Nederländerna – när det förväntade skymmer sikten för det verkliga

Procent i årets val och det föregående

Under detta år hålls val i några europeiska länder. I Nederländerna var det parlamentsval i veckan, i Frankrike blir det presidentval senare i vår och i Tyskland val till förbundsdagen i höst. Efter segern för Trump i USA har det spekulerats om ifall rasistiska och högerextrema partier kommer flytta fram sina positioner ytterligare i dessa val. Det har spekulerats så mycket om detta att sikten skymts för andra vinklar och man har tenderat att förhålla sig mer till något som man väntat sig än vad som faktiskt hände.

Inför valet i Nederländerna så är i alla fall min bild att svenska medier i stort sett bara koncentrerade sig på Wilders och hans antimuslimska enmansparti PVV. Detta gällde nog också i andra länder. PVV blev inte störst men ökade från 10,1 till 13,1 procent och fick därmed 20 mandat. Det var ju illa nog men inte så illa som många trott. Därför lät det på en del istället nästan som om Wilders backat. Web-rörelsen AVAAZ framförde till och med ett ”Globalt tack till Nederländerna”:

Thank you for choosing hope, unity, and dialogue over hate, fear and old fascist rhetoric. By rejecting Geert Wilders you’ve helped stop the rise of the far right everywhere.

Hur någon som ogillar ett parti som PVV kan glädja sig över att det ökade sin väljarbas med mer än 25 procent kan man bara förstå om man utgår från det förväntade istället för verkligheten.

Andra på den borgerliga kanten som ökade ungefär lika mycket var kristdemokraterna i CDA (från 8,5 till 12,5 procent) och det vänsterliberala D66 (från 8 till 12 procent).

På vänstersidan hade Grön Vänster (GL) en stor framgång och ökade från 2,3 till 8,9 procent medan Socialistpartiet (SP) minskade något från 9,6 till 9,2 procent och därmed förlorade ett mandat.

Mandatfördelning

De två regeringspartierna högerliberalerna VVD och socialdemokraterna PvdA straffades för den förda åtstramningspolitiken. Högerliberala VVD (Rutte) minskade från 26,5 till 21,3 procent men blev ändå största parti med 33 mandat av andra kammarens 150 platser.

Men de som straffades värst var alltså socialdemokraterna som minskade från 24,8 till 5,7 procent , eller från 38 mandat till 9 mandat, ett helt förkrossande nederlag.

Trots allt fokus på Wilders så tycks det ändå inte ha varit hans typ av frågor som dominerat bland de nederländska väljarna. Vid undersökningar så har frågor om den privatiserade sjukförsäkringen eller välfärd, vård och ekonomisk ojämlikhet istället visat sig vara de viktigaste frågorna.

Det är tveklöst att socialdemokraternas kompromissande med basala fördelningsfrågor har orsakat rasetskriver Martin Klepke i Arbetet, och vidare:

Nederländska PvdA har tillsammans med högerliberalerna genomfört stora nedskärningar och sociala försämringar för en stor del av befolkningen. Att landets ekonomi har förbättrats, något som partiledaren Asscher flera gånger har upprepat, betyder då ingenting för de människor som drabbats.

Mandat som gått från socialdemokraterna till andra partier

En viktig fråga måste ju då vara vart alla dessa människor som lämnat socialdemokratin tagit vägen. Det visar sig (se bilden) att den största gruppen 6,5 mandat gått till Grön Vänster, medan 5 mandat gått till det vänsterliberala D66.

Av de 29 mandat som socialdemokraterna förlorade kan drygt 4 mandat förklaras av att människor helt enkelt inte gått och röstat. Det högerliberala regeringspartiet PVV och Wilders parti har fått vardera ungefär två mandat av f.d. socialdemokrater.

En sak för vänstersinnade att fundera över är att SP –  som enligt denna undersökning tar 4 mandat av tidigare socialdemokratiska röster –  trots detta inte ökar. Uppenbarligen har SP förlorat mer röster än de vunnit. Frågan är vart? Ett mandat har gått till Grön Vänster (GL) men resten….?

 

Intressant?

Läs andra bloggar om socialdemokratin, Nederländerna

Finns det hopp för Rumänien?

Åter demonstrerar tiotusentals människor på gatorna i Bukarest och andra rumänska städer. ”Tjuvar! Avgå!” har folkmassan ropat utanför regeringshögkvarteret i Bukarest.

Demonstranter i Bukarest

Demonstranter i Bukarest

Den omedelbara bakgrunden till protesterna denna gång är att regeringen –  som domineras av PSD och dess ledare Liviu Dragnea – den 31 januari utan debatt drev igenom ett dekret som skulle avkriminalisera viss korruption. Då Rumänien är ett genomkorrumperat samhälle är detta inte någon liten fråga. Att det är så märks också på att demonstrationerna har fortsatt trots att regeringen sagt sig backa från förslaget.

PSD återkom precis till regeringsmakten i december 2016 efter att ha tvingats bort av liknande demonstrationer året innan. Partiet kallar sig alltså socialdemokratiskt. Men oavsett vad vi tycker om den socialdemokrati som vi känner från Skandinavien så är skillnaden enorm. Ledaren Dragnea började för övrigt sin karriär i ett öppet borgerligt parti (Demokratiska partiet) innan han bytte till PDS.

Men både DP och PDS har sina rötter i den Nationella räddningsfronten. Jag tror att en förståelse av denna organisation, dess bakgrund, sammansättning och vidare utveckling bidrar till förståelsen av det som händer nu.

Avrättningen av Ceausescu

bodeln

Cirlan

Den 25 december 1989 sköts Nicolae Ceausescu – Rumäniens högste ledare sedan mer än tjugo år – och hans fru Elena efter en summarisk rättegång. Jag minns fortfarande hur man kunde se det gamla paret på TV stunden innan de avrättades. Regimen under Ceausescu var förvisso en mycket obehaglig regim i alla avseenden. Men det var också denna avrättning. För några år sedan kunde man läsa en intervju med en av Ceausescus bödlar. Dorin-Marian Cirlan hette han. Han berättade hur han sköt Ceausescu med sex skott ”bytte magasin, växlade till automateld och satte 30 skott i Elena”. Cirlan hade valts ut till detta ”uppdrag” tillsammans med tre andra militärer ur 64:e fallskärmsjägarregementet. Han kände då igen general Victor Stanculescu, ”som hade stått på ett podium tillsammans med president Ceausescu och statsledningen på nationaldagen den 23 augusti” samma år. I denna kommentar får vi en liten ledtråd till att förstå vad som hände. Folkmassorna hade under dagarna innan först demonstrerat och sedan fysiskt kämpat mot de hatade Securitatestyrkorna. Många dödades eller skadades. Men den 22 december stormade folkmassorna centralkommitténs byggnad. Ceausescu och hans fru flydde då i helikopter. Men de fångades in av militären, där några av dem som tidigare stått bredvid ledaren nu hade bråttom med att snabbt få undan denne och hans fru. Bödeln Cirlan hörde domaren avkunna dödsdomen och tillägga: ”Tiden för att överklaga är tio dagar. Domen verkställs omedelbart”(!). Cirlan tillade att  ”Det var en stalinistisk rättegång….En skenrättegång. Den tog kanske en timme och tre kvart”.

Regimen Ceausescu och västvärlden

Regimen i Rumänien var hemsk på alla sätt. ceauMen det finns några saker som också är värda att minnas i samband med detta. Trots eländet och det hårda förtrycket var inte Rumänien på denna tid impopulärt bland de demokratiska regimerna i väst. Tvärtom. Ceausescu-regimen var nämligen länge i hård konflikt med Sovjet. Precis som nu är det ju annat än demokratiska principer som styr utrikespolitiken i de länder som betraktar sig som demokratiska. Ceausescu-regimen var alltså populär hos de ledande västmakterna och fick frikostiga lån, bistånd och politiskt stöd från USA och ett flertal övriga länder utanför östblocket. Rumänien var det första landet i Östblocket som gick med i IMF och GATT. Rumänien hade också handelsavtal med EG. Man var också det första östblockslandet som fick besök av en USA-president. 1971 kom Richard Nixon dit. Även Sverige behandlade Rumänien annorlunda och vänligare. År 1980 mottog Ceaușescu det svenska kungahusets Serafimerorden serafimerordeni samband med ett statsbesök.

Ceausescus arvtagare

Precis som i flera andra öststater lyckades den gamla nomenklaturan bita sig kvar vid makten men i nya kostymer och med andra paroller. Som ofta har man använt sig av det nationalistiska kortet och spelat på motsättningar mellan olika etniska grupper. Historikern Carl-Johan Gardell beskrev det så här 1995:

Redan den 22 december genomfördes en palatskupp inom den härskande regimen. En sammansvuren krets inom eliten lät meddela att en nationell Räddningsfront bildats och att revolutionen var genomförd. Man publicerade ett reformprogram i 10 punkter, utlovade fria val och en övergång till ett demokratiskt styrelseskick. Vissa av revolutionens ledarfigurer och några välkända dissidenter bereddes plats i ett styrande råd. En fri debatt sköt fart, oberoende tidningar blomstrade och demokratiska organisationer framträdde inom några dagar.

Efter en månad – 24 januari 1990 – inleddes regimens motoffensiv. Samarbetet mellan dissidenterna och eliten i det styrande rådet kollapsade. Den provisoriska räddningsfronten etablerade sig som parti med avsikt att ställa upp i det kommande valet. Serier av gatukonfrontationer inträffade då demonstranter misshandlades av förklädda Securitatemän. Försåtliga provokationer fick gamla motsättningar mellan rumäner och ungrare att blossa upp. Vissa tidningar uppmanade till våld mot utpekade syndabockar.

I det följande presidentvalet den 20 maj fick Iliescu en 85-procentig majoritet och i det samtidiga parlamentsvalet nådde räddningsfronten hela 66 procent av rösterna. I ett samhällsklimat som präglades av nationalistiska slagord och etniskt härledda anklagelser röstade folk på den sittande regimen. Den lyckosamma strategin kom på nytt till användning i lokalvalen i februari 1992 och i de nya president- och parlamentsvalen i september samma år.

Efter valen bildade räddningsfronten – nu med det nya namnet Parti för Socialdemokrater i Rumänien – en ny regering med stöd av ett par ultranationalistiska partier.

Det är alltså detta ”socialdemokratiska” parti med rötter i ”räddningsfronten” och den gamla nomenklaturan som folkmassorna åter demonstrerar mot på gatorna i Bukarest och andra städer.

Att göra uppror är inte någon lätt sak. Och de senaste åren har vi sett ett flertal exempel på stora folkliga demonstrationer som lett till nya makthavare men inte i grunden ändrat systemet. Att lura ”folket” är ju inte precis någon ny kunskap. Makthavande minoriteter har lyckats med det genom hela vår historia. Vilka krafter som har initiativet eller driver de nuvarande protesterna i Rumänien har det varit svårt att få någon bild av. Så länge kraven begränsas till motstånd mot korruption – om än så viktigt – är det svårt att se några större politiska förändringar. Kanske kommer protesterna bara leda till ännu en ny regeringsombildning inom de partier som har sina rötter i den gamla nomenklaturan? Ändå måste vi följa dessa folkliga uppror och låta dem inge oss hopp om att en annan ordning är möjlig, med både demokrati och social rättvisa.

Intressant?

Läs andra bloggar om Rumänien

Vänstern och EU

I helgen var jag på ABF-huset i Stockholm för att ta del av årets upplaga av Socialistiskt Forum.sf

Forumet var som vanligt likt en stor galleria för att ta del av tänkandet inom  delar av vänstern och arbetarrörelsen idag. Bredden verkade som vanligt stor med både en mängd intressanta ämnen och även sådana som jag måste erkänna att jag inte ens förstod rubriken till.

En programpunkt som jag lyssnade till var en diskussion om EU mellan Kajsa Ekis Ekman och Göran Greider: ”Vänstern och ett demokratiskt Europa”.

Kajsa Ekis Ekman inledde med att gå igenom olika exempel på att den kritik mot EU som riktades från motståndarna inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i november 1994, hade besannats. Hon tog upp sådant som att uppdelningen i centrum och periferi har stärkts, att demokratin har inskränkts, att kapitalisternas makt har stärkts och EU uppträder som en nykolonial makt i världen.

Ekman menade också att Brexit i Storbritannien  inte främst handlat om rasism utan att det handlade om motstånd mot ett resultat av den fria rörligheten för arbetskraft, nämligen lönedumpningen.

Exemplet Grekland hade också visat att en demokratiskt vald regering inte kan stå upp mot EU.

Göran Greider talade om att han röstat nej till EU 1994 då han såg flera nackdelar, men att han sedan 20 år däremot accepterat EU som en realitet. Han hade visserligen fortfarande kritik mot EU, var emot euron och ville att det mera skulle vara ett mellanstatligt samarbete, men menade att det kan komma en annan och mindre nyliberal epok som skulle kunna förändra EU. Flyktingkrisen gör också ett fungerande EU nödvändigt. Och på klimatpolitikens område har EU haft en ”hyggligt progressiv hållning”. Kort sagt ville Greider istället för att gå ur arbeta för ett bättre EU.

Ekman invände mot Greiders resonemang och undrade vad i EU:s struktur som talade för att det med Greiders formulering ”skulle kunna fungera”.  eu

Greider jämförde då med utvecklingen av nationalstaterna som han f.ö. trodde skulle fortsätta spela en roll de närmaste 50 åren. När nationalstaterna uppstod var de odemokratiska arenor för de härskande klasserna, men de demokratiserades. Samma sak kan hända med EU om nya progressiva fackliga och politiska rörelser kommer fram.

Ekman sa då att sådana progressiva rörelser på gatorna i Aten inte hade lyckats rubba EU en millimeter.

Efter några publikfrågor var den alltför korta diskussionen (på samma sätt som vid flera andra diskussioner och programpunkter under forumet) slut redan där.

Jag funderade alltså vidare själv och tar gärna emot synpunkter i denna viktiga diskussion. Här några tankar:

Både den grekiska OXI- omröstningen och Brexit vände sig mot EU. Men ändå är det stora skillnader. Den majoritet av grekerna som röstade nej (oxi) sveks i sitt nej medan de britter som röstade mot EU ju ”vann”. En ännu mer avgörande skillnad tror jag var att den grekiska omröstningen, som jag uppfattat det, var en klar vänsterröst mot fortsatta åtstramningar medan Brexit innehöll och gav utrymme och spelrum till mycket rasism, något som jag tycker Ekis Ekman verkade se som ett underordnat eller inte alls existerande problem. britain

Den brittiska vänstern delades ju också i sitt ställningstagande till Brexit. Och det handlade då inte om sådana som i likhet med Greider accepterat EU sedan 20 år utan om genuina EU-kritiker som inte ville delta i en utträdeskampanj ledd av ytterhögern och dominerad av rasistiska argument. Kanske var detta en felaktig taktik, jag vet inte. Men jag tycker i alla fall att det kräver en ordentlig diskussion och undersökning. Kan det kanske vara så att det under vissa omständigheter till och med kan finnas det som är värre än EU? Avgörande måste väl här vara om arbetarklassen och folkflertalet flyttar fram sina positioner. Jag tycker inte att jag sett något i Storbritannien som tyder på att det skulle bli så, tvärtom. Högern och rasisterna är de som har stärkts.

EU är ju framförallt de olika kapitalistklassernas europeiska förening. I och genom medlemskapet i EU har den nyliberala ångvälten rullat på med ännu större kraft. Med hjälp av EU har ”marknadiseringen”  av välfärden förstärkts och fackliga rättigheter rullats tillbaka. Men utan EU hade denna offensiv pågått ändå. Ja, den pågår ändå, till exempel när svensk lag om upphandling innebär värre lönedumpning än inom EU. Ja ibland har politiker och byråkrater t.o.m. hänvisat till EU-paragrafer utan grund för att få igenom olika försämringar.

brexit

reaktionär borgare mot EU

Men oavsett om man är med i EU eller inte så finns huvudmotståndaren: borgarklassen och dess olika språkrör, i det egna landet. Och oavsett om man är med i EU eller inte så har den nyliberala ångvälten rullat på. Det är väl i detta avseende inte så avgörande mycket bättre i Norge än i Sverige, eller?

När Sverige gick med i EU så var ju resultatet mycket jämnt och en kombination av skrämselpropaganda om ”utanförskapets” elände och tilltro till de socialdemokratiska ledarna Carlsson och Sahlin fällde nog avgörandet.

Idag tyder opinionsundersökningar på att det finns en klar opinion i Sverige för att stanna kvar i EU. I de undersökningar som genomfördes i somras sa enligt SIFO 52% ja och 31 nej till EU och enligt Ipsos var det 66% för och bara 29% emot EU.

De enda partier som på olika grunder är mot EU – Vänsterpartiet och SD – driver inte heller frågan på något aktivt sätt. I en intervju med Vänsterpartiets Malin Björk och Jonas Sjöstedt i ETC utgår man också från opinionsläget och driver inte kravet på utträde ”just nu”. ”Det handlar om vad som är politiskt möjligt, och hur verkligheten ser ut. Vi skulle inte få igenom ett sådant förslag i riksdagen, och stödet för utträde finns heller inte hos svenska folket”, säger Jonas Sjöstedt. Däremot driver man kravet på att avtalet måste omförhandlas och försöker påverka EU inifrån: ”Som det är nu får vi gräva där vi står”, säger Malin Björk. Samtidigt understryker man: ”Det kan hända att vi hamnar i en situation där ett utträde är möjligt. I så fall kommer vi att verka för det”.

Jag får inte heller intryck av att SD, som vänder sig mot EU som överstatligt organ, driver sin EU-kritiska hållning aktivt.

Frågan om folkomröstning eller svenskt utträde för den delen finns liksom inte på dagordningen i Sverige just nu.

Men tänk er att situationen förändrades ytterligare så att SD tillsammans med ett ännu mer flyktingfientligt moderatparti skulle driva på för utträde i en kampanj dominerad av hets mot människor med en bakgrund i andra länder. Hur skulle vi ställa oss då?

Eller tänk om utvecklingen inom EU gör att de nyare EU-medlemmarna som Ungern och Polen bryter sig ur grundat på politiken hos de reaktionärt nationalistiska regimer som nu styr i dessa länder. Skulle det vara en utveckling som gynnade arbetarklassen och folkflertalet?

Som ni ser har jag inte någon glasklar linje i frågan. Jag övertygas inte av Greiders väntande på nya rörelser som ska ändra EU, men inte heller av Ekis Ekmans tvärsäkra utträdeslinje oavsett sammanhang. Jag är emot EU som en kapitalets union. Men frågan om utträde måste ses i sitt sammanhang. Nu inte aktuell, senare kanske som en del av sammanbrott av hela projektet eller rentav fel beroende på sammanhanget och alternativet….?

Så hör gärna av er, kära läsare.

Intressant?

Läs andra bloggar om EU

Grekland – ett år efter OCHI (NEJ)

Fem hårda år – 2010 till 2015

Från att ha haft en hög ekonomisk tillväxt under större delen av 2000-talet var Grekland ett av de länder som påverkades allra hårdast av den globala finanskrisen 2007-2008. Vi har alla hört om de enorma lån som beviljats till Grekland sedan 2010 och framåt. Nu senast för ett år sedan i augusti 2015.

Man har sagt att Grekland får hjälp. Det är ett mycket konstigt sätt att använda ordet hjälp. För när blev lån en hjälp?   Att man kan behöva lån betyder ju inte att man tänker att den som lånar till en är ”hjälpsam”?  Den som lånar till insatsen på en bostad tänker väl till exempel aldrig på banken i sådana termer. Dessa grekiska lån har dessutom inte varit till någon fördelaktig ränta (tvärtom). Men än värre är att de varit kopplade till krav på olika extrema åtstramningsåtgärder. Åtgärder som i sin tur sannolikt förvärrat krisen. Ingripandet från trojkan EU, IMF och ECB tycks bara ha gjort ont värre.

För att betala skulderna har Trojkan krävt av Grekland att minska de offentliga utgifterna för välfärd, eliminera hundratusentals statliga jobb och sänka lönerna för arbetare både i den  offentliga och privata sektorn. Lönerna för dem som har arbete har sjunkit med 24 procent. Man har tvingats sänka minimilönen, minska och eliminera pensionerna och höja kostnaden som arbetarna betalar själva för sjuk- och hälsovård. Grekland har också tvingats att sälja sina statligt ägda hamnar och transportsystem till underpriser. Arbetslösheten är idag 24 procent. Ungdomsarbetslösheten ligger över 50 procent. Skatter som slår mot de fattigaste (som omsättningsskatt) höjs, och så vidare i samma stil.

Grekernas eget fel?

I samband med dessa lån och åtstramningar började det spridas olika myter om de lata och slösaktiga grekerna, bland annat av vår dåvarande finansminister Anders Borg. Man påstod att de arbetade så lite och gick i pension så tidigt trots att veckoarbetstiden i Grekland 2010 var 41,3 timmar och den faktiska pensionsåldern för män 61,9 år (genomsnitt i Euroländerna: 61,5 år) och för kvinnor 59,6 år (jämfört med 60,4 år). Det påstods också att den offentliga sektorn var slösaktig trots att Grekland redan då innan de drakoniska nedskärningarna hade en lägre andel anställda inom offentlig sektor än snittet i OECD (7,9 procent av alla anställda jämfört med snittet i OECD på 15 procent).

Det som däremot var sant var att Grekland hade och fortfarande har väldigt höga militärutgifter. År 2010 låg de på 3,1 procent av BNP, vilket kan jämföras med andra länder i Europa som t.ex. Spanien (1,1 procent), Portugal (2,2 procent), Italien (1,8 procent), Frankrike (2,3 procent), Tyskland (1,4 procent) eller Storbritannien (2,6 procent). Detta problem kvarstår. Trots att den nuvarande grekiska regeringen sedan augusti 2015 ytterligare har minskat statsutgifterna med 30 procent så finns det ett märkligt undantag. Militärutgifterna har under denna period  stigit med 600 miljoner dollar.

Det fanns också ett stort problem med kapitalflykt, vilket bidrog till underskotten i statskassan. De rika –  som inte gillar att bidra någonstans i världen – flyttade sitt kapital utomlands. Och när krisen förvärrades så ökade detta problem.

En annan bild

Men hela tiden har den dominerande bilden varit den att krisen i Grekland helt och hållet varit grekernas eget fel. Björn Elmbrant skrev i Dagens Arena den 19 augusti om en rapport från en av de tre i trojkan, nämligen Internationella Valutafonden (IMF) som verkligen motsäger den bilden. Elmbrant skriver där bland annat:

För några veckor sedan publicerade Internationella Valutafondens (IMF) revisionsorgan IEO en utförlig rapport om Grekland. I rapporten slår revisorerna fast att grekerna gjorts ansvariga för en kris, som främst framkallats av EU:s och IMF:s misslyckade gemensamma krishantering.

De tjänstemän från valutafonden som försökt hanterat Greklands problem, har varit en okritisk hejarklack för europrojektet. De begrep aldrig att en systematisk kris skulle kunna drabba systemet, just genom att en valutaunion utan en politisk union är särskilt sårbar.

När finanskrisen växt till en bankkris, måste bankerna och europrojektet räddas där Grekland gjordes till syndabocken, som fick betala tyska och franska bankers lättsinniga utlåning. Grekerna ålades vad som kallas en intern devalvering.

Men genom att ensidigt pressa utgifter och löner, hamnade landet i en nedåtspiral, där den grekiska statsskulden nu växt till astronomiska och ohanterliga belopp.

En mycket viktig analys och viktig att spridas.

Vart tog pengarna vägen?

Hur stora belopp handlar det då om? Och vad har hänt med dessa pengar?

Under dessa år har alltså Grekland tagit upp lån på ofattbara 440 miljarder US-dollar. Trots detta har det inte blivit bättre i Grekland.

Skribenten Jack Rasmus skrev nyligen (22 Aug 2016) en artikel om den grekiska skuldkrisen i TELESUR där han visar att de hundratals miljarder dollar som lånats till Grekland inte hjälpt varken dess ekonomi eller dess folk. Han skriver:

Man skulle kunna tro att 440 miljarder US-dollar i lån skulle ha hjälpt Grekland att återhämta sig från den globala recessionen 2008-09, den andra europeiska recessionen 2011-13 som följde, och hela Europas kroniska, stagnerande ekonomisk tillväxt sedan dess. Men nej, de 440.000.000.000 dollar i skuld som trojkan pressade på Grekland har faktiskt utarmat Grekland ytterligare, fördömt det till åtta år av ekonomisk depression utan något slut i sikte.

Men vart tog då de lånade pengarna vägen? Enligt Rasmus som hänvisar till en rapport från The European School of Management and Technology, (ESMT) så blev nästan ingenting kvar i Grekland.

Mer än 95 procent av trojkans förra lån till Grekland gick enligt denna rapport till att betala amorteringar och räntor på tidigare trojka-lån, eller till att rädda grekiska privata banker (som ägs av andra europeiska banker eller som de grekiska bankerna står i skuld till) eller till att betala av europeiska privata investerare och spekulanter. Mindre än 10 miljarder euro spenderades faktiskt i Grekland.

Enligt EMTS:s undersökning så kommer det också att bli samma sak med det tredje senaste lånet från augusti 2015. Av de 98 miljarder US-dollar som lånades ut till Grekland då beräknas bara ungefär 8 miljarder finna sin väg till grekiska hushåll.

Förra året

2012 gjorde det unga vänsterpartiet Syriza ett parlamentariskt genombrott och blev Greklands näst största parti. I januari 2015 gick de fram ytterligare och vann regeringsmakten. I den samhällssituation som rått i i landet i flera år gav det naturligtvis hopp åt många människor. Partiet utmanade också till att börja med modigt den mäktiga trojkan EU, ECB och IMF. Syriza talade mot en ytterligare nedmontering av välfärden. De menade också att sättet som nedskärningarna genomfördes på stod i motsättning till ”idén om demokrati och folksuveränitet i Europa” och motsatte sig som de uttryckte det ”oligarkins inriktning på att göra upp om EU-frågor i slutna rum som inte påverkas av folkviljan”. Man beslöt att genomföra en folkomröstning om åtstramningsprogrammet, ja eller nej. Den 14 maj inför folkomröstningen i juli uttalade den politiska ledningen för Syriza bland annat detta:

Från första stunden då denna regering bildades, stod det klart – både nationellt och utomlands – att det mandat som det grekiska folket gett är bindande och en kompass i förhandlingarna.

 Regeringens röda linjer är det grekiska folkets röda linjer, som uttrycker intressena hos arbetarna, småföretagarna, pensionärerna, jordbrukarna och ungdomarna. De uttryckte landets behov av att börja en ny väg för tillväxt med en kärna av social rättvisa och omfördelning av rikedomar.

Dessa krav kan inte godtas. De kan inte godtas av det grekiska folket som de senaste åren kämpat för att sätta stopp för samförståndsavtalets kriminella politik. De kan inte godtas av människorna i Europa och de progressiva samhällen och politiska krafter, som kämpar för ett solidariskt och demokratiskt Europa.

Medborgarna i Grekland och Europa är inte passiva konsumenter av nyheter, tvärtom, vi tror att de kan vara huvudpersonerna i en förhandling som rör det gemensamma ödet för oss alla, i Europa och hela världen.

Syriza kommer att ta varje möjligt initiativ för att informera det grekiska folket, men också det europeiska folket. I varje stad, i varje stadsdel och på varje arbetsplats, men även i alla länder i Europa, kommer parlamentsledamöter, och medlemmar i Syriza förena sig med andra solidaritetskrafter i en bred kallelse till mobilisering för att vinna demokrati och värdighet.

Nu är det dags för folket själv att komma in i striden.

Vi kommer att vinna.

Vackra och starka ord. De hörsammades också av en kraftig majoritet. Mer än 60 procent röstade NEJ (OCHI) i folkomröstningen i juli.

Många jublade på gatorna men som vi vet så levde inte ledningen för Syriza upp till de vackra orden. Partiet splittrades också, men satt kvar i regeringsställning för att nu genomföra det som folket röstat nej till.

Intressant?

Läs andra bloggar om Grekland

Brexit – ut men varthän?

Så hände det då, det som få verkar ha trott skulle kunna hända. Britterna röstade för att lämna EU.

För drygt tjugo år sedan gick Sverige med i EU. I november 1994 hölls en folkomröstning om EU. JA-sidan vann – mycket med hjälp av olika typer av skrämselargument och genom att folk trots allt fortfarande litade på socialdemokratiska ledare som Ingvar Carlsson eller Mona Sahlin – men bara med 52,3 procent. I januari 1995 blev Sverige medlem i EU.

Innan folkomröstningen deltog jag aktivt på NEJ-sidan. Jag kan inte säga att de huvudsakliga argument som vi då hade, har blivit motsagda av den faktiska utvecklingen. Det är väl snarare så att det som hänt är exempel på att det inte alltid är kul att få rätt. nej

Jag såg EU då som en union skapad av och för storkapitalet. Ett Fort Europa där den fria rörligheten för varor och kapital inom fortet var den helt överordnade principen. Inga skatteregler, nationella upphandlingsregler, gränskontroller, krav på varor eller arbetsmiljö, skydd för miljön, stöd till glesbygd eller fackliga rättigheter skulle få stå i vägen för ”den fria rörligheten”. Ett toppstyrt odemokratiskt högerprojekt helt enkelt. EU är och har på detta sätt varit ett verktyg för att driva igenom en nyliberal politik.

Idag med ett Europa med omfattande massarbetslöshet, tilltagande högerextremism och rasism som ett resultat av EU-politiken har bilden av EU på inget sätt förbättrats. Om vi till detta lägger erfarenheterna med undertryckandet av Grekland där ont bara gjorts värre med samma medicin av åtstramningar eller den katastrofala oförmågan av att göra något alls gemensamt åt flyktingkrisen förblir domen hård över detta projekt.

Men det betyder inte att vi ska stå passiva. När vi nu är med i EU så måste vi göra allt vi kan för att inom denna union arbeta för det vi tror på. Men vi ska göra det utan illusioner om att kunna ändra EU till något i grunden annorlunda. Grunden för projektet EU kommer vi inte åt, den står inskriven i dess konstitution och fördrag.

Att se på EU på detta sätt behöver däremot inte innebära att man tror att allt skulle vara frid och fröjd utanför EU. Storkapitalet och deras allierade försöker naturligtvis genomdriva sina intressen överallt. Även i länder som inte är med i EU har vi sett en politik för ökade klyftor, för minskad välfärd och för att alltmer släppa in kapitalintressen och vinstmöjligheter inom den gemensamma välfärdssektorn. Därför kan det i en viss mening vara sant att inte allt ont beror (bara) på EU.

Därför är också den viktiga frågan nu vad som kommer istället för EU i Storbritannien, liksom vad vi som varit och är emot EU ska göra i Sverige idag.

Vad som kommer istället beror på styrkeförhållanden och vilka stämningar och tankar som dominerar. Därför går det inte att bortse från att kampanjen för Brexit har dominerats av högernationalistiska och rasistiska krafter och att detta varit och är ett problem. Laurie Penny beskriver det så här i New Statesman:

Detta var en arbetarrevolt, men det är inte en seger för arbetarklassen. Det är tragedin här. Det kollektiva tjut av ilska från deprimerade, avindustrialiserade delar av landet som Thatcher , Blair och Cameron hänsynslöst har låtit blöda har förvandlats till en triumf för en annan uppsättning av eliter .

Om det är så att stora delar av folket i ilska och förtvivlan har svalt de rasistiska förklaringarna till eländet och tror att reaktionära demagoger som Nigel Farage eller Boris Johnson, som själva tillhör eliten, står för motstånd mot överheten, då är det illa. Om en stor del av den brittiska arbetarklassen ser andra fattiga arbetare som större fiender än den egna kapitalistklassen, då försvårar det naturligtvis kampen för ett rättvist och solidariskt samhälle. Men det innebär också att vänstern inom arbetarrörelsen måste förstå och förhålla sig till den ilska och oro som skapas av arbetslöshet, lönedumpning och neddragen välfärd. Att till exempel kräva lagar och avtal som inte gör det möjligt att använda sig av invandrade arbetare som verktyg för att dumpa löner och arbetsmiljö.

Jag är övertygad om att det har varit svårt för den EU-kritiska delen av den brittiska vänstern under den kampanj som dominerats så av reaktionärer. Jag tycker här att en del svenska skribenter som till exempel Kajsa Ekis Ekman (ETC) gör det lite väl lätt för sig när de bortser från omständigheterna i brexit-kampanjen. Däremot tycker jag inte att det innebär att vi ska ändra vår grundläggande hållning gentemot EU.

Jag har också svårt att förstå den kritik som ”Ekis” riktar mot Vänsterpartiet i denna fråga. Naturligtvis finns det (tack och lov) olika uppfattningar inom Vänsterpartiet både om EU och taktiken i förhållande till EU. malinJag tycker att Malin Björk, Vänsterpartiets representant i EU-parlamentet ger  en bra beskrivning av EU idag och visar på vilka krav vi ska driva nu, så det får bli min avslutning:

EU har misslyckats med att bidra till att lösa de stora problem vi står inför. I den ekonomiska krisen var och är EUs politik som bensin på elden, fattigdom och ojämlikhet växer i Europa. Och när vi ser den alla allvarligaste flyktingsituationen sedan andra världskriget, så väljer EU att använda all sin kraft på att stänga gränserna för människor på flykt. Detta är en oacceptabel politik.

Vi har sett hur olika partier i EU och i Sverige alltmer anpassat sig till extremhögerns rop på stängda gränser. Resultatet blir inte att de dämpas, utan att deras verklighetsbeskrivning legitimeras. Högernationalismen växer i många EU länder och EU inkorporerar utan större bekymmer de alltmer antidemokratiska regeringarna i Ungern och Polen. Det är uppenbart att detta är ett misslyckande.

De flesta verkar bara ojja sig och sen vilja fortsätta precis som förut. Den passiviteten håller inte. Vänsterpartiet vill annorlunda. Vi kräver en omförhandling av EU medlemskapet som gör att arbetstagares rättigheter kan garanteras, att vi kan gå före på miljöområdet, och att vårt undantag från EMU och euron skrivs in. Förändring kommer inte om ingen kräver den, därför är det inte ett alternativ att tiga och bara sitta stilla i båten! Nu behöver vi alla progressiva EU kritiker på banan.

Intressant?

Läs andra bloggar om brexit, EU

Vem håller vems hand?

Alltför ofta känns den offentliga politiska debatten i Sverige så futtig. Efter ett gediget journalistiskt arbete av ett flertal journalister avslöjades Panamaskandalen. Under några dagar behandlades den mycket viktiga frågan om ett enormt skattesmitande i de stora medierna. Sen var den borta. Under den senaste veckan har det varit krisen i Miljöpartiet som helt dominerat. Denna kris handlar om viktiga frågor som att MP i regeringsställning går tvärt emot sitt eget program. Mycket sorgligt ifall man som jag tyckte att de hade rätt i dessa frågor som de nu sviker. Men krisen har också handlat om miljöpartisterna Mehmet Kaplan och Yasri Khan, deras anknytning till olika reaktionära krafter samt frågan om att skaka hand. Här känns debatten både futtig, förenklad och full av hyckleri.

I riksdagsdebatten kunde vi under veckan höra moderatledaren säga att statsministern borde ”ta avstånd från extremism och försvara svenska värderingar”. Låt oss fundera över denna formulering. Moderatledaren använder det svepande uttrycket ”extremism”.  Det som verkar vara bevisat nu är att både Kaplan och Khan haft kontakter med reaktionära krafter som religiösa fundamentalister, högerextrema turkiska rörelser samt inte minst den nuvarande turkiska regimen under Erdogan.erdogan Det är ganska oklart om moderatledaren räknar in alla dessa reaktionärer under beteckningen ”extremism”. Men dessa kontakter är naturligtvis förfärliga och att ta avstånd är inte nog. Alla kort på bordet och kamp mot dessa reaktionärer behövs. Men det finns en sak som stör. Kontakten med Erdogan är ju inte något som bara Kaplan och Khan kan beskyllas för. Hela EU har skakat ordentligt hand med Erdogan och gett honom en massa pengar för att han ska ta hand om det flyktingproblem som EU inte vill ta hand om. EU betalar Erdogan för att vara en buffert mot de människor som flyr och vill till Europa. Samtidigt blundar man som ytterligare motprestation för att Erdogans regim massakrerar både demokratin och det kurdiska folket i Turkiet. Hyckleriet kan inte bli värre.erdogan o eu Hur kan man ha mage att kritisera två politikers samröre med Erdogan utan att samtidigt kritisera att Sverige och hela EU har ett sådant samröre?

Moderatledaren pratar också om ”svenska värderingar”. Det handlar då om värderingar kring kvinnors rättigheter. När hon på detta sätt talar om ”svenska värderingar” som något statiskt, självklart givet, som delas av alla (svenskar) och som existerar utan någon föregående eller pågående kamp, så gör hon det på samma sätt som SD när de pratar om ”svensk kultur”. Moderaterna har knappast befunnit sig på de barrikader som lett till förändring och framgång för jämställdhet och kvinnors rättigheter i samhället. De är fortfarande en konservativ kraft i förhållande till viktiga kvinnokrav. Moderatledaren är helt enkelt inte trovärdig ett enda dugg.

Men hur svarar då statsministern i debatten. Frågan om samröret med olika reaktionärer glider han undan. Sen säger han: ”I Sverige hälsar man på varandra. Man tar både kvinnor och män i handen”. Den första meningen är faktiskt rätt fånig. Det finns väl inget land där man inte hälsar på varandra, på något sätt. Sen slår han fast att i Sverige tar man både kvinnor och män i handen. Tänk att en statsminister ska behöva stå och uttala en sådan sak i Sveriges riksdag. Lustigt nog är stilexperten Magdalena Ribbing av en annan uppfattning. Hon tycker inte heller att det är självklart att detta att inte ta i hand måste tolkas som bristande respekt. Nu verkar detta med att inte ta i hand bland muslimer vara ganska ovanligt. Cecilia Uddén intervjuar t.ex. män i Kairo för Sveriges Radio. Få av dem säger att de inte tar kvinnor i hand.

När det gäller denna ganska lilla fråga – i sammanhanget av samröre med Erdogan och andra reaktionärer – så hittar jag betydligt vettigare åsikter på flera borgerliga tidningar ledarsidor. Tove Lifvendahl skriver t.ex. i SvD bland annat:

Diskussionen om handslaget illustrerar dessvärre något som också snart tycks vara svensk norm: oförmågan att skilja ut olika dimensioner i frågor, oviljan att problematisera, de intellektuella genvägarna. Så kan just nu många tvärsäkert utropa facit i handslagsfrågan: ”i Sverige behandlar vi kvinnor och män lika!” Men det gör vi ju inte. 

I en sansad ton utreder moderaten Lifvendahl några olika dimensioner av frågan på ett sätt som befinner sig sjömil från den moderata partiledaren. Läs själv.

Även DN:s ledarredaktion behandlar frågan på ett betydligt vettigare sätt än Kinberg-Batra och Löfven eller de nu vettskrämda MP-språkrören. Man reser t.ex. den rimliga frågan: ”Vill Miljöpartiet verkligen tvinga muslimska kvinnor att vidröra män, även om det strider mot deras religiösa övertygelse?

Man skriver också att handskakning ”är en religiös/traditionell praxis som bara kan sägas ha en ytterst marginell påverkan på någon annans frihet.” Och:

I Sverige vill alltså statsministern numera bestämma hur två människor ska bete sig när de träffas. Frågan är om det är fler personliga ritualer som ska regleras på högsta politiska nivå eller om det bara gäller sådana som direkt påverkar Stefan Löfvens regeringsunderlag.

Om det vanliga handskakandet skrev alltså både SvD och DN enligt min mening mer vettigt och nyanserat än ledande politiker. Men om det som borde upplevas som ”elefanten i rummet”, nämligen hela etablissemangets ruttna samröre med Erdoganregimen skrivs det inte varken i DN, SvD eller på så många andra ställen.

Så låt oss försöka minnas när denna debatt har blåst över vem som höll vems hand och varför. Alltför många i Sverige håller Erdogans hand. Det är det värsta. I övrigt borde vi inte göra stor sak av handskakandet.

Intressant?

Läs andra bloggar om Miljöpartiet

I en tid av stora förändringar och mörker

För precis ett år sedan skrev jag – under rubriken ”Några positiva saker 2014” – om händelser som jag behandlat på bloggen under 2014.

I år på slutet av 2015 känns det mycket svårare att skriva om positiva saker. Naturligtvis har det hänt några bra saker även detta år. Men överskuggande är oförmågan att på allvar ta itu med klimatkrisen, det fortgående kriget i Syrien, Europas hållning till de människor som flyr och den mycket snabba kantring av hela samhällsklimatet som skett denna höst. En (bland flera) som beskrivit denna utveckling på ett mycket bra sätt är journalisten och författaren David Qviström. På själva julafton höll han betraktelsen ”Trollungens jul – en betraktelse om andrum” i Sveriges Radio. Om du har en stund över så lyssna gärna till den.

I september i år gick mer än 4000 människor genom Uppsala för att uttrycka sitt stöd till tanken att flyktingar ska välkomnas. Initiativtagare var den då nybildade organisationen Refugees Welcome i Uppsala. När samma organisation den 16 december samlade till demonstration mot regeringens beslut om id-kontroller var vi däremot bara några hundra. Och ingen tidning var där för att skriva om händelsen. Jag undrar var alla tog vägen som gick där i september? Har de flesta följt de ledare som nyss stod upp för humanitet och välkomnande men nu svängt totalt? Eller är de flesta osäkra, ledsna och förvirrade?

Från demonstrationen i Uppsala i september

När många människor under kort tidsrymd ändrar uppfattning eller ger upp och när det tycks som om tanken att det går att ta emot människor på flykt är dum, naiv och orealistisk. Då kan det kännas svårt.

Jag föreställer mig att det kan ha känts på liknande sätt för många antifascister och anhängare av solidaritet utanför de egna gränserna i slutet av 1930-talet. År 1937 måste ha varit ett sådant år. Hitler och Mussolini hade makten i Tyskland och Italien. 1935 hade Italien invaderat Abbesinien. 1936 genomfördes Moskavaprocesserna där de sista gamla bolsjevikerna avrättades av Stalin och hans anhängare. I Spanien kämpade den demokratiska republiken för sitt liv mot fascisterna.

Picassos Guernica

Den 23 april 1937 bombade tyskt flyg staden Guernica för att understödja general Francos fascister. Pablo Picasso målade då den berömda tavlan med samma namn som staden.

Rasbiologen Herman Lundborg

I Sverige samma år, var rasbiologen Herman Lundborg från Uppsala med och bildade Riksföreningen Sverige-Tyskland i Lund. Syftet med föreningen var ”att på rent svensk grundval, utan ställningstagande i partipolitiken, verka för ett rättvist bedömande av det nya Tyskland”. Några år senare låg stora delar av Europa under detta Tysklands stövelklack.

Detta år – 1937 – skrev den norske diktaren Arnulf Överland dikten ”Du må ikke sove”. En dikt som jag tänker uttrycker liknande känslor som vi kan känna nu:

Arnulf Överland

Du må ikke sove

Jeg våknet en natt av en underlig drøm,
det var som en stemme talte til mig,
fjern som en underjordisk strøm –
og jeg reiste mig op: Hvad er det du vil mig?

– Du må ikke sove! Du må ikke sove!
Du må ikke tro, at du bare har drømt!
Igår blev jeg dømt.
I natt har de reist skafottet i gården.
De henter mig klokken fem imorgen!

Hele kjelleren her er full,
og alle kaserner har kjeller ved kjeller.
Vi ligger og venter i stenkolde celler,
vi ligger og råtner i mørke hull!

Vi vet ikke selv, hvad vi ligger og venter,
og hvem der kan bli den neste, de henter.
Vi stønner, vi skriker – men kan dere høre?
Kan dere absolutt ingenting gjøre?

Ingen får se oss.
Ingen får vite, hvad der skal skje oss.
Ennu mer:
Ingen kan tro, hvad her daglig skjer!

Du mener, det kan ikke være sant,
så onde kan ikke mennesker være.
Der fins da vel skikkelig folk iblandt?
Bror, du har ennu meget å lære!

Man sa: Du skal gi ditt liv, om det kreves.
Og nu har vi gitt det – forgjeves, forgjeves!
Verden har glemt oss! Vi er bedratt!
Du må ikke sove mer i natt!

Du må ikke gå til ditt kjøpmannskap
og tenke på hvad der gir vinning og tap!
Du må ikke skylde på aker og fe
og at du har mer enn nok med det!

Du må ikke sitte trygt i ditt hjem
og si: Det er sørgelig, stakkars dem!
Du må ikke tåle så inderlig vel
den urett som ikke rammer dig selv!

Jeg roper med siste pust av min stemme:
Du har ikke lov til å gå der og glemme!

Tilgi dem ikke; de vet hvad de gjør!
De puster på hatets og ondskapens glør!
De liker å drepe, de frydes ved jammer,
de ønsker å se vår verden i flammer!
De ønsker å drukne oss alle i blod!
Tror du det ikke? Du vet det jo!

Du vet jo, at skolebarn er soldater,
som stimer med sang over torv og gater,
og opglødd av mødrenes fromme svig,
vil verge sitt land og vil gå i krig!

Du kjenner det nedrige folkebedrag
med heltemot og med tro og ære –
du vet, at en helt, det vil barnet være,
du vet, han vil vifte med sabel og flag!

Og så skal han ut i en skur av stål
og henge igjen i en piggtrådsvase
og råtne for Hitlers ariske rase!
Du vet, det er menneskets mening og mål!

Jeg skjønte det ikke. Nu er det for sent.
Min dom er rettferdig. Min straff er fortjent.
jeg trodde på fremgang, jeg trodde på fred,
på arbeid, på samhold, på kjærlighet!
Men den som ikke vil dø i en flokk
får prøve alene, på bøddelens blokk!

Jeg roper i mørket – å, kunde du høre!
Der er en eneste ting å gjøre:
Verg dig, mens du har frie hender!
Frels dine barn! Europa brenner!

Jeg skaket av frost. Jeg fikk på mig klær.
Ute var glitrende stjernevær.
Bare en ulmende stripe i øst
varslet det samme som drømmens røst:

Dagen bakenom jordens rand
steg med et skjær av blod og brand,
steg med en angst så åndeløs,
at det var som om selve stjernene frøs!

Jeg tenkte: Nu er det noget som hender. –
Vår tid er forbi – Europa brenner!

Tre år senare var Norge liksom många andra länder i Europa ockuperat av NaziTyskland. Men åtta år senare var både Hitler och Mussolini döda och deras välden störtade. Ett Europa i spillror och med enorma mängder flyktingar, delades av segrarmakterna men byggdes åter upp. I Spanien satt däremot diktatorn Franco kvar ända tills han dog 1975.

Uppsala

Intressant?

Att tävla med högern om samma politik, eller något annat.

Igår utsågs Jeremy Corbyn till ny ledare för det brittiska Labour party. Han fick nästan 60 procent av rösterna i partiet, vilket kan jämföras med rivalerna Andy Burnham (19%), Yvette Cooper (17%) och den gamle partiledaren Tony Blairs favoritkandidat Liz Kendall som bara fick 4,5%. Ett mycket stort stöd alltså.

Katrin Marcal skriver i Aftonbladet att hon tycker valet är ”tragiskt” och tycker att ”det är svårt att förklara vad som hände..” när, som hon skriver ”en skäggig marxist valdes till partiledare”. Tydligen ska ledare för arbetarpartier varken ha skägg eller vara marxister nu för tiden, enligt Marcal.

Corbyn har definitivt en annorlunda ledarstil än den typ av moderna politiker som utbildas av olika reklambyråer. Men han är trots – eller kanske tack vare det –  mycket populär. Medlemsantalet i Labour är idag större än på många år och dygnet efter att Corbyn blev vald anslöt sig ytterligare 14 500 nya individuella medlemmar till partiet.

Han har också annorlunda åsikter än dessa reklambyråsossar. Han vill bekämpa klassklyftorna och beskatta de rika mera. Han har både röstat mot brittiskt deltagande i Irak-kriget och mot medlemskapet i EU. Direkt efter att han blivit vald talade han på en stor manifestation för att välkomna flyktingar i London. Tydligen är de här åsikterna lika skrämmande för högern som de är populära bland Labours medlemmar. Den konservative premiärministern har på twitter sagt att Labourpartiet nu är ”ett hot mot den nationella säkerheten, vår ekonomiska säkerhet och din familjs säkerhet.

Men Marcal däremot säger inte mycket om Corbyns åsikter. Hennes främsta argument är istället att hans politik inte kan få tillräckligt stöd för att vinna över de konservativa. Då kan man ju fråga sig hur bra det var att vinna val med Tony Blair som ökade klyftorna, privatiseringarna och drog in landet i ytterligare krig? Ska man slå högern genom att föra högerns politik? Vad har man uppnått då?

Men det mest akuta problem som Marcal ser med Corbyn som ledare är att han ”inte tror på det där med ­partidisciplin”. Med tanke på hur de flesta som vill dra arbetarrörelsen åt höger brukar svinga partipiskan, tycker jag inte att det heller låter speciellt skrämmande.

Sen finns det andra som i likhet med Tony Blair menat och menar att Corbyns politik är gammalmodig. Det är faktiskt ett riktigt fånigt argument. För vad har vi sett i världen de senaste decennierna när denna ”moderna” politik för ökade klyftor, raserad välfärd och nya krig har bedrivits? Jo, en värld som alltför mycket påminner om en gammal och ond tid som vi lyckades avlägsna oss från, men som nu kommer tillbaka. Det är därför som vänsteridéer om jämlikhet, välfärd åt alla och fredliga lösningar istället för krig nu åter växer i styrka på flera håll i världen.

Det behövs något annat igen, helt enkelt. Kanske ett nygammalt, men inte inte tillräckligt prövat recept?

Intressant?

Läs andra bloggar om socialdemokratin, välfärden

Människor på flykt

När nazisterna tog makten i Tyskland på 1930-talet ledde det till att flera hundratusen människor försökte fly landet. Det var politiska motståndare till regimen, judar, romer och homosexuella som flydde för sina liv. Fram till 1939 flydde ungefär 400 000 från Tyskland och de ockuperade länderna. Att hitta länder att ta sig in i var inte lätt. Sverige tog emot en liten rännil av alla dessa flyende människor. Ungefär 5000 togs emot. Det fanns de som inte ens ville att dessa skulle få komma till Sverige. Här i Uppsala är Bollhusmötet, skildrat av Uppsalaförfattaren Ola Larsmo, bekant.

Nu efteråt, med de kunskaper som vi har idag, framstår detta som skamligt. Men, även om vi vet mer idag, så var det inte någon som behövde vara okunnig om det som hände den gången heller.

Idag är informationen om det som sker i världen när det gäller människor på flykt närmast omöjlig att undvika. Idag är det åter lika många människor på flykt som under andra världskriget. Det talas om 60 miljoner människor som flyr krig, nöd och förtryck i hela världen. De flesta som flyktingar inom sina länder, andra som flyktingar i grannländer och bara en mindre del, av alla, på flykt mot Europa.

Så stora grupper av människor lämnar inte sitt land och reser under så farofyllda förhållanden om de inte är tvingade till det. Som någon skrev: ingen sätter sina barn i en båt ifall inte risken för deras liv är större på land. Att helt leva sig in i de fruktansvärda förhållanden som driver människor på flykt eller de vidriga förhållanden som själva flykten utgör är inte möjligt för de flesta av oss. Men vi måste kämpa mot förhärdningen och avhumaniseringen. Det gäller till exempel språket som när vi talar om flyktingvågor, ”volymer” eller ”massinvandring” (högernationalisternas propagandafras) istället för om människor på flykt. De är människor som vi och de angår oss.

Ska vi alls ta emot människor på flykt?

Bortsett från alla komplikationer om proportionerna, fördelningen av hjälpen, orsakerna till det faktum att så många människor flyr idag, frågan om integrationen och så vidare, så tycker jag att vi måste svara ett obetingat ja på den frågan. Det är en grundläggande mänsklig skyldighet att hjälpa andra människor i nöd, även dem som inte tillhör ens egen familj, grupp eller nation. Det handlar om att vilja leva i ett humant och solidariskt samhälle. Det är grunden.

Men är det inte alldeles för många?

Det är många. De som har det värst kommer från Syrien där kriget pågått i fyra år. Tolv miljoner, mer än hälften av hela befolkningen, är på flykt. De flesta befinner sig fortfarande inom det egna landet. Mer än fyra miljoner människor befinner sig utanför landet. Av dessa är 95 procent i grannländerna Turkiet, Libanon, Jordanien, Irak och Egypten. Två miljoner är i Turkiet och drygt en miljon i Libanon.

Hittills i år (augusti) 2015 har enligt Invandrarverket 48 744 människor ansökt om asyl i Sverige. Av dem var 14 716 människor från Syrien. Under samma tid fram till augusti 2015 bifölls asyl för 19 355 personer.

Men hur ska vi se på dessa proportioner? Ett sätt är att som bloggaren Cornucopia räkna på nettoinvandringen från de länder som folk lämnar i förhållande till hela den nuvarande befolkningen i Sverige. Det ger den här bilden:

Ett annat sätt att greppa detta är att jämföra de 625 000 människor som förra året sökte asyl i EU med hela EU:s befolkning på 500 miljoner. Det är faktiskt färre än de 672 000 som sökte asyl i EU 1992 då EU bara utgjordes av 15 länder. Idag, då EU har 28 medlemsländer, motsvarar de asylsökande en dryg promille av hela befolkningen. Skulle inte en välbärgad by med 1000 innevånare – om än med interna orättvisor vad gäller välståndets fördelning – kunna ta emot en eller två personer i nöd?

Professor Hans Rosling har på sitt pedagogiska sätt också, i ett kort föredrag på Youtube, visat hur liten del av flyktingarna som kommer till Europa.

Men kan vi ta hand om så många?

För det första har betydligt fattigare länder tagit emot fler flyktingar både förr och nu. Det av kriget förstörda Tyskland gjorde det t.ex. efter kriget. Men det finns någonting i grunden fel med synsättet att ”ta hand om”. I en välfungerande familj tar vi hand om våra barn. I välfungerande familjer och samhällen tar vi som är vuxna och arbetar också hand om gamla och sjuka. Naturligtvis måste vi ta hand om många av dem som kommer hit i början. Men när de sedan kommer i arbete bidrar de ju precis som alla andra till ”omhändertagandet”. Och deras möjlighet att bidra till att bygga upp samhället och därmed ta hand om andra som behöver stöd, utbildning och omsorg beror mer på vårt gemensamma samhälle än på dem. Att större grupper av människor inte får arbeta, samtidigt som det finns stora behov av både det ena och det andra som saknas i samhället, är en brist hos samhället – inte hos individerna. Det handlar om politik.

Naturligtvis blir det inledningsvis större kostnader för välfärden om fler människor kommer till vårt land. Men på sikt betalar de som får möjlighet att arbeta tillbaka detta för andra behövande. På samma sätt betalar unga tillbaka vad de under sin barn- och ungdom kostat för samhället innan de börjar jobba. Det är inte heller så att välfärden har rustats ner på grund av invandringen. Nedrustningen av välfärden påbörjades redan på 1980-talet och handlar också helt och hållet om politiska beslut som skattesänkningar, personalminskningar med flera hundratusen, privatiseringar, vinstmöjligheter för välfärdsföretag och så vidare. Författaren PO Tidholm har uttryckt det väldigt bra tycker jag:

Det är inte invandringens fel att det bulldoftande folkhemmet – så som vi minns det – förändrades. Det var inte kurderna som flyttade industrierna till låglöneländer, det var inte palestinierna som stängde post- och bankkontoren och flyttade statliga jobb till städerna, det var inte somalierna som byggde volymhandelsområden som tömde stadskärnorna, sålde ut apoteken och privatiserade sönder landets järnvägsunderhåll. Det var inte syrierna som genomförde försämringarna i sjukförsäkringssystemet. Och det var faktiskt inte ensamkommande barn från Afghanistan som lade ner byskolorna och sänkte A-kassan.

Det är viktigt att komma ihåg i vilken ordning saker skedde och att minnas att frikyrkans gamla kursgård och de kommunala hyreshusen faktiskt stod tomma innan flyktingarna flyttade in, och att skolan var på väg att läggas ned innan de nya eleverna anlände, och att det blev jobb, liv, rörelse, handel och folk på bussarna och inte minst plussiffror i kommunernas befolkningsstatistik för första gången på en väldig massa år. Och har vi tur väljer några att stanna när pappren är klara, slå sig ned permanent för att bli tandläkare, jobba i äldrevården eller starta lokala serviceföretag. För det behövs verkligen. Den ursprungliga lokalbefolkningens ungar har nämligen för länge sedan flyttat till stan för att bli spelutvecklare.

Men är det inte bättre att hjälpa på plats?

Nu är det ju så – som jag skrev ovan – att de flesta som flyr inte kommer till Sverige eller till EU utan till fattiga grannländer. Så vad betyder uttrycket ”på plats”? Ja, förmodligen främst Turkiet, Libanon och Jordanien, när det gäller flyktingar från Syrien. Men varför ska vi ställa hjälp till människor i dessa hemska flyktingläger i motsättning till att hjälpa dem som tar sig vidare?

Det  finns ju inte ens flyktingläger i alla områden där det skulle behövas. I länderna som högernationalister kallar för ”på plats” är trycket redan enormt när det gäller resurserna. Det finns varken medel, infrastruktur eller säkerhet så att det räcker till. Naturligtvis bör vi genom alla hjälporganisationer som finns bidra till att minska nöden här. Men det räcker ändå inte. Därför manar också FN:s flyktingorgan EU-länderna att öppna legala vägar för flyktingar in i Europa. Men det hemska är ju att EU stänger denna möjlighet för människor på flykt med hjälp av direktiv 2001/51/EC så att de tvingas fly på livsfarliga vägar över havet. Vill du veta mer om detta, se en annan kort förklaring på några minuter av professor Hans Rosling.

Att fördela mottagandet

På samma sätt som EU måste göra mer för att hjälpa människor att legalt ta sig till Europa och därmed avlasta de länder som idag tar emot flest flyktingar, så bör mottagandet också fördelas på ett rättvist sätt mellan länderna i EU. Man borde också sätta press på länder som Ungern med sin barbariska och rasistiska behandling av flyktingar eller Rumänien som driver stora delar av sin romska befolkning ut i tiggeri i andra europeiska länder.

Men också inom Sverige bör mottagandet delas på ett mer rättvist sätt. Det är ju helt orimligt att de 20 rikaste kommunerna tar emot mindre än en femtedel så många flyktingar – räknat per invånare – som de 20 fattigaste kommunerna. Som Kawa Zolfagary på bloggen Politism påpekat så är det illa ställt med de ”öppna hjärtan” – som Reinfeldt efterlyste – i den rika moderatkommunen Danderyd.

Att förstå orsakerna till att så många människor tvingas fly.

Precis som det är möjligt att hjälpa på olika sätt, både här och där, så är det också möjligt både att lindra nöd och att samtidigt undersöka och försöka förstå dess orsaker. Bland de länder som flest människor flyr från är Afghanistan, Irak och Syrien. Det går här inte att bortse från betydelsen av de angreppskrig under USA:s ledning som drabbat Afghanistan och Irak. Göran Greider skriver bra om följderna av USA:s krig och invasion av Irak våren 2003:

Före invasionen var terrororganisationer som Al-Qaida knappt närvarande i landet. Efter några år fanns de där och fångade skickligt upp besvikelsen hos Iraks sunnimuslimska befolkning, vars elitskikt tidigare styrt landet men nu förödmjukades. Ändå var det Islamska staten i Irak och Syrien som skulle bli barbariets avantegarde och massrörelse och några år senare plötsligt träda fram med en våldsam kraft och omdefiniera praktiskt taget hela världspolitiken. Mellanösternreportern Alexander Cockburn har i en bok nyligen pekat på USA:s skuld till IS framväxt – det är ingen tvekan om att IS snabba expansion och ofta chockerande militära effektivitet aldrig hade kommit till stånd utan den amerikanska invasionens ödeläggelse av det irakiska samhället.

Greider avslutar:

Det hjälper inte en enda flykting att vi försöker förstå varför IS växte fram. Och inga förklaringar av IS ursäktar vad de gör. Samtidigt är det helt avgörande att flyktingströmmar och övergrepp inte reduceras till uttryck för en ondska som vi inte kan begripa. När orsakssammanhang uppdagas tänker vi klarare och kanske blir vi också litet mindre pessimistiska.

Intressant?

Läs andra bloggar om flyktingar, invandring

Uttalande om det allvarliga läget – av Zyrisas ledning

Läget är mycket allvarligt för Greklands folk och alla dem som röstade mot fortsatt åtstramning och för en annan delning av bördorna. Alla de stora makthavarna i Europa vill knäcka det Grekiska exemplet. Om grekerna skulle kunna visa på en annan väg så riskerar ju exemplet att sprida sig. I förhandlingarna har de därför inte gett efter en millimeter till de grekiska förhandlarna.

 I nedanstående uttalande visar Zyrisas ledning på det enda som kan ändra den låsta situationen till en lösning enligt grekiska valresultatet, nämligen genom mobilisering av folket och internationell solidaritet från andra folk i Europa:

Uttalande från Syrizas politiska sekretariat [14 maj 2015]

Från första stunden då denna regering bildades, stod det klart – både nationellt och utomlands – att det mandat som det grekiska folket gett är bindande och en kompass i förhandlingarna.

 Regeringens röda linjer är det grekiska folkets röda linjer, som uttrycker intressena hos arbetarna, småföretagarna, pensionärerna, jordbrukarna och ungdomarna. De uttryckte landets behov av att börja en ny väg för tillväxt med en kärna av social rättvisa och omfördelning av rikedomar.

Långivarnas insisterande på att genomföra åtstramningsprogrammet från Samaras regering (det s.k. samförståndsavtal som den tidigare borgerliga regeringen upprättade – min anm.) skapar ett strypgrepp av politiska påtryckningar och ekonomiskt kvävning i landet, som står i direkt motsättning till idén om demokrati och folksuveränitet i Europa. Den uttrycker en tvångsfixering vid en avveckling av välfärdsstaten och oligarkins inriktning på att göra upp om EU-frågor i slutna rum som inte påverkas av folkviljan, något som samtidigt banar väg för extremhögerns framväxt  i Europa.

Dessa krav kan inte godtas. De kan inte godtas av det grekiska folket som de senaste åren kämpat för att sätta stopp för samförståndsavtalets kriminella politik. De kan inte godtas av människorna i Europa och de progressiva samhällen och politiska krafter, som kämpar för ett solidariskt och demokratiskt Europa.

Medborgarna i Grekland och Europa är inte passiva konsumenter av nyheter, tvärtom, vi tror att de kan vara huvudpersonerna i en förhandling som rör det gemensamma ödet för oss alla, i Europa och hela världen.

Syriza kommer att ta varje möjligt initiativ för att informera det grekiska folket, men också det europeiska folket. I varje stad, i varje stadsdel och på varje arbetsplats, men även i alla länder i Europa, kommer parlamentsledamöter, och medlemmar i Syriza förena sig med andra solidaritetskrafter i en bred kallelse till mobilisering för att vinna demokrati och värdighet.

Nu är det dags för folket själv att komma in i striden.

Vi kommer att vinna.

(från Bloggen THE GREEK ANALYST)

Intressant?

Läs andra bloggar om Grekland

%d bloggare gillar detta: