Ställ om! – en intressant bok.

Bland dem som har någon uppfattning i klimatfrågan finns det ett antal urskiljbara läger. På den ena kanten har vi först de som förnekar problemet med jordens uppvärmning orsakad av växthusgaserna. Denna grupp som länge sponsrats av fossilindustrin har under åren trängts tillbaka alltmer. I Sverige var det ett antal högt ropande röster från några äldre herrar som med tiden tycks ha tystnat nästan helt. I USA representeras dessa till exempel av den politiska höger som Donald Trump tillhör, människor som tycks sätta en ära i förakt för vetenskap och kunskap över huvud taget.

Därefter har vi den stora grupp av mäktiga beslutsfattare som visserligen nu erkänner de allvarliga problem som vi står inför, men som är ack så senfärdiga eller inkonsekventa i sina åtgärder. Bland de stora gäller det t.ex. statsledningarna i USA och Kina men också vår egen svenska regering som visar samma beteende genom åtgärder som den tyska brunkolsaffären eller nu senast genom beslutet om skatt på solceller.

Bland de konsekventa kritikerna och aktivisterna har vi miljörörelsens olika delar. Här går, som jag ser det, en avgörande skiljelinje mellan dem som i huvudsak sätter sin tillit till ”grön teknik” och dem som menar att detta inte räcker utan att vi också måste ställa om hela samhället och ifrågasätta dess grundläggande drivkrafter. Det förstnämnda förhållningssättet är ju mycket frestande.chile Det är naturligtvis mer tilltalande att betona det positiva som sker med utbyggnad av förnyelsebar energi (se till exempel denna hoppingivande bild från Chile) och nya energisnåla tekniker än det trista faktum att dessa framsteg ständigt äts upp av en ökad produktion/konsumtion av dessa nya produkter. För att ta ett exempel, så har det samtidigt med utvecklingen av bilarna skett en ständig ökning av antalet fordon, transporter och resor, så att summan ändå blir en ökning av utsläppen av växthusgaser.

För närvarande är ju den fossila energin fortfarande totalt dominerande i världen. Att komma bort från detta är i sig en gigantisk uppgift. Men som Jason Hickel påpekar i en artikel i Guardian 15 juli så räcker inte ens det. Problemet är inte bara vilken typ av energi som vi använder utan också vad vi använder den till, menar han. Om vi ställer om till 100% ren energi så skulle det vara ett avgörande men ändå inte tillräckligt steg för att undvika klimatkatastrofen. Hickel nämner sådana andra problem i förhållande till klimatet som avskogningen, det industriella jordbruket, den industriella djurhållningen, att den industriella produktionen av cement, stål och plast är källor till växthusgaser samt problemet med våra avfallsanläggningar som pumpar ut enorma mängder av metan.

Det finns alltså all anledning att ifrågasätta den alltför teknikoptimistiska inriktning som bortser från att det också krävs en grundläggande samhällsförändring. Det handlar om det faktum att vi redan nu tar ut alldeles för mycket från vårt jordklot  (begreppet ekologiskt fotavtryck). Att bryta denna utveckling krockar med det kapitalistiska systemets grundläggande drivkrafter, med dess nödvändighet av att ständigt utvidga produktionen och konsumtionen.ekomarxism Bland dem som på detta sätt kopplar klimatfrågan och en sådan systemkritik har begreppet ekosocialism börjat användas.

Systemkritisk ekosocialism

2014 kom boken ”Ekomarxism” (Tankekraft förlag) ut under redaktion av Rikard Warlenius, med texter av bland annat John Bellamy Foster och andra. Den innehåller olika marxistiska grundtexter om ekologi. Warlenius har själv skrivit viktiga böcker i klimatfrågan som ”Utsläpp och rättvisa” (Cogito 2008) eller ”Vägen till Köpenhamn” (Cogito 2009). I år har han varit redaktör för den mycket intressanta boken ”Ställ om! För en ekologisk socialism” utgiven av föreningen Bokförläggarna Röda Rummet. I boken medverkar Richard Smith ekonomhistoriker från USA som medverkat bland annat i New Left Review och Monthly Review, den belgiske agronomen och debattören Daniel Tanuro (som f.ö. medverkade på ett socialistisk forum här i Uppsala för några år sedan), den brasilianske sociologen och filosofen Michael Löwy, Pat Devine politisk ekonom från Storbritannien,20160826_090438 norrmannen Asbjörn Wahl ledare för alliansen ”For velferdsstaten” och rådgivare i Norges största fackförening Fagförbundet, Nathalie Guay från Québec och internationellt ansvarig i fackföreningen CSN, den svenske bilarbetaren Lars Henriksson som bland annat skrivit boken ”Slutkört” samt det före detta språkröret för Miljöpartiet Birger Schlaug. Det är en spännande blandning av författare och vinklar på ämnet. Några kanske kan upplevas som lite mer svårtillgängliga, men jag tror att det är värt mödan att läsa dem. En av bokens styrkor är just dess bredd. Det finns skillnader. Men även den gamle miljöpartisten Birger Schlaug – vars blogg jag för övrigt ofta uppskattar – menar att ”problemet heter kapitalism” eftersom ”en kapitalism utan tillväxt är en kapitalism i kris, Så är det”. Samtidigt finns där skillnaderna. Till exempel sätter Schlaug – till skillnad från Asbjörn Wahl – inte något hopp till fackföreningsrörelsen när det gäller den nödvändiga omställningen, dock utan att visa på alternativa motkrafter. I boken beskrivs och kritiseras olika uttryck för det kapitalistiska systemets oförmåga på ett mycket konkret sätt och några av författarna skissar på hur ett alternativt ekosocialistiskt samhälle skulle kunna se ut. Det handlar inte om beskrivningar av något idealt lyckorike, men kritiken mot de hittillsvarande erfarenheterna av ”socialism” i öststaterna får en mycket hård kritik. Begrepp inom marxismen diskuteras och ifrågasätts också, som när Löwy kritiserar den tidigare ”tesen om produktivkrafternas neutralitet”.

Det är inte någon tjock bok men mycket innehållsrik. Jag rekommenderar den varmt till alla som funderar kring dessa frågor.

Intressant?

Läs andra bloggar om klimatfrågan, omställning, miljö, boktips

Klimatkrisen och ransoneringen.

Allt oftare får vi uppleva att klimatkrisen inte bara är ett hot mot vår civilisation i framtiden utan att den drabbar oss redan här och nu. Ett exempel är de alltmer extrema vädren.

USA hotas nu av den värsta torkan på över tusen år. En extrem torka med uttorkade flodbäddar och knastertorr jordbruksmark. Enligt forskare vid NASA är det risk att torkan kan vara i 35 år under detta sekel.

Även på den södra delen av den amerikanska kontinenten drabbas man av torkan. I Brasilien är det nu värre än det varit på 80 år. Vattentäkterna för tjugomiljonerstaden São Paolo är nära kollaps. Även andra delar av Brasilien har en svår vattensituation. Forskare menar att detta beror på den globala klimatsituationen men också på de extrema skogsskövlingarna i Amazonas. Skövlingarna frigör stora mängder koldioxid som annars skulle bindas där och den fuktiga luft som regnskogarna drar in från havet minskar.

Samtidigt får vi veta att på global nivå så var nio av de tio varmaste åren sedan år 1900 nu på 2000-talet. Den globala temperaturen har gått upp med cirka 0,8 grader de senaste 100 åren.

När det gäller en sådan sak som vatten så ställer det helt grundläggande frågor om hur vi fördelar det vatten som vi alla behöver. Bara de allra mest cyniska dogmatiker kan väl då hävda att marknaden är ett rimligt sätt för att fördela vatten mellan oss människor. I just detta fall blir ransonering så uppenbart det enda rimliga.

Borde det inte också gälla på andra områden? I detta fall gäller det ju den direkta konsumtionen av något så livsavgörande som vatten. Men skulle – eller borde – det inte också utsträckas till den konsumtion som orsakar utsläpp av koldioxid? Det är ju väl känt att rika människor bidrar mer till utsläpp av växthusgaser än fattiga och män mer än kvinnor. Det gäller både globalt och nationellt. I Sverige undersöktes detta i början av 2000-talet. Enligt denna undersökning åstadkom de tio procenten rikaste i samhället fyra gånger så mycket CO2-utsläpp som de tio procenten fattigaste.

Vore det inte också rimligt att redan nu (i tid) ransonera åtminstone de värsta exemplen på utsläpp av växthusgaser, som till exempel flygresor?

En jämnare inkomstfördelning genom att kapa inkomst och konsumtionsutrymmet för de allra mest svinaktigt rika borde också direkt kunna bidra till att minska utsläppen på jorden.

På det sättet sammanstrålar strävan efter rättvisa med åtgärder mot klimatkrisen.

Intressant?

Läs andra bloggar om klimatfrågan

En ekosocialist om IPCC:s larmrapport

Jag skrev häromdagen om den femte rapporten från FN:s klimatpanel IPCC.IPCC Den finns att läsa som en kortare PDF-version för ”policy-makers”

Samtidigt som det är en rapport som grundar sig på en massa vetenskapsmänniskors gemensamma arbete så är det också en larmrapport.

Rapporten styrker ytterligare att den globala uppvärmningen fortsätter och att detta främst är orsakat av förbränning av fossila bränslen. Det största problemet är användningen av kol, olja och naturgas som energikälla.Enligt IPCC stod utsläpp av CO2 från förbränning av fossila bränslen och industriella processer för 78% av de totala ökningen av utsläppen av växthusgaser från 1970 till 2010. fossila bränslen

IPCC menar att det förmodligen fortfarande är möjligt att undvika en ökning av jordens medeltemperatur på mer än 2 grader Celsius jämfört med förindustriell tid. Men om vi fortsätter som nu så kommer vi att överskrida det och om jag förstår rätt, även överskrida 4 grader. Det innebär en ”hög risk för allvarliga, omfattande och oåterkalleliga effekter globalt.” IPCCbildTill skrämmande händelser under nästa århundrade nämns t.ex. möjligheten av förlust av den grönländska inlandsisen i mer än 1000 år och en tillhörande havsnivåhöjning på upp till 7 m.

 IPCC och de politiska slutsatserna

IPCCBild2Häromdagen skrev jag lite slarvigt att IPCC inte uttalar sig  tydligt när det gäller politiska slutsatser. Jag hänvisade istället till Naomi Klein och hennes nya bok ”This Changes Everything”. Men det var som sagt slarvigt av mig. Det inser jag när jag nu läser en artikel av den belgiske ekosocialisten Daniel Tanuro – som för övrigt var här i Uppsala och talade på ett lyckat Socialistiskt forum för några år sedan. Tanuro påpekar i en artikel som finns att läsa på Climate and Capitalism att ingen tidigare IPCC-rapport levererat ett så kraftigt (politiskt) budskap. Han skrev och jag översätter så gott jag kan:

 Man insisterar på en rättvis fördelning av insatser mellan länder baserat på deras historiska ansvar, på att dela teknik, på behovet av internationellt samarbete, på vikten av att kombinera kampen mot klimatförändringarna och kampen mot fattigdomen, på de etiska kraven denna kombination ställer och på utmaningen för hela den mänskliga arten. Detta är avgörande frågor som potentiellt utmanar nyliberalismens logik.

 Men Tanuro pekar också ut vilka de största motståndarna och hindren är för att förverkliga en sådan politik och för att genomföra den nödvändiga klimatomställningen. Han skriver att för att vi ska klara att hålla oss under en uppvärmning på 2 grader ”så måste 80% av de nuvarande kända reserverna av fossila bränslen stanna i jorden och aldrig utvinnas”:

Men dessa bestånd är en del av tillgångarna hos oljebolagen och de härskande familjerna i de producerande staterna. Det är en förskönande omskrivning (av IPCC, min anm.) att skriva att en politik för begränsning skulle kunna minska de fossila bränsletillgångarna. I verkligheten kommer någon politik för minskning värd namnet, leda till ren och skär förstörelse av det mesta av sådant kapital.
Cheferna för den fossila energisektorn är väl medvetna om faran. Det är därför de kraftigt har finansierat ”klimatförnekarna” och genom att göra det har de vunnit  tid. Men i det långa loppet, är det osannolikt att lögnerna från dessa charlataner kan täcka över de störande vetenskapliga bevis som lagts fram av IPCC.

Det gäller alltså att utmana kapitalet:

 Dock är den roll som fossila bränslen spelar bara en aspekt av en mycket större fråga: logiken för ackumulering står på spel. Det har blivit en kliché att säga att evig tillväxt är omöjlig i en ändlig värld. Eftersom energiomvandlingen i sig kommer att ge betydande nya utsläpp, så kommer en radikal minskning av utsläppen från och med nu fram till 2050 kräva en minskning av den slutliga energiförbrukningen, till en grad och på ett sätt som utmanar logiken av ”alltid mer” energi. För att uttrycka saken kort: vi måste minska materialproduktionen och transporterna.
Detta är möjligt utan att skada vår livskvalitet (tvärtom kommer det att öka den) om vi avskaffar all onödig och skadlig produktion, planerad förslitning, den löjliga mängden transporter som krävs av globaliseringen, etc. Det är möjligt utan att förstöra arbetstillfällen (det är tvärtom så att det skapar arbetstillfällen) om vi delar arbete, rikedom, kunskap och teknik. Men var och en av dessa alternativ leder oundvikligen till samma slutsats: vi måste utmana kapitalet som sådant.

 Tanuro skriver också om det kommande Parismötet 2015:

 Parismötet (COP21) i slutet av 2015 är tänkt att ge en klimatöverenskommelse. IPCC-rapporten är tydlig om allas ansvar. Vi förväntar oss att mötet ska spela en viktig roll. Men regeringarna kommer inte att överväga några antikapitalistiska alternativ. Konturerna av katastrofen blir säkrare, mer synliga och mer skrämmande, medan hundratals miljoner fattiga människor redan är de första offren för den globala uppvärmningen. I bästa fall kommer regeringsförhandlarna bara kunna koka ihop – bakom stängda dörrar – ett klimatavtal som kommer att vara vara ekologiskt otillräckligt, socialt orättvist, och tekniskt farligt på en teknisk nivå. Nya beslut från EU visar denna fara tydligt.
Möjligheten av en annan väg är beroende av social mobilisering. Eftersom detta är mer än en ekologisk fråga: den mänskliga utmaningen är grundläggande, och val av samhälle och civilisation kommer att avgöra allt annat. Våra motståndare är kraftfulla. Endast kollektiva åtgärder för alla förtryckta och utsugna kan driva dem tillbaka.
Från och med nu måste vi använda det larm som utfärdas av IPCC för att bygga den största möjliga front  till förmån för ett socialt och ekologiskt alternativ. Med ett ord: ekosocialism.

Läs andra bloggar om klimatet

Uppsala

Intressant?

Att lita på vetenskapen men dra slutsatser för politiken

FN:s klimatpanel IPCC har kommit med ännu en rapport häromdagen. Den finns också som en kortare pdf-version ”For policy-makers”  Ännu en gång ochCO2 med ännu större kraft slår man fast det som nu erkänns både av de flesta forskare inom området och även de flesta politiker. De av människor orsakade utsläppen av växthusgaser är de högsta i historien. IPCC säger att ”halterna av koldioxid, metan och lustgas, är utan motstycke, åtminstone under de senaste 800. 000 åren”.
Dessa klimatförändringar har som IPCC skriver ”fått omfattande konsekvenser för mänskliga och naturliga system:

Atmosfären och haven har värmts upp, mängden av snö och is har minskat, och havsnivån har stigit.

Att det finns människor som inte bryr sig om eller orkar ta till sig detta är sorgligt, men kanske inte så konstigt. Att se vad man kan göra i det lilla i förhållande till detta stora är inte så lätt. Ändå borde det vara självklart att det är bättre att försöka göra något alls än ingenting, både som enskild individ och tillsammans med alla andra.

Märkligt nog finns det fortfarande människor som driver åsikter – bland annat inom bloggvärlden – som helt förkastar det som den helt avgörande majoriteten av vetenskapsmänniskor nu anser. Bland politiska partier är det i Sverige, bara sverigedemokraterna som hör till denna skara.

Att vara sunt kritisk mot auktoriteter är naturligtvis bra. Jag har själv häromdagen ifrågasatt både den svenska försvarsledningen och andra ”auktoriteter” i ubåtsjakten. Man bör alltid ställa sig frågor om bevisen eller om vilka intressen som står bakom. Men när det gäller IPCC som grundar sina rapporter på en stor del av forskarvärlden så blir bevisen bara allt tyngre. De har så som forskare brukar göra hittills snarare alltid varit mer försiktiga i sina bedömningar än vad verkligheten sedan visat. Det är också väldigt svårt att se vilka intressen som skulle tjäna på kunskap om klimatförändringarna. Att det finns starka intressen (t.ex. oljeindustrin) som tjänar på att dessa kunskaper INTE sprids är däremot lätt att se.

IPCC grundar sig på vetenskap och fastslår bara det som säkert kan bevisas. Därför uttalar man sig inte heller tydligt när det gäller politiska slutsatser. Därför skriver man bara att ”antropogena (mänskligt orsakade) utsläpp av växthusgaser har ökat sedan förindustriell tid, till stor del beroende av den ekonomiska och befolkningsmässiga tillväxten…..

Men denna beskrivning missar något. Det gör däremot inte Naomi Klein – författare av böcker som No Logo eller Chockdoktrinen. I sin nya bok ”This Changes Everything” lyfter hon fram hur klimatkrisen måste leda till omfattande politiska förändringar.

Enligt det som skrivits om boken – som jag ännu inte läst – så tar hon upp kopplingen mellan klimatkrisen och vårt nuvarande ekonomiska system, som hon menar befinner sig i krig mot livet på jorden. I boken går hon mot argumentet om att marknaden ska rädda oss och visar att det istället är vinstintresset och tillväxten som är problemet.

En bok att se fram emot och återkomma till.

Intressant?

Media: DN

Bloggar: Jens Holm, Nere i Söderort

Läs andra bloggar om Klimatfrågan

 

Liknande inlägg: Klimatet kräver en ny typ av ekonomi, Den globala uppvärmningen är inte en förutsägelse…, EKOSOCIALISM 1.0

Sex timmars arbetsdag – ett orealistiskt krav?

Vid vänsterpartiets kongress, i förra helgen, lyftes kravet på sex timmars arbetsdag fram av kongressombuden. I olika kommentarer i media (t.ex. i UNT 14/1) har man kunnat läsa om hur ”orealistiskt” detta krav är. Naturligtvis finns det en mängd frågor som är komplicerade och som måste lösas i samband med en generell sänkning av arbetstiden i hela samhället. Men att inte ens våga tänka tanken känns oerhört inskränkt. Den tid som går åt för att producera mat, bostäder och alla de saker som vi kan skaffa oss, om vi vill och har råd, har minskat enormt under de senaste hundra åren. Under denna tid har vi minskat arbetstiden i olika omgångar. Efter decennier av kamp för 8-timmarsdagen infördes en lag om 48 timmars arbetsvecka 1920. Mellan 1957 och 1960 minskades den ytterligare genom lagstiftning till 45 timmar och sedan 1973 har vi haft 40 timmars arbetsvecka.

Att det inte skulle vara möjligt att i vår tid minska den tid som vi arbetar för lön, är svårt att förstå. I grunden handlar det om val som vi borde kunna göra, om vi vill, och om vi inte låter en viss typ av ekonomi styra oss som en osynlig men diktatorisk järnhand. Att det är fullt möjligt ur ekonomisk synvinkel visar Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren i en artikel i ETC.

Men varför vore det bra att minska arbetstiden? Jag tycker att det finns en mängd skäl. Trots våra allt högre BNP-mått ökar stress, utbrändhet och psykisk och fysisk förslitning i arbetslivet. Förutom att det skulle ge de flesta av oss en möjlighet att leva ett lugnare och behagligare liv så handlar det idag också om hur vi ser på hela vår planet och dess framtid. Det sätt som vi lever på i de mest industrialiserade länderna med ständigt ökande varuproduktion och transporter hotar alltmer hela vår existens. Det behövs naturligtvis en enorm omställning för att vända denna utveckling. Men att fortsätta den exponentiella (procent på procent) tillväxten, med en allt större produktion av materiella ting, bidrar inte till en sådan omställning. Samtidigt som tiden för att producera såväl mat som kläder eller telefoner minskat enormt så gäller inte samma sak för arbeten inom tjänstesektorn. Det går inte att på samma sätt öka effektiviteten inom t.ex. skola, vård och omsorg. Men det absurda är att inom dessa sektorer har antalet anställda trots detta minskat. En minskad arbetstid skulle kunna innebära både att vi fick mer tid för våra nära och kära och att vi samtidigt valde att låta fler människor arbeta inom den gemensamma välfärden. Det faktum att så många människor nuförtiden inte ges möjlighet att arbeta någonstans oavsett om det sägs vara låg- eller högkonjunktur är också ett starkt argument för att minska arbetstiden och solidariskt dela på jobben.

Minskad arbetstid i hela samhället skulle också kunna bidra till ökad jämställdhet. De flesta som arbetar deltid är kvinnor. Samtidigt är det kvinnorna som lägger ner mest tid på det obetalda arbetet med hem, barn och gamla. Om sex timmars arbetsdag blev norm i samhället skulle det kraftigt minska antalet deltidsanställda. Det skulle minska skillnaderna i lön mellan kvinnor och män och det skulle dessutom kunna bidra till ökad jämställdhet i hemmet.

Media: SvD1, SvD2, SvD3, Expressen, DN

Läs andra bloggar om sex timmars arbetsdag

Intressant?

Läs också ett tidigare blogginlägg som berör detta ämne: Kärlek bra för miljön

Några positiva glimtar från 2013

När man avslutar ett år och går mot ett nytt så passar det med krönikor. Det finns det ju gott om i andra media. Så jag tänkte inte försöka göra en sådan. Istället letade jag i min egen blogg. Men inte för att få en bild av allt som hänt under 2013 utan för att söka efter positiva och hoppingivande händelser. Jag skriver ju ofta när jag blivit upprörd över något. Då är kanske det jag skrivit inte alltid så positivt eller hoppingivande. Jag letade alltså istället efter de positiva händelserna och skrivningarna.

Här är något av det jag hittade under 2013:

Det började verkligt positivt i januari med några glada nyheter om sol och vind som berättade om hur användningen av dessa energikällor ökar kraftigt.

En positiv artikel var också den om de fina kejsarpingvinerna vars flockbeteende vi har mycket att lära av. En artikel som egentligen handlade om en bra bok om hur man kämpar för sin rätt på arbetsplatserna.

Att det finns statschefer som vågar gå emot de mäktiga och så förödande storbankerna berättade jag också i början av året.

En liten lokal information som i alla fall jag tycker är positiv var att 80 procent INTE valde vinstskolor vid gymnasievalet i Uppsala. En annan positiv lokal händelse var det faktum att personalen på Akademiska sjukhuset här i Uppsala fick nog av nedskärningar och började protestera.

Under mars växte protesterna mot REVA, det projekt för att utvisa papperslösa, som på regeringens uppdrag dragits igång av polisen. Här i Uppsala hade vi en stor och fin samling på Stora torget.

Med de allt fler skandalerna kring olika typer av vinstdriven verksamhet i välfärden blev argumenten för en välfärd utan vinst allt större. Riktigt tungt blev det när t.o.m. Kungliga vetenskapsakademin blandade sig i diskussionen. Det visade sig också vid opinionsundersökningar att folket till skillnad mot de flesta politiker var emot vinst i välfärden. Därför började också en rörelse – Folkkampanjen för gemensam välfärd – att byggas upp.

I Stockholmförorten Alby kämpade människor mot utförsäljning och kraftiga hyreshöjningar. De fick stöd av en politiker, Jonas Sjöstedt, som deltog i en av deras demonstrationer.

Vi hade ju en skön och vacker sommar. Själv var jag mycket på min kolonilott. Jag skrev om mitt lilla ”paradis” om kolonilotter och om stadsodling i Berlin.

Björklund och andra vinstanhängare fortsatte att hävda att det inte går att driva välfärdsföretag utan vinst. Men de motsades av en organisation just för icke-kommunala skolföretag som drivs av idéer istället för vinstintresse.

Till hösten hade Folkkampanjen mobiliserat i flera veckor och samlade 700 personer på Stora torget. Där var många fina och bra tal och en varm stämning.

Året avslutades ju – verkade det först – på ett mörkt sätt, när en folklig samling mot tilltagande nazistbus i Kärrtorp angreps av ett gäng nazister. Men de fick verkligen svar på tal genom den kraftiga samling där mellan 16 – 20 tusen människor kom till Kärrtorp för att försvara demokratin.

GOTT NYTT ÅR PÅ ER!

HOPPAS NI FORTSÄTTER FÖLJA DENNA BLOGG.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om år 2013

Ska vi hoppas på en krasch?

För några dagar sedan landade ett nytt nummer av klimatmagasinet Effekt i min brevlåda. Som vanligt blir jag lika överraskad och imponerad över hur den lilla redaktionen med begränsade resurser lyckas med att göra en så snygg, intressant och välskriven tidning där klimatfrågan synas ur ständigt nya synvinklar. För er som bryr er om klimatfrågan och inte redan har denna tidskrift säger jag bara: skaffa den!

En speciellt provokativ eller provocerande artikel i detta nummer står journalisten, författaren och miljödebattören David Jonstad för. Hans artikel har rubriken ”Vårt bästa hopp är en krasch”. Vad han menar är ungefär att trots att vi, med övertygande stöd i forskarvärlden (som exempelvis den senaste rapporten från FN:s klimatpanel), vet att vi styr mot klimatkaos så ”fortsätter det oljedrivna maskineri som vi kallar civilisation” att rulla vidare. Han tar upp det faktum att de minskningar i utsläppen som skedde under 1990-talet inte berodde på kloka och medvetna beslut utan på sammanbrottet för Sovjetunionen. Därför, menar han, skulle ett sammanbrott – en krasch – i det ekonomiska systemet vara det som bäst bidrog till att bromsa den negativa utvecklingen för klimatet.

Jonstad inser och anser naturligtvis att detta vore negativt på andra sätt, eller som han skriver: ” Ur ett socialt perspektiv och på kort sikt är det verkligen inget att hoppas på. Men ur ett ekologiskt perspektiv och framförallt ur ett långsiktigt socialt perspektiv, är en ekonomisk krasch vårt bästa hopp”.

Är det verkligen så?

En sak som man kan säga om detta är ju att till skillnad från andra saker som vi kan hoppas på som ett resultat av social och politisk kamp så är en ekonomisk krasch inte något som vi kan påverka, oavsett vad vi hoppas på. Det är inte bara så att vi vanliga maktlösa människor inte kan påverka detta. Jag tror inte heller att de som sitter överst i de ekonomiska eller politiska pyramiderna kan påverka detta. I alla fall inte på något avgörande sätt. Kriser och krascher av kapitalistisk typ, med mänsklig och materiell förödelse som följd är ju inte en del av civilisationen i största allmänhet. Den typ av kriser som mänskligheten upplevt sedan kapitalismens uppkomst har däremot sedan dess varit en oskiljaktig del av just detta system som idag är  totalt dominerande på vår jord.

Istället för att hoppas på dessa krascher brukar socialister rikta in sin kritik mot det ekonomiska vansinnet och argumentera för en demokratisering av ekonomin, som innebär att vi tar kontroll över samhällets avgörande drivkrafter istället för att låta oss kontrolleras av dem. Det tycker jag att vi ska fortsätta göra.

För samtidigt som vi alla måste göra så mycket som vi kan (DET är aldrig försent) så är det  bara om vi kan knyta ihop kampen för social och ekonomisk rättvisa med den ekologiska kampen som vi kan skaffa oss de medel som behövs för att verkligen lösa klimatkrisen. Det handlar om makt och kontroll över resurser. Vi måste befria dagens fåtaliga makthavare från den fossil-kapitalism som de inte ens själva kontrollerar och istället försöka lösa de gigantiska problemen demokratiskt, solidariskt och grundat i den kunskap vi har om vad som håller på att hända med vår jord.

Inom denna ekosocialistiska inriktning har olika tänkare även gått tillbaka till Marx och visat på att denne 1800-talsman inte bara såg ekonomin ur ett inskränkt perspektiv utan också uppmärksammade frågan om hållbarhet eller till exempel sambandet mellan städernas miljöproblem och åkerjordarnas urlakning. På den stora konferens om Marx som i helgen ordnades på ABF-huset i Stockholm (Marx 2013) deltog bland annat John Bellamy Foster som forskat om detta. Andra tänkare som skriver om förhållandet mellan marxism och ekologi kan man t.ex. hitta på Climate and Capitalism.

Media: DN1, DN2, SvD, Dagens Arena, Guardian1, Guardian2

Blogg: uppsalainitiativet

Intressant?

Läs andra bloggar om klimatet

Läs också: Klimatet kräver en ny typ av ekonomi, Ekosocialism 1.0

Ett litet paradis.

En stor del av sommaren njuter jag i mitt lilla ”paradis”. Jag njuter genom att arbeta eller genom att bara gå runt eller sitta och titta. Titta på det som växer över och under jord: potatis, rödbetor, mangold, morötter, lök, sallad, bondbönor, sockerärtor, persilja, gräslök, mynta, hallon och jordgubbar. Men också sånt som bara är för ögat: pioner, dahlior, löjtnantshjärta, iris, akleja, ros, flox, daglilja, solhatt, studentnejlika och hortensia.

Jag pratar alltså om min lilla kolonilott. Paradis? Nja, men ordet paradis härstammar från persiskan (pairidaeza پردیس, paradis) och betyder faktiskt park eller trädgård. Och bortsett från att jag inte har någon vidare klar bild av livet i de olika religionernas paradis så är denna lilla plats på 60 kvadratmeter en plats där jag verkligen mår gott. Där det som skulle kunna vara ett trist slitgöra ifall det skulle utföras för pengar och på viss tid kan vara en vilsam avkoppling och ett bra alternativ för oss som bor i lägenhet i staden.

Har då detta något med politik att göra? Kanske inte i någon uppenbar mening när det gäller mitt eget odlande vid Ekeby. Men koloniträdgårdar och stadsodling har haft det genom historien. Dessutom har frågan om stadsodling blivit en allt större fråga i stora delar av världen.

I boken Fyrisvallsodlarna (2005) av Ulla de Verdier kan man ta del inte bara av intressant Uppsalahistoria om de för några år sedan av staden undanträngda Fyrisvallsodlarna (som hänvisades till ett område bortanför Bärbyleden) utan också historien kring koloniträdgårdarnas tillkomst liksom olika synsätt på deras existens:

Odlingslotter kan ses som rester av, eller länkar till, ett försvunnet bondesamhälle. Eller som en kamp för social rättvisa. Eller som ett kuvande av arbetarklassen. Eller som friskvård. Eller som levande parker. Eller som karaktärsfostran. Eller som granngemenskap. Eller naturupplevelser. Eller miljövård. Eller hushållande eller kultur.

..har setts som uttryck för arbetarnas kamp för rättvisa och rimliga levnadsvillkor, och rätten, också för de obemedlade, att få njuta av odlande och av naturens skönhet. De har setts som uppfostrare av arbetare, i ansvarstagande, noggrannhet och uthållighet.  Eller som tämjare eller kuvare av arbetare.

Anna Lindhagen, svensk pionjär i stadsodling.

Ja, denna kluvenhet i förhållande till olika förslag till förbättringar går ju igen inom arbetarrörelsens historia även på andra områden.  Och frågan om det samhällsförändrande kontra det individualistiskt konserverande kan väl fortfarande ställas. Både att odla på kolonilott och det som kallas stadsodling tycks i alla fall vara en trend som ökar. På Uppsala kommuns hemsida kan man läsa att ”Uppsala har en långvarig odlingstradition och är den stad i Sverige som har flest odlingslotter förhållande till folkmängd”. Det folkpartistiska kommunalrådet Mohammad Hassan säger där också att ”Stadsodling är bra för staden då den gynnar en ekologisk och ekonomisk hållbar utveckling. Odling gör också staden till en mer intressant och dynamisk plats..” På hemsidan kan man t.o.m. ta del av en inspirationsguide för stadsodling från kommunen.

För några veckor sedan var jag i Berlin. Där finns en mängd så kallade stadsodlingar som mer verkar vara ett uttryck för folkliga initiativ nedifrån än politiska beslut uppifrån. Exempelvis hade folk börjat använda den sedan några år nedlagda flygplatsen Tempelhof som park för alla möjliga ändamål, bland annat odling.

Prizessengärten vid Mowitzplatz, Kreuzberg, Berlin

prinzessinengärten

mobil odling

mobil odling

jordgubb

Vid Moritsplatz i Kreuzberg besökte jag stadsodlingen Prinzessinnengärte, ett projekt som startade 2009 på en plats som varit en ödetomt i mer än 50 år. De beskriver sitt projekt som en mobil odling (se bilder ovan). Man har inte grävt upp och planterat i jorden på platsen. Det innebär att odlingarna vid behov kan flyttas. Syftet är inte bara att få fram mat utan också att skapa mötesplatser och gemenskap, sätta igång ”sociala processer”. De nämnde som en inspiration bland annat de kubanska stadsjordbruken som också är en intressant historia. Omställningen av det kubanska jordbruket tvingades fram av den nöd som uppstod på Kuba 1991 som en följd av Sovjetunionens kollaps. Med den mäktiga vännens fall tvingades Kuba att ställa om sitt jordbruk (och mycket annat i samhället). Det som först tvingades fram av nöd blev sedan ett exempel på vad som går att göra och måste göras för att värna vår planet. Idag är Kuba ett föredöme när det gäller stadsodling och ekologiskt jordbruk. Om detta kan man läsa bland annat i Björn Forsbergs bok Omställningens tid. Forsbergs bok blir mer intressant när det gäller Kuba, för att han i övrigt är mycket kritisk mot systemet på Kuba och nog inte är socialist i någon traditionell mening. Trots detta uttrycker han en insikt som kan vara hårdsmält för icke-socialister:

Kubas raketsnabba omställning av jordbruket hade aldrig varit möjlig om inte marken varit i samhällelig ägo.

 Boken är definitivt läsvärd även i övriga delar. Men om du lånar boken och bara vill läsa just om exemplet från Kuba så står det på sidorna 287 – 304.

stadsjordbruk i havanna

stadsodling i Havanna, Kuba

Kubas omställning till ekologisk hållbarhet skriven av Jan Strömdahl, en mer uttalad Kubavän, är en annan bok som behandlar jordbruk och stadsodling på Kuba . Rekommenderas också!

Som framgick inledningsvis så odlar jag inte för principers utan för mitt eget nöjes skull. Men jag tror ändå att frågan om odling i staden genom kolonilotter eller mer eller mindre radikala former av stadsodling är viktig och kommer att bli allt viktigare. Det handlar inte bara om trivselaspekter och möjlighet till gemenskap. Det handlar också om synen på maten, hur den produceras och fraktas och hela vår miljö.

På andra delar av jorden handlar det precis som här i arbetarrörelsens barndom om mat för överlevnad. Och eftersom vi bara har en jord att leva av och är beroende av varandra för att överleva på den, så tror jag att vi måste se på frågan på samma sätt här också. Att vi måste vårda och ta vara på all odlingsbar mark på vår jord för att kunna föda alla dess människor.

Media: DN, SvD

Intressant?

Uppsala

Bloggat om stadsodling: Stadsodlarna i Lund, Gatsmart.eu, Politikken, Mänsklig hållbarhet – mitt lilla bidrag, Odling för dummies, absolut agronom

Andra bloggar om stadsodling

Smyghets mot 1 maj?

Igår skrev jag om kristdemokraten Aron Modigs förslag i en debattartikel i SvD. Han ville avskaffa 1 maj som helgdag till förmån för att t.ex. istället fira Kungens födelsedag. Idag på 1 maj kan man i samma tidning läsa en fortsättning (?) på detta spår med en artikel som ropar ut att 1 maj är dyrt. Rubriken är ”Prislappen på första maj: fyra miljarder kronor.” Artikeln grundar sig på en uträkning från Konjunkturinstitutet (KI). Enligt Sven-Erik Sveder på KI påverkar 1 procent fler eller färre arbetsdagar under ett år bruttonationalprodukten med 0,3 procent. Det motsvarar ungefär fyra miljarder.

Om denna uträkning stämmer så gäller det naturligtvis också för andra helgdagar än 1 maj. Jag kan då inte låta bli att tycka att det passar lite för bra efter gårdagens inlägg att sikta på just 1 maj i rubriken. Eller är det bara en tillfällighet att denna uträkning dök upp just 1 maj och inte någon annan helgdag?

Sen kan man ju säga en del annat om detta tankespår. Dels det som framgår även av artikeln (men däremot inte av rubriken!) att den verkliga kostnaden inte är så stor eftersom det ändå jobbas på denna dag och dessutom konsumeras. Som man säger i artikeln: ”många passar på att gå ut och handla när de är lediga…”.

Klimatkatastrofen – en minut på RapportMen en mer avgörande invändning är väl: vad är problemet? Vi har allt för många människor som inte får möjlighet att bidra med sitt arbete. Det finns också sådant som det borde produceras mera av som till exempel välfärdstjänster eller sådant som behövs för att rusta upp det svenska järnvägsnätet. Men som helhet produceras och konsumeras det väl inte för lite?! Tvärtom så hotar ju vår produktion/konsumtion hela vår jord genom att ta ut för mycket (det ekologiska fotavtrycket) och genom att förvärra klimatkrisen. I det perspektivet är det knappast ett problem med en helgdag. Istället borde vi arbeta mindre per person och samtidigt få fler i arbete.

Om man tycker att för många helgdagar eller minskad arbetstid för alla är ett problem för att vi får in för lite skattepengar så borde man istället göra något åt skattesmitandet. Enligt en artikel i ETC saknar skatteverket varje år ungefär 133 miljarder (jämför med de fyra miljarderna ovan). Och till utlandet slussas omkring 46 miljarder.

Intressant?

En moderat testballong?

Vi ser att det finns utrymme för en diskussion om hur vi kan påverka volymerna av dem som kommer till Sverige och samtidigt värna asylrätten

                                        Migrationsminister Tobias Billström i Agenda.

Moderaterna har tillsatt en ”särskild arbetsgrupp för integrations- och migrationspolitik” under ledning av migrationsminister Tobias Billström. I gruppen ingår bl.a. här från Uppsala Fredrik Ahlstedt, kommunstyrelsens ordförande i Uppsala.

Om det började bra för denna arbetsgrupp beror väl på hur man ser på saken. Moderaterna skulle kanske kunna vara nöjda med en mycket stor uppmärksamhet kring inriktningen på citatet ovan och dess möjligheter att dra röster från sverigedemokraterna. Samtidigt har det lett till kritik både inom de egna leden (Muf) och från allianskamraterna.  Och i DN försöker statsminister Reinfeldt komma undan talet om ”volym” på invandringen utan att riktigt lyckas. Sverigedemokraterna som man kan tycka borde vara glada för att moderaterna närmar sig deras politik verkar istället sura över att ha blivit bestulna utan erkännande.

Uppsalamoderaten Fredrik Ahlstedt säger apropå debatten att ”Vi ska inte sopa några problem under mattan”. Hans förklaring till detta inte alltför tydliga uttalande är att han inte tycker att ”integrationspolitiken fungerat tillräckligt bra”. I en ledarartikel i Uppsalas liberala dagstidning UNT avslöjar man den tankemässiga oklarheten hos Ahlstedt:

Fredrik Ahlstedt tycker exempelvis att ”integrationspolitiken” ska vara ”generös och human”. Men här måtte han mena invandringspolitiken. Eller flyktingpolitiken. Integrationen är ju något som inkluderar oss alla, det generösa är införstått i själva begreppet.

Men ledarartikeln uttrycker också några andra och mycket viktiga saker i denna debatt. Dels en viktig diskussion och definition av själva begreppet integration:

Ett integrerat samhälle bygger på ömsesidighet, att alla människor går varandra till mötes och anpassar sig till helheten, utan att fördenskull göra avkall på sina egna resurser, viljor, traditioner, identiteter och åsikter. Det är ett komplext samspel som är omöjligt utan generositet, tolerans och humanitet. Ett äktenskap är ett bra exempel: två individer går varandra till mötes för att kunna leva länge i ett både hållbart och frihetligt samspel.

Dessutom menar artikelskribenten att Sverige inte har ett integrationsproblem utan ett sysselsättningsproblem. Även om jag aldrig kommer att gilla själva ordet ”sysselsättning”  (föredrar att prata om arbete/jobb) så tycker jag att det är en bra vinkel på frågan. Lustigt nog anknyter den till en artikel i veckans nummer av den socialistiska veckotidningen Flamman där nationalekonomen Erik Helgesson menar att man istället för att ställa frågan vad invandringen kostar borde resa frågan: ”vad kostar arbetslösheten?” eftersom ”invandringens kostnader är helt beroende av arbetslösheten”.

Då blir den avgörande frågan hur vi ser på detta med jobben.

Om vi inte tycker att arbetslösheten främst är individernas eget fel (att avhjälpas med coaching och hårdare tag för att få folk att ta jobb till allt sämre villkor) utan beror på om det faktiskt finns jobb att gå till…

Om vi inte ser på jobb som sysselsättning utan något som ska möta verkliga behov…

Om vi inte ser människor som kostnad och problem utan tänker att alla har möjligheter och kan bidra till oss alla på något sätt…

Om vi inte tänker att det bara är marknaden som har möjlighet att organisera människor i arbete…

Om vi inte tycker att livets mening är att jobba och att det är naturligt att de som har jobb ska jobba mer och hårdare, trots att produktiviteten ständigt ökar…

Ja då borde vi också se möjligheterna. Möjligheterna att tillsammans organisera människor i arbete med det som behövs inom vård, skola, omsorg, städning av det gemensamma, klimatsmart bostadsbyggande, omställning av våra transporter, upprustning av järnvägarna och så vidare, bara för att nämna några saker. Men också möjligheten att dela på jobben och minska arbetstiden för alla så att vi också kan leva mera tillsammans.

Om vi gemensamt via den politiska demokratin också tog dessa möjligheter så skulle vi också slippa den trista och ogina diskussionen om invandringen som ett problem.

Till sist är det också viktigt att påminna om några grundfakta i dagsläget när det gäller migration och invandring:

Det pågår – om man går till migrationsverkets egen statistik – INTE någon massinvandring till Sverige. Totalt invandrade 96 467 personer under 2011, varav 15 582 svenskar. Under 2010 utvandrade 51 179 personer. Befolkningen ökade därigenom med 0,5 %.

Under 2011 kom 29 648 asylsökande till Sverige.

Av de som fick uppehållstillstånd i Sverige 2011 var gruppen flyktingar den minsta gruppen. Sammanlagt fick 12 726 personer uppehållstillstånd på grund av flyktingskäl, 32 469 personer på grund av familjeanknytning, 24 713 personer på grund av studier eller arbete. Migrationsverket registrerade dessutom uppehållsrätt  eller utfärdade uppehållskort för 23 226 EU/EES-medborgare och deras anhöriga under 2011.

Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4,AB1, AB2,DN1, DN2

DN3

Uppsala

Intressant?

Bloggar om invandringen

%d bloggare gillar detta: