En falsk vän

Att tycka om någon innebär väl för de flesta att tycka om en person som den är. Men vi förändras och vänskap kan ta slut. Vi brukar då sällan säga att vi tycker om någon för något som den var om vi nu starkt ogillar hur den har blivit. Det brukar för det mesta istället leda till att vi går skilda vägar.

Men är det kanske annorlunda med ett land? Jag funderar över det med anledning av sverigedemokraternas senaste utspel då de skrev i en amerikansk tidning att Trump hade helt rätt om landet Sverige.

Det är ju knepigare att vara vän med ett helt land. Men SD kallar sig ju själva för ”sverigevänner”. Fast det är ju mycket svårt att uppfatta att de tycker om Sverige som det blivit och är idag. Om någon är ens vän så brukar man ju beskriva den i huvudsak positivt inför andra. Man brukar definitivt inte högljutt snacka skit om sina vänner bland andra. De ”sverigevänliga” känslorna tycks alltså minst sagt svala när det gäller det faktiskt existerande Sverige. Däremot säger man sig tycka om ett Sverige så som det var, eller åtminstone så som man själva beskriver att det var.

Det är alltså ett svunnet Sverige SD tycker om? Frågan är vilket. Att de skulle ha tyckt om Sverige på den tiden då välfärdssamhället byggdes upp, klassklyftorna minskade och där arbetarrörelsens värderingar i högre grad än idag påverkade utvecklingen är inte ett dugg sannolikt.  Det räcker med att se hur de i alla väsentliga beslut i riksdagen röstat med högern för motsatsen.

Två aktuella exempel just nu visar samma sak:

  • Ska vi ta bort vinsterna i välfärden så att skattepengarna används till det som de är avsedda för eller ska vi fortsätta och bryta ner välfärdssamhället?
  • Ska vi få bort lex Laval och möjligheten till lönedumpning eller ska vi låta arbetsgivarna fortsätta försämra villkoren på svensk arbetsmarknad?

I det första exemplet var SD före valet mot vinstläckaget (precis som majoriteten av folket) men efter valet och kontakter med näringslivets företrädare har de tagit ställning för fortsatta läckage till skatteparadisen.

I det andra exemplet håller de också – som det verkar –  på att svänga till att även här förenas med kapitalägarna.

Löntagarvänliga är SD definitivt inte och det land de tycker om är i alla fall inte det faktiskt existerande Sverige.

v-gurraDet Sverige som SD skulle gilla är snarare Sverige i början av 1900-talet, innan demokratins genombrott, innan välfärd och modernisering. På den tiden då kungen, kyrkan, armén och överklassen hade makten helt i sin hand. Dessa potentater brukade också prata i hela folkets namn.

Intressant?

Läs andra bloggar om Sverigedemokraterna

Kolla också in Sven Melanders kommentar till SD:s senaste utspel. Den tar dom på eget grepp.

Vänstern och EU

I helgen var jag på ABF-huset i Stockholm för att ta del av årets upplaga av Socialistiskt Forum.sf

Forumet var som vanligt likt en stor galleria för att ta del av tänkandet inom  delar av vänstern och arbetarrörelsen idag. Bredden verkade som vanligt stor med både en mängd intressanta ämnen och även sådana som jag måste erkänna att jag inte ens förstod rubriken till.

En programpunkt som jag lyssnade till var en diskussion om EU mellan Kajsa Ekis Ekman och Göran Greider: ”Vänstern och ett demokratiskt Europa”.

Kajsa Ekis Ekman inledde med att gå igenom olika exempel på att den kritik mot EU som riktades från motståndarna inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i november 1994, hade besannats. Hon tog upp sådant som att uppdelningen i centrum och periferi har stärkts, att demokratin har inskränkts, att kapitalisternas makt har stärkts och EU uppträder som en nykolonial makt i världen.

Ekman menade också att Brexit i Storbritannien  inte främst handlat om rasism utan att det handlade om motstånd mot ett resultat av den fria rörligheten för arbetskraft, nämligen lönedumpningen.

Exemplet Grekland hade också visat att en demokratiskt vald regering inte kan stå upp mot EU.

Göran Greider talade om att han röstat nej till EU 1994 då han såg flera nackdelar, men att han sedan 20 år däremot accepterat EU som en realitet. Han hade visserligen fortfarande kritik mot EU, var emot euron och ville att det mera skulle vara ett mellanstatligt samarbete, men menade att det kan komma en annan och mindre nyliberal epok som skulle kunna förändra EU. Flyktingkrisen gör också ett fungerande EU nödvändigt. Och på klimatpolitikens område har EU haft en ”hyggligt progressiv hållning”. Kort sagt ville Greider istället för att gå ur arbeta för ett bättre EU.

Ekman invände mot Greiders resonemang och undrade vad i EU:s struktur som talade för att det med Greiders formulering ”skulle kunna fungera”.  eu

Greider jämförde då med utvecklingen av nationalstaterna som han f.ö. trodde skulle fortsätta spela en roll de närmaste 50 åren. När nationalstaterna uppstod var de odemokratiska arenor för de härskande klasserna, men de demokratiserades. Samma sak kan hända med EU om nya progressiva fackliga och politiska rörelser kommer fram.

Ekman sa då att sådana progressiva rörelser på gatorna i Aten inte hade lyckats rubba EU en millimeter.

Efter några publikfrågor var den alltför korta diskussionen (på samma sätt som vid flera andra diskussioner och programpunkter under forumet) slut redan där.

Jag funderade alltså vidare själv och tar gärna emot synpunkter i denna viktiga diskussion. Här några tankar:

Både den grekiska OXI- omröstningen och Brexit vände sig mot EU. Men ändå är det stora skillnader. Den majoritet av grekerna som röstade nej (oxi) sveks i sitt nej medan de britter som röstade mot EU ju ”vann”. En ännu mer avgörande skillnad tror jag var att den grekiska omröstningen, som jag uppfattat det, var en klar vänsterröst mot fortsatta åtstramningar medan Brexit innehöll och gav utrymme och spelrum till mycket rasism, något som jag tycker Ekis Ekman verkade se som ett underordnat eller inte alls existerande problem. britain

Den brittiska vänstern delades ju också i sitt ställningstagande till Brexit. Och det handlade då inte om sådana som i likhet med Greider accepterat EU sedan 20 år utan om genuina EU-kritiker som inte ville delta i en utträdeskampanj ledd av ytterhögern och dominerad av rasistiska argument. Kanske var detta en felaktig taktik, jag vet inte. Men jag tycker i alla fall att det kräver en ordentlig diskussion och undersökning. Kan det kanske vara så att det under vissa omständigheter till och med kan finnas det som är värre än EU? Avgörande måste väl här vara om arbetarklassen och folkflertalet flyttar fram sina positioner. Jag tycker inte att jag sett något i Storbritannien som tyder på att det skulle bli så, tvärtom. Högern och rasisterna är de som har stärkts.

EU är ju framförallt de olika kapitalistklassernas europeiska förening. I och genom medlemskapet i EU har den nyliberala ångvälten rullat på med ännu större kraft. Med hjälp av EU har ”marknadiseringen”  av välfärden förstärkts och fackliga rättigheter rullats tillbaka. Men utan EU hade denna offensiv pågått ändå. Ja, den pågår ändå, till exempel när svensk lag om upphandling innebär värre lönedumpning än inom EU. Ja ibland har politiker och byråkrater t.o.m. hänvisat till EU-paragrafer utan grund för att få igenom olika försämringar.

brexit

reaktionär borgare mot EU

Men oavsett om man är med i EU eller inte så finns huvudmotståndaren: borgarklassen och dess olika språkrör, i det egna landet. Och oavsett om man är med i EU eller inte så har den nyliberala ångvälten rullat på. Det är väl i detta avseende inte så avgörande mycket bättre i Norge än i Sverige, eller?

När Sverige gick med i EU så var ju resultatet mycket jämnt och en kombination av skrämselpropaganda om ”utanförskapets” elände och tilltro till de socialdemokratiska ledarna Carlsson och Sahlin fällde nog avgörandet.

Idag tyder opinionsundersökningar på att det finns en klar opinion i Sverige för att stanna kvar i EU. I de undersökningar som genomfördes i somras sa enligt SIFO 52% ja och 31 nej till EU och enligt Ipsos var det 66% för och bara 29% emot EU.

De enda partier som på olika grunder är mot EU – Vänsterpartiet och SD – driver inte heller frågan på något aktivt sätt. I en intervju med Vänsterpartiets Malin Björk och Jonas Sjöstedt i ETC utgår man också från opinionsläget och driver inte kravet på utträde ”just nu”. ”Det handlar om vad som är politiskt möjligt, och hur verkligheten ser ut. Vi skulle inte få igenom ett sådant förslag i riksdagen, och stödet för utträde finns heller inte hos svenska folket”, säger Jonas Sjöstedt. Däremot driver man kravet på att avtalet måste omförhandlas och försöker påverka EU inifrån: ”Som det är nu får vi gräva där vi står”, säger Malin Björk. Samtidigt understryker man: ”Det kan hända att vi hamnar i en situation där ett utträde är möjligt. I så fall kommer vi att verka för det”.

Jag får inte heller intryck av att SD, som vänder sig mot EU som överstatligt organ, driver sin EU-kritiska hållning aktivt.

Frågan om folkomröstning eller svenskt utträde för den delen finns liksom inte på dagordningen i Sverige just nu.

Men tänk er att situationen förändrades ytterligare så att SD tillsammans med ett ännu mer flyktingfientligt moderatparti skulle driva på för utträde i en kampanj dominerad av hets mot människor med en bakgrund i andra länder. Hur skulle vi ställa oss då?

Eller tänk om utvecklingen inom EU gör att de nyare EU-medlemmarna som Ungern och Polen bryter sig ur grundat på politiken hos de reaktionärt nationalistiska regimer som nu styr i dessa länder. Skulle det vara en utveckling som gynnade arbetarklassen och folkflertalet?

Som ni ser har jag inte någon glasklar linje i frågan. Jag övertygas inte av Greiders väntande på nya rörelser som ska ändra EU, men inte heller av Ekis Ekmans tvärsäkra utträdeslinje oavsett sammanhang. Jag är emot EU som en kapitalets union. Men frågan om utträde måste ses i sitt sammanhang. Nu inte aktuell, senare kanske som en del av sammanbrott av hela projektet eller rentav fel beroende på sammanhanget och alternativet….?

Så hör gärna av er, kära läsare.

Intressant?

Läs andra bloggar om EU

Högerdemagoger då som nu, där som här.

Om 60 miljoner män och kvinnor, från gubbarna till barnen endräktigt och bestämt förklarar: Vi vill inte! då skall miljonernas vilja åtminstone tillförsäkra oss den respekt, som man vägrar dem som kysser piskan. Vi är människor och inte hundar!

Propaganda från NSDAP – det tyska nazistpartiet i februari 1921 efter skadeståndsförhandlingarna i samband med Versaillefreden*

Efter valet av Trump till president i USA pågår diskussioner lite varstans om vilka det var som stödde Trump (där The Guardian haft en intressant genomgång), varför Clinton förlorade och vad som kommer hända nu med Trumps ”löften”. Förutom försök till förklaringar görs också jämförelser och överföringar till Europa och Sverige.

En förklaring till Trumps seger är den psykologiska förklaring som Katrine Marcal förordar i Aftonbladet:

De väljare som tycker ordning, auktoriteter och stabilitet är av stor betydelse, är samma väljare som oavsett inkomst verkar mer benägna att rösta högerpopulistiskt.

Men med den typen av förklaringar kan man ju inte förstå varför det sker förändringar som gör att antingen denna psykologiska grupp ökar eller att den förblir konstant men söker sig till nya alternativ.

Visserligen lägger Marcal direkt till att ”det förstås finns saker som komplicerar bilden”. En sådan ”komplicerande sak” menar hon är att

….även om de fattigaste i USA röstade på Clinton var det hela 16 procent i denna grupp som gick direkt från demokraterna till Donald Trump. ­Något fick dem att ta detta steg: en ­ekonomisk revolt, eller en kulturell?

Ja, kan vi inte tänka oss att det är en kombination, helt enkelt? Men när det gäller vårt svar för att möta dessa grupper så tror jag att ”ekonomin” måste vara det avgörande. Kort sagt: Bernie Sanders kampanj för social rättvisa hade haft en större chans att slå Trump.

Högerpopulismen

Trump ingår på ett övertydligt sätt i det som brukar kallas högerpopulism, det vill säga

Nazistpropaganda till arbetarklassen.

Nazistpropaganda till arbetarklassen.

rörelser eller ledare som ger sken av att vända sig mot makten och tala i folkflertalets namn – såsom i citatet från NSDAP ovan – men som antingen är en del av överklassen eller har dess stöd. Samtidigt pekar man ut andra grupper än samhällets verkliga makthavare som fiender, splittrar folkflertalet och slår efterhand ut grupp efter grupp. Så gjorde de tyska nazisterna. De fick stöd av delar av storfinansen samtidigt som de i sitt självmotsägande program och i sin retorik hade inslag som påminde om socialism och social rättvisa.

Det är min utgångspunkt när jag går över till en annan skribent: Ann Heberlein.

Heberlein och Trump

På en webtidning som heter Ledarsidorna har Ann Heberlein skrivit en artikel om valet av Trump. Det är en mycket försåtlig  artikel. Den blandar på ett sätt som har börjat förekomma bland en del skribenter någon sorts ”vänsterkritik” med beskrivningar av klyftorna i det nuvarande svenska klassamhället och kritik av olika uttryck för brist på förståelse för klassfrågor hos några ”kulturdebattörer” med en mycket förvriden verklighetsbeskrivning och angrepp på en inte närmare specificerad vänster.

Heberlein inleder med att säga att de (som jag tänker) uppenbart falska orden i Trumps segertal om att nu ska de glömda ”no longer be forgotten” gick ”rakt in i hennes hjärta”. Redan här inser jag att min och Heberleins verklighetsbild skiljer sig kraftigt åt. Uppenbarligen uppfattar vi inte personen Trump på samma sätt. Där jag ser högerpopulism, demagogi och den grövsta form av falskhet, där ser Heberlein någon som talar direkt till hennes hjärta. De som i skrift uttryckte liknande uppskattning av nazisternas falska retorik under 1920 och 30-talet har av de flesta dömts av historien. Men kanske håller historien på att glömmas bort?

Att Heberlein på traditionellt borgerligt vis beskriver ”USA, som (varit) ett land som alltid premierat hårt arbete, ett land där vem som helst kan skapa sig en framtid bara hon anstränger sig tillräckligt hårt”, är en diskussion för sig, som jag lämnar därhän här. Men att en person som kritiserar en odefinierad vänster för bristande klassanalys samtidigt kan beskriva Trump som ”den amerikanska drömmen personifierad”, tycker jag är minst sagt magstarkt. Trump började ju inte alls med några tomma händer utan med ett affärsimperium som han ärvde efter sin far. När Heberlein fortsätter med att skriva att Trump: ”återupprättar dem som makten i åratal ignorerat” så börjar det bli riktigt obehagligt. Dels därför att en sådan beskrivning fullständigt bortser från falskheten i detta tal – försök åter att tänka tanken att någon, utan resonemang, skulle beskriva Hitler som den som återupprättade ”det tyska folket” – men också därför att alla de som Trump hetsade mot uppenbarligen inte ingår i dessa som behöver återupprättas. När Heberlein fortsätter med att beskriva en presidentkandidat som spridit rena lögner, vädjat till alla sorters fördomar och förnekat grundläggande vetenskapliga fakta som att ”han talar till de amerikanska medborgarna som om de vore myndiga, tänkande, handlande varelser” då inser jag att det är en konsekvent reaktionär som skriver.

Heberlein fortsätter med att skriva om att olika skribenter sett ner på dem som röstade på Trump som okunniga rasister. Det är de inte fastslår hon rakt av om 60 miljoner människor. Och hon för över detta till Sverige och de ”dugliga samhällsmedborgare som sköter sin del av samhällskontraktet och undrar varför de får så lite tillbaka. Varför blir mammas hemtjänst dyrare? Varför kommer inte polisen när man ringer? Varför blir barnens skola sämre? Varför fungerar inte sjukvården?

Grovt sett finns det ju  fyra  olika sätt att se på de ökade klyftorna och den försämrade välfärden:

  • De borgerliga som i huvudsak tycker att vi gått mot ökad valfrihet
  • Socialdemokraterna som har väldigt svårt att förklara detta eftersom deras eget ansvar för utvecklingen ställer till det med självbilden.
  • Högerextremisterna som ser det som en följd av invandringen
  • Vänstern som ser det som en följd av högerpolitik och offensiv från borgarklassen.

Vilken förklaring som Heberlein har framgår inte, men jag har mina misstankar.

Nazistisk idyll

Nazistisk idyll på 1930-talet

För hennes huvudkritik riktas inte mot den ekonomiska överklassen eller högern utan mot en odefinierad vänster. Det betyder inte att även en reaktionär som Heberlein kan pricka in en del viktiga problem – förutom de ovan nämnda också klyftan mellan stad och land, oförståelsen för problemen inom arbetarklassen eller för människor på landsbygden och det Stockholmscentrerade sättet att se på Sverige. Heberlein har säkert också rätt i att det finns sådant som kan kallas klassförakt även bland människor som uppfattar sig själva som vänster. Det vore konstigt annat i ett klassamhälle. Hur många är det inte till exempel som börjat använda det vidriga begreppet ”white trash” även här i Sverige. Men att i en artikel som handlar om Trump och samhällenas förlorare ha vänstern i sin helhet som huvudmål för ett angrepp är helt barockt. Heberlein talar om ”vänsterns hat av sina egna män, av arbetarklassens män, föraktet för lågutbildade män med låga inkomster, bosatta i mindre samhällen och på landsbygden”. Hon tycker att ”vänstern” bör ”återvända till klassanalysen” som om hon brydde sig om vänsterns öde eller själv tillhörde den. Förutom att detta tal om klassförakt i svepande ordalag inte träffar några avgörande delar av vänstern utom möjligen någon enskild kulturskribent så är det faktiskt inte vänstern som bär huvudansvaret för den försämrade välfärden. Tvärtom! Om vi ska leta efter några krafter som kämpat emot alla de försämringar, ökade klyftor och orättvisor som skett de senaste decennierna, så hittar vi dem bland det som kan kallas vänster i någon mening.

En annan högerdemagog

Ledarskribenten, Karin Pihl på Expressen tar upp tråden från Heberlein. Hon skriver – också i någon sorts märklig ”analys” av USA-valet:

Vänstern har skaffat sig en konstig samhällsanalys…….Frågan är om stora delar av vänstern inte har tappat klassanalysen helt……Ibland verkar det nästan som att vänstern utsett arbetarklassen till det samhällssegment som ska bekämpas till varje pris. LO-män har nog aldrig fått ta så mycket dynga från progressiva politiker och debattörer. Men om inte vänstern bryr sig om verklighetens folk, vem ska göra det då?

Pihl försöker inte på något sätt leda dessa anklagelser i bevis. Men vi kan notera att Pihl tar upp ett begrepp som Göran Hägglund (KD) försökte lansera utan större framgång för några år sedan: ”verklighetens folk”. Det är nog inte en tillfällighet. Det handlar inte om lönearbetarna som klass, de många utan makt som inte äger annat än sin arbetskraft att sälja. Det handlar istället om någon sorts kulturella beskrivningar, där uttrycket ”verklighetens folk” i sig står för ett schablonmässigt klassförakt.

Det är lustigt att Pihl – ledarskribent på en borgerlig tidning ägd av familjen Bonnier – å ena sidan anklagar vänstern för att inte försvara arbetarklassen och å andra sidan slår fast att ingen annan (än vänstern) kommer att försvara arbetarklassen om inte vänstern gör det. I det sista har hon ju rätt. Men den vänster som försvarat välfärden mot nedskärningar, privatiseringar eller kapitalets intrång i välfärden, som försvarat arbetsrätten, bekämpat lönedumpning,  kämpat för mer rättvisa skatter, för att nämna några saker, har inget att skämmas för när det gäller försvarat av arbetarklassens intressen. Motståndarna har varit högern och borgarklassen. Men dessa de verkliga motståndarna finns inte med i Pihls synfält. Hon skriver:

Om man i stället försöker förstå samhället utifrån ett klassperspektiv hamnar de med utbildning, kulturellt kapital och ekonomiska resurser högst i hierarkin. Och vilka är det? Bland andra är det vänsterpolitiker, skribenter på kultursidorna och statligt finansierade sociala entreprenörer. Vänstern själv, helt enkelt.

Jaha, så det är ”vänstern” som är överklassen? Det är Pihls ”klassperspektiv”. Hon nämner dem som har ”ekonomiska resurser” utan att närmare gå in på vilka dessa är. Familjen Bonnier? Inom kategorin ”skribenter på kultursidorna” finns det naturligtvis de som har vänsteråsikter, men om man ser vilka som dominerar de stora medierna och deras åsiktsbildning, så är det främst olika borgerliga tyckare eller journalister. Till exempel sådana som Pihl själv. När det gäller gruppen ”statligt finansierade entreprenörer” är det oklart vilka som åsyftas och hur avgörande delar av dessa ens i en mycket vid mening skulle ingå i vänstern.

Precis som Heberlein faller Pihl in i en Trumpsk ”klassanalys” som försöker blanda bort korten, förvirra, dra bort ljuset från dem som varit de senaste decenniernas segrare: borgarklassen och istället vända ilskan mot andra. I det svenska fallet: vänstern. En vänster som förvisso inte är enhetlig. Som förvisso gjort många misstag. Som är alldeles för svag. Som har delvis olika förklaringar, deltar i delvis olika strider och där en del även ibland låter sig luras av högertroll, men som i sina huvuddelar är de enda som stått upp mot de nyliberala härjningarna.

Giftet från mister Trump har spritt sig ända hit. Bidra inte till att det sprids mer.

———-

 *Citerat från Bruna boken om riksdagshusbrand och Hitlerterror

       – Georg Branting, Clartéförlaget 1933

Intressant?

Läs andra bloggar om vänstern, Trump, klassanalys

Trump, dag två från Uppsalanivå

Igår skrev jag att vi inte visste hur många som röstat eller ifall Trump fick flest antal röster. Idag vet vi att det var några procent färre som röstade i detta val jämfört med det föregående. Vi vet också att Trump vann (med hjälp av elektorssystemet) trots att han hade något färre antal röster i landet än Clinton.

gamov

         Lokal lilltrump

Från Uppsalas horisont kan man konstatera att nästan alla människor verkar känner sig främmande eller oroliga för den nye presidenten i världens enda supermakt. Kommunalrådet Erik Pelling (s) säger till lokaltidningen UNT att ”det är en fascist i amerikansk förpackning som fått makten”. De borgerliga uttalar sig också negativt men mer försiktigt. Men det är en röst som sticker ut som är lite intressant. Det är sverigedemokraternas Pavel Gamov som är både riksdagspolitiker och sitter i kommunfullmäktige. Den listiga och försiktiga partiledningen med Åkesson i spetsen har ju mer behandlat Trump som en pinsam och efterbliven släkting från landet (se till exempel hans framträdande i Aktuellt häromkvällen i debatt med Jonas Sjöstedt) Men Gamov har kanske inte fått regi i denna fråga, eller så kan han inte hålla sig. Han är nämligen överförtjust:

Jag tycker att det är fantastiskt roligt att ta del av det här resultatet och jag vill gratulera det amerikanska folket. Det är förändringens vindar som blåser nu där vanligt folk får genomslag för sin röst.

Låt oss minnas det.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om Trump, SD

Vart leder sveken?

Idag vet vi att Trump vann presidentvalet i USA. Hur stor del av befolkningen som röstat vet vi inte. Vi vet inte heller om Trump fick flest röster, bara att han fick flest elektorsröster i det indirekta och mycket odemokratiska valsystem som råder i USA.

Men nu vet vi att taktiken att stödja det minst onda inte hindrade det mest onda att vinna.vargen

Jag skrev igår om att när man bedömer valresultat så kan man inte bara titta på vilken officiell politik som kan komma av ett visst resultat. Viktigt är också ”vad valresultatet uttrycker eller säger om stämningarna bland befolkningen. För vad folket önskar eller vill och vad som blir faktiskt politik är ju ofta inte riktigt samma sak”.

Här har vi alltså en massa människor som stöder öppet reaktionära och rasistiska synsätt och värderingar. Och då måste man lägga till en sak. När stora grupper av människor plötsligt känner stöd uppifrån för vissa synsätt så stärks ofta både grupper och individer i att ta egna initiativ. I detta fall kan man frukta att Ku Klux Klan och liknande grupper känner vind i seglen. Det kan också gälla de mordiska abortmotståndarna eller andra reaktionära grupper.

”Den vita arbetarklassen”

Den bild vi får av valet i USA är att Trump fått stöd av stora delar av den vita arbetarklassen, grupper som tidigare traditionellt röstat på demokraterna. På liknande sätt beskrevs rörelsen bakom Brexit i Storbritannien av många. Framgångarna för de högerextrema grupperna runt om i Europa kan också på liknande sätt förklaras av att delar av arbetarklassen lämnat sina traditionella partier och ledare. Det är människor som antingen fullt ut omfattar diverse reaktionära idéer eller är beredda att se dem som mindre viktiga, men som förenas i en upplevelse av att allt blivit sämre och ett hat och en misstro mot etablissemanget. socusaSant är att många har fått det sämre som ett resultat av den offensiv från borgarklassen över hela världen vars ideologi brukar kallas nyliberalismen. Där arbetarrörelsens partier antingen gett efter och genomfört denna politik eller misslyckats i att bygga motstånd och formulera alternativ så har högerpopulisterna tagit deras plats och pekat mot nya fiender. I USA där arbetarrörelsen länge varit svag har det varit Demokraterna som tidigare fått stöd av den vita arbetarklassen. Men många av dem har nu lämnat Demokraterna för en Republikan som de tror kommer slå mot etablissemanget.

I USA är dessa människor glada idag, då de fått sparka etablissemanget i röven och då de hoppas att livet kommer bli bättre nu. Det sannolika är att de kommer få genomleva dyrköpta erfarenheter och besvikelser under de närmaste åren. Vad som blir resultatet av det kan ingen veta nu. Men att livet kommer bli bättre, jobben komma åter och reallönerna öka är knappast ett troligt resultat av Trumps seger. Det skulle förutsätta att Trump både ville och kunde utmana den övriga kapitalistklassen i USA. Och om det var sant det som Sanders uttryckte, att en president inte ensam kan utmana de stora bolagen utan en stark gräsrotsrörelse, så är det lika sant att en reaktionär kapitalist varken vill eller kan göra det och att den enda rörelse han kan bygga är en rörelse för att splittra arbetarklassen.

Trumps tal

Jag lyssnade till Trumps tal efter att segern var klar. Han försökte nog så gott han kunde att låta som en statsman. Ur den mun som tidigare bara sprutat ättika kom nu den lenaste honung. De som ständigt ropat om att låsa in Clinton fick knappast sitt lystmäte. För nu hördes inte något om ”skurk-Clinton”. Istället talade han om Clintons hårda arbete och förtjänster. Nu fanns inte några utfall mot olika religiösa grupper eller nationaliteter. Tvärtom skulle hela nationen enas oavsett ras eller religion. Han sträckte också ut en hand till dem som inte röstat på honom och till andra stater i världen. USA:s öde skulle återtas och de bortglömda skulle i fortsättningen inte behöva vara bortglömda. Kort sagt ett tal värdigt en riktig opportunist. Men också ett tal som likaväl skulle ha kunnat hållas av Clinton.

Att genomföra politiken

Innan Obama blev president så lovade han att stänga Guantamobasen där misstänkta terrorister hålls utan rättegång och misshandlas. Som alla vet blev det inte så. Hur mycket det beror på Obama själv finns det olika åsikter om. Men det är ett exempel bland andra på att en president inte alltid får igenom sin politik. Kanske är det lättare att genomföra reaktionära åtgärder av den typ som Trump lovat. Hur mycket det kommer bli av hans löften återstår ändå att se.demousa

Att han kommer svika sina väljare på många sätt är säkert. Men kommer de flesta uppleva besvikelse? Det vet ingen. Däremot kan vi vara helt säkra på att ingenting kommer bli bättre varken för de fattiga, de arbetslösa, de sjuka, de papperslösa, fångarna på Guantanamo eller arbetet för att minska utsläppen av växthusgaser.

Kommer den hoppfulla rörelse som byggdes kring Bernie Sanders kunna leva vidare i denna hårda tid? Kommer större grupper bland dem som nu stött Trump att bli besvikna med tiden? Kommer en del av dem att kunna omvandla denna besvikelse till något bättre och förena sig med dem som verkligen vill slåss för rättvisa och jämlikhet, för majoriteten och alla dess minoriteter mot de stora bolagen och etablissemanget? Ingen kan veta. Men jag tror att det kommer vara mycket viktigt.

Läs också Göran Greiders ledare i ETC

Intressant?

Läs andra bloggar om USA, Trump

Vänstern, ”identitetspolitiken” och hedersförtrycket

Över huvud taget är problemet med ord att de används för att förklara något, men gör att man slipper förklara just detta. Man bör därför prova då och då att ta bort viktiga nyckelord i språket och se vad man gör med det vacuum som uppstår…..

Kajsa Ekis Ekman: Texter 1998 – 2015, s. 175

Det som Kajsa Ekis Ekman skriver här gäller speciellt ord som börjar användas mycket och av många människor samtidigt. Själv har jag upplevt och tänkt på detta många gånger inom skolans värld, där jag jobbat sedan 1980-talet. Ett sådant ord där har till exempel varit: ”värdegrund”. När vissa ord blir inne så har de en tendens att tappa betydelse och bidrar inte till klarhet om vad vi menar: ”alla” bara säger det.

Ord kan fungera som dimridåer

Ord kan fungera som dimridåer

Ett ord som nu ofta används på tidningarnas kultur- och tyckarsidor, liksom på facebook är ordet ”identitetspolitik”. Jag tycker att det har blivit just ett sådant ord som används slappt för att slippa förklara och som vi borde pröva att emellanåt byta ut för att komma vidare i diskussionerna.

Jag skrev på en blogg om det här i våras (Vilka får vara med i kampen?) att ordet ofta används nedsättande. Jag skrev också att jag inte sett ”någon som skriver eller säger att de är anhängare av identitetspolitik”. Att det i huvudsak används nedsättande är sant. Men att det faktiskt också kan användas – och har använts –  positivt hade jag undersökt för dåligt. Det har jag märkt sen när jag kollat upp historien bakåt. Tydligen har begreppet använts åtminstone redan på 1970-talet av en grupp svarta feminister i Boston i USA (Combahee River Collective).

Men jag har alltså också märkt att det både kan användas positivt och problematiseras, när jag läst lite mer från aktuell debatt. Till exempel en artikel av Kawa Zolfagary på Politism som försöker reda ut frågan samtidigt som han konstaterar att det inte är så lätt att veta ”vad i helvete identitetspolitik är för något. I ärlighetens namn är det jävligt oklart, till och med för mig själv som enligt många är identitetspolitikens värsta företrädare”.

Kawa Zolfagary tar upp några olika aspekter på olika sätt att tolka ordet samtidigt som han skriver att det ”lika gärna kan kallas feminism och antirasism”. Och då är det ju så att det naturligtvis finns olika riktningar såväl inom feminismen och antirasismen som inom ”identitetspolitiken”. Zolfagary tar upp några exempel på det som t.ex. detta med att ha tolkningsföreträde:

….. det verkar betyda allt ifrån att man ska hålla käften helt om man inte tillhör den grupp som diskuteras till att man ska lämna plats så att de direkt drabbade kan få definiera sina bekymmer.

Två väsentligt olikartade sätt att förhålla sig alltså.

Samma sak är det med den sekterism som finns bland en del som kanske kan kallas ”identitetspolitiska”, alltså det här att inte alla får vara med i kampen som jag skrev i det ovan nämnda blogginlägget. Denna sekterism finns. Men den finns ju inte hos alla eller ens de flesta feminister och antirasister. Ytterligare en sak är det här sättet att betrakta sig som representant för och tala i en hel grupps namn utan att ha blivit vald till detta på något demokratiskt sätt. Men även detta gäller ju bara en del.

Vänsterpartiet beskylls ju för att vara ”identitetspolitiskt”. Men detta finns varken i program eller som uttalanden från ledande partiföreträdare. När partisekreteraren Aron Etzler svarar några kritiska partimedlemmar i tidningen Flamman säger han t.ex. att ”Vi är ett feministiskt parti, inte ett identitetspolitiskt”.

Men begreppet ”identitetspolitik” används av diverse borgerliga debattörer  för att angripa ”vänstern” (också oftast odefinierad) . En lustig och ganska märklig sak här är att de borgerliga debattörer som gör det samtidigt låtsas som om de gillar marxismen och arbetarrörelsen. I Göteborgsposten har vi kunnat läsa Adam Cwejman skriva att: ”…betydande delar av vänstern omvandlats från klassorganiserad folkrörelse till elitistisk och teoritung subkultur…Värre lär det dessutom bli” som om han beklagade det. Och liberalen Thomas Gür skrev nyligen i Dagens Samhälle om ”En vänster som lämnat marxismen bakom sig”.

Om detta bisarra spel har Kajsa Ekis Ekman också skrivit bra:

Den som följer svenska ledarsidor märker snart något underligt. Det verkar ibland på dem som att det är Vänsterpartiet som har makten i Sverige. Varje månad i Sverige skrivs nämligen en hop artiklar på temat ”Vänstern måste ta ansvar för … ”. Bara det senaste året har ledarsidorna hävdat att vänstern måste ta ansvar för: hedersvåldet, antisemitismen, Donald Trumps framgångar (!) Spotifys ekonomiska situation, flyktingsituationen i världen och mycket mer.

…..detta sätt att avkräva ansvar av aktörer utan makt är ett slappt och slarvigt sätt att debattera på. Det är mycket enklare för en lat skribent att slänga ihop en text om vad vänstern gör för fel än att verkligen undersöka frågan.

Allt det jag sagt här ovan tycker jag talar för att vi bör vara försiktiga med användandet av ordet ”identitetspolitik”. Vi bör också kritiskt granska hur det används. Låt oss tala mer konkret om det vi är för eller emot utan att grumla till det med detta ord.

Debatten om förorten och hedersförtrycket

Förra sommaren pågick en debatt om de problem i vissa förortsområden som har att göra med växande fundamentalism som förstärker könssegregation och hedersvåld och begränsar kvinnors rörelseutrymme. Som forskaren Lena Gunnarsson konstaterar i en mycket bra och intressant artikel i Flamman (Ständigt i skottlinjen) så är detta en ”mycket snårig terräng” som ”medför extra krav på precision, omdöme och försiktighet” men också kräver både ”varsamhet och generositet” när vi kritiserar varandra i denna diskussion.

Några från Vänsterpartiets ledning gick då för mer än ett år sedan in i denna diskussion med en artikel i Aftonbladet. Man skrev där några riktiga saker som att:

  • reaktionära fundamentalistiska och rasistiska rörelser finner näring att gro och frodas i klassklyftor och splittring . Ökade klyftor, utbredd arbetslöshet och fattigdom ger utrymme för såväl kriminella som reaktionära krafter att verka
  • Reaktionärt förtryck kommer i olika skepnader, ibland insvept i sträng religion
  • Oavsett när och var bekämpar Vänsterpartietalltid bakåtsträvande och förtryck och står upp både för kvinnan som tvingas täcka sin kropp och för kvinnan som får slöjan avdragen.
  • Att den höger som bäddat för reaktionära rörelser genom att öka segregation och fattigdom, och motsatt sig framsteg som bidrar till jämlikhet och kvinnors frigörelse, inte har någon rätt att anklaga vänstern för att ”svika förorten”

Men när man också sa att man inte var villiga att ”peka ut” förorten och en enskild religion för att det skulle öka splittringen, då uppfattades det nog av många, och då i sitt sammanhang, som att man inte ville lyssna på dem som inifrån förorten (Husby i Stockholm i detta fall), tog upp problemen (pekade ut?) med ”reaktionära fundamentalistiska rörelser” och ”reaktionärt förtryck insvept i religion”. Det förstärktes när man skrev om generaliseringar och ryktesspridning utan att precisera vilka generaliseringar eller rykten man syftade på.

Det blev inte bättre när man underströk att ”kvinnoförtryck, homofobi och fundamentalism inte är förbehållet en enskild religion eller endast finns i förorten”. Åsikten att kvinnoförtryck, homofobi och fundamentalism bara skulle finnas inom islam och i ”förorten” är ju en väldigt extrem uppfattning. Men om någon känner sig tvungen att påpeka att det inte är så undrar man ju till vem det sägs och varför. Det verkar då som om man ändå inte vill se eller förhålla sig till denna speciella form av förtryck. Så även om jag – och jag tror alla utom rasisterna – naturligtvis instämmer i detta så var det svårt att inte då och i sitt sammanhang uppfatta det som att man ändå ville undvika ämnet.

Då tycker jag att partiföreningarna i V på Järva (där Husby är ett område) lyckades uttrycka detta bättre i ett läsvärt inlägg där de bland annat skrev att: ”Det går inte att frånta personer sina egna upplevelser. Att det finns kvinnor i vårt område som upplever att de inte kan röra sig fritt i offentligheten är vidrigt”.

En polariserad debatt

Jag tror att den debatt som blivit i detta svåra ämne polariserats på ett olyckligt sätt, inte minst genom att andra grupper (med egna ibland ej redovisade intressen) ingripit i debatten på den ena eller andra sidan.

Men den har också polariserats därför att de som deltagit i debatten snabbt grävt ner sig i olika skyttegravar, där alla ställningstaganden ska höra hemma i en burk så att säga. När till exempel Ann Charlott Altstadt här senast skriver i Aftonbladet att förbud mot religiösa friskolor ”i den svenska debatten avfärdas som rasism” så känner jag inte igen mig. Jag är medlem i vänstern och motståndare till alla sorters religiösa friskolor. Jag har aldrig upplevt att någon kallar den uppfattningen för rasistisk. Dessutom är det ju sossarna och högern som gjort dessa skolor möjliga med friskole-”reformen”, något som vänstern var emot.

Och när Altstadt skriver om ”förtrycket och våldet inom fundamentalistiska/konservativa grupper som identitetsvänstern inte kan betrakta på annat vis än som just offer för denna rasism” då bidrar hon till just en sådan skyttegravsdebatt genom att dels klumpa ihop tänkta motståndare under det där luddig begreppet och samtidigt göra en karikatyr av det hon uppfattar som de andras ståndpunkt.

Framförallt tror jag att den här diskussionen skulle ha vunnit på att mer krut lagts ner på att diskutera olika konkreta åtgärder som handlar om vad vi kan göra i dessa svåra frågor. Amineh Kakabaveh som varit en centralfigur i dessa diskussioner skrev en debattartikel i juni 2015 med den braskande rubriken ”I förorten växer männens diktatur” där hon beskrev olika  missförhållanden. Men när det kom till åtgärder så föreslog hon bara att statligt stöd till trossamfund ”måste ses över”, att en omfattande utredning om hedersmord borde tillsättas liksom att en medborgarminister skulle tillsättas. Kanske bra åtgärder. Men trots allt bara en mycket liten början på åtgärder mot de verkliga problemen. Dessutom har vi haft en nymornad och – som jag tycker – konstig debatt om att vissa badhus gett möjlighet för kvinnor att bada utan män en timme i veckan. Har man inte starkare belägg för islamisternas makt så känns det ju inte så hotfullt. Men i övrigt har det vad jag kunnat se varit ganska tomt när det gäller konkreta förslag.

 

Det faktiska hedersvåldet och förtrycket idag

I dagens värld gifts varje dag 39 000 flickor under 18 år bort.heder

WHO beräknar att mellan 125 och 140 miljoner flickor och kvinnor i dag lever med konsekvenser av att ha blivit könsstympade.

I Sverige är det tydligen svårt att få fram siffror på hur många brott som begås i hederns namn idag. Det finns helt enkelt inte någon brottskod för hedersrelaterade brott. Om detta skriver den statliga utredningen ”Nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck”:

Att det saknas nationell statistik kring hedersrelaterat våld och förtryck har lyfts fram i flera sammanhang, senast av nationella samordnaren mot våld i nära relationer som föreslog en ny nationell studie med syfte att också fånga in vuxnas utsatthet, då tidigare studier främst fokuserat på ungdomar.

Däremot finns det en del undersökningar av hur unga människor själva uppfattar situationen som visar att situationen är mycket allvarlig  och att normer om oskuld och äktenskap starkt påverkade både vardagen och framtiden för många barn, särskilt flickor.

Socialstyrelsen gjorde 2015 en kartläggning av hur många flickor och kvinnor i Sverige som kan vara utsatta för könsstympning. Kartläggningen uppskattade att 38 000 flickor och kvinnor i Sverige är könsstympade, varav 7 000 är flickor under 18 år.

Att situationen på detta område är mycket allvarlig och att mycket behöver göras, kloka tankar och strategier utvecklas, det är helt klart. Vad som också borde stå klart är:

  • Att ett sådant arbete försvåras om vi fortsätter att öka de ekonomiska och sociala klyftorna i samhället och dra bort resurser från fattiga förortsområden.
  • Att det främsta hindret för att utveckla kloka åtgärder inom detta svåra område knappast är vänstern eller några identitetspolitiska kulturdebattörer, utan högern och ”nedrivningspolitikerna”, rasisterna och fundamentalisterna i en komplicerad förening.

Så låt oss börja diskutera vad vi kan göra. Och låt ordet identitetspolitik vila ett tag, va?

Intressant?

Läs andra bloggar om identitetspolitik, hedersvåld, vänsterpartiet

Jan Myrdals sista spik?

Tidningen är djupt förankrad i den rasideologiska miljön och har kopplingar till Nordiska motståndsrörelsen”. Så skriver EXPO i en artikel om tidningen Nya Tider (NT). Denna tidning har uppmärksammats lite mera på sistone på grund av två saker: att NT medverkade i Bokmässan och att skriftställaren Jan Myrdal valt att medverka i tidningen. Det senare har orsakat en debatt bland Myrdals gamla vänner inom Clartéförbundet.

Idag är Jan Myrdals inflytande inom vänsterrörelsen mycket begränsat.myrdalbyst Annorlunda var det i slutet av 1960-talet då han och författare som Sara Lidman, Göran Palm med flera kom att starkt påverka den del av ungdomsgenerationen som radikaliserades då. Men det känns mycket länge sedan nu. Själv har jag inte följt Myrdals utveckling på många år. Däremot har jag under åren stött på någon artikel av honom ibland och tänkt att han bara blivit mer svårbegriplig och mer reaktionär efterhand.

Både Clarté och Fib Kulturfront var för några decennier sedan på olika sätt anknutna till eller närstående den största vänsterrörelsen utanför VPK, nämligen KFml/SKP. Denna organisation bildades 1967 som en utbrytning ur det kommunistiska partiet (som då bytte namn från SKP till VPK). KFml/SKP upphörde i slutet av 1980-talet. Clarté är en äldre organisation som förändrades under 1960-talets vänstervåg och kom att i praktiken fungera som ett studentförbund till KFml för att senare distansera sig. Fib var en viktig del av den kulturrörelse som omgav KFml/SKP. Myrdal tillhörde och var en viktig person inom denna rörelse.

Men nu tycks han alltså ha passerat en definitiv gräns, där även flera av dem som stått honom nära känner avsky. Clartéförbundets styrelse kritiserar Myrdal i artikeln ”Att dela säng med monster”. Och på tidskriftsföreningens blogg kan man läsa några intressanta inlägg av Mikael Nyberg, Hans Isaksson, Britta Ring och Magnus Nilsson.

Blogginläggen

När man läser inläggen ser man att Myrdals medverkan i Nya Tider inte är någon tillfällighet. Enligt Nyberg, Isaksson, Ring och Nilsson handlar det om en konsekvent utveckling där fiendens fiende blir ens vän och där motstånd mot USA blir överordnat frågan om enhet inom arbetarklassen och kamp mot rasistisk splittring. En konsekvens av synsättet att kampen mot USA-imperialismen är överordnat allt annat blir ett närmande till högernationella grupper. Om Marine Le Pen – ledaren för den franska Nationella fronten –  har Myrdal till exempel uttryckt sig så här:

Hon är inte bara kunnig, snabb i repliken och med stark och sympatisk framtoning i samtal, möten, debatter, radio och TV-framträdanden utan hon knyter direkt an till det som varit den traditionella franska vänsterns värderingar: republikanismen, enhetsstaten från Revolutionen, laicismen (den särskilda franska konfessionslösheten), traditionen från 1789/1793.

Enligt Myrdal så ger tidningen  Nya Tider ”viktiga upplysningar som inte ofta förekommer i gängse media”. Den är heller ”inte i tjänst hos någon oss hotande imperialistmakt”. Det är däremot enligt Myrdal Dagens Nyheter: ”när det gäller vem som tjänar som språkrör för Förenta staternas krigsförberedelser i landet så är det Dagens Nyheter och inte Nya Tider”. Myrdal kallar NT ”mer balanserad” än Dagens Nyheter. Att NT är i tjänst hos några andra hemska krafter utelämnas. Som Mikael Nyberg skriver så är det en ”värdering av Nya Tider där det väsentliga inte tillmäts någon vikt: tidningens monomana fixering vid den brottslige och snyltande invandraren”.

Att Myrdal varit en ordentlig belastning för hans gamla vänner en längre tid framgår tydligt i ett inlägg av Hans Isaksson som skriver:

Många av oss i Clarté har under åtskilliga år fått ägna oss åt att, i ökande utsträckning, försvara Dina stundom utrerade ställningstaganden i vissa frågor, t ex beträffande Dina nedlåtande attityder till asylsökanden, tiggare, bögar, EU-romer. Detta, eftersom vi ansetts tillhöra samma rörelse, där Du med rätta har ansetts vara en betydande auktoritet- medlem eller inte. Om vi är glada är det endast för att vi slipper detta besvär.

När man läser denna polemik förundras man över att det ska behöva förklaras att man inte kan alliera sig med nazister. Men tydligen är det nödvändigt för Magnus Nilsson skriver:

Medan det är fullt möjligt att använda nazister som allierade i kampen mot kommunismen är det emellertid omöjligt att alliera sig med dem i kampen mot imperialismen. För det första kommer den vänster som gör gemensam sak med nazisterna – med all rätt! – att förlora allt förtroende från den majoritet av befolkningen som motsätter sig nazisternas hets och våld mot etniska, religiösa och sexuella minoriteter, politiska motståndare, kvinnor, intellektuella etc. (och förr eller senare kommer denna hets och detta våld att riktas även mot den vänster som hoppat i säng med nazisterna). För det andra kommer nazisterna aldrig att bekämpa den kapitalism som utgör imperialismens bas.

Men inte utan anhängare

Det är viktiga klargöranden och gränsdragningar av dessa clartéister. Men tyvärr verkar inte Jan Myrdal vara helt ensam i denna strid. En som tycks ha liknande åsikter är Stefan Lindgren (f.d. redaktör för KFml/SKP:s tidning Gnistan som numera driver bloggen 8dagar). Han har t.ex. uttryckt denna reaktionärt konspiratoriska syn på dagens flyktingströmmar:

I det åldrande Europas nationalstater fungerar en massinvandring som ett sätt att riva ner nationalstaterna och bryta ner nationella mentaliteter som hindrar EU att bli ett nytt USA (eller snarare en avläggare av USA) …Vänstern, om den finns, bör leda kampen för nationens försvar. Det är också den humanistiska ståndpunkten. Nationen är vårt viktigaste försvarsinstrument mot imperialismens maktanspråk.

Tyvärr träder också två bloggare fram till Myrdals försvar. De är Anders Romilsson med bloggen Jinge och Knut Lindelöf med bloggen Lindelöf.

Så här beskriver Nyberg Romilssons uppslutning bakom Myrdal:

Bloggaren Anders Romelsjö ger sig på att ifrågasätta det farliga hos Nya Tider och identitärerna. Kritikerna har inte framfört tillräckligt med empiriska belägg, anser han. Men när Myrdal i Nya Tider anför en (1) artikel i sin värdering av tidningen, har Romelsjö inget att klaga på. I stället låter han sig lugnas av följande stycke ur ett mejl från Jan Myrdal: ”I Sverige har vissa grupperingar definierat sig som identitära, om Nya Tider gjort det vet jag inte, har inte läst tillräckligt många nummer. Ideologien är dock tydlig. Till skillnad från rasister som söker en biologisk grund (ras) talar identitären om en kulturspecifik. … Detta innebär ett avståndstagande från nazism och rasism. Man kanske kan säga att ideologien närmar sig den europeiska nya högerns.”

Romelsjö reagerar inte. Myrdal skickar alltså – utan närmare undersökningar – en artikel till Nya Tider i vilken han framhåller tidningens förtjänster. Det blir kalabalik, varpå skriftställaren börjar utröna vad det är för redaktörer han kallat balanserade. De är varken nazister eller rasister, tycker han sig kunna slå fast. Frid och fröjd alltså?

Ännu lugnare blir Romelsjö sedan han tyckt sig kunna sammanfatta min värdering av Nya Tider med följande citat: ””De jure förekommer, så vitt jag kan se, ingen hets mot folkgrupp.” Så vad bråkar vi om? Följande mening, det centrala i min värdering av tidningen, har Romelsjö raderat ur internminnet: ”De facto är inget viktigare än att hetsa svennen mot blatten.”

För tydlighetens skull: Det kvittar fullständigt vilket ideologiskt utanverk denna strävan förses med. Folkhetsarna kan kalla sig nazister, fascister, svenska patrioter, vit makt-kämpar, Illuminatijägare eller identitära etnopluralister. Det spelar ingen roll. Slagriktningen avgör.

Lindelöf å sin sida skriver så här på sin blogg om Myrdals medverkan i Nya Tider:

Frågan för mig är främst om publiceringen i Nya Tider – tidningen med nynazistiska kopplingar – når nya läsare. Om så är fallet kan det knappast vara av ondo. Det är ju det fria meningsutbytet som kan få människor på nya tankar.

Det snällaste man kan säga om denna syn på meningsutbyte med dessa grupper är att den är naiv. Den bortser också från det som Nyberg påpekar nämligen att Myrdal stryker Nya Tider medhårs i sin artikel. Det skapar knappast några nya tankar. Men Lindelöf försvarar också Myrdals formulering om Nya Tider som ”mer balanserad”:

Men kära läsare, detta är ju faktiskt en ganska balanserad formulering om man tänker efter lite. Dagens Nyheter ger oss ju inte en balanserad bild av krigen i Mellanöstern och risken för ett storkrig mellan imperialistmakterna (med lydstater) idag, lika lite som under kalla kriget.

Vad Lindelöf säger här är att den ständiga hetsen mot invandrare, muslimer, de andra är ”mer balanserad” än Dagens Nyheters uppslutning bakom USA. Det är samma perspektiv som Myrdal, där det som händer med möjligheterna att bygga upp en klassenhet i Sverige blir underordnat att ena alla, vilka det än är, mot USA.

Om nu Myrdal på sin ålders höst spikar de sista spikarna i sin kista så får man bara hoppas att skaran som följer honom begränsas ytterligare.

Intressant?

Kinberg Batras ”kvalitetsargument” missar helheten.

Medan skattepengar fortsätter att rinna ut ur välfärden – och ofta försvinna vidare till olika skatteparadis – så fortsätter den konstiga diskussionen om olika sätt att reglera och kontrollera, men inte stoppa vinstuttagen ur välfärden. Nu har moderaterna gjort ett utspel i vinstfrågan.

På en presskonferens för några dagar sedan sa Anna Kinberg Batra att man ”måste agera skarpare mot de som inte levererar god välfärd”. Moderaterna lägger framen modell som innebär att staten ska kunna säga nej till vinstuttag från privata välfärdsverksamheter om kvaliteten inte är tillräckligt hög.”

SD säger att de instämmer och kommer stödja moderaterna i detta. Civilminister Shekarabi tycker å sin sida att det är bra att ”moderaterna nu erkänner problematiken” men att ”det betyder ingenting om det här bara är ett retoriskt utspel som inte följs av konkreta åtgärder”. Men att ”erkänna” att det finns verksamheter som tar ut vinst som driver en ovärdig verksamhet handlar väl bara om att erkänna fakta. Dessutom missar det att se till helheten.

För oss som är emot vinster i välfärden är de moderata argumenten naturligtvis inte imponerande. Vi tycker ju att alla pengar som går till välfärden ska stanna där. Det gäller även om just den verksamheten inte är dålig. Varenda krona som tas ut i vinst skulle ju ha kunnat användas till att göra något bättre i välfärden. Och i dagens alltmer luggslitna välfärdsverksamheter så är det lätt att se att varenda krona behövs.

Men det här kvalitets-argumentet har en annan brist. Och det är att man inte ser till helheten.

Det spelar ingen roll var det läcker.

Det spelar ingen roll var det läcker.

Hela den skattefinansierade välfärdssektorn måste ses som en helhet. Pengar som försvinner ut från någon del av denna verksamhet är förlorade pengar för sektorn som helhet oavsett om de försvinner ut från en verksamhet där brukarna är nöjda. Dessa pengar skulle ha kunnat användas där behoven är större.

Låt oss ta skolområdet som exempel. Här har friskolorna bidragit till att dränera de kommunala skolorna på resurser. En otrevlig sida av valfriheten är att den sociala segregering som redan ökat i boendet ökat än mer genom det fria skolvalet. Många föräldrar med en högre social position väljer bort den lokala skolan om där finns många barn som behöver extra stöd. Dessa föräldrar till elever som har mindre behov av stöd väljer i högre utsträckning friskolor för sina barn. På många friskolor samlas därför barn som helt enkelt kräver lägre resurs. Verksamheten blir där billigare. Där går det att göra vinst samtidigt som de kommunala skolorna i fattiga förortsområden får fortsätta att slita mot allt sämre odds. Och med mindre resurser än de skulle haft utan friskolans existens. Genom att inte se skolsektorn (eller välfärdssektorn) som en helhet trollar man bort denna problematik.

Därför är det s.k. kvalitets-argumentet otillräckligt.

Intressant?

Läs andra bloggar om välfärden, vinst i välfärden, skolanmoderaterna

Funderingar om högerextremismen, yttrandefriheten och journalistiken

Det har svängt snabbt i svensk politik under det senaste året. bokmassanEtt parti som inte sitter vid makten har fått igenom alltmer av både sin politik och sitt sätt att beskriva verkligheten. Detta parti och dess svans har länge på ett mycket skickligt sätt byggt upp en avsevärd styrka med hjälp av lögner, rykten och hets i  sociala och alternativa medier. Nu har de även börjat flytta in i de etablerade mediernas finrum. Om detta har det uppstått debatt bland såväl socialistiska som borgerliga debattörer med tillgång till etablerade media. Skiljelinjer har dragits upp rakt igenom dessa läger.

Olika saker som diskuterats har varit bokmässan och närvaron av en högerextrem tidning med kopplingar till nazismen, SVT:s Aktuellt som bjöd in chefredaktören för denna tidning och radioprogrammet God Morgon Världen som för första gången lät en SD:are delta i diskussionspanelen.

Aktuellts fiasko

Om man inte tycker att det är rimligt att en högerextremist aktuelltmed tidigare kopplingar till ett nazistparti ska få sitta och ljuga i svensk TV utan att bli bemött med välgrundade motfrågor eller ett sakgranskande reportage då måste man betrakta detta som ett totalt journalistiskt fiasko. Tidningen ETC har skrivit det bästa om detta med sina tio tips till Aktuellt-redaktionen. Detta tycker jag är det avgörande inte frågan om man ö.v.h.t. ska intervjua högerextremister.

Bokmässan

Bokmässans agerande ingav ju inte någon större respekt. Främst därför att de svajade fram och tillbaka så. I principfrågan håller jag med UNT:s Håkan Holmberg som menat att ”Bokmässan är en privat, kommersiell verksamhet och måste själv ta ansvar för vilka utställare man accepterar” eller Aftonbladets Petter Larsson som menat att ”vi måste skilja på staten och bokmässan”. Om man ser saken på detta sätt så innebär det att ingen yttrandefrihet inskränks för att inte vem som helst bjuds in. Trots detta kan man ha olika synpunkter på vilket val som bokmässan borde ha gjort. Vänsterdebattören Åsa Linderborg försvarade till exempel den högerextrema tidningens närvaro på Bokmässan. Jag har stor respekt för Linderborg, det hon skrivit och skriver. Men i detta fall förstår jag henne inte. Hon blir däremot inte för mig en fallen förrädare för det –  jag har tyvärr sett den typen av utfall på Facebook. Linderborg har viktiga poänger när hon generellt försvarar yttrandefriheten gentemot till exempel olika intoleranta delar av vänstern i bred mening. Men riktigt konsekvent tycker jag inte att hon är då hon först (när Bokmässan sagt nej) skriver : ”…skönt att slippa se brunskjortorna på mässan. Men samtidigt går en massa chanser förlorade. Om Nya tider haft en monter hade vi kunnat göra en massa bus som skapat legender.” för att därefter när Bokmässan sagt ja gå fram och skaka hand med de högerextrema. Javisst, värre handskakningar har vi sett och kanske spelar det inte ens någon roll (?) men så ”busigt” var det ju inte.

God morgon världen

När det gäller SD:aren i diskussionspanelen så måste jag nog ändå hålla med Göran Greider. Det vore konstigt om ett numera så stort parti inte fick delta i diskussion på radio. Att stänga dem ute skulle knappast bidra till att flytta tillbaka deras positioner. Tvärtom.

Vad är avgörande?

Kanske har jag fel i en del eller allt vad jag skrivit här. Jag tycker inte att dessa frågor är enkla. Jag kan ändra mig inför övertygande argument. Men framförallt önskar jag att vi som betraktar oss som demokrater och vänster, motståndare till rasism och fascism, kunde klara av att diskutera dessa och liknande saker utan att behandla varandra som fiender, så som tyvärr sker alltför ofta. Jag är också övertygad om att denna kamp på debattsidor, även om den inte är oviktig, inte är avgörande. Det är dessutom en ”kamp” som de flesta inte ens kan delta i. Att tränga tillbaka rasism, nationalism och högerextremism handlar – tror jag – framförallt om att vi måste lyckas med att ena oss och samla många kring ett projekt för ett rättvist och anständigt välfärdssamhälle där inte några lämnas utanför, antingen de bor i en fattig förort i staden eller i den s.k. glesbygden. Det är en kamp och ett projekt som många kan och måste delta i om vi ska lyckas. SD och dess svans står i vägen för detta. Inte bara eller främst för att de är vidriga typer utan främst för att de står på de rikas sida i varenda avgörande klassfråga och att deras politik splittrar enheten mellan alla oss som tillsammans skulle kunna skapa ett rättvist samhälle. Ett samhälle med glädje och optimism istället för rädsla och misstro. Ett samhälle där grogrunden för olika hatläror förtvinar.

Intressant?

Läs andra bloggar om yttrandefrihet, högerextremism

Om det plågsamma i att förlora en hundring

Under en lång följd av år har vi kunnat ta del av statistik som visar hur klyftorna ökar i vårt land. Många har fått mer i den egna plånboken genom skattesänkningar. Men mest har de fått som redan hade mest. Klyftorna har ökat. Dessutom har de med de allra lägsta inkomsterna faktiskt fått mindre i plånboken. Och den gemensamma välfärd som de flesta är beroende av försämras som en följd av skattesänkningar, nedskärningar och privatiseringar. Sänkta skatter och ökade kapitalinkomster har bidragit till ökade klyftor, ökad fattigdom och allt större svårigheter för  skola, vård och omsorg.

När de ökande klyftorna uppmärksammades under denna förra regeringen tyckte till och med den dåvarande finansministern Anders Borg att det var illa även om han uttryckte det på ett märkligt vis:

Vi ska ha ett land som håller ihop och det är naturligtvis besvärande om man ser indikationer på motsatsen.

Efter de enorma skattesänkningar som genomfördes av den borgerliga regeringen och de stora problemen för många kommuner att få pengarna att räcka till som vi nu har, så skulle man kunna tycka att en skattepolitik för att utjämna klyftor och få in pengar till välfärden borde vara välkommen.

Igår meddelade också regeringen att man kommer höja en del skatter från januari 1918. Det handlar om förändringar som innebär att ungefär 40 000 fler personer då får betala statlig inkomstskatt och att cirka 13 000 fler personer får betala värnskatt. Det är inte några saftiga påslag. Som mest handlar det om en 100-lapp i månaden och inte ens det för de flesta. Det berör alltså en ganska liten grupp: de som tjänar över 38 000 i månaden. Men de ger ett välkommet bidrag till det gemensamma. Statens intäkter ökar med 1,35 miljarder kronor.

Men när finansminister Magdalena Andersson presenterar förslaget andas hon inte direkt någon entusiasm. Beroende på hur man ser på saken så kan man antingen säga att hon skyller förslaget på eller ger äran för förslaget till Vänsterpartiet. Så här lät det i Rapport:

Ja, det är ett krav som vänsterpartiet drivit, dom har ju drivit en lång rad skattehöjningar och av dom är det det här som dom har fått igenom.

Sen släpps Ulf Kristersson ekonomisk politisk talesperson för Moderaterna fram:

Att regeringen nu  fortsätter att höja marginalskatten för breda inkomsttagare, det är riktigt dålig politik. Det är skatt på utbildning det är skatt på arbetsinsatser. Det är precis motsatsen till Sverige behöver idag.

Ja, Kristersson säger faktiskt ”breda inkomsttagare”. Det är inte jag som skriver fel. ankaMen han syftar nog inte på deras fysionomi. Han menar nog breda inkomstgrupper. Han ansluter till ett vanligt missbruk av ordet ”breda”. De breda inkomstgrupperna tjänar betydligt under 38 000 kr i månaden. Den stora majoriteten tjänar under det beloppet. Det märks ju också av att den här skattehöjningen berör så relativt sett få individer.

Det finns grupper i samhället som lever på sådana marginaler att en minskning med 100 kr i månaden gör deras liv svårare. Men det är svårt att leva sig in i att de som tjänar över 38 000 hör till dessa. Att bli upphetsad över att de som tjänar mer än 38 000 kr i månaden ska tvingas bidra med allra högst 100 kr mer i månaden är inte bara utmanande, det är rent löjeväckande.

Logiken i att anta att höginkomsttagare skulle få mindre lust att jobba av detta samtidigt som man alltid menar att arbetslösa, fattiga eller nyanlända skulle öka sin lust till att jobba med lägre inkomster är också svår att svälja.

Intressant?

Läs andra bloggar om moderaterna, vänsterpartiet, skatt

%d bloggare gillar detta: