Vem och vad är en terrorist?

Under Almedalsveckan i Visby höll några vänsterpartister häromdagen upp en PKK-flagga. Etablerade kommentatorer har tagit avstånd från det. Statsminister Magdalena Andersson sa att ”PKK är en terrorlistad organisation” och ”att stå med sådana flaggor är ytterst olämpligt”.

På vägen in i Nato gäller det att hålla den turkiska regimen på gott humör. Och då passar inte några djupare funderingar om vad som menas med terrorist och terrorism eller att den turkiska regimens definition kanske inte borde vara den svenska regeringens.

För begreppet som används är verkligen inte enkelt. Det är inte bara så att den turkiska strafflagen ”tillåter en bred tolkning av begrepp som terrorism”, som UD skrev för ett år sedan och jag kommenterade i det förra blogginlägget. Begreppet terrorism har inte en enkel och entydig betydelse. På Wikipedia kan man t.ex. läsa detta:

Det finns en rad olika definitioner för begreppet terrorism. Ingen definition har lyckats bli universell och accepterad av alla. Begreppet är starkt politiskt och känslomässigt laddat, vilket ökar svårigheten att ge begreppet en precis definition. Studier har visat att det finns över 100 definitioner med ett flertal olika element, liksom att begreppet är omstritt och politiskt kontroversiellt. Konceptet är kontroversiellt eftersom begreppet ofta används av stater för att avlegitimera politiska motståndare, ofta i syfte att legitimera den egna statens användande av våld mot dessa motståndare.

Då begreppet kan användas på många olika sätt tänker jag att det skulle underlätta om vi istället diskuterade olika typer av våldsaktioner mer konkret. Några saker att fundera på skulle då till exempel kunna vara:

  • Sammanhanget: vem riktar sig våldet mot? hur är situationen för dem som utför våldet? och vilka möjligheter har de att kämpa för sina rättigheter?
  • Vilka drabbas av våldet? Är det oskyldiga människor eller skurkar och förtryckare?
  • Vilka mål uppnåddes med våldet? Bidrog det till befrielse?

Olika exempel

Under andra världskriget då Norge var ockuperat av Nazityskland bedrevs ett motstånd som även inkluderade våld. En grupp som ägnade sig åt såväl sabotageaktioner som våld mot människor var till exempel Osvaldgruppen (ledd av Asbjörn Sunde/alias Osvald). Gruppen angrep industrier och järnvägar som var viktiga för den tyska krigsmakten samt tyska trupptransporter. Men det utfördes också likvideringar av ledande nazister. Att motståndet var legitimt är det knappast någon som ifrågasätter. Men ibland drabbades även oskyldiga civila. Och aktionerna möttes av ett ännu hårdare förtryck från ockupantmakten. Även inom motståndsrörelsens olika delar fanns det olika uppfattningar om såväl taktiken som enskilda handlingar. Men detta motstånd tillsammans med de illegala tidningarnas mot-propaganda, flyktingtransporter och annat bidrog till segern mot Nazi-Tyskland. Och är det någon som idag vågar kalla dessa norska motståndsmänniskor för terrorister?

Sydafrikanen Nelson Mandela blev nästan helgonförklarad under de senare åren av sitt liv. Det är då lätt att glömma att såväl Mandela själv som ANC (den organisation som han ledde) stämplades som terrorister när de kämpade mot apartheid-systemet. De som utdelade den stämpeln var inte bara den sydafrikanska rasistregimen utan också till exempel statsledningen i USA. Och för minnet kan tilläggas att de svenska moderaterna stödde denna uppfattning.

Hur framgångsrik ANC:s väpnade kamp var eller hur stor roll den spelade i att få bort apartheid-regimen vet jag inte. Men även här är det knappast någon som i efterhand talar om terrorism.

Dessa två exempel handlar om organiserat motstånd också med våld i en situation där inte många andra medel stod till buds. Och våldet riktade sig mot en tydlig skurkaktig förtryckare. Det betyder inte att metoderna alltid var de rätta eller utan problem. Men vi kan ha en förståelse för kampen och vi kallar inte kämparna lättvindigt för ”terrorister”. Samtidigt är det så att bland olika grupper och rörelser som med sådana metoder slagits för någon typ av befrielse finns det också en mängd mellanformer och tveksamma praktiker. Där målet förvisso var någon typ av befrielse men där metoderna slog mot alltför många oskyldiga eller inte ledde kampen framåt.

Tack!

Men vi har också den typen av rörelser som anser att de slåss mot en skurkaktig regim, men själva bara står för en annan typ av barbari. Al Qaida som stod bakom 11 september-attentatet 2001 i USA är ett sådant exempel. Aktionen riktades mot en massa helt oskyldiga människor, bidrog till att motivera USA för ännu fler krigiska expeditioner (Afghanistan, Irak och Libyen) och kunde inte i någon mening sägas bidra till någon typ av befrielse för någon grupp/något folk alls. Al Qaida har senare följts av andra liknande grupper som utfört olika typer av attentat mot oskyldiga människor i Europa (och andra delar av världen, men om det rapporteras det mindre). Förutom det avskyvärda dödandet av oskyldiga har aktionerna bidragit till att stärka de högerextrema och islamofoba grupperna. I dessa fall är begreppet terrorism passande.

Det gäller också för rasistiska och högerextrema individuella eller organiserade våldsverkare av norrmannen Breiviks typ. Deras våld utförs av människor som inte i någon mening är förtryckta, slår mot helt oskyldiga och har till syfte att uppnå ett samhälle med mindre frihet än det nuvarande.

Men PKK då?

Kurdistans Arbetarparti bildades 1978. Det var (och är) en organisation som kämpade för kurdernas rättigheter samtidigt med en sorts socialistisk vision. Säkert kan PKK kritiseras för många saker, men organisationen har förändrats mycket och man har själva kritiserat tidigare fel. Våld var tidigare en viktig del av praktiken. Men då måste vi samtidigt tänka på det våld och förtryck som utövats och utövas av den turkiska staten mot kurderna. Det var ett våld som innebar att militären brände ner flera tusen byar, och dödspatruller härjade i de kurdiska städerna. Återigen, tänk på och jämför med dåvarande ANC i Sydafrika. Att bortse från sammanhanget leder inte till en rättvis bedömning. PKK har också försökt att avveckla den väpnade kampen.  Både 1993 och 1998 proklamerade PKK ensidiga eldupphör utan att något motsvarande skedde hos den turkiska regimen. Trots detta har den fängslade ledaren Öcalan radikalt omprövat den egna politiken. År 2008 skrev han om och kritiserade den egna organisationens tidigare praktik:

Krig sågs som en fortsättning på politiken med andra medel, och romantiserades som strategiskt instrument. Ett sådant synsätt står i motsättning till hur vi ser oss som en rörelse som kämpar för samhällets befrielse. Enligt vår ståndpunkt idag kan väpnat våld bara rättfärdigas som självförsvar….PKK trodde att väpnad kamp var tillräckligt för att vinna de rättigheter kurderna hade förnekats. En sådan idé var varken socialistisk eller demokratisk, trots det faktum att vi såg oss som ett demokratiskt parti.

(The political thought of Abdullah Öcalan. Pluto Press 2017.)

När det gäller att klassas som terrorister så har FN (till skillnad från EU) inte klassat PKK som terrorister. Nationellt centrum för terrorhotbedömning (NCT) skrev för några år sedan om PKK i Sverige:

PKK saknar sannolikt avsikt att utföra våldshandlingar som kan rubriceras
som terrorattentat i Sverige. PKK i Sverige, liksom i övriga Europa, har ett strategiskt mål att avföras från EU:s lista över terrorgrupper. Därmed är det inte sannolikt att några attentatsplaner skulle initieras.

Jag tycker att ingenting talar för att ”klassa” PKK som terrorister. Den stämpeln borde tas bort och PKK erkännas som en legitim organisation. Och oavsett om vi stöder PKK:s kamp så borde det aldrig vara ”olämpligt” att uttala ett sådant stöd eller att uttrycka det genom organisationens flagga. Att statsministern uttrycker den tanken innebär att hon idag intar samma position till kampen mot Erdogan-regimen och förtrycket av kurderna som moderaterna gjorde till apartheid-regimen och Mandela/ANC.

Om du vill läsa mer ordentligt om PKK och dess utveckling så läs en längre artikel av Peter Widén i eFolket.

Lämna en kommentar

2 kommentarer

  1. Jacob Johnson

     /  7 juli, 2022

    Sansat och bra skrivet om en svår fråga. Svår inte minst pga av den ”rådande synen” på PKK. Turkiets/Erdogans minst sagt oblyga utpressning gentemot Sverige är ju minst sagt anmärkningsvärd. EErdogan och Putin är två auktoritära ledare. Sverige borde ju hålla armlängds avstånd till båda två.

    Gilla

    Svara
  2. Cornelis Geurtsen

     /  7 juli, 2022

    Tack än en gång för en bra presentation av begrepp, historiska perspektiv och nutidsfakta kring terrorism. Hälsn Kees

    Gilla

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: