8 mars 2017

Naturligtvis måste kvinnor tjäna mindre än män …de är svagare, mindre och inte lika intelligenta.

Janusz Korwin-Mikke – polsk EU-parlamentariker

Den senaste veckan har ett klipp med ovanstående uttalande från EU parlamentet spritts i olika medier. Inlägget bemöttes omedelbart av den spanska EU-parlamentarikern Iratxe Garcia.

Den spanska EU-parlamentarikern Iratxe García

Den spanska EU-parlamentarikern  Iratxe García

Det kan ju ses som en lämplig inramning till den internationella kvinnodagen den 8 mars. Jämfört med sådana korkade reaktionärer är det lätt för de flesta i Sverige att framstå som feminister. Mycket har också hänt som gör att gubbar med den typen av fossila åsikter inte uppfattas som seriösa av de flesta i Sverige nuförtiden. Men trots det så finns det mycket som återstår vad gäller kvinnors rättigheter även här.

Det vanligaste yrket i Sverige idag är undersköterska. Det är ett totalt kvinnodominerat yrke. Dessa lågbetalda kvinnor inom sjukvård, hemtjänst och äldreboenden utgör en stor del av den moderna svenska arbetarklassen. På nyheterna under veckan berättades det om hur ”vården skriker efter fler undersköterskor” samtidigt som det är svårt att rekrytera nya. Anledningen är ganska enkel. Det handlar om ett högst berättigat missnöje med lön och arbetsvillkor. Undersköterskan Christine Martillas intervjuas och berättar att hon efter elva år i yrket fått upp sin lön från 20 000 till 22 000. Det är, säger hon, ”en bra löneutveckling” om man jämför med hennes kollegor. Nu är det väl inte så att mer än någon udda figur i Sverige av idag tror och tycker att dessa kvinnor har så låg lön för att de är ”svagare och mindre intelligenta”? Så vad är problemet? Hur kan det vara möjligt att denna stora yrkesgrupp betalas så uselt samtidigt som behoven av deras arbetskraft är jättestora? Det handlar om fördelningen av resurserna. Det handlar om politik, kvinnokamp och klasskamp. Vi måste vända den utveckling som har fått pågå alltför länge, där de rika dragit ifrån och kapat åt sig mera samtidigt som det gemensamt ägda gröpts ur och dessutom plundras av privata profitörer. Men när det gäller omfördelning av resurser finns det mäktiga motståndare av olika slag. Och den eller de politiker som pratar om sjukvårdens problem utan att säga att det behövs mer resurser där är inte trovärdiga.

Och hur ser det då ut för brukarna av sjukvården i vårt rika land? Bara två exempel som också handlar om hur kvinnor drabbas:

  • Efter att förlossningen i Sollefteå stängts (se tidigare blogg) har nu den första kvinnan fått föda i bilen.
  • På Sahlgrenska sjukhuset meddelas nu att omföderskor ska skickas hem efter bara sex timmar.

Detta händer i ett Sverige som är rikare än någonsin. Så nog finns det avgörande frågor att resa inte minst på den internationella kvinnodagen 8 mars. Här borde ropen skalla för kraftiga överföringar av resurser till sjukvården och dess arbetares löner. Det handlar om kvinnors rättigheter och det handlar om rättvisa. Inte svårare än så.

Om våld mot kvinnor

Frågan om något så grundläggande som trygghet för kvinnor från att utsättas för olika typer av övergrepp och våld är tyvärr också en fråga att ta strid kring den 8 mars och alla andra dagar. Men det gäller att passa sig både för sällskapet och för fuskandet med fakta. Samma typer av män som vill begränsa aborträtten eller uttrycker sig hatfullt mot kvinnor på nätet vill samtidigt framstå som riddare när det gäller att försvara kvinnor i Sverige (men bara) mot män från andra länder. I SD:s riksdagsgrupp på 47 personer har sex dömts  och är två åtalade för brott. Men i detta gäng skäms man inte för att använda ”det minskade mörkertalet kring sexuellt våld” som ”ett slagträ i hatet mot invandrare och flyktingar” som Jan Guillou skriver i en utmärkt artikel i Aftonbladet, han fortsätter:

År 2015, det största invandringsåret någonsin, dömdes 176 personer för våldtäkt i Sverige, de flesta vita svenskar. Det var en minskning med tio procent. Den enda våldsbrottslighet som ökat på senare år är dödligt våld med skjutvapen, gangstrarna som skjuter varandra.

Att uppmärksamma tjejer och positiva initiativ

Jag vill till sist också puffa för en mycket bra artikel i Feministiskt Perspektiv skriven av Ann-Margarethe Livh, v-politiker som bott mer än 30 år i Rinkeby. Hon berättar där bland annat om en årlig enkät bland gymnasieungdomar i Stockholm som visar att tjejerna mår sämre ”på nästan alla områden” än killarna. Mycket allvarligt. Men samtidigt berättar Livh om ”några av de mest hoppingivande initiativen i Stockholm” i det arbete som görs av tjejer och för tjejer:

Även i Järva där jag själv bor, sker många bra saker som det berättas alldeles för lite om. Ett exempel är den nyöppnade fritidsgården Hjuset som välkomnar alla men som vissa dagar i veckan erbjuder särskild verksamhet för tjejer och då är också alla i personalen kvinnor. Det är i dag killar som dominerar fritidsgårdarna i hela Stockholm, så satsningar på tjejers fritid är viktigt för att stärka deras rätt till sina egna stadsdelar men det är också viktigt ur ett feministiskt perspektiv eftersom vi ska fördela kommunens resurser så att de också kommer tjejer till del.

Detta kan naturligtvis också kallas för särbehandling. Men en positiv och nödvändig sådan.

Leve 8 mars!

PS:

Efter att jag skrivit denna blogg ser jag att den moderata riksdagspolitikern Lars Beckman från Gävle undrat – apropå en intervju med undersköterskan Christine Martilla på SVT Agenda – varför SVT ”råkar” välja ”socialister/kommunister” att intervjua. Han gör det på en Twitter där han har 9500 följare. Bortsett från en hel del annat som kan sägas om Lars Beckmans inlägg så verkar en sak klar:

  1. Beckman gillar inte det som Martilla säger om undersköterskornas låga löner.
  2. I Beckmans huvud måste man vara socialist/kommunist för att stödja undersköterskornas krav.

Jag lämnar övriga slutsatser till er.

Intressant?

Läs andra bloggar om 8 mars, feminism

Svenska värderingar

Moderatledaren Kinberg Batra talade i Stockholm på nationaldagen om det som hon kallade svenska värderingar. Hon menade att dessa värderingar är hotade av ”av en del av de som kommer hit från andra länder”. Exempel på sådana osvenska beteenden var till exempel att ”tafsa i folksamlingar” ”eller hota kvinnor på ett asylboende .” Men de svenska värderingarna hotas också avde som inte gör rätt för sig och inte är med och gör sitt bästa i samhället fast de skulle kunna”.svenska värd

Moderatledaren pekar alltså tydligt åt ett håll där fientliga krafter finns bland ”en del av de som kommer hit från andra länder”. Att detta sammanfaller med att moderaterna nu enligt opinionsundersökningar tar tillbaka röster från SD, är knappast någon tillfällighet.

Att allt fler politiker börjar använda de nationalistiska tongångarna är inte heller en tillfällighet. Men finns det något problem med det? Finns det inte reaktionära, bakåtsträvande och kvinnofientliga föreställningar bland en del som kommit från andra länder? Jo, naturligtvis. Men det finns det ju också bland människor som bott i det här landet sedan generationer. Inne på en del flyktingförläggningar hotas kvinnor av andra (manliga) flyktingar. Det är förfärligt, upprörande och måste bekämpas på alla sätt. Men om detta beteende från en del män inne på förläggningarna ska kallas ”osvenskt” vad ska man då kalla beteendet att bränna ner flyktingförläggningar utifrån? Är detta alltför utbredda ”beteende” också ”osvenskt” fast det kanske utförts av människor som är infödda svenskar?

Frågan är helt enkelt vad man tillför genom att kalla de värderingar om demokrati och jämställdhet – som förenar många människor oavsett bakgrund eller födelseort – för just ”svenska”. Jo, man tillför det nationalistiska gift som ställt människor mot varandra alltför många gånger genom historien. När moderatledaren talar om människor som ” inte gör rätt för sig och inte är med och gör sitt bästa i samhället fast de skulle kunna” så bör man ställa sig frågan varför hon bara pekar mot människor som nyss kommit till Sverige och som dessutom ofta har mycket svårt att kunna ”göra rätt för sig” även om de ”gör sitt bästa” för att söka alla jobb som (inte) finns. Varför pekar hon inte också på de rika skattesmitare som i stor utsträckning röstar på hennes eget parti. Dessa rika skattesmitare gör ju verkligen inte sitt bästa i samhället. De vill inte bidra med skatt, trots att de redan har så mycket för egen del och trots att de alltså mycket väl skulle kunna. Jag tror det beror på att moderatledaren inte vill stöta sig med några av sina viktigaste väljargrupper, medan hon däremot gärna bedriver nationell hets riktad mot människor som nyss kommit till Sverige. Sparka neråt, slicka uppåt.

I en artikel i SvD är moderatledaren något mer nyanserad. Där säger hon att ”Många av de värderingar som ligger till grund för vårt samhälle och vår stat har Sverige gemensamt med andra länder ”. Men varför då kalla dem för just ”svenska”? Att en majoritet av medborgarna i Sverige är överens om vissa grundläggande rättigheter reglerade bland annat i lag stämmer. Det är sådant som bidrar till att dessa förhållanden kan upprätthållas utan användande av våld. Men såväl maktförhållanden som värderingar, lagar och rätt förändras ständigt. Att vid ett givet tillfälle fixera dessa värderingar som svenska är att bortse både från den kamp som föregått dem och den kamp som fortfarande förs kring dem. Det bidrar inte heller till någon ökad klarhet om hur vi ska ta itu med olika frågor. Istället för att diskutera sakfrågor och lösningar bidrar det istället tillsammans med utpekandet av nyanlända till att grumla sikten och stärka falska motsättningar i samhället.

Det blir också lite lustigt när moderatledaren dessutom i den ovan citerade SvD-artikeln skriver att ”Decennier av jämställdhetskamp har gjort oss till ett av världens mest jämställda länder”. Jovisst men moderaterna och dess föregångare Högerpartiet hör till dem som bidragit minst till denna utveckling. De hörde ofta istället till motståndarna. Att de då efter decennier av feministisk kamp låtsas som om de alltid ”varit med” och dessutom kallar kampens framgångar för svenska är direkt ohederligt, på samma sätt som när man försökte skriva om den egna historien kring motståndet mot rösträtt eller stödet till Apartheid-regimen i Sydafrika.

Tommy Svensson 1994

Tommy Svensson 1994

Fotboll och ”svenska värderingar”

Som många andra i detta land följer jag som en liten pojke det pågående fotbolls-EM. Njuter av spanjoren Iniestas dribblingar och precisa passningar och förtvivlar över det svenska landslagets svaga insats i matchen mot Irland. För hejar på Sverige gör jag ju. Men det är inte en värdering, bara en vana. Och idrottens nationalism är en ganska oskyldig form så länge den inte urartar som i bataljen mellan engelska och ryska supportrar. Men eftersom jag nu skrivit här om värderingar så kan man fundera över värderingar kring fotbollen, till exempel när det gäller tränarnas klädstil.

Erik Hamrén

Erik Hamrén

Jämför stilen hos Hamrén med tidigare tränare som Tommy Svensson. Här har det skett en förändring över tid. Det har skett en anpassning av hur svenska tränare ser ut till en klädstil som man haft i södra Europa så långt jag kan minnas. En förändring i Sverige från mer jämlik (med spelarna) träningsoverall-stil till stiliga kostymer. Här kan man naturligtvis också prata om värderingar. Men var det den gamla klädstilen som var ”den svenska”? Och vilken klädstil föredrar Kinberg Batra på en landslags-coach?

Intressant?

Läs andra bloggar om moderaterna

svenska värderingar

 

Vem håller vems hand?

Alltför ofta känns den offentliga politiska debatten i Sverige så futtig. Efter ett gediget journalistiskt arbete av ett flertal journalister avslöjades Panamaskandalen. Under några dagar behandlades den mycket viktiga frågan om ett enormt skattesmitande i de stora medierna. Sen var den borta. Under den senaste veckan har det varit krisen i Miljöpartiet som helt dominerat. Denna kris handlar om viktiga frågor som att MP i regeringsställning går tvärt emot sitt eget program. Mycket sorgligt ifall man som jag tyckte att de hade rätt i dessa frågor som de nu sviker. Men krisen har också handlat om miljöpartisterna Mehmet Kaplan och Yasri Khan, deras anknytning till olika reaktionära krafter samt frågan om att skaka hand. Här känns debatten både futtig, förenklad och full av hyckleri.

I riksdagsdebatten kunde vi under veckan höra moderatledaren säga att statsministern borde ”ta avstånd från extremism och försvara svenska värderingar”. Låt oss fundera över denna formulering. Moderatledaren använder det svepande uttrycket ”extremism”.  Det som verkar vara bevisat nu är att både Kaplan och Khan haft kontakter med reaktionära krafter som religiösa fundamentalister, högerextrema turkiska rörelser samt inte minst den nuvarande turkiska regimen under Erdogan.erdogan Det är ganska oklart om moderatledaren räknar in alla dessa reaktionärer under beteckningen ”extremism”. Men dessa kontakter är naturligtvis förfärliga och att ta avstånd är inte nog. Alla kort på bordet och kamp mot dessa reaktionärer behövs. Men det finns en sak som stör. Kontakten med Erdogan är ju inte något som bara Kaplan och Khan kan beskyllas för. Hela EU har skakat ordentligt hand med Erdogan och gett honom en massa pengar för att han ska ta hand om det flyktingproblem som EU inte vill ta hand om. EU betalar Erdogan för att vara en buffert mot de människor som flyr och vill till Europa. Samtidigt blundar man som ytterligare motprestation för att Erdogans regim massakrerar både demokratin och det kurdiska folket i Turkiet. Hyckleriet kan inte bli värre.erdogan o eu Hur kan man ha mage att kritisera två politikers samröre med Erdogan utan att samtidigt kritisera att Sverige och hela EU har ett sådant samröre?

Moderatledaren pratar också om ”svenska värderingar”. Det handlar då om värderingar kring kvinnors rättigheter. När hon på detta sätt talar om ”svenska värderingar” som något statiskt, självklart givet, som delas av alla (svenskar) och som existerar utan någon föregående eller pågående kamp, så gör hon det på samma sätt som SD när de pratar om ”svensk kultur”. Moderaterna har knappast befunnit sig på de barrikader som lett till förändring och framgång för jämställdhet och kvinnors rättigheter i samhället. De är fortfarande en konservativ kraft i förhållande till viktiga kvinnokrav. Moderatledaren är helt enkelt inte trovärdig ett enda dugg.

Men hur svarar då statsministern i debatten. Frågan om samröret med olika reaktionärer glider han undan. Sen säger han: ”I Sverige hälsar man på varandra. Man tar både kvinnor och män i handen”. Den första meningen är faktiskt rätt fånig. Det finns väl inget land där man inte hälsar på varandra, på något sätt. Sen slår han fast att i Sverige tar man både kvinnor och män i handen. Tänk att en statsminister ska behöva stå och uttala en sådan sak i Sveriges riksdag. Lustigt nog är stilexperten Magdalena Ribbing av en annan uppfattning. Hon tycker inte heller att det är självklart att detta att inte ta i hand måste tolkas som bristande respekt. Nu verkar detta med att inte ta i hand bland muslimer vara ganska ovanligt. Cecilia Uddén intervjuar t.ex. män i Kairo för Sveriges Radio. Få av dem säger att de inte tar kvinnor i hand.

När det gäller denna ganska lilla fråga – i sammanhanget av samröre med Erdogan och andra reaktionärer – så hittar jag betydligt vettigare åsikter på flera borgerliga tidningar ledarsidor. Tove Lifvendahl skriver t.ex. i SvD bland annat:

Diskussionen om handslaget illustrerar dessvärre något som också snart tycks vara svensk norm: oförmågan att skilja ut olika dimensioner i frågor, oviljan att problematisera, de intellektuella genvägarna. Så kan just nu många tvärsäkert utropa facit i handslagsfrågan: ”i Sverige behandlar vi kvinnor och män lika!” Men det gör vi ju inte. 

I en sansad ton utreder moderaten Lifvendahl några olika dimensioner av frågan på ett sätt som befinner sig sjömil från den moderata partiledaren. Läs själv.

Även DN:s ledarredaktion behandlar frågan på ett betydligt vettigare sätt än Kinberg-Batra och Löfven eller de nu vettskrämda MP-språkrören. Man reser t.ex. den rimliga frågan: ”Vill Miljöpartiet verkligen tvinga muslimska kvinnor att vidröra män, även om det strider mot deras religiösa övertygelse?

Man skriver också att handskakning ”är en religiös/traditionell praxis som bara kan sägas ha en ytterst marginell påverkan på någon annans frihet.” Och:

I Sverige vill alltså statsministern numera bestämma hur två människor ska bete sig när de träffas. Frågan är om det är fler personliga ritualer som ska regleras på högsta politiska nivå eller om det bara gäller sådana som direkt påverkar Stefan Löfvens regeringsunderlag.

Om det vanliga handskakandet skrev alltså både SvD och DN enligt min mening mer vettigt och nyanserat än ledande politiker. Men om det som borde upplevas som ”elefanten i rummet”, nämligen hela etablissemangets ruttna samröre med Erdoganregimen skrivs det inte varken i DN, SvD eller på så många andra ställen.

Så låt oss försöka minnas när denna debatt har blåst över vem som höll vems hand och varför. Alltför många i Sverige håller Erdogans hand. Det är det värsta. I övrigt borde vi inte göra stor sak av handskakandet.

Intressant?

Läs andra bloggar om Miljöpartiet

Kvinnodagen – kvinnors rättigheter – våldet och kvinnor i Syrien

Idag – den 8 mars 2015 – har många människor samlats runt om i Sverige med anledning av den internationella kvinnodagen. Jag ser på nätet att Malena Ernman sagt att:

Den dagen då vi inte längre uppmärksammar den 8 mars är den dagen då män och kvinnor är jämställda. Och även om ingen av oss lär få uppleva den dagen – så kommer den dagen komma!!!

Jag ser andra som t.ex. Uppsalas kommunalråd Ilona Szatmari Waldau som betonar att vi inte ska prata om firande eller göra det till en menlös dag för utdelning av rosor. Bägge dessa synpunkter är ju sanna. Dom är för övrigt också giltiga för arbetarklassens och socialismens årsdag 1 maj. Den dag då både kvinnors underordning och klassorättvisorna avskaffats så behövs varken 8 mars eller 1 maj. Men vägen är lång….

Denna dag har jag just läst ut en mycket bra bok utgiven på Verbal förlag: SYRIEN – revolutionen, makten och människorna. Det är en antologi med en mängd intressanta vinklar av olika författare. En av dem är Aron Lund, vars bok Syrien brinner jag skrivit om tidigare på denna blogg. En annan är den modiga Uppsalajournalisten Joakim Medin som skriver om revolutionen i det kurdiska området Rojava. Här har ju kvinnornas roll i det kurdiska upproret uppmärksammats en del, inte minst i försvaret av staden Kobane. En viktig del av den kurdiska organisationen PYD har varit en strävan efter ökad jämlikhet mellan män och kvinnor, att inte bara män ska – eller får vara – ledare till exempel.

Men när det gäller det folkliga upproret mot Bashar al- Assads regim så vet de flesta av oss nog mindre om kvinnornas roll. Och innan jag fortsätter, så är det viktigt att understryka det som bokens redaktör Per Björklund skriver i förordet: ”De ursprungliga demokratiska kraven får inte glömmas bort”. Det är viktigt nu när folket kläms mellan Assad-regimens bomber och IS-krigarnas terror.

En av bokens medförfattare är Razan Ghazzawi. Hon menar att kvinnors roll i det syriska upproret oftast har ”exkluderats i både mediernas och den exilbaserade politiska oppositionens framställningar”. Hon skriver att ”det största hindret för att vinna kvinnors rättigheter i Syrien är frånvaron av demokrati”. Sen berättar hon om olika modiga kvinnor eller kvinnoorganisation under det syriska upproret som t.ex. Muntaha al-Atrash som redan den 12 april 2011 manade Assad att lyssna på de (då ännu) fredliga protesterna och avgå, eller Sanad – Syriska kvinnor för den syriska intifadan – som gav stöd åt familjerna till fångar eller mördade oppositionella.

Hon beskriver också den i alla typer av uppror lika viktiga förmågan att mötas trots kulturella eller andra olikheter. De flesta områden som revolterade var nämligen landsbygdsområden eller arbetarstadsdelar där värderingarna var mer konservativa. Att beslöjade och obeslöjade kvinnliga aktivister som kom från andra områden möttes och arbetade tillsammans med män var en sådan viktig utveckling. Ghazzawi menar att upproret – eller revolutionen som hon kallar det – skapade utrymmen för ”medborgare från olika nationaliteter, etniska och religiösa samfund, och från olika sociala bakgrunder att enas, interagera och organisera en gräsrotsrörelse…

Samtidigt menar hon att dessa utrymmen klämdes i takt med regimens ökade brutalitet och ”revolutionens militarisering”. Våldsutvecklingen trängde helt enkelt tillbaka kvinnorna. Låter det bekant?

Så vägen är lång och uppgifterna är kvar…

Intressant?

Läs andra bloggar om 8 mars, feminism, Syrien

Vart går Feministiskt Initiativ?

På 1 maj här i Uppsala i år var det ovanligt många som tågade. Bland de demonstrerande syntes också ett nytt tåg, nämligen Feministiskt Initiativs. I lokaltidningen UNT kunde man den andra maj se en bild som visar hur Feministiskt Initiativs tåg möter Vänsterpartiets tåg. På FI:s banderoll står texten: ”Ingen klasskamp utan feminism”. Denna bild har dröjt sig kvar i mitt minne. Anledningen är att jag undrar hur det är (och blir) med klasskampen i Feministiskt Initiativ.
Att verka inom EU-parlamentet är knappast lätt. Speciellt inte för små grupperingar. Tydligen är det så att det är ännu svårare att få något gjort i och genom EU-parlamentet om man inte ingår i någon av de större partigrupperna. Nu kan man läsa i media att Feministiskt Initiativ avvisat både vänstern och de gröna grupperna och istället bestämt att låta sin nyvalda representant i EU-parlamentet ingå i den socialdemokratiska gruppen S&D. Denna gruppering har tillsammans med högergruppen EPP drivit igenom de senaste årens åtstramningspolitik, nedrivandet av välfärden och samtidigt räddandet av bankerna i EU. Det är en politik som slagit och slår hårt mot många grupper av kvinnor: äldre, ensamstående föräldrar, minoriteter. Det är därför svårt att se att det kan bli så mycket utrymme för varken stöd till klasskamp eller kvinnokamp om man politiskt ska verka inom denna grupp. Inte lär det heller bli så mycket utrymme för Feministiskt Initiativs antirasism eller antimilitarism då S&D-gruppen röstat för ökad militarisering av EU:s gränser.
Arbetarrörelsen uppstod kring arbetarklassens organisering, klassfrågan. Feminismen inom arbetarrörelsens olika organisationer har inte haft någon enkel historia. Men även om begreppet feminism ganska sent blivit allmänt accepterat – idag även långt in i det borgerliga lägret – så är kvinnofrågan och kvinnokampen inte något nytt i historien. Den fanns långt före F! eller 1970-talets Grupp 8 för den delen. Feminismen fanns både utanför och inom arbetarrörelsen. Samma sak gäller för ekologin, vår syn på människan i förhållande till naturen. Medvetenheten om det ekologiska perspektivet har visserligen ökat mycket på senare år, men som t.ex. den amerikanske socialisten John Bellamy Foster visat så fanns perspektivet faktiskt redan hos Karl Marx.
Frågorna och de olika perspektiven är alltså inte nya. Men idag är det mer nödvändigt än någonsin för alla socialister att knyta ihop den systemkritiska analysen och klasskampsperspektivet med såväl ekologin som feminismen och en del andra perspektiv med för den delen. Allt annat är som att försöka gå på ett ben.

Men hur gör då Feministiskt Initiativ? Till skillnad från Miljöpartiet som bygger både på det feministiska och på det ekologiska perspektivet, men däremot avvisar den anti-kapitalistiska systemkritiken så talar Feministiskt Initiativ också om klass. Men de gör det på ett minst sagt oklart sätt. Under rubriken ”Klassanalysen räcker inte” (en tanke som påminner om banderolltexten ovan) skriver de i sitt program:

Inom den traditionella partipolitiken är klass det grundläggande analysverktyget för att förstå samhällets strukturer. Klassbegreppet är alltför begränsat och förmår inte belysa de patriarkala, heteronormativa och rasistiska strukturerna som fördelar resurser och inflytande ojämlikt i Sverige och i världen.
Utvecklingen kan vändas om vi omedelbart inför åtgärder för ett rättvist och hållbart samhälle. Genom att inte acceptera diskriminering och genom att utgå från ett tydligt feministiskt maktperspektiv, där resurser omfördelas så att de kommer alla lika mycket till del, vill Feministiskt initiativ tillföra en ny dimension till politiken. Detta kräver strukturella, omfattande och omedelbara förändringar.

Om detta kan man säga några saker:
1. Att klassanalys ”inte räcker” är knappast en speciellt djärv idé idag. Jag vet inte ens om det går att hitta grupperingar inom vänstern som hävdar att klassanalysen räcker för att förstå eller ingripa i vårt samhälle. Vad jag vet hävdar de flesta socialister att det behövs andra perspektiv än klass, däremot att klass är något mycket grundläggande.
2. Sen är det ju helt fel att påstå att ” inom den traditionella partipolitiken är klass det grundläggande analysverktyget för att förstå samhällets strukturer” . Tvärtom är det ett perspektiv som avvisas av de flesta partier utom möjligen i viss mån Socialdemokraterna
och definitivt Vänsterpartiet.
3. Ett tal om ”strukturella, omfattande och omedelbara förändringar” för ”omfördelning och rättvisa” som inte talar om den grundläggande ekonomiska makten hos ett fåtal personer i såväl Sverige som hela världen (klassfrågan) är inte heller speciellt övertygande. Att ett parti som funnits i nio år inte har mer klargörande saker att säga i dessa grundläggande frågor är, för att uttrycka det milt, en allvarlig brist.

Men detta handlar ju bara om orden. Radikala partiprogram kan vara bra att ha, men om man inte följer dem så gör de ju inte någon större nytta. Det avgörande för Feministiskt Initiativ är därför precis som för andra partier vad de kommer att göra i praktiken. Och här är som sagt valet att ge sig in den euro-socialdemokratiska stugvärmen ett tecken att tyda.
Nya partier kan verka vitaliserande så som miljöpartiet gjorde med miljöfrågorna när de slog igenom. De kan också sätta press på andra partier. Ibland i reaktionär riktning så som var fallet med Ny Demokrati, ibland i progressiv riktning så som Feministiskt Initiativs genomslag nu redan påverkat andra (till exempel MP) att tala mer om feminism. Men om Feministiskt Initiativ blir mer än en dagslända så kommer det verkliga testet att vara hur de kommer att förhålla sig till försvaret av välfärden och omfördelningen i samhället, alla de frågor som har med klass att göra.

Och här måste jag säga att personen Gudrun Schyman oroar mig. I tio år (1993 – 2003) var hon partiledare för Vänsterpartiet. I slutet av 1990-talet hade partiet ett stort röststöd. Tyvärr användes det till att stödja socialdemokraternas utförsäljningar av den gemensamma egendomen. Trots kongressbeslut om en motsatt politik deltog Vänsterpartiet i beslut om utförsäljningar på 153 miljarder runt millennieskiftet. Om detta har jag aldrig hört Gudrun Schyman fundera. När hon avgick 2003 som partiledare var det inte efter någon politisk strid eller som ett naturligt steg efter tio år på en utsatt post. Gudrun Schyman avgick efter en skandal där det visat sig att hon fuskat med skatten genom att yrka på avdrag för kostnader som hon inte själv hade betalat. Ett agerande som i Sverige skulle drabba alla politiker men speciellt en vänsterpolitiker (och något som hon döljer i en mycket vinklad intervju i Metro). Året därpå lämnade hon Vänsterpartiet men satt trots det kvar i riksdagen som ”politik vilde”. Och i april 2005 var det dags för ett nytt projekt nämligen Feministiskt Initiativ, där hon redan från början tillhörde ledningen.
Nu är ju inte Feministiskt Initiativ detsamma som Gudrun Schyman. Men hon är dess ledare och en mycket skicklig sådan. Som många skickliga ledare verkar hon tycka om och dras till makt och positioner. Ibland lite för mycket tror jag. Och det, liksom det snabba bytet av åsikter, hänger ihop. Det är den typ av politiker som vi har alltför många av redan, som snabbt kan komma att sälja ut alltför mycket samtidigt som samma ord om rättvisa och jämställdhet kommer fortsätta att vina i luften. Jag tror därför inte att Schyman kommer vara en tillgång för F! heller, i ett längre perspektiv. Förutsatt att man ska leva upp till sitt tal om rättvisa och omfördelning alltså.

Media: Flamman1, Flamman2, Flamman3, Flamman4, ETC1, ETC2, Nöjesguiden, Feministiskt Perspektiv, Fria Tidningen

Intressant?

Läs andra bloggar om feminism, Feministiskt Initiativ

PS: Efter att jag skrev denna blogg kom ett mycket bra inlägg i samma fråga – men med fler aspekter – på bloggen Nere i Söderort. Läs den!

Kvinnor för kärnkraft?

Mycket har hänt med synen på kön under de senaste decennierna. Jag tror att man generellt kan säga att vi gått mot en friare, mindre stelbent och för den enskilda individen mindre förtryckande syn. Naturligtvis är utveckling varken rak eller entydig och det finns många motkrafter.
Både skolan och förskolan ska numera enligt sina läroplaner motverka stereotypa könsroller.
Men ibland kommer det pustar från ett nattståndet tänk som framstår både som förvånande och löjliga. I veckan kunde vi läsa om aktiebolaget Svensk Kärnsbränslehantering (SKB), ett företag som bland annat sysslar med att ta hand om kärnavfall och kärnbränsle på olika ställen i Sverige. SKB i Östhammar hade kommit fram till att det är fler kvinnor än män som är kritiska till kärnkraften. Vad gör man då? Riktar sig med speciell information i sakfrågan till just kvinnor? Nej, man ordnar en modevisning i gamla stadshuset i Östhammar. Kommunikationschefen Ann-Kristin From sa i UNT:
– Vi vill nå kvinnor som ofta är mer kritiska till oss och kärnkraft.
Ja, då tyckte man alltså att modevisning var ett sätt att nå dem. Att säga att kopplingen kärnbränsleavfall och modekläder känns långsökt är en kraftig underdrift. Att det socialdemokratiska Kommunalrådet Margareta Widén Berggren (S) deltog som konferencier utan några som helst kritiska synpunkter förvånar mig också.
Att motverka stereotypa uppfattningar är ju inte mindre viktigt bara för att de motsvaras av verkligheten. Evenemanget drog 200 personer varav majoriteten var kvinnor. Men kan inte SKB och kommunalrådet Widén-Berggren se det nedvärderande i greppet?
För övrigt gläder det mig att så många kvinnor är kritiska till kärnkraften. Men jag skulle inte förorda en bilmässa för att ändra synen bland männen.

Uppsala
Intressant?

Kvinnodagen 8 mars

Befrielsen är nära

Befrielsen är nära,
tiden är nu mogen.
Nu vaknar vi kvinnor.
Å, alla kära systrar,
dagen är äntligen här
då vi ger varandra stöd
att ta det stora steget
att klara av vårt sista prov fram till rosor och bröd
åt var och en efter dens behov.

://: Men kan vi? Vill vi? Törs vi?
Ja, vi kan! Vi vill! Vi törs! ://:

Och en dag ska barnen säga
tack, mödrar, det gjorde ni bra.
Ja, en dag ska barnen säga denna
mänskliga värld vill vi ha.

://: Men kan vi? Vill vi? Törs vi?
Ja, vi kan! Vi vill! Vi törs! ://:                                       

Lyssna till denna vackra och optimistiska sång från slutet av 1960- eller början på 70-talet.

Vi vet nu både att mycket uppnåtts och att mycket är kvar, liksom att nya former för förtryck och ofrihet uppstått.

Men  låt oss ändå hoppas och göra vad vi kan så att våra barn och barnbarn kan tacka även sina fäder.

Intressant?

Läs andra bloggar om feminism, 8 mars

Eller om bakgrunden till kvinnodagen 8 mars…

Debatt om feminismen i Uppsala.

För några dagar sedan var jag på en debatt om Feminismen idag ordnad av socialistiskt forum Uppsala. De som diskuterade var Talla Alkurdi, ordförande för Socialdemokratiska Studentförbundet, Anja Karinsdotter, ordförande för Vänsterpartiet Uppsala och Linnéa Bruno, Feministiskt Initiativ.

feminismdebattTyvärr filmades inte debatten som var både givande och till sin form mycket sympatisk, med korta och oftast konkreta inlägg, med debattörer som lyssnade på varandra och dessutom kunde se styrkor i varandras organisationer.

Jag kan här bara återge några fragment från mina egna anteckningar.

Talla inledde med att säga att hon ville ”reclaima” begreppet feminism, eftersom det idag mer talas om jämställdhet, något som de andra debattörerna instämde i.

En fråga som oundvikligen kom upp – eftersom debatten arrangerades av socialistiskt forum – var naturligtvis Feministiskt Initiativs förhållande till vänstern och socialismen. Anja från v undrade t.ex. om inte FI egentligen också är ett vänsterparti.

Linnéa från FI sa om detta bland annat att hon kunde se behovet av de andra partierna både s, v och även mp, men ville inte heller höra att FI ska läggas ner. Istället tyckte hon att det behövs ett självständigt feministiskt parti för att gå före. Hon deklarerade också att hon inte accepterar en feminism som vill ge mer makt till redan privilegierade kvinnor. ”Om vi bara talar om ekonomi” menade hon att FI är mer radikala än vänstern men hon ville inte se ”feminismen som ett sub-tema under marxismen”. På frågan om kvotering av kvinnor till bolagsstyrelser sa hon att det inte var en prioriterad fråga.

Frågan om ifall FI är ett vänsterparti blev kanske på detta sätt delvis besvarad. Intressant och tycker jag glädjande var också att både Anja och Talla framhöll att FI behövs för sitt konsekventa drivande av feminismen och för att de påverkat både s och v. Ja, Talla från s-studenterna sa t.o.m. att s inte vågar driva sitt eget program och att det därför behövs press utifrån.

Talla framhöll vidare att det behövs feministiska såväl som klassmässiga perspektiv även i klimatfrågan. Hon ställde också frågan om hur vi bedömer produktionen idag: varför får de inom finanssektorn mer än de som arbetar med vård? Hon uttryckte det också som att studentförbundet var mer progressivt än partiet, t.ex. när det gäller det femte jobbskatteavdraget som ger lägre skatt till höginkomsttagarmän. Hon tog också avstånd från RUT som hon såg som ett sätt att trycka ner arbetarkvinnor.

En fråga som kom att diskuteras en del bland annat från publiken var frågan om surrogatmödraskap. Alla i panelen var emot detta. FI hade haft en lång strid om detta i flera år mellan en mer liberal och en mer radikal falang, men den senaste kongressen beslöt att säga nej.

Anja framhöll att vi måste kunna se både könsmaktsordningen och den kapitalistiska strukturen där kvinnan används som en buffert (den som blir arbetslös vid lågkonjunktur och som tvingas ta hand om sina närmastes vård och omsorg när välfärden skärs ner). En ”Blondinbella-feminism” där vi ska peppa oss själva eller gå på mindfulness räcker inte, sa hon.

På frågan om vad som hänt de senaste åren och ifall vi haft några positiva reformer menade Talla att inget hänt efter sexköpslagen 1999. En delad föräldraförsäkring är en nyckelreform som både hon och de andra debattörerna var överens om. Linnéa framhöll pappamånaderna på 90-talet och att vi nu i alla fall har börjat tala om ”papperslösa” som framsteg. Anja framstod oväntat som mest positiv. Hon menade att vi fått en bättre våldtäktslagstiftning, en bättre syn på hedersvåld, bättre syn på HBT-frågor, könsneutrala äktenskap, att sterilisering av transsexuella stoppats och att papperslösa eller utrikes födda kvinnor gifta med våldsamma män som de lämnat numera får stanna.

Naturligtvis berördes också männens roll i förhållande till den feministiska kampen. Vad har de att vinna eller förlora på den?

Talla menade att de flesta män med undantag av höginkomsttagare har mycket att vinna på den feministiska kampen. Män kan t.ex. idag inte välja barnen p.g.a. de strukturer som råder på arbetsmarknaden. Anja menade också att barnen har allt att vinna på framgång för de feministiska frågorna. Men hon jämförde samtidigt med klimatfrågan där vi i den rika delen av världen också måste inse att vi måste avstå något, t.ex. vad gäller privat konsumtion, bilåkande o.s.v. Samma sak gäller för männen. Det finns mycket att vinna men också saker att avstå från för männen då den feministiska kampen blir framgångsrik. Linnéa instämde i detta och sa att på sikt har alla män något att vinna på den feministiska kampen men inte de som inte vill förändra sin livsstil.

Dagen efter denna debatt hade jag nöjet att se Linnea Bruno på TV-nyheterna där hon lugnt men vänligt plockade ner Marcus Birros ogenomtänkta argument i Expressen. Se det! Kommer 23 minuter in i programmet.

Uppsala

Intressant?

Media: GP, SvD, SVT

Läs andra bloggar om feminism

Feminismen idag ?

Alla rörelser som handlat och handlar om befrielse från förtryck av olika slag har gemensamma drag. Det gäller till exempel arbetarrörelsen och kvinnorörelsen. Bägge har gett upphov till ideologier: socialism och feminism som i sin tur delats upp i ett flertal olika tolkningar och fraktioner. Bägge talar för de nedtryckta: arbetarna och kvinnorna men har också vunnit stöd av andra. Så har t.ex. många av socialismens företrädare  själva inte varit arbetare och idag är det också många män som betraktar sig som feminister. Samtidigt är detta med ”representationen” inte oproblematiskt. Partier och rörelser som kallar sig feministiska förlorar ju i trovärdighet om de i huvudsak företräds av män. Detta diskuteras idag ganska ofta, t.ex. i denna artikel i den socialistiska veckotidningen Flamman. Att arbetarpartier eller socialistiska rörelser har problem med att de flesta  ledare inte kommer från arbetarklassen diskuteras däremot mindre idag, tyvärr. 

I Aftonbladet skriver Jonas Sjöstedt och Rosanna Dinamarca från vänsterpartiet om behovet av en ny våg av feminism där de lyfter fram inkomstklyftorna, kvinnojourerna, välfärden och individualiserad föräldraförsäkringen som exempel på konkreta områden att driva på för förändring.

Gudrun Schyman som ju behöver motivera sitt eget nuvarande parti feministiskt initiativ går genast i svaromål och menar att vänsterpartiet inte problematiserar frågan (som hon själv ställer) om varför de demokratiska verktygen inte fungerar ”när det gäller den här frågan”.

Arbetarrörelsen och socialismen har genom historien på ett skamligt sätt och vid många tillfällen inte bara varit oförstående inför kvinnorörelsen och feminismen utan också direkt ställt sig i vägen. Men trots detta, är jag övertygad om att socialism och feminism har allt att vinna på att förenas. Den ena rörelsen kan helt enkelt inte lyckas utan den andra. En socialism är inte tänkbar utan allas frigörelse. Och kvinnans frigörelse och raserandet av patriarkala strukturer har allt att vinna också på social rättvisa.

Men detta anser inte Schyman. Hon skåpar ut ”-ismer som formulerades för över 100 år sedan” alltså till exempel socialismen och menar att feminismen överskrider den politiska höger- vänsterskalan.

Om du är intresserad av dessa frågeställningar så tycker jag att du också ska gå till en paneldiskussion här i Uppsala på torsdag den 28 november kl. 19. Den arrangeras av socialistiskt forum Uppsala i samarbete med Fronesis och ABF och äger rum på Linnérummet i Missionskyrkan. Bland annat vill man belysa hur vi kan ”se på både viktiga segrar, och på eventuella hot om negativa tillbakakliv i utvecklingen? Vilken position feminismen har i dagens samhälle, och hur  de fortsatta utmaningarna ser ut?

De som kommer diskutera detta och andra frågor är:

Talla Alkurdi, ordförande Socialdemokratiska Studentförbundet

Anja Karinsdotter, ordförande Vänsterpartiet Uppsala

Linnéa Bruno, Feministiskt Initiativ

SvD

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om feminism

Malala och den sociala rättvisan.

För ett år sedan spreds berättelsen om den modiga  flickan Malala Yousafzai över världen. I veckan fick vi veta att hon nu, 16 år gammal, tilldelats Sacharovpriset av EU. 

Malala sköts vid en skolbuss i Swatdalen i nordvästra Pakistan den 9 oktober för att hon stått upp för och blivit en symbol för mänskliga rättigheter som till exempel rätten att få gå i skolan, även om man är flicka. Malala överlevde attacken efter vård på Queen Elizabeth Hospital i Birmingham, Storbritannien. Därefter har hon i ännu högre grad blivit en hoppingivande symbol.

Naturligtvis blir det också så att många olika krafter vill utnyttja eller sammankopplas med en sådan moraliskt stark person som Malala. Många makthavare i väst har intresse av detta och av att hon associeras med ”väst” och dess kamp mot terrorismen av talibantyp. Men Malala tar inte avstånd från sin pashtunska kultur eller islam. Se t.ex. denna intervju i brittiska BBC. Däremot motsäger hon den förenklade bilden av kvinnor som bär sjal som underordnade och tigande. Istället berättar hon att hennes far som uppenbarligen var en progressiv man alltid stödde henne och att hennes namn kommer från en kvinnlig motståndskämpe mot den brittiska imperialismen (”sorry to say” – som hon uttrycker det till den brittiska intervjuaren). Hon har också uppmanat Obama att sluta skicka drönare till Pakistan då det drabbar så många oskyldiga civila.

Malala har också varit nära betydligt mer radikala grupper i sitt hemland, sådana som motsätter sig både talibanerna och USA eller de gamla kolonialmakterna som Storbritannien. Om detta kan man läsa i en artikel i den marxistiska tidskriften International viewpoint. Där påpekas att Malalas far var en vänsterman och att hennes morbror Faiz Mohammad var en  kommunist som kämpade för att organisera ungdomar och arbetare , i Swat och Malakand , mot både den fundamentalistiska och den statliga repressionen. Dessutom medverkade Malala själv i en marxistisk ungdomsskola i Swat där hon talade bakom en talarstol med bilder av Lenin och Trotskij. malala leftNär Malala nu välkomnas i väst av dess olika makthavare så kanske denna bakgrund är olämplig att prata om? Den passar inte riktigt in i den bild som passar dem som upprätthåller den nuvarande världsordningen.

Talibanerna har blivit kända för att förhindra utbildning för flickor. I artikeln i International Viewpoint påpekas att det är den orättvisa världsordning som upprätthålls av de västmakter som nu hyllar Malala som i högre grad bidrar till att hindra barn från att få utbildning än fundamentalisterna.  I Pakistan är 25 miljoner barn utan skola. Tio miljoner arbetar vid tegelugnar, i svältlönsfabriker eller som hembiträden. Det är dessa grundläggande sociala förhållanden som är huvudproblemet. Om kampen för både frihet och social rättvisa har framgång kommer också sådana medeltida kvarlevor som talibanerna att försvinna.

Media: SR, SvD, Expressen, Aftonbladet 1, 2, 3

Bloggar: Stigarna

Intressant?

%d bloggare gillar detta: