Finns det några befogade terrorbombningar?

Är det fortfarande så att vi bedömer bombande av civila mycket olika beroende på vem det är som bombar och vilka det är som vi tror bombas?

Avbildning med kakelplattor av Picassos ”Guernica“ i originalstorlek i staden Guernica.

Den 26 april 1937 – för 80 år sedan –  bombades staden Guernica i den baskiska delen av Spanien. Detta har idag uppmärksammats lite grand i några tidningar.

Bombningarna utfördes av tyska bombplan, den ökända Condor-legionen. I fem timmar fälldes – under en vanlig marknadsdag – 22 ton spräng- och brandbomber över Guernica. Bränderna rasade i flera dagar och förstörde 70 procent av staden. Uppskattningarna över  antalet döda varierar från 126 till flera hundra. Över tusen skadades.

Picasso bidrog till att göra attacken mot Guernica känd genom en berömd målning med samma namn. Under arbetet med tavlan sa Picasso:

På tavlan som jag arbetar med och som jag ska kalla Guernica, och i alla mina senare konstverk uttrycker jag klart mitt avståndstagande av den militära kast som har sänkt Spanien i en ocean av smärta och död.

De tyska bombplanen hjälpte Franco i det spanska inbördeskriget. Det var en av många faktorer som bidrog till Francos seger och att han kunde upprätta en diktatur som sedan varade till efter hans död 1975. Under andra världskriget nedkämpades Hitlers och Mussolinis regimer i Tyskland och Italien. Men det ledde alltså inte till upprättande av demokrati i Spanien. Francos Spanien var istället i 30 år de segrande demokratiernas vän. Det är ett av flera exempel på att frågan om andra världskrigets resultat inte är så enkelt som det ofta framställs.

När det gäller Picassos tavla dröjde det också –  på grund av Francos diktatur – länge tills den kom till Spanien. Det var inte förrän 1981 som den kom till Madrid och Pradomuséet, för att sedan 1992 flyttas till det mer moderna Centro Reina Sofia. Men då var Picasso död sedan 1973.

 

Inte varken det första eller det sista exemplet

A T Harris

Den bestialiska attacken mot Guernica var inte det första exemplet i historien då försvarslösa civila utsattes för bombattacker. Men det var nog den första som blev allmänt känd. Redan 1915 formulerades tanken – enligt Sven Lindqvist i boken ”Avsikt att förinta” – av den brittiske matematikern F W Lanchester. Det handlade om att åstadkomma en förödelse bortom den punkt då fiendens brandförsvar var lamslaget, då en stad ”i sin helhet kan läggas öde”. De brittiska imperialisterna bombade också 1915 uppror vid Indiens nordvästgräns. Och tio år senare uppfann en viss Arthur Harris, då skvadronchef, metoden att blanda sprängbomber med skurar av brandbomber mot byarnas halmtak. Fyra – fem flygplan kunde på det viset ödelägga en hel by. Harris hade alltså erfarenheter av terrorbombningar både från Indien och från det nuvarande Irak (då Mesopotamien). Under kriget mot Nazityskland förde han senare med sig – som Lindqvist skriver – ”kolonialkrigens moral och metoder” till Europa. Han ledde under andra världskriget uppbygget av ett helt vapenslag: ”Bomber Command”, vars uppgift det var – och jag citerar igen Lindqvist – ”att bryta fiendens stridsvilja genom att bomba kvinnor, barn och gamla i civila bostadsområden”. Det politiska ansvaret för detta hade Winston Churchill som bröt tabut mot att bomba städer. ”När han kom till makten den 10 maj 1940 var hans första åtgärd att sända 37 bombplan att anfalla Mönchengladbach i Ruhrområdet” (Lindqvist). Senare i maj anfölls Hamburg, Bremen, Köln med flera tyska städer. Det mest omdiskuterade anfallet gjordes den 14 februari 1945 när den gamla kulturstaden Dresden bombades. Staden saknade helt militära mål och var fyllt med flyktingar. Eldstormarna ska ha varit så kraftiga att personer som vistades ute på gatorna sögs in i brinnande fastigheter.

Till andra bestialiska bombningar i slutskedet av det andra världskriget måste  naturligtvis också räknas USA:s användande av atomvapen mot de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki.

 

”Krigets lagar”

Att ha lagar för en i sig själv så motbjudande verksamhet som krig kan framstå som absurt. Och den absurditeten speglar väl en absurd värld. Men trots allt är de inte oviktiga. Eller borde inte vara skulle jag kanske skriva. För tillämpningen kan verkligen diskuteras.

Den första gången som lagar för krig skrevs under var redan 1868 i form av den s.k. ”Petersburgdeklarationen” där det bland annat skrevs att ”En krigförande stats enda legitima mål är att försvaga fiendens militära styrkor.”

Efter andra världskriget kom Genèvekonventionen 1949. År 1977 kom ett tillägg till denna konvention som säger:

För att säkra skyddet för civilbefolkningen måste krigförande parter alltid skilja mellan civila och stridande, liksom mellan civila och militära mål och rikta stridshandlingar enbart mot de militära målen.

 

Dömdes de som bombade Guernica?

Under Nürnbergrättegångarna – de 13 rättegångar mellan 1945 och 1949 då ledande krigsförbrytare dömdes – definierades krigsförbrytelser i artikel 68. Bland beskrivna brott finns där ”meningslös förstörelse av städer, samhällen och byar, eller förstörelse som inte är motiverad av militär nödvändighet.”

Man kan tycka att de som bombade eller gav order om bombandet av Guernica skulle ha dömts enligt denna definition. Men så skedde inte. Lindqvists högst rimliga antagande är att de ”räddades” av den brittiske terrorbombaren Arthur Harris. Om någon från tyska Luftwaffe skulle ha dömts så borde Harris också ha dömts enligt denna artikel 68. Därför dömdes ingen.

Och så tycks det vara fortfarande, att vi bedömer bombande av civila mycket olika beroende på vem det är som bombar och vilka det är som vi tror bombas. Tänk efter en stund över olika idag utsatta platser som bombats, bombas eller att hotas med att bli bombade som Aleppo, Mosul med flera platser. Nog har bombandet bedömts väldigt olika….?

Intressant?

 

 

 

Att gömma sig bakom andra och marginalskattens plåga

Myr-steg mot rättvisa

Häromdagen (18/4) lämnade regeringen sin ekonomiska vårproposition. Den verkar inte innehålla några jättestora förändringar. Martin Klepke skriver i Arbetet att ”Det som utmärker tisdagens vårändringsbudget är att den inte innehåller så mycket”. Privatekonomen Ingela Gabrielsson på Nordea säger ungefär samma sak till Aftonbladet. Hon menar att budgeten inte berör de flesta av oss speciellt mycket. Men, säger hon, de som själva och direkt kan få det lite bättre är ”de som lever på sjuk- och aktivitetsersättning, pensionärspar samt garantipensionärer”.  Det tycker åtminstone jag verkar högst rimligt med tanke på att dessa grupper hört till de senaste årens förlorare. Ett myr-steg av rättvisa. Ett litet resultat av förhandlingarna med Vänsterpartiet.

Budgeten innehåller också en del mindre förstärkningar inom den hårt ansatta välfärdssektorn som ytterligare ett resultat av dessa förhandlingar med Vänsterpartiet. Till exempel till förlossningsvården där fler barnmorskor behöver utbildas eller till den hårt ansträngda socialtjänsten där det handlar om att rekrytera och behålla personal. Bra, men långtifrån tillräckligt. Myr-steg även där.

Inte så mycket att varken skryta eller skrika om kan man tycka. Men då har jag naturligtvis bortsett från skattehöjningarna, detta röda skynke för alla borgerliga politiker. Och här tycks det aldrig spela någon roll ifall skattehöjningarna är stora eller små eller om pengarna behövs i statskassan eller inte.

Under de borgerliga regeringsåren genomfördes mycket stora skattesänkningar som till exempel jobbskatteavdrag för dem som har jobb, avskaffad förmögenhetsskatt och sänkt fastighetsskatt. Sammanlagt handlade det om 140 miljarder. Jämfört med detta framstår den nuvarande regeringens förslag som mycket försiktiga. Man räknar med att istället ta in 2,7 miljarder extra till statskassan.

Det ska regeringen göra genom att låta de som tjänar mer än 38 200 kr i månaden betala statlig inkomstskatt. Man sänker också gränsen för att betala värnskatt till 55 100. Det är enligt regeringens beräkningar då drygt 80 000 fler som kommer betala statlig skatt och ungefär 27 000 fler som kommer betala värnskatt.

För de som tjänar mellan 38 200 och 55 100 kronor i månaden handlar det här om en skattehöjning på mellan 1,60 kronor och 146 kronor i månaden. Hur någon kan hetsa upp sig på att några som tjänar så pass bra ska få bidra lite med dessa summor till det gemensamma är svårt att förstå.

Den borgerliga argumentationen här följer ett välkänt mönster:

  1. Man talar om marginalskatter
  2. Man skjuter fram några vanliga lönarbetargrupper framför sig
  3. Man säger att förslagen minskar lusten att arbeta och utbilda sig.

Låt oss se.

 

Marginalskatter

Det som kallas marginalskatt är inte någon speciell skatt. Det är en oundviklig del av system med progressiv beskattning, ett matematiskt faktum. Skatteverket förklarar det så här på sin hemsida:

Marginalskatt är den skatt du betalar på din sist intjänade tusenlapp. Så länge din totala inkomst håller sig under gränsen för statlig inkomstskatt betalar du cirka 300 kronor i skatt på varje intjänad extra tusenlapp.

De flesta av oss betalar ju inte statlig skatt eftersom vi ligger under den gräns som satts för detta. Det gör numera bara de som tjänar mera. För de flesta av oss blir det därför inte heller fråga om någon ”marginalskatt”. Tyvärr, skriver jag, eftersom jag tycker att en progressiv skatt som innebär att man betalar en högre procentandel med högre inkomst är mer rättvis för alla inkomster. Men om man har progressiv skatt så ändras alltså skattebeloppet vid ökad inkomst. En del borgerliga politiker har faktiskt talat emot hela idén med progressiv skatt. De har förordat ”platt skatt”, alltså samma procent i skatt för alla inkomster. Naturligtvis vore det ett effektivt sätt att slippa marginalskatt. Men så långt går inte alla borgerliga politiker. Däremot är varje höjning av progressiviteten (som i sig automatiskt innebär höjd ”marginalskatt”) något som får dem att skrika i högan sky.

Den procent som ”försvinner” av en inkomstökning på 1000 kronor blir högre än procenten på hela inkomsten. Eftersom det är en högre procent så är den naturligtvis mer tacksam att använda i propagandan. Därför är begreppet ”marginalskatt” ett lurigt begrepp.

Om någon till exempel bor i Uppsala, tjänar 40 001 i månaden och är född efter 1952 så betalar den 11 199 kr i skatt på det (skattetabell 33 kolumn 1). Kvar efter skatt 28 801. Om inkomsten ökar med 1000 kr så ökar skatten till 11 729. Kvar efter skatt är då 29 271. Skillnaden mellan 29 271 – 28 801 = 470, vilket innebär att på ”den sist intjänade tusenlappen” blev det kvar 470 kr. Mer än hälften ”försvann” och ”marginalskatten” kan då sägas vara över 50 procent och användas i propagandan mot det progressiva skattesystemet.

 

Att skjuta andra framför sig och bluffa

Jag har inte så mycket…

Att rakt av hävda att de som tjänar mest borde få fortsätta göra det utan att behöva avstå mer till det gemensamma är oftast inte så effektivt ens som borgerlig propaganda. Det har nog att göra med minst två saker. Dels har tankar om rättvisa inte helt skjutits i sank i detta land, något som även borgerliga måste ta hänsyn till. Dels är de som har högre inkomster faktiskt en minoritet, men vill gärna framstå som om de vore fler än de är.

Så vad gör man då? Jo man plockar fram några grupper som man tycker verkar ”vanliga”, gärna några offentligt anställda inom kvinnligt dominerade yrken, och påstår att de kommer drabbas av de hemska ”marginalskattehöjningarna”. (Greppet har också flitigt använts när det gäller att försvara vinstuttag inom välfärden.)

Därför får vi höra om dessa sjuksköterskor och andra som kommer att drabbas av progressiv skatt för att de har inkomster över 38 200 kr i månaden. Men detta är en fet bluff. Så fräck att det faktiskt är förvånande att den kan användas så ofta.

För det första så måste det sägas att en inkomst över 38 200 kr i månaden är en hög inkomst både i absoluta tal, som inkomst att leva av, och i jämförelse med de flesta andra löner. Den är hög oavsett vilket yrke den har som får den inkomsten.

För några år sedan gjorde SVT en fin visualisering av 2012 års inkomster i landet. Då låg 91 % av alla inkomster under 38 200 kr i månaden. Det är ju några år sedan men ger ändå en fingervisning om verkligheten.

Vi kan också titta på SCB:s statistik med decilgrupper från 2015 vad gäller årsinkomster:

Sammanräknad förvärvsinkomst i tio olika inkomstgrupper (decilgrupper)  år 2015. Belopp i entals kr.

Personer folkbokförda i Sverige både 2015-01-01 och 2015-12-31.

Decilgrupper Kvinnor och män
20 – 64 år
1 10 248
2 90 651
3 168 825
4 231 818
5 279 270
6 317 233
7 354 501
8 400 765
9 471 983
10 770 563
P50 median 299 286

 

Medianlönen (P50), lönen precis i mitten, var alltså nästan 300 000 på ett år. 38 200 i månaden ger däremot en årsinkomst på 458 400. Mer än åtta inkomstgrupper ligger alltså under detta.

Ett lokalt exempel på det här sättet att argumentera – där höga inkomster som en mindre del av befolkningen har framställs som det normala – kunde man läsa igår i en artikel i UNT undertecknad av två lokala liberaler samt en ordförande för Vårdförbundet i Uppsala. De skriver bland annat att ”Regeringens nya inkomstskatter slår hårt mot barnmorskor och specialistutbildade sjuksköterskor. Vi vill att sjuksköterskor ska kunna göra lönekarriär, men redan i dag äter marginalskatterna upp lönesatsningar”.

De tycker alltså att även det nuvarande skattesystemet är för progressivt, skjuter sjuksköterskor som grupp framför sig och pratar om lönekarriärer. De får ett bra bemötande i dagens tidning av sjuksköterskan och vänsterpartisten Viktor Waldau som bland annat skriver  att ”Vårdförbundet egna statistik visar att 80 procent av specialistutbildade sjuksköterskor ligger på en grundlön på mellan 27 700 kronor och 35 800 kronor.” Hur den utarmade sjukvården ska kunna betala anständiga löner till hela gruppen av sjuksköterskor och andra sjukvårdsanställda utan att ta in ordentligt med skatt blir en obesvarad fråga hos dessa liberaler. Fast svaret finns kanske i ordet lönekarriärer. Det handlar i bästa fall om några få som ska höja sina löner medan kollektivet lämnas i sticket. Samma politik som inom skolan med ”förstelärare” och liknande splittrande förändringar.

 

Minskar rättvisa lusten att arbeta och utbilda sig?

Att de höga marginalskatterna minskar lusten att arbeta och utbilda sig är också ett återkommande argument från den borgerliga kanten. De ovan nämnda liberalerna uttryckte det som att ”Vi vill ha en politik som uppmuntrar flit och företagsamhet”. Uppenbarligen har de inte en politik för att uppmuntra fliten hos den stora gruppen av anställda som sliter inom till exempel sjukvården. Det kan ju bara göras genom att se till att det finns resurser för att betala ordentliga löner till de stora grupperna inom välfärden. Om sedan några av dessa individuellt når så höga löner som de flesta bara kan drömma om så är det högst rimligt att skatten bidrar till att utjämna klyftor och samtidigt få in resurser till statskassan. Om dessa fåtaliga individer då tappar lusten för sitt yrke för att de från sina höga löner får avstå lite mer till det gemensamma, så kan inte motivationen för jobbet vara så hög. Då kanske de inte heller är så lämpliga för sina yrken?

Det finns någonting i detta borgerliga skattegnäll som också står i skarp kontrast till hur man ser på bidrag till sjuka och arbetslösa eller vilka löner de som inte lyckas få några jobb ska behöva acceptera för att bli ”anställningsbara”. Logiken i att anta att höginkomsttagare skulle få mindre lust att jobba om de tvingas betala lite mer i skatt samtidigt som man alltid menar att arbetslösa, fattiga eller nyanlända skulle öka sin lust till att jobba med lägre inkomster är svår att svälja. Morötter till de mätta och piskor till de hungriga?

 

Till sist

Människor med de högsta inkomsterna i Sverige har främst sina inkomster från kapital och inte från lön. De ökande klyftorna i samhället beror framförallt på ökningen av kapitalinkomsterna. Dessa mycket rika kommer fortsätta klara sig undan som tidigare – tyvärr. Men om man åtminstone ska fördela löneinkomsterna som är lättare att komma åt än kapitalinkomsterna så är det ändå mer rättvist att de som tjänar mer ska bidra mer. Regeringens förslag är därför ett litet steg åt rätt håll. Att motståndet blir så starkt från hela borgerligheten inklusive SD ger en försmak av vilka strider vi skulle stå inför ifall rejäla krav på rättvisa skattereformer restes.

 

 

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om skatt

Hur stor får solidariteten vara?

Jag har skrivit förut här på bloggen om det knepiga begreppet ”identitetspolitik”.  Min uppfattning har varit att det ofta används slappt, som ett skällsord och utan konkretisering. Men vi  tycks inte komma undan begreppet. I sämsta fall kan praktiserande av ”identitetspolitik” innebära splittring mellan olika grupper som borde och skulle kunna enas i kampen för ett bättre samhälle. Det görs då med hjälp av ordet ”appropiering”. Här är en artikel av min vän Peter Widén som tar upp detta ämne utifrån ett inslag i Kulturnytt P1. Det handlar om ett sätt att tänka som förnekar förmågan till inlevelse, empati och solidaritet, ja även det mesta av kulturen faktiskt.

 

Detta ”debattinlägg” är inget som jag planerat att skriva. Det handlar om ett ämnesområde som jag inte behövt brottas med dagligen precis. Givet att jag bor i en industristad och har min politiska verksamhet bland jordnära människor. Men ett inslag i Kulturnytt i P1 har fått mej att förstå att det inte går att sticka huvudet i sanden längre. Jag skriver alltså i ren ilska.

Det handlar om identitetspolitik. Och appropriering. Ord som jag innan jag bevistade socialistiskt forum för två år sedan inte visste vad de var. Och som jag klarade mej väldigt bra utan.

Jag har inte berörts av detta i min politiska vardag. Och prioriterat annat. Men nu förstår jag att jag inte kommer undan. Vi kommer att få brottas med detta.

Emmet Till

Så till saken. På Kulturnytt hör jag att ett stort bråk utbrutit på Biennalen på Witney museum of American Art i New York. Det handlar om en målning. Målningen heter ”Open Cascet”. Den är gjord med ett verkligt fotografi som förlaga. Den föreställer den 15-årige afroamerikanen Emmet Till. 1955 bortfördes han, torterades och mördades brutalt av två vita män. Hans brott? Han skulle ha flirtat med en vit kvinna. Vilket han dessutom tydligen inte ens gjort. Men det spelar ju ingen roll. Alla har rätt att flirta.

Hans mor, Mamie Till Modley krävde att kistan skulle vara öppen under begravningen. ”Låt världen få se vad jag sett” sa hon. Och det världen fick se var en till oigenkännlighet sönderslagen 15-åring. Fotografiet var en av många gnistor som tände den masskamp som vi kallar medborgarrättskampen.

Konstnären Dana Schutz från Brooklyn gjorde målningen i vrede över alla hat-tal i presidentkampanjen i somras. Vad är problemet? Dana har alldeles för vitt skinn. Den svarte artisten Parker Bright organiserade en protest framför målningen iklädd en t-shirt med texten ”Black Death Spectacle”. Den svarta brittiska artisten Hanna Black skrev ett brev till museet och krävde att målningen inte bara skulle tas bort utan också förstöras. Dana Schutz, antagligen uppskrämd, ”erkänner” att hon inte kan känna det som svarta amerikaner känner, men att hon kan vet hur en mor känner. Hon borde naturligtvis istället bett Parker och Black m.fl. att dra till ett varmare ställe.

1937 skrevs ”Strange Fruit”, en tonsatt dikt om de fruktansvärda lynchningarna i sydstaterna. En blues-jazz-låt utan verser eller refräng. Den gjordes känd genom Billie Holliday och Nina Simone. Holliday sjöng den varje kväll som avslutningsnummer under flera år på en bar på Manhattan. Om publiken inte var tyst gick hon bara av scenen. Sångens text var hemsk men också ett stridsrop.

Problemet? Författaren och kompositören Abel Meeripol (alias Lewis Alan) var inte svart. Han var jude och kommunist, född i Bronx av fattiga judiska emigranter från Ryssland.

Vad tycker Parker och Black att vi ska göra med sången ”Strange Fruit”? Slå sönder skivorna? Ordna protestmöten? Meerepol lät ju t.o.m. sin fru spela in sången innan Holliday fick den. Snacka om appropriering!

Som tur var fanns inte dessa tankar hos Holliday, Nina Simone och den progressiva afroamerikanska miljön. Dom tog sången till sej. Dom förstod vilken kraft och betydelse den hade. Och dom förstod att vi människor har förmåga att sätta oss in i andras lidande även om vi inte själva är utsatta för samma specifika förtryck. Det är det som gör oss till människor.

Till identitets- och approprierings-fanatikerna vill jag ställa några frågor:

Vad ska vi göra med den irländske författaren Roddy Doyles mästerverk ”Kvinnan som gick in i dörrar”? En bok om hur en kvinna trots misshandel går med högburet huvud och stark genom livet. Skriven i jagform!! Det måste bli bokbål.

Får historikern Håkan Blomqvist skriva om de ukrainska judarnas lidande 1919?

Måste undertecknad sluta spela blues och övergå till svensk folkmusik eller dansband?

I samband med att Dylan fick Nobelpriset var det en författare (jag har glömt namnet) som sa: ”Som kvinna, mörk och född på 90-talet så har Bob Dylan absolut inget att säga mej”.

Reflektera över vad det betyder. Det betyder: ingen som inte tillhör min etniska grupp, min ålderskategori eller mitt kön kan säga mej något väsentligt.

Nina Björk kommenterade detta i en krönika i Godmorgon Världen. ”Varför lade hon inte till författare också, så hade vi snävat in det ännu mer” var Björks kommentar. Nina Björk är bra.

Den här författarens inställning är egentligen ett förkastande av all litteratur och konst. Stor litteratur innebär att kunna sätta sej in och förmedla även saker vi inte själva omedelbart upplevt. Det är ju det som är litteratur. Det är ju omöjligt att vi direkt kan ha delat alla öden och händelser. Var är fantasin?? Annars återstår ju enbart självbiografier. Om ens det. Vad vet man egentligen säkert om sina föräldrars erfarenheter?

Och om blues. På 60-talet organiserades turnéer med svarta amerikanska bluesmusiker i Europa. American Folk Blues Festival. Organisatörer var brittiska och tyska jazzmusiker och bluesentusiaster.

Jag hörde för ett tag sen en intervju med en av de tyska organisatörerna. Han sa: ”Det är omöjligt att skilja vår entusiasm för själva bluesmusiken från vår solidaritet med den svarta medborgarrättsrörelsen. Det var en och samma sak”. Var han en förtryckande ”appropriatör”? Eller var han en av dessa människor som vi så desperat behöver fler av idag?

Slutligen: Abel Meerepol och hans hustru adopterade makarna Rosenbergs söner när föräldrarna avrättades i elektriska stolen. Det är tur att det funnits och finns sådana människor och inte enbart egocentriska intellektuella som Parker och Black. Och låt oss sända en tanke av sympati till Dana Schutz. Hon reagerade på samma sätt som Meerepol på 30-talet. Hon sträckte sin sympati till förtryckta människor oavsett hudfärg.

Peter Widén

Intressant?

Läs andra bloggar om identitetspolitik

Behöver arbetarrörelsen visionerna?

 

Stiger vi mot ljuset?

Jag erkänner öppet att jag inte intresserar mig mycket för vad man kallar socialismens slutmål. Detta mål, vad det nu kan vara, betyder ingenting för mig; det är rörelsen (för socialt framåtskridande) som betyder allt.

Så skrev den tyska socialdemokraten Eduard Bernstein för mer än 100 år sedan. Just detta yttrande har kanske blivit mest  känt i kortformen ”rörelsen är allt, slutmålet intet”. Men det var bara en liten del av en mer omfattande kritik från hans sida av de tankar som då dominerade i arbetarrörelsen.

Bernstein själv bemöttes hårt av andra teoretiker inom rörelsen, som Karl Kautsky eller Rosa Luxemburg.

Är målen levande inom dagens arbetarrörelse?

Hur är det då nuförtiden med mål och visioner? De stora visionerna är rätt frånvarande i de flesta politiska partier. Det är mest nästa budget som gäller. Nu tycker jag i och för sig att vi ska låta bli att prata om ”slutmål”. Det låter mer som ”slutförvaring” eller något annat som är närmast dött. För det ”värsta tänkbara samhället” vore, som filosofen Zygmunt Bauman uttryckt det, ett ”samhälle som anser sig självt vara tillräckligt gott, demokratiskt, rättfärdigt – ett samhälle som menar att det har nått gränserna för det möjliga.” Så låt oss skippa tanken på ”slutmål”. Men mål och visioner tror jag ändå är viktiga. Jag tror att det är svårt att komma på några rörelser som varit verkligt framgångsrika utan att ha sådana visioner om en ljusare framtid.

Bristen på visioner bland liberaler och konservativa bryr jag mig inte så mycket om men att detsamma också gäller inom arbetarrörelsen är mer än beklagligt.

Betyder då det att visionerna och tankarna om ett annorlunda samhälle sedan länge är helt försvunna ur programmen hos arbetarrörelsens partier? Nej inte helt faktiskt. Läs det här till exempel:

Vårt mål är ett samhälle utan över- och underordning, utan klasskillnader, patriarkat, rasism eller homo- och transfobi, ett samhälle utan fördomar och diskriminering.

Låter ju rätt bra, eller hur? Att peka mot ett samhälle utan klasskillnader får väl sägas vara rätt radikalt nuförtiden. Det är från de svenska socialdemokraternas partiprogram från 2013.

I 1990 års program hade socialdemokraterna en ännu skarpare formulering:

Socialdemokratin vill låta demokratins ideal sätta sin prägel på hela samhällsordningen och människornas inbördes förhållanden för att därigenom ge var och en möjlighet till ett rikt och meningsfyllt liv. I detta syfte vill socialdemokratin så omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll och att en på klasser uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor.

Låter ännu bättre tycker jag, rentav socialistiskt, även om inte det ordet används där. Men det är tyvärr också det faktum att det låter så bra som är ett problem. Man får en känsla av att visionerna kostar rätt litet och att de tycks leva ett eget liv för sig själva långt borta från den praktiska politiken. För vem kan läsa om dessa visioner utan att undra vad som har hänt och vart vi är på väg:

Har under- och överordningen minskat i samhället?

Har samhället blivit mer demokratiskt?

Har folkets bestämmanderätt över produktionen och dess fördelning ökat?

Har klasskillnaderna minskat?

Eduard Bernstein

Tyvärr måste ett seriöst svar på alla dessa frågor bli nej. Sedan flera decennier har det gått åt fel håll ifall målet var att öka demokratin och minska klasskillnaderna. Som långsiktig tendens har klyftorna ökat sedan 1980-talet. Kapitalkrafterna har stärkt sitt inflytande i hela samhället och dessutom även inom välfärdssektorn. Det har bidragit till att det demokratiska inflytandet faktiskt minskat. Annorlunda var det under decennierna efter kriget då välfärden stärktes och klassklyftorna minskade. Men efter 1980 sker en omsvängning. Ord som nyliberalism eller personer som Reagan och Thatcher representerar denna tid då kapitalet överallt gick från samarbete till konfrontation med arbetarrörelsen. Arbetarrörelsens svar på detta kan i bästa fall betecknas som uppgivenhet. Denna uppgivenhet kan förstås och förklaras, men den var inte nödvändig eller oundviklig. Sedan dess har i alla fall rörelsen avlägsnat sig allt längre bort från visionerna i programmen.

Spelar det då någon roll? Ja, det tror jag verkligen. Meningen med att ha en vision måste ju vara att ange en riktning. Åt vilket håll vill vi? Om vi har visioner och mål men inte närmar oss dem, utan tvärtom avlägsnar oss från dem, då har vi problem. De kan sväva där fritt ganska länge – eller snarare damma på någon bokhylla till nästa kongress. Men inte hur länge som helst. Det kan vi då lösa på olika sätt. Vi kan analysera varför vi inte når målen, men det görs tyvärr inte så mycket. Det som oftare händer är att vi istället börjar fila ner visionerna. Det har också hänt bland annat med de socialdemokratiska programmen. Visserligen har de socialistiska målen funnits med förvånansvärt länge, men de har monterats ner bit för bit. Men som Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren skriver i ETC:s Ekonomihandbok:

Det går inte att driva en politik för ökade klyftor och minskad offentlig sektor och samtidigt påstå att man är socialist. Man kan inte vara det man inte gör.

Men vänstern då?

En gråare vision?

Efter att ha sagt allt detta så måste jag naturligtvis medge att det av flera skäl inte är så lysande med visionerna inom vänstern heller. Självförtroendet och kaxigheten inom större delen av vänstern är inte heller så värst stor. De få som är kaxiga är tyvärr ofta sådana som inte verkar beröras så mycket av den faktiska händelseutvecklingen. För det finns anledningar till svårigheterna. De stora bakslag som det inneburit att kapitalet i hela världen har kapat åt sig mer makt har naturligtvis satt sina spår även inom vänstern. Vi har fått ett brutalare samhälle där olika grupper ställs mot varandra. Vänstern har tvingats till att i bästa fall bara bedriva försvarskamp mot olika försämringar eller i värsta fall till och med accepterat och genomfört dem. Det har i det första fallet naturligtvis bidragit till att skymma sikten mot visionerna. I det andra fallet har det bidragit till  demoralisering och splittring inom stora grupper av befolkningen. Det har i sin tur återverkat på vänstern. Och när det gäller detta att acceptera och genomföra åtgärder som avlägsnar oss från visionerna så tror jag inte heller här att det var nödvändigt eller oundvikligt.

Jag tror inte att de frågor som handlar om HUR de stora visionerna ska UPPNÅS är svårare nu än tidigare. De är bara annorlunda. Svåra har de alltid varit och kommer alltid vara.

Det går inte att ge exakta och detaljerade svar på hur ett samhälle som inte domineras av kapitalism ska se ut. De erfarenheter vi har av sådana samhällen är tyvärr i huvudsak negativa. De prövades också i fattiga och outvecklade länder som skiljer sig mycket från de flesta europeiska länder idag. De ger oss en del svar som bland annat handlar om hur det inte får bli. Framförallt handlar det här om att demokratin är något som ska stärkas och utvidgas inte inskränkas.

Marx som analyserade kapitalismen och historien ville heller inte ge någon mer exakt vision. Han ville som han uttryckte det inte ”skriva recept åt framtidens soppkök”.

Svaren om alternativ till det nuvarande samhället måste nog alltid vara samtidigt både enkla och inexakta, bland annat av det självklara skälet att vi inte vet något om framtiden och de resurs- och styrkeförhållanden som gäller då. Samtidigt tänker jag att visioner om en annan typ av samhälle behövs ännu mer idag än någonsin tidigare i mänsklighetens historia. Aldrig någonsin har väl motsättningen varit större mellan vad som skulle kunna göras med de enorma produktionsresurser, förmågor och kunskaper som vi har idag och det som faktiskt görs? Är det ens möjligt att tänka sig att vi ska kunna ta itu med de enorma faror som handlar om mänsklighetens överlevnad på jorden utan att vi tillsammans tar kommandot över de avgörande delarna av ekonomin? Det handlar om att visionen om en annan värld både är möjlig och nödvändig. Men den måste också skildras som önskvärd.

Om vi läser några punkter ur socialdemokraternas program från 1990 igen så tycker jag det är uppenbart att det var en vision för ett helt annorlunda samhälle. Ett samhälle där demokratin utvidgats till att gälla hela samhället och framförallt kontrollen över vad som produceras, där de nuvarande ekonomiska maktgrupperna frigörs från sin exklusiva makt och där frihet och gemenskap präglar samhället:

 

  • att låta demokratins ideal sätta sin prägel på hela samhällsordningen
  • att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer
  • att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll
  • att en på klasser uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor.

Men för att inte programmens visioner ska förbli något för enbart kongresser, för att däremellan samla damm på någon expedition behövs det också något mer. Det behövs krav och förslag som här och nu kan resas och sträcker sig längre än till nästa budget. Krav som utmanar systemet och förbinder nuet med framtidens visioner. Kanske skulle de förslag som rests inom arbetarrörelsen på djärva investeringar för en totalrenovering av Sverige kunna vara ett sådant exempel?  Men det får nog bli ämnet för ett annat inlägg.

PS: På lördag i denna vecka samlas de svenska socialdemokraterna åter till kongress. Tyvärr tror jag inte varken att dessa visioner eller några utmanande krav kommer sätta sin prägel på kongressen. Men det vore ju kul att få fel…..

Intressant?

Läs andra bloggar om socialdemokratin, socialismen, vänstern

%d bloggare gillar detta: