John Kerry och den demokratiska enstatslösningen

USA har alltid varit staten Israels främsta och viktigaste vän. Till exempel så tog den israeliska krigsmakten mellan 1962 och 2014 emot mer än 100 miljarder dollar från USA, enligt den israeliska tidningen Haaretz. Vid olika omröstningar i FN har Israel också alltid lugnt kunnat lita på USA trots att resten av världen vänt sig mot deras övergrepp mot det palestinska folket. Men nu har USA:s utrikesminister John Kerry (några veckor innan sin avgång) lyckats reta upp den israeliska statsledningen genom att kritisera bosättarpolitiken.bosatt

Att det inte behövs mycket för att reta upp den reaktionära israeliska statsledningen har vi sett många exempel på. Men här handlar det alltså om deras främsta vän.

Jag har skrivit tidigare om den sionistiska ideologin, alltså tanken att det judiska folket ska leva som en nation i det historiska Palestina, som resulterade i staten Israel. Sionismen var en reaktion på den europeiska antisemitismen.  Men det var först efter erfarenheten av nazismen och förintelsen samt segrarmakternas behandling av judarna efter kriget som den blev en stark rörelse. Sionismen är inte bara ett sorts accepterande av antisemitism som något evigt utan också en på sitt sätt rasistisk ideologi som idag innebär förtryck av ett annat folk.

Upprättandet av den judiska staten Israel ledde ju till en katastrof för palestinierna som fördrevs från sina hem och sin jord. Den israeliska staten upprättades genom etnisk rensning av den palestinska befolkningen. Och denna etniska rensning tycks aldrig upphöra. Bosättarpolitiken – som driver palestinier från deras mark även på de områden som inte formellt tillhör Israel på Västbanken – är en av den etniska rensningens metoder.

John Kerry kritiserade alltså detta och sa att den innebär att man tror på ett ”Stor-Israel” vilket alltså går emot tanken på en tvåstatslösning. Sen sa han något intressant:

Om valet är en stat kan Israel antingen bli judiskt eller demokratiskt, men inte både och, vilket innebär att verklig fred aldrig kommer att uppnås.

Menar alltså Kerry att den etniska (judiska) karaktären på ett Stor-Israel står i motsättning till demokratin? Det måste jag säga att jag håller med honom om. Men det gäller väl då även för den nuvarande Israeliska staten? Jag skrev apropå erkännandet av Palestina om detta i ett blogginlägg för ett år sedan:

……frågan är om det någonsin kan bli en fred så länge Israel är en stat som bygger på tanken om etnicitet som grund för medborgarskap. I detta har ju sionisterna samma syn som SD:aren Björn Söder som inte ansåg att en människa som betraktar sig som jude samtidigt kan vara svensk. Den sionistiska tanken är historiskt ett nationalistiskt svar på en annan nationalism: judehatet. Den fruktansvärda erfarenheten från den nazistiska Förintelsen tycktes bekräfta det omöjliga i att leva tillsammans i Europa med stater där medborgarskapet och rättigheterna inte var knutna till etnicitet eller religion. Men i upprättandet av en stat för judarna låg inbyggt fördrivandet och utplånandet av ett annat folk. Detta tycks aldrig upphöra så länge den sionistiska logiken följs.

Alla lösningar i Palestina tycks svåra och långt borta. Det gäller i ännu högre grad med den nya administration under Trump som snart tillträder i USA. Alla lösningar kan också tyckas orealistiska. Men personligen tänker jag att en verkligt demokratisk stat för alla, både palestinier och judar, med rätt för palestinier att återvända, är mer ”realistisk” än  ”tvåstatslösningen” där det sionistiska Israel ständigt slukar mer av det som finns kvar av Palestina.

Intressant?

Läs andra bloggar om Palestina, Israel

Sionismen, Israel och Gaza

Nationalism finns och har funnits av olika slag. Den har använts av såväl förtryckare som av folk och nationer som kämpat för frigörelse. Men även den förtrycktes nationalism riskerar alltid att också förvandlas till ett redskap för att trampa på andra.

Antisemitismen, förtrycket mot judar fanns redan innan den tyska nazismen och Hitler. Den sionistiska rörelsen – som tog namnet efter bergfästet Sion utanför Jerusalem – skapades som ett svar på 1800-talets antisemitism.

Sionismen (tanken att det judiska folket ska leva som en nation i det historiska Palestina och som resulterade i staten Israel) var en reaktion på den europeiska antisemitismen. Man kan också se den som en kapitulation inför antisemitismen. Att se antisemitismen som något som det inte går att avskaffa. Denna reaktion är inte så svår att förstå med tanke på den historiska erfarenheten av Förintelsen. Men också på grund av behandlingen av judarna från det andra världskrigets segermakter. Under kriget ville ingen av dessa ta emot judar från Nazityskland. Och 1947 – två år efter krigsslutet – fanns det fortfarande 450 000 judiska flyktingar i Europa som ingen nation ville ta emot.

exodus

Exodus

Många av dessa försökte att ta sig till Palestina med båt. De hindrades av en blockad. Den dåvarande brittiska kolonialmaktens blockad av Palestina. Ett av dessa fartyg var Ulua som seglade från Trelleborg i januari 1947. Av de över 1350 passagerarna lyckades endast nio nå Palestina genom att simma iland. Resten internerades på Cypern. Ett annat fartyg var Exodus som stormades av brittiska kommandosoldater och där flera passagerare dödades.

Som den judiske historikern Isaak Deutscher skrivit så vägrade de flesta judar att ansluta sig till sionismen innan nazismen existerade och till och med efter nazismens utveckling. Staten Israel blev en realitet först sedan den sionistiska misstron mot Europa bekräftats genom förintandet av sex av femton miljoner europeiska judar.
Men upprättandet av den judiska staten Israel ledde till en katastrof för ett annat folk, palestinierna, som fördrevs från sina hem och sin jord. Den israeliska staten upprättades genom etnisk rensning av den palestinska befolkningen. Detta beskrivs utförligt i alla sina hemska detaljer i en bok av Ilan Pappe: ”Den etniska rensningen av Palestina”.palestina
Denna katastrof för det palestinska folket fortsätter och den israeliska statens sätt att ”försvara sig själv” går längs en väg av ständigt upptrappat förtryck och våld mot det palestinska folket.

Sionismen och antisemitismen tycks fortsätta att följas åt. Det är en reaktionär återvändsgränd att bland motståndare till sionismen ta till antisemitism, att identifiera judar eller judendom med sionism och staten Israel. Förutom att judar helt orättvist drabbas (igen!) och att solidaritet mellan människor på politisk och klassmässig grund rivs ner så gynnar det faktiskt också sionismen. Dess världsbild bekräftas. För sionismen är inte bara ett sorts accepterande av antisemitism som något evigt utan också en på sitt sätt rasistisk ideologi som idag innebär förtryck av ett annat folk. Ett av uttrycken för denna ideologi är till exempel den lag om återvändande till Israel som ger varje jude i världen automatiskt medborgarskap, samtidigt som ingen av de palestinier som fördrevs från sina hem har rätt att återvända. Som Ilan Pappe skrivit:

Problemet med Israel har aldrig varit dess judiskhet – judendomen har många ansikten och många av dem ger en solid grund för fred och samlevnad; det är dess etniska sionistiska karaktär.

(Den etniska rensningen av Palestina, s. 270)

Ett av de hemska uttrycken för detta ser vi i Gaza, den lilla strandremsa mellan Medelhavet och Negeveöknen som bara är en fjärdedel av Öland till ytan, men där det bor 1,6 miljoner människor. Området ockuperades av Israel 1967. Osloavtalet från 1993 innebar att Israel drog sig tillbaka och lämnade administrationen åt en nyskapad palestinsk myndighet samtidigt som man behöll kontrollen över bosättningar, militära områden och vägarna där emellan. Sedan  2007 har Israel och Egypten stängt gränserna till Gaza. Man har upprättat en blockad som både gäller gods och rätten för människor inne i Gaza att röra sig fritt. Det finns de som  har kallat Gaza för världens största utomhusfängelse. Människornas där lever under så svåra förhållanden att de är svåra att föreställa sig.boat

På samma sätt som judar efter andra världskriget försökte bryta den brittiska blockaden för att nå Palestina har Ship to Gaza de senaste åren, ett flertal gånger, försökt bryta den israeliska statens blockad av Gaza, för att föra in förnödenheter och hjälp till människorna där. Just nu seglar Women´s Boat to Gaza med skeppet Zaytouna-Oliven mot Gaza. Ombord är bland annat Uppsalabon och vänsterpartisten Jeanette Escanilla tillsammans med kvinnor från fem kontinenter och i alla möjliga åldrar och av alla tänkbara övertygelser.

Läs mer på Ship to Gazas hemsida eller bidra ekonomiskt. Sprid också kunskap om denna pågående aktion.

Läs också denna artikel i UNT

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om Palestina, Israel, Ship to Gaza, antisemitism

 

Människor på flykt

När nazisterna tog makten i Tyskland på 1930-talet ledde det till att flera hundratusen människor försökte fly landet. Det var politiska motståndare till regimen, judar, romer och homosexuella som flydde för sina liv. Fram till 1939 flydde ungefär 400 000 från Tyskland och de ockuperade länderna. Att hitta länder att ta sig in i var inte lätt. Sverige tog emot en liten rännil av alla dessa flyende människor. Ungefär 5000 togs emot. Det fanns de som inte ens ville att dessa skulle få komma till Sverige. Här i Uppsala är Bollhusmötet, skildrat av Uppsalaförfattaren Ola Larsmo, bekant.

Nu efteråt, med de kunskaper som vi har idag, framstår detta som skamligt. Men, även om vi vet mer idag, så var det inte någon som behövde vara okunnig om det som hände den gången heller.

Idag är informationen om det som sker i världen när det gäller människor på flykt närmast omöjlig att undvika. Idag är det åter lika många människor på flykt som under andra världskriget. Det talas om 60 miljoner människor som flyr krig, nöd och förtryck i hela världen. De flesta som flyktingar inom sina länder, andra som flyktingar i grannländer och bara en mindre del, av alla, på flykt mot Europa.

Så stora grupper av människor lämnar inte sitt land och reser under så farofyllda förhållanden om de inte är tvingade till det. Som någon skrev: ingen sätter sina barn i en båt ifall inte risken för deras liv är större på land. Att helt leva sig in i de fruktansvärda förhållanden som driver människor på flykt eller de vidriga förhållanden som själva flykten utgör är inte möjligt för de flesta av oss. Men vi måste kämpa mot förhärdningen och avhumaniseringen. Det gäller till exempel språket som när vi talar om flyktingvågor, ”volymer” eller ”massinvandring” (högernationalisternas propagandafras) istället för om människor på flykt. De är människor som vi och de angår oss.

Ska vi alls ta emot människor på flykt?

Bortsett från alla komplikationer om proportionerna, fördelningen av hjälpen, orsakerna till det faktum att så många människor flyr idag, frågan om integrationen och så vidare, så tycker jag att vi måste svara ett obetingat ja på den frågan. Det är en grundläggande mänsklig skyldighet att hjälpa andra människor i nöd, även dem som inte tillhör ens egen familj, grupp eller nation. Det handlar om att vilja leva i ett humant och solidariskt samhälle. Det är grunden.

Men är det inte alldeles för många?

Det är många. De som har det värst kommer från Syrien där kriget pågått i fyra år. Tolv miljoner, mer än hälften av hela befolkningen, är på flykt. De flesta befinner sig fortfarande inom det egna landet. Mer än fyra miljoner människor befinner sig utanför landet. Av dessa är 95 procent i grannländerna Turkiet, Libanon, Jordanien, Irak och Egypten. Två miljoner är i Turkiet och drygt en miljon i Libanon.

Hittills i år (augusti) 2015 har enligt Invandrarverket 48 744 människor ansökt om asyl i Sverige. Av dem var 14 716 människor från Syrien. Under samma tid fram till augusti 2015 bifölls asyl för 19 355 personer.

Men hur ska vi se på dessa proportioner? Ett sätt är att som bloggaren Cornucopia räkna på nettoinvandringen från de länder som folk lämnar i förhållande till hela den nuvarande befolkningen i Sverige. Det ger den här bilden:

Ett annat sätt att greppa detta är att jämföra de 625 000 människor som förra året sökte asyl i EU med hela EU:s befolkning på 500 miljoner. Det är faktiskt färre än de 672 000 som sökte asyl i EU 1992 då EU bara utgjordes av 15 länder. Idag, då EU har 28 medlemsländer, motsvarar de asylsökande en dryg promille av hela befolkningen. Skulle inte en välbärgad by med 1000 innevånare – om än med interna orättvisor vad gäller välståndets fördelning – kunna ta emot en eller två personer i nöd?

Professor Hans Rosling har på sitt pedagogiska sätt också, i ett kort föredrag på Youtube, visat hur liten del av flyktingarna som kommer till Europa.

Men kan vi ta hand om så många?

För det första har betydligt fattigare länder tagit emot fler flyktingar både förr och nu. Det av kriget förstörda Tyskland gjorde det t.ex. efter kriget. Men det finns någonting i grunden fel med synsättet att ”ta hand om”. I en välfungerande familj tar vi hand om våra barn. I välfungerande familjer och samhällen tar vi som är vuxna och arbetar också hand om gamla och sjuka. Naturligtvis måste vi ta hand om många av dem som kommer hit i början. Men när de sedan kommer i arbete bidrar de ju precis som alla andra till ”omhändertagandet”. Och deras möjlighet att bidra till att bygga upp samhället och därmed ta hand om andra som behöver stöd, utbildning och omsorg beror mer på vårt gemensamma samhälle än på dem. Att större grupper av människor inte får arbeta, samtidigt som det finns stora behov av både det ena och det andra som saknas i samhället, är en brist hos samhället – inte hos individerna. Det handlar om politik.

Naturligtvis blir det inledningsvis större kostnader för välfärden om fler människor kommer till vårt land. Men på sikt betalar de som får möjlighet att arbeta tillbaka detta för andra behövande. På samma sätt betalar unga tillbaka vad de under sin barn- och ungdom kostat för samhället innan de börjar jobba. Det är inte heller så att välfärden har rustats ner på grund av invandringen. Nedrustningen av välfärden påbörjades redan på 1980-talet och handlar också helt och hållet om politiska beslut som skattesänkningar, personalminskningar med flera hundratusen, privatiseringar, vinstmöjligheter för välfärdsföretag och så vidare. Författaren PO Tidholm har uttryckt det väldigt bra tycker jag:

Det är inte invandringens fel att det bulldoftande folkhemmet – så som vi minns det – förändrades. Det var inte kurderna som flyttade industrierna till låglöneländer, det var inte palestinierna som stängde post- och bankkontoren och flyttade statliga jobb till städerna, det var inte somalierna som byggde volymhandelsområden som tömde stadskärnorna, sålde ut apoteken och privatiserade sönder landets järnvägsunderhåll. Det var inte syrierna som genomförde försämringarna i sjukförsäkringssystemet. Och det var faktiskt inte ensamkommande barn från Afghanistan som lade ner byskolorna och sänkte A-kassan.

Det är viktigt att komma ihåg i vilken ordning saker skedde och att minnas att frikyrkans gamla kursgård och de kommunala hyreshusen faktiskt stod tomma innan flyktingarna flyttade in, och att skolan var på väg att läggas ned innan de nya eleverna anlände, och att det blev jobb, liv, rörelse, handel och folk på bussarna och inte minst plussiffror i kommunernas befolkningsstatistik för första gången på en väldig massa år. Och har vi tur väljer några att stanna när pappren är klara, slå sig ned permanent för att bli tandläkare, jobba i äldrevården eller starta lokala serviceföretag. För det behövs verkligen. Den ursprungliga lokalbefolkningens ungar har nämligen för länge sedan flyttat till stan för att bli spelutvecklare.

Men är det inte bättre att hjälpa på plats?

Nu är det ju så – som jag skrev ovan – att de flesta som flyr inte kommer till Sverige eller till EU utan till fattiga grannländer. Så vad betyder uttrycket ”på plats”? Ja, förmodligen främst Turkiet, Libanon och Jordanien, när det gäller flyktingar från Syrien. Men varför ska vi ställa hjälp till människor i dessa hemska flyktingläger i motsättning till att hjälpa dem som tar sig vidare?

Det  finns ju inte ens flyktingläger i alla områden där det skulle behövas. I länderna som högernationalister kallar för ”på plats” är trycket redan enormt när det gäller resurserna. Det finns varken medel, infrastruktur eller säkerhet så att det räcker till. Naturligtvis bör vi genom alla hjälporganisationer som finns bidra till att minska nöden här. Men det räcker ändå inte. Därför manar också FN:s flyktingorgan EU-länderna att öppna legala vägar för flyktingar in i Europa. Men det hemska är ju att EU stänger denna möjlighet för människor på flykt med hjälp av direktiv 2001/51/EC så att de tvingas fly på livsfarliga vägar över havet. Vill du veta mer om detta, se en annan kort förklaring på några minuter av professor Hans Rosling.

Att fördela mottagandet

På samma sätt som EU måste göra mer för att hjälpa människor att legalt ta sig till Europa och därmed avlasta de länder som idag tar emot flest flyktingar, så bör mottagandet också fördelas på ett rättvist sätt mellan länderna i EU. Man borde också sätta press på länder som Ungern med sin barbariska och rasistiska behandling av flyktingar eller Rumänien som driver stora delar av sin romska befolkning ut i tiggeri i andra europeiska länder.

Men också inom Sverige bör mottagandet delas på ett mer rättvist sätt. Det är ju helt orimligt att de 20 rikaste kommunerna tar emot mindre än en femtedel så många flyktingar – räknat per invånare – som de 20 fattigaste kommunerna. Som Kawa Zolfagary på bloggen Politism påpekat så är det illa ställt med de ”öppna hjärtan” – som Reinfeldt efterlyste – i den rika moderatkommunen Danderyd.

Att förstå orsakerna till att så många människor tvingas fly.

Precis som det är möjligt att hjälpa på olika sätt, både här och där, så är det också möjligt både att lindra nöd och att samtidigt undersöka och försöka förstå dess orsaker. Bland de länder som flest människor flyr från är Afghanistan, Irak och Syrien. Det går här inte att bortse från betydelsen av de angreppskrig under USA:s ledning som drabbat Afghanistan och Irak. Göran Greider skriver bra om följderna av USA:s krig och invasion av Irak våren 2003:

Före invasionen var terrororganisationer som Al-Qaida knappt närvarande i landet. Efter några år fanns de där och fångade skickligt upp besvikelsen hos Iraks sunnimuslimska befolkning, vars elitskikt tidigare styrt landet men nu förödmjukades. Ändå var det Islamska staten i Irak och Syrien som skulle bli barbariets avantegarde och massrörelse och några år senare plötsligt träda fram med en våldsam kraft och omdefiniera praktiskt taget hela världspolitiken. Mellanösternreportern Alexander Cockburn har i en bok nyligen pekat på USA:s skuld till IS framväxt – det är ingen tvekan om att IS snabba expansion och ofta chockerande militära effektivitet aldrig hade kommit till stånd utan den amerikanska invasionens ödeläggelse av det irakiska samhället.

Greider avslutar:

Det hjälper inte en enda flykting att vi försöker förstå varför IS växte fram. Och inga förklaringar av IS ursäktar vad de gör. Samtidigt är det helt avgörande att flyktingströmmar och övergrepp inte reduceras till uttryck för en ondska som vi inte kan begripa. När orsakssammanhang uppdagas tänker vi klarare och kanske blir vi också litet mindre pessimistiska.

Intressant?

Läs andra bloggar om flyktingar, invandring

SD och antisemitismen

Inom SD pågår nu en strid där ledningen håller på att utesluta grupper som man bland annat kallar för antisemitiska.

För en utomstående betraktare verkar det här mer vara en fråga om kamp mellan nyanser av olika sorters rasism. Ett ganska tydligt exempel på det är några ord från partisekreteraren Jomshof i en intervju i Expressen.

Han säger där att han inte ser den judiska minoriteten i Sverige som ett problem. Men med det lilla tillägget eftersom den judiska gruppen är så pass liten”.

Han fortsätter:

Jag har inga problem med den judiska minoriteten. Hade vi bara haft 20 000 muslimer här hade jag antagligen inte tyckt det var ett problem heller.

Slutsatsen av detta måste ju vara att om det hade bott många judar i Sverige då skulle det också vara ett problem för Jomshof och SD.

Nyanser som sagt.

Intressant?

Läs andra bloggar om SD, om antisemitism

 

Svegfors har fel, men också en viktig poäng

Mats Svegfors – f.d. chef för Sveriges radio – har stuckit ut mot den storm som drabbade Studio Ett-journalisten Helena Groll när hon frågade den israeliske ambassadören ”om inte judarna själva hade något ansvar för den tilltagande antisemitismen”.

Så här skriver Mats Svegfors bland annat i sin artikel i DN:

Helena Groll frågade i tisdagens Studio Ett Israels Stockholmsambassadör om inte judarna själva hade något ansvar för den tilltagande antisemitismen i Europa. Ambassadören var tillräckligt alert för att inse att nu hade redaktören sagt något som tillhörde det som den språkliga korrektheten inte tillåter. Så han svarade inte utan vände frågan mot Helena Groll.

 Men vad skulle man överhuvudtaget KUNNA svara på den frågan. Om man inte tror på varken kollektiv skuld, kollektivt ansvar eller det berättigade i någon form av antisemitism, så finns det ju inte något svar på frågan. Annat än möjligen ett kort nej.

Nu tycker ju Svegfors att ”det är hårresande att göra ”judar” eller ”judarna” enskilt och kollektivt ansvariga för den politik som staten Israel driver eller för de åsikter som ett antal konfrontatoriska judiska aktivister har.”

Men han anser att på grund av att ”tankefiguren”  finns och är alltför vanlig så är det rimligt ”att ta fram och demontera den”. Men att argumentera mot (demontera) denna felsyn måste man väl kunna göra utan att ställa denna fråga som det inte finns något vettigt svar på?

Om du tillhör ett parti, en speciell kyrka eller någon förening så har du naturligtvis en sorts ansvar för det som den organisation du tillhör gör eller uttrycker. Om en medlem i en sådan organisation får frågor om föreningens ansvar så är det inte alls en orimlig fråga.

Men att tillhöra en etnisk grupp eller en religion är däremot inte samma sak. Det bör visserligen vara den enskilda individen som själv bestämmer över sin identitet. Ingen annan har rätt att bestämma ens tillhörighet. Ofta är det ju tyvärr så att andra buntar ihop människor till att tillhöra olika grupper utan att fråga dem själva. Men även om identiteten får vara ett individuellt val så innebär inte det att kategorier som t.ex. jude, muslim, kristen eller för den delen socialist kan användas på samma sätt som när det gäller medlemskap i en förening eller organisation. Inom alla dessa kategorier finns ju en mängd olika tolkningar och strömningar, liksom enskilda individer.

Jag betraktar mig som socialist. Men jag är inte villig att ta ansvar för allt som gjorts, görs, sagts eller sägs av andra som också kallar sig socialister. På samma sätt borde det vara med begreppet jude. Vad det betyder att vara jude är något som varje individ måste få svara på själv. Och ingen kan avkrävas någon som helst kollektiv skuld eller ansvar.

Men finns det då handlingar som enskilda judar eller strömningar bland världens alla judar kan ställas till ansvar för när det gäller att befrämja antisemitism? Att någon eller några bidragit till att främja antisemitism? Nej, naturligtvis inte. Inga handlingar kan någonsin rättfärdiga antisemitism. I den mån antisemitismen hämtar sin näring ur t.ex. kritik mot staten Israel eller reaktionära bosättare så är det en reaktionär och fullständigt felaktig reaktion. Lika reaktionära och befängda är olika former av hat mot muslimer eller islam som religion som hänvisar till vidriga uttryck eller strömningar inom denna religion som den s.k. islamiska staten.

 Däremot har Svegfors en viktig poäng när det gäller begreppet ”islamism”. Begreppet islamism är inte bra:

Språkliga strategier kan vara mycket framgångsrika i det moderna mediesamhället, oavsett om det handlar om att förbjuda eller anbefalla ord och begrepp. Skulle jag för ett antal år sedan ha hittat på en språklig strategi för att odla hat mot islam så skulle jag ha döpt det som förenade ett antal terrorgrupper i Mellanöstern till ”islamism”. Därmed skulle varje rapport om dessa gruppers våldsdåd språkligt och begreppsmässigt komma att förbindas med islam.

 I detta har Svegfors verkligen rätt. Vi talar ju inte om ”judaism” eller ”kristianism” när vi ska beteckna reaktionära uttryck inom dessa religioner. Låt oss försöka börja använda andra uttryck.

Läs för övrigt en bra artikel av Per Björklund i Fria tidningen om ” den stundtals hårfina distinktionen” mellan Israelkritik och antisemitism respektive religionskritik och islamofobi.

Intressant?

Läs andra bloggar om antisemitism

70 år sedan förintelsen

Nu på tisdag 27 januari är det den internationella dagen till minne av förintelsens offer och för motstånd mot intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism.

Andra världskriget som ledde till döden för 60 miljoner människor, såväl soldater som civila, avslutades 1945, för 70 år sedan. Nazisternas folkmord innebar dessutom att sex miljoner av Europas judar utrotades. Koncentrationslägren var en del av nazisternas gigantiska folkmordsapparat.  Det största av Nazitysklands koncentrations- och förintelseläger var Auschwitz. Dit deporterades 1 300 000 personer. Av dessa dog 1 100 000. Nittio procent av dem var judar.

gaskammare Auschwitz

Den 27 januari 1945 befriades de överlevande ur Auschwitz av sovjetiska trupper.

År 2005 deklarerade FN den 27 januari som en internationell dag till minne av förintelsens offer och för motstånd mot intolerans, främlings-fientlighet, rasism och antisemitism. Tyvärr är detta viktigare än på länge.

Nazisternas folkmord byggde på tanken om över- och undermänniskor. En tanke som på intet sätt var ny i historien. Kolonialismens fasansfulla historia, t.ex. slavhandeln och slaveriet byggde också på och hade som en förutsättning tanken om undermänniskor och olika ”raser”. Det var inte heller så att antisemitismen uppfanns av nazisterna. Myten om den ”internationella judiska sammansvärjningen” kom snarare från Ryssland  ( Sions vises protokoll var ett påhitt av tsarens hemliga polis) liksom ordet (och praktiken) Pogrom.

Nazisternas folkmord riktade sig inte enbart mot judarna utan också mot romerna.  Men samma tanke om undermänniskor fanns också om slaverna (ryssar, polacker, ukrainare och andra) som man också på sikt ville utrota.

Nazisternas folkmord var inte heller bara en pogrom (=våldsam och blodig förföljelse av en folkgrupp) utan ett industriellt utrotningsprojekt med massproduktion av Zyklon B-gas, gaskammare, kaserner, krematorier och järnvägstransporter. Med alla dessa människor som var industriellt sysselsatta bland annat som bödlar, vakter och organisatörer.

Kombinationen av rationell vetenskap i genomförandet av folkmordets alla detaljer med det övergripande totala vansinnet gör förintelsen delvis svår att förstå. Men den kan naturligtvis inte heller ”förstås” utan att sättas in i sitt historiska, ekonomiska och politiska sammanhang: Weimarrepublikens kris, den ekonomiska krisen från 1929 och arbetarrörelsens oförmåga att formulera ett gemensamt alternativ och tillsammans bekämpa nazismen, det sammanhang som möjliggjorde nazismens framväxt.

Naturligtvis fanns det motstånd. Men många av dem som gjorde motstånd blev själva offer. Och så skrämmande många teg eller lydde order. Något som uttrycks så bra i den klassiska dikten av pastor Martin Niemöller:

pastor Martin Niemöller

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

Det är idag 70 år sedan andra världskriget och Förintelsen. Men antisemitismen är inte utrotad. Isac Deutscher skrev 1966 i artikeln ”Vem är jude?”:

Vi kanske tror att antisemitismen redan är en förbrukad kraft därför att människorna i vår välfärdsstat på det hela taget är belåtna och tillfredsställda. ….Men låt detta samhälle drabbas av en svår chock ….Låt det åter bli miljoner arbetslösa och vi kommer att få se samma medelklass förena sig med det lumpproletariat, som Hitler rekryterade sina anhängare från och löpa amok av antisemitism.

                       (från boken Den ojudiska juden, s. 75)

Men på samma sätt som då är också romer utsatta i dagens Europa. Dessutom har rasismen mot judar och romer kompletterats med rasism riktad mot muslimer . Samtidigt som högerextrema nationalistiska partier använder sig av och stärker såväl islamofobin som anti-ziganismen (rasism mot romer) så lever också antisemitismen vidare. Den lever och praktiseras förutom av traditionella nazister eller en del av de nya högerextrema också bland en del av de människor som tvingats till Europa på grund av staten Israel eller av olika arabiska diktaturer.

Sionismen (tanken att det judiska folket ska leva som en nation i det historiska Palestina som resulterade i staten Israel) är naturligtvis en reaktion på den europeiska antisemitismen. Man kan också se den som en kapitulation inför antisemitismen. Att se antisemitismen som något som det inte går att avskaffa. Denna reaktion är inte så svår att förstå med tanke på den historiska erfarenheten av Förintelsen. Men också på grund av behandlingen av judarna från det andra världskrigets segermakter. Under kriget ville ingen av dessa ta emot judar från Nazityskland. 1947 – två år efter krigsslutet – fanns det fortfarande 450 000 judiska flyktingar i Europa som ingen nation ville ta emot.

Sionismen och antisemitismen tycks fortsätta att följas åt. Det är en reaktionär återvändsgränd att bland motståndare till sionismen ta till antisemitism, att identifiera judar eller judendom med sionism och staten Israel. Förutom att judar helt orättvist drabbas (igen!) och att solidaritet mellan människor på politisk och klassmässig grund rivs ner så gynnar det faktiskt också sionismen. Dess världsbild bekräftas. För sionismen är inte bara ett sorts accepterande av antisemitism som något evigt utan också en på sitt sätt rasistisk ideologi som idag innebär förtryck av ett annat folk. Ett av uttrycken för denna ideologi är till exempel den lag om återvändande i Israel som ger varje jude i världen automatiskt medborgarskap, samtidigt som ingen av de palestinier som fördrevs från sina hem har rätt att återvända.

Så låt oss minnas förintelsen och bekämpa all rasism och all nationalism. Mänskligheten borde ha haft nog nu.

Läs andra bloggar om antisemtism, rasism, islamofobi, fascism, Palestina, Israel, Förintelsen,

Läs också minnen och tankar från tre överlevare i DN

Intressant?

Rasism bland motståndare och sympatisörer till staten Israel

Jag har just sett Uppdrag gransknings reportage om antisemitism i Malmö. Man kan ha en del synpunkter på enskildheter eller stilen i reportaget. Den journalistiska stilen i  program från Uppdrag granskning är ju alltid att driva en tes stenhårt och att belägga den utan några som helst nyanser eller komplikationer. Men bortsett från det så går det inte att betvivla det faktum att det finns en aggressiv antisemitism både i Malmö och i övriga Sverige, liksom att den inte bara kommer från traditionella nazister utan också från människor som anser att judar i Sverige är ansvariga för den israeliska statens handlingar. Hur stark eller utbredd denna antisemitism är, vet inte jag. Men att den finns alls är illa nog.

Ett sätt att beskriva rasism – all sorts rasism – är att den alltid tillskriver ett helt folk eller en hel grupp av människor vissa egenskaper, läggningar eller åsikter. Att alla klumpas ihop. Detta är alltid skadligt ifall det är människornas frigörelse som vi vill uppnå. Rasismen ställer människor mot varandra på felaktiga grunder. Istället för att hitta beröringspunkter och gemensamma grunder för att tillsammans förändra, så splittras vi. Det hindrar oss alltid att se de politiska motsättningarna eller klasskonflikterna klart.

Att identifiera alla judar med staten Israel är felaktigt. Att säga att alla judar har samma uppfattning om Israel eller företräder Israel är också fel. Det är rasism. Inom Ship to Gaza-rörelsen i Sverige eller Palestinagrupperna i Sverige har jag heller aldrig sett eller hört något sådant. Inte heller bland palestinska vänner här i Uppsala. Men naturligtvis finns sådan rasism. Jag har stött på det både från individer och från grupper som sagt sig vara ”Palestinavänner”.

Men de (både judar och icke-judar) som menar att kritik mot staten Israels ockupations- och bosättarpolitik är antisemitiskt per definition, gör samma rasistiska fel. De klarar inte heller att göra skillnad på judar och staten Israel. Men dessa rasister brukar kalla sig ”israelvänner”.

antisemitiska judar?

PS: En lång tid efter att jag skrivit denna bloggartikel så nås jag av en intressant artikel av författaren och filmvetaren Taliah Pollack, med rötter i Israel, som bor i Malmö. Hon ger en väsentligt annorlunda verklighetsbeskrivning än Uppdrag granskaning. Det förvånar mig inte, men gläder mig. Läs artikeln i litteraturmagasinet.

Media: ETC

Intressant?

Brända moskéer och Charlie Hebdo

För en vecka sedan var jag tillsammans med hundratals andra uppsalabor vid moskén här i Uppsala då den så kallade ”kärleksbombningen” genomfördes. Jag gick dit för att uttrycka mitt stöd för religionsfriheten, för att uttrycka solidaritet med utsatta och hotade och i förhoppningen att motverka ökat hat mot människor med muslimsk tro.

Aktionen fick stort stöd från många i samhället. Men på nätet har jag också sett olika typer av kritiska reaktioner. Då menar jag inte de öppet hatiska som förekommer på nätsidor i miljön runt SD eller mer extrema. Den som vill få en inblick i denna skrämmande tankevärld kan till exempel läsa om detta på den f.d. högerextremisten Kim Fredrikssons blogg – en blogg som för övrigt innehåller en hel del vettigt. Jag har inte heller sett att ledningen för SD har fördömt dessa angrepp på religionsfriheten.

Men en typ av invändning mot ”kärleksbomningen”, som jag stött på, har varit frågan ifall vi inte också borde uttrycka samma typ av stöd för utsatta judar eller kristna. En annan typ av invändning har varit att vi satte upp hjärtan på en lokal som också hyser människor med odemokratiska eller allmänt bakåtsträvande åsikter, att vi därmed stödde eller legitimerade deras åsikter.

När det gäller attacker mot judar eller judiska bönehus är det självklart att de måste fördömas och ageras kring på samma sätt. Det är självklart därför att judar som grupp varit och fortfarande är hotade  även i Sverige. Sen bör detta inte blandas ihop med frågan om synen på staten Israel eller sionismen. En del som försvarar staten Israel i alla lägen brukar göra en sådan felaktig koppling. Att ifrågasätta staten Israel är inte antisemitiskt.

När det gäller svenska kyrkor så händer det ibland att dessa utsätts för stöld eller vandalisering. Det är naturligtvis upprörande men en sak för polisen. Det finns inte en allmän hotbild mot svenska kyrkor. De som gör sådana handlingar uppmuntras inte av olika näthatare eller grupper som drivs av hat mot ”kristna som folkgrupp”. Därför är det en helt annan sak.

Sen är det så att man måste skilja på frågan om att uttrycka stöd för religionsfriheten och synen på religion eller olika uttryck för en religion. Man måste också kunna skilja på viljan att motverka demonisering av människor med viss tro från det faktum att man inte delar denna tro eller till och med vill bekämpa en del av dess uttryck. Som socialist är jag mot högerkristna på samma sätt som jag är mot ”högerislam”.

Dådet i Paris

Inom loppet av en vecka sker så det vidriga attentatet mot redaktionen för satirtidningen Charlie Hebdo i Paris. En hel värld fördömer våldshandlingarna och angreppet på yttrandefriheten. Ledare för muslimska organisationer såväl i Frankrike som i Arabvärlden fördömer dådet. Förutom fördömanden har det från många håll också påpekats att detta inte får leda till ökade spänningar mellan folk med olika tro, eller demonisering av hela folkgrupper. Den norska terroristexperten Stig Jarle Hansen intervjuas i Aktuellt och säger bland annat att vi inte ska svälja det agn som lagts ut och öka spänningarna så som ”terroristerna” (han använder det uttrycket) vill.

Jag har inte sett några som välkomnar dådet mot Charlie Hebdo varken i Sverige eller internationellt. Men även denna gång ser jag en del som menar att vi också måste diskutera och ifrågasätta (ett exempel är t.ex. den välskrivna bloggen POLITOFONEN, men det finns också andra både i Sverige och internationellt). I detta fall handlar det om att man inte vill sluta upp okritiskt bakom Charlie Hebdo. Man anser att bilder som publicerats där varit stereotypa och kränkande för muslimer och araber. Kanske är det så.

Vad som är kränkande kan alltid diskuteras. Jag tycker att det har stor betydelse vilka som blir kränkta. Om man sparkar uppåt eller neråt till exempel. Att håna eller förlöjliga grupper som är utsatta eller underordnade i ett samhälle tycker jag inte är ett uttryck för mod. I en del fall har jag tyckt att sådant bildskapande bidragit till att spä på fördomar och öka motsättningar som inte bör ökas. Men vad vi tycker är en sak för diskussion, bland annat inom ramen för yttrandefriheten. Pengar sätter gränser för möjligheterna att nå ut långt vid användandet av tryckfriheten. Men det enda som begränsar yttrandefriheten rent legalt är lagstiftning om hets mot folkgrupp. Det är bra. Därför har frågan om vad vi tycker om en del bilder som publicerats på Charlie Hebdo inte ett dugg med stödet för yttrandefriheten och stödet till de drabbade att göra. Det är möjligt att ha flera tankar i huvudet samtidigt precis som vid attentaten mot moskéerna.

På samma sätt har stödet till utsatta muslimer eller attackerade moskéer här i Sverige eller andra länder i Europa – redan har tre attentat mot franska moskéer och böneplatser genomförts efter dådet mot Charlie Hebdo – inte ett dugg att göra med vad vi tänker om religion överhuvudtaget eller olika yttringar av islam. Stödet till religionsfriheten måste vara lika villkorslöst som stödet till tryckfriheten inom ramen för de lagar som gäller.

Men när vi uttrycker en sådan solidaritet med, i detta fall Charlie Hebdo, är det viktigt hur solidariteten utformas. Det får inte bli ett tillfälle för de högerextrema. De kommer att göra allt vad de kan för det. Därför var det mycket bra att den reaktionära och rasistiska Nationella Fronten stängdes ute från manifestationerna i Frankrike, till ledaren Le Pens stora vrede. Socialdemokraten Francois Lamy uttryckte anledningen till att NF inte kunde vara med på ett bra sätt till Le Monde:

[Nationella Fronten är] en av organisationerna som söndrar landet, stigmatiserar våra muslimska medborgare och spelar på rädslor.

Det är också viktigt hur vi skildrar denna strid för yttrandefriheten. Somar Al Naher skriver bra om detta i Aftonbladet:

En del krafter försöker utnyttja terrordådet mot satirtidningen Charlie Hebdo genom att framställa den som en kamp mellan väst och öst. Mellan islam och tolerans. Mellan ett vi som är upplysta mot ett dom som är barbarer.

Det där är en farlig uppdelning för den riskerar att osynliggöra alla de muslimer och icke-muslimer, inte minst i Mellanöstern, som kämpar för det fria ordet.

I själva verket finns den främsta satiren, kritiken och analysen av terrorister och IS att finna i den muslimska världen. Det är bara att googla för att hitta en uppsjö av komiska sketcher och videoklipp på nätet.

Den som vill se exempel på sådan satir från arabvärlden kan titta på denna länk.

En liknande klok och kritisk synpunkt hittar jag hos Zvi Bar’el på den israeliska tidningen Haaretz:

 …till skillnad från de europeiska staternas likgiltighet för attackerna och dödandet av muslimska civila i muslimska stater , har (i Europa) varje attack mot en europeisk civil , utomlands eller hemma , omedelbart gett upphov till pavlovska reaktioner mot ” islam”.

Att muslimer dödar muslimer är normalt. Att muslimer dödar européer är ”en civilisationernas kamp” . Islamiska rörelser, såväl som som kristna och judiska rörelser , har genererat terrororganisationer och terrorregimer. Men ingen i Europa ser Ratko Mladic , som var ansvarig för massakern på cirka 8.000 muslimer i Bosnien , som företrädare för kristna eller för kristendomen . Det är lika fel att se de två franska terroristerna , även om de är muslimer , som representanter för islam .

…Det är inte bara ”den västerländska civilisationen” som mobiliserar mot islamiska terrororganisationer . ”Den islamiska civilisationen” gör samma sak och ser extrem terrorism som en fara för dess kultur och dess rykte .

PS: Jag var för en stund sedan på en mycket fin samling här i Uppsala till stöd för yttrandefriheten ordnad av författare i Uppsala som med mycket kort varsel (en dag) samlade ungefär 200 personer. Vid samlingen fanns inte en tillstymmelse av hat mot någon grupp, tvärtom gjordes kopplingar till ”kärleksbombningen” av moskén.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om islam, rasism, antirasism

Gaza – har inte ”självförsvaret” någon som helst gräns?

Jag hör på radion att Livets ord har haft den goda smaken att bjuda in Israels ambassadör till sin konferens här i Uppsala. Ambassadören säger att denna kyrka är gamla vänner och att de alltid kommer till sina vänner. Det finns verkligen olika sorters kristendom.
Att höra den israeliske ambassadörens tal om att den israeliska militären är återhållsam och bara försvarar sig känns helt overkligt. Om man bortser från det bisarra i att en stat som är ockupant, förtryckare och fördrivare av ett helt folk, som ständigt sätter sin järnhäl i den andres kropp, sen talar om ”självförsvar” så tycker man ändå att även dess företrädare borde fundera över om det inte finns någon som helst gräns för detta ”självförsvar”.


Som den judiske historikern Isaak Deutscher skrivit så vägrade de flesta judar att ansluta sig till sionismen (tanken om ett judiskt nationalhem i Palestina) innan nazismen existerade och till och med efter nazismens utveckling. Staten Israel blev en realitet först sedan den sionistiska misstron mot Europa bekräftats genom förintandet av sex av femton miljoner europeiska judar.
Men upprättandet av den judiska staten Israel ledde till en katastrof för ett annat folk, palestinierna, som fördrevs från sina hem och sin jord.
Denna katastrof för det palestinska folket fortsätter och den israeliska statens sätt att ”försvara sig själv” går längs en väg av ständigt upptrappat förtryck och våld mot det ockuperade palestinska folket. Den fred som den nuvarande israeliska statsledningen vill ha bygger på ett fullständigt förnekande av palestiniernas rättigheter. Detta kan bara upprätthållas med förtryck och våld, ett våld vars logik är att ständigt förvärras och ytterst bara tycks kunna uppnås genom en total etnisk rensning.
Man borde fundera över vart denna logik för den israeliska staten, dess ledare och även dess medborgare. Hur man avhumaniseras. (Ett motbjudande uttryck för det senare kan man se på denna video där unga israeler jublar över de döda i Gaza.)

Till sist tycks bara det som blev det judiska folkets tragedi av förintelse och ”slutgiltig lösning” återstå, men denna gång på bekostnad av ett annat folk, det palestinska.
Men en sådan väg av upptrappning kommer inte att vara till fördel för medborgarna i staten Israel heller. Därför är den lilla men ändå aktiva israeliska fredsrörelsen viktigare än någonsin!
Också världsopinionen är oerhört viktig för att förmå Israel att gå en annan väg.
Här i Sverige kan du t.ex. skriva ditt namn på detta upprop. Gör det!

Uppsala
Intressant?
Media på nätet: +972, The Nation, Jadaliyya

Olika sorters våld

Betrakta denna bild från 1985:

Kanske är du tillräckligt gammal för att minnas händelsen. Men om du inte är det eller om du försöker bortse från vad du vet om bilden: vad ser du?

Ser du en galen och våldsam kvinna som med en handväska som tillhygge angriper en stackars skallig man bakifrån?

Det ser ju i alla fall inte just i den stund då vi ser bilden ut som om kvinnan är attackerad och behöver sätta sig till motvärn. Eller?

I denna tid då det verkar bli svårare och svårare att skilja på olika sorters våld och att se vilka som är de verkligt farliga skurkarna tror jag att denna bild från 1985 har mer att säga oss än någonsin.

Jag kan inte minnas någon som räknade sig till de demokratiska krafterna som då 1985 tog avstånd från kvinnans handling eller såg henne som en värre eller åtminstone lika vedervärdig figur som den skallige mannen. Det hade naturligtvis att göra med det vi visste eller fick veta:

 Vi visste att mannen var en demonstrerande nazist.

Vi visste att nazismens brott inte fick glömmas.

Vi visste att kvinnan med handväskan som tillhygge var en överlevande från de nazistiska koncentrationslägren som angrep en vålnad från sitt förflutna.

Detta gjorde att vi både kunde förstå och sympatisera med hennes handling. Vi kunde se den som ett uttryck för mod och civilkurage. Det var viktigare än bedömningen av det ”taktiska”, ”korrekta” eller ”lämpliga” i hennes handling.

Idag kan nazistiskt våld mot människor som demonstrerar på kvinnodagen i dominerande medier beskrivas som våld mellan olika grupper.

Och i det galna debattprogrammet ”Debatt” på TV, där den som skriker högst får tala mest, kunde vi häromkvällen se och höra hur den som talar om rätten till motvärn (mot nazistvåld) av debattmotståndarna framställs som en lika ful fisk som de våldsamma nazisterna.

Det pågår som Åsa Linderborg skriver en ”normaliseringsprocess” bland dominerande svenska politiker och media när det gäller synen på nazism och fascism. Jag instämmer i detta. Däremot är det viktigt att se att det finns undantag och motvikter. Uppsalas liberala dagstidning UNT tycker jag har varit en sådan konsekvent motkraft under många år. Det kan jag säga trots att jag själv inte är liberal. Men jag kan se skillnader. Och jag tycker att dessa skillnader är viktiga. Därför kan jag förstå Håkan Holmbergs upprördhet – uttryckt i en ledare igår – över att få en ”släng av sleven” i det han kallar Linderborgs ”svepande påståenden”.

Och när jag talar om liberaler så kan man också påminna sig och sakna attityden hos den gamle folkpartiledaren Westerberg som reste sig ur TV-soffan 1991 när Ny Demokrati* hade kommit in i riksdagen. Det behövs folk som drar skiljelinjer mot det verkligt onda.

*Ny demokrati var en reaktionär och populistisk skapelse av Ian Wachtmeister och Bert Karlsson. En sorts föregångare till SD. Wachtmeister har för övrigt varit mentor åt Jimmie Åkesson.

Uppsala

Intressant?

Media: AB1, AB2, AB3, DN1, DN2, DN3

En utmärkt artikel i UNT om hur nazisterna kommer undan åtal efter att ha angripit människor i Uppsala centrum.

Bloggar: Annarkia1, Annarkia2, Svensson1, Svenson2, Svensson3

%d bloggare gillar detta: