Finns det några befogade terrorbombningar?

Är det fortfarande så att vi bedömer bombande av civila mycket olika beroende på vem det är som bombar och vilka det är som vi tror bombas?

Avbildning med kakelplattor av Picassos ”Guernica“ i originalstorlek i staden Guernica.

Den 26 april 1937 – för 80 år sedan –  bombades staden Guernica i den baskiska delen av Spanien. Detta har idag uppmärksammats lite grand i några tidningar.

Bombningarna utfördes av tyska bombplan, den ökända Condor-legionen. I fem timmar fälldes – under en vanlig marknadsdag – 22 ton spräng- och brandbomber över Guernica. Bränderna rasade i flera dagar och förstörde 70 procent av staden. Uppskattningarna över  antalet döda varierar från 126 till flera hundra. Över tusen skadades.

Picasso bidrog till att göra attacken mot Guernica känd genom en berömd målning med samma namn. Under arbetet med tavlan sa Picasso:

På tavlan som jag arbetar med och som jag ska kalla Guernica, och i alla mina senare konstverk uttrycker jag klart mitt avståndstagande av den militära kast som har sänkt Spanien i en ocean av smärta och död.

De tyska bombplanen hjälpte Franco i det spanska inbördeskriget. Det var en av många faktorer som bidrog till Francos seger och att han kunde upprätta en diktatur som sedan varade till efter hans död 1975. Under andra världskriget nedkämpades Hitlers och Mussolinis regimer i Tyskland och Italien. Men det ledde alltså inte till upprättande av demokrati i Spanien. Francos Spanien var istället i 30 år de segrande demokratiernas vän. Det är ett av flera exempel på att frågan om andra världskrigets resultat inte är så enkelt som det ofta framställs.

När det gäller Picassos tavla dröjde det också –  på grund av Francos diktatur – länge tills den kom till Spanien. Det var inte förrän 1981 som den kom till Madrid och Pradomuséet, för att sedan 1992 flyttas till det mer moderna Centro Reina Sofia. Men då var Picasso död sedan 1973.

 

Inte varken det första eller det sista exemplet

A T Harris

Den bestialiska attacken mot Guernica var inte det första exemplet i historien då försvarslösa civila utsattes för bombattacker. Men det var nog den första som blev allmänt känd. Redan 1915 formulerades tanken – enligt Sven Lindqvist i boken ”Avsikt att förinta” – av den brittiske matematikern F W Lanchester. Det handlade om att åstadkomma en förödelse bortom den punkt då fiendens brandförsvar var lamslaget, då en stad ”i sin helhet kan läggas öde”. De brittiska imperialisterna bombade också 1915 uppror vid Indiens nordvästgräns. Och tio år senare uppfann en viss Arthur Harris, då skvadronchef, metoden att blanda sprängbomber med skurar av brandbomber mot byarnas halmtak. Fyra – fem flygplan kunde på det viset ödelägga en hel by. Harris hade alltså erfarenheter av terrorbombningar både från Indien och från det nuvarande Irak (då Mesopotamien). Under kriget mot Nazityskland förde han senare med sig – som Lindqvist skriver – ”kolonialkrigens moral och metoder” till Europa. Han ledde under andra världskriget uppbygget av ett helt vapenslag: ”Bomber Command”, vars uppgift det var – och jag citerar igen Lindqvist – ”att bryta fiendens stridsvilja genom att bomba kvinnor, barn och gamla i civila bostadsområden”. Det politiska ansvaret för detta hade Winston Churchill som bröt tabut mot att bomba städer. ”När han kom till makten den 10 maj 1940 var hans första åtgärd att sända 37 bombplan att anfalla Mönchengladbach i Ruhrområdet” (Lindqvist). Senare i maj anfölls Hamburg, Bremen, Köln med flera tyska städer. Det mest omdiskuterade anfallet gjordes den 14 februari 1945 när den gamla kulturstaden Dresden bombades. Staden saknade helt militära mål och var fyllt med flyktingar. Eldstormarna ska ha varit så kraftiga att personer som vistades ute på gatorna sögs in i brinnande fastigheter.

Till andra bestialiska bombningar i slutskedet av det andra världskriget måste  naturligtvis också räknas USA:s användande av atomvapen mot de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki.

 

”Krigets lagar”

Att ha lagar för en i sig själv så motbjudande verksamhet som krig kan framstå som absurt. Och den absurditeten speglar väl en absurd värld. Men trots allt är de inte oviktiga. Eller borde inte vara skulle jag kanske skriva. För tillämpningen kan verkligen diskuteras.

Den första gången som lagar för krig skrevs under var redan 1868 i form av den s.k. ”Petersburgdeklarationen” där det bland annat skrevs att ”En krigförande stats enda legitima mål är att försvaga fiendens militära styrkor.”

Efter andra världskriget kom Genèvekonventionen 1949. År 1977 kom ett tillägg till denna konvention som säger:

För att säkra skyddet för civilbefolkningen måste krigförande parter alltid skilja mellan civila och stridande, liksom mellan civila och militära mål och rikta stridshandlingar enbart mot de militära målen.

 

Dömdes de som bombade Guernica?

Under Nürnbergrättegångarna – de 13 rättegångar mellan 1945 och 1949 då ledande krigsförbrytare dömdes – definierades krigsförbrytelser i artikel 68. Bland beskrivna brott finns där ”meningslös förstörelse av städer, samhällen och byar, eller förstörelse som inte är motiverad av militär nödvändighet.”

Man kan tycka att de som bombade eller gav order om bombandet av Guernica skulle ha dömts enligt denna definition. Men så skedde inte. Lindqvists högst rimliga antagande är att de ”räddades” av den brittiske terrorbombaren Arthur Harris. Om någon från tyska Luftwaffe skulle ha dömts så borde Harris också ha dömts enligt denna artikel 68. Därför dömdes ingen.

Och så tycks det vara fortfarande, att vi bedömer bombande av civila mycket olika beroende på vem det är som bombar och vilka det är som vi tror bombas. Tänk efter en stund över olika idag utsatta platser som bombats, bombas eller att hotas med att bli bombade som Aleppo, Mosul med flera platser. Nog har bombandet bedömts väldigt olika….?

Intressant?

 

 

 

Behöver arbetarrörelsen visionerna?

 

Stiger vi mot ljuset?

Jag erkänner öppet att jag inte intresserar mig mycket för vad man kallar socialismens slutmål. Detta mål, vad det nu kan vara, betyder ingenting för mig; det är rörelsen (för socialt framåtskridande) som betyder allt.

Så skrev den tyska socialdemokraten Eduard Bernstein för mer än 100 år sedan. Just detta yttrande har kanske blivit mest  känt i kortformen ”rörelsen är allt, slutmålet intet”. Men det var bara en liten del av en mer omfattande kritik från hans sida av de tankar som då dominerade i arbetarrörelsen.

Bernstein själv bemöttes hårt av andra teoretiker inom rörelsen, som Karl Kautsky eller Rosa Luxemburg.

Är målen levande inom dagens arbetarrörelse?

Hur är det då nuförtiden med mål och visioner? De stora visionerna är rätt frånvarande i de flesta politiska partier. Det är mest nästa budget som gäller. Nu tycker jag i och för sig att vi ska låta bli att prata om ”slutmål”. Det låter mer som ”slutförvaring” eller något annat som är närmast dött. För det ”värsta tänkbara samhället” vore, som filosofen Zygmunt Bauman uttryckt det, ett ”samhälle som anser sig självt vara tillräckligt gott, demokratiskt, rättfärdigt – ett samhälle som menar att det har nått gränserna för det möjliga.” Så låt oss skippa tanken på ”slutmål”. Men mål och visioner tror jag ändå är viktiga. Jag tror att det är svårt att komma på några rörelser som varit verkligt framgångsrika utan att ha sådana visioner om en ljusare framtid.

Bristen på visioner bland liberaler och konservativa bryr jag mig inte så mycket om men att detsamma också gäller inom arbetarrörelsen är mer än beklagligt.

Betyder då det att visionerna och tankarna om ett annorlunda samhälle sedan länge är helt försvunna ur programmen hos arbetarrörelsens partier? Nej inte helt faktiskt. Läs det här till exempel:

Vårt mål är ett samhälle utan över- och underordning, utan klasskillnader, patriarkat, rasism eller homo- och transfobi, ett samhälle utan fördomar och diskriminering.

Låter ju rätt bra, eller hur? Att peka mot ett samhälle utan klasskillnader får väl sägas vara rätt radikalt nuförtiden. Det är från de svenska socialdemokraternas partiprogram från 2013.

I 1990 års program hade socialdemokraterna en ännu skarpare formulering:

Socialdemokratin vill låta demokratins ideal sätta sin prägel på hela samhällsordningen och människornas inbördes förhållanden för att därigenom ge var och en möjlighet till ett rikt och meningsfyllt liv. I detta syfte vill socialdemokratin så omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll och att en på klasser uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor.

Låter ännu bättre tycker jag, rentav socialistiskt, även om inte det ordet används där. Men det är tyvärr också det faktum att det låter så bra som är ett problem. Man får en känsla av att visionerna kostar rätt litet och att de tycks leva ett eget liv för sig själva långt borta från den praktiska politiken. För vem kan läsa om dessa visioner utan att undra vad som har hänt och vart vi är på väg:

Har under- och överordningen minskat i samhället?

Har samhället blivit mer demokratiskt?

Har folkets bestämmanderätt över produktionen och dess fördelning ökat?

Har klasskillnaderna minskat?

Eduard Bernstein

Tyvärr måste ett seriöst svar på alla dessa frågor bli nej. Sedan flera decennier har det gått åt fel håll ifall målet var att öka demokratin och minska klasskillnaderna. Som långsiktig tendens har klyftorna ökat sedan 1980-talet. Kapitalkrafterna har stärkt sitt inflytande i hela samhället och dessutom även inom välfärdssektorn. Det har bidragit till att det demokratiska inflytandet faktiskt minskat. Annorlunda var det under decennierna efter kriget då välfärden stärktes och klassklyftorna minskade. Men efter 1980 sker en omsvängning. Ord som nyliberalism eller personer som Reagan och Thatcher representerar denna tid då kapitalet överallt gick från samarbete till konfrontation med arbetarrörelsen. Arbetarrörelsens svar på detta kan i bästa fall betecknas som uppgivenhet. Denna uppgivenhet kan förstås och förklaras, men den var inte nödvändig eller oundviklig. Sedan dess har i alla fall rörelsen avlägsnat sig allt längre bort från visionerna i programmen.

Spelar det då någon roll? Ja, det tror jag verkligen. Meningen med att ha en vision måste ju vara att ange en riktning. Åt vilket håll vill vi? Om vi har visioner och mål men inte närmar oss dem, utan tvärtom avlägsnar oss från dem, då har vi problem. De kan sväva där fritt ganska länge – eller snarare damma på någon bokhylla till nästa kongress. Men inte hur länge som helst. Det kan vi då lösa på olika sätt. Vi kan analysera varför vi inte når målen, men det görs tyvärr inte så mycket. Det som oftare händer är att vi istället börjar fila ner visionerna. Det har också hänt bland annat med de socialdemokratiska programmen. Visserligen har de socialistiska målen funnits med förvånansvärt länge, men de har monterats ner bit för bit. Men som Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren skriver i ETC:s Ekonomihandbok:

Det går inte att driva en politik för ökade klyftor och minskad offentlig sektor och samtidigt påstå att man är socialist. Man kan inte vara det man inte gör.

Men vänstern då?

En gråare vision?

Efter att ha sagt allt detta så måste jag naturligtvis medge att det av flera skäl inte är så lysande med visionerna inom vänstern heller. Självförtroendet och kaxigheten inom större delen av vänstern är inte heller så värst stor. De få som är kaxiga är tyvärr ofta sådana som inte verkar beröras så mycket av den faktiska händelseutvecklingen. För det finns anledningar till svårigheterna. De stora bakslag som det inneburit att kapitalet i hela världen har kapat åt sig mer makt har naturligtvis satt sina spår även inom vänstern. Vi har fått ett brutalare samhälle där olika grupper ställs mot varandra. Vänstern har tvingats till att i bästa fall bara bedriva försvarskamp mot olika försämringar eller i värsta fall till och med accepterat och genomfört dem. Det har i det första fallet naturligtvis bidragit till att skymma sikten mot visionerna. I det andra fallet har det bidragit till  demoralisering och splittring inom stora grupper av befolkningen. Det har i sin tur återverkat på vänstern. Och när det gäller detta att acceptera och genomföra åtgärder som avlägsnar oss från visionerna så tror jag inte heller här att det var nödvändigt eller oundvikligt.

Jag tror inte att de frågor som handlar om HUR de stora visionerna ska UPPNÅS är svårare nu än tidigare. De är bara annorlunda. Svåra har de alltid varit och kommer alltid vara.

Det går inte att ge exakta och detaljerade svar på hur ett samhälle som inte domineras av kapitalism ska se ut. De erfarenheter vi har av sådana samhällen är tyvärr i huvudsak negativa. De prövades också i fattiga och outvecklade länder som skiljer sig mycket från de flesta europeiska länder idag. De ger oss en del svar som bland annat handlar om hur det inte får bli. Framförallt handlar det här om att demokratin är något som ska stärkas och utvidgas inte inskränkas.

Marx som analyserade kapitalismen och historien ville heller inte ge någon mer exakt vision. Han ville som han uttryckte det inte ”skriva recept åt framtidens soppkök”.

Svaren om alternativ till det nuvarande samhället måste nog alltid vara samtidigt både enkla och inexakta, bland annat av det självklara skälet att vi inte vet något om framtiden och de resurs- och styrkeförhållanden som gäller då. Samtidigt tänker jag att visioner om en annan typ av samhälle behövs ännu mer idag än någonsin tidigare i mänsklighetens historia. Aldrig någonsin har väl motsättningen varit större mellan vad som skulle kunna göras med de enorma produktionsresurser, förmågor och kunskaper som vi har idag och det som faktiskt görs? Är det ens möjligt att tänka sig att vi ska kunna ta itu med de enorma faror som handlar om mänsklighetens överlevnad på jorden utan att vi tillsammans tar kommandot över de avgörande delarna av ekonomin? Det handlar om att visionen om en annan värld både är möjlig och nödvändig. Men den måste också skildras som önskvärd.

Om vi läser några punkter ur socialdemokraternas program från 1990 igen så tycker jag det är uppenbart att det var en vision för ett helt annorlunda samhälle. Ett samhälle där demokratin utvidgats till att gälla hela samhället och framförallt kontrollen över vad som produceras, där de nuvarande ekonomiska maktgrupperna frigörs från sin exklusiva makt och där frihet och gemenskap präglar samhället:

 

  • att låta demokratins ideal sätta sin prägel på hela samhällsordningen
  • att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer
  • att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll
  • att en på klasser uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor.

Men för att inte programmens visioner ska förbli något för enbart kongresser, för att däremellan samla damm på någon expedition behövs det också något mer. Det behövs krav och förslag som här och nu kan resas och sträcker sig längre än till nästa budget. Krav som utmanar systemet och förbinder nuet med framtidens visioner. Kanske skulle de förslag som rests inom arbetarrörelsen på djärva investeringar för en totalrenovering av Sverige kunna vara ett sådant exempel?  Men det får nog bli ämnet för ett annat inlägg.

PS: På lördag i denna vecka samlas de svenska socialdemokraterna åter till kongress. Tyvärr tror jag inte varken att dessa visioner eller några utmanande krav kommer sätta sin prägel på kongressen. Men det vore ju kul att få fel…..

Intressant?

Läs andra bloggar om socialdemokratin, socialismen, vänstern

Hur görs historien?

Mänsklighetens historia är full av hemskheter. Bland annat  därför brukar det ofta sägas att vi måste (försöka) lära av historien. Det är naturligtvis riktigt, även om det inte verkar vara så lätt. För även om historien aldrig upprepas exakt finns det ändå ofta skrämmande likheter i nuet med vår moderna historia. Idag är det till exempel många som ser parallellerna mellan dagens högerextrema rörelser och de högerextrema rörelserna i perioden mellan det första och andra världskriget.

Ensam hjälte rider in och räddar hela byn.

Det är i år 100 år sedan den ryska revolutionen som innebar störtandet av Tsarväldet och efterhand upprättandet av Sovjetunionen. I gårdagens upplaga av lokaltidningen UNT kunde man läsa en artikel om detta (finns tyvärr inte på nätet) skriven av någon som heter Roland Johansson. Han hävdar där att vi ”tenderat att se den” – alltså den ryska revolutionen – ”som oundviklig, som en naturkatastrof”. Men så var det inte skriver Johansson för ”den vara snarare en enda mans verk”. Ja, så skriver han faktiskt. Jag vet inte vilka som betraktat den ryska revolutionen 1917 som en ”oundviklig naturkatastrof”. Att valet skulle stå mellan å ena sidan en sådan syn på historien som förutbestämd och å andra sidan tanken att den är ”en enda mans verk”, tycker jag verkar rätt dumt.

Naturligtvis hade Lenin – oavsett vad vi tycker om denna historiska person – en stor och på flera sätt avgörande betydelse för februarirevolutionens fortsättning i det som kallats oktoberrevolutionen. Men att påstå att en sådan stor omgestaltning skulle kunna vara ”en enda mans verk” är inte trovärdigt.

Olof Palme verkade i Sverige och under en betydligt fredligare men ändå omdanande period. I ett TV-framträdande 1966 lär han ha varnat för att överskatta det personligas roll i historien och då ha sagt att ”personerna rider ofta på vågen utan att skapa den”. Detta kan naturligtvis även tillämpas på personen Olof Palme själv. När man tittar tillbaka på uttalanden av Palme från socialdemokratins storhetstid så kan det vara lätt att tänka att förlusten av Palme var avgörande för den stora omsvängning som skett av den socialdemokratiska politiken sedan dess. Men även om Palme var en framstående och imponerande socialdemokratisk ledare så kan inte socialdemokratins förändring förklaras bara utifrån avsaknaden av en Palme.

I äldre historieskrivning utgick man ofta på ett ensidigt sätt från kungarna och lät deras agerande bli en avgörande förklaring till ett historiskt förlopp. På samma sätt har många beskrivningar av den nazistiska historien alltför ensidigt koncentrerats på personen Hitler. Men som den då landsflyktige ryske revolutionsledaren Trotskij skrev 1933 är ”ledaren alltid ett förhållande mellan människor, det individuella tillfredsställandet av ett kollektivt behov……Varje ursinnig småborgare skulle inte ha kunnat bli Hitler, men en partikel av Hitler är inneboende i varje ursinnig småborgare”.

Jag tror att Palmes formulering om att ”rida på vågen” är bra. Lenin, Trotskij och de andra ryska revolutionsledarna skapade inte de omständigheter av krig, fattigdom, elände och förtryck som ledde till att stora massor av människor satte sig i rörelse mot den etablerade makten och stred för grundläggande saker som jord, fred och bröd. De lyckades leda och organisera detta uppror 1917. Men utan rörelsen hos de stora grupperna av nedtryckta människor hade de inte kunnat genomföra någonting alls. Stora samhällsförändringar är aldrig ”enmansverk” även om det alltid finns ledare. Inte ens när rörelser eller revolutioner ebbar ut och andra krafter tar över handlar det om enmansverk. En Stalin eller en Ceaucescu är heller aldrig ensamma. Hur diktatoriska de än är behövs det alltid såväl kompanjoner som villiga underhuggare.

Men graden av brett folkligt deltagande är en avgörande faktor. Jag tror inte att några stora sociala eller demokratiska genombrott någonsin varit möjliga utan det. Bakslagen är i sin tur alltid en följd av att den breda folkliga rörelsen mattas av eller dör ut. Det gäller i allra högsta grad även då vi studerar vår egen historia. På SVT UR kan man nu se en mycket intressant skildring av bakgrunden till demokratins genombrott i Sverige. Här skildras folkmassornas och framförallt kvinnornas både avgörande och samtidigt undangömda roll. Skitåret 1917 heter den, se den!

Intressant?

Läs andra bloggar om historia

Finns det hopp för Rumänien?

Åter demonstrerar tiotusentals människor på gatorna i Bukarest och andra rumänska städer. ”Tjuvar! Avgå!” har folkmassan ropat utanför regeringshögkvarteret i Bukarest.

Demonstranter i Bukarest

Demonstranter i Bukarest

Den omedelbara bakgrunden till protesterna denna gång är att regeringen –  som domineras av PSD och dess ledare Liviu Dragnea – den 31 januari utan debatt drev igenom ett dekret som skulle avkriminalisera viss korruption. Då Rumänien är ett genomkorrumperat samhälle är detta inte någon liten fråga. Att det är så märks också på att demonstrationerna har fortsatt trots att regeringen sagt sig backa från förslaget.

PSD återkom precis till regeringsmakten i december 2016 efter att ha tvingats bort av liknande demonstrationer året innan. Partiet kallar sig alltså socialdemokratiskt. Men oavsett vad vi tycker om den socialdemokrati som vi känner från Skandinavien så är skillnaden enorm. Ledaren Dragnea började för övrigt sin karriär i ett öppet borgerligt parti (Demokratiska partiet) innan han bytte till PDS.

Men både DP och PDS har sina rötter i den Nationella räddningsfronten. Jag tror att en förståelse av denna organisation, dess bakgrund, sammansättning och vidare utveckling bidrar till förståelsen av det som händer nu.

Avrättningen av Ceausescu

bodeln

Cirlan

Den 25 december 1989 sköts Nicolae Ceausescu – Rumäniens högste ledare sedan mer än tjugo år – och hans fru Elena efter en summarisk rättegång. Jag minns fortfarande hur man kunde se det gamla paret på TV stunden innan de avrättades. Regimen under Ceausescu var förvisso en mycket obehaglig regim i alla avseenden. Men det var också denna avrättning. För några år sedan kunde man läsa en intervju med en av Ceausescus bödlar. Dorin-Marian Cirlan hette han. Han berättade hur han sköt Ceausescu med sex skott ”bytte magasin, växlade till automateld och satte 30 skott i Elena”. Cirlan hade valts ut till detta ”uppdrag” tillsammans med tre andra militärer ur 64:e fallskärmsjägarregementet. Han kände då igen general Victor Stanculescu, ”som hade stått på ett podium tillsammans med president Ceausescu och statsledningen på nationaldagen den 23 augusti” samma år. I denna kommentar får vi en liten ledtråd till att förstå vad som hände. Folkmassorna hade under dagarna innan först demonstrerat och sedan fysiskt kämpat mot de hatade Securitatestyrkorna. Många dödades eller skadades. Men den 22 december stormade folkmassorna centralkommitténs byggnad. Ceausescu och hans fru flydde då i helikopter. Men de fångades in av militären, där några av dem som tidigare stått bredvid ledaren nu hade bråttom med att snabbt få undan denne och hans fru. Bödeln Cirlan hörde domaren avkunna dödsdomen och tillägga: ”Tiden för att överklaga är tio dagar. Domen verkställs omedelbart”(!). Cirlan tillade att  ”Det var en stalinistisk rättegång….En skenrättegång. Den tog kanske en timme och tre kvart”.

Regimen Ceausescu och västvärlden

Regimen i Rumänien var hemsk på alla sätt. ceauMen det finns några saker som också är värda att minnas i samband med detta. Trots eländet och det hårda förtrycket var inte Rumänien på denna tid impopulärt bland de demokratiska regimerna i väst. Tvärtom. Ceausescu-regimen var nämligen länge i hård konflikt med Sovjet. Precis som nu är det ju annat än demokratiska principer som styr utrikespolitiken i de länder som betraktar sig som demokratiska. Ceausescu-regimen var alltså populär hos de ledande västmakterna och fick frikostiga lån, bistånd och politiskt stöd från USA och ett flertal övriga länder utanför östblocket. Rumänien var det första landet i Östblocket som gick med i IMF och GATT. Rumänien hade också handelsavtal med EG. Man var också det första östblockslandet som fick besök av en USA-president. 1971 kom Richard Nixon dit. Även Sverige behandlade Rumänien annorlunda och vänligare. År 1980 mottog Ceaușescu det svenska kungahusets Serafimerorden serafimerordeni samband med ett statsbesök.

Ceausescus arvtagare

Precis som i flera andra öststater lyckades den gamla nomenklaturan bita sig kvar vid makten men i nya kostymer och med andra paroller. Som ofta har man använt sig av det nationalistiska kortet och spelat på motsättningar mellan olika etniska grupper. Historikern Carl-Johan Gardell beskrev det så här 1995:

Redan den 22 december genomfördes en palatskupp inom den härskande regimen. En sammansvuren krets inom eliten lät meddela att en nationell Räddningsfront bildats och att revolutionen var genomförd. Man publicerade ett reformprogram i 10 punkter, utlovade fria val och en övergång till ett demokratiskt styrelseskick. Vissa av revolutionens ledarfigurer och några välkända dissidenter bereddes plats i ett styrande råd. En fri debatt sköt fart, oberoende tidningar blomstrade och demokratiska organisationer framträdde inom några dagar.

Efter en månad – 24 januari 1990 – inleddes regimens motoffensiv. Samarbetet mellan dissidenterna och eliten i det styrande rådet kollapsade. Den provisoriska räddningsfronten etablerade sig som parti med avsikt att ställa upp i det kommande valet. Serier av gatukonfrontationer inträffade då demonstranter misshandlades av förklädda Securitatemän. Försåtliga provokationer fick gamla motsättningar mellan rumäner och ungrare att blossa upp. Vissa tidningar uppmanade till våld mot utpekade syndabockar.

I det följande presidentvalet den 20 maj fick Iliescu en 85-procentig majoritet och i det samtidiga parlamentsvalet nådde räddningsfronten hela 66 procent av rösterna. I ett samhällsklimat som präglades av nationalistiska slagord och etniskt härledda anklagelser röstade folk på den sittande regimen. Den lyckosamma strategin kom på nytt till användning i lokalvalen i februari 1992 och i de nya president- och parlamentsvalen i september samma år.

Efter valen bildade räddningsfronten – nu med det nya namnet Parti för Socialdemokrater i Rumänien – en ny regering med stöd av ett par ultranationalistiska partier.

Det är alltså detta ”socialdemokratiska” parti med rötter i ”räddningsfronten” och den gamla nomenklaturan som folkmassorna åter demonstrerar mot på gatorna i Bukarest och andra städer.

Att göra uppror är inte någon lätt sak. Och de senaste åren har vi sett ett flertal exempel på stora folkliga demonstrationer som lett till nya makthavare men inte i grunden ändrat systemet. Att lura ”folket” är ju inte precis någon ny kunskap. Makthavande minoriteter har lyckats med det genom hela vår historia. Vilka krafter som har initiativet eller driver de nuvarande protesterna i Rumänien har det varit svårt att få någon bild av. Så länge kraven begränsas till motstånd mot korruption – om än så viktigt – är det svårt att se några större politiska förändringar. Kanske kommer protesterna bara leda till ännu en ny regeringsombildning inom de partier som har sina rötter i den gamla nomenklaturan? Ändå måste vi följa dessa folkliga uppror och låta dem inge oss hopp om att en annan ordning är möjlig, med både demokrati och social rättvisa.

Intressant?

Läs andra bloggar om Rumänien

Julen och Jesus

Snart har vi passerat årets mörkaste dag. midvintersolOch om ytterligare några dagar har vi tidpunkten för den gamla hedniska midvinterfesten. Det som vi kallar jul. Själva ordet ”jul” för denna fest är tydligen både gammalt (spårat åtminstone till 900-talet) och okänt till sitt ursprung. I alla fall har man firat jul vid denna tid långt innan kristendomen.

Även om det nu – som Tage Danielsson påpekar i sin klassiska julsaga om Karl-Bertil Jonsson – kan kännas länge sedan som julen firades till minne av Jesus födelse, så var det under århundraden ett dominerande inslag i julfirandet

Med kristendomens intåg blandades traditionerna. Den hedniska midvinterfesten blev kristendomens fest. Så har det skett och sker ofta i historien. Med lite trixande med tiden så blev det så att julen inföll och firades till minne av Jesusbarnet. Någon gång på 300-talet bestämde den kristna kyrkan att firandet av Jesus födelse skulle ske den 25 december.

josefus

Josefus

I Sverige är det ju ofta så att vi firar aftnarna vid olika högtider, alltså dagen innan själva dagen. Men det kanske också har att göra med att den religiösa sidan av julfirandet har trängts tillbaka av andra starkare krafter, främst kommersen, i vårt land. Men oavsett hur det ligger till med den saken så är det tydligen inte heller så sannolikt att Jesusbarnet föddes denna dag år noll eller ens denna tid på året. Den tron grundas ju på evangelierna som är skrivna mer än 70 år efter Jesus. Annars är det tydligen ganska tunt med historiska källor. De som brukar nämnas som källor till Jesus existens är den judiske historikerna Flavius Josefus (c:a 37 – 100 e.Kr) och den romerske historikern och senatorn Tacitus (c:a 56 – 120 e.Kr.) Men äktheten i deras verk har också ifrågasatts.

Tacitus

Tacitus

Om någon läsare har studerat detta mera så tar jag gärna del av de kunskaperna.

Det är alltså mycket (ja kanske det mesta) som vi INTE vet om Jesus. Inte heller var Jesus föddes tycks stämma enligt forskningen. Den kristna legenden säger att han föddes i Betlehem. Men tydligen föddes Jesus inte i Betlehem utan i Nasaret som idag är den största arabiska staden i staten Israel och har ungefär 30 kyrkor och kloster så väl som moskéer och mycket gamla synagogor.

Enligt Bibeln blev barnet Jesus och hans föräldrar ganska snabbt efter hans födelse flyktingar i Egypten för att undkomma Herodes. Detta är en sak som påpekas emellanåt av godhjärtade kristna. Man kanske skulle kunna förvänta sig att de mindre godhjärtade politiker som kallar sig för kristna begrundade det oftare: ”Jag var främling och ni tog emot mig” sa Jesus i Matt. 25.

Häromåret publicerats för övrigt en bild

Den verklige Jesus?

Den verklige Jesus?

på ungefär hur denne Jesus borde ha sett ut, grundat på aktuell forskning. Även här kan vi ju se att de bilder som människor i Europa skapat av den mytiske Jesus mer uttrycker deras egen värld än hur en eventuell Jesus såg ut.

Att veta vem den historiska Jesus var eller vad han stod för tycks inte heller så lätt. I likhet med många icke levande men upphöjda personer så finns det även när det gäller Jesus många olika sätt att tolka hans budskap. Och när det gäller en person som inspirerat rörelser sedan snart 2000 år så förstår man ju att möjligheterna till olika tolkningar varit och är enorma.

Enligt den amerikanske forskaren Marcus Borg avrättades Jesus som en politisk rebell. Och det finns ju något klart radikalt och upproriskt över en människa som säger att ”det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga, än för den som är rik att komma in i Guds rike” (Matteus 19:24) eller som driver ut månglare ur templet (Lukas 19:45). Medlemmarna i de första kristna församlingarna i Romarriket bestod också av slavar, fattiga och hantverkare. Detta beskrivs för övrigt fint i Vibeke Olssons romansvit om Romarriket.  Men efterhand växte denna kyrka i styrka och makt. Då kunde man också  börja betala sina ”funktionärer” allt bättre. Man fick allt mindre problem med att se de rika passera in i Guds rike eller ha några problem med att låta prästerskapet berika sig. Det är en utveckling som för övrigt mycket påminner om utvecklingen inom arbetarrörelsens två stora grenar.

För övrigt anser jag att religiös eller annan typ av tro ska vara en privatsak helt skild från staten. När det gäller sekulariseringen återstår ännu en del att göra även i vårt land. Men det kanske blir ämnet för någon annan bloggtext.

Intressant?

Läs andra bloggar om jul, Jesus

Sionismen, Israel och Gaza

Nationalism finns och har funnits av olika slag. Den har använts av såväl förtryckare som av folk och nationer som kämpat för frigörelse. Men även den förtrycktes nationalism riskerar alltid att också förvandlas till ett redskap för att trampa på andra.

Antisemitismen, förtrycket mot judar fanns redan innan den tyska nazismen och Hitler. Den sionistiska rörelsen – som tog namnet efter bergfästet Sion utanför Jerusalem – skapades som ett svar på 1800-talets antisemitism.

Sionismen (tanken att det judiska folket ska leva som en nation i det historiska Palestina och som resulterade i staten Israel) var en reaktion på den europeiska antisemitismen. Man kan också se den som en kapitulation inför antisemitismen. Att se antisemitismen som något som det inte går att avskaffa. Denna reaktion är inte så svår att förstå med tanke på den historiska erfarenheten av Förintelsen. Men också på grund av behandlingen av judarna från det andra världskrigets segermakter. Under kriget ville ingen av dessa ta emot judar från Nazityskland. Och 1947 – två år efter krigsslutet – fanns det fortfarande 450 000 judiska flyktingar i Europa som ingen nation ville ta emot.

exodus

Exodus

Många av dessa försökte att ta sig till Palestina med båt. De hindrades av en blockad. Den dåvarande brittiska kolonialmaktens blockad av Palestina. Ett av dessa fartyg var Ulua som seglade från Trelleborg i januari 1947. Av de över 1350 passagerarna lyckades endast nio nå Palestina genom att simma iland. Resten internerades på Cypern. Ett annat fartyg var Exodus som stormades av brittiska kommandosoldater och där flera passagerare dödades.

Som den judiske historikern Isaak Deutscher skrivit så vägrade de flesta judar att ansluta sig till sionismen innan nazismen existerade och till och med efter nazismens utveckling. Staten Israel blev en realitet först sedan den sionistiska misstron mot Europa bekräftats genom förintandet av sex av femton miljoner europeiska judar.
Men upprättandet av den judiska staten Israel ledde till en katastrof för ett annat folk, palestinierna, som fördrevs från sina hem och sin jord. Den israeliska staten upprättades genom etnisk rensning av den palestinska befolkningen. Detta beskrivs utförligt i alla sina hemska detaljer i en bok av Ilan Pappe: ”Den etniska rensningen av Palestina”.palestina
Denna katastrof för det palestinska folket fortsätter och den israeliska statens sätt att ”försvara sig själv” går längs en väg av ständigt upptrappat förtryck och våld mot det palestinska folket.

Sionismen och antisemitismen tycks fortsätta att följas åt. Det är en reaktionär återvändsgränd att bland motståndare till sionismen ta till antisemitism, att identifiera judar eller judendom med sionism och staten Israel. Förutom att judar helt orättvist drabbas (igen!) och att solidaritet mellan människor på politisk och klassmässig grund rivs ner så gynnar det faktiskt också sionismen. Dess världsbild bekräftas. För sionismen är inte bara ett sorts accepterande av antisemitism som något evigt utan också en på sitt sätt rasistisk ideologi som idag innebär förtryck av ett annat folk. Ett av uttrycken för denna ideologi är till exempel den lag om återvändande till Israel som ger varje jude i världen automatiskt medborgarskap, samtidigt som ingen av de palestinier som fördrevs från sina hem har rätt att återvända. Som Ilan Pappe skrivit:

Problemet med Israel har aldrig varit dess judiskhet – judendomen har många ansikten och många av dem ger en solid grund för fred och samlevnad; det är dess etniska sionistiska karaktär.

(Den etniska rensningen av Palestina, s. 270)

Ett av de hemska uttrycken för detta ser vi i Gaza, den lilla strandremsa mellan Medelhavet och Negeveöknen som bara är en fjärdedel av Öland till ytan, men där det bor 1,6 miljoner människor. Området ockuperades av Israel 1967. Osloavtalet från 1993 innebar att Israel drog sig tillbaka och lämnade administrationen åt en nyskapad palestinsk myndighet samtidigt som man behöll kontrollen över bosättningar, militära områden och vägarna där emellan. Sedan  2007 har Israel och Egypten stängt gränserna till Gaza. Man har upprättat en blockad som både gäller gods och rätten för människor inne i Gaza att röra sig fritt. Det finns de som  har kallat Gaza för världens största utomhusfängelse. Människornas där lever under så svåra förhållanden att de är svåra att föreställa sig.boat

På samma sätt som judar efter andra världskriget försökte bryta den brittiska blockaden för att nå Palestina har Ship to Gaza de senaste åren, ett flertal gånger, försökt bryta den israeliska statens blockad av Gaza, för att föra in förnödenheter och hjälp till människorna där. Just nu seglar Women´s Boat to Gaza med skeppet Zaytouna-Oliven mot Gaza. Ombord är bland annat Uppsalabon och vänsterpartisten Jeanette Escanilla tillsammans med kvinnor från fem kontinenter och i alla möjliga åldrar och av alla tänkbara övertygelser.

Läs mer på Ship to Gazas hemsida eller bidra ekonomiskt. Sprid också kunskap om denna pågående aktion.

Läs också denna artikel i UNT

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om Palestina, Israel, Ship to Gaza, antisemitism

 

Att minnas 11 september 2001

Vi ska ta de jävlarna. Vi är i krig

George W Busch till vicepresident Dick Cheney 11 september 2001

 

Idag är det 15 år sedan terrorattackerna i USA då fyra  amerikanska passagerarflygplan kapades. 11-septTvå av flygplanen flögs in World Trade Center i New York, ett flögs in i militärhögkvarteret Pentagon och ett havererade utanför Pennsylvania. Nästan 3000 personer (inklusive de 19 kaparna) dog i attacken och flera tusen skadades.

För många var nog då ännu denna typ av terrorism och de rörelser som låg bakom ganska okänd. Men sedan dess har antalet terrorattentat från dessa rörelser ökat i hela världen. Och vi har mer lärt känna dessa rörelsers primitivt barbariska ideologi under islams flagg.

Det som hände denna dag för 15 år sedan var naturligtvis både hemskt och mycket allvarligt. Ändå måste man nog säga att motreaktionen var ännu värre. För reaktionen från den dåvarande statsledningen i USA var minst lika primitiv, destruktiv och ointelligent som deras fienders. Den dåvarande presidenten Bush talade ungefär som om han befann sig i en vilda västern-film där man skulle rida efter skurkarna och ha ihjäl dem. Skillnaden var att revolverhjältarna satt i ledningen för världens starkaste militärmakt. USA:s statsledning startade det så kallade ”kriget mot terrorismen”.

Detta motiverade angrepp och ockupationer av Afghanistan och Irak, militära inblandningar i Syrien, Libyen och Pakistan men också mer övervakning och inskränkningar av demokratiska rättigheter över hela världen till exempel genom förstärkandet av en enorm kontrollapparat inte bara i det egna landet utan över hela världen, något som visselblåsaren Snowden avslöjat. Dessutom blev alla människor som på något sätt kunde kopplas till islam mer utsatta än tidigare.

Tyvärr upphörde inte detta under president Obama. Han fortsatte istället Bushs krig men i delvis andra former. En sådan form var dödande via fjärrstyrda och obemannade stridsflygplan som USA ägnat sig åt i ett flertal länder. Det är mördarmaskiner som styrs av en förare vid dator i USA, men med möjlighet att operera över hela världen. Det är CIA och inte militären som håller i detta och president Obama, som tog över systemet och tekniken från Bush, är i högsta grad inblandad genom att personligen godkänna varje attack.

Monstret Al Qaida som leddes av Saudiarabiern Usama Bin laden (som officiellt förnekade attacken) utpekades av USA som ansvarig för att ha organiserat attacken 11 september. Det var anledningen till att man angrep Afghanistan där Bin Laden uppehållit sig. Men det ruggiga med detta var att detta monster var USA:s monster.

De Al Qaida-liknande rörelserna är USA:s eget Frankensteinmonster som man gött och stött i mer än femtio år. Enligt den vanliga men principlösa maktpolitiken att stödja sin fiendes fiende började man t.ex. stödja det muslimska brödraskapet (för att motverka kommunister) redan på 1950-talet. Via Saudiarabien som genom oljan tidigt blev USA:s vän kanaliserades också stöd åt konservativa politiska muslimer. Och i samband med det ryska Afghanistankriget på 1980-talet hjälpte man tillsammans med Pakistans säkerhetstjänst till att träna, utbilda och utrusta de jihadister som senare framträdde som Talibanerna. Om dessa saker kan man t.ex. läsa i en utmärkt bok av den amerikanske journalisten John K. Cooley: Oheliga krig. USA inte bara bidrog till och stödde den islamska fundamentalismen i dess olika skepnader, man hjälpte också till att slå ner vänstern och den progressiva nationalismen så att den islamska fundamentalismen blev det enda alternativet för folkligt missnöje. Det avskyvärda IS, har inte ramlat från himlen eller på annat sätt plötsligt dykt upp. De är resultatet av en lång process som USA:s politik bär ett mycket stort ansvar för. Idag skördas i Irak/Syrien och Libyen det som USA sått.

För inte så länge sedan framträdde den förre brittiske premiärministern Tony Blair med en lika senkommen som tvivelaktig ursäkt för att han tillsammans med USA:s president Bush med falska argument (om massförstörelsevapen) startade kriget mot och ockupationen av Irak. Nu är det inte längre en kontroversiell sanning att  det kaos som uppstod i Irak starkt bidragit till ett stärkande av terrorgrupper som Al Qaida och IS. När president Bush startade kriget mot Irak under förevändningen att bekämpa Al Qaida fanns inte denna organisation överhuvudtaget i Irak. Men kriget förde organisationen dit. Idag har Al Qaida-liknande organisationer fått en allt starkare ställning i både denna region – inte minst som ett resultat av inbördeskriget i Syrien – och flera andra delar av världen.

Men låt oss inte glömma. En av dem som tillhörde Bushs hejaklack här i Sverige i samband med Irakkriget var den nuvarande ledaren för liberalerna: Jan Björklund.

Om vi ser till resultatet så är det helt klart att om avsikten med ”kriget mot terrorismen” var att minska den här typen av terrorism så har man misslyckats totalt. Medicinen av mer våld och repression har inte fungerat. I spåren av förödelsen och eländet som USA åstadkommit har de reaktionära fundamentalisterna av olika sort stärkts. Det enda som långsiktigt kan motverka den här typen av rörelser är utveckling av demokrati, social rättvisa och fred. En sådan utveckling hindras idag dessutom både av reaktionära islamiströrelser och olika diktatorer.

Intressant?

Läs andra bloggar om 11 september, USA

C H Hermansson

Den gamle vänsterledaren C H Hermansson har gått bort. Han nådde den imponerande åldern av 98 år. CHJag minns honom från min barn- och ungdom bland annat därför att min far gillade Hermansson väldigt mycket och att jag en gång fick hänga med till ett möte med C.H. på Folkets Hus. Han hade en mjuk och resonerande stil som avvek från de flesta andra ”politik-gubbar” från denna tid. I TV- och radio-debatterna lyckades han alltid behålla sitt lugn, trots många fula påhopp från debattmotståndare. En gång har jag pratat med honom. Det var på ett socialistiskt forum i Stockholm för några år sedan. Vi ville få honom att komma och tala på vårt socialistiska forum i Uppsala. Men han avböjde tyvärr då han, som han sa ”hade så ont av att gå”.

C.H. var ju inte ”bara” partiledare utan också en framstående teoretiker med ett flertal viktiga böcker bakom sig. Bland annat analyserade han makten inom det svenska näringslivet och myntade begreppet ”de femton familjerna”.

Vänsterpartiet ger i ett minnesord en kort beskrivning av C. H. Hermanssons liv och insatser. Bland annat beskrivs i uttalandet hur han bidrog till att öppna upp och modernisera det gamla kommunistpartiet. Det var naturligtvis en mycket viktig insats av historisk betydelse. Men samtidigt ledde det till att det i Sverige inte bildades något nytt vänstersocialistiska parti så som skedde i Norge och Danmark, där SF-partierna* på 1960-talet tog över väljarna och marginaliserade de gamla kommunistpartierna (NKP och DKP). Kanske var det synd att det inte uppstod ett sådant parti i Sverige. Kanske hade  en hel del viktiga processer i brytningen och uppgörelsen med det stalinistiska och sovjetberoende arvet då gått fortare.

Den som vill veta mer om vänsterns historia och C.H. Hermanssons roll i denna, rekommenderar jag att läsa en bok av historikern Werner Schmidt som heter just C. H. Hermansson.

Jag tittade också i bokhyllan och hittade bland annat boken Vänsterns väg av Hermansson från 1965. Där i slutet av den boken hittade jag dessa rader som även om de skrevs i en helt annorlunda situation behållit en stor del av sin aktualitet och tyngd:

Inom alla partier  finns det också folk som uppfattar sina partier som mer eller mindre fullkomliga och som historiens slutprodukt, d.v.s. i verkligheten som självändamål. Sådana trångsynta och statiska uppfattningar kommer alltid att vara ett hinder för förändringar, liksom också positioner i partiapparaterna, andra partipolitiskt bestämda uppfattningar o.s.v.

Det finns emellertid gott hopp att vissa utvecklingstendenser i samhället och påtagliga strömningar bland medborgarna, särskilt bland ungdomen, skall visa sig starkare än sådana hinder. Det behövs en kraftfull och målmedveten vänster i svensk politik för att genomföra en linje som innebär mera internationalism och utvidgad demokrati…………Vid en fortsatt regeringspolitik av samma slag som hittills är risken däremot stor för, i bästa fall tillfälliga, borgerliga framgångar……att en politik av undfallenhet och av försök att överträffa de borgerliga partierna på deras egen mark icke leder till framgång för arbetarrörelsen.

En viktig förutsättning för att strävandena att bygga upp en vänsterfront skall ge resultat är att vänstern inom arbetarrörelsen blir starkare.

                                                ”Vänsterns väg” – C.H. Hermansson, 1965, s. 178 – 179

*Om ”SF-partierna”:

I Danmark bildades Socialistisk Folkeparti redan 1959 av Aksel Larssen, och finns fortfarande kvar. Men partiet har gått åt höger och idag står nog det andra partiet (Enhetslistan) närmare dagens svenska vänsterparti. I Norge bildades Socialistisk Folkeparti 1961 men lades ned 1976 då man gick upp i Sosialistisk Venstreparti.

Intressant?

 

 

1 maj Uppsala 2016

Det började i USA 1886. Där proklamerades 1 maj som en dag för att lägga ner arbetet i kamp för 8 timmars arbetsdag

År 1889 hölls en internationell arbetarkongress i Paris där man beslöt att göra 1 maj till en dag för att lägga ned arbetet och kräva åttatimmarsdag.

År 1890 hölls den första 1 maj-demonstrationen i Sverige, på Ladugårdsgärde i Stockholm. Inför tusen personer talade Hjalmar Branting.branting Han manade regeringen att hålla fred med Norge. Det uppfattades som majestätsbrott och han dömdes till tre månaders fängelse för det. Straffet mildrades senare men det ger en bild av situationen både för arbetarrörelsen och för det fria ordet under denna tid.

Den 1 januari 1939 antogs en lag som innebar ”att den 1 maj skall, då denna dag ej infaller på sön- eller helgdag, vid tillämpning av allmän lag eller särskild författning vara likställd med allmän helgdag”. Det är numera tillsammans med Nationaldagen (som tillkom senare) den enda helgdag som inte har sin grund i kyrkans makt under ett antal århundraden.

Men i år infaller 1 maj på en söndag. Här i Uppsala brukar sedan många år Vänsterpartiets tåg vara det största demonstrationståget. 1 majDet samlas på Vaksala torg klockan 11:45.

Klockan 12:45 marscherar tåget mot Slottsbacken.

Där blir det tal från bland annat Ulla Andersson, Vänsterpartiets vice ordförande och ekonomisk-politiska talesperson, Ilona Szatmári Waldau, kommunalråd för Vänsterpartiet och Petri Perälä från Transport-arbetareförbundets Avd 41 .

Jag kommer att gå där för rättvisa och minskad arbetstid, mot klassklyftor och de rikas skattesmitande för en jord som vi måste bevara så att framtida generationer kan leva där. Kom med du också.

Uppsala

Intressant?

Internationalen

1 maj närmar sig. Det är den enda dag där arbetarrörelsen– sedan 1939 – lyckats bryta sig in i den svenska almanackan. De många hundratals åren av den kristna kyrkans makt och dominans har satt betydligt fler spår. Desto viktigare då att inte tappa denna enda dag.

I vänstertågen på 1 maj sjungs alltid Internationalen. internationalenDen finns på en mängd olika språk. Men originalet är på franska. Den första versen som översatts ganska nära till svenska lyder så här:

Debout, les damnés de la terre
Debout, les forçats de la faim
La raison tonne en son cratère,
C’est l’éruption de la faim.
Du passé faisons table rase,
Foule esclave, debout, debout
Le monde va changer de base,
Nous ne sommes rien, soyons tout.

Refrängen som går igen efter varje vers lyder:

C’est la lutte finale ;
Groupons nous et demain
L’Internationale
Sera le genre humain.

Refrängen om den sista striden säger ungefär att Internationalen kommer att bli människans art, det vill säga morgondagen släkte. Fortfarande en vacker och viktig tanke tycker jag.

Texten skrevs av Eugène Pottier. Han kände personligen Karl Marx och Friedrich Engels och tillhörde också den organisation som hade samma namn som sången. Egentligen hette denna organisation Internationella arbetarassociationen, men den brukar kallas den Första Internationalen. Den bildades 1864 och upplöstes redan 1876 men har följts av ett flertal olika internationaler. Pottier var en av ledarna för Pariskommunen 1871, som kan sägas vara den första – mycket kortvariga – arbetarregeringen i historien. Han lyckades undkomma det fruktansvärda blodbad som skedde då Pariskommunen krossades.

Mördade kommunarder - Paris 1871

Mördade kommunarder – Paris 1871

Gömd i Paris skrev han samma år de sex stroferna till Internationalen.

Melodin till Pottiers text kom till senare. Den gjordes av formsnickaren Pierre Degeyter som bodde i staden Lille. Han var där med i en sångförening som hette Lyran. Vid en repetition med kören 1888 fick han av en tillfällighet texten till Internationalen i sin hand.  Samma natt komponerade han melodin på sin orgel. När kören sjöng den på ett arbetarmöte några dagar senare blev den direkt en succé.

Sitt stora genombrott fick sången på en Socialistkongress i Paris 1889. Men det dröjde ända till 1902 innan den översattes till svenska. Översättningen gjordes av Henrik Menander. Om honom kan man läsa i en fin bok av Jan Svärd: Henrik Menander Arbetets son. Han var korkskärare till yrket.  Yrket dog ut i början av 30-talet när bryggeriindustrin övergick till en annan förslutning av glasflaskor, patentkorken. Men korkskärarna var på sin tid en grupp av stolta hantverkare som startade en av de första fackföreningarna. Att lära sig yrket var inte lätt. För Menander tog det fyra år. Han vandrade då runt i Europa som gesäll. I Köpenhamn kom han i kontakt med de socialistiska idéerna. Men det var framförallt i Paris, dit han kom 1877, som han fick sin socialistiska skolning. Där stannade han i sex år. När han återvände till Sverige hade en annan pionjär, August Palm, agiterat för socialismen i några år. Tillsammans med Palm bildade Menander och några andra Arbetareklubben i Göteborg 1884. Menander arbetade tillsammans med Palm också för tidningen Folkviljan. Där började hans bana som diktare. Och det finns en mängd dikter till kända melodier av Menander från denna tid. De flesta är väl idag i huvudsak glömda. Men en som förutom Internationalen lever kvar är Arbetets söner, en sång som traditionellt har sjungits mer av den socialdemokratiska delen av arbetarrörelsen. Enligt Jan Svärd fanns denna uppdelning av sångerna redan i arbetarrörelsens barndom. Ungsocialisterna tog till sig Internationalen, medan arbetarrörelsens reformistiska del sjöng Arbetets söner.

Menander talade alltså flytande franska efter sina år i Belgien och Frankrike och såvitt jag kan begripa  ligger hans översättning mycket nära det franska originalet. Pottier hade skrivit sex verser. Men en av dem översatte aldrig Menander. Det var den femte anti-miltaristiska versen om ”krigets slaktande”:

S’ils s’obstinent, ces cannibales,
A faire de nous des héros,
Ils sauront bientôt que nos balles
Sont pour nos propres généraux!

Den översattes senare istället av Sten Sjöberg:

Om de oss driver dessa kannibaler
mot våra grannar än en gång
vi skjuter våra generaler
och sjunger broderskapets sång.

För det mesta är det bara den första versen och den sista som handlar om att arbetarna både i staden och på landet ska förena sig som sjungs vid möten och 1 maj-demonstrationer. Den andra versen som handlar om att vi inte väntar på räddning från varken gudar eller furstar, den tredje om ”guldets kungar”, eller den fjärde om att vi trycks ner av stat, lagar och skatter, brukar sällan sjungas. De som brukar sjungas är alltså dessa två:

Upp trälar uti alla stater,
som hungern bojor lagt uppå.
Det dånar uti rättens krater,
snart ska utbrottets timma slå.
Störtas skall det gamla snart i gruset.
Slav stig upp för att slå dig fri!
Från mörkret stiga vi mot ljuset,
från intet allt vi vilja bli.

Upp till kamp emot kvalen
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär

Arbetare, i stad på landet
en gång skall jorden bliva vår.
När fast vi knyta syskonbanden,
då lättingen ej råda får.
Många rovdjur på vårt blod sig mätta,
men när vi nu till vårt försvar
en dag en gräns för dessa sätta
skall solen stråla mera klar!

Upp till kamp emot kvalen
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär

Texten är naturligtvis oerhört präglad av den tid och plats då den skrevs. På många sätt kan den kännas som en mycket omodern sång. Hungerns bojor vilar förvisso på en stor del av jordens befolkning men i Sverige av idag är det få som upplevt detta själva. Vi känner oss nog inte heller så övertygade om att det gamla snart ska störtas i gruset. Men vi tror att en annan värld är både möjlig och nödvändig. Det gäller inte minst för att rädda mänsklighetens möjligheter att leva vidare på denna jord. Synens på kvinnans plats i samhället och arbetarrörelsen har också förändrats. Därför sjunger nog de flesta heller inte längre att ”brodersbanden” ska knytas, så som den ursprungliga översättningen lyder, utan så som jag skrivit ovan. Men att vi måste förena oss över alla gränser och mellan stad och land för att skapa en jord som kan kallas vår, det är lika sant idag som då.

Så låt oss fortsätta att sjunga Internationalen samtidigt som vi reser nya paroller och förslag på 1 maj!

1 maj uppsala

1 maj i Uppsala

Lyssna på några olika versioner av Internationalen här

Läs om Internationalen:  Enn Kock

Läs andra bloggar om Internationalen,

Intressant?

%d bloggare gillar detta: