Att ge yttrandefrihet åt diktaturens kreatur

Den odemokratiska utvecklingen i Turkiet fortsätter och skärps. President Erdogan samlar allt mer makt i sin hand. Kritiska medier har under det senaste halvåret stängts och mer än 100 000 människor anställda inom staten har fått sparken eller fängslats. Ledare, parlamentariker och vanliga partimedlemmar i oppositionspartiet HDP har fängslats. Den kurdiska minoriteten pekas ut som en ”inre fiende” och våldet trappas upp.

Nu vill Erdogan ta ytterligare ett steg för att stärka sin egen makt. I ett förslag till ny konstitution som nu föreslås ska presidenten kunna styra med dekret, ensam få utse viktiga domare, kunna upplösa parlamentet och på egen hand kunna införa undantagstillstånd. Om förslaget går igenom kan det också innebära att Erdogan sitter kvar till 2029. Men först måste förslaget passera en folkomröstning den 16 april. Trots att Erdoganregimen på alla sätt hindrat möjligheterna till att driva en kampanj för ett NEJ i denna folkomröstning tycks man ändå inte säkra på att vinna. Därför är även de 2,9 miljoner turkiska medborgare som bor utanför Turkiet viktiga att nå för regimen. Vi har kunnat ta del av hur det gick med detta  i Nederländerna där de två regeringarna krockade rejält med varandra. Den turkiska regimens propagandister släpptes inte in helt enkelt. Sannolikt har detta – som ofta i nationella konflikter –  gynnat bägge regeringarna, både Erdogan och Nederländernas statsminister Rutte.

Men i Sverige kunde Erdogans regim obehindrat sprida sin propaganda. Företrädare för det svenska utrikesdepartementet och regeringen har sagt att det beror på att det råder yttrandefrihet i Sverige. Sverige ger alltså den förtryckande regimen den yttrandefrihet som denna regim själv med alla medel hindrar den turkiska NEJ-sidan att få. De sitter ju tystade i fängelse, skräms eller hotas med statens alla våldsmedel. Det här är inte hedrande för Sverige. Sverige borde inte låta dessa diktaturens kreatur få komma hit och sprida sin propaganda för att ytterligare inskränka demokratin i Turkiet. Inte så länge det inte råder yttrandefrihet för oppositionen i Turkiet.

Intressant?

Läs andra bloggar om Turkiet, Kurdestan, Erdogan

Finns det hopp för Rumänien?

Åter demonstrerar tiotusentals människor på gatorna i Bukarest och andra rumänska städer. ”Tjuvar! Avgå!” har folkmassan ropat utanför regeringshögkvarteret i Bukarest.

Demonstranter i Bukarest

Demonstranter i Bukarest

Den omedelbara bakgrunden till protesterna denna gång är att regeringen –  som domineras av PSD och dess ledare Liviu Dragnea – den 31 januari utan debatt drev igenom ett dekret som skulle avkriminalisera viss korruption. Då Rumänien är ett genomkorrumperat samhälle är detta inte någon liten fråga. Att det är så märks också på att demonstrationerna har fortsatt trots att regeringen sagt sig backa från förslaget.

PSD återkom precis till regeringsmakten i december 2016 efter att ha tvingats bort av liknande demonstrationer året innan. Partiet kallar sig alltså socialdemokratiskt. Men oavsett vad vi tycker om den socialdemokrati som vi känner från Skandinavien så är skillnaden enorm. Ledaren Dragnea började för övrigt sin karriär i ett öppet borgerligt parti (Demokratiska partiet) innan han bytte till PDS.

Men både DP och PDS har sina rötter i den Nationella räddningsfronten. Jag tror att en förståelse av denna organisation, dess bakgrund, sammansättning och vidare utveckling bidrar till förståelsen av det som händer nu.

Avrättningen av Ceausescu

bodeln

Cirlan

Den 25 december 1989 sköts Nicolae Ceausescu – Rumäniens högste ledare sedan mer än tjugo år – och hans fru Elena efter en summarisk rättegång. Jag minns fortfarande hur man kunde se det gamla paret på TV stunden innan de avrättades. Regimen under Ceausescu var förvisso en mycket obehaglig regim i alla avseenden. Men det var också denna avrättning. För några år sedan kunde man läsa en intervju med en av Ceausescus bödlar. Dorin-Marian Cirlan hette han. Han berättade hur han sköt Ceausescu med sex skott ”bytte magasin, växlade till automateld och satte 30 skott i Elena”. Cirlan hade valts ut till detta ”uppdrag” tillsammans med tre andra militärer ur 64:e fallskärmsjägarregementet. Han kände då igen general Victor Stanculescu, ”som hade stått på ett podium tillsammans med president Ceausescu och statsledningen på nationaldagen den 23 augusti” samma år. I denna kommentar får vi en liten ledtråd till att förstå vad som hände. Folkmassorna hade under dagarna innan först demonstrerat och sedan fysiskt kämpat mot de hatade Securitatestyrkorna. Många dödades eller skadades. Men den 22 december stormade folkmassorna centralkommitténs byggnad. Ceausescu och hans fru flydde då i helikopter. Men de fångades in av militären, där några av dem som tidigare stått bredvid ledaren nu hade bråttom med att snabbt få undan denne och hans fru. Bödeln Cirlan hörde domaren avkunna dödsdomen och tillägga: ”Tiden för att överklaga är tio dagar. Domen verkställs omedelbart”(!). Cirlan tillade att  ”Det var en stalinistisk rättegång….En skenrättegång. Den tog kanske en timme och tre kvart”.

Regimen Ceausescu och västvärlden

Regimen i Rumänien var hemsk på alla sätt. ceauMen det finns några saker som också är värda att minnas i samband med detta. Trots eländet och det hårda förtrycket var inte Rumänien på denna tid impopulärt bland de demokratiska regimerna i väst. Tvärtom. Ceausescu-regimen var nämligen länge i hård konflikt med Sovjet. Precis som nu är det ju annat än demokratiska principer som styr utrikespolitiken i de länder som betraktar sig som demokratiska. Ceausescu-regimen var alltså populär hos de ledande västmakterna och fick frikostiga lån, bistånd och politiskt stöd från USA och ett flertal övriga länder utanför östblocket. Rumänien var det första landet i Östblocket som gick med i IMF och GATT. Rumänien hade också handelsavtal med EG. Man var också det första östblockslandet som fick besök av en USA-president. 1971 kom Richard Nixon dit. Även Sverige behandlade Rumänien annorlunda och vänligare. År 1980 mottog Ceaușescu det svenska kungahusets Serafimerorden serafimerordeni samband med ett statsbesök.

Ceausescus arvtagare

Precis som i flera andra öststater lyckades den gamla nomenklaturan bita sig kvar vid makten men i nya kostymer och med andra paroller. Som ofta har man använt sig av det nationalistiska kortet och spelat på motsättningar mellan olika etniska grupper. Historikern Carl-Johan Gardell beskrev det så här 1995:

Redan den 22 december genomfördes en palatskupp inom den härskande regimen. En sammansvuren krets inom eliten lät meddela att en nationell Räddningsfront bildats och att revolutionen var genomförd. Man publicerade ett reformprogram i 10 punkter, utlovade fria val och en övergång till ett demokratiskt styrelseskick. Vissa av revolutionens ledarfigurer och några välkända dissidenter bereddes plats i ett styrande råd. En fri debatt sköt fart, oberoende tidningar blomstrade och demokratiska organisationer framträdde inom några dagar.

Efter en månad – 24 januari 1990 – inleddes regimens motoffensiv. Samarbetet mellan dissidenterna och eliten i det styrande rådet kollapsade. Den provisoriska räddningsfronten etablerade sig som parti med avsikt att ställa upp i det kommande valet. Serier av gatukonfrontationer inträffade då demonstranter misshandlades av förklädda Securitatemän. Försåtliga provokationer fick gamla motsättningar mellan rumäner och ungrare att blossa upp. Vissa tidningar uppmanade till våld mot utpekade syndabockar.

I det följande presidentvalet den 20 maj fick Iliescu en 85-procentig majoritet och i det samtidiga parlamentsvalet nådde räddningsfronten hela 66 procent av rösterna. I ett samhällsklimat som präglades av nationalistiska slagord och etniskt härledda anklagelser röstade folk på den sittande regimen. Den lyckosamma strategin kom på nytt till användning i lokalvalen i februari 1992 och i de nya president- och parlamentsvalen i september samma år.

Efter valen bildade räddningsfronten – nu med det nya namnet Parti för Socialdemokrater i Rumänien – en ny regering med stöd av ett par ultranationalistiska partier.

Det är alltså detta ”socialdemokratiska” parti med rötter i ”räddningsfronten” och den gamla nomenklaturan som folkmassorna åter demonstrerar mot på gatorna i Bukarest och andra städer.

Att göra uppror är inte någon lätt sak. Och de senaste åren har vi sett ett flertal exempel på stora folkliga demonstrationer som lett till nya makthavare men inte i grunden ändrat systemet. Att lura ”folket” är ju inte precis någon ny kunskap. Makthavande minoriteter har lyckats med det genom hela vår historia. Vilka krafter som har initiativet eller driver de nuvarande protesterna i Rumänien har det varit svårt att få någon bild av. Så länge kraven begränsas till motstånd mot korruption – om än så viktigt – är det svårt att se några större politiska förändringar. Kanske kommer protesterna bara leda till ännu en ny regeringsombildning inom de partier som har sina rötter i den gamla nomenklaturan? Ändå måste vi följa dessa folkliga uppror och låta dem inge oss hopp om att en annan ordning är möjlig, med både demokrati och social rättvisa.

Intressant?

Läs andra bloggar om Rumänien

Öppen blogg till Stig-Björn Ljunggren

Hej Stig-Björn Ljunggren!words

Med anledning av den blogg som jag skrev om den s.k. åsiktskorridoren har du utvecklat några tankar i bloggens kommentarsfält. Jag märker att det behövs mer utrymme för denna diskussion. Dessutom kanske den kan vara intressant att ta del av för andra. Därför svarar jag nu på dina kommentarer här. De som inte läst dessa kommentarer uppmanar jag att läsa dem innan ni fortsätter att läsa här.

Om att förhålla sig till åsikterna hos Janouch

Janouch intervjuas i tjeckisk TV och utvecklar sina tankar om Sverige idag. Bilden av Sverige är en del av en diskussion om vart vi vill gå. Hur vi anser att det är hänger ihop med hur vi vill att det ska vara/bli.

Janouch försöker etablera sin bild av landet Sverige. Kampen om denna bild är en kamp om olika vägval som vi står inför. Att de som vill ha en utveckling åt SD:s håll i sammanhanget använder ordet ”åsiktskorridor” är en del av taktiken för att stärka eller etablera den egna bilden som ”sanningen”.

Men du säger Stig-Björn Ljunggren, att du inte har försvarat Janouchs åsikter. Du vill bara bidra till att ”vårda ett bra samtalsklimat”. Den omedelbara frågan då är ju: på vilket sätt har Janouch bidragit till ett bra samtalsklimat?

En person som ger en mycket skruvad och icke sanningsenlig bild av situationen i Sverige – en bild som överensstämmer med den bild som SD med svans torgfört sedan länge – och dessutom talar om att beväpna sig (läs när det gäller den saken Kajsa Ekis Ekmans inlägg i Expressen) bidrar väl inte precis till ”ett bra samtalsklimat”? När Janouch då föga förvånande blir kritiserad och angripen för de åsikter som hon uttryckt, reagerar hon genom att tala om bokbål. Ägaren till en liten barnbokhandel i Uppsala reagerar i besvikelse över det som Janouch uttryckt. Hon säger offentligt  att hon inte längre kommer sälja Janouchs böcker i sin bokhandel. Då kallar Janouch bokhandeln för ”fascistisk”. Den svans som alltid följer denna typ av debatter kommer in på scenen. Ägaren blir utsatt för grova hot och hatiska angrepp både på nätet och i bokhandeln.

I denna situation ingriper då några personer som – med Ljunggrens egen term om sig själv – tillhör ”kommentariatet”. De säger inte något kritiskt om Janouchs uttalanden i Tjeckien, hennes grova angrepp på bokhandelsägaren i Uppsala eller det faktum att den mer eller mindre organiserade svansen till SD känt sig uppmuntrade och grovt hotat ägaren till bokhandeln. Nej, istället pratar de om ”åsiktskorridoren” och om att Janouch har blivit illa behandlad. Ursäkta, men för mig framstår inte detta som varken ärligt eller speciellt modigt. Att du inte ser någon ”tydlig demarkationslinje av antagonistisk karaktär i Sverige idag” blir här begripligt för mig. Men om det finns någon demarkationslinje som verkligen borde kunna upplevas som ”antagonistisk” idag så är det väl den som handlar om gränsen mot extremhögern och dess demagogi. Kanske är det också den som du avser med ”framväxten av den ”demokratur”, en folkligt stödd auktoritär makt” som du anser kan göra att det blir ”antagonistiskt”? Är det alltså först när extremhögern tagit makten som de ska betraktas som våra antagonister?

Om själva korridorbegreppet

Stig-Björn Ljunggren håller med om att det ” finns ett problem med att diskutera diskussionen snarare än att diskutera sakfrågorna” men vill ändå fortsätta använda ordet ”åsiktskorridor” som en ”bra metafor” även om alla metaforer samtidigt ”riskerar att låsa fast tanken.”

Jag tycker att det är en mycket dålig metafor, speciellt på det sätt som den har etablerats av extremhögern och dess tillskyndare eller nyttiga idioter. De har delvis lyckats med att ”låsa fast tanken” vid denna enda korridor där man ”inte får” tycka eller säga vad man vill. För mig är sättet att använda begreppet ”åsiktskorridor” i fallet Janouch ett avskräckande exempel.

I verkligheten pågår en ständig kamp om bilden av verkligheten på en mängd områden, inom olika grupper och inom en mängd frågor. De som dominerar debatten eller bilden av verkligheten på varje område och inom varje fråga kan naturligtvis alltid beskyllas för att upprätthålla en korridor. En del korridorer kan vi gilla, andra kan vi ogilla. Jag gillar till exempel att de flesta människor inte accepterar öppen rasism och att vi i denna mening har en sorts korridor i denna fråga. Jag ogillar att man inte kan ifrågasätta regimen i Ukraina och påtala det högerextrema inflytandet där utan att bli beskylld för att vara anhängare till Putin. Men jag tycker att det vore fjantigt och ynkligt att beklaga sig över detta i form av prat om korridor istället för att ge sig in i diskussionen om sakfrågorna.

Men det finns också ”korridorer” som de flesta av oss inte har tillträde till alls. De flesta av oss tillhör varken ”kommentariatet” eller äger några dominerande medier. Det finns också ”korridorer” som vi inte ens vill tillhöra, men där vi utifrån kan betrakta förflyttningar. Utifrån kan vi till exempel betrakta den moderata korridor där det förut inte var möjligt att säga att man kunde samarbeta med SD, men där det nu verkar vara det. Den debatt som Janouch, du och Lotta Gröning deltar i har säkert en  del inverkan på detta.

Alla dessa olika ”korridorer” gör begreppet oanvändbart för seriösa diskussioner. Det generella sättet att tala om korridoren i bestämd form har också framförallt blivit extremhögerns begrepp. Att använda det istället för att diskutera sakfrågorna innebär att legitimera extremhögern. Det har inte heller någonting alls med samtalsklimat att göra.

Uppsala

Intressant?

Åsiktskorridoren?

korridorEtt ord som börjat dyka upp allt oftare de senaste åren är ordet ”åsiktskorridor”. Jag vet inte vem eller vilka som myntade uttrycket eller hur länge det använts. Det kanske någon språkforskande läsare skulle kunna bidra till att reda ut?

Men är det ett ord som bidrar till att öka vår förståelse? De som använder ordet menar ungefär att det finns vissa saker som ”man inte får säga i det här landet”. Eller att om man säger dem så får man problem. Jag läser t.ex. statsvetaren och debattören Stig-Björn Ljunggren som fortfarande kallar sig själv ”s-märkt”. Han skriver apropå debatten om Katerina Janouchs uttalanden för tjeckisk TV:

För det första gäller det att inte säga något som går utanför åsiktskorridoren och som strider mot den allmänna meningen om du inte är beredd att betala ett pris. Risken är stor att det leder fram till fördömelse och att framtida möjligheter att få uttala din mening minskar. 

Är det på det viset i landet Sverige? I en viss mening stämmer det inte alls. Du kan säga nästan vad som helst utan några konsekvenser så länge det du säger inte bryter mot lagen. Du kan bli dömd för hets mot folkgrupp eller förtal till exempel. Men nog känns det som om gränserna för vad som kan sägas utan att leda till åtal, har vidgats betydligt, även i detta avseende, under de senaste åren. Däremot är det säkert sant att det är försvårande för olika typer av karriärer att uttrycka åsikter som inte gillas av dem som befinner sig högre upp i hierarkin. I denna mening finns det alltid en sorts ”åsiktskorridor” i alla typer av företag eller organisationer.

Vad är ok att säga?

Vi kan alltså yttra oss och säga vår mening. Genom det som kallas sociala medier kan vi  numera nå fler med våra tankar än vad som tidigare var möjligt. Jag kan nå andra människor med hjälp av denna blogg till exempel. I en viss mening finns det naturligtvis en sorts ”åsiktskorridor” även för sådant här vanligt prat, facebook-skrivande eller bloggande. Det finns i alla samhällen och alltid en dominerande och i huvudsak gemensam uppfattning om vad som är sant, anständigt eller ok att säga. Att uttrycka antisemitism kan inte bara vara åtalbart beroende på hur det formuleras, det är också något som ogillas av de flesta människor i Sverige idag. Och tack och lov för det. Det finns alltid åsikter som betraktas som avskyvärda och hamnar utanför något som man skulle kunna kalla en ”åsiktskorridor”.

Men det är inte detta ganska självklara som de som använder uttrycket är ute efter. Talet om denna korridor syftar istället till att flytta korridoren så att en del av sådant som de flesta har tyckt vara avskyvärt blir acceptabelt. Därför är det inte förvånande att det främst är på den högerextrema kanten som uttrycket blivit populärt. Att debattörer som Ljunggren eller Dahlberg och Marteus på Expressen vill hjälpa till här, är kanske lite mer anmärkningsvärt.

Den ”fysiska åsiktskorridoren”

Vem har störst megafon?

Vem har störst megafon?

I en mer direkt fysisk mening finns det ju en åsiktskorridor som inte är beroende av vad de flesta av oss tycker är ok att säga. Den handlar istället om faktiska maktförhållanden. Jag tänker då på det faktum att de som verkligen når ut med sina åsikter till många människor är de som äger, dominerar eller har tillgång till de etablerade medierna. För mycket av diskussionen om ”åsiktskorridoren” förs ju bland de människor som alla själva befinner sig i den privilegierade sitsen att kunna få ut sina åsikter via Expressen, DN eller TV. Vänstern och arbetarrörelsen har här alltid varit i ett underläge när det gäller dessa rent fysiska möjligheter att nå ut. Och tyvärr har det förvärrats på många sätt.

Exemplet Janouch

När Katerina Janouch uttalat sig för tjeckisk TV om Sverige fick hon kritik för det som hon sagt. Diskussionen i sakfrågan lämnar jag därhän här. Men vad jag kunnat se har hon i olika medier kunna bemöta sina kritiker. Se till exempel Mediebrusets genomgång. Men Janouch anser att hennes yttrandefrihet har kränkts. Tillsammans med Marcus Birro börjar hon prata om bokbål och får eldunderstöd av Ljunggren som tar henne i försvar och talar om ”åsiktskorridoren”. Ägaren till Läslusen –  en liten barnbokhandel här i Uppsala – blir rikskänd i sammanhanget. Hon ogillar det Janouch uttryckt och bestämmer sig för att ta bort hennes böcker från sin bokhandel. Det retar upp Janouch så mycket så att hon kallar bokhandeln ”fascistisk”. janouchAtt Janouch i skrift kallar denna bokhandlare något så kränkande visar väl också att hennes gränser för yttrandefrihet och ren anständighet är mycket vida. Några som kanske inte skulle känna sig kränkta av att själva få denna etikett ger också eldunderstöd till Janouch, men på sitt eget typiska sätt. Ägaren till bokhandeln har utsatts för hat och grova hot. Så ser bilden ofta ut när ”korridoren” ska flyttas högerut. ”Intellektuella” som byter position får stöd av andra och till sist även av det fysiska våldet i sin kamp för att ”försvara yttrandefriheten”. Men varför måste dessa ynkliga typer, som naturligtvis avsvär sig varje samröre med sina mer grovkorniga och fysiska anhängare, alltid göra sig själva till någon sorts offer för åsiktsförtryck, istället för att bara slåss öppet för sina egna åsikter? De har ju till skillnad från de flesta andra mycket god tillgång till medierna.

Låt oss jämföra med ett helt annat exempel.

Exemplet Utrikespolitiska institutets rapport

I en rapport från Utrikespolitiska institutet (UI) berättas om spridningen av rysk desinformation och falska nyheter i Sverige. Man riktade i sammanhanget också mycket kritik mot Aftonbladet Kultur för att bidra till denna spridning. De påstod att AB Kultur är ”den viktigaste interlokutören för ett Kremlvänligt ’vänster-narrativ’ i Sverige”. Dessutom pekade man ut Aleksey Sachnin, en politisk flykting från Ryssland som Putin-agent. Dessa påståenden har bemötts på olika och mycket övertygande sätt av både Martin Aagard och Åsa Linderborg samt den utpekade Aleksey Sachnin i en mycket läsvärd artikel. Stig Fredriksson skriver i en mycket saklig artikel i SvD skriver att:

…det är en mycket allvarlig anklagelse att hävda att AB:s kultursidor är det viktigaste proryska språkröret i Sverige, och rapportförfattarnas bevisning är inte övertygande. 

Chefen för UI har nu också tagit sin hand från rapporten.

Denna diskussion är ju också en sorts diskussion om ”korridoren”. Författarna Martin Kragh och Sebastian Åsberg gjorde vad de kunde för att bevara och förstärka en sorts åsiktsdominans (korridor) som redan finns när det gäller synen på Nato eller regimen i Ukraina. Denna syn handlar om att kritik mot Nato-anslutning bara är ett uttryck för sympati med Putin och att på samma sätt kritik mot de högerextrema krafterna i Ukraina (ja att ens nämna dem) är ett bevis för att man sympatiserar med Putin eller annekteringen av Krim.

Men angreppet slogs tillbaka. Sakligt och metodiskt. Det innebär inte att den dominerande bilden är satt i allvarlig gungning. Men de värsta övertrampen och uppenbara lögnerna kommer kanske dröja ett tag igen. Heder åt dem som inte vikt ner sig i denna debatt. Det  gläder mig också att de inte i likhet med de ynkliga högertyperna börjat beklaga sig över åsiktsförtryck eller korridorer. De har istället gått direkt till sakfrågorna.

Uppsala

Intressant?

 

Hädare och kränkta i moderaterna

Moderaterna brukar vara betydligt bättre på att hålla rättning i leden än arbetarrörelsens partier. Så när det uppstår en liten men öppen konflikt inom detta parti så borde man kanske bara luta sig tillbaka och tillåta sig lite ren skadeglädje. Men det fanns lite mer i detta….skarmklipp

Att Hanif Bali är en part i målet borde man inte bli förvånad över. Han har gjort sig känd för att hålla en mycket hård och förolämpande ton i debatter på nätet. Det verkar inte främst vara en följd av ett hetsigt sinnelag utan snarare en medveten taktik. I en intervju i DN sa han om sig själv att han var ”etta bland alla politiker” mätt i antal ”interaktioner, alltså hur många som skriver om mig och retweetar vad jag säger.”

Nu har han stött sig med en moderat partikamrat, Kahin Ahmed som är lokalpolitiker i Rinkeby/Kista i Stockholm. Kahin Ahmed skriver på Nyheter 24 att han skäms över Hanif Bali. Anledningen är att Hanif Bali kallat profeten Muhammed för pedofil på Twitter. Uppfattningen om profeten som pedofil bygger – gissar jag –  på berättelsen om att han gifte sig med flickan Aisha när hon var sex år gammal, vilket ju är svårsmält för de flesta moderna människor. Kanske kan man ändå tycka att det är ganska grovt och medvetet sårande att uttrycka sig som Hanif Bali (brukar). Men Kahin Ahmeds reaktion är  inte heller sympatisk.

Kahin Ahmed skriver att yttrandet om profetens pedofili kränker muslimer. Jag kan förstå att han kan känna sig kränkt. Men det finns en skillnad mellan att kränka och att känna sig kränkt. Hur någon känner är ett faktum. Men vad som är kränkande går att diskutera. Att uttala sig nedsättande om alla muslimer generellt det är de facto en kränkning. Men att uttala sig nedsättande om en religiös ledare eller profet är inte samma sak.

Ahmed går dessutom längre än så. Han skriver att ”de mänskliga rättigheterna” har kränkts. Men det är inte en mänsklig rättighet att slippa nedsättande kommentarer om det man tror på. Det finns många saker som ingår i de mänskliga rättigheterna. Men rätten att slippa bli kränkt i det man tror på ingår inte i dem. Det är som med Lars Vilks och hans rondellhundar. Han sparkar neråt, skärper motsättningar på ett dumt sätt och spelar med i de högerextremas kör. Men hans kränkningar är inte olagliga eller mot några mänskliga rättigheter. De är bara dumma. Hanif Balis sätt att ”debattera” är inte en stil som jag gillar. Personligen skulle jag inte närma mig den svårbegripliga frågan om ett av profetens äktenskap för ungefär 1400 år sedan på detta sätt. Men i respekten för ”mångkulturalismen och tolerans för olikheter” som Ahmed talar om ingår både att få tro på och acceptera allt om profeten och att på ett oförskämt sätt få häda denna profet.

För det är ju hädelse det handlar om inte ”mänskliga rättigheter”. I Sverige har det varit förbjudet att häda. År 1734 infördes en lagparagraf om detta. Ingen fick uttala sig kritiskt mot Gud eller vad som stod i Bibeln. Den paragrafen avskaffades 1949. Det var ett demokratiskt framsteg. Sen är det en annan sak att man alltid kan diskutera hur vi använder oss av olika friheter. Vi kan tycka att det någon uttrycker är oförskämt, ondsint, vulgärt och så vidare. Tillsammans måste vi försöka upprätthålla en samtalsstil som gör att vi inte gräver för många skyttegravar. Men hädelse är och bör förbli tillåtet.

Riktigt osympatisk blir Kahin Ahmeds artikel på slutet där han skriver:

Dessutom gör hans uttalande att han underblåser onödiga diplomatiska konflikter med den muslimska världen. Som kan skada våra svenska intressen ute i världen.

Här anar man andra herrar i bakgrunden, reaktionära regimer som Saudiarabiens, som har synpunkter på yttrandefriheten även i andra länder.

Intressant?

 

Funderingar om högerextremismen, yttrandefriheten och journalistiken

Det har svängt snabbt i svensk politik under det senaste året. bokmassanEtt parti som inte sitter vid makten har fått igenom alltmer av både sin politik och sitt sätt att beskriva verkligheten. Detta parti och dess svans har länge på ett mycket skickligt sätt byggt upp en avsevärd styrka med hjälp av lögner, rykten och hets i  sociala och alternativa medier. Nu har de även börjat flytta in i de etablerade mediernas finrum. Om detta har det uppstått debatt bland såväl socialistiska som borgerliga debattörer med tillgång till etablerade media. Skiljelinjer har dragits upp rakt igenom dessa läger.

Olika saker som diskuterats har varit bokmässan och närvaron av en högerextrem tidning med kopplingar till nazismen, SVT:s Aktuellt som bjöd in chefredaktören för denna tidning och radioprogrammet God Morgon Världen som för första gången lät en SD:are delta i diskussionspanelen.

Aktuellts fiasko

Om man inte tycker att det är rimligt att en högerextremist aktuelltmed tidigare kopplingar till ett nazistparti ska få sitta och ljuga i svensk TV utan att bli bemött med välgrundade motfrågor eller ett sakgranskande reportage då måste man betrakta detta som ett totalt journalistiskt fiasko. Tidningen ETC har skrivit det bästa om detta med sina tio tips till Aktuellt-redaktionen. Detta tycker jag är det avgörande inte frågan om man ö.v.h.t. ska intervjua högerextremister.

Bokmässan

Bokmässans agerande ingav ju inte någon större respekt. Främst därför att de svajade fram och tillbaka så. I principfrågan håller jag med UNT:s Håkan Holmberg som menat att ”Bokmässan är en privat, kommersiell verksamhet och måste själv ta ansvar för vilka utställare man accepterar” eller Aftonbladets Petter Larsson som menat att ”vi måste skilja på staten och bokmässan”. Om man ser saken på detta sätt så innebär det att ingen yttrandefrihet inskränks för att inte vem som helst bjuds in. Trots detta kan man ha olika synpunkter på vilket val som bokmässan borde ha gjort. Vänsterdebattören Åsa Linderborg försvarade till exempel den högerextrema tidningens närvaro på Bokmässan. Jag har stor respekt för Linderborg, det hon skrivit och skriver. Men i detta fall förstår jag henne inte. Hon blir däremot inte för mig en fallen förrädare för det –  jag har tyvärr sett den typen av utfall på Facebook. Linderborg har viktiga poänger när hon generellt försvarar yttrandefriheten gentemot till exempel olika intoleranta delar av vänstern i bred mening. Men riktigt konsekvent tycker jag inte att hon är då hon först (när Bokmässan sagt nej) skriver : ”…skönt att slippa se brunskjortorna på mässan. Men samtidigt går en massa chanser förlorade. Om Nya tider haft en monter hade vi kunnat göra en massa bus som skapat legender.” för att därefter när Bokmässan sagt ja gå fram och skaka hand med de högerextrema. Javisst, värre handskakningar har vi sett och kanske spelar det inte ens någon roll (?) men så ”busigt” var det ju inte.

God morgon världen

När det gäller SD:aren i diskussionspanelen så måste jag nog ändå hålla med Göran Greider. Det vore konstigt om ett numera så stort parti inte fick delta i diskussion på radio. Att stänga dem ute skulle knappast bidra till att flytta tillbaka deras positioner. Tvärtom.

Vad är avgörande?

Kanske har jag fel i en del eller allt vad jag skrivit här. Jag tycker inte att dessa frågor är enkla. Jag kan ändra mig inför övertygande argument. Men framförallt önskar jag att vi som betraktar oss som demokrater och vänster, motståndare till rasism och fascism, kunde klara av att diskutera dessa och liknande saker utan att behandla varandra som fiender, så som tyvärr sker alltför ofta. Jag är också övertygad om att denna kamp på debattsidor, även om den inte är oviktig, inte är avgörande. Det är dessutom en ”kamp” som de flesta inte ens kan delta i. Att tränga tillbaka rasism, nationalism och högerextremism handlar – tror jag – framförallt om att vi måste lyckas med att ena oss och samla många kring ett projekt för ett rättvist och anständigt välfärdssamhälle där inte några lämnas utanför, antingen de bor i en fattig förort i staden eller i den s.k. glesbygden. Det är en kamp och ett projekt som många kan och måste delta i om vi ska lyckas. SD och dess svans står i vägen för detta. Inte bara eller främst för att de är vidriga typer utan främst för att de står på de rikas sida i varenda avgörande klassfråga och att deras politik splittrar enheten mellan alla oss som tillsammans skulle kunna skapa ett rättvist samhälle. Ett samhälle med glädje och optimism istället för rädsla och misstro. Ett samhälle där grogrunden för olika hatläror förtvinar.

Intressant?

Läs andra bloggar om yttrandefrihet, högerextremism

Ingen kommer undan politiken – eller partierna.

”Jag tycker inte om politik”, minns jag att en vän sa till mig för några år sedan. Det är ju inte alls ett ovanligt sätt att tänka. Kanske snarare det mer typiska. ”Nationalskalden” Evert Taube uttrycker det till exempel i sången ”Här är den sköna sommaren” då han avslutar versraderna med att det är ”krig och politik som har förstört vår jord”.

I motsats till detta tänker jag på en låt från 1970-talet:ingen-kommer Ingen kommer undan politiken. Den svenska texten gjordes av Ola Magnell och framfördes av Marie Bergman. Själv tycker jag fortfarande att orginalet ”Complainte pour Ste-Catherine” av  Kate&Anna McGarrigle musikaliskt var den bättre versionen.

Men kan man komma undan politiken? Det beror ju på vad man menar med politik. När USA-feministen Carol Hanisch myntade begreppet ”det personliga är politiskt” 1968, så tror jag inte att hon menade att allt i livet är politik, men att vi ofta inte tänker på sådant som (gemensamt) berör våra liv som politiskt. Till exempel vet vi att det är ett faktum sedan många år att många kvinnor som jobbar i offentlig sektor går in i den s.k. väggen. Om de då tänker på detta enbart som ett personligt problem som bara beror på dem själva och utelämnar alla de beslut och förändringar inom arbetslivet som är en viktig orsak till att de mår så dåligt, då kommer ”politiken” undan. Istället är det ju nödvändigt att de förenas och ser det som är gemensamt både vad gäller problem, orsaker och lösningar.

Beslut utanför politiken

I ett samhälle av vår typ, alltså ett kapitalistiskt samhälle som de flesta på vår jord, så fattas en mängd beslut utanför den formella politiken. De flesta beslut om investeringar, nedläggningar, inriktning på produktionen och liknande är sådant som bestäms av en mycket liten del av befolkningen, nämligen de som har den ekonomiska makten. Av de tio största företagen i världen är fem oljebolag. De är ett mycket mäktigt hinder (utanför demokratin) på vägen mot den omställning till fossilfria samhällen som nu anses nödvändig av nästan alla forskare och politiker. Ett annat exempel är när det multinationella Nomad Foods beslutar att lägga ner Findus produktion i Bjuv. Det påverkar många människor. Om det handlar om politik eller inte beror däremot på hur vi ser på vad som borde göras. De som accepterar beslut av denna typ (främst de som inte själva drabbas naturligtvis) ser det som att det inte finns några alternativ, utvecklingen är ”ödesbunden” och det finns bara en väg att gå. Om man däremot inte accepterar beslut av denna typ så försöker man mobilisera människor i rörelse och vända sig till politiken på det ena eller andra sättet.

Välfärdsstaten

Innan demokratins genombrott i vårt land för ungefär 100 år sedan var möjligheterna för den stora majoriteten av folket att på något sätt påverka samhällsutvecklingen närmast obefintliga.torpare Demokratins genombrott handlade om att genom politiken ingripa i samhället. Uppbygget av den gemensamma välfärden är ett av uttrycken för det. När man idag monterar ned välfärden, privatiserar den och låter den styras av marknadsmässiga principer så innebär det samtidigt att politiken som en demokratisk möjlighet att ingripa monteras ner. Men det innebär ju inte att verksamheten blir politiskt neutral. Det som kallas ”ökad valfrihet” är inte heller neutralt. Valfriheten inom vård skola, skola och omsorg har ju ökat klyftorna och främst gynnat dem som redan var gynnade.

Jag  minns att den nuvarande KD-ledaren då hon var lokalpolitiker här i Uppsala sa att hon ville flytta makten ifrån politikerna till Uppsalaborna.” Och sant är att strävan från politiker inom både borgerligheten och delar av socialdemokratin handlat om att minska politikens inflytande i samhället. Bland beslut som Busch var med om att fatta minns jag t.ex. beslutet att ta ifrån läsintresserade människor på äldreboenden deras möjlighet att få hjälp med hantering av böcker och högläsning. I det fallet var det svårt att se att de fick mer makt.

Politikernas fel?

Ändå är det – som jag uppfattar det – allt vanligare nuförtiden att prata om att ”det är politikernas fel” eller att man tycker att alla partier bara är skit. Även bland folk med någon typ av vänsteråsikter hör jag ibland den typen av uttryck.

Att demokratin så som vi hittills känt den beskärs alltmer genom EU, TTIP, CETA, privatiseringar, new public management osv…är sant.

Att närheten och närmandet mellan flera av de olika politiska partierna gjort att det ofta är svårt att se skillnaderna, är sant.

Att politiker sviker sina löften är ständigt sant – idag mer än på länge.

Att det på många sätt – framförallt inom kommunalpolitiken – kan kännas som att det blir ungefär samma politik oavsett vilket block som styr, är också sant.

Ja, dessa saker är sanna. Men betyder det att det är vettigt att ställa sig utanför? Om man säger att allt är skit så är det som att säga att man tycker demokrati är ointressant. I en tid när demokratin redan på olika sätt monteras ner är en sådan attityd farligare än på mycket länge. Att ställa sig utanför innebär definitivt att låta andra bestämma. Att prata om alla politiker som skit utan undantag, utan att i så fall förorda eller söka nya alternativa partier eller rörelser, innebär att ställa sig utanför.

Den form för demokrati som vi har uttrycks bland annat genom politiska partier. Det är definitivt inte det enda sättet att bedriva politik. Folkrörelser och aktivistgrupper av olika slag har haft en stor betydelse för utvecklingen och kommer även i fortsättningen ha det. De är nödvändiga för att skapa ett tryck på partier och politiska institutioner. Inga progressiva förändringar kan ske utan dem.

Men på samma sätt som vi inte kommer undan politiken kommer vi inte heller undan de politiska partierna inom den form för demokrati som vi har. Naturligtvis kan man tänka sig andra former för demokrati. Men personligen tror jag att systemet med att sammansluta tankeriktningar i partier är bra. Att färre människor organiserar sig i politiska partier idag tror jag både är ett resultat av och en orsak till att demokratin minskar i samhället. Naturligtvis kan inte alla vara med i politiska partier. Men att ställa sig helt utanför till exempel genom att inte rösta innebär ju också att man låter andra bestämma. Tyvärr är detta att inte rösta vanligare i områden där det bor människor med låga inkomster än i områden med höginkomsttagare. De som gynnas av detta är även i detta fall de som redan är gynnade.

Att gå ur ett parti

Ibland ser eller hör jag utträdesdeklarationer. Ibland är det från sådana som har ett kort tålamod och mest varit inne och nosat ett tag. Men ibland är det sådana som både varit med länge och åstadkommit en hel del som enskilda individer. Att man kan bli ledsen och trött förstår jag mycket väl och att inte alltid orka är inget fel heller. Ändå känns det ofta ganska sorgligt att dessa människor som varit aktiva ibland nästan ett helt vuxet liv lämnar utan att kunna visa på något alternativ, inom eller utanför det parti som de lämnar. Deras beslut innebär ju att de personer och de beslut de ogillade blir kvar och att inget alternativ utanför heller utvecklas.

Själv har jag valt att arbeta i Vänsterpartiet. Naturligtvis är detta parti långt från drömmen om en stor och bred vänster som kan inkludera alla som anser att en annan värld är nödvändig, som klarar av att hysa en mängd olika tankar och perspektiv men samtidigt håller ihop om huvudriktningen utan att tappa eller ge upp den. Men dagens Vänsterparti är det som vi faktiskt har. Ett växande parti där idag majoriteten av dess medlemmar bara varit med i några år. Ett parti med både växtverk, möjligheter och problem. Där väljer jag att vara (kvar) och göra det jag kan som människa. Det är ett sätt att inte undkomma politiken.

Intressant?

Uppsala

Läs andra bloggar om Vänsterpartiet, demokrati, politik

Demokrati?

eliten

Om du missat den här bilden i medierna, titta då en gång till

Du ser från vänster till höger: Donald Trump, det republikanska partiets presidentkandidat, det demokratiska partiets presidentkandidat Hillary Rodham Clinton, hennes man expresidenten Bill Clinton och fru Melania Trump,

Bilden är tagen år 2005 på Trumps bröllopsfest. Där var makarna Clinton med eftersom Trump bidragit med stora summor till Clintons kampanj.

På sitt typiska språk kommenterade Trump i Daily Mail detta genom att säga att han inte vunnit något (”special government favors”) genom dessa bidrag men att Clintons ”they do kiss my ass”.

Aftonbladets ledarskribent Katrin Marcal, som numera inte brukar uttrycka speciellt radikala ståndpunkter (minns hur hon talade emot Corbyn som partiledare för Labour), ser bilden och utbrister:

….den där bilden påminner om, detta  presidentval är en intern uppgörelse mellan två av USA:s rikaste familjer. En strid inom den yttersta eliten i en tid av populism”.

Valet står mellan vilken del av den härskande klassen som ska utöva det politiska styret. Hur får alla de liberaler (och socialdemokrater) som hårt kritiserar demokratiska brister i fattiga utvecklingsländer, men aldrig ser detta avgörande och grundläggande problem i USA, ihop det?

Demokrati måste vara något mer än detta. Och mer uppenbart kan det väl inte bli att verklig demokrati kräver ett annat ekonomiskt system.

Intressant?

Läs andra bloggar om USA, demokrati

Makten och det minst onda eller maktlöshet – finns något annat?

Det förestående valet i USA känns lika obehagligt som mycket annan politik i dagens värld, där det bästa ofta tycks vara att söka efter det minst onda. Vilket ofta inte heller är lätt.

Som många andra har jag känt mig glad och uppmuntrad när jag tagit del av kampanjen för Bernie Sanders. Hans socialdemokratiska politik framstod i sitt nationella sammanhang som mycket radikal. Framförallt framstod hans sätt att driva kampanj och argumentera för att ena de många, oavsett kön, etnicitet, religion eller andra ”identitetsmarkörer”, mot de få snuskigt rika, som oerhört inspirerande. Jag trodde nog aldrig att han skulle ha en chans. Det hade han ju inte heller har det visat sig i samband med att wikileaks släppte ljudfiler som avslöjade hur partiledningen redan från början försökt lägga hinder i vägen för Sanders kampanj. Men trots detta nådde Bernie Sanders mycket långt, vilket väl tillhör en av de få uppmuntrande saker som vi hör från USA idag.

Ett argument för Hillary Clinton

De som betalar vill naturligtvis ha något tillbaka.

De som betalar vill naturligtvis ha något tillbaka.

som känns mycket tveeggat är det faktum att hon är kvinna och skulle kunna bli den första kvinnliga presidenten i USA. Michelle Obama tog i sitt lysande tal på partikonventet upp detta på ett mycket skickligt sätt. Men är det verkligen en framgång i sig oavsett vilken politik som blir resultatet? USA:s ekonomiska, politiska och framförallt militära dominans med militärbaser över hela världen, med ständiga ingripanden än här än där, med drönarattacker i fjärran länder och så vidare, den ligger ju fast. Den kan bara brytas i konflikt med hela den ekonomiska eliten i USA, framförallt med det militär-industriella komplexet. Den president som inte står i spetsen för en mycket stark folklig rörelse för att bryta makten hos denna elit kommer att vara tvungen att föra en imperialistisk utrikespolitik och en politik som inte gynnar rättvisa inom USA heller. Detta var Bernie Sanders mycket medveten om. Mycket mer medveten än ledningen för den svenska socialdemokratin, kan man tillägga. Han sa vid ett tillfälle under sin kampanj:

Oavsett vem som väljs till president kommer den personen inte att kunna ta itu med de enorma problem som arbetande familjer i vårt land möter .

De kommer inte att kunna lyckas därför att makten hos de stora bolagen, makten hos Wall Street, makten hos kampanjdonatorerna är så stor att ingen president ensam kan stå upp mot dem .

Det är sanningen. Människor kan vara obekväma med att höra den, men det är verkligheten . Och det är därför som den här kampanjen säger högt och tydligt: Den handlar inte bara om att få Bernie Sanders vald till president, den handlar om att skapa en politisk gräsrotsrörelse i detta land .

Men åter alltså; en kvinna som genomför en icke-feministisk utrikespolitik, är det till gagn för feminismen? Kommer det att öka entusiasmen för att välja kvinnor bara för att de är kvinnor oavsett allt annat? Jag tvivlar.

Det sorgliga är just det att det enda verkliga argumentet för att rösta på Hillary Clinton är att hon representerar det minst onda då motkandidaten framstår som närmast galen och politiskt nära ren fascism. Det är en mycket svår och motbjudande situation och jag avundas verkligen inte USA:s vänsterrörelser eller aktivisterna i Sanders-kampanjen. Men när man går till ett val där man bara i realiteten kan välja mellan två kandidater så skulle även jag använda min röstsedel och använda den till det minst onda. Naturligtvis skulle det kännas mycket bättre att till exempel rösta på det gröna partiets kandidat Jill Stein som också ställer upp som presidentkandidat. En del av Sandersaktivisterna och andra kommer nog också göra det. Men det är ju att kasta bort sin röst på samma sätt som när man i Sverige väljer att rösta på FI eller något annat mindre parti. Att bygga upp nya partier som verkligen betyder något i ett samhälle är inte någon enkel eller lätt sak, varken i USA eller i Sverige eller i något annat land för den delen heller.

Men att lägga sin röst är en sak. Lika viktigt eller ännu viktigare är den verkliga rörelsen ute i samhället. Det viktiga är den gräsrotsrörelse som Sanders talade om i citatet ovan. Det är det enda botemedlet mot maktlöshet. Måtte denna gräsrotsrörelse leva vidare. Demokrati kan bara vara levande och stora samhällsförändringar bara möjliga genom trycket från stora folkliga rörelser. Detta gäller i USA såväl som i Sverige. När vi inte lyckas med det – och det händer ofta när de valda blir mer intresserade av att sitta vid makten än av att genomföra det som de blev valda för – då spelar det snart inte någon roll vilka vi röstar på.

Intressant?

Läs andra bloggar om USA, presidentvalet, Hillary Clinton, Sanders

Att byta rör men behålla kol

På 1970-talet blev det omodernt med rör i gitarrförstärkare. Men de kom tillbaka.rörstärkare Jag hade själv en sådan på 1990-talet då jag tyckte att det lät bättre. Men de hade den nackdelen att rör behövde bytas. Jag tänker på detta med anledning av Miljöpartiets kongress. De har nu bytt rör efter en process som man kan ha en del feministiska och andra synpunkter på. Och precis som med förstärkaren så låter det likadant även efter bytet. Man skulle kunna önska sig en annan melodi. Men inte heller det tycks bli fallet.

Det är så sorgligt med Miljöpartiets utveckling. Det är inte bara det att de nu på kort tid kompromissat bort så mycket att man undrar vad som finns kvar av deras själ. Jag tror dessutom att de genom att sätta makten och de små segrarna över de stora sveken också bidragit till att öka misstron mot politik. Tron på att det går att uppnå något genom politiken. Det är mycket allvarligt. Ytterligare en sak som förstärker detta är att MP anslutit sig till den här allt vanligare tanken att bara en väg är möjlig. Att politik inte längre handlar om att välja utan om att göra det enda möjliga.

Miljöpartiets ledning kan klimatfrågan. De vet att vattenfalls utsläpp av koldioxid är större än hela Sveriges utsläpp. Men de säger att de måste. Eller rättare, de försöker och har försökt säga, att de måste. Att de inte kan göra något åt Vattenfalls försäljning av sin brunkolsverksamhet i Tyskland eftersom de är bundna av ”ägardirektivet”. Men nu är det alltfler sakkunniga som synat och avslöjat denna bluff. Som man kan läsa på Supermiljöbloggen så börjar listan bli lång över kunniga personer som menar att det är regeringen själv som har makten att fatta beslut om frågan.

Så miljöpartister, göm er inte bakom denna bluff om maktlöshet. Göm er inte heller bakom sossarna. Eller säg åtminstone om det är så att ni inte kan, vill eller vågar utmana dem i denna för miljön så viktiga fråga.

Låt brunkolet stanna i jorden. Avveckla med förnuft och hänsyn till de anställda vid tyska vattenfall.

Intressant?

Läs andra bloggar om:  Miljöpartiet, klimatet, Vattenfall, brunkolet

%d bloggare gillar detta: