragen.
  • Att den höger som bäddat för reaktionära rörelser genom att öka segregation och fattigdom, och motsatt sig framsteg som bidrar till jämlikhet och kvinnors frigörelse, inte har någon rätt att anklaga vänstern för att ”svika förorten”

Men när man också sa att man inte var villiga att ”peka ut” förorten och en enskild religion för att det skulle öka splittringen, då uppfattades det nog av många, och då i sitt sammanhang, som att man inte ville lyssna på dem som inifrån förorten (Husby i Stockholm i detta fall), tog upp problemen (pekade ut?) med ”reaktionära fundamentalistiska rörelser” och ”reaktionärt förtryck insvept i religion”. Det förstärktes när man skrev om generaliseringar och ryktesspridning utan att precisera vilka generaliseringar eller rykten man syftade på.

Det blev inte bättre när man underströk att ”kvinnoförtryck, homofobi och fundamentalism inte är förbehållet en enskild religion eller endast finns i förorten”. Åsikten att kvinnoförtryck, homofobi och fundamentalism bara skulle finnas inom islam och i ”förorten” är ju en väldigt extrem uppfattning. Men om någon känner sig tvungen att påpeka att det inte är så undrar man ju till vem det sägs och varför. Det verkar då som om man ändå inte vill se eller förhålla sig till denna speciella form av förtryck. Så även om jag – och jag tror alla utom rasisterna – naturligtvis instämmer i detta så var det svårt att inte då och i sitt sammanhang uppfatta det som att man ändå ville undvika ämnet.

Då tycker jag att partiföreningarna i V på Järva (där Husby är ett område) lyckades uttrycka detta bättre i ett läsvärt inlägg där de bland annat skrev att: ”Det går inte att frånta personer sina egna upplevelser. Att det finns kvinnor i vårt område som upplever att de inte kan röra sig fritt i offentligheten är vidrigt”.

En polariserad debatt

Jag tror att den debatt som blivit i detta svåra ämne polariserats på ett olyckligt sätt, inte minst genom att andra grupper (med egna ibland ej redovisade intressen) ingripit i debatten på den ena eller andra sidan.

Men den har också polariserats därför att de som deltagit i debatten snabbt grävt ner sig i olika skyttegravar, där alla ställningstaganden ska höra hemma i en burk så att säga. När till exempel Ann Charlott Altstadt här senast skriver i Aftonbladet att förbud mot religiösa friskolor ”i den svenska debatten avfärdas som rasism” så känner jag inte igen mig. Jag är medlem i vänstern och motståndare till alla sorters religiösa friskolor. Jag har aldrig upplevt att någon kallar den uppfattningen för rasistisk. Dessutom är det ju sossarna och högern som gjort dessa skolor möjliga med friskole-”reformen”, något som vänstern var emot.

Och när Altstadt skriver om ”förtrycket och våldet inom fundamentalistiska/konservativa grupper som identitetsvänstern inte kan betrakta på annat vis än som just offer för denna rasism” då bidrar hon till just en sådan skyttegravsdebatt genom att dels klumpa ihop tänkta motståndare under det där luddig begreppet och samtidigt göra en karikatyr av det hon uppfattar som de andras ståndpunkt.

Framförallt tror jag att den här diskussionen skulle ha vunnit på att mer krut lagts ner på att diskutera olika konkreta åtgärder som handlar om vad vi kan göra i dessa svåra frågor. Amineh Kakabaveh som varit en centralfigur i dessa diskussioner skrev en debattartikel i juni 2015 med den braskande rubriken ”I förorten växer männens diktatur” där hon beskrev olika  missförhållanden. Men när det kom till åtgärder så föreslog hon bara att statligt stöd till trossamfund ”måste ses över”, att en omfattande utredning om hedersmord borde tillsättas liksom att en medborgarminister skulle tillsättas. Kanske bra åtgärder. Men trots allt bara en mycket liten början på åtgärder mot de verkliga problemen. Dessutom har vi haft en nymornad och – som jag tycker – konstig debatt om att vissa badhus gett möjlighet för kvinnor att bada utan män en timme i veckan. Har man inte starkare belägg för islamisternas makt så känns det ju inte så hotfullt. Men i övrigt har det vad jag kunnat se varit ganska tomt när det gäller konkreta förslag.

 

Det faktiska hedersvåldet och förtrycket idag

I dagens värld gifts varje dag 39 000 flickor under 18 år bort.heder

WHO beräknar att mellan 125 och 140 miljoner flickor och kvinnor i dag lever med konsekvenser av att ha blivit könsstympade.

I Sverige är det tydligen svårt att få fram siffror på hur många brott som begås i hederns namn idag. Det finns helt enkelt inte någon brottskod för hedersrelaterade brott. Om detta skriver den statliga utredningen ”Nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck”:

Att det saknas nationell statistik kring hedersrelaterat våld och förtryck har lyfts fram i flera sammanhang, senast av nationella samordnaren mot våld i nära relationer som föreslog en ny nationell studie med syfte att också fånga in vuxnas utsatthet, då tidigare studier främst fokuserat på ungdomar.

Däremot finns det en del undersökningar av hur unga människor själva uppfattar situationen som visar att situationen är mycket allvarlig  och att normer om oskuld och äktenskap starkt påverkade både vardagen och framtiden för många barn, särskilt flickor.

Socialstyrelsen gjorde 2015 en kartläggning av hur många flickor och kvinnor i Sverige som kan vara utsatta för könsstympning. Kartläggningen uppskattade att 38 000 flickor och kvinnor i Sverige är könsstympade, varav 7 000 är flickor under 18 år.

Att situationen på detta område är mycket allvarlig och att mycket behöver göras, kloka tankar och strategier utvecklas, det är helt klart. Vad som också borde stå klart är:

  • Att ett sådant arbete försvåras om vi fortsätter att öka de ekonomiska och sociala klyftorna i samhället och dra bort resurser från fattiga förortsområden.
  • Att det främsta hindret för att utveckla kloka åtgärder inom detta svåra område knappast är vänstern eller några identitetspolitiska kulturdebattörer, utan högern och ”nedrivningspolitikerna”, rasisterna och fundamentalisterna i en komplicerad förening.

Så låt oss börja diskutera vad vi kan göra. Och låt ordet identitetspolitik vila ett tag, va?

Intressant?

Läs andra bloggar om identitetspolitik, hedersvåld, vänsterpartiet

Bada i frid

Titta på den här bilden från ett annonsmagasin som jag nyss fick i brevlådan:

kvinnogym

Är det något som stör? Jaså inte?

Du tycker alltså inte att det är störande, upprörande eller principiellt fel att det finns gym bara för kvinnor?

Tänk dig då bilden av ett badhus där det under en begränsad tid varje vecka bara är bad för kvinnor. På ett fåtal platser i Sverige finns detta. I Tensta i Stockholm vill jag minnas att man hade det redan på 1990-talet. Jag kan inte minnas att det då var så mycket ståhej om den saken. Någon timme i veckan då män inte fick bada tillsammans med kvinnor verkade inte uppröra så många då. Inte mer än någon enstaka surmulen typ, såvitt jag minns.

Men nu är det annorlunda. Denna, som man kan tycka ganska lilla fråga, har under det senaste året kraftigt ifrågasatts av såväl kända debattörer som partiledare som t.ex. Björklund.

Tyvärr tror jag att det är så att olika debattörer har ganska olika skäl att ta upp denna fråga just nu. De högerextrema vill naturligtvis använda den för sina syften, som ett slagträ mot invandrare och ”det mångkulturella samhället”. Andra som olika borgerliga politiker sträcker nog bara helt enkelt upp fingret i luften, känner efter vartåt det blåser och hoppas att de ska kunna ha nytta av detta. Men så finns det naturligtvis också olika liberala eller vänstersinnade som ärligt ser detta som ett uttryck för en tillbakagång till ett äldre kvinnoförtryck. En sådan debattör är Sara Mohammad som nu i augusti på svt opinion skrev att:

En uppdelning av kvinnor och män, som i fallet med skilda badtider i simhallar, är ett bevis på islamisters makt och förmåga att driva igenom gamla regelverk i det nya landet.

Att det finns mycket bränsle i denna lila fråga märktes bland annat på att Sara Mohammads artikel redan samma eftermiddag som den publicerades hade delats över 62 000 gånger i sociala medier.

Elisabeth Strömberg som varit chef för badhusen i Tensta och Husby i Stockholm skrev i ett motinlägg att:

Tyvärr är tydligen drunkning den vanligaste dödsorsaken bland barn i Sverige. Fler kommer att drunkna om inte fler badhus underlättar för alla kvinnor att vänja sig vid vatten och förhoppningsvis lära sig simma. Min erfarenhet visar: Kan mamma simma, kan barnen simma.

Hon berättar också om den positiva erfarenheten av dessa separata badtider:

Efter något år upptäckte vi som jobbade i simhallen att några kvinnor vågade sig dit under vanliga öppettider, med sina barn! Vilken succé!

Men dessa sakliga argument tycks inte hjälpa.

Om vi bortser från dem som använder sig av frågan för andra syften –  på samma sätt som när högerextrema plötsligt börjar värna om framgångar för feminismen eller de homosexuellas rättigheter – så har vi alltså dessa som ärligt står upp för kvinnors rättigheter. De menar att de kvinnor som vill ha separata badtider är förtryckta och att vi inte ska hjälpa till att upprätthålla ett sådant förtryck. Naturligtvis kan man se saken på det sättet. Men jag tror inte det är så enkelt. Jag tror att det finns kvinnor som, utan att vara religiösa eller mer förtryckta än vad alla kvinnor i en viss mening är i alla samhällen, kan önska eller uppskatta att få bada bara tillsammans med andra kvinnor. Jag har i alla fall stött på den uppfattningen. Skylandet och exploaterandet av kvinnokroppen är väl bara olika sidor av samma mynt förresten?

Men låt oss utgå från att de skilda badtiderna är ett uttryck för ett existerande förtryck, att de kvinnor som på detta sätt kommer till badhuset och lär sig simma är förtryckta och kvar i gammaldags beteenden. Blir de mindre förtryckta om de istället sitter hemma och inte alls kommer till badhuset? Gör vi människor mer medvetna eller mindre religiösa genom att tvinga dem till sådant de (ännu) inte vill? Jag tror inte det. Jag tror inte det här handlar om att ge fan lillfingret. Jag tror det handlar om att hitta praktiska kompromisser på en väg framåt som oftast är ordentligt krokig.

Sara Mohammad har gjort stor nytta i kampen mot hedersförtryck. Hon och andra har också – trots att de också då utnyttjats av de högerextrema – haft rätt i att uppmärksamma problem med religiösa reaktionärers inflytande till exempel i en del förortsområden. Detta till skillnad från dem som med goda avsikter eller rädsla för att bli utnyttjade förnekat dessa problem. Det har jag skrivit om på tidigare blogg. Men i denna fråga tycker jag att hon har fel. Om det inte handlade om bad skulle man kunna kalla det en skitfråga som fått orimliga proportioner.

Själv föredrar jag ju den här typen av bad.

Själv föredrar jag ju den här typen av bad.

 PS: Andra exempel på att frågan om hur vi badar kan skapa konflikter mellan folk kan man läsa i en artikel i Aftonbladet från 2009. Där skildras hur ortsbor i Falsterbo retar sig på nakenbadande ”Stockholmsjävlar”. Man kan ju fråga sig vem som var förtryckt här och hur de skulle bli mindre förtryckta?

Intressant?

Svenska värderingar

Moderatledaren Kinberg Batra talade i Stockholm på nationaldagen om det som hon kallade svenska värderingar. Hon menade att dessa värderingar är hotade av ”av en del av de som kommer hit från andra länder”. Exempel på sådana osvenska beteenden var till exempel att ”tafsa i folksamlingar” ”eller hota kvinnor på ett asylboende .” Men de svenska värderingarna hotas också avde som inte gör rätt för sig och inte är med och gör sitt bästa i samhället fast de skulle kunna”.svenska värd

Moderatledaren pekar alltså tydligt åt ett håll där fientliga krafter finns bland ”en del av de som kommer hit från andra länder”. Att detta sammanfaller med att moderaterna nu enligt opinionsundersökningar tar tillbaka röster från SD, är knappast någon tillfällighet.

Att allt fler politiker börjar använda de nationalistiska tongångarna är inte heller en tillfällighet. Men finns det något problem med det? Finns det inte reaktionära, bakåtsträvande och kvinnofientliga föreställningar bland en del som kommit från andra länder? Jo, naturligtvis. Men det finns det ju också bland människor som bott i det här landet sedan generationer. Inne på en del flyktingförläggningar hotas kvinnor av andra (manliga) flyktingar. Det är förfärligt, upprörande och måste bekämpas på alla sätt. Men om detta beteende från en del män inne på förläggningarna ska kallas ”osvenskt” vad ska man då kalla beteendet att bränna ner flyktingförläggningar utifrån? Är detta alltför utbredda ”beteende” också ”osvenskt” fast det kanske utförts av människor som är infödda svenskar?

Frågan är helt enkelt vad man tillför genom att kalla de värderingar om demokrati och jämställdhet – som förenar många människor oavsett bakgrund eller födelseort – för just ”svenska”. Jo, man tillför det nationalistiska gift som ställt människor mot varandra alltför många gånger genom historien. När moderatledaren talar om människor som ” inte gör rätt för sig och inte är med och gör sitt bästa i samhället fast de skulle kunna” så bör man ställa sig frågan varför hon bara pekar mot människor som nyss kommit till Sverige och som dessutom ofta har mycket svårt att kunna ”göra rätt för sig” även om de ”gör sitt bästa” för att söka alla jobb som (inte) finns. Varför pekar hon inte också på de rika skattesmitare som i stor utsträckning röstar på hennes eget parti. Dessa rika skattesmitare gör ju verkligen inte sitt bästa i samhället. De vill inte bidra med skatt, trots att de redan har så mycket för egen del och trots att de alltså mycket väl skulle kunna. Jag tror det beror på att moderatledaren inte vill stöta sig med några av sina viktigaste väljargrupper, medan hon däremot gärna bedriver nationell hets riktad mot människor som nyss kommit till Sverige. Sparka neråt, slicka uppåt.

I en artikel i SvD är moderatledaren något mer nyanserad. Där säger hon att ”Många av de värderingar som ligger till grund för vårt samhälle och vår stat har Sverige gemensamt med andra länder ”. Men varför då kalla dem för just ”svenska”? Att en majoritet av medborgarna i Sverige är överens om vissa grundläggande rättigheter reglerade bland annat i lag stämmer. Det är sådant som bidrar till att dessa förhållanden kan upprätthållas utan användande av våld. Men såväl maktförhållanden som värderingar, lagar och rätt förändras ständigt. Att vid ett givet tillfälle fixera dessa värderingar som svenska är att bortse både från den kamp som föregått dem och den kamp som fortfarande förs kring dem. Det bidrar inte heller till någon ökad klarhet om hur vi ska ta itu med olika frågor. Istället för att diskutera sakfrågor och lösningar bidrar det istället tillsammans med utpekandet av nyanlända till att grumla sikten och stärka falska motsättningar i samhället.

Det blir också lite lustigt när moderatledaren dessutom i den ovan citerade SvD-artikeln skriver att ”Decennier av jämställdhetskamp har gjort oss till ett av världens mest jämställda länder”. Jovisst men moderaterna och dess föregångare Högerpartiet hör till dem som bidragit minst till denna utveckling. De hörde ofta istället till motståndarna. Att de då efter decennier av feministisk kamp låtsas som om de alltid ”varit med” och dessutom kallar kampens framgångar för svenska är direkt ohederligt, på samma sätt som när man försökte skriva om den egna historien kring motståndet mot rösträtt eller stödet till Apartheid-regimen i Sydafrika.

Tommy Svensson 1994

Tommy Svensson 1994

Fotboll och ”svenska värderingar”

Som många andra i detta land följer jag som en liten pojke det pågående fotbolls-EM. Njuter av spanjoren Iniestas dribblingar och precisa passningar och förtvivlar över det svenska landslagets svaga insats i matchen mot Irland. För hejar på Sverige gör jag ju. Men det är inte en värdering, bara en vana. Och idrottens nationalism är en ganska oskyldig form så länge den inte urartar som i bataljen mellan engelska och ryska supportrar. Men eftersom jag nu skrivit här om värderingar så kan man fundera över värderingar kring fotbollen, till exempel när det gäller tränarnas klädstil.

Erik Hamrén

Erik Hamrén

Jämför stilen hos Hamrén med tidigare tränare som Tommy Svensson. Här har det skett en förändring över tid. Det har skett en anpassning av hur svenska tränare ser ut till en klädstil som man haft i södra Europa så långt jag kan minnas. En förändring i Sverige från mer jämlik (med spelarna) träningsoverall-stil till stiliga kostymer. Här kan man naturligtvis också prata om värderingar. Men var det den gamla klädstilen som var ”den svenska”? Och vilken klädstil föredrar Kinberg Batra på en landslags-coach?

Intressant?

Läs andra bloggar om moderaterna

svenska värderingar

 

Vem var Clennon King?

Pelé 1958

För många svenskar som är intresserade av fotboll – eller är tillräckligt gamla – är år 1958 ett speciellt år. Det var då Fotbolls-VM spelades i Sverige och landslaget tog silver. Brasilien, med den unge Pelé och andra stjärnor tog guld. Det var kanske här som den speciella kärleken till och respekten för ”samba-fotboll” grundades i Sverige.

Pelé var en svart man som det gick bra för. En annan talangfull svart man från den amerikanska kontinenten gick det värre för samma år. Detta år 1958 i USA:s söder sökte nämligen Clennon Washington King, in till det då helvita University of Mississippi.

Clennon King

Clennon King

Modet att göra det – för mod krävdes – hade han nog delvis fått av sin far som varit aktivist för medborgerliga rättigheter ända sedan 1940-talet. Men i den tidens USA var det inte bara något totalt oväntat att en svart människa skulle våga tänka tanken att gå på universitet där i södern. Det var helt enkelt galet. Myndigheterna ansåg också att han måste vara galen och lyckades  få honom intagen på mentalsjukhus. Men med hjälp av sin bror och Martin Luther King, lyckades han komma ut från mentalsjukhuset. Han kom inte in på universitet i Mississippi. Det gjorde däremot, två år senare, en annan svart man: James Meredith. Men Clennon vek uppenbarligen inte ner sig för det. För samma år (1960) var han nämligen den första afro-amerikanska presidentkandidaten i USA:s historia. Han ställde upp för Independent Afro-American Party. Jag tänker på detta då jag nu några gånger sett ett citat av Fidel Castro från 1973 cirkulera på facebook. Jag tror faktiskt att det är fejkat men ändå kanske intressant på något vis. Castro säger där ungefär att det inte kommer att komma någon president från USA till Kuba förrän USA har en svart president.

Naturligtvis är detta ett framsteg. Ja bägge dessa saker. Både att USA har en president som är svart och att en del av de ledande i USA insett att de måste ändra politiken mot Kuba. Sen har vi ju tyvärr sett att många av de förhoppningar som knöts till Obama inte har infriats. Och vad som blir resultatet av de delvis nya relationerna USA – Kuba vet vi inte heller ännu.

Mycket har hänt sedan 1958 då det USA som (även då) ansågs vara en demokrati tillämpade ett system som på många sätt liknade apartheid. Men trots detta så har grundläggande strukturer  av rasism – som ursprungligen skapades av slaveriet – inte utrotats. Det visar all statistik om levnadsförhållanden, andelen svarta i fängelser, polisvåld och annat. När slaveriet förbjöds i USA:s konstitution år 1865 blev inte heller resultatet att rasismen minskade, tvärtom. Samma motsägelsefulla utveckling tycks också ha blivit ett resultat av att Obama blev vald till president. Martin Gelin skrev en intressant artikel om detta i EXPO, där han bland annat säger:

Det kan tyckas motsägelsefullt att USA verkar röra sig framåt och bakåt på samma gång när det gäller vad man i USA kallar rasmotsättningar. Hur kan USA fortfarande vara så rasistiskt, när det sitter en svart man i Vita huset? En del av förklaringen är just att det sitter en svart man i Vita huset. För varje framsteg som svarta och etniska minoriteter har gjort i USA, har det också skapats en backlash åt andra hållet. 

Idag kanske det är så att det största hoppet för en utveckling mot minskad rasism i USA kan knytas till rörelsen kring en äldre vit man?

Intressant?

Läs andra bloggar om USA, rasism

Måste vi göra upp med den nuvarande asylrätten?

Fler människor än sedan andra världskriget är på flykt i världen. En del av dessa försöker ta sig till Europa och Sverige. Fler än på mycket länge har också kommit hit.

Hur vi förhåller oss till detta och vilken politik vi är för beror åtminstone på tre olika bedömningar: en moralisk bedömning, en bedömning av vad som är fakta och realistiskt att uppnå och en bedömning av vilket samhälle vi vill leva i. Jag tror att alla dessa faktorer måste vara med om vi inte ska hamna fel. Jag ska försöka förklara hur jag tänker här.

På slutet tar jag också upp ett ifrågasättande av den nuvarande asylrätten.

Moral och realism

Som medmänniskor har vi alltid en moralisk skyldighet att efter vår förmåga hjälpa andra människor som behöver vår hjälp. De flesta av oss tycker inte att var och en får klara sig bäst den kan. Vi bryr oss. Man kan väl säga att det svenska välfärdssamhället har byggt bland annat på sådana tankar. I en sådan tanke gör vi inte heller skillnad på människor. Det bör vi inte heller göra när det kommer människor hit från andra länder.

Om vi bara ser det ur moralisk synvinkel så borde vi ta emot alla människor som vill komma hit. Och i en bra värld borde det också vara så att alla människor – inte bara de som har mycket pengar – kunde bosätta sig var de ville. Men vi är inte där idag. Att idag avskaffa alla gränskontroller tror jag faktiskt istället skulle motverka syftet att hjälpa människor på flykt. Även om ingen kan ange en exakt gräns och även om vi vill ha en generös politik så anser de flesta att det finns en gräns för vad som är möjligt. Framförallt ifall vi främst vill hjälpa dem som mest behöver skydd. Alltså måste moralen också ha en förnuftssida – vara baserad på någon sorts realism – som inte alltid gör den helt vacker och innebär en mängd svåra avvägningar och gränsdragningar. Mer om det senare.

Men realismen måste också grundas på en korrekt bild av resurserna i det svenska samhället. Bilden av ett samhälle som inte har råd har stärkts av decennier av nedskärningar med försämrad välfärd och ökade klyftor. Men bilden om att det inte ”finns pengar” är falsk. Pengar finns det fast på fel ställen. De har omfördelats från offentligt till privat och från majoriteten av löntagare till de rikaste i samhället. Naturligtvis har det faktum att så många människor nu kommit hit på så kort tid inneburit svårigheter inom olika delar av våra offentliga system. Inte minst har det varit så p.g.a. de nedskärningar av både välfärd och krisberedskap som skett. Men problemen kan inte sanningsenligt beskrivas på det extrema sätt som det alltmer gjordes i media. Många påfrestningar har uppstått, men att tala om ”systemkollaps” gör att ett sådant ord förlorar sin betydelse. Dessa påfrestningar har inte heller drabbat så stora delar av befolkningen, däremot dem som jobbar inom dessa system. Naturligtvis finns det en gräns. Men vi ska inte heller låta lura oss av en propagandabild av våra resurser eller bli uppgivna och fantasilösa om vad som vore möjligt.

Samhällssyn

Vår syn på samhället är här helt avgörande. Ett fungerande välfärdssamhälle har naturligtvis mycket större möjligheter både att ta emot och inkludera människor som flyr hit än ett samhälle där välfärden raseras och alltmer lämnas till privata initiativ och fiktiva val. Ännu större skulle dessa möjligheter vara i ett samhälle som mer styrdes av behov än profit och där arbete både var en rättighet och en skyldighet. Därför borde en vänster som inte ger upp visionerna vara mycket trovärdigare än centern när det gäller flyktingpolitiken.

De borgerliga partierna blandar dessutom in en mängd andra frågor när det gäller flyktingpolitiken. Det är sådana ”hjärtefrågor”(plånboksfrågor?) för dem som t.ex. RUT-avdragen, som inte alls har något med varken integration eller asylpolitik att göra. Om det gäller att ”skapa jobb” via skattemedel så är det mer effektivt med offentliga arbeten till allt sådant som behövs – men inte görs därför att marknaden styr – än att hjälpa dem som har mest med att slippa städa själva eller betala vad det kostar. Centern driver dessutom kravet på sänkta ingångslöner speciellt för människor som nyss kommit till Sverige. De vill ha en arbetsmarknad med ”invandrarjobb” och ”invandrarlöner”. De vill alltså ytterligare förstärka sådant som redan finns i samhället. Sedan länge är det ju så att jobben med lägst status och lägst löner ofta görs av människor som inte är födda i detta land. Inte så vackert som ”asyl- eller integrations”-politik. Dessutom är argumentet om att det skulle underlätta anställningen för arbetsgivaren genomfalskt. Frances Tuuloskorpi skriver om detta på sin mycket läsvärda blogg:

…möjligheterna för nyanlända att lättare få sitt ”första jobb”, om det blir lättare ifall arbetsgivaren får en lägre kostnad, de finns redan. FINNS REDAN!

Frances Tuuloskorpi förklarar också varför dessa subventionerade “Nystartsjobb” och “Instegsjobb” inte duger för Lööf och Centern:

Jo, för egentligen är det inte i första hand lägre kostnader för anställningen de vill ha, utan lägre löner = lägre inkomster, vilket i förlängningen ger ökade klassklyftor och får en lönedumpande effekt på hela arbetsmarknaden. Det är avsikten.

Omsvängningen

Jag har skrivit om den totala omsvängning i flyktingpolitiken som skett i Sverige under hösten 2015. Den uttrycker det totala sammanbrottet för den nuvarande regeringen av s-mp. Bristen på krisberedskap och ledarskap har varit slående. Istället för att mobilisera, ta ledningen som om det verkligen vore en sådan kris som man sa, sätta press på EU genom att dra in avgiften, fördela ansvaret för att ställa upp över hela landet, ändra i stela regelverk, se det som en nationell satsning och visa ledarskap så genomför man istället åtgärder som ökar otryggheten bland dem som nu flytt hit. Det sker bland annat genom tidsbegränsade uppehållstillstånd för alla skyddsbehövande utom kvotflyktingar, begränsad rätt till anhöriginvandring och skärpta försörjningskrav. Att redan oroliga människor ska oroas ännu mer på detta sätt kommer inte bidra till att öka deras möjligheter att bli en del av samhället. Dessutom ska människor utan id-handlingar – vilket är majoriteten av dem som flyr – inte få åka båt, buss eller tåg till Sverige.

Med denna utveckling har det också skett en avhumanisering i det officiella språket av de människor som flyr. Det har i sin tur gett rasistiska och våldsamma grupper luft under vingarna.

Asylrätten?

Naturligtvis innebär införandet av id-kontrollerna i praktiken en inskränkning i asylrätten – så som den nu ser ut. Och det har naturligtvis varit avsikten även om man inte erkänner det. Naturligtvis måste vi protestera mot inskränkningar i asylrätten. Jag har också från början sällat mig till dem som protesterat mot detta. Men måste vi inte också fundera över om asylrätten i sin nuvarande form är det mest humana och kloka?  Det är ju så med ord som sammanfattar någonting som är lite mer komplicerat att vi till slut kanske använder dem utan att ordentligt fundera över vad de betyder eller om de leder till det som vi vill (i mitt fall en generös politik gentemot människor på flykt). Kanske är ordet asylrätt ett sådant ord (också).

Det började med att jag av en tillfällighet stötte ihop med en man som heter Leif Elinder. Han ifrågasatte själva asylrätten på ett sätt som jag först inte förstod och hänvisade till en debattartikel som han skrivit i UNT som bara fanns på nätet. Eftersom den inte fanns i pappersupplagan hade jag annars missat den. Elinder vill i denna artikel ersätta den nuvarande asylrätten med en ”humanrätt” som ”prioriterar humanitära skäl framför formella regelverk”. Elinder formulerar där också ett flertal dilemman med den nuvarande asylpolitiken:

Att Sverige skulle kunna erbjuda asylrätt – till alla människor i nöd och som skulle vilja komma hit – är en utopi.

Att erbjuda asylrätt – och samtidigt göra vad man kan för att hindra flyktingar från att komma hit – är inte juste.

Att erbjuda asylrätt bara för personer – som kommer hit olagligt och som har ekonomiska möjligheter att göra det – är inte heller juste.

Att tala om en generell asylrätt utan att tala om hur många flyktingar det rimligtvis kan handla om är moraliskt sett som att rida på två hästar samtidigt.

Därför förordar Elinder ”En genuin humanrätt” som ”skulle innebära att Sverige, oavsett flyktingskäl, prioriterar de flyktingar i flyktinglägren som har det svårast. Denna prioritering skulle – förutom betydligt bättre hjälp på plats – inkludera ett generöst svenskt mottagande av kvotflyktingar”.

Jag tycker att han har många poänger här även om jag inte håller med om allt, t.ex. att Sverige ska harmonisera sin migrationspolitik till EU, som han också skriver. Men ändå har dessa resonemang legat och gnagt sedan dess fram till att jag läste en ledare i ETC av en av mina favoritskribenter där Lina Hjort: Hur skapar vi en feministisk asylpolitik? Hon skriver:

Den asylrätt vi säger oss värna är en cynisk paradox. Alla har rätt till skydd mot krig och förföljelse. Men bara om man tar sig hit. Och det har alltid varit svårt. Utgångspunkten att asyl bara kan sökas på plats är ett hån mot många kvinnor, barn, fattiga, funktionshindrade och sjuka. Även i sin mer generösa tappning är det en osolidarisk och antifeministisk ordning.

Alternativet är att skapa någon form av lagliga vägar till Europa.

Lina Hjort hänvisar till ”nationalekonomen Joakim Ruist som ”argumenterar för att avskaffa asylrätten och ­istället – utifrån ett fastställt tak – hämta flyktingar direkt från krisområden”.

Jag tror att detta är en mycket viktig diskussion för alla som vill värna en generös flyktingpolitik och bekämpa tilltagande rasism i samhället. Jag hoppas också att fler blandar sig i debatten, utan låsta positioner eller dumma beskyllningar.

Intressant?

Läs också ”Vårt asylsystem oerhört grymt” av statsvetaren Axel Hadenius

Läs andra bloggar om asylrätten, flyktingar, invandring

Övergrepp mot kvinnor och detta med kultur.

På Nyårsafton skedde vidriga massövergrepp mot kvinnor i den tyska staden Köln. Polisen där har enligt DN sagt att de ”tror att det till övervägande del handlar om män från Marocko och Tunisien som rest till Köln från flera olika omgivande städer”. Ordet ”tror” är mycket viktigt här. För det verkar inte som om polisen eller någon annan heller har en helt klar bild om vad som hänt.

Men oavsett fakta i målet så innebär denna rapportering att alla invandrare och flyktingar nu drabbas av en redan existerande ökad fientlighet. Är detta vettigt eller rättvist? Nej, lika lite som att alla män ska angripas för det faktum att övergrepp nästan alltid sker från män mot kvinnor och inte tvärtom. I DN kan man läsa en intervju med den i Tyskland boende marockanske flyktingen Abdessalam som ber om ursäkt för att 14 av 19 misstänkta gärningsmän, enligt uppgift, kommer från Marocko. Han tror att det som hänt försämrar hans möjligheter att få stanna. I det kan han nog tyvärr få rätt. Det är inte desto mindre en felaktig slutsats att han ska lastas för eller ens be om ursäkt för vad ett antal landsmän gjort. Men den här typen av händelser hjälper den främlingsfientliga extremhögern på samma sätt som IS-mördarna i Paris.

Det knepiga begreppet kultur

För åter har vi denna diskussion om ”kultur”. Detta knepiga, flytande och rörliga begrepp. Rörligt bland annat därför att det inom och mellan kulturer förs en ständig kamp. Det gäller till exempel kampen för de mänskliga rättigheterna som alltid måste föras och aldrig får avstanna om den inte ska gå bakåt. Den kampen förs i alla samhällen bland annat inom och mellan det som kallas kulturer. I den kampen har vi alla på vår jord långt kvar . Men kampen har kommit olika långt i olika delar av världen. Jag tror att det är dumt att inte erkänna det och att ägna sig åt en debatt om ifall det bara handlar om kön eller om det också finns kulturella skillnader. När det gäller övergrepp av denna typ så tror jag att det handlar om en massa olika saker. Främst naturligtvis om kön, om de förhållanden i alla samhällen – men med stora variationer – som gör att kvinnor inte känner sig helt fria, skyddade och med en oavvislig rätt till sin egen kropp. Men också om sociala, kulturella och ekonomiska frågor.

Två olika ytterligheter

Två olika ytterligheter

Men den intressanta frågan, för dem som hårt driver att det är en kulturell fråga, är ju vilka slutsatserna blir. Det finns – bland dem som anser att övergrepp mot kvinnor bara handlar om kön – de som ser alla män som fiender. På samma sätt försöker en del av dem som talar om kulturen som förklaring att använda detta för att hetsa mot alla invandrare.

Vilka konsekvenser får ”kulturförklaringen”?

Det finns något uppenbart falskt med den ”kulturella” formen för försvar av kvinnors rättigheter. Dels för att övergrepp och tafsande inte alls är något nytt fenomen som aldrig funnits tidigare i Sverige. Men främst för att det nu används för andra syften av de högerextrema och deras ökande skara av borgerliga eftersägare. Att värnandet om kvinnofriden inte annars står högt i kurs inom de högerextrema hatsajterna är ju också numera allmänt känt.

Men lika lite som vi inte ska inta någon självgod attityd om att allt varit så bra förut i Sverige ska vi heller bortse från att kampen för kvinnors rättigheter också har lett till en hel del framsteg. Att kvinnofientliga föreställningar i högre grad upprätthålls inom vissa ”kulturer” (både inhemska och ”utländska”) tror jag inte att vi ska förneka. Det är snarare självklart.  Om detta har jag också skrivit tidigare. Jag tror till exempel att vi måste erkänna att det i en del förortsområden finns speciella förtryckande strukturer som upprätthålls i namn av religion och kultur. Vänstern har inget att vinna på att förneka det. Istället måste vi på alla vis bidra till att bekämpa dessa reaktionära idéer och dem som upprätthåller dem. Men det viktiga här är ju vilka slutsatser vi drar i förhållande till olika miljöer och kulturer. Under den diskussion om reaktionärt förtryck i ”förorten” som fördes i media sommaren 2015 så var beskrivningarna ofta bättre än förslagen till åtgärder.Ibland var inte ens beskrivningen av förtrycket lyckad. Ett exempel  som kom upp i den debatten var till exempel att man inrättat speciella badtider bara för kvinnor. Det har jag  svårt att ens se som ett uttryck för förtryck. Tvärtom kanske det skulle kunna vara skönt för ganska många kvinnor oavsett religion eller kultur.

Men om vi anser att kampen för kvinnors rättigheter kommit längre i Sverige betyder inte det att vi har rätt att döma alla män som flytt hit rakt av. Vi ska döma individer inte grupper av människor, oavsett vilka grupper vi talar om. Och vi ska dömas efter handlingar.

Olika eller delar av …

…samma kultur?

Att erkänna att kampen för kvinnans rättigheter kommit olika långt i olika delar av världen har heller inte något att göra med diskussionen om asylrätt eller mottagande av flyktingar. Varje individ har rätt att söka asyl och måste bedömas för sig. Det borde vara en självklarhet. Inte heller ska vi backa en enda millimeter i försvaret av alla kvinnors rättigheter oavsett vilket ursprung de har. Det ska självfallet inte heller vara någon skillnad om de blir utsatta för förtryck av män som vi tänker tillhör någon speciell grupp. Varken i våra huvuden eller tillämpandet av lagen. Inte heller ska detta få påverkas av faktorer som att de som utövar förtryck själva tillhör en grupp som är utsatt eller har det svårt.

Festivalen ”We Are Stockholm”

När nyheten om övergreppen I Köln nådde ut dröjde det inte länge innan liknande händelser på Festivalen We Are Stockholm uppmärksammades. Fast i efterhand. Även här har det skett en mängd olika typer av övergrepp, precis som överallt annars i samhället. Det påstods att även här var det fråga om övergrepp av unga ensamkommande utländska män. Men detta påstående har motsagts av fältassistenten Martin Eidensten som var där och arbetade. Han skriver:

…det är helt enkelt inte sant. Det är möjligt att det var så till viss del, det vet jag inte. Men jag VET att det inte uteslutande var så. Jag vet det för att jag var där. Jag pratade med flera utsatta tjejer. Jag fick polisens efterlysningar med flera olika signalement. Den gemensamma nämnaren var inte ”flykting­ungdomar företrädesvis från Afghanistan.” som polisen citeras i DN.

Men sen tillkom ytterligare en sak i nyhetsförmedlingen och debatten. Frågan om ifall det mörkas av hänsyn till invandrare. Polischefen på Södermalm i Stockholm sa att ”vi vågar ibland inte säga som det är för att vi tror att det spelar Sverigedemokraterna i händerna.” Detta påstående som inte granskats speciellt kritiskt av journalisterna i stormedierna spreds sedan över hela fältet. En av de få som ställt kritiska frågor här är Per Björklund på Fria Tidningen. Han skriver bland annat:

Vi kommer naturligtvis aldrig få höra en polischef öppet säga att man valde att tona ned övergreppen i Kungsträdgården eftersom det handlade om något så vardagligt som mäns våld mot kvinnor. Just därför är det viktigt att medier och allmänhet idag kräver svar på de verkligt viktiga frågorna:

Varför lyckades polisen inte gripa en enda tafsare trots att man var fullt medveten om vad som pågick i publikhavet i Kungsträdgården, kväll efter kväll, och trots att samma problem hade rapporterats året innan? Var insatsen på platsen otillräcklig, och varför prioriterade man i så fall inte annorlunda?

Några som naturligtvis var mycket glada både för detta påstående om att polis och media inte rapporterade sanningen och för möjligheten att hetsa mot alla invandrare  var ledningen för sverigedemokraterna. Det som är lite intressant med deras kritik och tal om kvinnors rättigheter är att de enligt en artikel i AKTUELLT FOLKUS själva mörkat trakasserier inom det egna partiets högsta ledning:

Situationen på Sverigedemokraternas riksdagskansli blev så pass allvarlig för kvinnorna i partiet att de tvingades polisanmäla sin manliga kollega. Före anmälan hade de gått till partiledningen i tron på att övergreppen skulle upphöra – Istället för att agera valde SD-ledningen att mörka övergreppen ifråga.

Jag är övertygad om att sådant förekommer även i alla andra partier. Men det tycks vara vanligare inom SD. Artikeln i AKTUELLT FOKUS drar lätt – via fem minuter på Google – fram en mängd exempel på olika sorters sexbrott eller liknande inom SD under de senaste åren som man själva tiger om. AKTUELLT FOKUS ställer sig frågan: ”Vad hade en aktiv genomgång av partiets samtliga tjänstemän och politiker inneburit?”

Som ofta (och med SD) är det så att den som gapar högst och mest aggressivt är den som själv har mest att dölja.

För att sammanfatta:

  • Alla typer av övergrepp mot kvinnor är förkastliga oavsett förövare.
  • Övergreppen beror främst på att vi ingenstans på jorden ännu lever i samhällen där män och kvinnor är helt jämlika.
  • Det finns skillnader i hur långt kampen för kvinnors rättigheter nått mellan olika samhällen.
  • Dessa skillnader kan delvis förklaras med skillnader som har att göra med begreppet kultur.
  • Att erkänna detta innebär inte på något sätt att det blir rätt att generalisera om alla män som på något sätt har sin bakgrund i andra länder eller kulturer.
  • Det har inte heller något att göra med diskussionen om flyktingmottagande eller rätten till asyl.
  • Låt inte extremhögern utnyttja övergrepp mot kvinnor till angrepp mot alla flyktingar.

Intressant?

Läs i samma ämne blogg Röda Malmö: Kastrering enda lösningen? och Hur står det till med sexualbrott? samt Svensson: sexbrott- kvinnor med invandrade föräldrar

Läs andra bloggar om invandring, flyktingar, kultur, mångkultur, asylrätt.

PS 19 jan: läser i efterhand en mycket bra artikel av den kloka ETC-medarbetaren Lina Hjort som jag verkligen rekommenderar till läsning i detta ämne: Låt oss gå på feministisk offensiv i ETC

Vad vi vill, vad vi kan och vad som är möjligt.

Jag tror att vi är ganska många i detta land som känner oss både ledsna och lite förvirrade just nu. Det svänger snabbt mot ett allt hårdare samhälle med värderingar som nyss kändes helt omöjliga.

I den förra valrörelsen kunde vi lyssna till den dåvarande moderata statsministern som talade om att vi skulle ”öppna våra hjärtan” för att ”se människor i stark stress med hot mot det egna livet som flyr, flyr mot Europa….”

Medborgarplatsen i Stockholm, där bland andra statsminister Stefan Löfven talade den 6 september2015.

Och i samma anda manifesterade tusentals människor runt om i landet i början på september i år (2015) för att välkomna människor på flykt. Den 6 september talade den nuvarande socialdemokratiska statsministern på Medborgarplatsen i Stockholm på manifestationen ”Refugees welcome”. Han sa att hans Europa ”bygger inte murar. Vi hjälps åt när nöden är stor.

Men nu byggs det i alla fall murar även i Sverige. På olika mer eller mindre ogenomtänkta sätt försöker man nu verkligen hindra människor på flykt från att komma hit. Alla riksdagspartier utom Centern och Vänsterpartiet är överens om dessa åtgärder. Och på nyheterna kan vi höra att moderaterna nu ”ångrar” det som deras förre partiledare sa om öppna hjärtan. Moderaterna som verkligen skulle kunna ångra så mycket i deras mörka historia: deras motstånd mot såväl införandet av demokrati som alla steg till välfärdsstaten, deras stöd till apartheidregimen i Sydafrika eller kritik mot Nelson Mandela, deras förfalskning av sin egen historia, för att bara nämna några saker. Detta har jag aldrig hört någon ånger över. Men den öppenhet och humanism som alldeles nyligen uttrycktes av deras tidigare partiledare, trots att det avvek från många andra europeiska högerpolitikers åsikter, det ångrar man nu. När andra gör fel, då ska vi också göra det, säger man nu (ungefär). Det är en uppfattning om moral som vi aldrig skulle använda till våra barn, typ ”jaha de flesta andra stjäl, ja då är det inte någon idé att du är hederlig heller”.

Statsministern som tyckte att vi skulle hjälpas åt ”när nöden var stor” säger nu att ”vi” har varit naiva. Men nöden är fortfarande stor. Är vi då naiva om vi inte riktigt hänger med? Även folk på vänstersidan börjar ifrågasätta det som vi manifesterade för i september. En av dem är Göran Greider i ETC, en person som jag i de flesta fall brukar ha stort förtroende för.

Men innan vi säger att vi tidigare varit naiva måste vi fundera över både vad vi vill, vad vi tror att vi kan och vad som är möjligt. SD, partiet långt ute på den högra kanten, vill ju över huvud taget inte alls ta emot flyktingar. De har en generell och mycket statisk uppfattning om folk och nation som gör att de oavsett vad som händer i världen är emot ”öppna hjärtan”. Hatiska människor i och kring SD känner sig också uppmuntrade av den nuvarande utvecklingen. Under 2015 har det skett en dramatisk ökning av attacker på flyktingboenden. Fram till och med november rapporterades det om 50 misstänkta attacker. Det är fler än under de föregående fyra åren tillsammans.

Men övriga partier i det som nu formar en majoritet av allianspartier, socialdemokrati och miljöparti, säger att de vill ta emot flyktingar. Men, säger de, det är bara det att det blivit för många nu så att vi inte kan. Därför säger de att vi måste ta en ”paus”. Är det verkligen så?

De som flyr från helvetet i Syrien eller eländet i de flyktingläger som ligger i länderna kring Syrien, de kan knappast ”ta en paus”. För dem måste talet om att vi nu stänger våra hjärtan och gränser eftersom ni blivit för många, kännas oerhört cyniskt.

Vad vi vill måste alltså sättas i relation till det fruktansvärda som händer så många människor i vår värld just nu, människor vars enda hopp är att fly till en plats där de kan få fred och ro. Men vad vi vill måste naturligtvis också sättas i relation till vad vi kan och vilka resurser vi har. Vad som då blir uppenbart är att om vi verkligen vill öppna våra hjärtan så står möjligheten i direkt relation till hur vi ser på det samhälle vi lever i. Hur delar vi på resurserna och hur organiserar vi samhället så att allas behov blir tillfredsställda? De partier som står handfallna inför den nuvarande situationen och vars svar nu handlar om att hindra flyktingar hindras både av det samhälle de aktivt rivit ner och sina egna tankar om detta samhälle. Trots att vårt välstånd mätt i BNP ständigt ökat har de i decennier pratat om att vi inte har råd med det gemensamma. Så varför skulle vi ha råd nu?

De har aktivt bidragit till att montera ned välfärden och privatiserat tidigare gemensamma välfärdstjänster under flera decennier. De har också fört in möjligheten till vinst. Istället för att beskatta de rika har de accepterat ökade klyftor i vårt samhälle. Istället för att tillämpa solidaritet och tro på människors förmåga har de valt att bestraffa sjuka och arbetslösa för att driva dem till en arbetsmarknad där antalet jobb redan var färre.

När det gäller kostnaderna för att ta emot människor på flykt så borde de ekonomiska resurserna vara nog. Det räcker att titta på utvecklingen av BNP, antalet miljardärer, summan av de senaste årens skattesänkningar eller de nya rekorden i julhandeln. Läs t.ex. en artikel av forskaren Roland Paulsson om detta.

Men de problem med resurser som finns handlar inte så mycket om pengar utan om det som vi ska köpa för pengarna: administratörer, boenden, skolor, socialtjänst och så vidare. Naturligtvis finns det på olika ställen i landet mycket olika sorters problem både för migrationsverk och för kommuner. Man kallar detta för en kris. De nu dominerande politiska ledarna reagerar här på samma negativa och destruktiva sätt som de gjort i förhållande till välfärden. Istället för att i denna situation – som de kallar kris – mobilisera alla resurser och satsa, drar de i bromsen. Istället för att mobilisera, ta ledningen som om det verkligen vore kris, sätta press på EU genom att dra in avgiften, fördela ansvaret för att ställa upp över hela landet, ändra i stela regelverk, se det som en nationell satsning och visa ledarskap – ett ord som för en gångs skull känns befogat – så försöker man nu stänga Sverige.

Jag ser en artikel av en professor Trägård som menar att i flyktingmottagandet krockar två principer, å ena sidan principen om mänskliga rättigheter (t.ex. asylrätt) och å andra sidan medborgarskapsprincipen. Den senare principen beskriver han så här:

Det svenska samhällskontraktet är i sin grund mycket enkelt: medborgare som arbetar, betalar skatt och därmed förtjänar sina sociala rättigheter.

Jag tycker nog att professorn gör det lite för enkelt för sig här. Tack och lov tycker vi ju att människor som är medborgare förtjänar sina rättigheter även om de p.g.a. olika skäl inte arbetar, eller ens någonsin arbetat. Det som är nödvändigt är att tillräckligt många arbetar för att bära upp ett solidariskt samhälle. Och när det gäller flyktingar så tycks Trägård se mycket statiskt på dem. De flesta som stannar kommer ju att efterhand både arbeta och betala skatt. Kostnaden är nu. Hur många som kommer arbeta och betala skatt beror till en del på individerna själva, men framförallt på det samhälle som de lever i. Att organisera människor kring alla de nödvändiga behov som finns är inte främst en fråga varken för individen eller småföretagarna utan för politiken. Det handlar om vårt gemensamma organiserande av de resurser som finns.

Vi kan om vi vill. Men det kräver en helt annan politisk inriktning. Alternativet är att säga till våra barn och barnbarn att vi då 2015 stängde våra hjärtan och våra gränser för människor på flykt. Kommer vi då också att ha ett svar på frågan vad som hände med dem?

Intressant?

Läs andra bloggar om flyktingfrågan

Vilka tjänar på den senaste attacken i Paris?

Angriparna , vilka de än må vara och oavsett deras motiv , angrep hjärtat av det progressiva Paris . De attackerade inte det mer turistiska Champs – Elysées eller Notre Dame, eller det mer borgerliga och konservativa vänstra stranden , där de flesta av ministerierna finns.

… ..De riktade sig mot stadsdelar där människor är mer benägna att vara toleranta, liberala och progressiva . Och de angrep Frankrikes största monument av multietnisk, pluralistisk framgång: den vigda jorden av (idrottsarenan) Stade de France .

… ..Dessa attacker kommer med största sannolikhet att stärka de hårdföra konservativa , från anti – Islam populära intellektuella som Eric Zemmour och Michel Houellebecq till högerextremister som Marine Le Pen.

Så skriver Manu Saadia på Websidan Fusion (min översättning) om det senaste avskyvärda terrordådet i Paris.

Naturligtvis går inte de olika barbarierna – IS-facisterna, Assad-mördarna i Syrien, de europeiska högernationalisterna och islamhatarna eller de olika imperiemakternas mer tekniskt avancerade krigare – medvetet hand i hand.barbarier De för ju krig mot varandra. Ett krig där alla andra får sitta emellan. Men på samma sätt som drönarattacker eller mer bomber i frihetens namn – som betraktar oskyldiga civila som ”collateral damage” – har bidragit och bidrar till att stärka jihadismen i de länder där bomberna faller, på samma sätt stärker terror mot oskyldiga européer höger-nationalismen. De olika barbarerna bekräftar varandras världsbilder. Deras handlingar bildar en ond spiral. Fler jihadistattacker, fler nedbrända flyktingförläggningar och angrepp på moskéer osv.

Det är denna onda spiral som måste brytas. Den kan bara brytas av en praktisk enhet mellan alla dem som drabbas av alla dessa barbarer, så som skett under denna höst i Sverige när människor på olika sätt i praktisk handling välkomnat flyktingar. Men framförallt kan den onda spiralen brytas om den gemensamma kampen för solidaritet och välfärd åt alla stärks. Och genom en framgång i kampen för fred och ett stopp för våld och vapenaffärer.

PS: Två viktiga jämförelser har jag sett i samtalet om Paris-attentatet. Den ena jämförelsen handlar om den enorma skillnaden i reaktioner här i Sverige när det gäller IS-attacken i Beirut, Libanon dagen innan, där 43 människor dog och 239 skadades. Den andra handlar om det faktum att en större massaker faktiskt har skett tidigare i Paris efter 1945. Om detta kan du läsa på bloggen Röda Malmö som berättar om när runt 200 algerier dödades i samband med en demonstration i Paris 1961. Har detta något att göra med det faktum att det i bägge dessa fall inte var infödda européer som dog?

Intressant?

Vad har vi råd med?

Mycket i media just nu handlar om vad vi har råd med. Eller inte.

Jag tänker då inte på sådana här privatekonomiska vinklar där en journalist talar om hur man kan få den egna ekonomin att gå ihop. Hur man lever billigare, helt enkelt. Inte heller tänker jag på förnedringsprogram på TV där experter ska hjälpa folk som verkligen inte kan ”rätta mun efter matsäcken”.

Nej jag tänker på vad vi har råd med tillsammans – som ett samhälle.

Konjunkturinstitutets (KI) forskare brukar undersöka bland annat hur ”hushållen” respektive företagen uppfattar utvecklingen inom ekonomin. ”Hushållen” det är väl de flesta av oss. Vi som arbetar i olika företag och handlar för vår lön. Företagen är ju också egentligen människor, nämligen de som äger ett företag. Enligt forskningschefen Göran Hjelm på KI är det något som ”sticker ut” i deras senaste undersökning. Skillnaden mellan hur hushållen uppfattar ekonomin och ”hur det faktiskt går” är ovanligt stor. Hjelm säger att företagen är ”optimistiska” medan vi andra (hushållen) är ”pessimistiska”. Någon analys av denna skillnad har jag inte hittat. Kan det vara så enkelt att hur ”det faktiskt går” ser ganska olika ut beroende på om man är en vanlig lönarbetare eller om man äger ett företag?

Annars är det ju så att vi ända sedan början på 1980-talet har fått höra att vi inte har råd med olika saker som vi tidigare hade råd med. Och inte heller här gällde det då de alltfler nya prylar som vi utökat våra hem med de senaste årtiondena. Nej, framförallt gällde detta den gemensamma välfärdssektorn som man sa var alltför dyr. Under många år talades det om hur vi var ”satta i skuld” som nation. Därför måste vi skära i kostnaderna för det gemensamma, sa man. Men samtidigt blev den samlade rikedomen mätt i BNP ständigt allt större.Skärmklipp 1980 var den 234 900 kronor per capita. År 2014 hade den ökat till 404 100 kronor. Men varken notan för statsskulden eller rikedomens utveckling fördelades rättvist. Tvärtom. För under samma tid ökade klyftorna i samhället som en långsiktig tendens. Välfärdssektorn skars ner, men de som var rika innan blev nu ännu rikare än de varit på länge. Samtidigt fick vi grupper vars ekonomi inte bara stod still utan faktiskt fick det sämre även i absoluta tal. Så vad var det som vi inte hade haft råd med?

Som en följd av politiska beslut – officiellt baserade på uppfattningen att vi inte hade råd – har antalet människor som arbetar inom skola, vård och omsorg minskat under en lång följd av år. Enligt SCB minskade andelen som arbetade i den offentliga sektorn från 45 procent 1993 till 34 procent år 2009. Under 1990-talet steg samtidigt arbetslösheten kraftigt till över 10 procent och när den minskade under 2000-talet så låg den kvar på en mycket högre nivå (7-8 procent) än tidigare (2-3 procent). Hade vi alltså råd med arbetslöshet, men inte med att ha så många människor anställda i den gemensamma skattefinansierade sektorn?

Enligt samma synsätt var kostnaderna för människor som var sjuka eller arbetslösa alldeles för höga. Därför började man dra ner på ersättningarna till dessa människor. Det gällde också att se till att inte någon utnyttjade sina rättigheter för mycket. Därför påbörjades olika åtgärder för att minska dessa rättigheter och driva sjuka och arbetslösa tillbaka till en arbetsmarknad som samtidigt hade blivit ännu mindre än förut. De av oss som hade jobb fick samtidigt mer i våra egna plånböcker som ett resultat av att skatterna sänktes för oss. Hade vi alltså inte råd med medmänsklighet längre?

Under Reinfeldts regeringsår så minskade också statens inkomster av skatt med 140 miljarder genom politiska beslut, det så kallade jobbskatteavdraget. Hur en minskning av inkomsterna kunde motiveras samtidigt som kostnaderna för välfärden ansågs vara för höga är svårt att förstå. Men det går väl ihop om man faktiskt inte tycker att de behövs så mycket gemensam vård, skola och omsorg i samhället.

Nu ställs frågorna om vi har råd att ta emot de människor som kommer hit och söker asyl på flykt från krig och elände. Siffrorna varierar. Men visst finns det kostnader. Stora kostnader. Vad kan man då tänka om det?

Man kan naturligtvis, även här, fråga sig vad medmänsklighet har för pris. Måste vi inte hjälpa alldeles oavsett vad det kostar? Många människor tänker så och tack och lov för dem och alla som ställer upp med alla möjliga sorters frivilligt obetalt arbete för att ta emot eller hjälpa nyanlända flyktingar. Men ändå så räcker det nog inte i längden. Tyvärr. För bortsett från rasister, egoister, snåljåpar och andra otrevliga typer så finns det många människor som personligen upplevt den förstörda välfärden, både som välfärdsarbetare, sjuka, arbetslösa, anhöriga, föräldrar och så vidare. Om denna redan nedmonterade välfärd ställs mot flyktingmottagandet då kommer det på sikt att bli svårt att försvara både det ena och det andra.

Att ta emot så många flyktingar som just nu kommer till Sverige skulle i varje situation och i varje typ av samhälle innebära både kostnader och olika typer av nya problem (men också möjligheter). I det politiska läge vi har och med de maktförhållanden som råder så blir dessa problem större än vad de skulle kunna vara.

Vi har redan en situation med tidigare försämrad välfärd, med ny fattigdom och växande klyftor. Vi har en orättvis fördelning av mottagandet inte bara i Europa utan också inom Sverige som belastar fattiga kommuner mest. Eftersom samhället inte satsat riktigt på byggande sedan det så kallade miljonprogrammet är också tillgången på bostäder sämre än på länge. Samtidigt har bostäder alltmer blivit en del av en utestängande marknad. Andelen hyresrätter har minskat och priserna på villor och bostadsrätter rusat i höjden. Och de eftersatta upprustningarna i hyresrätter leder till hyresnivåer som blir alltmer orimliga. När det gäller tillfälliga boenden för flyktingar så har det också blivit olika kapitalisters guldkalv, vilket gör att kostnaderna för flyktingmottagandet ökar ännu mer.

Allt detta innebär naturligtvis problem och kostnader när många nya människor anländer till vårt land. Det får inte innebära att vi viker ner oss i försvaret av mänskliga rättigheter som till exempel rätten att söka asyl. Vi måste se människorna som kommer just som människor liksom vi och försöka leva oss in i deras situation.

Men vi måste också säga att det finns olika sätt att lösa de problem som uppstår när flyktingar som kommer hit ska tas emot. Ett sätt är att vi fortsätter på den borgerliga huvudväg som tyvärr även socialdemokratin och de förvandlade miljöpartisterna slagit in på. En väg där vi fortsätter den samhällsutveckling som jag beskrivit ovan. Då kommer det verkligen bli svårt.

Eller så går vi en väg där välfärden försvaras. Där vi minskar klyftorna med en progressiv skattepolitik där vi fördelar bördorna efter bärkraft, stoppar skattesmitandet och välfärdsroffarna. En väg där vi satsar för framtiden, tänker att det bara är fantasin som sätter gränser. Där alla människor oavsett bakgrund, alla händer, hjärnor och hjärtan behövs. Där vi bygger ut välfärden igen, startar massiva bostadsbyggen, satsar på att utveckla alla alternativ som tar oss bort från fossilsamhället genom andra sätt att resa, bo och leva. Det kommer inte heller vara lätt, men det är viktigare nu än någonsin.

Intressant?

%d bloggare gillar detta: